fredag 7 augusti 2020

4 – Skon i Vita huset

 

Fala Bellas tidigare pojkvän Vildesmed fanns på ett annat ställe. De två strumporna tog sig ut i hallen. Sen gick de och gick tills Happi började bli rädd. Hon hade inte varit så långt in i huset utan Tornio tidigare. Fala Bella däremot pladdrade på som om resan var rena söndagpromenaden. Det var den också. Nylonstrumpan verkade ha gått överallt. Hon berättade för Happi att mattorna var mycket tjockare på krogarna i Oslo. Och att golvet var både blankare och halare på Ålandsbåten. Där hade hon dansat i högklackat fast det gungade. Hennes parstrumpa satt förresten inte alls i fängelse. Hon hade blivit kvar i nån av hytterna på båten efter en vild natt.

Bortom allrummet svängde de söderut in i husets sovdel. Där sträckte sig en korridor framför dem. Dörrarna blev fler, och rummen innanför blev mörkare och mer ostädade. Sängkläder och nattlinnen kikade halvsömnigt på dem från sina sovrum. De låg slarvigt ihopslingrade på sängarna eller på golvet. Längst in i huset nådde de en halvöppen dörr med en glasruta. Klädkammaren innanför var fylld av bråte. Där fanns rockar på hängare, resväskor, verktygslådor och pappkartonger. Lådorna var märkta med ord som Sommarbilder 2012, Leksaker och Pingisgrejor. Det jollrade och pep ur en kartong som hette Babykläder. Längst in i rummet fanns ett fönster mot Utomhuset och den stora lampan. En låda full med tidningar stod på bänken framför fönstret, så det var ändå halvmörkt.

Strumporna borstade av sig lite golvdamm som fastnat längs vägen.

”Det är bäst att jag inte följer med till Löken på en gång”, sa Fala Bella.

Hon fäste en maska så att den inte skulle löpa iväg.

”Löken?”

”Jo, jag brukade kalla Vildesmed för Löken. Skor kan lukta lite skumt efter en veckas jobb. Han satt på en polis, vet du, och poliser går omkring på en del konstiga ställen. Ibland hade han blod på sulan när han kom hem. Fast lukten brukade vädra ur till kvällen.”

”Va? Är Vildesmed en sko?” frågade Happi. ”Har du varit tillsammans med en sko?”

”Ja, hurså? Jag kände att jag behövde stadga mig lite. Ett tag var jag ihop med en höfthållare också. Den höll mig upp när jag var lite hängig. Du måste tänka lite friare, tjejen! Eller vill du ligga med strumporna i byrålådan tills du blir en gammal skurtrasa?”

”Men med en sko?”

”Hör på nu!” svarade Fala Bella otåligt. ”Vildesmed har varit polis. Han kan hjälpa dig att leta rätt på Tornio. OK, så jag tyckte att han var spännande. I början i alla fall. Jag trodde inte att han brydde sig så mycket om mig. Men tydligen slutade han som polis när jag lämnade honom. Han kan vara lite knepig. Men vill du ha hjälp eller vill du inte?”

Happi såg sig omkring i den halvmörka klädkammaren. Mattan de stod på var grönblek med svaga ränder. Den hade fläckar av intorkad olja och målarfärg. Några gropar syntes där tunga möbler stått för länge och sen flyttats. Gamla datorer, tennisracketar och nystan av sladdar sneglade tillbaka på henne från de skumma prången mellan lådorna. Det var dammigt. Ändå levde inte dammbollarna som i torktumlaren, utan var döda och grå rester av blandat liv. Under en symaskin, så gammal att den måste trampas för fot, stod några tomma glasburkar. Den största innehöll en ihoptorkad spindel. Happi gillade inte tanken på att vara ensam här.

Klädkammaren på riktigt
 

”Snälla Bella, kan du inte följa med mig?”

”Nä, det är inte riktigt läge. Jag sa en del taskiga saker till Löken när vi skiljdes. Jag hälsar på min moster Knuta så länge, så kommer jag sen. Moster binder ihop några fällstolar därborta bakom klänningarna. Det är ett stadigt jobb, men hon är lite spänd. Blir nog glad om jag tittar förbi. Gå till Löken så länge, så ses vi sen!”

”Var ska jag hitta honom, då? Och vad ska jag säga?”

”Han brukar sitta på en bar som heter Vita huset bakom väskan därborta. Det är en låda, ungefär som vår egen. Säg bara att nån har berättat vilken bra polis han är. Du behöver hans hjälp. Då blir han smickrad och det funkar på de flesta herrkläder.”

”Lovar du att komma dit sen då?”

”Jadå!”

Klädkammarens klänningar hängde i rad på en stång. Några käbblade om färg och längd och om vem som luktade mögel eller svett eller bara fel parfym. Men en liten blåblommig dräkt pluggade matte och bad de andra vara tysta. Fala Bella försvann in mellan dem. I förbifarten pekade hon på en siffra i den blå dräktens skrivbok.

”Det ska bli en tvåa där och inte en trea”, sa hon.

En festblåsa klagade över att strumpan trängdes. Då ryckte Bella henne i underkjolen tills det blev tyst.

Sen var Happi ensam i klädkammaren. Försiktigt gick hon längre in i rummet, över mattans gröna ludd. Mattan suckade under henne fast hon inte alls var tung. Kanske drömde den om bättre tider. Happi rundade resväskan som Bella pekat ut. Hon log nervöst mot en jympasko som pratade sport med några snaggade tennisbollar. De verkade inte ens se henne. Sen hon klämt sig mellan ett par flätade korgar stod hon framför baren. En ljusskylt blinkade lite trött. Vita huset stod det, fast bokstaven S hade slocknat. Baren var en vit låda precis som Fala Bella hade sagt. Den var kantstött, lite missfärgad och repad längs ena sidan. Inte direkt nån plats för rena strumpor att lägga sig i. Ingången vaktades av en stor trädgårdskniv som stod lutad mot verktygshyllan intill. Den verkade sova och brydde sig inte om Happi. Strumpan gick försiktigt in.

Vita huset ägdes av en rock som hette Rick. Tydligen hade lådan haft fack för flaskor innan den blev en bar. Rick hade skurit valv ur mellanväggarna. Nu var allt ett enda rum därinne, delat i bås för gästerna. Happi visste inte riktigt hur hon skulle hitta Vildesmed. Men det var tidigt på dagen och fortfarande ganska glest med kläder i baren. Några regnkläder pratade väder nära ingången. Ett par handdukar frotterade sig med varandra i ett hörn. Faktiskt såg hon bara en enda sko i lådan, och då blev det inte lika svårt. Vildesmed satt ensam vid bardisken. Han drack en tåbira. Ett par tomma glas visade att den inte var hans första för dagen. Han var tvåfärgad, i ljust och mörkbrunt läder. Lädret hade nog sett fint ut om man bara putsat upp det lite. Fårorna visade att han gått många mil under sitt liv. Inte alltid i bra väder. Snörningen var lite slarvigt dragen. Ovanpå plösen satt en liten hatt. Den hette Fedora och hade suttit på en actiondocka. Dockan hade tydligen råkat ut för nåt förfärligt och hatten vågade inte prata längre. Vildesmed hade träffat henne under ett polisfall och tagit hand om henne.

Happi gick fram till bardisken. Väl där vågade hon inget säga. Vildesmed tittade för sin del ner i glaset och verkade inte se henne. Kanske tänkte han på nåt viktigt. Hon försökte hosta, fast hennes strumpskaft var alldeles torrt så inget ljud kom fram. Efter en stund ryckte hatten Fedora i Vildesmeds ena skosnöre. Skons blick gled motvilligt till Happi. Han granskade henne i sömmarna uppifrån och ner.

”Stick!” sa han sen och återgick till glaset. ”Jag vill inte köpa jultidningar eller prata om gud eller nåt annat. Och jag har inga småpengar att ge dig heller.”

”Är ni polis, herr Vildesmed?” skyndade sig Happi att fråga.

Vildesmed såg trött på henne igen.

”Polis? Den enda is jag bryr mig om är den i mitt glas.”

”Man ni har varit polis? Det säger min vän. En bra polis, säger hon!”

Skon vände sig mot henne. Han försökte se uttråkad ut. Ändå märktes det att lädret ryckte lite av smickret.

”Vän?” fnyste han. ”Om du nu vill ha min hjälp, så ska jag ge dig ett råd. Passa dig för vänner!”

”Min systerstrumpa Tornio är försvunnen. Kan ni hjälpa mig att hitta henne? Min vän sa att ni är skicklig.”

”Stick, sa jag! Vilken del av det ordet fattade du inte?”

Happi kände sig alldeles nertryckt i skorna, fast hon inte ens hade några skor. Hon visste inte vad hon skulle säga eller göra. Ändå ville hon inte gå.

Vildesmed tömde häftigt sitt glas. Sen vinkade han till sig rocken Rick som hängde bakom disken.

”Fyll på av det vanliga!”

”Du får inte mer nu”, sa Rick. ”Jag öppnar inte nån ny flaska tåbira förrän till kvällen.”

”Va? Kan man inte dricka i den här baren längre? Då går jag nån annanstans!”

”Å nej!” sa rocken och låtsade vara förtvivlad. ”Tänker Vildesmed gå? Redan? Hur ska vi klara oss? Mitt hjärta gråter vid tanken!”

Han sneglade mot den olyckliga strumpan vid skons sida.

”Mår ni bra, fröken?”

”Jodå, fast Tornio har försvunnit”, mumlade Happi.

”Jaha, du behöver nån som letar rätt på din vän? Då ska du nog söka nån annanstans. Vildesmed kommer inte att göra det. Han är slut. Han hittar knappt hem till sitt kontor längre!”

”Slut?”, ropade skon och dängde klacken i trädisken. ”Vem var det egentligen som satte fast hälaren Akilles? Vem hittade den arma manschetten? Vem sydde in kragen som mördat sin far? En gång i tiden hade jag till och med en egen hejarklack på skohyllan.”

”Ja, ja, allt det där har vi hört många gånger”, svarade rocken Rick. ”Det var länge sen. Nu kan du ju inte ens hitta hålen för dina egna skosnören.”

Rocken pekade med ärmen på ett hål som Vildesmed missat när han snörade sig.

”Hördu du! Mitt snöre gick faktiskt av, så det räcker inte till alla hål längre! OK? Om du hade sett hälften av det jag sett som polis, då skulle du dricka tåbira också!” sa skon.

”Och kolla så oborstad han är!” fortsatte Rick.

”Försök inte vara putslustig!” fräste Vildesmed.

Sen tystnade han som i funderingar.

”Vänta här! Jag måste kissa”, sa han, hoppade ner på golvet och klampade iväg.

Rocken Rick fortsatte putsa inredningen med sin trasa. Trasan fnittrade eftersom det tydligen kittlade.

”Varför är Vildesmed så sur?” frågade Happi efter en stund.

”Det är inte arbetet som gör honom olycklig. Han sörjer en kärlek”, svarade Rick.

Rocken hällde blekmedel i en fingerborg och ställde fram den.

”Varsågod, jag bjuder! Hoppas färgerna tål det.”

”Nej tack!” sa strumpan.

I samma stund kom Fala Bella in genom dörren.

”Hejsan på er! Moster Knuta hade följt med stolarna ut i trädgården. Hur går det för dig? Är Löken inte här?”

”Jodå, herr Vildesmed är på toa, fast han vill inte hjälpa mig. Han är inte polis längre, säger han.”

”Det vet jag väl att han inte är polis längre”, svarade nylonstrumpan. ”Han ledsnade på allt skumrask inom kåren. Alla bara skor sig, sa han. Jag fattade aldrig vad som var problemet.”

Samtidigt kom Vildesmed tillbaka från toaletten.

Han fick syn på Fala Bella. Munnen glappade plötsligt som om sulan satt lös.

”Av alla lådor i alla rum, måste hon gå in i min”, stammade han.

”Hej Löken! Länge sen vi sågs”, sa Fala Bella.

Hon gick fram och kramade om honom. Vildesmed bara stod där, stel som en träsko när nylonstrumpan rörde honom.

”Min kompis här behöver lite av ditt smarta! Hennes syster har försvunnit.”

”Bella … men … jag … du sa …”

”Det där kan ni glömma!” skrattade Rick bakom baren. ”Vildesmed är slut. Han duger inte till nåt annat än att dricka tåbira längre.”

”Vad begriper du av polisarbete?” ropade skon. ”Barägare, bliv du vid din läsk! Kom, flickor, så går vi till mitt kontor istället! Vi är för goda för den här syltan!”

När Vildesmed passerade bardisken grep han glaset utan att tänka. Genast ställde han ner det igen med en smäll innan han gick vidare.

”Tack ska du ha, Rick!” viskade Fala Bella.

Hon kastade en slängkyss åt bartendern när hon gick förbi. Rocken vickade med ärmknappen till hälsning.



tisdag 4 augusti 2020

3 – Singelstrumpan

I Ensamma strumpors låda var det likadant som förut. Ingen hade sett Tornio medan Happi varit i Utomhuset. Det gjorde henne ledsen igen. Grådask blev däremot upplivad och ville prata mer om världens elände, men en stödstrumpa sa åt henne att lämna Happi ifred.

Vid det här laget hade morgonen flyttat från tvättrummets fönster. Lagom till lunch vaknade Nattluddarna. Det var kläder som somnat sent på natten och sovit längre än de andra. En av dem var Trashanken, som ingen riktig visste vad han varit för plagg. Bredvid honom låg den vrängde och vrånge Tåström. Han hade haft värmeslingor i tyget som ung. Numera spretade bara några kraftlösa koppartrådar ut tyget. En sidenscarf fladdrade omkring utan att minnas vad han hette eller hur han ens hamnat i lådan. Sist av alla vaknade den vackra nylonstrumpan Fala Bella. Hon stannade alltid uppe sent eftersom hon var av sorten Stay up, som betyder just det. Högst uppe på skaftet hade hon spets på utsidan och lite klibbigt gummi på insidan för att inte hasa ner.

Det gick många berättelser om Fala Bella. Man sa att hennes parstrumpa satt insydd i fängelse. Han hade visst varit på en rånares ansikte under ett bankrån, fast Bella själv pratade aldrig om saken. Vissa kläder påstod att Fala Bella suttit på ett ben i en film som barnstrumpor inte ens fick se. Ett tag hade hon också varit sångerska i gruppen Strumpebandet. Men hon slutade när den berömda fotbollsspelaren Guldfot friade till henne. Nåt bröllop blev det aldrig. Fala Bella hade istället rymt med Guldfots sportsocka Ronessi. Båda två hade hamnat i Ensamma strumpors låda, trots att de egentligen inte var ensamma på riktigt utan bara lite udda.

Happi hängde deppig över lådans kant. Fala Bella kravlade upp bredvid henne, nyvaken, skrynklig och hålfotad. På bänken utanför joxade Ronessi redan med trasan under sitt morgonpass. Sen ledsnade trasan och sparkade tillbaka. Då kastade sig fotbollsstrumpan på marken, skrek och sprattlade som om han höll på att dö.

”Kan inte du fixa lite fika åt mig, älskling?” ropade Bella. ”Jag behöver nåt att skölja halsen med.”

Ronessi studsade genast upp och såg inte alls skadad ut längre.

”Ska bli, lilla strumpan!” sa han och hoppade iväg mot stringhyllan på väggen.

Fala Bella drog några maskor rätt och krafsade bort lite nagellack som fastnat på tån.

”Värst vad du ser dyster ut då, flicka” sa hon och sneglade på Happi. ”Blev det en sen natt för dig också?”

”Nä, men min syster Tornio har försvunnit.”

”Man kan aldrig lita på knästrumpor”, fnyste Bella. ”Än vill de upp på låret. Än glider de ner på vaden. Följ du med mig istället, så ska vi snart hitta nån bättre åt dig! Jag ska bara ta lite morgonfika först.”

Happi ville förklara att Tornio var hennes syster, inte nån flickvän och heller ingen knästrumpa. Fast hon tordes inte säga emot. Dessutom var hon glad över sällskap eftersom hon kände sig ensam.

Ronessi kom tillbaka med sköljmedel i en fingerborg åt Fala Bella. Medan fästmön drack kråmade sig sportstrumpan framför flickorna. Han stretchade tyget med maskor som var färgglada och förstärkta på både längden och tvären. Ribbstickningens ränder svällde över vaden. Happi var ändå inte så imponerad. Hon såg att Ronessi hade siffran sjutton broderad på skaftet. Tornio hade ju en nia, men Happi trodde inte att Tornio nånsin hade spelat fotboll. Ronessi var dessutom just en knästrumpa, fast Fala Bella hade sagt att såna inte var att lita på.

”Hörru, vi måste hitta någon åt Happi!” sa nylonstrumpan sen hon hällt i sig sköljmedlet. ”Har du ingen matchande kompis, Ronessi? Nån som är snäll men ensam?”

”Det vete sjutton”, svarade fotbollsstrumpan och funderade.

”Nä, jag trodde väl det”, sa Fala Bella och viskade till Happi:
”Han vet aldrig sjutton. Det är därför han har fått det numret, fast inte ens det fattar han. Nåja, han är en goding och är bra på annat än att tänka.”

Happi tyckte det var lika bra att Ronessi inte kände nån ensam strumpa. Hon ville inte alls ha en pojkvän utan bara Tornio tillbaka. Dessutom var ju Tornio en flicka.

Men Fala Bella gav sig inte så lätt.

”Fortsätt hålla dig i form, lilla pusspåse. Snart blir det nattmangling igen!” ropade hon till Ronessi. ”Vi tjejer ska fixa kärleken!”

Fotbollsstrumpan hade börjat springa runt igen och kasta sig. Han tränade på den rätta, kränkta minen som kunde imponera på domarna.

”Ser det bra ut?”

”Du åker som en vante!” ropade Fala Bella tillbaka.

Sen började hon fundera på annat.

”Vi kan gå till klubben Elitstrumpan för att träffa nån åt dig”, tänkte hon högt. ”Nä förresten, där är kläderna alldeles för högfärdiga. Och singlarna på Svida om byter för ofta. Hemvävt blir lite tråkigt. Det får nog bli en dejt på Café Skontvätten för dig. Där är det snällt och du är ju inte särskilt framåt.”

”Vad är en dejt?” frågade Happi.

”Dejter? Det är på dejter som man blir ihop med nån”, svarade Fala Bella.

Happi visste inte vad hon skulle svara. Mest rodnade hon mellan ränderna.


En stund senare satt Happi och väntade vid ett litet bord i Café Skontvätten bakom tvättkorgen. Det var ingen slump att dejtingplatsen låg där. Då kunde blyga kläder låtsas att de egentligen bara råkat ramla ner bakom korgen på väg till tvätten. Happi var väldigt nervös. Men eftersom Fala Bella väntade utanför, så satt hon kvar. Hon tänkte artigt tacka nej till alla hon mötte. Sen kunde hon alltid säga att ingen haft rätt passform. Hon tänkte verkligen inte bli ihop med nån!


Café Skontvätten på riktigt

En herrstrumpa närmade sig hennes bord. Han sträckte på sömmarna och försökte kaxa upp sig. Kanske saktade han in lite, men gick sen förbi. Snart vände han om och kom tillbaka. Nu tittade han på Happi och stammade nynn-nynn-um-nynn. Sen rodnade han och skyndade iväg. Tredje gången tordes han inte heller stanna. Happi tyckte på sätt och vis att hon kände igenom honom, fast ändå inte. Han liknade en massa andra strumpor helt enkelt. Helt svart och utan mönster. Det enda ovanliga var solglasögonen. De behövdes egentligen inte eftersom det var ganska mörkt bakom tvättkorgen.

”Hej, jag heter Happi!” sa Happi när den svarta strumpan kom förbi för fjärde gången. Mest för att få det pinsamma överstökat.

Herrstrumpan blev stel som en krage och såg ut som att han tänkte springa sin väg. Sen suckade han och damp ner på stolen mitt emot henne. Han såg sig försiktigt omkring.

”Kan vi inte vänta med namn till vi känner varandra?”

Happi tyckte inte att det lät särskilt vänligt.

”Är du inte här för att träffa andra kläder då?” frågade hon lite stött.

”Ja, jo, jag vet inte riktigt”, svarade den svarta strumpan.

Han lutade sig fram och tittade stint på henne bakom solglasen. Happi antog i alla fall att han tittade på henne. Fast ögonen syntes inte.

”Du är väldigt färgglad!”

”Jo”, sa Happi som just inte fann nåt annat att säga.

”Jag gillar det!” sa herrstrumpan.

Han blinkade nog åt henne. Det ryckte i hans kind i alla fall, men det var svårt att riktigt veta.

”Jaha, det var ju trevligt.”

Sen blev det tyst en stund.
Och ganska pinsamt.

”Jag brukar inte gå till såna här ställen”, sa den svarta strumpan. ”Inte mina kompisar heller.”

”Vad bra, inte jag heller”, skyndade sig Happi att säga. ”Min syster Tornio har försvunnit. Nylonstrumpan Fala Bella tyckte att jag skulle gå hit. Hon är snäll, så jag ville inte göra henne ledsen.”

Mansstrumpan skrattade. Ett konstigt krax blev det.

”Är det roligt att min parstrumpa har förvunnit?” frågade Happi.

”Nä, så är klart det inte är roligt. Fast så där går det ju när man har en massa mönster och färger och rosetter och grejor”, sa den svarta strumpan. ”Kolla på mig! En enda färg. Inget extra. Jag är precis likadan som alla mina bröder. Om en av oss förvinner så tar man bara en annan till par. Vi i Jantelaget blir aldrig ensamma. Vi gör oss inte märkvärdiga. Vi är som strumpor är mest.”

”Jaha, fast jag har ju inte själv bestämt vilket mönster jag har!”

”Nä,” viskade svartstrumpan och lutade sig närmare. ”Fast man kan ju färga om sitt tyg så det blir svart! Vem vet? Då kanske vi kunde bli ett par.”

Herrstrumpan hade inga öron, för det har inte strumpor. Därför ramlade solglasögonen av när han böjde sig framåt. Genast kastade han sig på golvet för att hämta upp dem. Då såg Happi ner i skaftet där det stod 39.

Herrstrumpan kom upp igen, lätt fotsvettig. Han sneglade försiktigt runt sig. Happi undrade vad han var så rädd för.

”Du heter Trettionio, inte sant?” sa hon.

”Hur vet du det? Vem har skvallrat?” pep den svarta strumpan.

Han blev så rädd att han försökte resa sig. Fast eftersom han hade satt ner stolen på sin egen tå, så kom han ingen vart.

”Det står ju Trettionio i dig. Spelar det nån roll om jag vet vad du heter?”

”Du fattar ju inget!” väste strumpan. ”Mina bröder i Jantelaget skulle rulla ihop mig till en liten boll om jag avslöjade oss!”

”Så ni heter Trettionio allihopa?”

”Det har jag aldrig sagt! Det kanske vi inte alls gör! Trettionio är förresten bara storleken. Eller vi heter kanske Trettionio, men det har inte du med att göra!” ropade han.

Kläderna vid de andra borden började snegla. De undrade varför den svarta strumpan väsnades. Trettionio flinade dumt mot dem och försökte sen gömma sig genom att lägga servetten på huvudet. Då såg han förstås ännu konstigare ut.

”Synas och sticka ut!” gnällde han. ”Alltid granskas i sömmarna! Det är mycket bättre i lådan med mina bröder. Är man lik alla andra så blir man aldrig ensam. Rätt åt dig att du tappat din parsocka, ditt randiga skrakel! Det är bara fånigt att gå på dejt!”

”Men hördu du”, sa Happi och tog Trettionios resår i sin för att han skulle sluta vifta omkring med den.

”Varför är du själv här, om du har det så bra bland dina likadana bröder?”

Herrstrumpan bleknade så svart han var. Han försökte spänna upp sitt tyg. Sen föll han ihop till ett skrynkel.

”Jag längtar efter lite färg”, viskade han. ”Det blir så tråkigt när alla ser likadana ut.”

Han la bort solglasögonen eftersom de ändå inte ville sitta kvar. Båda blev blyga för varandras blickar. De tittade på sina grannar istället. En oanvänd strumpa med prislappen kvar tåflörtade med den stoppade linnesockan mitt emot. Vid ett annat bord försökte en gummigalosch förklara för sin dejt att hon inte längre visste om hon var en sko eller en strumpa. Intill tvättkorgens vägg satt en luddig, rosa gumma, stickad av angora. Hon brukade gå till Skontvättens café varje dag för att titta på ungdomarna och den vackra kärleken. Hon log mot alla.

”Ibland drömmer jag om att dansa folkdans i en sko med spännen och ha strumpeband med tofsar”, sa Trettionio.

”Jag tror att det skulle klä dig jättebra”, sa Happi. ”Röda tofsar ska det vara! Om du börjar dansa så lovar jag att komma och titta.”

”Nähä?”

”Jo, det är klart! Annars skulle jag inte säga det.”

”Du är snäll!” sa herrstrumpan och vågade se Happi i ögonen. ”Ledsen om jag var elak förut. Jag hoppas att du hittar din syster Tornio. Annars vet du var jag finns. I Jantelagets byrå alltså.”

Han klappade henne försiktigt på skaftet och reste sig sen.

”Nu måste jag gå hem innan nån undrar. Det var kul att prata i alla fall! Vi ses!”

Han försökte rycka åt sig tån några gånger. Sen hjälpte Happi honom att lyfta på stolen så att han kom loss.

”Vi ses på folkdansen!” ropade han när han gick.

Happi satt kvar en stund och drog i sina trådar medan hon funderade.

”Är det ledigt här?” frågade en röst.

En korvig tubsocka rodnade mot henne.

”Jadå”, svarade Happi. ”Fast jag ska precis gå.”

Tubsockan hade tydligen redan bestämt sig och satte sig ändå. Han pustade och verkade nästan vimmelkantig. Kanske hade han sprungit. Happi hörde honom beställa soda av serveringsförklädet. Sen reste hon sig. Tubsockan blev förvirrad. Han tog Happis sugrör och satte det i en maska vid sidan av munnen.


Fala Bella väntade utanför Café Skontvätt. Hon var så laddad med nyfikenhet att nylonet blixtrade av elektriska gnistor.

”Nå?”

”Jo, det var kul”, svarade Happi.

Sen tog hon mod till sig. ”Fast jag vill inte ha nån dejt. Jag vill leta rätt på Tornio!”

”Det var nog det jag trodde”, svarade nylonstrumpan.

Hon verkade inte arg det allra minsta.

”Då finns det bara en sak att göra. Vi måste hälsa på min gamle pojkvän Vildesmed.”



fredag 31 juli 2020

Kapitel 2 – Det smutsiga däcket

Man kan aldrig veta med händer. Några är snälla och andra är elaka, det fick varje strumpa höra redan i symaskinen när tån syddes ihop. Strumpan Happis mamma var en gammal nålhackare. Alla kallade henne för Sångerskan. Hon hade arbetat med händer och därför var hon heller inte rädd för dem. Kläderna i sömmeriet berättade tvärtom att hon bet händer som var klumpiga. Ibland så att rödfärgen rann under nålarna.
”Det händer med händer”, brukade Sångerskan säga.
Nu hände nåt med Happi. Ett par trädgårdshandskar fyllda med händer lyfte henne från tvättrummets golv. Innan hon hann glipa ens en maska för att ropa, trycktes hon ner i en röd hink full med vatten. Det kändes onödigt, för Happi var ju redan tvättad. Som tur var rann vattnet klart. Det smakade såpa och hon försökte njuta av badet. Nu lyfte handskarna hinken och bar iväg den. Det kunde Happi känna på skvalpet. En dörr öppnades, och det blev blått och ljust ovanför. De hade kommit in i Utomhusets jätterum. Snart fiskade handskarna upp henne igen. De vred ur henne och hängde henne över hinkens kant. Sen försvann de utan att förklara sig.

Happi kikade omkring sig. Hinken stod bredvid en glänsande plåtmöbel på fyra hjul. Happi visste att en sån möbel kallas bil. Bilar kan flytta på sig, men så mycket mer kan de inte. Färgerna i Utomhuset var så skarpa att Happi nästan bleknade under den stora lampan högt däruppe. Ett av bilens fyra hjul hade lossnat. Istället satt där en järnstolpe med en vev i sidan. Bildörren närmast Happi stod öppen mot insidan. Därinne på sätena satt bilklädseln, som hade ett taggigt mönster i ganska tråkiga, grå färger. Klädseln dåsade i solskenet och hade fullt av smulor från en chipspåse i knät. Happi tordes inte väcka den för att fråga var hon hamnat. Stora tygsjok var ofta lite märkvärdiga. De kunde skälla ut små plagg utan orsak.

”Hej, vill du höra en gåta?” sa en röst.
Orden liksom hoppade av iver.
”Vad är det för strumpa som går och går, men aldrig tar ett steg?”
Happi såg sig omkring. Hon kunde inte se några andra kläder alls.
”Det är ju jag!” svarade rösten och skrattade så att det ekade.
Nu såg Happi att det lösa däcket hade pratat. Skrattet fick gummit att studsa mot asfalten. Däcket var väldigt smutsigt och hade snor i näsan. Eller så hade det kört i nåt kladdigt.
”Jag heter Rulle”, sa däcket när det hade slutat skratta. ”Vad heter du?”
”Jag heter Happi”, svarade strumpan. ”Jag bor inte här. Var är här förresten?”
”Jag vet inte”, svarade däcket. ”Jag brukar rulla omkring lite överallt. Det är därför jag heter Rulle. Sa jag det?”
”Jo.”
”Du är en sån där sladdrig strumpa av tyg, va? Borde du inte åka på en fot då?”
Happi fick lite tårar i ögonen. De smakade såpa och var kanske bara tvättvatten.
”Jag brukar åka fot med min syster, men hon har försvunnit. Du har inte sett henne? Hon heter Tornio.”
”Åha!” sa Rulle. Tankarna såg ut att snurra varv efter varv inne i gummit utan att riktigt komma nån vart.
”Åhå, men då är det nog kört för dig.”
Sen lyste däcket upp.
”Det är ju kört för mig också förstås, fast inte på samma sätt. De kör omkring på mig hela tiden, menar jag.”
”Jag förstår inte vad du pratar om.”
Rulle såg på Happi där hon hängde över hinken. Han fes ut en liten suck.
”Oj, ursäkta!”
”Vadå?”
”Lite punka bara. Handskarna tänker nog använda dig för att torka rent mig och mina gummisystrar. Det är därför du hänger på en hink. Du ser hur grisiga vi är. Vi har åkt en tur på landet. Du anar inte vad gruset på vägarna smakar därute. Man blir alldeles sträv på tungan.”
Happi tittade bekymrat på däcket.
”Fast blir jag inte smutsig då?” sa hon. ”Jag är ju nytvättad och vill helst hem till tvättkorgen. Tornio har kommit bort. Jag måste hitta henne.”
”Jo, fast det är nog kört för dig”, sa Rulle igen.
Nu lät han riktigt ledsen.
”På landet fick jag olja och kobajs på mig. Sen sitter nåt överkört inklämt i mina bilringar. Du kommer att bli jättesmutsig. Ingen fot vill nog ha dig sen.”
”Så elaka kan väl inte ens handskar vara?”
”Det är nog händerna inuti handskarna som bestämmer.”
Det snurrade i maskorna på Happi. Hon hade sett skurtrasorna i tvättrummet. Hon ville inte bli som dem. Inte än på ett tag i alla fall.
”Blev du ledsen? Jag kan sjunga en sång för dig”, sa däcket.
Innanför smutsen var han en vänlig själ. Han brukade nynna för djur han kört över så länge de satt kvar. Även om de bara var myror, grodor och ekorrar.

Rulla, rulla rull, rull, rull!
Rulla, rulla – rull rull rull!
Rulla, rulla – rull rull rull!
Rulla, rulla rull rull rull!

Happi hängde tyst på hinkens kant.
”Tyvärr kan man vänta sig vad som helst av händer”, sa Rulle när han sjungit klart. ”Mig skruvade de loss, fast jag muttrade. De la bara muttrarna åt sidan och lyssnade inte. Där borta ligger de, muttrarna alltså. Det är ju liksom inte mitt fel att jag körde över en punkare. Fast jag var redan lite gasig i magen. På så sätt var det skönt att släppa på trycket.”
Han släppte ännu en fjärt ur gummit.

Nu föll en skugga uppifrån. Happis färger bleknade för hon tänkte att handskarna med händer kommit tillbaka. Snart skulle hon bli en smutstrasa. Men det var inga händer. En stor, vit fågel hade fått syn på chipsen inne i bilen. Den landade på sätet innanför dörren. Fågelns krokiga näbb pickade snart smulor.
”Oj, oj, oj!” pep den av ren förtjusning mellan tuggorna.
Bilklädseln vaknade när det kittlade och skrek högt. Den hade drömt om en fet och bekväm rumpa i knät. Istället såg den ett magert fjäderskrälle.
”Bort, bort, ditt flaxande elände! Och våga bara kacka på min kjol!” ropade den.
Fågeln blev i sin tur så rädd att kammen reste sig på huvudet. Den var en vit kakadua, en papegoja som rymt.
”Pippin städar ju bara tants kjol”, skrattade Rulle nerifrån marken.
”Försöker du vara rolig, gummigubbe?” snäste bilklädseln. ”Packa kräket härifrån. Slödder av er sort är inte ens rumsrena!”
”Äsch, tant är ändå bara gjord av syntet. Lite fågelbajs spolar man lätt bort.”
”Vet hut, din stinna slangel!”
Fågeln verkade inte lyssna. Den fortsatte äta för allt vad tygen höll. Tomma kläder var den inte rädd för, så länge de inte hade fötter och händer i sig. Efter sista saltsmulan hoppade den över till Happis hink för att dricka. Fågeln doppade näbben och böjde sen halsen bakåt för att svälja. Men den spottade ut klunken så snart den kände smaken.
”Bläääh! Vad har du gjort i vattnet, stolliga strumpa?”
”Jag har inget gjort”, svarade Happi. ”Händerna har hällt såpa i hinken. De vill skura Rulle och hans syskon med mig som trasa.”
”Alltid dessa förfingrade händer!” väste kakaduan och spretade med sin kam. ”Mig höll de fast för att klippa mina fjädrar. Då fick det vara nog! Nu är jag fri som fågeln och jag flyger aldrig tillbaka! Vilda kajor och kråkor är mina nya vänner.”
”Har du flugit långt, då?”
”Ända från Stockholm. Jag heter Scarlatti av Stockholm, och jag kommer från Stockholm. Därför heter jag Scarlatti av Stockholm”, svarade papegojan.
Den lyfte på ena klon, reste kammen på huvudet och bugade.
”Jag kan flyga. Jag kan hänga upp och ner i en pinne. Jag kan också prata på tre språk och sjunga Ave Maria. Det betyder Fågeln Maria på latinska. Min stamtavla är väldigt lång. Den går ända tillbaka till Måsart!”
Kakaduan började sjunga Ave Maria. Det lät imponerande och framför allt högt. Däcket Rulle hakade genast på.
Rulla, rulla – rull, rull, rull!
Rulla, rulla – rull, rull, rull!
Scarlatti tystnade av ren förvåning.
”Fina vägar till Stockholm!” sa Rulle. ”Breda och släta. Smeker mot gummit.”

Happi var lite rädd för att handskarna hört fågeln. Snart skulle de säkert komma tillbaka. Hon fick en idé.
”Hördu fågeln! Du måste ju vara törstig om du flugit så långt och bara ätit salta chips. Det finns färskt vatten i en blomkanna inne i tvättrummet. Fönstret står öppet. Om du flyger mig dit, så kan jag visa.”

Tvättrummets fönster på riktigt

Papegojan tittade på strumpan. Den vred på huvudet och sneglade, först med ena ögat och sen med det andra.
”Du luras väl inte för att fånga mig, vad? Jag har svurit på att aldrig mer flyga till en människa.”
”Nädå! Jag vill bara tillbaka till tvättrummet. Vi kan hjälpa varandra.”
Scarlatti av Stockholm sneglade misstänksamt medan han gnolade för sig själv.
Sen klapprade han tre gånger med näbben, burrade upp fjädrarna och sträckte fram sin klo.
”Flyg i vind för det!”
Happi skakade papegojans klo med tån. Fågeln lyfte strumpan i näbben, bredde ut vingarna och flaxade iväg.
”Hälsa på mig snart igen!” ropade däcket Rulle efter dem där han låg kvar. De lösa muttrarna skramlade upphetsat på asfalten bredvid honom.

Happi hade aldrig flugit förut, bara hoppat lite jämfota bredvid Tornio. Allt blev småttigt under henne. Det blåste som när hon hängde på tork i Utomhuset under sommaren. Scarlatti av Stockholm flög över blombuskarna vid huset. Han landade på fönsterblecket och klämde sig in genom fönsterspringan. Sen flaxade han bort med Happi till Ensamma strumpors låda, drack sig otörstig ur blomkannan och försvann ut igen.


Illustrationer: Ebba Palmstierna

fredag 24 juli 2020

Kapitel 1 – En strumpa är borta


Runt, runt gick dansen, tills hela rummet snurrade för strumpan Happi. Vilken fest! Finbrallorna sprack i baken. Jeansen spelade på gylfen, och farfars gamla väst knäppte knapparna fel. Vem märkte väl det? Bara några sunkiga skurtrasor sa att diskomaskinen i köket var häftigare, fast de klagade jämt och ingen orkade lyssna. Värmen steg mot fyrtio grader. En damblus gnällde att hennes ärmar krympte. Kläderna bara skrattade utan att bry sig. Ikväll gjorde ingen skillnad på sömmar, knappar och färger. Inte ens om de flöt runt utan ägare. På den här festen var alla lika goda stuvbitar utan tanke på morgonen. Happi tittade på sin systerstrumpa Tornio. Hon var så vacker och hon dansade väldigt bra. Tornio kunde snurra på tåspetsen i flera varv utan att ramla. Happi blev lite avundsjuk, men mest var hon stolt.

Systrarna hade aldrig varit på ett våtare party. Ändå gjorde det blöta inget. För när luckan till tvättmaskinen öppnades, så åkte alla direkt in i torktumlaren. Där fortsatte dansen. Kläderna vältrade om varandra och med varandra. Bomull dansade med siden, broderier och spets tumlade med tryckta T-tröjor. Alla var lika till sig i trasorna. Mitt i tumultet somnade Happi, omslingrad av en halsduk. Den ville förklara skillnaden mellan ribbstickat och slätstickat för henne. Hon fnittrade bara fånigt tillbaka.

Med morgonen vaknade Happi, platt som vore hon manglad. Färgerna hade inte lossnat i tvätten den här gången heller. Det vita och gula var fortfarande vitt och gult. Ränderna på foten var lika röda som innan. Orden Happi Happa stod fortfarande skrivna i blått, tvärs över strumpskaftet. Till och med Happis lilla märke på sidan hade färgen kvar. Märket visade två gröna träd och en gul sol. Tvättrummet låg tyst och stilla. Bara nåt enstaka dropp hördes. Allt luktade rent och Happis tyg var småluddigt efter dansen i torktumlaren. Hon kände sig fortfarande lite fuktig. Nu vore det fint att hänga tillsammans en stund på elementet. Men var fanns Tornio egentligen? De brukade vara hopkorvade till ett par efter tvätten. Happi försökte gräva bland de sovande kläderna utan att skrynkla dem. Tornio låg inte i det översta lagret.

Vad var det för ställe hon hamnat på förresten? Tydligen nån slags låda, utan att Happi kände igen sig. Locket låg på glänt, och kanten var inte högre än att hon kunde hänga ut sin tå. Lådans utsida var av vit kartong precis som insidan. Nåt stod skrivet med svart tusch, men det var svårt att läsa upp och ner.
”Det står Ensamma strumpors låda”, sa nån bakom henne.
Rösten var tunn och kraftlös. Som från en strumpa med en bit av sitt eget tyg i munnen.
”I Ensamma strumpors låda är vi alla ensamma och olyckliga. Jag är nog den olyckligaste”, fortsatte rösten. ”Jag är inte bara ensam, utan gammal och grå. Trasig är jag också. Förr hade nån stoppat om mig, men inte nu längre. Nu får jag gå med mina hål i häl och tå. Malen var svår under vintern tvåtusenåtta. Då tog man i alla fall hand om oss. Säger jag gå, förresten? Det var länge sen jag gick med en varm fot i mig. Jag har knappt sett en stövel på år och dag.”

Ensamma strumpors låda på riktigt

Inget annat fanns att se utanför lådan, så Happi gled tillbaka in. En gammal raggsocka hade satt sig på hälen i prydliga veck. Det grågula garnet var tunt. Här och där glipade maskorna.
”Vad heter du, barn?” frågade sockan.
”Jag heter Happi. Det står ju broderat här på skaftet, ser väl tant?”
”Nå, ska man vara noga står det faktiskt Happi Happa”, sa yllesockan. ”Då är det inte så gott att veta om du heter det ena eller om du heter det andra. Ett tag låg jag bland T-tröjorna. På T-tröjorna kunde det faktiskt stå lite av varje. De hade bilder också. Fast jag fick förstås inte stanna så länge hos dem. ”
Happi Happa blir en rebus med mina ränder,” skyndade sig Happi att säga. ”Det blir en stor stad som ligger granne med Tornio.”
Genast blev hon sorgsen, för hon låg ju inte längre bredvid Tornio.
”På den ena T-tröjan stod det Doppa i kaffet istället! Sånt är svårt att förstå. Doppa i kaffe lär betyda att man ska plaska med tårna i brunt varmvatten. Så säger i alla fall Mohäran och hon vet allt. Hon guglar det på nätet.”
Happi råkade kliva på en ljusgrön flanellsocka. Den hade en lila kanin broderad på ovansidan. Sockan grymtade till under henne, vred sig och somnade genast om.
”Det låter ganska lustigt att plaska med tårna, tycker jag”, fortsatte raggsockan. ”Det är väl sånt som vänner gör med varandra. Fast T-tröjorna kallade sig Blå tishan och Röda tishan och Vita tischan. Det spelade ingen roll vad som stod på dem. Ganska dumt, men vad vet väl jag om sånt?”
”Vad heter tant själv då?” frågade Happi, bara för att få lite tyst.
En lös garnstump hängde ner från sockans resår. Hon töjde sig så att den drogs upp igen. Sen fäste hon den noga med en liten knappnål.
”Heter och heter. Det var länge sen jag hade nåt namn att tala om”, suckade hon. ”Du kan kalla mig Grådask, för det gör andra när de vill prata med mig. När vill andra prata med mig, frågar man sig då. Det vill de aldrig. Det är aldrig nån som vill prata med mig. Så är det och så har det blivit.”
”Har tant sett min systersocka nånstans? Hon heter Tornio. Hon har ett rött torn på sig, och under tornet står det Tor och sen siffran nio. Tor och nio blir Tornio tillsammans.”
Grådask gav den lilla strumpan en sorgsen blick.
”Du har ju hamnat i Ensamma strumpors låda. Förstod du inte det, lilla barn? Om din parsocka fanns här, så skulle du inte ligga i Ensamma strumpors låda. Tornio måste ha kommit bort. Minns du inte själv hur det gick till?”
”Nä, Tornio var inte här när jag vaknade efter tvättfesten.”
Sockan nickade tankfullt och suckade.
”Kanske har hon blivit uppäten av en hund. Eller kanske nerspolad i toaletten av misstag. Sånt händer.”
Tårar vällde upp i Happis ögon. Hon visste inte om hon var ledsen eller arg.
”Jag får väl fråga nån annan då, men tack så mycket”, snyftade hon.
Hon rätade ut sina ränder för att gå.
”Ta det nu lugnt, lilla vän! Vi kan ju fråga Stympen. Han gör inte mycket annat än tittar sig omkring”, svarade Grådask.
Raggsockan förstod antagligen att hon gått lite för långt.
”Stympen, har du sett en strumpa som heter Tornio?”
En liten stickad knöl vid den gamla sockans häl rörde sig. Den hade sett ut som en tofs eller en bula i garnet. Ett par stora ögon tittade skrämt fram ur maskorna. Nån liten mun hade varelsen också. Fast munnen var åtdragen som en knut och lyckades inte forma några ljud.
”Ja du, Stympen, inte säger du mycket”, suckade Grådask. ”Inte är du till stor nytta eller glädje för mig heller. Ändå tar jag hand om dig. Kan du sluta klänga på mig nu?”
Happi kikade ut över lådans kant en gång till. Tornio hade kanske ramlat ner på golvet utanför torktumlaren. Ensamma strumpors låda stod uppe på en bänk. I fjärran anade Happi tvättmaskinen bredvid torktumlaren. Maskinerna gapade tomt med sina stora, runda munnar. Kanske flåsade de efter festen. Eller så sov de med gapet vidöppet. Om nu maskiner ens kan sova.
”Så här har man det för att man är snäll”, fortsatte Grådask.
Hon lyfte den mycket mindre Stympen i en maska.
”De tvättade honom för varmt. Då krympte han och blev stel som en snöreboll. Inte är det mycket med honom nu. Var det mitt fel kanske? Ändå blir det jag som får ta hand om honom. Så orättvist är livet för en gammal ensam socka. Vilken tack har man för det?”
Yllesockan var så upptagen med sin olycka, att hon inte märkte hur Happi klättrade ur lådan och hoppade ner på tvättrummets golv.

De stora maskinerna stod på stadigt kakel. Nedanför bänken var golvet däremot klätt med rött gummi som klibbade lite otrevligt mot Happis trådar. Hon rundade golvbrunnens galler och en pöl med utspilld såpa mitt i rummet. Utifrån såg maskinerna inte alls lika trevliga ut som från insidan. De tornade tyst upp sig, skrämmande, silverblanka valfiskar med vidöppna käftar. Happi bugade mot dem. Hon fick förstås inget svar och kände sig sen bara dum. Maskinerna levde bara när de röda ögonen uppe på kanten lyste. Det visste hon ju. Strumpan var lite rädd, men längtan efter Tornio gjorde henne stark. Med ett skutt lyckades hon klamra sig upp till tvättmaskinens runda hål. Hon kikade in i apparatens stora stålsal. Där var det tomt, kallt och torrt. Inte varmt och levande som kvällen före. Runt insidans himlavalv fanns en massa hål i plåten. Tornio tyckte om äventyr och var lite tokig. Happi kunde ändå inte tänka sig att nån kunnat slinka genom hålen. Så små var de.
”Hallå! Tornio?” ropade hon för säkerhets skull. Rösten ekade tomt tillbaka från tvättmaskinens inre. Det lät så otäckt att Happi släppte taget och damp ner på golvet igen. Hon landade precis bredvid en klädnypa som nafsade lite efter henne. Vad skulle hon göra nu? Tänk om Tornio hade råkat ut för en olycka. Klädnyporna verkade hungriga och hade kanske fått tag i henne. Kunde de hängt upp henne inne i torkskåpet? Eller rentav under det stora blå taket i Utomhuset? Medan Happi funderade märkte hon en öppen sidolucka i torktumlaren en bit bort. Den hade hon aldrig sett tidigare. Tornio kunde mycket väl ha gått in där, eftersom hon var så nyfiken.

Det var skräpigt runt hålet. En liten kackerlacka viftade nyfiket mot Happi med sina spröt. Sen blev den rädd. Den kilade in under maskinen innan hon hann klappa den. Nån hade lyft ut en stor grej av vit hårdplast ur hålet i torktumlaren. Den var större än Happi och knotig som en bit skelett. Happi hade sett en bit skelett en gång i trädgården, när hon var ute och red i gräset på sin fot. Hon visste inte att maskiner hade dem också. Bara inte torktumlaren hade gjort sig illa! Då skulle alla få gå blöta.

Hålet där biten suttit såg trångt ut. Det var lite fuktigt, men inget vatten rann fram. Happi vågade inte ropa, för tänk om nåt otäckt bodde i halvmörkret. Istället nynnade hon lite tyst på Trådarnas trall. Då slapp hon tänka på hemska saker. Försiktigt smög hon in i torktumlaren längs en grotta av vit plast och plåt. Snart mynnade grottan i ett rum med nät av nylon. Näten satt uppspända på ramar och liknade tyg. Fast de var så hårda att man knappast kunde sy kläder av dem. Inte levde de heller. Bortom maskorna fortsatte andra gångar djupare in i maskinen. Det gick inte att komma dit, för näten satt i vägen. När Happi tryckte, så fjädrade de stumt tillbaka. Inte ens Tornio hade kunnat gå längre. Medan Happi funderade, så vaknade svaga röster runt henne.
”Vääälkommen!” viskade nåt.
”Hon ser mjuuuk ut.”
”Hon äääär mjuk”, sa nåt annat och rörde lätt vid Happis resår.
”Hon har rändeeer.”
”Stanna och leeek med oss!”
Happi anade rörelser i näten. Först trodde hon att det var spindlar. Men spindlar är artiga och skräms sällan. De vill mest veta hur man är vävd eftersom de själva väver tyg. Det här var nåt annat, nåt som Happi bara kunde ana i halvmörkret.
”Vilka är ni?” ropade hon med darrig röst.
Hesa skratt hördes runt henne. Det var som svagt prassel från en gardin vid ett öppet fönster.
”Vi är aaalla och iiingen”, svarade nån.
”Har Tornio kommit hit? Hon är en strumpa som liknar mig. Fast hon har ett rött torn på sidan. Och är väl inte så lik mig egentligen.”
”Hit kommer aaalla!” svarade rösterna
”Förr eller seeenare.”
”En tråååd i taget.”
”Stanna och leeek med oss! Bli eeen av oss! Din Tooornio kommer hit om ett taaag.”
Nu hade Happis ögon vant sig vid mörkret inne i maskinen. Hon kunde ana dem som pratade. Luddet reste sig på hennes häl när hon förstod vilka de var. I näten hängde vaga varelser. Inte tyger, inte kläder eller ens trasor. De var dammråttor, spöken av trådar som lossnat från tumlade kläder genom åren. Dammråttorna hade ingen och alla färger. De hade inga maskor eller former. Och de var halvt genomskinliga. Kanske fanns det till och med trådar från henne själv i dem.
”Staaanna hos oss!”
”Nej tack, jag måste gå”, pep Happi. Hon skyndade mot tunneln så snabbt att hon klev i en pöl. Sulan blev lite fuktig. När hon kom ut ur torktumlaren igen var tvättrummet stort och ljust. Aldrig hade Happi känt sig så levande och så hel. Eller snarare halv, för Tornio var fortfarande borta.

Golvet sträckte sig rött bort mot stringhyllorna på väggen. Där låg tvättmedel och fönsterputs i sprejflaskor. Ännu högre upp, under ett par kranar, hängde den stora plåtbaljan. Ingen annan än trasorna hade sett baljans inre. Avloppsröret under den stod som en hög pelare. Röret var lite kladdigt. Inte ens Tornio hade kunnat klättra upp, även om hon nog skulle ha försökt.

Ljuset från Utomhusets stora lampa föll in från fönstret. Ingenstans syntes Tornio till. Happi var villrådig. Hon tänkte just klättra upp till Ensamma strumpors låda igen. Då hördes steg av fötter från grannlandet Hallen.

Illustrationer: Ebba Palmstierna

måndag 20 juli 2020

Ensamma strumpors låda

Ensamma strumpors låda är en barnbok som jag skrev till en tävling i vintras. Jag kommer att publicera den här på bloggen, ett kapitel i veckan. Illustrationerna är gjord av min systerdotter Ebba Palmstierna.

Boken utspelar sig i och runt mitt eget hus och Ensamma strumpors låda står verkligen i mitt tvättrum. Jag tillägnar den mitt första barnbarn Lyra.

Kapitel 1 – En strumpa är borta
Kapitel 2 – Det smutsiga däcket 

onsdag 1 juli 2020

Sång till minne av Tobbe

Torbjörn Gozzi, en av de finaste människor jag haft förmånen att känna, gick ur tiden idag. Tobbe hade en svår sista sjukdomstid. I gengäld, och som jag hoppas till någon tröst, hade han många, många vänner som älskade, respekterade och beundrade honom, däribland jag. Våra känslor kommer att leva kvar, nu blandade med en stor saknad.

Jag talade med Tobbe på telefon så sent som förra veckan, men risken för Coronasmitta gjorde att han inte fick ta emot besök på sjukhuset. Sista gången jag träffade honom i hemmet var för någon månad sedan. Min spontana tanke var då att han som alltid varit en kraftfull person, nu påminde om en liten gul fågelunge.

Därför skrev jag sången ”Little Yellow Bird” till Tobbe. Han hörde den aldrig och jag vet inte ens om jag ville spela den för honom, men jag lägger den här på bloggen som en hyllning och ett minne till en moralisk, själslig och mänsklig gigant, vars alltför tidiga avfärd är en stor förlust.

Jag kan varken sjunga eller spela gitarr särskilt bra, men det får ni ha överseende med. Jag är säker på att Tobbe har det var han än befinner sig. Texten finns i kommentar nedan.





måndag 6 januari 2020

Herodotos idag





Jag har just läst klart Herodotos Historia, skriven åren runt 450 f.kr. Herodotes reste omkring i Medelhavet och skrev ner det som folk berättade för honom, utan att egentligen hävda att det han skrev var sant. Tvärtom så redovisar han ofta olika uppfattningar om samma sak, och berättar vilken av versionerna han själv håller för sannolik. Framställningen är lättläst och intressant och med några få undantag fri från uppenbara fantasier av den typ man ofta ser i mer sentida reseskildringar.

Hos Herodotos kan man bland annat läsa om hur spartanerna höll stånd mot perserna vid Termopyle. Mitt främsta skäl att läsa boken var dock att Herodotos ingående beskriver skyterna, ett ryttarfolk som höll till på de asiatiska stäpperna. Jag använder skyterna som förebild för aslenerna i den spelmodul jag nu ska påbörja för rollspelet Svärdets sång.

Mitt dominerande intryck av Herodotos historia är en värld som vadar i blod. Här betyder en enskild människa ingenting om han inte (det är nästan alltid en han) är härskare eller hjälte, helst bådadera. Krig är en manlig dygd och ett tillstånd att föredra framför fred. Det stilla livet som bonde eller hantverkare är föraktfullt. När Babylon står inför persisk belägring, får babylonierna (männen) välja var sin favorithustru varefter övriga hustrur stryps för att spara på maten – detta alltså innan belägringen ens har börjat. Perserna offrar i sin tur tusentals lojala, men ”sämre” soldater genom svek för att vinna taktiska fördelar. Etc.


Någonstans mellan Herodotos tid och vår egen, uppstod tanken att den enskilda människan besitter ett värde och inte bara har skyldigheter utan även rättigheter. Kristendomen och liberalismen bidrog utan tvivel till detta liksom många andra läror. Det beklämmande är att synen på den enskilda människans värde förefaller att erodera här och nu medan vi framlever vår dagliga och fortfarande ganska fridsamma tillvaro. Det fnyses föraktfullt varm luft ur tomma huvuden åt rätt, demokrati och fred, nu senast av president Trump, när han hotar med krigshandlingar som utgjort brott mot internationell folkrätt sedan 1899.

Till slutkapitlen av Herodotos läste jag också ett par akademiska artiklar skrivna av teologen och universitetsprofessorn Ryan LaMothe. LaMothe talar om övergångssubjekt – fantasivarelser som barn skapar och interagerar med för att lära sig förstå och interagera som självständiga personer bland andra självständiga personer. Tigern Hobbe i serien Kalle och Hobbe är ett exempel på ett övergångssubjekt. Till skillnad från psykologen Winnicotts övergångsobjekt, dvs snuttefiltar och liknande, så överges inte övergångssubjekten när vi blir vuxna, utan de blir en del av vår kulturella och sociala kontext. Genom dem lär vi oss att se oss själva och andra som fristående individer, en förutsättning för respekt, förståelse för avvikande åsikter, rättvisa och förmodligen demokrati i modern bemärkelse. Övergångssubjekten utgör därmed ett värn mot barbariet – psykoanalytikern Ludvig Igra skrev i sin bok ”Den tunna hinnan” att avhumanisering är en förutsättning för folkmord.

Trump hade förmodligen aldrig någon låtsaskompis.