måndag 6 januari 2020

Herodotos idag





Jag har just läst klart Herodotos Historia, skriven åren runt 450 f.kr. Herodotes reste omkring i Medelhavet och skrev ner det som folk berättade för honom, utan att egentligen hävda att det han skrev var sant. Tvärtom så redovisar han ofta olika uppfattningar om samma sak, och berättar vilken av versionerna han själv håller för sannolik. Framställningen är lättläst och intressant och med några få undantag fri från uppenbara fantasier av den typ man ofta ser i mer sentida reseskildringar.

Hos Herodotos kan man bland annat läsa om hur spartanerna höll stånd mot perserna vid Termopyle. Mitt främsta skäl att läsa boken var dock att Herodotos ingående beskriver skyterna, ett ryttarfolk som höll till på de asiatiska stäpperna. Jag använder skyterna som förebild för aslenerna i den spelmodul jag nu ska påbörja för rollspelet Svärdets sång.

Mitt dominerande intryck av Herodotos historia är en värld som vadar i blod. Här betyder en enskild människa ingenting om han inte (det är nästan alltid en han) är härskare eller hjälte, helst bådadera. Krig är en manlig dygd och ett tillstånd att föredra framför fred. Det stilla livet som bonde eller hantverkare är föraktfullt. När Babylon står inför persisk belägring, får babylonierna (männen) välja var sin favorithustru varefter övriga hustrur stryps för att spara på maten – detta alltså innan belägringen ens har börjat. Perserna offrar i sin tur tusentals lojala, men ”sämre” soldater genom svek för att vinna taktiska fördelar. Etc.


Någonstans mellan Herodotos tid och vår egen, uppstod tanken att den enskilda människan besitter ett värde och inte bara har skyldigheter utan även rättigheter. Kristendomen och liberalismen bidrog utan tvivel till detta liksom många andra läror. Det beklämmande är att synen på den enskilda människans värde förefaller att erodera här och nu medan vi framlever vår dagliga och fortfarande ganska fridsamma tillvaro. Det fnyses föraktfullt varm luft ur tomma huvuden åt rätt, demokrati och fred, nu senast av president Trump, när han hotar med krigshandlingar som utgjort brott mot internationell folkrätt sedan 1899.

Till slutkapitlen av Herodotos läste jag också ett par akademiska artiklar skrivna av teologen och universitetsprofessorn Ryan LaMothe. LaMothe talar om övergångssubjekt – fantasivarelser som barn skapar och interagerar med för att lära sig förstå och interagera som självständiga personer bland andra självständiga personer. Tigern Hobbe i serien Kalle och Hobbe är ett exempel på ett övergångssubjekt. Till skillnad från psykologen Winnicotts övergångsobjekt, dvs snuttefiltar och liknande, så överges inte övergångssubjekten när vi blir vuxna, utan de blir en del av vår kulturella och sociala kontext. Genom dem lär vi oss att se oss själva och andra som fristående individer, en förutsättning för respekt, förståelse för avvikande åsikter, rättvisa och förmodligen demokrati i modern bemärkelse. Övergångssubjekten utgör därmed ett värn mot barbariet – psykoanalytikern Ludvig Igra skrev i sin bok ”Den tunna hinnan” att avhumanisering är en förutsättning för folkmord.

Trump hade förmodligen aldrig någon låtsaskompis.

lördag 26 oktober 2019

Barnbok


Om någon undrar vad jag sysslat med sedan jag höll föreläsningen i Gustavianum den 21 september, så har jag skrivit en barnbok. Jag har haft en idé på gång under några år, och när en barnbokstävling dök upp så gjorde jag slag i saken. Tiden var knapp, så jag tänkte mest se om det var möjligt, och blev lite förbluffad när jag lyckades skriva hela boken på nästan 150 000 tecken under en dryg månad. Nu har jag gott om tid att redigera före deadline. Sedan återstår förstås att se om boken faller förlaget i smaken, men jag har hur som helst haft väldigt roligt och omsatt den idé jag hade. Det innebär att jag snart kan återgå till mitt mer omfattande bokprojekt och kanske ta mig an en planerad expansion till spelet Svärdets sång nästa år.

Dessvärre kan jag inte säga något alls om vad boken handlar om, eftersom manus ska skickas in anonymt, men det hela blev ungefär som jag tänkt mig.

söndag 15 september 2019

Den fria konfluxen



Nu händer det äntligen, det som vi pratat om i säkert tio år!

Texterna till Den femte konfluxen, hela den ursprungliga spelsviten som gavs ut mellan 1987 och 1994, släpps idag under Creative Commons-licens. Vi kallar projektet Den fria konfluxen

Det innebär att den som vill kan tanka ner alltsammans lagligt och använda det för eget bruk. Därtill kan du bygga vidare på de gamla texterna och publicera dina alster så länge det sker icke-kommersiellt, med angivande av källan och under samma licens. Förutsättningarna förklaras ingående under länken.

Alla gamla kartor och illustrationer finns med sånär som på Frazettas omslag till modulen Trakorien. Jag har personligen kontaktat och fått tillstånd av alla illustratörer, kartritare, layoutare och originalare som var inblandade när det begav sig (Frazetta lever inte längre).

En viktig sak är att illustrationer, kartor etc INTE omfattas av själva licensen, vilken bara gäller texterna jag har skrivit. Så länge ni använder bilderna privat är det säkert inga problem, men gör ni något annat än delar hela projektet rakt av som det ser ut, med befintlig text, så får ni själva inhämta tillstånd. Upphovsmännen har bara medgivit att jag publicerar dem på detta sätt.

Mycket nöje i Trakorien!


Ett stort tack till Klas Lindberg som dragit det tunga tekniska lasset!
Ytterligare ett stort tack till alla inblandade som entusiastiskt låtit mig använda deras material!

fredag 16 augusti 2019

En romersk kris i Uppsala


Under juli blev jag kontaktad av Jakob Kjellberg på ArkDes – arkitekt- och designmuseum i Stockholm. Jakob hade hört talas om att jag skriver en roman om ett fiktivt Uppsala och tyckte att vi skulle göra en grej om hur befintliga, offentliga byggnader kan användas litterärt och hur fiktion – verklighet påverkar varandra. Filmerna och serien Sagan om ringen respektive Game of Thrones har ju exempelvis påverkat synen på Nya Zeeland och Nordirland.

Efter lite funderande föreslog jag att vi skulle använda Gustavianum i Uppsala eftersom jag tänkte förlägga ett par dramatiska kapitel dit. Problemet var att dessa kapitel ännu inte skrivits. Det har de nu, om än i temporär form, och det har varit väldigt kul, vilket jag hoppas ska framgå. Nu är tilldragelsen spikad och kommer alltså att gå av stapeln lördagen den 21 september, klockan 14. Senare går inte, för Gustavianum stänger den förste oktober inför två års renovering, så det blev lite brådis. Jag frågade lite oroligt om det gjorde något att jag bränner ner stället i romanen, men Cecilia Ödman tyckte som ansvarig för muséet att det passar bra eftersom deras tema den sista månaden är ”Farväl av gamla Gustavianum”.

Projektet är alltså ett samarbete med Uppsala universitet och ArkDes. Jag kommer att prata om arbetet med boken och läsa lite högt ur ett par avsnitt från Gustavianum. Sedan blir det en rundvandring på relevanta delar av muséet och en paneldiskussion med några gäster på temat verklighet – framställning. Kom gärna dit! Fri entré. Jag påminner när det närmar sig.

onsdag 14 augusti 2019

Blatifagus i gott sällskap



Draken Blatifagus porträtteras till hösten med blandade artfränder i Peter Bergtings nya bok Drakar. Boken ska enligt plan släppas på Sf-bokhandeln i Göteborg den 11 september.

”Det var banne mig på tiden!” kommenterar draken sedan vår utsände försiktigt närmat sig för en kommentar. ”En drake utan förhärligande är som en tandrad utan köttslamsor.” Blatifagus säger sig särskilt vara nöjd med att de parasiterande, våtköttade och på det hela taget pjämmerliga människorna äntligen får stå i skuggan av tillvarons verkliga krona.
”Människans plats är på tallriken!”

Tillfrågad om sina egna läsvanor, påstår sig draken vara en passionerad bokslukare.
”Min favoritlitteratur är en klassisk Bibliothèque Suzette Alexandrienne, där limbindningarna kokats på mogna hästkadaver. Anrättningen serveras med lösbladssallad på papyrusbädd och knaperstekta pergamentrullar som tilltugg.”



Bokens omslag visar enligt Blatifagus honom själv
sedan han råkat trampa på en vass legosoldat

onsdag 7 augusti 2019

De dödas ö

Arnold Böcklin 1901


Jag har länge fascinerats av Böcklins mycket kontemplativa, men samtidigt lite kitschiga målning De dödas ö. Den finns i sex versioner varav den avbildade är konstnärens slutgiltiga. Enligt författaren Vladimir Nabokov hängde en reproduktion av målningen i varje hem i Berlin under trettiotalet och Hitler ska personligen ha köpt version tre. Jag förmodar att den svulstiga romantiken i tavlan lockade honom.

Faktiskt ger mig tavlan inspiration till två kommande skrivuppgifter: dels uppföljaren till romanen jag just nu skriver, vilken jag funderat på att parallellt skriva som teaterpjäs, dels fortsättningen på spelet Forbidden Lands, där åtta svartklädda män under tystnad kommer roende från havet i öster, från samma håll som människorna anlände till Ravland tolvhundra år tidigare, med en berättelse som vänder allt till något annat.

Det som förnyade mitt intresse var att jag för första gången hörde Rachmaninovs symfoniska dikt till tavlan. Där låter kompositören roddaren Charons årtag speglas av ett tema i 5/8-dels takt som blir väldigt suggestivt och tydligt. Det slog mig att Olle Adolphson använt samma udda takt för att beskriva rodd i sin sång Ro hemåt. Jag misstänker att Adolphson hört Rachmaninovs verk och inspirerats han också. Döm själva!

söndag 28 juli 2019

Pro Milone


Jag studerar som bäst Ciceros tal Pro Milone, vilket anses vara ett av oratorns bästa. Bland annat använder han i talet två juridiska begrepp som överlevt fram till våra dagar:

silent enim leges inter arma – i krigstid tystnar lagarna – om nödvärnsrätt
res ipsa loquitur – fakta talar för sig själva

Pro Milone var ett försvarstal i rättegången mot Titus Annius Milo som stod anklagad för att ha slagit ihjäl Clodius Pulcher. Dessa två herrar var fientliga gängledare i Rom och behärskade såväl gator som politik under några år runt 55 f.kr. Clodius var därtill Ciceros dödsfiende medan Milo hjälpt oratorn återvända ur exil, så talet var milt sagt partiskt. Det roliga är att Cicero i sak är lögnaktig från början till slut. Milo förnekade aldrig att han låtit döda Clodius, men Cicero försökte få det till nödvärn och att Clodius avsett lura Milo i en fälla. Striden förläggs för argumenteringens skull till natten, fast den inträffade på dagen, etc. Oratorn utmålar den döde som ett amoraliskt odjur och en samhällsfara medan Milo framhålls som dygdemönster, knappast sant i endera fallet. Milo frigav innan rättegången några av sina slavar som hade varit vittnen för att de inte skulle kunna torteras och berätta vad som egentligen hände. Jag hånskrattar för mig själv när Cicero rundar av Pro Milone med:
Men jag måste sluta nu. Tårarna förhindrar mig att fortsätta – och min klient har förbjudit att tårar används till hans försvar …
Milo förlorade och fick gå i exil. Cicero hade inte lyckats framföra talet med avsedd effekt eftersom Clodius anhängare skränat under rättegången så att talaren blivit rädd. Cicero skickade senare den förbättrade version av talet, den som vi har kvar, till Milo som tog det hela skämtsamt och menade att han inte skulle ha fått avnjuta Massilias (Marseilles) goda fisk om talet hållits i den presenterade formen.

Vad har detta med min roman att göra? Jo, allt detta händer i något förvanskad form i Uppsalas samtid, fast här är Cyrus Milo ledare för ett motorcykelgäng. Det anade ni inte!

Clodius Pulcher
Cyrus Milo