tisdag 18 juli 2017

Rost och Heme


Så här i sommarmånaderna skriver jag äventyr till Fria ligans retrorollspel byggt på Nisse Gullikssons klassiska spelbilder. En av illustratörerna är Niklas Brandt som skissat på två avgudabilder.

Gudaparet Rost och Heme är inte särskilt trevliga eftersom de hängivna rostbröderna offrar både djur och människor till dem. Gudarna representerar järn och trä, de ämnen som människorna tillverkar sina verktyg av och vilka därigenom låter dem härska över landen. Den vridna träfiguren av Heme har som vissa kanske anar hämtat inspiration från Vildhjärtas figurer. Mer till hösten!


torsdag 8 juni 2017

Nya tag


Nya tag i romanskrivandet! Äntligen har Symposions nyöversättning av ”Så talade Zarathustra” kommit ut så att jag slipper Wilhelm Peterson-Bergers hopplöst ålderdomliga version från 1913.

Jag läser för närvarande boken tillsammans med Plutarchos redogörelser för bröderna Tiberius och Caius Gracchus liv i Republiken Rom, Dessa berättelser kunde jag enkelt hämta i engelsk översättning från Projekt Gutenberg. På samma ställe finns Nietzsches Zarathustra i original så att jag kan jämföra enstaka meningar när jag vill citera.

Det slår mig hur fräscha Plutarchos texter känns liksom motsvarande av Titus Livius trots att de skrevs för nästan tvåtusen år sedan. Jag har läst ett antal sentida biografier om romarriket av författare som Tom Holland och Adrian Goldsworthy och det är påtagligt hur mycket dessa kunnat plocka direkt från de äldre källorna, inte minst när det gäller pikanta detaljer. En anekdot hos Plutarchos som känns väldigt trakorisk är när senatens diktator in spe, Lucius Opimius, utlyser en belöning i guld motsvarande vikten av Caius Gracchus huvud för den som levererar det. Prisjägaren karvar då ur Caius hjärna för att istället fylla håligheten med bly och därmed öka vinsten. Bluffen avslöjas emellertid och skojaren blir utan ersättning.

På samma sätt tyckte jag att Robert Graves romaner om kejsar Claudius hämtat väldigt mycket från Suetonius kejsarbiografier.

Vad har alltså Zarathustra och Graccherna med mitt skrivande att göra? Jo, jag har en (i min mening) väldigt kul idé där alla dessa personer dyker upp i vår samtid liksom för övrigt Hannah Arendt och Sancho Panza från Don Quijote. Miljön och det teoretiska sammanhanget har jag länge haft ganska klart för mig, och nu mejslar på är själva intrigen för att få en bra progress i romanen. Jag siktar på en ensam bok i mer normalt romanformat, en ganska vildsint historia som lutar åt magisk realism, komedi och samhällskritik på filosofisk grund. Mer följer!

måndag 5 juni 2017

Läsning under lupp

Nu har Svavelvinter avhandlats akademiskt. Den inte obekante Daniel Lehto har skrivit en B-uppsats i litteraturvetenskap vid Umeå universitet där han jämför berättande i rollspel och roman. Eftersom Svavelvinter finns både som roman och som (två) rollspel tyckte han att berättelsen lämpade sig väl för en sådan jämförelse.

Uppsatsen heter ”När läsaren blir fokalisator” och den intresserade kan läsa den här.

Förutom att använda facklitteratur intervjuade Daniel mig under gång, konversationer som finns återgivna i uppsatsen. En springande punkt är hur jag som spelkonstruktör kan skriva en proto-historia vars handling jag själv inte kontrollerar. Romanförfattaren styr ju handlingen in i minsta detalj (nåja). Dock vill jag framhålla att även en romanförfattare använder liknande tekniker som en rollspelskonstruktör genom att berättelsen egentligen inte uppstår förrän i läsarens huvud. Därmed måste läsarens lämnas utrymme att tolka och fylla i även en romantext så att inte heller den litteräre författaren egentligen kontrollerar sitt verk.

Jag får erkänna att jag aldrig hade hört ordet fokalisator tidigare. Skulle jag tvingats gissa hade jag satsat på en överstepräst i någon obskyr framtida sekt, men det rör sig här om vem som berättar historien i ett verk, vems ögon vi använder så att säga.

De slutsatser Lehto drar är att det är stor skillnad mellan formaten och att det inte finns särskilt mycket gjort rörande rollspelen på området. Han ser därför sin uppsats som en förstudie inför djupare forskning på området.

lördag 13 maj 2017

Beröm och besvikelse



I en intervju beskrev Jonas Bonnier författande som ”en evig spiral av hybris och besvikelse”. Jag delade orden på nätet eftersom jag fann dem träffande och då frågade Johan Anglemark:
”Erik, hur bra är du på att ta åt dig av allt beröm och dina utmärkta försäljningssiffror och bortse från dem som har svårt för dina böcker? Det är ju en konst att balansera det där, att slicka i sig av berömmet och låta självkänslan stärkas, och att hantera negativ kritik på ett konstruktivt sätt (dvs ta åt sig det som är värt att ta åt sig, men att inte låta sig nedslås). Det är ju trots allt ditt urtagna hjärta som dinglar där på en krok.”

Frågan är både aktuell och intressant. Jag brukar ta upp ämnet på föreläsningar för aspirerande författare – oftast utan att riktigt få till det eftersom åhörarna ofta inte fått erfarenheten att diskutera just detta och jag själv famlar efter begreppen. Dock tycker jag att Freuds gamla koncept med Id – Ego – Superego beskriver saken ganska bra:

Id, eller detet är det lilla barnet i mig som vill ha allt nu! Det äter upp allt godis genast och lägger sig och skriker på golvet när det inte omedelbart får som det vill. Det är driftstyrt. Det är Donald Trump.

Superegot eller överjaget föreläser föraktfullt över vad som passar sig och är kutym, om moral och om vad mormor skulle säga. Det meddelar ”Den andres blick” för att tala med Sartre. På det hela taget säger superegot nej till Id:ets krav.

Egot eller jaget är förhandlaren fångad mellan de två andra, den rationellt vuxna och erfarna delen av mig som försöker hitta en fungerande kompromiss.

Författarens triad
Som författare lever jag i en pågående kamp mellan dessa tre aspekter. Superegot vet hur romaner borde skrivas, men klarar inte av att skriva några själv eftersom bara Id:et kan leva i scener, hata, älska och känna skräck med bokens figurer och sedan lystet smaka på de alternativa ord som erbjuder sig för att beskriva upplevelsen. Id:et saknar å andra sidan den planeringsförmåga och det omdöme som krävs för att sålla bland excesser och få till en begriplig berättelse som även andra kan uppskatta. Id:et intresserar sig för andra bara som instrument för den egna njutningen och plågan.
Egot är skrivandets administratör som sållar Id:ets flöde och på lagom distans sneglar mot superegot för att bedöma vad som är gångbart.

Som läsare och filmtittare är jag personligen ointresserad av fiktion utan Id:ets bakomliggande passion. Anar jag marknadsanpassning och publikfrieri som bakomliggande drivkraft blir jag direkt avtänd. Därmed inte sagt att jag har något emot kommersiellt framgångsrik fiktion, bara framgången kommer genom passion och vision snarare än via massiv marknadsföring, plagiering av tidigare framgångar eller manipulation. Därför ogillar jag exempelvis Star Wars men älskar Toy Story-filmerna.

Beröm och besvikelse
Åter till inlägget titel. Som författare har jag inte råd att stänga ute någon av de tre syskonen eftersom alla är livsviktiga för mitt arbete. Jag lägger Id:ets hela passion i mitt kreativa arbete; det är som Johan säger mitt urtagna hjärta som dinglar på kroken. Samtidigt kräver författande de två modererande aspekterna, särskilt under redigeringen. När jag får beröm respektive kritik, berättigad eller ej, så kommer alla tre delarna av mig att reagera:
  • Id om beröm: Jag är Gud! Genom mig har världen äntligen fått sin litterära frälsare. Fast vad fan menar käringen med sitt ”men” på rad tjugosex?
  • Id om kritik: Jag hatar dem! Jag ska gräva upp deras förfäders ben och pinka på dem! (Det här låter ganska mycket som draken Blatifagus slår det mig).
  • Superegot om beröm: Jaha, men det var tur att jag strök ner kapitel fjorton, annars hade det nog låtit annorlunda (superegot är inte så intresserat av beröm utan snarast förnärmat över att tvingas se Id:et flaxa av glädje)
  • Superegot om kritik: Vad var det jag sa? Tänker du lyssna på mig nu då?
  • Egot om beröm: *Suck!* ( av lättnad). Undrar vem den där franska författaren är som de säger att jag influerats av?
  • Egot om kritik: *Suck* (av uppgivenhet) Varför skriver jag egentligen? Fast de kanske har några berättigade poänger. Jag får ta till mig läxan. (Lyfter motvilligt pennan och ser med avsmak på den)
Personligen försöker jag hantera detta genom att släppa fram Id:ets omedelbara reaktion under en begränsad tid. Egot låter Id hållas men ser till så att det inte agerar i affekt. Id:et tröttnar snart och kan dessutom ganska lätt distraheras. Beröm är nästan farligare i sammanhanget än kritik eftersom det leder till berusning och omdömeslös förförelse. Samtidigt måste man låta unna sig den vilda glädjen under en tid efter allt arbete. Superegots snörpta mun kan lämnas därhän i båda tillstånden. Det får meddela sina synpunkter till egot i punktform och egot behandlar dem för att se om de innehåller någon substans när det finns tid och Id:et sover.

Sedan egot gjort sin bedömning kvarstår slutsatser för vad som kan göras annorlunda nästa gång liksom eventuell kvarstående kärlek respektive agg som i nyktert tillstånd ansetts vara berättigade. Då är det dags att ta sig an nästa projekt.



fredag 28 april 2017

Hilsen fra Danmark

Jacob iförd formell Kastykerstass inför studiebesök i Tricilves affärskvarter

Jag bad min purfärske danske översättare Jacob Hedegaard Pedersen att presentera sig här på bloggen. Detta må vara hans första översättningsprojekt, men han är själv publicerad fantastikförfattare i Danmark och jag tycker att det ska bli väldigt spännande! En av mina trogna redaktörer, Robin Iversen, är därtill halvdansk och dubbelspråkig, så det är upplagt för ett nordisk-trakoriskt smörgåsbord med såväl smørrebrød och råtta-på-spett som sotare, syrade langocker och ”en lille en”.

Välkommen till Trakorien, Jacob! Gå inte för nära vattnet på sydstränderna och betala inget i Tricilve innan du inspekterat och faktiskt håller det i händerna! 

Nödvändig utrustning på plats inför expeditionen till Vulferveden


Hej

Mit navn er Jacob Hedegaard Pedersen. Jeg er dansk forfatter og forlægger, som nu har kastet sig over arbejdet med at oversætte 'Svavelvinter' fra svensk til dansk.

Jeg glæder mig meget til arbejdet, der er min debut som oversætter. Som forfatter mestrer jeg i al beskedenhed det danske sprog til fulde, hvilket gør det til en sjov og inspirerende leg at oversætte de svenske gloser til brugbare danske fortællinger. 'Svavelvinter', som jeg tænker, kommer til at hedde 'Svovlvinter' på dansk, er en fantastisk fortælling, der pirrede mig, da jeg læste den. Jeg tænkte straks, at dette her var den skandinaviske udgave af 'Game of Thrones.'

Da jeg var et ungt menneske, spillede jeg en del rollespil. Vi byggede en hel verden op, som havde forskellige magtstrukturer i de forskellige lande og et farverigt persongalleri – alt sammen med et nordisk præg. Det var derfor lidt som at komme hjem at sidde og læse om Trakorien.

Som forfatter har jeg skrevet en række horrorromaner, der inspirerede af Stephen King og Dean R. Koonz, henvender sig til voksne læsere. Min første udgivelse, novellesamlingen 'Dyret' (1995), fik både en fin og forfærdelig modtagelse – men blev bemærket bl.a. i Norge. Siden udkom fire horrorromaner uden stor bevågenhed.

I 2001-05 skrev jeg en fantasyserie for børn og unge, 'Dværgenes Krønike', der byggede på de rollespil, jeg var med til at spille som ung. Noget, jeg kan forstå, også gør sig gældende for fortællingen om den femte konfluks. Ikke noget under, at det at læse 'Svavelvinter' var som at komme hjem.

Sidenhen har jeg været med til at stifte Dansk Horror Selskab, der arbejder på at løfte horrorgenren til en mondæn og mainstream-genre, som flere vil læse. I sommeren 2015 udgav jeg romanen 'Skrevet i Sneen', der er delvist autobiografisk.

Derudover har jeg undervist på forskellige forfatterskoler for børn og unge i Danmark. Jeg har også været med til at grundlægge og ejer en del af forlaget DreamLitt, som også er det forlag, der udgiver 'Svavelvinter' og resten af serien på dansk.

Arbejdet med 'Svavelvinter' kommer til at forløbe hen over sommeren og efteråret 2017, og med udgivelse i foråret 2018. Og egentlig har jeg kun et spørgsmål, før jeg rigtig kan komme i gang med arbejdet:

Erik, kan du lære mig at spille smickelbräde?

onsdag 26 april 2017

Vanderland snart på fickan



Min förlagsredaktör Ola Wallin meddelar att pocketversionen av Vanderland idag går till tryck. Den processen ska enligt honom vara snabb så att färdiga böcker är att vänta inom ett par-tre veckor.

Boken är densamma som den inbundna förutom att ett tjugotal korrfel rättats sedan de påpekats av mina uppmärksamma läsare Martin Andersson och Mikael Svanberg. Jag bifogar rättelserna nedan om någon är nyfiken på hur detta går till.


torsdag 23 mars 2017

Japaner japaner

L'Uomo Vitruviano av Leonard da Vinci
Lite kuriosa i sant trakorisk anda.

För någon månad sedan härbärgerade jag en gammal vän till min storasyster Eva, en polskfödd men kosmopolitisk antropolog vid namn Marek Kaminski. Han disputerade vid Göteborgs universitet redan 1980 med en avhandling om romska flyktingar och pratar flytande svenska. Nu bor han sedan många år i Japan – vi diskuterade bland annat metal eftersom hans dotter är professionell hårdrocksångerska.

Denne rörlige man är också rådgivare och inspiratör i Toshibas ledningsgrupp för Research and Development, där man just håller en seminarieserie om kreativt tänkande. Nu har material om Trakorien och konfluxsviten delats ut i gruppen under tre möten. Marek tyckte uppenbarligen att min brokiga bakgrund i data-, veterinär- och spelbranschen i kombination med författandet var ett bra exempel på modernt renässanstänkande. Seminariegruppen är tänkt att stimulera det korskulturella så att den japanska ledningsgruppen bättre ska förstå hur västerlänningar fungerar.

Det är mig förstås en lika stor ära som förunderlig kuriositet att figurera som västerländsk renässansmänniska inför Toshibas ledning. Därtill räknar trakoriska krämare redan hem fördelaktiga Jih-punska kontrakt.

Marek ”Obi Wan” Kaminski och författaren.
I bakgrunden dolken Demens över mjölk.