fredag 19 september 2014

Avgrunden som förenar

Något fantastiskt hände. Jag lyssnade, mest av en slump, till radioprogrammet Filosofiska rummet i bilen för ett par veckor sedan när man intervjuade kartografen och professor emeritus Gunnar Olsson om hans bok Abysmal. I boken sammanfattar Olsson sina tankar om kartritande i vid bemärkelse, dvs hur vi i språk, bild och tanke söker avbilda och dra slutsatser om en verklighet vi aldrig kan se som den är utan alltid bara i tolkad bemärkelse. Vi uppfattar alltid världen indirekt genom våra sinnen, försöker förnuftsmässigt se mönster i intrycken, drar sedan slutsatser och gör förutsägelser från dessa uppfattade mönster enligt uppställda modeller som alltid förblir approximationer och valda bildsystem.

Redan när jag hörde programmet slogs jag av hur Olssons tankar överensstämmer med mitt eget skrivande. Jag beställde alltså boken och blev än mer förbluffad över släktskapet. Abysmal kan sägas vara en teoretisk grund till många teman i mina böcker när det gäller förhållandet mellan "verklighet", språk, makt, tanke och bild, samtidigt som boken inte utgörs av torr akademisk prosa utan med Olsson egna ord snarast är "konst om vetenskap än vetenskap om konst". Jag skriver "kan sägas vara", eftersom en teoretisk grund, precis som de kartor Olsson behandlar, kan uppställas på många, kanske oändligt många olika sätt, varav ingen enda kan sägas vara exakt utan bara mer eller mindre ändamålsenlig och därtill satt i relation till varierande ändamål.

Släktskapet är inte bara teoretiskt utan Olsson använder dessutom samma exempel och referenser. Här finns Wittgenstein, Nietzsche, modernism-postmodernism, Bibeln, Mesopotamiens gudavärld, Saussures semiotik, förhållandet gud-människa, Odysseus hemkomst, Platons idévärld, Aristoteles modeller och inte minst avgrunden själv: The abyss - Bythos, vilket i Olssons bok utgör klyftan mellan det representerade och dess tecken; i Saussures termer det betecknade och det betecknande. Dessutom har Olsson för vana att en passant kasta in referenser till högt och lågt i sin text precis som jag själv, inte sällan från populärkultur.

Det slutar inte där. Olsson visade sig bo här i Uppsala, så jag mailade honom, han blev mycket entusiastisk och igår träffades vi över kaffe, äppelpaj och glass hemma hos honom. Mötet blev två och en halv timme långt och var, som jag tror och hoppas, till stor glädje för oss båda. Vi utbyte synpunkter och böcker och kom överens om att träffas igen.

Många av er är bevandrade i Trakorien med dess särart och historia, inte minst mina testläsare och redaktörer, vilket jag har haft stor nytta och glädje av, ändå har jag alltid känt mig ensam, inte på ett tragiskt sätt, utan som av eget val stående utanför tillhörigheter. Plötsligt träffar jag någon som jag kan prata med utan känslan att vi saknar gemensam teoretisk plattform (vilket inte innebär att jag skulle vara mer bildad än någon annan utan snarare att vi inte har samma abstrakta intresseområden), en person med mer insikt än jag själv i Trakoriens metafysik trots att han själv aldrig vetat om det. Det är i sanning fantastiskt.

Jag kan alltså varmt rekommendera Olssons bok, inte bara som teoretisk följeslagare till mina egna romaner utan för alla som intresserar sig för hur människan formar sina världsbilder. Liksom Nietzsche har Olsson ett levande språk fyllt av metaforer och associationer vilket gör Abysmal njutbar även som prosa. Det teoretiska innehållet är inte alltid lätt att ta till sig, men heller aldrig otydligt utan kräver bara visst fokus och ibland en sidotitt i referenser för att öppna sitt skal. Boken är skriven på engelska och utgiven i USA eftersom Olsson var professor där under många år.

Jag har hittills kommit halvvägs eftersom boken kräver koncentration och noggrannhet och jag själv läser sakta, men har funnit många nya insikter och uppslag som jag direkt kan omsätta i romanerna. Dessutom har boken mycket att säga om vår egen värld. För tillfället läser jag exempelvis Olssons påpekande om hur de tre första budorden på stentavlorna Moses fick kan uppfattas som en alla tyranniers grundläggande konstitution när det gäller att cementera maktens tolkningsföreträde:

1. Det är jag som har makten och ingen annan.
2. Försök inte förstå, ifrågasätta eller håna min maktställning för då råkar både du och din familj illa ut.
3. Lägg dina vardagliga sysslor åt sidan för att komma till våra propagandamöten när så anbefalles och följ rapporteringen i statligt kontrollerade media.

De andra sju budorden är praktiska regler människor emellan.
Skrämmande aktuellt, inte minst tillämpat på dagens Ryssland.

fredag 12 september 2014

Partiernas svar på mitt brev

Jag skickade nedanstående mail till samtliga Sveriges riksdagspartier i våras sedan jag upprörts av följande film om förmögenhetsfördelningen, framtagen av Aftonbladet.

Svar har inkommit (i kronologisk ordning) från Kristdemokraterna, Moderaterna, Socialdemokraterna och Folkpartiet. Vänsterpartiet svarade att de skulle återkomma, vilket de aldrig gjorde, och övriga hördes inte av alls. Jag klipper in svaren in extenso sist i inlägget om ni vill läsa dem och ger min snabba summering innan.

En kommentar: inkomst och förmögenhet blandas tyvärr ihop i svaren vilket kan bero på att Aftonbladets film också gör det. Mitt brev talar emellertid om förmögenhet som ni ser.

Mitt ursprungliga brev

jag är en vanlig, 58-årig väljare som under de senaste fem riksdagsvalen röstat såväl borgerligt som vänster i olika omgångar. Jag är inte, och har heller aldrig varit partipolitiskt organiserad och diskuterar bara politik i min vänkrets. Jag är universitetsutbildad och har arbetat såväl statligt och kommunalt som i privat företag och eget företag genom åren.


Jag misstror både socialism och kapitalism och tror närmast på ett måttfullt, liberalt samhälle där kollektivet värnar om de svaga och inte medger de girigas och makthungrigas excesser, samtidigt som entrepenörskap, kreativitet, arbete och inte minst hygglighet gynnas. Jag vill att alla ska få samma tillgång till utbildning, sjukvård och hjälp när de har det svårt men ogillar ett uttalat bidragssamhälle.
Följande film som publicerades av Aftonbladet under 2013 om ökade förmögenhetsklyftor har stört mig:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16903360.ab

Jag tänkte därför inför höstens riksdagsval be Sveriges riksdagspartier kommentera:
* De faktiska förhållanden som filmen visar
* Vad partiet anser vara den optimala förmögenhetsfördelning i Sverige och på vilka grunder sett ur ett samhällsperspektiv
* Om och i så fall vad partiet avser göra rörande filmens påpekade förhållanden
Jag kommer att publicera ert och andras svar på en blogg som liksom jag själv är helt fristående från politiska partier, företag och föreningar. Var därför snälla och svara kortfattat utan att hänvisa till partiprogram eller andra längre dokument.
Med vänliga hälsningar
Erik Granström

Extrafråga till Moderaterna:
Detta är alltså mitt brev till er moderater. Ni har ju drivit en arbetslinje och jag kan i viss mån sympatisera med denna, men ser inte kopplingen till filmens inkomstklyftor. Borde inte fördelningskurvan av inkomster och förmögenhet i ert idealsamhälle snarast få en klockform, där medel ansamlas hos dem som arbetar snarare än hos dem som redan äger? Jag har svårt att se att de rikaste skulle arbeta hårdare genom att ytterligare öka sin redan excessiva rikedom. Borde inte era politiska åtgärder snarare dirigera om inkomst och förmögenhet till de grupper ni vill ska åta sig mer, hårdare eller mer kvalificerat arbete för att gynna samhället?

Min sammanställning av svaren

Kristdemokraterna (Carl Öhman)

* Det finns tekniska svagheter i filmen
* Det är värre i många andra västländer
* Regeringen har givit medborgarna möjlighet att påverka sin inkomst (man talar en hel del om inkomst vilket som sagt inte riktigt var frågan)
* Regeringen har tagit finansmarknaden i örat.
* Det går inte att jämföra förmögenheter eftersom vissa sparar och vissa konsumerar.

Moderaterna (Johan Westrin)

* Filmen ger överdriven bild - så illa är det inte i Sverige
* Det är värre i många andra västländer
* Pratar om inkomst och jobbskatteavdrag vilket alltså inte var frågan vilket man också erkänner
* Motiverar avskaffandet av förmögenhetsskatten med att den drabbade småsparare värre än rika.
* Dissar kommunismen som system - tycker att vissa skillnader är OK, men inte för stora

Socialdemokraterna (Inget namn)

* Gav ett allmänt svar som jag uppfattar som inklippt från annan plats med innebörden att folk ska ha det drägligt och att klyftorna inte ska vara för stora.

Folkpartiet (Therese Quiding)

(bad om ursäkt för att jag fått vänta en månad vilket uppskattas)
* Inkomstklyftorna ökade mer under S före 2006.
* Försvarar jobblinjen 
* Räknar upp åtgärder som regeringen genomfört riktade till svaga grupper

Mina kommentarer

* De partier som svarat får ett plus i kanten vad mig anbelangar samtidigt som jag är lite besviken på att V och MP inte svarade. Framförallt V hade väl öppet mål här?
* Borgerlig hållning: Det är inte så illa och i den mån det är illa så är det lika mycket S fel.
* Socialdemokraterna: Svarar med vänster hand medan de messar om annat eller äter lunch.

I övrigt får ni dra era egna slutsatser.


Kristdemokraternas hela svar

Hej Erik,
Artikeln hänvisar till en marknadsundersökning som är utförd 2013, och jämför denna med förmögenhetsstatistik från 2007, däri ligger min inledande kritik.

I statistiken över disponibla inkomster har man dessutom valt att hoppa över utvecklingen under finanskrisen, vilket jag tycker är ganska oseriöst - från 2007 till 2008 sjönk den genomsnittliga disponibla inkomsten för den första decilgruppen med 9,5%, men har sedan dess stadigt ökat. Den disponibla inkomststatisktiken tar sedan inte hänsyn till att människor med högre inkomster ofta också är högt belånade och kan tvingas använda stora delar av den disponibla inkomsten till att amortera, för att ta ett exempel. Jag kan fortsätta, men jag tror min poäng framgår.

Inkomstskillnader är givetvis inget man ska vifta bort, men det ska sägas att Sverige är ett av de länder i Världen där inkomstskillnaderna faktiskt är minst, vilket heller inte nämns i artikeln. Jobbskatteavdraget har sänkt trösklarna in på arbetsmarknaden och haft en gynnsam fördelningseffekt för människor med lägre inkomst. Friktioner och matchningsproblem på arbetsmarknaden är viktigt att minimera för att ge alla likvärdiga möjligheter att förbättra både sin ekonomiska och sociala situation. Ett annat problem är att mycket ekonomisk aktivitet bedrivs på finansiella marknader när det vore fördelaktigt med mer aktivitet i den reala ekonomin. Som du säkert vet har regeringen föreslagit en rad åtgärder för att främja återhållsamhet i den finansiella sektorn, vilket är ett bra första steg. Självklart ska vi även ha ett väl fungerande socialförsäkringssystem, och här lanserade vi en stor sjukförsäkringsreform under 2008 som hjälpt många tidigare förtipspensionerade att lämna utanförskapet.

Vi som parti förespråkar människors valfrihet, därför är det svårt att ha en uppfattning om en optimal förmögenhetsfördelning eftersom vissa hushåll föredrar att konsumera medan andra föredrar att spara.
Med vänlig hälsning,
Carl Öhman


Moderaternas hela svar

Hej!

Det här med förmögenhetsfördelning och fattigdom, är

ett inte helt okomplicerat ämne. Det är viktigt att inte bara se till rena statistikuppgifter, utan att också vara medveten om orsa
ker, verkan, konsekvenser av olika ekonomisk-politiska åtgärder samt hur välstånd och fattigdom kommer till.

När man ser filmen på Aftonbladets hemsida, som Du hänvisar till, får man närmast intrycket att Sverige skulle vara en plutokrati, där ett fåtal människor med statens goda minne har roffat åt sig nästan all egendom, medan resten – eller i varje fall en mycket stor del – av folket lever i elände och fattigdom. Men så är det ju faktiskt inte.

Sannolikt är ojämnheten i fördelningen av förmögenheter större i jämförbara länder än i Sverige.

Jämfört med de flesta andra länder har nämligen Sverige en mycket jämn inkomstfördelning. Detta blir ännu tydligare om man även omfattar offentligt finansierade välfärdstjänster (vård, skola och omsorg). Med det utvidgade inkomstmåttet hade Sverige i den senaste internationella jämförelsen den lägsta inkomstspridningen i hela OECD-området.

Vi har i Sverige ett progressivt skattesystem, vilket innebär att de som har högre inkomst betalar en procentuellt större del av sin inkomst i skatt än de som har lägre. Låg- och medelinkomsttagare betalar oftast inte någon statlig inkomstskatt alls. De betalar bara kommunal inkomstskatt.

En enkel sänkning av den statliga inkomstskatten skulle därmed bara ha kommit dem tillgodo som har höga inkomster. Därför införde alliansregeringen jobbskatteavdraget. Jobbskatteavdraget görs i den kommunala beskattningen, men kommunerna blir kompenserade av staten.

Att redogöra för den exakta konstruktionen av jobbskatteavdraget skulle bli väldigt komplicerat. Men man kan säga, att den som har en mycket låg inkomst i princip får dra av hela inkomsten. När man har nått över den nivån så betalar man skatt men har ett relativt stort skatteavdrag. Sedan trappas den procentuella reduktionen av när man tjänar mer. För den som tjänar 358 000 kronor per år eller mer blir jobbskatteavdraget ett fast belopp. Högre än cirka 26 000 kronor per år blir inte jobbskatteavdraget.

Det innebär att en undersköterska eller en förskollärare har fått en mycket märkbar skattesänkning. Det gamla socialdemokratiska argumentet, att en skattesänkning främst skulle gynna höginkomsttagare, håller inte längre. De som genom jobbskatteavdraget har fått behålla en proportionellt större del av sin inkomst är låg- och medelinkomsttagarna.

Efter att ha läst allt detta, invänder Du kanske att inslaget på AB:s hemsida inte handlade om inkomstfördelning utan om förmögenhetsfördelning. Det är ju riktigt. Men om man vill förbättra ekonomin för dem som lever med knappa marginaler, så måste man ju börja med att se till att de får behålla mer av sin inkomst.

Det som inte explicit uttalas i inslaget på AB:s hemsida, men som ligger underförstått i resonemanget, är att man borde återinföra den avskaffade förmögenhetsskatten. Det är något som vi absolut inte håller med om.

Vi anser att förmögenhetsskatten var en felaktig skatt. Det principiella skälet för detta är att det var en skatt på redan beskattade pengar. Det praktiska skälet är att det var en skatt som drev ut kapital ur vårt land och det gällde pengar som vi skulle behöva i våra svenska företag för att skapa tillväxt och nya jobb.

Förmögenhetsskatten var dessutom extra orättvis, eftersom den socialdemokratiska regeringen hade befriat vissa av de allra största förmögenheterna (huvuddelägare i företag på O-listan) från att bli beskattade, medan ”vanliga” människor som hade lyckats spara ihop ett kapital som översteg 1,5 miljoner kronor blev ”straffade” för detta genom förmögenhetsskatt.

(Till detta kom kombinationen av fastighetsskatt och förmögenhetsskatt, som gjorde att fastighetsägare drabbades både av fastighetsskatt och förmögenhetsskatt. Eftersom både förmögenhetsskatten och fastighetsskatten baserades på taxeringsvärdet, ledde detta i många fall till fullkomligt orimliga konsekvenser. Det fanns låginkomsttagare som tvingades sälja sina hem just för att de inte har klarade kombinationen av dessa båda skatter. En enkel fiskarstuga i ett skärgårdsområde kunde p.g.a. läget drabbas av ett jättehögt taxeringsvärde.)

Jag tror att alla är överens om att det måste finnas ett visst mått av ekonomisk jämlikhet. Men detta får inte gå till överdrift, för konsekvenserna av det blir i själva verket mycket negativa.

Alla de samhällen, som har försökt att driva en mycket långtgående utjämningspolitik, har stagnerat och halkat efter i utvecklingen. (Det var ingen tillfällighet att det kommunistiska Östeuropa drabbades av en ekonomisk krasch i slutet av 1980-talet eller att Sovjetunionen kollapsade 1991.) Vi moderater ser mycket hellre ett samhälle där det finns människor som har det bättre än andra, men där alla ändå har en ganska hygglig standard, än ett samhälle där alla har det lika uselt och är lika fattiga.

Ernst Wigforss, som var socialdemokratisk finansminister i många år, är känd för yttrandet: ”Fattigdomen fördrages med jämnmod, då den delas av alla.” Så skulle en moderat aldrig säga.

(För att undvika missförstånd vill jag framhålla, att detta naturligtvis inte innebär att vi skulle vilja ha ett samhälle där alla inte har lika chanser. Tvärtom, menar vi att det är viktigt att alla barn får en bra start i livet, en god uppväxt, får gå i en bra skola och sedan får en utbildning som är anpassad till vars och ens förutsättningar och behov. Det är utomordentligt viktigt att vi får ett socialt rörligt samhälle. Det är också det som alliansregeringens politik syftar till.)

De som har det allra sämst ekonomiskt i vårt land är de som befinner sig i utanförskap. Det bästa vi kan göra för dem är att på alla sätt se till att jobben blir fler, så att färre människor ska behöva göra det.

Alliansregeringens främsta mål har, alltsedan dess tillträde hösten 2006, varit att få fler i arbete. Flera reformer som förbättrar arbetsmarknadens funktionssätt och stärker incitamenten till arbete har genomförts. Det är en politik som gynnar dem som i dag har låga inkomster och dem som står utanför arbetsmarknaden. Sysselsättningen har ökat med 200 000 och utanförskapet har minskat med 200 000. Det är en utveckling i rätt riktning, som måste få fortsätta. För denna utveckling leder i förlängningen till minskade skillnader och ökad sammanhållning.

Med vänliga hälsningar
Johan Westrin


Socialdemokraternas hela svar

Hej Erik

Tack för ditt mejl.

Vi har inte resurser att referera eller analysera enskilda hemsidor.

Så vi ger dig ett svar utifrån de frågor du skickade i ditt mail.

Vi tror att rättvis fördelning, välfärd åt alla, minskade klyftor och jämställdhet mellan kvinnor och män skapar ett bättre samhälle för alla. Den allra viktigaste fördelningspolitiken är hög sysselsättning och låg arbetslöshet. Arbetslöshet skapar ofrihet för individen och är förödande för samhällsutvecklingen. Utslagningen från arbetsmarknaden måste hejdas och jobben måste bli fler. Den som förlorar jobbet behöver både inkomsttrygghet och effektiva broar ut ur arbetslösheten. Vi vill investera i jobb och utbildning – det bygger Sverige starkt och ökar vår konkurrenskraft.

Samtidigt för regeringen en politik som försämrar för flera grupper i samhället som redan har det tufft. Pensionärer betalar mer i skatt än en löntagare med samma inkomst. Försämringarna i trygghetsförsäkringarna ökar otryggheten utan att skapa fler jobb. En halv miljon har trängts ut ur a-kassan och många tvingas söka socialbidrag när de drabbas av arbetslöshet. Socialstyrelsen har uppgivit att det vanligaste försörjningshindret för dem som fick ekonomiskt bistånd 2010 var relaterat till arbetslöshet.

Vi kan alla bli sjuka och då ska vi kunna vara säkra på att vi både får rehabilitering för att snabbt komma tillbaka till arbete, och ekonomisk trygghet under den tid det tar. Vi vill förbättra tryggheten för de sjukskrivna och arbetslösa.

Regeringens politik har inte bara resulterat i ett ökat utanförskap och en rekordhög långtidsarbetslöshet, utan livsvillkoren för de som befinner sig i utanförskap har försämrats och vägarna tillbaka har beskurits. I Sverige har det varit svårt att bli fattig, men lätt att ta sig därifrån. Regeringen gör det omvända – medvetet. Och samtidigt sänker regeringen skatterna för de med högst inkomster.

För oss socialdemokrater är huvudsyftet med att betala skatt att finansiera de samhällsnyttigheter som vi alla behöver. Skatt efter bärkraft är ett oslagbart sätt att effektivt fördela välstånd och möjligheter rättvist. Skatterna ska minska klyftorna – inte öka dem. När skatterna sänks så kraftigt att det går ut över välfärdens kvalitet ökar istället klyftorna och friheten begränsas. Ett flertal skatter måste förändras för att säkra välfärden och rättvisan. De med höga inkomster måste bidra mer.

Vänliga hälsningar

Socialdemokraterna


Folkpartiets hela svar

Hej Erik,

Tack för ditt mejl till Folkpartiet. Jag vill börja med att be om ursäkt för att du fått vänta så länge på svar från oss.

I Sverige ökade inkomstspridningen framför allt från början av 1990-talet fram till 2006. De rika drog då i väg i inkomstligan. Därefter har inkomstspridningen ökat betydligt långsammare.

För den tiondel i befolkningen som tjänar mest fördubblades den disponibla inkomsten mellan 1995 och 2012. Men hela 85 procent av ökningen skedde under Göran Perssons tid vid makten, 1995-2006.

Sedan 2006 har inkomstspridningen ökat endast marginellt, samtidigt som hushållens reala disponibla inkomster har ökat kraftigt (med 19 procent, enl. SCB). Alliansen har alltså klarat av att under en finanskris öka hushållens välstånd kraftigt, samtidigt som inkomstspridningen inte stuckit iväg.

En politik för fler jobb är den bästa fördelningspolitiken. Alliansen har sedan 2006 fört en politik som förbättrat drivkrafterna till arbete, i synnerhet för personer med lägre inkomster.

Alliansens politik har lett till att över 250 000 personer fler har ett jobb idag än 2006 och att utanförskapet (mätt som personer som lever på någon form av social ersättning) har minskat kraftigt. Det har lyft många från fattigdom till en bättre tillvaro. Att ännu fler kommer i jobb är det viktigaste framöver för att fortsätta minska fattigdomen och bekämpa inkomstklyftor.

Regeringen har också genomfört en rad åtgärder riktade till grupper med svag ekonomi eller större försörjningsbörda, för att förbättra dessa personers ekonomiska situation (se listan nedan). Regeringens kombination av riktade insatser och en politik som lyfter människor från utanförskap till jobb har varit en framgångsrik väg för Sverige.

• Bostadsbidraget har höjts för såväl unga utan barn som för barnfamiljer (BP12)
• Flerbarnstillägget inom barnbidraget har höjts (BP11)
• Studiemedlet (lånedelen) har höjts (BP10 och BP11)
• Studiemedlet (bidragsdelen) har höjts (BP10)
• Bostadstillägget för personer med sjuk-och aktivitetsersättning har höjts (BP10).
• Bostadstillägget till pensionärer har höjts (BP12)
• Grundavdraget för pensionärer har höjts (BP09, BP10, BP11, BP13 och BP14)
• Höjt tilläggsbidrag för barn inom studiestödet (BP13)
• En höjning av bostadstillägget till ogifta pensionärer (BP13)
• En höjning av grundnivån i föräldrapenningen (BP13)
• Vidare har regeringen genomfört en reform som innebär att en del av arbetsinkomsten inte ska räknas in när försörjningsstödets nivå bestäms (BP13 – trädde i kraft 1juli 2013)
• Höjning av det särskilda bidraget i bostadsbidraget (BP14)[1]
• En fritidspeng för barn i ekonomiskt utsatta hushåll (BP14)
• Förstärkning av bostadstillägget för ålderspensionärer med arbetsinkomster (BP14)
• Förstärkning av etableringstillägget och bostadsersättningen för personer med rätt till etableringsersättning (BP14)


Den här bilden bekräftas av Finanspolitiska rådet, som i sin rapport förra året konstaterade att ”inkomstskillnaderna i Sverige har varit närmast oförändrade mellan 2006 och 2011, trots den ekonomiska krisen.

Med vänlig hälsning
Therése Quiding



onsdag 10 september 2014

Jesus låg med sin mor

Jesus var en gång spädbarn. Han diade sin mors bröst, något som många renässanstavlor tolkat. Förmodligen låg han sedan nöjd och sov på hennes mage - han låg med sin mor.
 Titeln kunde alternativt ha betytt att Jesus hade sex med sin mor, vilket jag utgår från är falskt. Rent språkligt är betydelsen förhandlingsbar, men den möjliga dubbla betydelsen visar vilka verbala gungflyn vi dagligen rör oss över. Målningen av Sassoferratto, 1600-tal.




Saussures tecken

Den schweiziske semiotikern Ferdinand de Saussure hävdade att varje tecken består av mening och form*, där meningen är den mentala föreställning tecknet ger och formen är de konkreta bokstäverna som lika gärna kan vara bilder, talade ord eller egentligen vad som helst.


Jag läser för tillfället professor emeritus Gunnar Olssons bok Abysmal (mer om den senare**). Olsson påpekar att läsning kan framställas genom att använda Saussures tecken som följer: Författaren föreställer sig vad han eller hon vill förmedla (mening), fäster det i ord (form) varefter boken hamnar hos en läsare som tar del av formen och ur den bildar sig en föreställning (mening):

Jag har skrivit Mening 1 och Mening 2 i bilden eftersom det ju inte alls är säkert eller ens troligt att mottagarens mentala tolkning av boken är densamma som sändarens / författarens.

Det är lätt att föreställa sig kommunikation som ett mer eller mindre lyckat försök att förmedla sändarens mening till mottagaren via den ofrånkomliga formen, men så behöver inte alls vara fallet vilket är tydligt inte minst nu i valtider. Följande kan gälla:


Sändaren kanske inte alls har för avsikt att förmedla sin egen mening utan vill kanske snarare framkalla en viss mening hos mottagaren, en mening som i sin tur ska resultera i en önskad handling: att mottagaren väljer sändarens parti / köper författarens bok / skänker pengar till ett visst ändamål etc. Det räcker då med att tillhandahålla en "tom" form som framkallar önskad mening hos mottagaren.

Nu är kopplingen mening-form aldrig konstant mellan individer, kulturer eller ens över tid för samma mottagare. Det är en sak att ordet "katt" betecknar ett visst djur, s.k. denotation, men en helt annan vilka associationer, konnotationer, ordet utlöser hos en kattälskare respektive katthatare. Mening i Saussures modell är förmodligen aldrig utan konnotationer. Det är därför nödvändigt att känna till associationsbanorna hos de man vill påverka - en reklambyrå måste använda lokala krafter för att kunna finslipa budskapet och nå önskad verkan. Ord som "omsorg", "sammanhållning" och "trygghet" har positiva konnotationer för de flesta svenskar utan att denotationen är helt glasklar och används därför ofta i valrörelsen.

Funderingar rörande författande

Jag har funderat över samspelet mellan författare och mottagare enligt modellen ovan och identifierat tre olika mekanismer:

1. Författaren har en klar mening och försöker så exakt som möjligt väcka samma mening hos läsaren, det kan exempelvis gälla ideologiska pamfletter eller reportage från katastrofområden. Ofta skymtar avsikter och önskad handling i bakgrunden vilket alls inte behöver vara fel. I rent skönlitterära sammanhang kan programmatiskt skrivande lätt bli tröttsamt sedan man väl genomskådat intentionerna.

2. Författaren har en mer eller mindre klar mening som han eller hon söker förmedla men accepterar och förväntar sig samtidigt att läsaren gör sin egen tolkning av texten och fyller i med egna erfarenheter. Detta kanske kan sägas vara det "normala" i skönlitteratur där graden av samstämmighet mellan författarens och läsarens mening kan, men inte behöver värderas. Den postmoderna uppfattningen (i den mån sådan alls finns) är ofta att läsaren skapar boken och att författaren är mer eller mindre oväsentlig.

3. Författaren har ingen eller en mycket vag förutbestämd uppfattning om hur mottagaren ska  uppfatta verket - vilken mening som kommer att uppstå hos läsaren - och tycker att detta är helt i sin ordning så länge intresse alls uppstår. För mig finns det en bra och en dålig variant av detta.
3a. Den intrumentella tomheten. Sändaren har en mer eller mindre krass avsikt, ofta en kommersiell sådan, att verket ska uppfattas som spännande fast det egentligen inte fyllts med annat än just form. Jag tycker att denna trend tog fart från och med David Lynchs "Twin Peaks" och sedan fortsatt med TV-serier som "Lost" - mystifiering för mystifieringens skull, bristfällig kokkonst dränkt i ketchup. Detta var delvis innebörden i den kritik jag hade mot Murakamis "Fågeln som vrider upp världen".
3b. Den konstnärliga öppenheten. Sändaren avstår från avsikt och ger sitt verk en form som han eller hon tror och hoppas kommer att framkalla någon slags mening hos mottagaren, men lämnar tolkningen till denne. Codex Serafinianus tycker jag är ett bra exempel. Sådant tycker jag är spännande. I mina egna böcker försöker jag hålla mig någonstans mellan punkterna 2 och 3b. Om jag lyckas eller ej får andra bedöma.


* Saussure använder orden "Det betecknande" och "Det betecknade" om det jag här kallat form och mening (eng. "signifier" och "signified"). Jag tycker att man lätt blandar ihop dessa termer och valde därför andra.

** Vad gäller Gunnar Olsson så ska jag berätta mer om honom sedan jag träffat honom, förhoppningsvis snart.



tisdag 9 september 2014

Isakra adjö

Nytt kapitel klart! Det har tagit lite tid eftersom yngsta dottern flyttade till Göteborg för en vecka sedan med alla praktiska bestyr och funderingar som sådant för med sig.  Detta är förmodligen romanseriens sista besök i staden Isakra. Ni får ett smakprov från en duell i Fanborgen som råkar ha samma planlösning som ett Cluedobräde, med arenan i mitten.

Härnäst förmodligen till en plats långt bort för länge sedan...




Ögonblicket därefter slog Sheinaf handen mot ansiktet där tre färska snitt skurits över kinden utan att någon förstod hur. Munken stod obegripligt nära, iförd en handske med groteska, vässade stålnaglar.

Där har ni tre blod eller bara ett – ni får själv välja”, sade han.

Översten baddade ansiktet och betraktade sin sölade handflata.

Tekniskt sett räknas detta som ett enda blod, men låt mig gengälda er väns tidigare storsinthet och bjuda på det sista”, svarade han, lade armen mot egen spjutspets och ristade själv det sår som avgjorde duellen. Dagen hade stannat, både på arenan och läktarna. Bara blickar förmådde ännu röra sig.

Jag gillar er!” log harkamoren och klappade Bodonius kind blodig.


måndag 8 september 2014

All makt utgår från folket - politik 1

Intro

Redan i våras skickade jag en fråga till alla Sveriges riksdagspartier om hur de ser på fördelningen av ägande i landet. Eftersom svar inkommit från några av dem och jag lovat redovisa dessa här på bloggen så tyckte jag det kunde vara dags nu, så här en vecka före valet. Först tänkte jag emellertid försöka förklara min egen syn på politik, så detta blir åtminstone en tvåstegsraket under veckan.

Som alltid här på bloggen så skriver jag fritt ur tanken utan att nödvändigtvis vara insatt i eller ens ha begripit de ämnen jag behandlar. Just när det gäller politik i ett demokratiskt samhälle så känns detta mer befogat än annars. Ni får gärna tycka till och korrigera om jag missuppfattat. Det blir av nödvändighet en del text, men ingen behöver läsa mer än några rader till som inte är intresserad.

Sammanfattning av inlägget


Min huvudtes i detta inlägg är att Sveriges riksdag och regering enligt regeringsformen har sitt hela och enda mandat från folket - inte från företag, intressegrupper, organisationer eller ens i kraft av sina egna uppfattningar. De borde därför hållas ansvariga för att varje beslut syftar till att gagna medborgarnas, deras uppdragsgivare, som kollektiv och att vi inte missgynnas av något enda beslut.

Sen behöver ni inte läsa längre om ni inte orkar.

Grunderna

Maktbasen

1. Vi lever i en demokrati, något som jag och förhoppningsvis de flesta andra svenskar bejakar. Själva regeringsformen - de svenska lagarnas grundbult - inleds med orden: "All offentlig makt utgår från folket." När jag fortsättningsvis skriver VI, VÅRT, OSS, VÅRA etc med versaler så menar jag just det svenska folket i kollektiv mening utan att bli mer teknisk än så.

* Demokrati innebär för mig att alla får säga sin mening och argumentera för sin sak så länge det görs på lagligt sätt. Jag ogillar personligen när politiska möten saboteras eller motståndare osakligt häcklas helt oberoende av politisk tillhörighet. Demokrati bygger för mig på fri argumentering, debatt och val.

2. VI styr alltså och jag drar därav slutsatsen att syftet med svensk offentlig makt och politik är att gynna VÅRA intressen i utilitaristisk mening, dvs med mesta möjliga tillfredsställelse och minsta möjliga elände till så många av OSS som möjligt - i fortsättningen kallat NYTTA. Till detta kommer tidsaspekten - att ett visst obehag idag kan vara att föredra därför att det gagnar OSS i långa loppet. Den enskilde medborgaren kan inte alltid få som den vill eftersom det är den sammantagna NYTTAN som räknas.

Eliten och resten

3. Egenskaper är ofta normalfördelade i en population, så även bland OSS. Det kan gälla längd, intelligens (såsom den definieras), styrka etc. Jag väljer att tro att normalfördelning i stort sett också gäller företagsamhet, kreativitet, upplevd skönhet, diverse talanger, koncentrationsförmåga, kommunikationsförmåga, arbetskapacitet och andra faktorer som gynnar personlig framgång i samhället. Dessa egenskaper behöver alls inte vara givna eller oföränderliga - det spelar ingen roll i sammanhanget - de kommer ändå att vara normalfördelade i populationen. Det innebär att det alltid kommer att finnas en elit, låt säga de fem procent av befolkningen som har bäst förutsättningar att "lyckas".

* I praktiken tillkommer förstås socialt kapital, förmögenhet och andra faktorer.

4. Min erfarenhet och slutsats efter att ha läst en del historia är att eliten, oavsett om den består av militärer, präster, kapitalägare, politiker etc. oftast har en tendens att söka gynna sig själv - att på olika sätt rucka spelreglerna till egen fördel, inte minst politiskt. Men VI är ju alla - även de mindre begåvade/bemedlade 95 procenten som definitionsmässigt är betydligt fler. All makt utgår i en demokrati från OSS och det är VÅRA intressen som ska tillvaras, inte elitens. Samtidigt är eliten just elit - de bäst lämpade på olika områden. Det gynnar förmodligen OSS att låta eliten sköta vad de är bra på eftersom de har bäst förutsättningar att göra ett bra arbete - detta så länge nyttan av deras arbete verkligen blir till NYTTA för alla. Det kan till och med vara så att eliten ska medges vissa fördelar om det i slutändan gynnar OSS.

5. Elitens eventuella belöningar kan alltså ha rent instrumentell nytta för OSS - de är bra när VI tjänar på dem - men saknar i sig värde om de minskar NYTTAN. Jag har åsikten att om eliten får tävla på en marknad - ordet uppfattat i vid bemärkelse: på en spelplan där alternativ tävlar om köparnas / väljarnas gunst och de mest framgångsrika dominerar - så kan det gagna OSS som en sållningsmekanism.

* efter att ha arbetat många år i offentlig sektor misstror jag planekonomi och kommittéers propåer annat än som förslag. Alternativ måste få läggas fram och prövas genom val - politiska val eller konsumentval - för att hitta det bästa.
 * Vissa politiska inriktningar accepterar inte några som helst belöningar till eliten. Min åsikt är ett en så strikt hållning inte gynnar OSS - jag menar dock att belöningarnas storlek och form alltid ska ställas i relation till NYTTAN.
* Vissa politiska riktningar menar att individens, inklusive elitens, intressen helt ska underställas VÅRA kollektiva intressen. Min åsikt är liberal - att individer utgör atomerna i varje demokratiskt samhälle. Saknas respekt för individen kan samhället ifråga inte längre sägas vara demokratiskt. Jag ogillar däremot libertarianism där den starke tillåts dominera andra utan att det gynnar OSS.

* SJ, vårdbolag, skolor, apotek m.m. har på senare år i stor utsträckning sålts ut till privata bolag genom politiska beslut. Eventuellt värde av sådan utförsäljning ligger för mig helt i NYTTAN - den har inget annat värde. Var och en kan sedan bedöma om NYTTAN ökat eller minskat i de olika fallen.

Två huvudfrågor

6. Det mesta inom politiken rör för mig två grundfrågor: fördelningspolitik och incitament. Politiska partier har olika uppfattningar i dessa frågor och det ligger i VÅRT intresse att skillnaderna klargörs i en valrörelse. Dessvärre förefaller mig årets valrörelse till stor del utgöras av tomma ord eller konkreta förslag som lösryckta ur sitt sammanhang framstår som obegripliga eller av mindre intresse.

Fördelningspolitik

7. Hur stora klyftor vad gäller ägande, inkomst och offentlig service i Sverige vill vi ha och i så fall varför? Accepterar vi förändringar av dessa klyftor och i så fall hur mycket och varför? Detta är enligt min mening vad valrörelsen främst borde handla om. Vissa individer och partier tycker att stora klyftor är acceptabla och rentav önskvärda medan andra tycker att de är oacceptabla. Var och en kan stå för sin åsikt och argumentera för sin ståndpunkt. Sedan får VI bifalla eller förkasta enligt demokratins mekanismer. Jag märker personligen inte att en sådan debatt pågår med alternativen tydliggjorda.

* I ett teoretiskt kommunistiskt samhälle äger alla produktionsmedlen gemensamt, dvs ägandet är lika fördelat mellan innevånarna eller ägs kollektivt. Jag har aldrig stött på historiska exempel på att detta fungerat i större skala och tror heller inte på det. 
* Det traditionella socialdemokratiska Sverige under 60-70-talen uppvisade mindre klyftor än dagens samhälle och skillnaderna förefaller öka. Vill vi ha det så och i så fall varför?
* Det amerikanska samhället uppvisar extremt stora och tilltagande skillnader i ägande, där den rikast procenten äger 50% av USAs tillgångar medan de fattigaste 50% (alltså halva landets befolkning) bara äger 0,5%. Allt enligt den film som verkligen fick mig att börja fundera. Hur är detta möjligt i en demokrati? Hur kan en majoritet av amerikanska väljare rösta fram en politik som möjliggör sådan snedfördelning. Ligger detta verkligen i DERAS intresse? Aftonbladet gjorde en liknande film om svenska förhållanden och det var den jag frågade de politiska partierna om. Jag återkommer under veckan med deras svar.

Incitament

8. Ekonomiska incitament.
Det främsta politiska argumentet för att acceptera och faktiskt framkalla ekonomiska ojämlikheter är att dessa ger incitament till handling som gynnar kollektivet: om du som har det eländigt själv kan få det bättre genom hårdare arbete så gynnar det både dig och OSS. Tanken på medborgarlön har nyligen vädrats med det främsta motargumentet: "Varför ska jag anstränga mig när jag ändå får så att jag klarar mig?" Personligen är jag tveksam till tanken och utgår från att viss ojämlikhet kan verka som incitament för handlingar som gynnar OSS i kollektivet - dvs att en medborgare kan nå fördelar genom personligt arbete / risktagande / innovation etc.

9. I den mån ekonomiska ojämlikheter är politiskt skapade eller förstärkta, vilket de nästan alltid är, så kan de enligt tidigare resonemang motiveras bara om de gynnar OSS. Varje ojämlikhet som inte gynnar OSS är i själva verket politiskt omotiverad. Varje politiskt beslutad ojämlikhet och accepterad belöning ska alltså gynna OSS - "we the people" - eftersom VI har makten och det är VÅRA intressen som ska tillgodoses av det demokratiska systemet, inte företagens, inte de fåtaliga rikas. Är så fallet? Hur tydliga är partierna med sina avsikter?

* I mitt brev till Sveriges partier ställde jag en specifik fråga till moderaterna eftersom man i regeringsställning drivit den s.k. arbetslinjen så hårt:
"Borde inte fördelningskurvan av inkomster och förmögenhet i ert idealsamhälle snarast få en klockform, där medel ansamlas hos dem som arbetar snarare än hos dem som redan äger? Jag har svårt att se att de rikaste skulle arbeta hårdare genom att ytterligare öka sin redan excessiva rikedom. Borde inte era politiska åtgärder snarare dirigera om inkomst och förmögenhet till de grupper ni vill ska åta sig mer, hårdare eller mer kvalificerat arbete för att gynna samhället?"
Jag återkommer med deras svar. Frågan gäller alltså i korthet: På vilken nivå är incitamenten tillräckliga och som mest verksamma? Vad motiverar att en VD tjänar hundra gånger mer än sina anställda med utgångspunkt i VÅRA intressen? Eller för all del: Varför ska en riksdagsman få full pension från 50 års ålder? (ett förhållande den aktuella eliten äntligen tar tag i)

10. Moraliska incitament
Vissa politiska partier talar om solidaritet och skyldighet som incitament. Avsikten kan vara god men jag misstror personligen sådana mekanismer. Jag högaktar moralisk ståndaktighet - den som handlar eller protesterar därför att "annars är man ingen människa utan bara en liten lort". Varje person må stå för sin moral och för sin plattform att agera. I politiska sammanhang är det istället oftare fråga om att påtvinga mig det jag inte vill med moraliska argument, ungefär som när en rökare säger att "jag borde sluta röka", men fortsätter ändå. Moral som grund för handlande måste enligt min mening komma ur egen övertygelse snarare än genom skuldbeläggande för att jag "inte tycker som jag borde". Övertyga mig - få mig att omfatta er moral - då kommer jag att agera enligt er moral, annars inte.

11. Moralisk-ekonomiska spärrar
Ibland uttrycks förhoppningar om att eliten - näringslivets toppar eller för all del politikens ledande gestalter - ska inse det orimliga i sina fördelar, att de ska skämmas och inte vidare missbruka sin ställning. Detta förefaller mig naivt. Om mänsklighetens historia visat prov på moralisk resning så är exemplen på moraliska avgrunder desto fler, och det särskilt bland eliten, den må sedan ha bestått i påvar, kejsare eller VD-personer. DE tjänar på att gynna sig själva - VI gör det till viss del enligt mitt tidigare resonemang om eliten. DE har ingen anledning att begränsa sina anspråk utan det är VI som måste säga ifrån för att de inte ska sluka oss hela. Det förefaller mig mer ändamålsenligt att utgå från att eliten är hänsynslös och använda den men inse att den måste tyglas för att vara till NYTTA. Detta insåg redan Platon.


Slutsats så här långt

Jag läste för ett par år sedan boken "The Corporation" av Joel Bakan där författaren hävdar att aktiebolag ska betraktas som psykopater därför att de av nödvändighet bara kan agera i eget intresse. Om också ett företag satsar pengar i barnsjukhus eller miljöcertifiering måste allt räknas hem som en förväntad ekonomisk vinst, därför att styrelse och VD agerar på aktieägarnas uppdrag och begår tjänstefel om de slösar med sina uppdragsgivares pengar.

Min huvudtes i detta inlägg är alltså att Sveriges riksdag och regering på motsvarande sätt har sitt hela och enda mandat från folket - inte från företag, organisationer, intressegrupper eller ens i kraft av sina egna uppfattningar. De borde därför hållas lika ansvariga för att varje beslut syftar till att gagna OSS, deras uppdragsgivare, och att VI inte missgynnar av något beslut.

Mer följer.

torsdag 28 augusti 2014

Ransarder på Saphyna!


Här är första versionen av Magnus Fallgrens bild till min intronovell, skriven för Fria ligans nya världsbok till Svavelvinterspelet. Novellen är samtidigt ett kapitel till den sista delen i romansviten "Krönikan om den femte konfluxen".

Den utspelar sig i Gaaz Ulul på Saphyna och personerna på bilden är: Gripryttaren Mardigan - Abomasernas stamledare, Brondon Vilhúlla - Abzulvans representant i Trakorien (från äventyret Lojalisternas tid), Mirandan av Arda - gudinnan Subardas översteprästinna i Ransard samt Manzonla - Det heliga Kishatets siste Shar Kishati , begrundande vad som egentligen hände hans land.

Personligen är jag särskilt förtjust i översteprästinnans bergshatt.

torsdag 21 augusti 2014

Isakras fanborg

Jag gjorde en planskiss över Isakras Fanborg mest för att det roade mig och för att en scen jag just skriver utspelar sig där. Så här beskrivs platsen i purfärsk text (som förstås ska redigeras):

"En besökare, obekant med Isakras fanborg, skulle antagligen hålla området för en vapenskola där officerare bortom världens distraktioner kan drillas i exotiska tekniker. Fanborgen befolkas av soldater från hela Argond, ditkommenderade från sina hemländer under åtagande gentemot Etemenankitemplet eller som religiösa frivilliga. Garnisonens uppdrag är att hålla ordning i staden, i synnerhet bland farsegels besökare. Erfarenheten har visat att bästa vägen till stadsfrid är att låta soldater från alla olika kulturer tjänstgöra tillsammans.

Fanborgen är ingen egentlig borg utan ett kvadratiskt, pallisadomgärdat komplex indelat i tio sammanbyggda hus orienterade runt en öppen gård i mitten, en läktarkantad, något nedsänkt arena för träning och fysiska övningar. Ovanför läktarna runt arenan sitter en skog av fanor monterade, kvarlämnade hederstecken från alla de grupper som genom åren tjänstgjort i staden och därigenom en myllrande karta över Argondi klaner, riken, adelssläkter, religioner och ordnar. De äldsta är söndertrasade och blekta i färgerna men inget standar tas någonsin ner, utan får falla av egen ålder enligt krigarbansikans hållning."

Någon som känner igen sig?