måndag 27 juli 2015

Det vita papprets schack

Jag får inte sällan frågan om jag planerat hela den komplexa handlingen i konfluxsviten på förhand. Det enkla svaret är nej. En hel del har jag haft klart för mig, men säkert hälften av alla centrala händelser kände jag själv inte till på förhand. På detaljnivå dyker säkert så mycket som 70% upp under gång. Exempel: Varken Shaguls mästare Uroboren eller skaparboken var påtänkta när jag skrev Svavelvinter. Shaguls bok fanns där visserligen, men fick först senare en mer central roll. Andra saker jag inte känt till från början och som kommer att avslöjas i Vanderland: Silvia Mirandas bakgrund, Kmordadruidernas bakgrund, varifrån folket på Bhannavil ursprungligen kom och varför Ilibaurien blev drogberoende. Från början kände jag heller inte till det slutliga ödet för centrala personer som Shagul, Praanz da Kaelve, Arn Dunkelbrink, Grotebelia, enu Ammisadu eller Silvia Miranda.

Jag brukar alltid råda aspirerande författarkollegor att planera lagom mycket: såpass att de vet vart berättelsen är på väg, men inte så mycket att upptäckarglädjen hämmas under själva skrivprocessen. Jag brukar själv tänka som en orienterare: det finns en karta med milstolpar att passera fast jag inte vet vilken väg mellan dem jag kommer att välja på förhand.

Jag har funnit det ändamålsenligt att agera som en schackspelare. Schackspelare vet sällan på förhand hur en viss flyttad pjäs kommer att faktiskt användas senare i spelet, men de vet att om jag flyttar springaren eller löparen till en viss position så kommer den antagligen att bli användbar förr eller senare. När jag skriver placerar jag alltså ut pjäser, personer, platser, förhållande, som jag misstänker kommer att kunna fogas till intrigen fast jag ännu inte vet hur. Ibland kan jag själv förvånas hur sammanhang senare faller på plats utan att jag planerat dem. Det kan också för mig verka som magi men är egentligen en slags förberedd improvisation.

Med denna teknik kommer förstås vissa spår att aldrig utvecklas, och nu när jag gör min första redigering av Vanderland så är en av mina uppgifter att gallra bort småplant och kart som aldrig blev något eftersom de annars belastar mer smakliga delar.

Tänkte mest att tekniken kunde vara användbar för fler.

fredag 24 juli 2015

Vanderland färdigskiven!

Bara för tio minuter sedan satte jag punkt i sista kapitlet i Vanderland, konfluxsvitens sista del. Än så länge är texten ett första utkast som nu ska tröskas ett antal varv med mina redaktörer, men det känns ändå som en stor dag för mig som rest till Trakorien nästan dagligen sedan slutet på 1980-talet. Serien, som i tryck antagligen kommer att uppgå till totalt 2300-2400 sidor, blir mitt livsverk även om jag tänker försöka fortsätta skriva så länge fingrarna hjälpligt prickar tangenterna.

I längd blir den sista boken förmodligen någonstans mitt emellan Vredesverk och Slaktare små; det första utkastet är 1 121 086 tecken långt och innehåller 50 kapitel.

Omslagsbild ska nu ritas, texten redigeras ett antal varv, publiceringsdatum bestämmas m.m. Jag kommer att hålla er underrättade om vad som händer här på bloggen.


måndag 20 juli 2015

Konfluxen har infallit!


Så är det.

Jag har i skrivande stund avslutat det avsnitt där själva konfluxen inträffar och nu återstår fyra ynkliga kapitel att skriva av hela bokserien: efterstädning, redovisning av diverse öden och en liten slutkläm. Ni som följer mig på Facebook vet att jag skrivit som besatt under den senaste tiden med nästan ett kapitel ur händerna om dagen. Kunde jag hålla sådan fart jämt skulle böcker flyga ut i bokhandeln, fast det kan jag förstås inte.

Att det gått så fort nu beror på flera saker: dels är jag själv mycket nyfiken på hur det ska gå och roas av olika uppslag som oplanerat smyger sig in, dels händer stora saker som jag i vissa fall väntat tio år på att få skriva. Allt är mycket förberett och planerat så här i slutet så jag behöver sällan stanna upp längre än några minuter för att grubbla över hur sammanhang ska fogas samman.

Detta sagt hoppas jag fortfarande kunna överraska er intill seriens sista sida och det gäller även inbitna spelare som känner de gamla spelen innantill. Särskilt nöjd är jag med hur saker fallit på plats nu mot slutet. Jag kan inte berätta så mycket ännu men hoppas att ni ska hålla med mig och få de flesta frågor besvarade även om några kommer att kvarstå och några nya faktiskt tillförs.

Just nu är texten i Vanderland 1 056 360 tecken lång, vilket i princip motsvarar Vredesverk i omfattning. Då återstår som sagt fyra kapitel.

Utgivning?

Jag talade med min förläggare Ola Wallin på Coltso/Ersatz idag. Det lite besvärande är ju att vi planerat utgivning till bokmässan 2016, dvs om ett drygt år, men nu har jag i princip arbetat in ett halvår på ett par månader. Redigering kan säkert ta ytterligare ett halvår om vi ska vara noggranna och det ska vi förstås. Alternativet vore att ge ut romanen redan våren 2016 vilket vore tekniskt möjligt, och jag är nog lika ivrig som ni (?), fast samtidig är hösten en bättre tid där vi också kan slå på trumman på bokmässan. Det är trots allt ett mycket omfattande arbete som avslutas och jag vill ogärna schabbla bort det. Vi ska fundera över saken båda två och bestämma inom några veckor.

Jag funderar själv på att revidera Svavelvinter under det inarbetade halvåret så att nästa tryckning av pocketen kan innehålla en ny version. I detta sneglar jag mest på en eventuell utlandsutgivning eftersom jag vet att en del har svårt att komma in i boken och därför skulle vilja skärpa början.

Kul och spännande är alltsammans i alla händelser!

onsdag 15 juli 2015

Absurdismen, Shagul och rollspelen

Jag läser för närvarande den franske författaren och filosofen Albert Camus, delvis av personligt intresse, men också för att precisera trollkarlen Shaguls hållning till sig själv och världen nu i romanen Vanderlands slutfas.

Camus kan sägas ha grundat Absurdismen, åtminstone i dess moderna form. Han var i botten existentialist och lärjunge till Sartre, men de gick senare olika vägar (och blev ovänner).

Det absurda består enligt Camus i att människans medvetande existerar och söker efter mening i tillvaron samtidigt som universum till synes är meningslöst. Ingen av dessa två företeelser är i sig absurd utan det absurda uppstår genom att medvetande och värld existerar samtidigt och är oförenliga, dvs vi söker desperat något som inte står att finna. Camus menar att det helt enkelt inte finns objektiva värden och anger (liksom Kierkegaard) tre vägar ut ur detta dilemma:

* Självmord – "nu skiter jag i det här!" Camus menar dock att självmord inte löser det absurda problemet utan snarare poängterar det. Självmordet saknar i den föreliggande situationen självt mening och är därmed absurt.
* Tro – att kasta sig ut och bejaka en obegriplig mening där förnuftet gått bet. Kierkegaard lutade åt detta, medan Camus såg det som "filosofiskt självmord", dvs att blunda för faktum.
* Acceptans – att notera det absurda och fortsätta leva med insikten. Camus menar att denna väg är den enda som leder till människans frihet, nämligen friheten att skapa sin egen mening och finna passion i arbetet snarare än i målet. (Kierkegaard såg istället detta som förvillelse och "demoniskt raseri")

Camus skriver följande i boken "Myten om Sisyfos":
"I denna dagliga [skapande] ansträngning, där intelligens och passion förenas och gläds åt varandra, finner den absurde en disciplin som utgör hans största styrka. Den noggrannhet, tjurighet och klarhet som arbetet kräver påminner om erövrarens attityd. Att skapa är också att skapa sitt öde. För sådana människor gäller att deras arbete definierar dem lika mycket som de definierar sitt arbete."

Ni som följt konfluxböckerna så här långt anar förmodligen vart jag vill komma för Shaguls räkning.

Rollspelen då?
Är inte spelaren ett medvetande som söker mening i en värld där ingen egentligen finns, helt enkelt för att världen är en konstruktion i sig? Situationen är alltså absurd. Spelare och spelledare skapar meningen tillsammans, en mening som med Camus ord är just "intelligensen och passionen som förenas och gläds åt varandra".

Jag vet i alla händelser att mitt arbete med rollspel och romaner har skapat mig i lika hög utsträckning som jag har skapat dem.

söndag 28 juni 2015

Inför finalen

Efter att ha rensat i planeringen har jag kommit fram till att tolv kapitel återstår att skriva av konfluxsviten. För att demonstrera hur det drar ihop sig så får ni här ett smakprov i form av texten jag skrev nu på morgonen. Oredigerat då.

Ur kapitel 38. Kadaverdisciplin





Svagt ledljus från Tricilves efternatt trängde in genom gallerfönstren när Jarmona av Gryningen vaknade i sviten på Holdershus. Hon uppfattade Trinibel Talberinas parfym redan innan kvinnans fingrar lades över hennes mun, doften omisskännelig genom att Jarmona själv avstod alla tilldofter eftersom den rena människans naturliga lukt anses vara sanningsguden Shamash behagligast. Furstessan gled ner jämsides i bädden, lättade prövande på handen men höll upp ett finger till tystnad inför prästinnans ansikte.


”Fröken Talberina”, viskade Jarmona, andningen så oregelbunden av förskräckelse att den knappt lyckades forma orden. ”Fröken Talberina, jag är svuren till Shamashi avhållsamhet och i alla händelser olagd för kärlek kvinnor emellan...”

Till svar tryckte furstessan munnen mot Jarmonas halsgrop så att prästinnan måste vrida sig och pipa av kittel, sedan förstod hon att den andra kvinnan kvävde ett skratt mot hennes kropp.

”Kära, dumma barn, jag avser inte förföra er utan har kommit för att rädda er”, viskade Talberina när hon samlat sig igen. ”Jag ger mig av inatt tillsammans med Goba da Grummi. Ni och fader Bryndegol kan följa oss, men det måste ske nu genast. Jag är ledsen att jag inte kunnat inviga er i planerna tidigare, men ni förstår att hela flykten är ett vågspel – det vore ändå farligare att stanna i detta dårhus under en galen kejsares rovskugga. Till morgonen spikas listor upp på rostrum, proskriptioner över rikets förrädare vilka därmed blir fredlösa och deras egendom förverkad. Goba da Grummi är ett av namnen som straff för hennes koppling till Praanz da Kaelve, men en grupp kallad Naglarna från säkerhetstjänsten Digeta longa har kommit till hennes undsättning. Vägen ut ur staden ligger för ett kort ögonblick öppen och vi avseglar redan inatt från en ödslig fiskehamn närmare kusten. Ni kan därifrån återvända till er hemö eller följa oss till Staden O, vilket helst ni föredrar. Det vore en ära att hysa er som gäst och jag försäkrar att ni kan komma och gå som ni behagar i min familjs hägn.”


Jarmonas tanke var ännu inte helt vaken. Hon snubblade ur sängen, letade bäringar i rummet och fick syn på fader Bryndegols bleka ansikte vid dörren, varifrån det lyste orörligt som fullmånen genom dunklet.

”Fader, tänker ni också resa?” frågade hon.

”Beslutet är ert, livbärerska. Jag är blott sanningsgudens tjänare och ni hans utvalda”, svarade åldringen.

”Hur blir det med vårt skepp i hamnen och våra män?”

”Vi kan bara hjälpa er två”, sade Trinibel Talberina.


Jarmona tänkte och såg mot fader Bryndegol utan att finna vägledning i hans minspel.

”Det vore en förolämpning mot trakorierna att resa”, sade hon sedan. ”Jag är här för att plantera en varaktig vänskap mellan länderna och är säker på att kejsaren ska förstå gåvan när vi återövrat Soblak åt dem från kondottiären Gaddagormgald.”

”Vistelsen kan bli mycket farlig om allt jag hört är sant”, anmärkte fader Bryndegol. ”Vi kunde resa hem för att återvända senare när anspänningen i landet dämpats.”

”Vi borde kanske ha väntat, men nu när vi är här vore det en skymf och ett misstroende att fly i lönndom. Mitt liv är oviktigt i sammanhanget. Jag stannar”, sade prästinnan och tillade när hon såg prästens besvikna min: ”Ni kan resa med furstessan Talberina om ni så vill, fader. Jag kommer varken att akta eller älska er mindre för det.”

”Skulle läraren överge sin elev?” skrattade fader Bryndegol tyst. ”Mitt liv har varit långt och rikt. Inte mycket mer finns att se fram emot och jag misstänker att ni kan behöva mina råd mer än någonsin under den närmaste tiden. Jag väljer att stanna vid er sida.”



De tog ett hastigt men hjärtligt farväl av Trinibel Talberina, innan furstessan skyndade bort i sällskap med en man de tidigare trott vara tjänare i huset. Kvar dröjde doften av hennes parfym i nästan spöklik närvaro och saknad.

måndag 15 juni 2015

Vanderland, pågående arbete

Jag gjorde en uppskattning av hur mycket jag skrivit hittills på Vanderland – sista delen i konfluxsviten. Min grova uppskattning är att det skrivna utgör 3/4 av romanen.
Resultatet är som följer:

Vanderland, 15 juni 2015
Kapitel skrivna: 35
Tecken skrivna: 845 000
Omsatt till tryckta boksidor: 407

Jämförelse med slutversioner:

Slaktare små
Kapitel: 51
Tecken: 1 325 000
Boksidor: 644

Svavelvinter
Kapitel: 53
Tecken: 1 171 000
Boksidor: 560

Inte så illa!

fredag 12 juni 2015

Gjutenheims Utgård

Jag har just avslutat ytterligare ett kapitel som gavs ovanstående titel. Gjutenheim är de marjuriska isjättarnas övergivna by på berget Baletind vilken läsarna får besöka, Utgård kallas storthulens hövdingagård. Namnet har byn fått av att husens stommar gjutits av basaltlava släpad från Thulerbergens vulkaner medan taklaget är bröstkorgar från valar på vilka mammutbetar och jättevitmossa lagts.

På bilden en illustration med jätte i utkast av Gustaf Ekelund till Svavelvinterspelets konfluxmodul.

I Gjutenheim finns isjättarnas ornamenterade och guldmålade brudsläde Bukantoren. Jag har modellerat den efter dogen av Venedigs praktgalär Bucintoro varifrån man årligen offrade en guldring för att fira stadens bröllop med havet. Vilken roll farkosten spelar i romanen får ni se.

Montage: Grotebelia.