lördag 24 september 2016

Nyutgivning av Svavelvinter!

Bokmässan 2016 är nästan avverkad. Idag höll jag och min förläggare Ola Wallin ett seminarium på temat fiktion – verklighet. Ola överraskade mig vid mötet på två sätt: dels gjorde han en Hyland och stal mitt manus strax innan vi började för att jag skulle tala ledigare, dels meddelade han att förlaget beslutat återutge Svavelvinter i inbundet format eftersom så många frågat. Väldigt kul eftersom läsare frågat också mig och jag bara lyckats tjyvhålla några enstaka exemplar för eget bruk. Det betyder att den som vill snart kommer att kunna köpa hela serien inbunden – kanske redan i november!



Roligast på mässan var annars att träffa alla bekanta man bara pratar med över nätet resten av året. Mest spännande var att äntligen träffa Christian Älvestam. Han och jag är nästan klara med råproduktionen av vår dödsmetallplatta för bandet Svavelvinter, men vi har tidigare aldrig mötts utan skött allt på avstånd, han i Skövde och jag i Uppsala. Plattan blir kanon!



Imorgon bär det hemåt igen efter tre utmattande men roliga dygn. Jag och dottern Maja hann med att äta en fantastisk elvarätters provsmakningsmeny på Fiskekrogen – vår nog mest intressanta måltid hittills. Återkommer med meny sedan jag kommit hem till min scanner!

fredag 16 september 2016

Vigland

SPOILER-varning för dem som inte läst Vanderland




I slutet på romanen Vanderland fanns ursprungligen ett redovisande avsnitt som förklarade de kommande årens utveckling i Trakorien sedan den femte konfluxen passerats. Mina redaktörer gillade det inte och jag skrev därför om avsnittet till kapitlet "Vedergällning", där legaten Ludenbrand istället får berätta om Trakoriens öde inom ramarna för sin egen krönika. Det nya kapitlet blev mycket bättre. I Ludenbrands historia tillkom en del information, exempelvis om de stora luftandarnas roll, varav Basenanji som bar kejsarinnan Heneguys mobila slott var den sista, och om hur luftvarelserna togs tillfånga i samband med den tredje konfluxen.

Samtidigt bortföll en del information och den tänkte jag lämna er nu. Nedan är alltså ett (oredigerat) utdrag ur det bortklippta avsnittet


"Två platser i riket skulle förbli människor främmande. Den ena var Foldas hemsökta ruiner där demonen Ghumgakk fortsatt höll hov. Inga som sökte sig nära palatset Kraglinda sades återkomma oförändrade eller lyckliga om de alls återsågs.

Lika fruktad blev kratern där Järntornet stått. Kakluner sades härja i dalens ständiga dimma ur vilken underliga ljud steg. Remuntradyrkare sökte sig till platsen, men alla andra höll sig borta. Kratern blockerade den enda landförbindelsen mellan Marjura och Trinsmyra så att blott få vågade smyga sig förbi längs kusten medan de allra flesta valde skeppsfart på betryggande avstånd från styggelsen.

Dalen där jätten Styrwåld Botgöraren bränts kom aldrig mer att grönska. Pilgrimer sökte sig dit i kontemplation över livets förgänglighet och med tiden skänkte Grotebelia både dalen och Fari-Nhata till Etemenankitemplet. Dobcharel av Arda erbjöds bli föreståndare för platsen, men valde att istället stanna som ledare för femgudagardet vid Store Stenfar på Clusta Noba, ett garde vars stomme utgjordes av de Abomasiska raner som överlevt resan till Marjura. Peatro Petralba Bodonius hade erbjöd Dobcharel ämbetet sedan Tetratyken bildats, en vigländsk sammanslutning av de prästerskap som ärade gudarna Shamash, Subarda-Hamarti och Enki. Tetratyken betecknade till en början just dessa fyra gudar, men ganska snart förslog mirandan av Arda att även dyrkan av gudinnan Inashtar skulle inlemmas i syfte att knyta ön Trinsmyra närmare gemenskapen. Tetratyken kom därmed istället att syfta på de fyra elementen som nu alla var representerade. Som symbol för sammanslutningen valdes den redan använda krystallina tetraedern.

Brondon Vilhúlla blev mycket förtjust över att se fyrtalet som religiös huvudsymbol, reste hem till Abzulvans centrum på Noroma och redogjorde inför Vävsynarnas råd vad som förevarit under konfluxpassagen. Han tog åt sig en ansenlig del av äran för det lyckliga utfallet, belönades för sitt initiativ med titeln pontifex periferum och skickades som ledare för en stor ambassad tillbaka till Vigland för att stärka kontakterna, verka som rådgivare och sprida Abzulvans inflytande i områden där organisationen tidigare inte varit välkommen.

På Paratorna föll den trakoriska gudinnan Kastyke i vanrykte, ty någon framgång hade hon bevisligen inte skänkt sin stad Tricilve. Istället upphöjdes sötvattnets Enki till skyddsgud för ön, samtidigt som gudinnans kolossalstaty på Fam Kvalvis klippa vräktes ner och fick glädja kopparhandlarnas skrå. Vid en ceremoni på platsen för den gamla huvudstaden upphöjde kejsar Praanz skeckerna, Paratorni ursprungsbefolkning, till helfolk ”jämställde fuller männer”, detta som tack för att de bistått honom när man traktat efter hans liv. Han valde att samtidigt offentligt visa fläcken som avslöjade hans eget skeckerblod varefter dylika märken, vilka snart visade sig vanligare än någon kunnat tro, kom på modet.

Clusta Noba valdes som säte för Viglands kejsare och stod för framtiden fritt från annan landstillhörighet. Praanz da Kaelve och Nirôrin kom att bli rikets första kejsarpar och om ransarderna något knorrade över att trakorier skänktes den högsta makten så blidkades de genom att heliga områden runt staden Gaaz Ulul på Saphyna officiellt kom att tillföras Ransard.

Trakorien och Ransard hade under många år gynnat olika furstar på halvön Karnald för att motverka varandras intressen, men när motsättningarna bortföll mellan länderna kom snart koraldiska områden ner till staden Rebur att inlemmas i Vigland. Även Ilibaurien, där opiandermissbruket upphört sedan drogen plötsligt blivit verkningslös, bad snart att få tillhöra det nya riket. Vigland blev därmed en stormakt som kom att dominera handeln från Melukha i söder till Sanithsid i norr och Betraland i öster."

onsdag 7 september 2016

Marjuras storlek (SPOILER)


SPOILER-varning om ni inte läst Vanderland. 
Detta inlägg är hur som helst mest för nördar.



Det var egentligen när jag började fundera över Marjuras resa under skrivandet av Vanderland som jag upptäckte att något var fel. I den gamla spelmodulen "Den femte konfluxen" från 1994 finns på sidan 94 en bild över hur Marjura flyttar sig och hur delar faller av under färden. När jag började jämföra kartorna inför bokskrivandet märkte jag att Marjura inte alls passade in enligt den gamla bilden. Med viss bestörtning insåg jag att öns kartskala har varierat kraftigt mellan olika kartor.

Om man mäter avståndet från Marjuras Västligaste udde norr om Cruri till Clusta Noba så varierar avståndet ungefär så här:

Kartan i första Svavelvinteräventyret (1987): 330 km
Konfluxskissen i äventyret från 1994: 433 km
Marjurakartan i nya Svavelvinterspelet: 212 km
Ligans nedladdningkarta: 230 km
Nya kartan i Vanderland – ingen skala utsatt

Variationerna är således avsevärda. Under skrivandet av de fyra böckerna har jag alltid försökt hålla resor och tidsangivelser korrekta. Problemet är att jag tittat på olika kartor just över Marjura och därmed tänkt fel utan att närmare reflektera över saken förrän det var för sent. Nu tror jag knappast att någon annan egentligen märker detta om man inte sätter sig och räknar och jämför med texten, men jag tycker själv att det är en smula nesligt.

När jag slutligen passade in Marjura mellan Palamux och Trinsmyra i romanen, så vred och töjde jag på ön för att få till en intressant inpassning, exempelvis så att avflödena i jökellandet bildar en insjö utanför Fontra Cilor som så småningom får Kafassafloden att vända och Fokalerslätten att översvämmas och åter bli fruktbar.

Ni ser kartan nedan. Ön Stegos har tryckts en bit åt sydost enligt romanen. Sträckan mellan Cruris udde och Clusta Noba enligt ovan är på denna karta 360 km, i storleksordning med den ursprungliga Marjurakartan. Med denna skala kommer avståndet mellan Arhem och Clusta Noba att vara nästan detsamma som mellan Fontra Cilor och Rakma i Trakorien för den som vill klippa och klistra. Marjura är därmed för litet på det nya Svavelvinterspelets kartor, fast i praktiken tror jag inte att det spelar så stor roll. Sorry!


lördag 3 september 2016

Nördarnas revansch som tidsmarkör

I min jakt på vad som ersatt postmodernismen, har jag läst Alan Kirbys bok "Digimodernism". Denna min jakt drivs av lika delar nyfikenhet och nödvändighet: Någon jävla ordning ska det vara i en världsbild, för att parafrasera C.H. Hermansson. Det ska direkt sägas att Kirby inte är teknikvurmare per se, utan han intresserar sig för hur den digitala utvecklingen med internet påverkat vårt sätt att skapa och förhålla oss till information och kultur.

Om modernismen sökte undanröja allt bjäfs med ambitionen att frilägga tillvarons kärna på olika områden, så kan postmodernismen med Lyotard sammanfattas som misstro gentemot metanarrativer, dvs alla konceptuella strukturer som tas för givna eller som någon vill pådyvla oss som givna. Dekonstruktion var ett nyckelbegrepp i postmodernismen, där exempelvis Foucault letade efter berättelsernas inbyggda maktanspråk – vem som tjänar på en viss föreställning, därför att det effektivaste förtrycket är när den förtryckte självmant accepterar sin underordnade roll.

Kirby menar i sin bok att såväl modernism som postmodernism förlorat aktualitet genom den digitala utvecklingen. Båda dessa -ismer förhöll sig nämligen till historien, till historiska metanarrativer och till klassiska verk, ramar som enligt Kirby snabbt tappar mark såtillvida att ingen längre bryr sig om dem. Ingen relaterar längre till klassiska strukturer och verk annat än i andra hand, menar han. Historien liksom framtiden har fått ge vika för här och nu. De kulturella referensramarna är oftare Star Wars än Kafka, Proust eller Marx.

Den andra dominerande mekanismen i Digimodernism är enligt Kirby att "läsare" och "tittare" blivit medskapare av verken de konsumerar. När jag arbetade på MySQL pratade vi om Web 2.0 – webbplattformar där användarna tillför själva innehållet. FaceBook, denna blogg, Wikipedia och Imdb är bra exempel, liksom realityshower på TV. Detta medskapande format medför att verket bara existerar just nu – ingen sitter och följer omröstningen i melodifestivalen ett år senare eller bryr sig om vad som stod på Wikipedia för fyra år sedan. Också postmodernismen framhöll betraktaren som medskapare av ett verk, men då rörde det tolkningen snarare än det faktiska skapandet av innehåll.

Den tredje mekanismen är att det idag inte finns EN berättelse eller ens några få som kan anses utgöra kanon. Eftersom varje användare styr min egen berättelse så finns det närmast ett oändligt antal, flyktiga berättelser. Detta är på många sätt positivt, men innebär också faror: "att kommunicera" betyder "att göra gemensamt", men hur kan vi göra något gemensamt om vi inte har några gemensamma referenser?

Homeros eller Bibeln
Första kapitlet i litteraturteoretikern Erich Auerbachs klassiska verk: "Mimesis: verklighetsframställningen i den västerländska litteraturen", jämför berättarstilarna i Homeros Odyssen med gamla testamentet. Kirby menar att det homeriska berättandet har fått en renässans med den digitala tidsåldern: sakligt berättande utifrån utan dolda meningar, utan psykologiserande, utveckling eller egentlig dramaturgi*. Det homeriska berättandet skapar en statisk miljö med ett antal aktörer, där episoder han utspela sig och det spelar mindre roll i vilken ordning man ser episoderna eftersom alltsammans är tämligen givet. TV-serier som "Vänner" och "Firefly" är exempel: vi har en given miljö med givet persongalleri där episoder utspelar sig, men efter varje episod återgår status i stort sett till utgångsläget. Franchiser som Star Wars eller X-men skulle vara andra exempel där producenterna behändigt kan haka på prequels eller sidoberättelser närmast i oändlighet (i praktiken så länge produkten betalar sig). I rollspelssammanhang skulle detta kallas "fisktank" – en miljö med givna och i stort sett statiska förhållanden och motsättningar.

Det bibliska berättandet skulle enligt Auerbach istället inbjuda till tolkningar och besitta teleologi, dvs bestå av berättelser med ett dramaturgiskt spann och en slutkläm. Klassiska deckare där mördaren avslöjas i slutet kunde vara exempel, även om deckarserier idag ofta utvecklas till franchiser med episoder. Vändningen från bibliskt berättande till homeriskt skulle i sin tur kunna spegla metanarrativernas fall eftersom dessa ofta har en inbyggd teleologi: marxismens syn på historiens givna faser och slut; utvecklingstanken att vi vetenskapligt klär av verkligheten dess slöjor till vi når den faktiska kärnan; liberalismens anspråk på att vara slutversionen av synen på människan etc.

Nördarnas revansch
En nörd är för mig en person med brinnande intresse för och stort detaljvetande rörande ett specialområde som andra ofta tycker är perifert. Nörderi har idag vunnit status och min tanke var att detta delvis beror på digimodernismens återgång till homerisk berättande. Om de många berättelserna rör sig i en statisk miljö, en fisktank, så blir detaljkunskap om själva fisktanken och dess förhållanden en tillgång.

Den bästa av världar?
Jag är själv en nörd med rollspelsbakgrund. Är alltså allt frid och fröjd med den beskrivna utvecklingen?

Nja. Kirby ser stora problem i samtiden med historielöshet och infantilisering. Den svenska skolans bekymmer med ointresse för kunskapsinhämtning och sjunkande resultat kunde åtminstone delvis bottna i ointresse för det passerade. Den fråga jag själv ställer mig är om vi alls, på gott och ont, i längden kan upprätthålla ett komplext samhälle utan gemensamma metanarrativer. De nygamla världsbilder som trängt sig på i brist på trovärdiga alternativ anses av många som giftiga, exempelvis radikal islamism, nationalism och protektionism. Jag ser också ett problem i att ett infantiliserat homeriskt berättande passar såväl kommersiella krafter som politiska pajasar – ni vet själva vilka. Om detta och annat tänkte jag att min nästa roman skulle handla.



* Auerbachs egna ord om berättarstilarna: "The two styles, in their opposition, represent basic types: on the one hand [The Odyssey 's] fully externalized description, uniform illustration, uninterrupted connection, free expression, all events in the foreground, displaying unmistakable meanings, few elements of historical development and of psychological perspective; on the other hand [in the Old Testament], certain parts brought into high relief, others left obscure, abruptness, suggestive influence of the unexpressed, "background" quality, multiplicity of meanings and the need for interpretation, universal-historical claims, development of the concept of the historically becoming, and preoccupation with the problematic."

torsdag 1 september 2016

Skisser

Jag får ganska ofta frågan hur jag kan hålla alla komplexa sammanhang i huvudet medan jag skriver. När jag städade igår så hittade jag ett antal skisser som jag använt under skrivandet av Vredesverk och Vanderland. Jag tänkte att jag kunde scanna av dem innan jag kastade dem för att visa den intresserade lite hur jag arbetar.

SPOILER-varning för den som ännu inte läst böckerna Vredesverk och Vanderland!


Krigskarta 1


Krigskarta 2

De två skisserna ovan visar Gaddagormgalds fälttåg på Palamux i Vredesverk. Först en tidig skiss och sedan en mer renritad version på spelkartan. Värdet av dessa skisser är framför allt att avgöra hur lång tid olika rörelser tar och vad som passeras under vägen. Jag har alltid ansträngt mig för att få ihop händelser tidsmässigt även på olika plats, vilket är en anledning till att personer i romanerna ibland fördröjs några dagar – de ska helt enkelt anlända vid ett givet ögonblick.





Drivkrafter 1


Drivkrafter 2

Tabellerna ovan visar vad som driver olika personer i berättelsen, vad de vet och vad de tror. För mig utgör detta själva motorn i varje historia och nyckeln till att någon alls agerar. Intrigen uppstår när berättelsens parter har drivkrafter och mål som inte är kompatibla med varandra. Hur folk ser ut rent fysiskt, hur gamla de är etc. är inte lika viktigt.


Titelkarta Vredesverk

Det här är en tankekarta över vad tredje boken i romansviten skulle heta. Jag skrev ner ett antal nyckelbegrepp och lät tankarna springa runt mellan dem. Det blev om ni vet Vredesverk.



Första utkast till omslag för Vredesverk

Länge var tredje romanens arbetstitel "Bladverk" efter det levande skeppet, men jag tyckte hela tiden att det lät som titeln på en diktsamling. Ovan ser ni Martin Bergströms allra första skiss till omslag sedan jag beskrivit vad jag ville ha.


Yndar

Detta är en skiss över vad som hände på Yndar för tvåtusen år sedan och vilka följderna blev för de tre syskonen och för Uroboren. Kapitlet på Yndar i Vanderland har nära koppling till Shakespeares "King Lear" som några av er säkert noterat.


Tidslinjer

Ända sedan Slaktare små har jag organiserat romanerna efter en handfull huvudpersoner som läsaren växelvis får följa. Tabellens vänstra spalt listar dessa personer i Vanderland och kolumnerna är faser i berättelsen.



Truppstyrkor

På den här bilden ville jag klargöra vilka personer som fanns på respektive konvoj / skepp som reste till Clusta Noba i Vanderland, liksom hur många man och skepp varje styrka bestod av. Sedemera ritade jag in skeppen på en karta för att få en känsla för var alla befann sig. Jag beräknade också deras hastigheter och förlade avresorna så att handlingen skulle stämma tidsmässigt. Det är lätt att glömma bort någon eller placera en person fel om man inte har hela bilden klar för sig. En gång i Svavelvinter skrev jag ett helt kapitel med Brior Brådfot bara för att sedan inse att han satt i finkan i Arhem.



Rådsmöte på värdshuset Svinhugg

Det kanske svåraste kapitlet att skriva i Vanderland var när nästan alla inblandade skulle samlas på värdshuset Svinhugg på Clusta Noba för att hålla rådsmöte. Inte bara skulle jag hålla reda på alla personerna utan jag måste också få en mängd saker sagda och helst på ett sätt som inte kändes forcerat. Jag gjorde för ändamålet en s.k. "mindmap", vilket är ett bra instrument. Den här typen av massiv exposition är alltid vansklig. Ett annat exempel, när Aveva Sinombra ska berätta om sinavanernas historia och böckerna som dök upp i biblioteket i staden Isakra, delade jag upp slutversionen på tre kapitel för att inte bli alltför träig. Priset för en sådan uppdelning kan istället bli att sammanhanget försvinner.



Planeringstavla, Vanderland

Slutligen en bild på den stora whiteboard-tavla som jag har på väggen bredvid min säng. Här ritade jag tidigt upp planen för romanen Vanderland och höll mig i stort sett till den. Skissen är alltså ritad INNAN texten påbörjats. Datumen (2014-2015) som skrivits dit visar när jag nådde respektive avsnitt. Ofta vaknar jag på natten med idéer och skriver då ner dem på den blanka ytan nere till vänster.


Sammanfattningsvis så ser ni att jag är ganska yvig i mitt skissande och att det görs på olika sätt. Bortsett från planeringstavlan har jag inget övergripande dokument eller någon samlad metod. Jag har försökt att använda hjälpmedel som det utmärkta Scrivener, men hamnar till sist alltid i lösa papper och rena textfiler eftersom dessa tillåter nödvändig rörlighet och rörighet. Över huvud taget använder jag sällan skisserna igen sedan jag väl ritat dem, utan de tjänar mest syftet att klargöra och samla tankarna. Det är ofta nödvändigt att samla ett komplext skeende i en enda bild för den mentala överblickens skull och när bilden väl är ritad har jag den i huvudet tills den inte längre behövs.


torsdag 18 augusti 2016

Efterverk

"Feeling Blue" av Luke Chueh

– "Vad skönt det måste kännas när du avslutat en så lång serie!"
– "Nu unnar du dig väl lite ledigt?"
– "Det är klart att du måste ladda batterierna ett tag nu!"

Så säger folk. I all välmening.
För mig innebär slutet på en skriven bok att bli upphunnen av ganska olikartade och komplexa känslor. Känslan av att för första gången hålla sin tryckta bok i handen slår det mesta – det är en eufori liknande förälskelse, men liksom förälskelse mellan människor så ebbar känslan ut. Att läsa positiva recensioner och se sin bok högt på försäljningslistor ger likaså känslor av triumf för stunden.
Ändå är det slut. Min uppladdning inför framtiden kan bestå i att titta på saker jag sett många gånger tidigare och att leta efter omdömen på nätet om min böcker flera gånger dagligen, knappt ha energi att äta lunch. Kanske laddar jag.

Jag tillhör dem som finner mest glädje i själva processen. Jag tycker att det är roligt när växter spirar och bär frukt i trädgården, men när skördetiden kommer har jag ofta ledsnat lite. 
Det är ett känt fenomen att människor som återvänder från en fantastisk resa ofta blir sorgsna över att finna vardagen likadan som tidigare – knappt har någon märkt att de varit borta. Jag minns tydligt känslan när jag som artonåring kom hem igen från Kina 1974 efter att ensam ha rest med transsibiriska järnvägen till Peking tur och retur, och jag minns också att den fick mig att sluta berätta om mitt äventyr eftersom ingen föreföll vara särskilt intresserad.

Allra sista meningen i "Sagan om ringen" lyder:
'Well, I'm back,' he said.
För mig har det alltid varit den otäckaste meningen i trilogin och jag tror att Tolkien kan ha känt det likadant som jag.

I mörka stunder kan sådan efterverk sammanfattas i ordet
Jaha…
Ridån har gått ner och spektaklet avslutats. Till vilken varaktig nytta?
Barnen säger att "men så där är du ju alltid när du avslutat en bok", och det är alldeles sant. Bästa boten för min del är att snarast börja med ett nytt projekt som slukar tanke och drömmar, ändå kan jag så här i mellantid ana att alltsammans utgör en besvärjelse mot den mer existentiella tomheten som inte har någon brådska och som alltid väntar bortom kulisserna när man väl lägger ner pennan. Känslan blir inte lättare att bära av att den känns oresonlig, detta med tanke på den tur och det privilegium jag vederfarits bara genom att jag publicerats och faktiskt vunnit en hel del läsare. Det blå är heller inget att stoltsera med, men ändå är det en del av skrivprocessen som jag tycker ska redovisas för fullständighetens skull.

Roligast är ändå att prata med läsare som gillat böckerna, och kanske är det största värdet av publik utgivning. Jag ser fram emot bokmässan i september och förhoppningsvis recensioner under hösten, men sedan måste jag verkligen ta mig an nästa skrivprojekt. En tröst är också att det någonstans där framme, om jag hänger med så länge, finns en oskriven fortsättning som låter mig resa tillbaka till Trakorien. Jag saknar redan landet även om det nog inte saknar mig.

söndag 14 augusti 2016

Godisrecept

Ni minns kanske min encyklopedi "Allt är Allt" – den jag skrev när jag var sju-åtta år gammal.

När jag idag tittade på trailers för kommande filmer från Marvel och Star Wars så slog det mig att dessa filmer i stort sett följer bokens recept för godisblandning.




Ungefär lika smarrigt, nyttigt och nytänkande i båda fallen. Jag såg exempelvis att "Rogue One" fångat Donnie Yen, aka "Ip Man" i stora dollartrålen. Coolare Japp att blanda in i gräddsmeten är svårt att hitta, och så slipper man ju laga till något eget!