Gott nytt år från Trakorien!

... och god fortsättning!

Årets pepparkakshus blev klart i årets sista rykande timme efter en heroisk insats av mig och dottern Maja. Det föreställer stugan på kycklingben från Slaktare små (sidan 502) vilken fraktar Miranda och tuppen Koklai genom de grå hallarna.

Huset kommer ursprungligen från ryska folksagor om häxan Baba Yaga. Mussorgskijs pianosvit Tavlor på en utställning har ett stycke om Baba Yaga och hennes stuga vilket jag ofta lyssnat på när jag skrivit. Tyvärr hann jag inte få dit passagerarna men det kanske kommer senare.

Jag, en skeptiker, 1 - Grundhållning

En vecka kvar till jordens förmenta undergång.

Jag förhåller mig skeptisk och tycker att tidpunkten på flera sätt lämpar sig för att vädra skepticism i allmänhet: (1) om en vecka kan det vara för sent, (2) ingen kommer ändå att kunna säga att jag hade fel efteråt om jorden faktiskt går under, (3) sällan tidigare i sin historia har människan varit så utsatt för pådyvling av vad hon ska tycka, hur hon ska vara och hur hon ska agera genom det totala trycket av reklam, konventioner, ideologi, religion m.m. Detta senare gäller inte minst i stundande juletider.

Min grundhållning i tillvaron kan enkelt sammanfattas så här:

"Det är svårt att säkert veta något alls".

Religiöst skulle jag karaktärisera mig som agnostiker snarare än ateist eftersom ateismen implicerar tvärsäkerhet i gudsfrågan. Jag har alltid räknat med möjligheten att efter min egen död vakna på en brits, omgiven av märkliga varelser som upphetsat hoppar och ropar: "Hur var det? Hur var det? Nu är det min tur!"

Är det ett alternativ att vara troende då? Nja, min skepticism gäller i synnerhet alla de som tvärsäkert påstår sig veta hur saker egentligen ligger till. Jag hör religionsföreträdare säga att allt inte går att bevisa och så långt håller jag med dem. Problemet uppstår när de sedan kommer med sina alternativa förklaringar som inte bara saknar bevis utan därtill plausibel grund. Om jag ser en låda på håll så kan jag acceptera att vara okunnig om innehållet men om någon säger att den innehåller en tallrik spaghetti med rosa ketchup så vill jag gärna veta på vilka grunder personen kan påstå detta. Psykologiska, sociologiska, politiska och historiska förklaringar till tro och religion ter sig för mig mycket mer trovärdiga än att det faktiskt ligger sanning om sakförhållanden bakom.

Förhåller jag mig skeptisk till religionernas och i viss mån ideologiernas verklighetsförklaringar så är jag på andra grunder skeptisk till vetenskapens förmenta sanningsmonopol. Jag är utbildad naturvetare och medicinare med den största respekt för forskning och kunnande. Vetenskapen har också en mycket viktig grundprincip som religionen saknar: den är beredd att ändra uppfattning när nya rön framkommer. Ändå glömmer vetenskapsmän ofta att allt de formulerar bygger på antaganden, konventioner, språkliga definitioner och klassifikationer som i grunden är konstruerade och kunde ha valts på helt andra sätt. För att parafrasera Wittgenstein: När vi väljer vårt språk väljer vi också vad vi kan uttrycka. Vi kan se och mäta regnbågen men finns den egentligen?

För personlig del har jag kommit fram till att människan inte kan hoppas på mer än att identifiera mönster i sina iakttagelser, göra förutsägelser och bygga modeller som snarare än att vara sanna är mer eller mindre ändamålsenliga. Det innebär inte att alla teorier och normer är lika värdefulla eller goda utan att jag accepterar mig vara subjektivt iakttagande snarare än objektivt vetande. Denna hållning är självfallet av temporär natur och modifieras när så känns påkallat.

Mer följer - under förutsättning att världen består.

Ravhall

Jag lade ut en liten teaser från kapitlet jag just avslutade på Facebook men tänkte att jag kunde publicera det här också.

Pazuzu fäste sina ögon på vindhäxan. Hatet var så fysiskt att benknotorna i hennes kropp började värka som slet de sina senors betsel i försök att fly köttet. Han höjde sin högra hand och lät den vänstra peka nedåt.
”Må hon alltså vara en stormgudens avfälling om det är hennes val. Jag bannlyser henne i Marduks namn från allt samröre med gudens väsen. Må varken vind eller moln längre komma henne nära eller lyssna till hennes röst.”
Så snart orden var sagda, delade sig molngolvet under Silvia Miranda och hon föll ner i ett schakt kantat av svarta skyar. Kanske kacklade tuppen men han var redan långt borta. Kvinnans eterkropp föll genom Ravhalls undersida ut i den fria natten. Av cyklonen fanns inte längre något spår. Havet låg utsträckt och stilla så långt hon kunde se i alla riktningar.

Berättaren som eterisk varelse

Nu på måndag den 10 december ska jag vara med i radioprogrammet PP3 i P3. Tillsammans med programledarna och någon från Sf-bokhandeln ska jag prata om fantasyvärldar. Riktigt vad vi kommer att säga är inte så gott att veta eftersom det är oförberedd direktsändning men jag ska i alla fall försöka avhålla mig från sedlighetssårande störande av den allmänna ordningen.

Programmet pågår mellan 10.00 och 12.00. Riktigt när jag dyker upp är heller inte lätt att veta.

Protokorien

För någon vecka sedan satt jag och funderade på Praanz da Kaelve. Jag har förebilder till nästan alla i böckerna, lägger ofta porträtt på skärmen av varelser i scenen jag skriver. Det kan röra sig om historiska personer, skådespelare, politiker eller människor som jag känner. Märkligt nog har jag aldrig hittat någon förebild till Praanz da Kaelve trots att han nog är den jag skriver mest om.

Sammanhanget har emellertid klarnat. När jag var liten så lekte jag ofta med plastmodeller, dels en massa fingerstora indianer, cowboys, riddare och disneyfigurer, dels större byggmodeller av filmmonster från Aurora (Stålpojken på bilden är en sådan modell). Väldigt sällan betedde sig dessa varelser som tillverkaren hade tänkt utan istället byggde jag hela samhällen av dem där en slags pågående såpa utspelade sig. Man hade affärer och tidningar och relationer och på det hela taget var samhället ganska fredligt. The Creature from the Black Lagoon var till exempel en snäll men inte alltför begåvad yngling som av blyghet aldrig lyckades få till det med Wonder woman. Jag brukade kapa bort de vapen soldaterna hade i händerna för att de skulle kunna agera i mer civila sammanhang. Det var inget pacifistiskt initiativ utan mer en praktisk åtgärd.

Varje rum i huset där jag växte upp (och som jag flyttat tillbaka till) var ett eget land där mattorna var land och golvet mellan dem vatten. Mitt eget rum där de flesta modellerna bodde hette Lilldala - ett namn bevarat som by utanför Trakoriens huvudstad Tricilve liksom floden Doklatke. Grannrummet hette Oklahoma därför att det var namnet min syster bestämde och hon bodde där. En företeelse som hämtats från Lilldala till Trakorien är Det gamla havet en evig TV-serie som var omåttligt populär men egentligen bara visade vågor på havet. I Trakorien så är Det gamla havet istället en evig sångcykel som framförs på Örnhyllans torg i staden HOXOH.

Hur som helst kom jag på att Praanz da Kaelves förebild var en av mina favoritfigurer från Lilldala, ursprungligen en kapten från nordsidan i amerikanska inbördeskriget. Han hette Vargbill och hade ungefär samma läggning som Praanz da Kaelve: praktisk, kompetent, patriotisk och humorbefriad. Arn Dunkelbrink tror jag är efter en modell av Daniel Boone vilken mina föräldrar köpte till mig under en resa i Paris 1965. Han var större än de andra och därför något av en fadersgestalt - åtminstone under en tid var han president i Lilldala och utgivare av landets tidning (också journalist med ett presskort klistrat på bävermössan). Roligast är nog ändå att draken i modellen med Stålpojken ovan är förebilden till Blatifagus. Jag plockade loss honom, döpte honom till Orvar och hade nästan alltid med honom när jag lekte. Orvar var ungefär som Blatifagus: självgod, opålitlig och för det mesta på gott humör.

Till sist en arkeologisk interiör från en lägenhet i Lilldala, komplett med bilbana på golvet och blomstertavla från Melukha. (Ni vet kanske att melukhiern enu Ammisadu ursprungligen kom från Sumerien och var huvudperson i en aldrig förlagd roman som hette Bronstjuren. Han berättar det själv på sista sidan i Svavelvinter: "Man kan säga att jag var en man i en annan berättelse, om än inte lika intressant som er.")

Saklitteratur

Här listar jag sakböcker som jag har haft användning av under skrivandet - böcker som inte är skönlitterära alltså. Inlägget finns länkat från högerspalten och jag uppdaterar det löpande.


A Very Short introduction to

Oxford university press ger ut en serie böcker som alla heter A Very Short introduction to *ämne*. Denna serie är en pärla för all research. Varje bok är ett häfte på ca 120-150 sidor och perfekt om man vill orientera sig i ett ämne bortom det som står i en tidningsartikel eller på Wikipedia men ändå inte avser ägna det månader. Alla böckerna har en referenslista om man vill fördjupa sig och ett index så att man lätt kan slå upp begrepp man läst om. Författarna är alla akademiska experter inom sina områden. Jag blev exempelvis förvånad när jag såg att boken om Marx var skriven av Peter Singer. Om något ska kritiseras så är det väl att varje bok har en enda skribent som kan ha en specifik vinkling på ämnet och varierande förmåga att strukturera och uttrycka sig.

Jag äger för närvarande följande böcker i serien:
Reality
Free will
Capitalism
Marx
Existentialism
Agnosticism
Poststructuralism
Islam
Machiavelli
Spinoza
Shopenhauer
Kant
Hume
Hegel
Nietzsche
Wittgenstein
Barthes
Habermas
Foucault
Jung

Det ska påpekas att serien har andra kategorier också även om jag mest intresserat mig för filosofi och närliggande ämnen. Det finns idag ca 400 titlar totalt i serien.

Elegi för min flock

De sista fåren är borta. Görel och jag tog bort dem igår. Det är inte lätt att döda någon som litar på en och som man älskar men jag har gjort det förr och jag kommer antagligen att göra det igen. Det är trots allt en kärleksgärning att låta djur somna in när åldern gör vardagen svår att leva, ett omak man är skyldig dem. Vintern var på väg och gamla klövar har svårt att gå på tjälen.

Våra får har ändå haft det bästa liv som får kan tänkas ha. De har alltid gått lösa på stora områden med fri tillgång till mat, kunnat sova på halm inne i ladan, haft sällskap av varandra, fått lamm, kärlek och knäckebröd. Jag har fortfarande inte kunnat hitta uppgifter om hur gamla får kan bli eftersom få låter sina får leva tills de självdör, men sådär vid tolv års ålder tycks de börja tackla av. En sak har jag lärt mig och det är att får inte är så dumma som många tror. Få arter är lika listiga när det gäller att hitta det godaste att äta. Våra får är nog de enda som nämnts i den amerikanska affärstidningen Fortune. När jag intervjuades om MySQL fick jag avbryta därför att fåren hade rymt och åt upp tulpanerna. Detta beskrevs i tidningen som att "Erik Granstrom has management problems of his own."

Soso utan horn på bilden var min favorit och en av de sista som fick sin spruta sömnmedel igår. Jag födde upp henne med flaska eftersom mamman inte ville ha henne och sedan dess har hon alltid hellre följt mig än de andra fåren. Får ska vara de djur som bäst kan särskilja andra individer på lätet och flocken kände alltid igen min röst på håll och svarade. I sin ungdom hade Soso vanan att hoppa över staketen för att äta äpplen i trädgården på hösten. En dag blev hon påkörd av grannen och kunde inte tugga på en vecka. Då mixade jag maskrosblad och gräs i en hink till henne tills hon blev frisk. Oliver med horn är förebilden till geten Oliber i Svavelvinter.

Fåren var en viktig del i barnens uppväxt på gården. De hade förstås namn på alla och fick följa födslar, uppväxt och död på nära håll. Min äldsta dotter Emma som nu läser till läkare förlöste en tacka genom att rätta ett felläge redan som elvaåring. Ofta gick jag och hämtade barnen vid deras skola med ett par av fåren i koppel till allmän förtjusning.

Det är väldigt tråkigt att fåren är borta men samtidigt har de varit ett inslag i mitt liv som jag alltid kommer att minnas med glädje. Det har varit en ära att få känna er, mina vänner. Flaxa vidare bland himlens ulltottar!

Skönlitteratur

Reflektioner om romaner och noveller som inspirerat mig. Det här inlägget kommer att uppdateras allt eftersom och länkas från bloggens högerspalt.


The Hydrogen Sonata (sf)
och andra romaner om The Culture av Iain M Banks

Kulturen är en galaktisk federation långt in i framtiden vars innevånare inte bara består av biologiska varelser utan även av intelligenta robotar och skepp av Aniara-storlek. Det finns vissa drag gemensamt mellan romanerna: (1) de är välskrivna, (2) Kulturen är de goda och till skillnad från i många andra sf-scenarier så finns inget dolt mörker under idyllen utan alla har det ganska bra, (3) Kulturen hotas aldrig som sådan utan romanerna handlar om komplikationer i dess periferi, (4) intrigen rör sällan det goda mot det onda utan snarare olika synsätt och intressen, (5) Kulturen är alltid coolast och visar sig på slutet ha betydligt mer resurser och bättre koll än motståndarna trott, (6) människorna (eller deras ekvivalenter) är vanligtvis träiga kulissfigurer medan den stora behållningen är de excentriska rymdskeppen med namn som 'The Anticipation of a New Lovers Arrival', 'Falling Outside the Normal Moral Constraints' och 'Ravished by the Sheer Implausibility of that Last Statement'.

Detta är f.n. den enda skönlitterära serie jag följer och köper så snart delarna kommer ut. Den kan rekommenderas även om böckerna är ojämna. Excession, Surface Detail och Player of Games är i min smak de bästa hittills.

Jag tycker alltså inte att The Hydrogen Sonata var en av de bättre böckerna i serien. Handlingen kretsar kring Gzilt, ett folk som ska sublimera, dvs kollektivt försvinna in i ett förmodat högre mångdimensionellt lyckoliv, ett öde som brukar väljas när civilisationer i detta universum blir tillräckligt avancerade. Komplikationen är att hela Gzilts civilisation tycks vara byggd på ett religiöst skämt. Min första invändning är att Gzilt förefaller vara väldigt omogna och det ter sig för mig ytterst osannolikt att 99,99% av dem individuellt och under givna förutsättningar skulle välja att hoppa ner i ett hål ingen vet något om. För det andra påverkar egentligen inget som händer efter första kapitlet intrigen. Om allt hade stannat där så hade boken kunnat sluta på samma sätt. Alla visar sig egentligen vara överens och det är obegripligt att Kulturen sätter in så stora resurser på ett så taffligt sätt för att konstatera: 'Jaha, det var väl det vi trodde. Lycka till då!' Romanens själva titel har vad jag kan se heller inte mycket med innehållet att göra utan förefaller vara vald för att den låter cool, något som inte är ovanligt men enligt min mening trist.

Avråder jag alltså från att läsa 'The Hydrogen sonata'? Nädå, men börja hellre med någon bättre bok om The Culture för att se om ni gillar konceptet. Jag ställer helt enkelt höga krav på Iain M Banks som visat att han kan bättre.



Ancillary Justice (sf)
av Ann Leckie

(Spoilervarning)
Jag läste precis ut denna bok och är inte särskilt imponerad utan snarare förvånad över att romanen har vunnit så många priser. Det finns några riktigt spännande idéer, men genomförandet når på inget sätt upp till exempelvis Banks böcker ovan enligt min mening. Handlingen kan sammanfattas som "jag ska skaffa ett bra vapen och skjuta den som varit dum mot mig" - det är ungefär huvudpersonens plan - den är inte mer genomtänkt än så. Huvudpersonen är annars en av de roliga idéerna: ett rymdskepps AI laddas upp till en mängd "ancillaries", nedfrysta kroppar efter exempelvis krigsfångar som sedan de omprogrammerats fungerar ungefär som myrorna i en stack, en ser vad alla ser och alla gör vad de blir tillsagda på ett kompetent sätt. Huvudpersonen är den enda överlevande ancillarien, Breq, från ett sådant skepp som sprängts för att dölja något som avslöjas i bokens slut. Världen är på det hela taget ganska intressant där det dominerande rikets sociala struktur är starkt aristokratiskt med klient-patron-relation mellan familjer. Riket styrs av en klonad tyrann som finns i tusentals kopior.

På sin väg mot hämnden träffar Breq osannolika personer, gör osannolika saker och råkar ut för osannolika händelser som mest av en slump råkar leda till målet trots att oddsen är massivt emot detta, särskilt i några dramatiska scener. Ingen av personerna porträtteras särskilt levande, vilket i och för sig är ganska normalt i sf-sammanhang. Språket framstår som bruksprosa i sammanhanget. Något som retade mig efter ett tag var hur personer i boken ständigt signalerar förvåning / misstro genom "raising an eyebrow". Personligen förmår jag inte ens höja på bara ett ögonbryn, men oavsett min egen förmåga så vill jag inte läsa om det på var och varannan sida.

Författaren har ett nytt specifikt grepp som ligger i tiden: personers könstillhörighet signaleras otydligt och huvudpersonen Breq har till och med svårt att få det rätt. Det är lovvärt, men varken utvecklas eller bidrar särskilt mycket till själva historien sedan man väl vant sig vid greppet.

Sammanfattningsvis: Bra värld, simpel handling, enkla personer, OK språk med vissa irritationsmoment. Jag kommer inte att läsa fler delar i serien.

Mottaglighetens betydelse

Jag hörde något på radio idag som genast kändes vettigt. En av årets nobelpristagare i medicin och fysiologi, John Gurdon, citerade Louis Pasteur:

"Dans les champs de l'observation le hasard ne favorise que les esprits préparés."

Fritt tolkat: inom empirisk forskning gynnar slumpen bara den förberedde

Pasteur (och Gurdon) menade, efter vad jag förstår, att slumpen spelar en stor roll inom all forskning, men att bara den förberedde förstår betydelsen av sådana slumpfynd medan de passerar den mindre mottaglige förbi.

Om man nu ska försöka analysera skrivandets konst så kanske det förhåller sig på motsvarande sätt: en storm av idéer virvlar ständigt förbi och konsten är att se vilka av dem som leder framåt. Användbarheten hos en idé kan, men behöver inte, innebära att den är bra eller ens originell utan ofta att den utgör just den pusselbit som man letat efter, bryggan som kan förbinda två redan kartlagda områden. Jag tror det är fyndet av sådana bitar som får mig att gå upp på natten, slå på datorn och skriva ner några rader.

Som kuriosa tror jag att mottaglighet spelar roll inom även många andra livsområden. Mottagligheten är den frilagda slitsen där polletten tillåts ramla ner. Kanske är jag tråkig, men jag tror exempelvis att blixtförälskelse föregås av mottaglighet - att man medvetet eller omedvetet är beredd att låta det hända.

Sådant jag sett och läst

Om ni kikar i det gröna fältet här till höger så ser ni att jag har lagt till en rubrik: "Vad Erik har sett och läst". Där tänkte jag börja skriva kort om böcker och filmer jag har tagit del av och som inspirerat mig. Avsikten är inte i första hand att recensera utan att tipsa och kanske förklara hur mitt inhämtande av inspiration fungerar. Fast lite av recensioner blir det förstås ändå.

De fyra raderna under rubriken blir snart egna länkar till varsitt blogginlägg som kommer att fyllas på efter hand*. Jag kommer att separat anmäla Saklitteratur, Skönlitteratur, Filmer och serier, respektive Spel.

Saklitteratur (vilket låter mer korrekt än facklitteratur) innefattar alla böcker som inte är skönlitteratur: biografier, populär historia, språkböcker, filosofiböcker och liknande, vilket utgör merparten av det jag läser. Här är förstås syftet att lära och förstå men också att hämta inspiration till romanernas miljöer, detaljer och idéinnehåll.

Skönlitteratur är förstås just vad beteckningen säger. Jag läser inte så mycket skönlitteratur, främst av tidsskäl, dvs inte för att jag anser skönlitteratur vara slöseri med tid, tvärtom, utan för att det alltid finns annat som känns mer angeläget för mitt arbete. Skönlitteratur ger sällan så mycket inspiration till mitt eget skrivande - den kvoten är på något vis redan fylld sedan tidigare. Jag kan märka att vissa skönlitterära böcker har haft stor betydelse för mitt skrivande, men de är lästa för länge sedan.

Filmer och serier innefattar både spelfilm, TV-serier och grafiska serier medan Spel är både brädspel, rollspel och spel för konsoll och dator. Dessa företeelser konsumerar jag dels för rekreation, dels för intryck av ljud och bild såsom varande direktkanaler till mitt inre Wow!.

Mer snart alltså!


* Jag vet inte om ni någonsin tittar till länken "Recensioner" i högerspalten men den uppdateras på samma sätt såtillvida att jag lägger in recensioner allt eftersom jag ser dem.

Biblioteket i HOXOH

Här får ni ett helt nyskrivet smakprov från HOXOH. Svårigheten var att hålla tillbaka i skildringen, men jag städar senare.

"Trapporna förde dem varv efter varv ner i avgrunden och just som Pulcygnus kände låren skaka på sitt sista fann de sig stå i en hall varifrån korridorer strålade åt åtta håll. Luften var på inget sätt kall eller fuktig som man kunde vänta sig under jord utan besatt snarare akademisk torrhet och skärpa. I hallens mitt reste sig en sinad fontän kringgärdad av stenbänkar på vilka Vatorion och Pulcygnus kunde pusta medan Uroboren gick från den ena öppningen till den andra för att studera alternativen.
”Vi är i nivå med de allmänna boksalarna. Traktatet vi söker finns antagligen bland rariteterna ännu längre ner men jag är osäker på om bästa vägen dit går via avdelningen för purpurprosa eller om man snarare bör söka sig mot esotomer och allmänt koller. Förmodligen spelar det ingen roll. Korsrunan i min urbok är stadens hjärta så därför bör alla vägar leda dit. Mitt förslag är att unge Pulcygnus får välja väg i kraft av ungdomlig iver och de inföddas intuition.”

Villvävaren fann en tydlig ära i att leda expeditionen. Ett svagt ljud från en av passagerna väckte hans nyfikenhet och snart var de åter på väg längs mattor så slitna att varpen låg naken mot stengolvet. Komplexa mönster skurna i korridorens träpaneler viskade längs deras väg på språk bortom ynglingens kunnande men ville de säga honom något så gav han sig inte tid till att lyssna. Här och där bröts panelerna av alkover där läslystna kunnat slå sig ner i den tid då människor fortfarande funnits i biblioteket. Efter ett åttital dubbelsteg stod de inför stora portar in till den första boksalen, men bortom dörrens eke hördes märkliga ljud som fick Pulcygnus att tveka. Det var högljudda röster men också obestämbart buller som mest förde tanken till en marknadsplats. Uroboren stod för sin del i tankar så villvävaren tog mod till sig för att inte verka tvehågsen.

Dörren var så massiv att den föreföll adopterad från en fästning och dimensionerad att motstå en järnskodd belägring. Lärlingen fick lägga axeln mot för att alls rubba pjäsen men så snart han lyckats pressa upp en springa slog ett larm utan like emot honom. De såg in i en boksal där hyllrader överallt klättrade längs väggarna i flera etage. Så långt var allt normalt men märkligare var att böckerna i sin tur klättrade på hyllorna. Pulcygnus hade en gång följt sin mor till morbroderns fågelfarm utanför Kalkalda sedan mannen inte hörts av på flera dagar. De hade snart funnit sin släkting död med nacken bruten efter ett fall från en stege men villvävarens bestående minne var ändå fåglarna i gårdens stora voljärer. Ursinniga av hunger och törst hade de skrikit med tusen röster och rasat runt dem med kraften hos koloritöknarnas färgstormar i Traxilme.

Biblioteket uppvisade en liknande hysteri. Praktverk bläddrade i sig själva och fläkte relieftryck mot världen för att imponera medan tragedier under tyst lidande blödde svärta över lägre liggande hyllor. Monologer, dialoger, ja hela körer mässade på kontinentens alla språk – levande som döda. Drabbande skildringar kastade spetsiga formuleringar genom det litterära rummet mot mer slitna fraser som platta föll till marken för att landa i ett än svårare kaos. Där på golvet rullade klotband mellan pulpeterna i oväntade litterära riktningar, krossade bräckligare böcker till makulatur med klassikernas tyngd. Bokrullar slingrade genom halvt dekonstruerad pappersmassa utan hänsyn till genrebegränsningar. Över hela scenen svävade ett obestämt metanarrativistiskt töcken av obeslutsam nyans.

Ändå skulle det bli värre. Så snart böckerna upptäckte åskådarna i dörröppningen steg frenesin till nya höjder så att en hel bokflod kom vältrande. Ur volymerna reste sig en desperat spökarmé av litterära gestalter, många av dem bleknade till skuggor efter att alltför länge ha talat till döva ögon. Genrer sökte överflygla varandra. Spänningsromaner blottade oblygt sina slut för att dra till sig uppmärksamhet. Erotika lovade läsglädje utöver det vanliga.

Pulcygnus slet desperat i ekdörren för att stänga den men eftersom varken Uroboren eller Vatorion gjorde min av att hjälpa till så fick han in i det sista kämpa med de litterära greppen och segrade bara därigenom att motståndarna var så utslitna."

Entusiastens förbannelse

Återigen sitter jag här sedan klockan fem imorse för att huvudet under sömnen fylldes av idéer som jag kände mig tvungen att skriva ner på respektive plats innan de försvann. Rent praktiskt går det till så att jag för större sammanhang har hela planeringsstrukturen uppritad i programmet Scrivener som är bra på att hålla ordning på bitar. Mer omedelbara idéer hamnar i de blanka textfiler jag upprättat för alla kapitel jag kan överblicka i den pågående boken. Jag skriver då in lösa uppslag i respektive kapitelfil så att alla idéer finns på plats den dagen jag tar mig an kapitlet ifråga. De planerade kapitlen är organiserade efter huvudperson, så att jag exempelvis f.n. har tio kapitel om Praanz da Kaelve: från PdK 1. Ab'Omasi till PdK 10. Den bärande skölden.

Just idag rörde mina funderingar den ransardiska kvinnan Frimrinda Ab'Omasi, hon som dyker upp på sista sidan i Slaktare små, en kvinna vars öde sammanflätas med just Praanz da Kaelves på ett sätt som jag inte tror någon av er kan gissa. Kapitlen om PdK präglas av trakorisk realpolitik med många fula tjuvnyp och lister medan kapitlen om Arn Dunkelbrink medför mer direkta fysiska konfrontationer och de om Uroboren och Silvia Miranda istället innebär magiska förvecklingar i förhållande till gudarnas planer och konfluxen. Det jag skriver om för tillfället är Uroborens besök i spegelstaden HOXOH i sällskap med Pulcygnus och Vatorion.

Fri licens för gamla speltexter

Jag skrev just ett inlägg på Fria ligans forum med förslag om hur de gamla speltexterna kunde licensieras enligt så kallad Creative-Commons-licens. Det finns ingen anledning att upprepa det jag skrev där, men tyck gärna till nu innan något spikats.

Grundtanken är att de ursprungliga speltexterna ska kunna användas fritt av var och en under de förutsättningar som licensen medger.

Nödvändigt – Tillräckligt

Att fundera i termerna Nödvändigt - Tillräckligt har varit fruktbart för mig i vitt skilda sammanhang genom åren, inte minst när det gäller skrivande och livshållning i största allmänhet. Konceptet var inget jag spontant upptäckte på egen hand utan polletten trillade ner första gången när jag läste en klassisk artikel av psykologen Frederick Herzberg i tidningen Harvard Business Review. (Eftersom jag var chef på den tiden så läste jag ganska mycket s.k. management-litteratur vilken har den särarten att den ofta är vämjeligt skriven men inte sällan presenterar intressanta idéer som kan tillämpas även utanför affärsvärlden. Dessutom dras för det mesta EN bra idé ut till en hel bok med vidhängande föreläsningsturné i syfte att gynna upphovsmannens kassa.)

Herzberg studerade vad som fick folk att trivas på sitt jobb och lanserade tvåfaktor-teorin, där faktorer antingen är motivatorer eller hygienfaktorer:
En hygienfaktor karakteriseras av att den bara kan göra dig missnöjd om den falerar men inte motivera dig ytterligare när den väl är tillgodosedd. Namnet kommer av att tvätta händerna: sedan de väl blivit rena så ger det inget att tvätta dem ytterligare. Det är nödvändigt men inte tillräckligt att tillgodose hygienfaktorer.
En motivator är istället vad som gör dig mer glad ju mer du får. De överskuggas emellertid så länge hygienfaktorerna inte är tillgodosedda.

Det banbrytande var att Herzberg genom studier kunde visa att exempelvis lön främst inte är en motivator utan en hygienfaktor. Anställda blir arga när de inte får den lön de anser sig förtjäna men högre lön motiverar dem inte ytterligare. Motivatorer är istället förståelse, möjligheten att påverka ditt eget arbete etc. Hans slutsats var att företag bör lägga sina resurser på att först tillgodose hygienfaktorer och sedan satsa resten av sina personalpengar på motivatorer. (Min personliga reflektion när det gäller de våldsamt överdrivna arvoden, bonusar och chefslöner vi har sett i företag under senare år är att de beror på att mottagarna jämför med varandra och inte tål att ha mindre än någon annan. Även deras höga löner fungerar alltså som närmast maniskt uppdrivna hygienfaktorer. Förmodligen kunde hela vansinnet desarmeras genom att allas nivåer sänktes kontrollerat.)

Hygienfaktorer kan ofta listas på en checklista. Innan en majoritet av kryssen prickats av kommer bilen / den arbetssökande / romansen etc inte på fråga. Först när hygienen tillgodosetts kan man börja välja bland de återstående kandidaterna.

I juridiska sammanhang används en annan bra term: Rekvisit. Det innebär vad som måste vara uppfyllt för att en lag ska vara tillämplig, en checklista således som inget säger om fortsättningen. Jag föreslog ordet rekvisit för det nya rollspelets profetior: när en viss profetias rekvisit har uppfyllts så händer det som förutsägs men inte annars.

Rollspel och romaner
Min erfarenhet är att intriger i ett rollspelsscenario eller i en roman bygger på att varelsers och gruppers intressen inte är förenliga med varandra. I motsättningen föds konflikter och därifrån handling. När jag funderar över vad folk vill så brukar jag dela in deras motivation i exempelvis "värderingar" och "drivkrafter". Beteckningarna kan variera men de motsvarar vad ett företag skulle kalla "policy" respektive "mål". Poängen att värderingar och policy primärt inte är drivande utan snarare slår fast vad som alltid gäller. Trampar man på andras värderingar så blir de förbannade och reagerar. Slår exempelvis någon ett barn på öppen gata i Sverige så reagerar folk men så länge allt är lugnt tänker man inte så mycket på barnens situation. Drivkrafter och mål gör snarare att folk agerar utan provokation.

Livet
En livshållning som jag för tillfället är ganska nöjd med är att göra klart för mig vad jag behöver för en dräglig tillvaro - mina privata hygienfaktorer - och tillgodose dessa för att sedan lämna dem därhän. Resten av mina resurser vill jag använda till sådant jag verkligen vill göra, exempelvis att skriva och umgås med mina vänner. Jag tycker att vi idag lever under ett ständigt tryck att upphöja trivialiteter till behov och försöker värja mig mot allt som pådyvlas.



Vet inte om jag lyckades säga något vettigt med detta inlägg, men min avsikt var att visa hur Herzbergs tvåfaktor-teori för många år sedan väckte ett tanksätt som jag tycker har varit både givande och belysande.

Plantering som höstpyssel

En väldigt rolig aspekt med att skriva en lång och komplex berättelse är att göra planteringar, dvs. att lägga in små ledtrådar och byggelement som förklaras först senare eller visar sig ha en innebörd som läsaren inte inser eller gärna missförstår till en början.

Stora vändningar, 'twists' eller peripeteia med Aristoteles terminologi måste planeras in, men i övrigt växer planteringar för det mesta fram organiskt. En person är exempelvis sällan helt utmejslad från början utan får successivt sin personlighet och bakgrund allt eftersom han eller hon pratar och gör saker. Just idag funderade jag exempelvis över villvävarens Pulcygnus bakgrund och bestämde då att hans mor hade varit en skicklig kalligraf i Favoki men som ensam försörjare tvingats arbeta som kopist för att hålla sin begåvade son i skolan. Det var en förklaring till varför Pulcygnus är så revanschistisk. Jag gick då tillbaka och lade in detta i ett tidigare kapitel och kanske någon antydan ännu tidigare. Väldigt ofta hoppar jag tillbaka när en möjlighet slår mig och ändrar på nödvändiga ställen i boken för att bygga upp mot den. Den kanske tydligaste ändringen i den vägen är när jag gjorde om Silvia Miranda från man till kvinna. Det roligaste (tycker jag) är att Shagul själv berättar om denna ändring på sidan 422 i Svavelvinter.

Böcker som skrivits klart och publicerats är dessvärre stängda för ändringar. Faktiskt grämer jag mig ändå väldigt sällan över detta eftersom inget finns att göra åt saken. Däremot kan saker läggas till ända fram till att boken går i tryck. Exempelvis kastade jag in sista meningen på sidan 640 i Slaktare små när romanen redan låg hos tryckeriet. Uroboren säger "Låna mig nu din kniv", men ni läsare får inte veta vad han ska ha kniven till förrän i nästa bok. Jag slängde lika sent in en del detaljer i enu Ammisadus bakgrund som jag av spoilerskäl inte kan berätta om förrän tredje delen kommit ut. Där finns till och med saker som kommer att visa sig först i sista romandelen. Jag anspelar också ganska tydligt på en annan persons natur och slutgiltiga öde vid flera tillfällen i Slaktare små, men jag kan inte ens säga vem det är.

Livet går vidare

... och med mig ombord ytterligare ett tag som det verkar. Jag kom just hem från uppföljningen av den cancer jag opererades för år 2009 vilken jag rapporterade om i detta inlägg. Alla röntgenbilder såg bra ut så förhoppningsvis är saken ur världen.

Åter till skrivandet alltså!

"Dive, thoughts, down to my soul: Here. Clearance comes."

Virtuella knutar

Jag har påbörjat ett kapitel om illusionisternas stad HOXOH dit Uroboren och hans följe härnäst ämnar sig. Min tanke är att framförallt besöka stadens illusoriska akademi där man undervisar i ämnen som optisk irrlära, fenomenopati, skönmålning, kvasilogik och allmän vrångsynthet. Jag knåpar som bäst med dessa ämnens filosofiska grundvalar. Den uppmärksamme fick en ledtråd på sidan 340 i Slaktare små där villvävaren Pulcygnus talade om sin lärare Edwyld Hussler som relegerat honom från akademin. Namnet Edwyld Hussler är bildat av Edmund Husserl + hustler. Vår världs Edmund Husserl grundade fenomenologin, dvs den filosofiska inriktning som intresserar sig mer för hur vi föreställer oss saker än hur de är. Jag tyckte att det passade sammanhanget.

En illusionist måste, förutom att lura andra, även lära sig se igenom illusioner. Ett centralt uttryck inom fenomenologin är Epoché. Det låter franskt men är egentligen grekiskt och innebär att man "kliver ur" sig själv för att kunna betrakta sig utifrån och acceptera att man lever i en konstruerad vardag. För att inte mer än nödvändigt belasta texten med konstiga ord så tänkte jag låta akademikerna i HOXOH istället tala om att bryta Den fjärde väggen, dvs den där tänkta väggen på en teater som lyfts bort för att vi åskådare ska kunna titta in på scenen. På det sättet får jag en koppling till DiFolternas folkfostrande teater. Dessutom uppnås animisternas heliga fyrtal där allt har fyra aspekter.

Lojalisternas ansikten

Nu har jag fyllt på med trettiofem (!) förebilder till och beskrivningar av personer i speläventyret Lojalisternas tid som ska komma i tryck bortåt årsskiftet. Förebilderna ska hjälpa illustratörerna att bilda sig en uppfattning om hur olika personer i Tricilves slum ser ut så att de kan ritas.

OBS disclaimer! Jag använder bara dessa personers utseenden eller uttryckssätt av rent praktiska skäl - i övrigt har de förstås inget gemensamt med personerna i spelet. Samma arbetssätt använder jag ofta för romanerna. Jag tycker att sådant här är väldigt roligt och hoppas att ingen tar illa upp för det är inte avsikten.

Här finns bland annat:

Leif Pagrotsky som Saltfursten, en salthandlare från Kalklanden
Tara Fitzgerald som Fyrfingers Halvhosa, en agent från Abzulvan
Peter Siepen som spellekaren Enpeze
Tim Roth som Digeta longas yrkesmördare Tolvelda
Lisbeth Palme som Kakalla da Grisco, en lagvrängare på dekis
Grace Jones som investalernas ledare obligatan Rynanda
En nidbild av Obama som langaren Tribeldanz
och Lee Marvin som kejsargardets överste Laugerdald

En härlig vecka!

Först bokmässan förra helgen med lyckade signeringar och ett seminarium med Ola Wikander och Lotta Olsson, sedan kontrast i Uppsala denna helgen där jag tror att jag gnuggade mig med de flesta kufar jag känner. Jag hade egentligen bara tänkt deltaga i mina två paneldiskussioner under söndagen:

Miljö och landskap i fantasy
Why do we fall for the torturer?

Istället blev jag kvar både fredag, lördag och söndag under diskussioner så esoteriska att de inte ens kan fästas på skärm. Arrangörerna måste vara väldigt nöjda och ska ha en stor eloge. Hårdvarumässigt erövrade jag Stefan Ekmans avhandling, en bok av Abercrombie och spelet Robo Rally.

Sedan vann Storvreta Europacupen i innebandy, jag hann med en vinprovning på lördag kväll och spelade dessutom väldigt bra tennis idag!


Nu ner med näsan i tangentbordet igen för fortsatta fantasier!

Bokmässan 2012 i helgen

Om ni har vägarna förbi bokmässan i Göteborg nu i helgen så kommer jag också att vara där. Två evenemang är inbokade för min del:

* Signering i Sf-bokhandelns monter kl. 14.00, lördag den 29/9
* Seminarium med Ola Wikander och Lotta Olsson (från DN) på temat "Fantasy och frihet" kl 14.00, söndag den 30/9.

I övrigt så kommer jag förstås att vanka runt på mässan i största allmänhet så haka gärna på om ni vill prata. Vill ni ha tag på mig så fråga i Ersatz/Coltsos monter eller hos Sf-bokhandeln.

Skriva om strid - läsarfråga

Jag skriver just ett kapitel om belägringen av staden Soblak och inser att jag är ganska ointresserad av att skriva om strider i sig, dvs själva utbytandet av hugg, trupprörelser, skärandet av kött och fallandet till mark. Just nu lutar jag åt att kort redogöra för vad som hände och sedan börja med en scen som utspelar sig efter själva stridigheterna eftersom det är då saker av intresse för berättelsen egentligen inträffar. Jag har gjort det tidigare: ni minns kanske Praanz da Kaelves strid mot RhabdoRanamördare på arenan i Svavelvinter. Även där utspelade sig scenen efter striden, i lokalerna under arenan. Därmed inte sagt att strider aldrig skildras i mina böcker - i denna tredje bok har jag redan beskrivit både slagfält och individuell kamp i Lasemos men fann där en vinkel som jag tyckte kändes fräsch.

Problemet är att både jag och ni läsare har sett så många stridsskildringar så att det blir svårt att inte falla in i pliktskyldigheter eller redundanta förlopp.

Det finns några knep för att göra skildringen intressant. Bäst är nog att skildra striden ur ett mikroperspektiv där man följer en enskild persons upplevelser, tankar och sinnesintryck men det kräver någon slags dramaturgi i striden så att den utvecklas på något oväntat sätt. Arhems fall kan sägas vara ett exempel. Ett annat sätt - det jag nu använde i Lasemos - är att göra striden mycket märklig, nästan karikatyrisk, men det fungerar bara undantagsvis och som kontrast mot andra avsnitt. Ett tredje är att vara sakligt brutal som i skildringen av Shaguls uppgörelse med sin mästare.

Om ni jämför med gängse stridsskildringar i actionfilmer så har min inställning alltid varit att framställa kampen kliniskt, dvs hur det rimligtvis borde ha utspelat sig med givna förutsättningar. Människor slängs inte tio meter genom luften in i fasta hinder utan att ta allvarlig skada, de träffar vanligtvis inte motståndaren om de kastar ett svärd, det blir sällan glamoröst, skador kompliceras och infekteras i efterhand. Jag berättade en gång för min redaktör att jag vet vad som händer om man hugger huvudet av en levande varelse, skjuter någon i huvudet eller får en stör genom kroppen därför att jag har sett det som veterinär. Sådana erfarenheter är till stor nytta i skrivandet men sätter också begränsningar. (Min redaktör berättade detta för en journalist innan jag förklarade att det inte är något jag vill föra ut i marknadsföringssyfte.)

Min fråga till er är kort sagt vad ni anser om stridsskildringar, när de är nödvändiga eller tillför något och hur de borde framställas. Skriv gärna vad ni tycker om de jag redan publicerat. Det hör till saken att jag har ganska mycket berätta och därför inte behöver vara rädd för att sålla.

Pris ske penningen!

Idag visar jag er en av kastykerkyrkans heligaste reliker: Den blödande syltburken från Nontonia. På pelarfadern Pontimus den göddes enträgna begäran förvarar jag till vardags reliken i mitt eget kylskåp för att förvilla de religiösa fanatiker som skulle göra allt för att fylla den med sin övertygelses marmelad.

Den blödande syltburken från Nontonia uppför sig som en normal syltbehållare när den används till just sylt, men om den istället fylls med vatten, exempelvis inför helig saponisk katarsis (diskning), kläs dess utsida under natten med söta, syltröda tårar. Fenomenet förvillade länge Tricilves teologer tills de på teologers vis gav upp och proklamerade ett underverk. För rövarbaronerna i Syltfingrarnas gille symboliserar dropparna syltens, dvs penningens, förmåga att genomtränga allt.

Doppen edra fingrar och slicken riknadens sötma!

Time management

De senaste två dagarna har jag använt till arbete som kanske inte syns så tydligt för läsaren men som ändå är viktigt: Jag har dragit upp mer exakta tidslinjer för att kontrollera så att olika skeenden stämmer med varandra. De praktiska frågorna kan exempelvis vara att händelser måste ske i en viss ordning där någon inte kan anlända till en destination innan han lämnat avreseorten, att två trådar i handlingen måste förbruka samma tid för att kunna sammanstråla en vecka senare, att man hör rykten om en händelse efter ett par dagar på annan plats, att månen står i samma fas för två samtidiga händelser etc.

Eftersom förra romanen slutade med Förljusningen som sammanfaller med soluppgången den sextonde dagen i Minde, dvs sjätte månaden, år nio efter kronolabens invigning och påverkar nästan alla trådar i berättelsen så hade jag något att utgå ifrån. Sedan är det bara att följa dagar, restider och nätter i de kapitel jag nu skrivit.

Konkret upptäckte jag att nästan allt jag skrivit så här långt utspelar sig inom tre-fyra dagar efter förljusningen utom tråden med Praanz da Kaelve som löpt iväg ett par veckor och alltså ligger före de andra, men han har å andra sidan redan sex egna kapitel och är framme vid Frihetsspelen den första dagen i Melendo (sjunde månaden) så han kan stanna där ett tag. Jag var vidare tvungen att lägga in ett par vilodagar för att sinka Arn Dunkelbrinks återkomst till Stegos så att förutsättningarna för den planerade handlingen där hinner komma på plats. Draken kan flyga hundra mil på sexton timmar så den är ju mer rörlig än andra. Ett annat problem är att jag måste flytta en person (utan drake) hundra mil på 24 timmar, dvs med en snittfart på 40 km/h över vatten. Allt sådan går att fixa men tänker man inte igenom situationen så blir det lätt ohållbart.

Rent praktiskt kom jag på att jag kan använda datorns kalender (iCal) för 2012 års juni-juli snarare än att upprätta ett separat spreadsheet för tidslinjerna. Jag gjorde helt enkelt en kalender för varje huvudperson och sammanförde dem alla för att se hur händelser synkas och var justeringar måste göras.

Parallellt med tidsfunderingarna redde jag ut några frågor om incitament inför kommande avsnitt. Incitament är svaret på varför personer och makter agerar som jag vill att de ska agera utan att deras handlingar verkar krystade eller obegripliga sedda ur deras eget perspektiv. Ni har säkert stött på brister i det avseendet - filmen Prometheus kommer osökt i tanken liksom B-skräckisar där lättklädda flickor ensamma ger sig ner i källaren för att undersöka vad som hänt med propparna trots att en galen mördare går lös. Jag hittade därvid åtminstone en bra förklaring som på köpet lät mig plocka upp en tidigare tråd som mest låg och skräpade. Nu känns det som att jag har de flesta sammanhang utredda utom bokens själva avrundning men den kommer att hitta sig själv eftersom det mesta finns uppskissat.

Vävens form

Igår skrev jag klart första versionen av kapitlet där Fundibéra frambesvärjer romanernas viktigaste kvinnor på Bektare berg under en månritual. Riktigt inspirerande tycker jag själv, med en del ledtrådar och udda vinklingar.

Kapitlet är tämligen fristående men jag kom att fundera över dess tematiska aspekt och tänkte att saken kan vara värd sin egen kommentar. Många berättelser är ju en linjär resa från A till B med olika förvecklingar längs vägen. För mitt romanprojekt hade jag redan från början ambitionen att bygga en väv på flera plan, dvs att när alla fyra delarna väl finns på plats ska det gå att spåra sammanhang på olika ledder och mellan ställen i böckerna som inte omedelbart hänger samman. Läsaren kan möta väven på flera sätt:

* Den gudomliga väven, ritningen över världen, är en av huvudkomponenterna i själva berättelsen. Den symboliserar det konstruerade sammanhang som jag tycker karaktäriserar människan framför andra arter. Ibland betonas vårt abstrakta tänkande eller våra motställda tummar som det mest utmärkande men jag har mer och mer börjat tänka på oss framförallt som mönsterskapande varelser, dvs som vävare. Jag lutar även mot att den mänskliga individen är ett mönster snarare än sitt kött eller sina hjärnfunktioner. När en människa dör löses mönstret upp, ungefär som bilden på den tidningssida jag slänger i elden.

* Nästan lika uppenbar blir vävens form för läsaren därigenom att flera historier löper parallellt genom böckerna. Personer flyttar sig från en historia till en annan Trådar löper samman och förgrenas. Avstånden kan ibland vara långa så att planteringar i första delen blommar först i den avslutande delen. Vad är egentligen en väv annat än trådar inflätade i varandra till något sammanhängande?

* Bildliga teman förbinder trådarna, där exempelvis trädet, tjuren och de levande bergen återkommer i olika sammanhang.

* Den tematiska väven är romanernas själva fokus snarare än deras form. Det avslutade kapitlet där kvinnorna alla förhåller sig till konfluxens stundande födelse och skapelsens cyklicitet är ett exempel.

* Sammanflätningen med vår egen värld är också en väv. Romanserien innehåller myriader av referenser till vår egen värld, betydligt fler än ni upptäckt törs jag nog lova, inte bara som en rolig blinkning utan ofta för att ge en association som binder samman berättelsen med det redan sagda.

* Från väv är steget inte långt till vävnad. Min veterinärmedicinska bakgrund gör att jag ofta tänker i fysiologiska metaforer eftersom kroppen är ett fantastiskt, sammanhängande system. Exempelvis har drakarnas roll i världen som förstörare, de som ska riva ner för att det nya ska få utrymme att spira, inspirerats av osteoklasterna, celler som hela tiden tuggar i sig benvävnad för att deras komplementceller osteoblasterna ska kunna bygga nytt ben, mer anpassat till behoven. Bilden till detta inlägg är för övrigt en histologisk bild från njurens tubuli.


Ibland kan jag bli lite besviken över att recensenter bara kommenterar språk, miljö och handling utan att se den sammanvävda helheten. Jag hoppas att den aspekten blir mer uppenbar när alla böckerna är klara och företeelser kan sättas i sitt sammanhang. Just nu är sviten lite av en byggplats.

Pendang till Bektar

Jag gjorde en illustration till föregående inlägg för att illustrera livscykeln i form av ett år och hur kvinnorna i romanerna grovt kan placeras in beroende på deras fokus. Delar av cykeln kan ni ännu inte begripa men det kan ju vara kul att spekulera. Kvinnorna inom parentes deltar så att säga inte själva i cykeln utan stöder ett större skeende. Kvinnorna i versal och ruta har ett slags metafunktion.

Menaderna på Bektar

Inatt fick jag visionen av en ganska vild, helt fristående scen till boken jag skriver på. Idén tycks mig så intressant att jag i alla fall ska försöka skriva den även om den ännu är lite lös i konturerna.

Jag gillade häxan Fundibéra i Slaktare små och undrar vad hon egentligen har för avsikter och vad hon kommer att ta sig för härnäst. I ett av bokens sista kapitel så säger hon sig vara på väg med Linvina Gombina till Bektare berg där hon uppenbarligen har slagit sig i lag med måndyrkare för att bli lemniscata* och ta del av deras kunnande. Det antyds att måndyrkarna äter människokött under sina ritualer och besitter mystiska kunskaper.

I min vision manar Fundibéra under en ritual på berget Bektar fram samtliga romanens tunga kvinnor - inte som personer utan bara deras essenser / eterjag / undermedvetna / deras väsen i det låga språket, deras kvinnohet. Fundibéra vill bibringa uppmaningen att skydda den konflux hon liknar vid ett kvinnosköte genom vilket den nya tiden ska födas. Hon säger att händelsen är alltför viktig för att lämnas till männen - vad vet de om födelser. Män är enligt Fundibéra i grunden oförnuftiga varelser såtillvida att de planerar och agerar efter eget huvud utan insikt i Jordmoderns grundläggande natur om vilken de inget vet. Män kan användas för arbete, nöje och befruktning men har utöver detta ingen djupare funktion.

Mötet mellan dessa frammanade kvinnoväsen utvecklas till gräl om vad som kan, bör och måste göras för de har på inget sätt samma åsikter eller mål. Ingen av kvinnorna kommer att minnas något efteråt utan Fundibéras avsikt är att stärka deras undermedvetna motivation, lite av Inception om ni sett filmen. Det som slog mig när jag började skissa är att väldigt många av böckernas kvinnor är kopplade till en slags kvinnlig version av konfluxen sedd som en födelse (ni läsare vet ännu inte allt om detta). Jag associerar till gamla religiösa föreställningar om "det heliga äktenskapet" / den manlige guden som dör och återuppstår / fruktbarhetsriter / tabun etc med inspiration från exempelvis menaderna i det gamla Grekland, Våroffer, modern Wicca-religion, Inashtar i underjorden m.m.

Vinsten för romanen är att dessa gamla teman redan har dykt upp, exempelvis när Praanz da Kaelve ska offras under beloteniafirandet, eller under Perrimas omformning. Jag tror att detta kapitel kan förstärka tematiken så att jag kan spela vidare på den. Dessutom kommer en del av dessa kvinnors framtida öden att bättre förstås med visionen som bakgrund och några nya kopplingar att möjliggöras.

Konkret tänkte jag låta scenen beskrivas genom en man (ni känner honom redan) som i ett slags drömvision dras med till platsen av en kvinna. För honom utvecklas det hela till en mardröm men när scenen går mot avslut så visar det sig vara en annan av romanens manliga personer som vaknar - vilket antyder att de delat samma dröm.

Jag känner mig entusiastisk inför att börja med kapitlet som nog inte blir så långt, men väldigt spännande och udda samtidigt som det kommer att passa bra in med annat. Det känns som ett stycke arkaisk feminism i vardande fast jag har uppriktigt sagt ingen aning om vad feminister kommer att säga. Det blir spännande det också.

Verkar alltsammans helt förryckt?

* En Lemniscata är det klassiska oändlighetstecknet som givits viss religiös betydelse och dessutom användes som logo av COOP mellan 1967 och 1995 som ni kanske minns - det var den mest kända symbolen i Sverige efter flaggan. Ingen som undrat över varför DiFolterna kallade sitt orakel "Den blåvite" eller varifrån det här kom på sidan 327: "Varje instrument betecknades med en blå och vit plakett, där ord som »flöjt«, »trombett« eller »puka« stod skrivna med renaste tecken."

En författares förvåning

Ytterligare ett kapitel om huvudstaden Tricilve till handlingarna där man nu står inför årets frihetsspel med händelser som blir avgörande för hela riket. Lustigt nog blev kapitlet inte alls som jag tänkt mig. Som ni kanske minns och som jag påannonserade i detta inlägg så skrev jag ett ganska omfattande äventyr till spelet Svavelvinter om slummen i huvudstaden.

Min tanke var då att utforma slumkvarteren för att kunna använda samma miljöer och personer till romanen. Äventyret blev riktigt bra tyckte jag men ändå märkte jag nu när jag kom dit att det inte behövdes. Grejen var att om jag skulle ha plockat upp alla intressanta trådar i äventyret så skulle det ha blivit en omfattande utvikning i romanen och eftersom boken säkert får ett gediget omfång ändå så kändes det helt enkelt inte nödvändigt. OM jag behöver utfyllnad när romanen är färdigskriven så kan jag enkelt lägga till utvikningen men jag är helt övertygad om att det inte kommer att behövas.

Besvikelse från mig? Fria ligan? spelare? läsare? Nejdå, ingen behöver vara orolig eftersom äventyret passar väl in i mellanrummet mellan roman två och tre i serien och SKULLE kunna ha beskrivits om jag hade behövt det. Jag har plockat upp några av personerna och nämnt några detaljer som bara äventyrsspelaren kommer att kunna förstå så småningom men nu blir äventyret snarare ett komplement som tangerar romanserien. Kanske en fristående novell så småningom? Kanske rentav en tävling?

Kapitlets slutmening: "Han kände sig stark igen och arenans välbekanta blodvittring fick honom att småle."

Kastykes glädje

Pengar och framgång

I Bibelns första Timotierbrev skriver Paulus att "Kärleken till pengar är roten till allt ont". Den synen delas inte alls på Paratorna. På den trakoriska huvudön är penningen liksom kärleken till guld istället helig. Man ser inte pengar som krassa och kalla utan istället som något abstrakt rent, en sublimering av mänsklig strävan, det Kastykerkyrkan kallar transsubstantiering av arbete. Nya sfärens orden inrättades i Tricilve samtidigt med kronolabens invigning för att befrämja och renodla förmeringen av guld som en högre form av fruktbarhet. Intjänandet gavs samtidigt ställning som sakrament.

Fördelningen av rikedomar har aldrig ifrågasatts på något som liknar vår världs marxistiska grunder utan människor uppfattar tillvaron på alla nivåer som en kamp där det hela tiden gäller att klättra högre på samhällsstegen. Generellt tror folk att de bemedlade förtjänar sin rikedom. Skyddsgudinnan Kastykes första bud lyder också:

Kastyke älskar den som älskar sig själv

Dyrkan av abstrakta värden har tillsammans med tron på gudarnas gunst lett till en närmast socialdarwinistisk syn med religiösa förtecken på Paratorna. Indelningen i samhällsklasser är tydlig men gränserna mellan klasserna ses inte som strikta utan tvärtom uppmuntras klättrande liksom dumhet och dådlöshet hånas. Apan är symbol för socialt och ekonomiskt klättrande, gärna med ett lurigt flin i synen. Den klumpigt klamrande grisen är istället symbolen för stillastående och tillbakagång. Ofta avbildas dessa djur tillsammans på affärstalismaner. Eftersom framgång beundras så finns inga hämningar vad gäller att skryta med eller visa sin rikedom. Det inger respekt att lura någon i affärer utan att bryta lagen och den som låter sig luras får skylla sig själv under mottot "Caveat emptor!" - "Må köparen passa sig!" I synnerhet gäller detta farlänningar vars rättsliga skydd är närmast obefintligt om de inte anlitat hjälp.

Den religiösa tron på sublimering av värden har gjort ekonomin mer avancerad än under vår egen världs renässans. Att sälja en ko och få pengar duger nog för enkelt folk men väcker knappast beundran på marknaden. Finare är att avleda värden, dvs att driva abstraktionen så långt möjligt från det konkreta. Andelsbolag, försäkringar och rättighetshandel i flera led är vanliga liksom handel med karvstockar och andra värdeinstrument. Vindväxlarnas sekt strävar mot allt luftigare finansiella derivat där målet är att skapa helt flyktiga bubblor inom vilka egentligen ingen längre begriper hur värden åsätts eller ens vad som köpes och säljes. Även sysslor som tullindrivning och rättsskipning läggs ofta ut på entrepenad, där exempelvis publikaner tar procent av indrivna tullintäkter.

Paratorniernas störste helgon Famrahjold sålde enligt sägnerna ett undermåligt parti kläde till skeckerna men lät sig hellre styckas än att anullera affären. Riksrådets enheter - Bodâkens limbes - är uppkallade efter helgonets kroppsdelar där även Nya sfären motsvarar den heliges öga.


Pengar och lag

Man kan lätt tro att affärslivet i Tricilve och andra stora städer på Paratorna är ett helt oreglerat slagfält men så är inte alls fallet. Det finns visserligen ganska få lagar på området men de som finns upprätthålls skoningslöst i syfte att skydda den heliga marknadens förutsättningar för vilka Investalerna på Bokrind är religiösa väktare.

Det som regleras hårdast i lagarna är förutom rent riksbevarande grunder: äganderätt, standarder, skråindelning, tullar och skatter, avtalrätt och annat marknadsstyrande. Tolkningarna i det enskilda fallet sysselsätter sedan kadrer av domstolar, yrkesvittnen och lagvrängare. Precis som monoteism ses monopol som skadligt, men i praktiken säljs ensamrätter av myndigheterna även om dessa ofta är tidsbegränsade. Man kan säga att riket har monopol på monopol medan näringsidkare som av egen kraft dominerar sin näring bekämpas när de överstiger en viss tröskel. Det finns till och med sanktionerade Kastykerkapare och en särskild militär styrka - monoharmerna ägnade att störa monopolhandel.

Syltfingrarnas gille har tagit fasta på att nå gudinnans gunst just genom att nå framgång så många olika affärsområden som möjligt och undvika monopol. De kladdigast insyltade når hederstiteln Pickelpust och tillåts färga fingrarna röda för att demonstrera sin höga roffarstatus. De kan till och med adlas till rövarbaroner för sina bedrifter. Den legendariske baron Gyllenfinger anses ha anlagt huvudstadens första fontän som ett monument över sin förmåga att krama vatten ur en sten.


Pengar och patriotism

Den trakoriska patriotismen sätter sin prägel på ett i övrigt tämligen amoraliskt affärsliv och samhälle. Eftersom riket står som garant för kommersiella excesser, fredlig handel, skyddat ägande och vräkigt leverne anses det som en plikt även för de rika att främja dess fortbestånd. Donationer till den offentliga nyttan förväntas och ses med välvilja liksom att sprätta pengar omkring sig för pöbelns trevnad. I orostider bör de rika ställa sina privata styrkor till förfogande för rikets bästa. Någon polis finns inte i vår tids bemärkelse och mycket kan passera, inte minst genom mutor, men kliver någon över gränsen vad gäller statsfientlig verksamhet eller allvarligt störande av ordning eller affärsliv så slår Bodâkens myndigheter till brutalt och plötsligt, ofta via militären, och då fokuseras det mindre på lagrum och mer på effekt.

Morgind dansar och ler

Jag läser just boken Världen av igår, författad av Stefan Zweig, en lika välskriven som vemodig skildring av nittonhundratalets första del. Författaren begick också självmord när boken skrivits färdigt.

Det slog mig under läsningen att jag skulle vilja ha en stad i den trakoriska världen som motsvarar Wien under sent 1800-tal fast flyttad till renässansen förstås; en stad där de sköna konsterna och vetenskapen frodas, dit genier från hela kontinenten reser för att verka och blomstra bland gelikar. Adel och rika köpmän tävlar om att bli mecenater för kreatörer och bada i glansen från uruppföranden och tillägnan - i själva verket en nödvändighet för att uppnå social ställning på denna åldrade plats som passerat sin historiska höjdpunkt. Skickligheten vad gäller det militära, affärsmässiga och politiska är i motsvarande mån begränsad och mindre högaktad. Soldater utmärker sig hellre genom sina yviga paraduniformer och sin ståtlighet än genom mod och skicklighet. Detta är en prunkande men lätt överblommad stad med överdådig arkitektur som dock visar ålderssprickor.

Om Tricilve i viss mån är Rom och New York medan Fontra Cilor är Babylon så skulle staden bli deras motsats men med en väl så intressant potential.

Jag tänkte föreslå staden Morgind i Tulmald. Ludenbrand pratar redan i Slaktare små med beundran om poeten Willa av Morgind så inget motsäger klangen. I Bladverk får vi reda på att Tulmald producerar utmärkt vin. Grannskapet passar också bra. Grannområdet Vitrike är en asköken befolkad av ett tuaregliknande hästfolk vilket tillåter kontrast så att staden inte blir en kopia av sin europeiska motsvarighet. Öknen och vulkanlandet bortom inspirerar konstnärer till betraktelser över fåfängligheten med sin karga skönhet. Länderna i söder, Gonza och Katalbi, är mer hårdföra, härjade som de är av långa religionskrig mellan monoteister och polyteister vilket givit folket i Tulmald avsmak för militärism. På ön Noroma ligger Abzulvans centrum. Valima längre åt väster är en religiös stat tillägnad solguden Valliman. Grannen Klomellien liknar Tulmald såtillvida att man är ett fredlig land utan expansionistiska ambitioner, men Klomellien är en republik mer med fokus på tekniska konster än på konst. Kulturen i området är jorisk och minst 1500 år gammal, en koloni ursprungligen tillhörig de tidiga jorpagniska utvandrarnas huvudstad Sandagura i Treipo under hamsulernas kejsartid.

Vad tror ni?

Nattliv i slummen

Ytterligare ett kapitel avslutat. Jag lämnar denna korta, avslutande scen från Tricilves slumdistrikt Myrstacken som smakprov:

Trashankarna kryllade som myror över sin livlöse fånge och baxade med gemensamma krafter upp honom på en handkärra. De rullade vagnen förbi den döda hästen där kvartersfolket satt tysta runt elden utan att våga se upp, slitna mellan impulsen att fly in i grändernas trygghet och driften att stanna hos sitt festbyte.
”Ingen har sett och ingen har hört! Begrips?” Anföraren drämde påken mot en häststek på halster för att markera allvar. Flottet skvatt och fräste när det regnade över glödbädden. ”Dä bli nya tider nu! Begrips?”
Alla teg och alla tycktes förstå. Men trompettspelerskan, vars namn var Kornilla da Morgimma efter stadsdelen Gimorra, följde utan att missa så mycket som en takt i sitt spel Skunkrövarna med ögonen när gruppen drog vidare. Först när versen klingat ut slutade hon blåsa och försvann genast in i den motsatta riktningens mörker.

Spelvärld kontra romanvärld

På Fria ligans blogg har en diskussion blivit aktuell om hur stor rörelsefrihet äventyrsskapare har när det gäller att jämka spelets Trakorien till romanernas Trakorien. Jag skrev ett förtydligande av min syn på saken och lägger ut det även här:


Ända sedan de gamla spelens tid har alternativa versioner av Trakorien dykt upp. Detta ligger i spelets natur och är något jag verkligen vill uppmuntra. Jag har skrockande läst många krönikor om händelser som jag själv inte kunnat hitta på och som ofta tagit helt andra vägar än de jag beskriver. Inte minst gäller det själva konfluxen där ju åtta olika utfall skisserades i ursprungsmodulen. Jag har alltså inga problem med att någon anpassar Trakorien efter eget tycke och smak.

Problemet uppstår egentligen bara när det rör Fria ligans officiella material eftersom ambitionen har varit att rollspelet Svavelvinter ska vara kompatibelt med romanerna. Svårigheten blir än större därför att romanerna inte skrivits färdigt eller ens planerats färdigt ännu. Som författare och ursprunglig skapare av Trakorien tar jag mig handlingsfrihet såtillvida att jag bara anser sådant spikat som står i tidigare romaner och gärna håller öppet allt som inte måste bestämmas. Jag har dessutom ett starkt motstånd mot att använda andras material i mina romaner. Det innebär att om någon annan lagt fast företeelser i områden som jag ska skriva om så har jag att välja på att strunta i vad som sagts eller anpassa mig, en anpassning som blir större ju större genomslag det fastlagda får på världen.

Kopplingen mellan spelvärld och romanernas värld ger fördelar som är uppenbara men också nackdelar enligt ovan. Det är olyckligt om dessa förhållanden upplevs som repressiva och jag tror heller inte att de ska behöva vara det.

Förslag till vägar framåt:

* Det står var och en fritt att skriva icke officiellt material efter eget huvud och, förmodar jag, även att publicera det även om jag inte vet Fria ligans inställning till detta. Jag kunde även tänka mig att Ligan publicerade "kontrafaktiskt" material så länge avvikelsen påpekades.
* Skriv modulära äventyr om ett begränsat område vars förhållanden inte påverkar omvärlden i någon större utsträckning. Risken för kollisioner ökar ju större geografiskt område som avhandlas eller när gudar, storpolitik och metafysiska förhållanden blandas in.
* Skriv om platser som är färdigbehandlade i romanerna. Jag ska försöka få ur mig någon guide om detta även om det är lite svårt: jag behöver i och för sig inte detaljbeskriva så många fler platser i Trakorien men större områden kommer att omnämnas summariskt pga kriget.
* Skriv om ett historiskt skeende, exempelvis Klavykernas rike, de galna milackerna eller De grå eminensernas tid eller Marjura före Svavelvintern.
* Förlägg handlingen till Trakoriens närområde på Argond.
* Undvik visa "heta" områden såsom ransarderna, Tricilve och Marjura under den närmaste tiden

Synpunkter?

Traxorien

Peter Larsson översätter som bäst Svavelvinterspelets snabbregler till engelska och ställde frågan om jag föredrar att skriva landets namn Trakorien eller Trakoria på engelska. Jag genmälde att man även kan tänka sig Tracoria och Trachoria exempelvis som Trachorian empire och säkert fler alternativ ändå. Frågan kvarstår dock och nu frågar jag efter era åsikter - gärna underbyggda med argument. Man kan ju tänka sig att "k" låter exotiskt för en engelskspråkig men det är inget jag kan avgöra. Ursprunget är hur som helst "att andas fritt". I vår värld har jag hämtat namnet från luftstrupen, lat. trachea, vilket inte står med någon stavning alls i SAOL men med "k" i SAOB online.

Synpunkter efterlyses alltså.

Ett glas vatten

En föreläsare pauserar ibland för att fukta munnen medan han överblickar sina anteckningar eller ser ut över publiken. Så känner jag mig idag. Kan ingen komma med några uppmuntrande ord utan att för den sakens skull bli inställsam? Kanske berätta en anekdok?

Högupplösta kartor

Ni som läser romanerna men inte spelar spelet kanske inte vet att böckernas kartor finns att ladda ner gratis från Fria ligans webbplats i högupplöst format. Dessa kartor är mer detaljerade än motsvarande på böckernas pärmar och det är dem jag använder när jag skriver. Klicka på länken och scrolla ner en bit så kan ni antingen ladda hem dem eller titta på skärmen. De är till och med så bra att de kan skrivas ut i A1-format.

För närvarande finns:

Trakorien
Argond (kontinenten)
Tricilve
Fontra Cilor (översikt)
Arhem på Marjura

Äktenskap, barn och sex i Trakorien

Martin Karlsson skrev till mig och undrade hur man ser på familj, äktenskap, sex och barn i Trakorien, liksom vilka konsekvenser synen får. Det är intressanta frågor men inte helt okomplicerade. Ta följande som ett förslag som vi tillsammans kan utveckla och korrigera. Jag tar nu som oftast min utgångspunkt i den Paratorniska kulturen och låter grannarna förhålla sig till den.

Några utgångspunkter
1. Trakorien är ganska könsneutralt så att kvinnor kan göra karriär, äga sina tillgångar, ha sexuella behov, välja make själva etc. De behöver alltså inte försörjas eller skyddas pga kön.
2. Trakorien är rasistiskt och rasismen utsträcks inte bara till halvfolk utan ofta till alla med udda utseende.
3. I Trakorien anpassas levande varelser till sin omgivning även under livet och inte bara genom Darwinistiska arvsmekanismer. På motsvarande sätt kan den individ förfalla som förlorar sin sociala tillhörighet.
4. Barn anses allmänt vara pinsamt ofullgångna vuxna och behandlas snarare stramt än med kärleksfull omsorg även om de ses som en investering som bör vårdas. Barnarbete är allmänt vedertaget.
5. Homosexualitet ses inte som moraliskt förkastligt men utgör sällan grund för äktenskap eftersom detta centrerar på fortplantning och arv. Personer kan emellertid leva tillsammans utan äktenskap tämligen fritt eller ha förbindelser utan att bo tillsammans.
6. Det finns magiska och medicinska sätt att förhindra oönskade graviditeter och bota de flesta könssjukdomar. De senare är heller inte så vanliga eller epidemiska. Metoderna är inte allmänt tillgängliga pga kostnader och viss misstro.
7. Moralen styrs mer av plikten som medborgare än av religionens påbud - så även vad gäller samliv.

Äktenskap
På Paratorna har äktenskapet karaktären av ett intresseavtal mellan jämnbördiga parter som vill leva tillsammans, skaffa barn och kanske föra ett arv vidare i form av ett handelshus, en gård eller en adelsätt. Detta varken utesluter eller förutsätter kärlek. Ätten är viktigare för adeln där äktenskap även ingås för att bilda allianser. Äktenskap kan upplösas och inte sällan står formerna för avveckling angivna redan i avtalet. Barnomsorg sköts inte sällan via gemenskaper: skrån, bo-lag (dvs genom grannsamverkan), arbetsgivare, militära förband etc. Ofta samordnas barnomsorg och skola. För de som har råd anlitas ofta privat omsorg. Lärlingskap är vanligt för barn från ca 9 års ålder. Barn har rätt till en liten laglott som arv men den är ganska blygsam. Fideikommiss är ofta stipulerat för handelshus och adel så att inte stora ägor splittras, men är inte alltid kopplad till arv. Adoptioner är inte ovanliga som vägar till arv.

Oäkta barn och föräldralösa
Det finns alltså effektiva men kostsamma preventivmedel att tillgå och dessa är helt accepterade medan däremot aborter inte accepteras annat än i form av "dagen-efter-magi" eller motsvarande örter. Senare aborter ses som skapelsevidriga och kan straffas. Oäkta barn kan förskjutas till kostnad av sin minimala laglott men lika gärna accepteras. Föräldralösa barn kan tas om hand som arbetare eller bli slavar och någon större sentimentalitet finns inte i sammanhanget. Barn är i Trakorien generellt sett mer kapabla att klara sig själva än i vår värld vilket kan hänga ihop med förutsättning 3.

Sex
Jag föreställer mig en ganska liberal syn på sex i Trakorien, särskilt bland de väl bemedlade som har råd att undvika oönskade graviditeter och eventuella könssjukdomar. Några egentliga religiösa tabun finns inte på Paratorna. Sex ses som ett mänskligt behov som det är naturligt att tillfredsställa oavsett läggning där den barnalstrande funktionen ses frikopplad från vardagssexualitet. Även avhållsamhet accepteras så länge den inte kommer av regler eller principer utan av eget val. Med undantag för ungdomar ses det som stötande att ägna sig åt sexuella handlingar offentligt såvida platsen eller tillfället inte är särskilt tillägnat sådant, såsom på scener eller vid fruktbarhetsfestivaler. Sex med halvfolk anses vara stötande, men kanske just därför ... kittlande.

Trohet
Lojalitet, ärlighet och öppenhet mellan makar är i Trakorien lika viktigt som mellan nära knutna affärspartners, inte minst därför att äktenskapet ses som ett av riket sanktionerat avtal. Sexuell monogami är inte en självklar del av denna trohet utan snarare underkastad relationens karaktär och makarnas personliga syn. Lovar man att hålla sig till sin partner så förväntas man också göra det men sådana löften är inte självklara mellan makar.

Förväntningar och utfall

Det vore kul att höra nu så här i efterhand i vilken mån Slaktare små motsvarade era förväntningar. Jag menar då inte kvalitetsmässigt utan mer om det hände som ni hade förväntat er eller om ni blev överraskade. Detsamma gäller hur Trakorien porträtteras i romanen. Var inte blyga ni som bara brukar lurka utan kommentera gärna. Det är kul att veta inför fortsättningen.

Äventyrs halvhalt

Under ett par frenetiska dagar, där jag exempelvis vaknat kl 05.40 med så många idéer i huvudet att jag måste gå upp och arbeta, har jag nu gjort ett 27-sidigt utkast till ett äventyr för spelet Svavelvinter. I äventyret kartläggs Tricilves slum runt Myrstacken, Tassemark, Gimorra och södra Bokrind med mäktiga grupper och platser såsom teatern Burladåren, Investalernas köptempel och bordellen Blötstöten. Allt centreras runt Perukmakarnas liga med dess ledare Ingolmo Dokella.

Den som händelsvis oroar sig för romanskrivandet i sammanhanget kan vara lugn eftersom spelskrivandet har inneburit kartläggning av områden som kommer att besökas i nästa roman. I själva verket har försökt få äventyret att knyta samman Slaktare små med Bladverk och det finns många anspelningar både framåt och bakåt. Flera av de personer jag har hittat på för spelet kommer dessutom att dyka upp i romanen.

Exempel: Text om Palydas Viskernål som nämns på sidan 386 i romanen Slaktare små:

Palydas Viskernål
Palydas är armborstskytt och den ende överlevande av de soldater under Mathus Dokella som eskorterade Praanz da Kaelve till Hiltre. Palydas sköt RhabdoRanamördaren som dödade ranzinernas ledare Peatro Petralba på berget Ranz. Mathus Dokella skickade hem honom mot Tricilve tillsammans med en kamrat för att på enu Ammisadus uppmaning eskortera munken Angantrym Gomba vidare till Fam Kvalvi. Han bar en kurirväska i vilket ligger ett förseglat meddelande från enu Ammisadu till Praanz da Kaelve. Meddelandet skulle egentligen ha burits till generalen i Hiltre men blev av misstag kvar i väskan.

Vid återkomsten till Tricilve erfor de två återvändande soldaterna vad som hänt i huvudstaden och att Fam Kvalvi var stängt för dem. Palydas med Angantrym Gomba gömde sig och medan hans kamrat valde att rapportera till sina överordnade. Kamraten arresterades genast och avrättades nästan omgående som förrädare av Gozaste da Barakilda. Skräckslagen och desperat sökte Palydas upp Ingolmo Dokella, sin överordnades bror som han träffat och fått förtroende för. Ingolmo gömde mannen tillsammans med munken. När perukmakaren senare fick höra vad som hänt Mathus och Praanz da Kaelve har han frågat ut Palydas som emellertid inte vet vad som hände bortom Ranz eller egentligen förstår någonting. Han är mest rädd, nedslagen och villrådig.

Investalerna

Jag skriver just ett äventyr med titeln Lojalisternas tid till det nya rollspelet Svavelvinter. Det utspelar sig i Tricilves slum under tiden mellan romanerna Slaktare små och Bladverk (lindrig spoilervarning om ni inte läst Slaktare små). Jag passar på att utveckla miljön eftersom den också ska besökas i nästa roman. I avsnittet om mäktiga grupper har jag just skrivit om Investalerna och tänkte att texten kunde roa och inspirera.

En extra utmaning till er läsare: Identifiera de referenser som finns i avsnittet!


Investalerna
Nya Sfärens fall har sänt konvulsioner genom hela kastykerkyrkan. Det har alltid funnits en spänning och maktkamp mellan kyrkan å ena sidan och kejsaren/Bodâken å den andra. Många är rädda för att Nya Sfärens förräderi ska användas som förevändning för att minska kyrkans makt i stort eftersom orden tillhörde kyrkan. Kastykerkyrkans nuvarande pelarfader Pontimus den gödde är en marionett i kejsarens händer och kan inte agera även om han också delar oron. Istället leder de heliga Investalerna diskreta undersökningar och aktioner med hemligt stöd från många prästsammanslutningar. Investalerna är en mycket respekterad och uråldrig inrättning som åtminstone officiellt står över all misstanke och därför måste vara noga med att inte komprometteras.

Investalernas organisation och funktion
Investalerna är sex utvalda kastykerprästinnor som anses förkroppsliga marknadens essens. De är därför mycket högt respekterade, särskilt av köpmän, och generellt så strikt sakrosankta att det medför dödsstraff blott att förolämpa dem, yttra sig nedsättande om dem eller i synnerhet att skrämma dem. Investalerna får inte själva äga något, ha en släkt, tillhöra någon annan sammanslutning eller ens yttra åsikter annat än inom sitt ämbete. Den högsta investalen är för närvarande en kvinna vid namn Ryndana. Två gånger om året, vid sommar- och vintersolstånd, firar hon ”det heliga äktenskapet” med kastykerkyrkans pelarfader genom ett offentlig samlag på en plattform utanför kastykertemplet i Stenstaden. Eftersom pelarfäder tenderar att bli feta och kroppsligt lågpresterande genom sitt ämbete får ofta maskerade naditscher, manliga tempelprostituerade, vara deras ställföreträdare i akten. De ursprungliga investalerna var en slags orakel för klädesbranschen som vandrade upp och ner för Paramyrgiets boulevard i nysömmade kläder och bedömde det kommande modet.

Hela det kommersiella Trakorien iakttar via marknadssiare noga investalernas humör och uppträdande. Rapporter sprids ständigt med ord som ”investalerna är oroliga / mättade / lugnade” vilket anses ha mystisk inverkan på affärer över hela riket utan att någon egentligen är klar över mekanismerna. En särskilt viktig funktion är att fastställa den heliga efterbörden, dvs den extra avkastning som pengalån och affärer för tillfället bör åsättas. Den heliga efterbörden kallas också ränta, efter slaktarnas traditionella namn på bukens inälvor.

Investalernas tempel med den perfekta marknaden
Investalernas köptempel ligger på Korpåsens högsta punkt med utsikt över stenstaden bortom floden Doklatke. Närheten till såväl slum som finare kvarter anses vara viktig i sammanhanget för att ge en rättvis bild av samhället.

Utanför templet, vars inre endast de sex investalerna får beträda för att vårda köpglädjens heliga eldar, finns en öppen marknadsplats där ett heligt och symboliskt skådespel uppförs varje dag mellan solens uppgång och nedgång. Minst två investaler deltar alltid i skådespelet där man också finner andra stående rollfigurer:
Den lynnige som är symbol för den flyktiga affärslyckan
Illern med sin pälsmantel, en symbol för företagsamhet och affärslist
Mannen på gatan och Den fattige, vilka symboliserar kunder och arbetskraft
Guldmannen med sin sax, en helt guldmålad person som symboliserar valutan. Under varma dagar eller oroliga scener kan guldmannen bli svag eller överhettad inne i sin guldfärg vilket anses vara ett dåligt omen.

Marknadssiare följer noga den perfekta marknadens skådespel där investaler och andra aktörer handlar med symboliska varor såsom tallkottar eller nyfiskade krabbor. Slutsatser dras rörande utsikter för kommers och köpmän kan till och med göra riktiga affärer på scenen där exempelvis en råttsvans kan få motsvara en skeppslast kapsikerpeppar som redan ligger i hamnen fullt synlig från Korpåsen.