Skönlitteratur

Reflektioner om romaner och noveller som inspirerat mig. Det här inlägget kommer att uppdateras allt eftersom och länkas från bloggens högerspalt.


The Hydrogen Sonata (sf)
och andra romaner om The Culture av Iain M Banks

Kulturen är en galaktisk federation långt in i framtiden vars innevånare inte bara består av biologiska varelser utan även av intelligenta robotar och skepp av Aniara-storlek. Det finns vissa drag gemensamt mellan romanerna: (1) de är välskrivna, (2) Kulturen är de goda och till skillnad från i många andra sf-scenarier så finns inget dolt mörker under idyllen utan alla har det ganska bra, (3) Kulturen hotas aldrig som sådan utan romanerna handlar om komplikationer i dess periferi, (4) intrigen rör sällan det goda mot det onda utan snarare olika synsätt och intressen, (5) Kulturen är alltid coolast och visar sig på slutet ha betydligt mer resurser och bättre koll än motståndarna trott, (6) människorna (eller deras ekvivalenter) är vanligtvis träiga kulissfigurer medan den stora behållningen är de excentriska rymdskeppen med namn som 'The Anticipation of a New Lovers Arrival', 'Falling Outside the Normal Moral Constraints' och 'Ravished by the Sheer Implausibility of that Last Statement'.

Detta är f.n. den enda skönlitterära serie jag följer och köper så snart delarna kommer ut. Den kan rekommenderas även om böckerna är ojämna. Excession, Surface Detail och Player of Games är i min smak de bästa hittills.

Jag tycker alltså inte att The Hydrogen Sonata var en av de bättre böckerna i serien. Handlingen kretsar kring Gzilt, ett folk som ska sublimera, dvs kollektivt försvinna in i ett förmodat högre mångdimensionellt lyckoliv, ett öde som brukar väljas när civilisationer i detta universum blir tillräckligt avancerade. Komplikationen är att hela Gzilts civilisation tycks vara byggd på ett religiöst skämt. Min första invändning är att Gzilt förefaller vara väldigt omogna och det ter sig för mig ytterst osannolikt att 99,99% av dem individuellt och under givna förutsättningar skulle välja att hoppa ner i ett hål ingen vet något om. För det andra påverkar egentligen inget som händer efter första kapitlet intrigen. Om allt hade stannat där så hade boken kunnat sluta på samma sätt. Alla visar sig egentligen vara överens och det är obegripligt att Kulturen sätter in så stora resurser på ett så taffligt sätt för att konstatera: 'Jaha, det var väl det vi trodde. Lycka till då!' Romanens själva titel har vad jag kan se heller inte mycket med innehållet att göra utan förefaller vara vald för att den låter cool, något som inte är ovanligt men enligt min mening trist.

Avråder jag alltså från att läsa 'The Hydrogen sonata'? Nädå, men börja hellre med någon bättre bok om The Culture för att se om ni gillar konceptet. Jag ställer helt enkelt höga krav på Iain M Banks som visat att han kan bättre.



Ancillary Justice (sf)
av Ann Leckie

(Spoilervarning)
Jag läste precis ut denna bok och är inte särskilt imponerad utan snarare förvånad över att romanen har vunnit så många priser. Det finns några riktigt spännande idéer, men genomförandet når på inget sätt upp till exempelvis Banks böcker ovan enligt min mening. Handlingen kan sammanfattas som "jag ska skaffa ett bra vapen och skjuta den som varit dum mot mig" - det är ungefär huvudpersonens plan - den är inte mer genomtänkt än så. Huvudpersonen är annars en av de roliga idéerna: ett rymdskepps AI laddas upp till en mängd "ancillaries", nedfrysta kroppar efter exempelvis krigsfångar som sedan de omprogrammerats fungerar ungefär som myrorna i en stack, en ser vad alla ser och alla gör vad de blir tillsagda på ett kompetent sätt. Huvudpersonen är den enda överlevande ancillarien, Breq, från ett sådant skepp som sprängts för att dölja något som avslöjas i bokens slut. Världen är på det hela taget ganska intressant där det dominerande rikets sociala struktur är starkt aristokratiskt med klient-patron-relation mellan familjer. Riket styrs av en klonad tyrann som finns i tusentals kopior.

På sin väg mot hämnden träffar Breq osannolika personer, gör osannolika saker och råkar ut för osannolika händelser som mest av en slump råkar leda till målet trots att oddsen är massivt emot detta, särskilt i några dramatiska scener. Ingen av personerna porträtteras särskilt levande, vilket i och för sig är ganska normalt i sf-sammanhang. Språket framstår som bruksprosa i sammanhanget. Något som retade mig efter ett tag var hur personer i boken ständigt signalerar förvåning / misstro genom "raising an eyebrow". Personligen förmår jag inte ens höja på bara ett ögonbryn, men oavsett min egen förmåga så vill jag inte läsa om det på var och varannan sida.

Författaren har ett nytt specifikt grepp som ligger i tiden: personers könstillhörighet signaleras otydligt och huvudpersonen Breq har till och med svårt att få det rätt. Det är lovvärt, men varken utvecklas eller bidrar särskilt mycket till själva historien sedan man väl vant sig vid greppet.

Sammanfattningsvis: Bra värld, simpel handling, enkla personer, OK språk med vissa irritationsmoment. Jag kommer inte att läsa fler delar i serien.