tisdag 29 juli 2014

Regalskeppet Jarmona av Dagen

Ni som läst Slaktare små vet att Stegoserna har byggt stora skepp av glas under sin tvåhundraåriga isolering på ön. Ni som läst Vredesverk vet dessutom det största av dessa skepp - tillika Arn Dunkelbrinks flaggskepp - heter Jarmona av Dagen efter prästinnan som red till ön med honom på draken Blatifagus. Eftersom Jarmona av Dagen kommer att spela en viss roll i romanseriens sista del så har jag funderat lite på hur hon ser ut. Faktum är att jag just skriver ett kapitel som utspelar sig i Pik Rubras hamn där skeppet rustas för långresa och då vore det förstås kul att närmare beskriva henne.

Stegosernas skepp omtalas i Vredesverk som mycket sjödugliga och glaset har omvandlats till vad som närmast är glasfiber, men formen sägs det inte så mycket om. Eftersom de har byggts helt i isolering vore det kul om de skiljde sig från konventionella trakoriska skepp, och efter lite snokande har jag börjat närma mig ett koncept:

Just nu är Jarmona av dagen alltså en 300 fots (90 m), femmastad skonare med djonk-rigg. Skonare innebär att seglen till övervägande del sitter i skeppets längdsriktning till skillnad från råsegel som sitter på tvärs. Riggningen som djonk innebär att seglen är oregelbundet fyrkantiga, längst ner fästade vid en bom och högst upp vid en gaffel. Mer eller mindre parallellt med detta ligger lanor inne i seglet, dvs tunna ribbor som spänner ut tyget.

Skrovets form tänkte jag kopiera från den kinesiske långseglaren Zheng Hes skattskepp från ungefär 1430. Här ser ni också djonk-seglen med lanor. Dessa skepp ska ha varit över 130 meter långa och var eventuellt skrytbyggen som aldrig lämnade hamn, men har en spännande form tycker jag.


Riggen tänkte jag mer modellera efter modernare skonare, av typen Thomas W Lawson, ett av historiens största segelfartyg med inte mindre än sju master. TWL är som ni ser också en skonare med gaffelsegel även om seglen inte har lattor i väven.


Varför bry sig om hur dessa fartyg ser ut frågar sig någon. Svaret är att det blir mycket lättare för mig att skriva inspirerat när jag har en spännande förebild än när jag bara ska prata abstrakt om "segel" och "master" i texten.

Dessvärre är jag själv ingen seglare så om någon har specialkunskaper eller intresse eller rent av vill skissa Jarmona av Dagen så får ni gärna höra av er! Alla kommentarer och tips är välkomna - helst innan jag skrivit fast mig för mycket i designen.

lördag 26 juli 2014

Värmebörjan

Idag är tredje dagen på rad med 32 graders värme, ändå framskrider arbetet mycket bra just nu. Ovan ser ni Daniel Falcks bild på en rovtrana, en strutsliknande rovfågel som under klavykernas glansdagar importerades till Palamux som en märkvärdighet men snart rymde och fann sig tillrätta på de varma slättlanden. Fågelns förebilder är Titanis Walleri och Kelenken Guillermoi som sprang runt på jorden för några miljoner år sedan. Rovtranan hör till Svavelvinterspelets nya världsbok som kommer i höst och är bara en av varelserna man kan stöta på under introduktionsäventyret I Blodvadarens fotspår. Överhuvud taget fylls boken av nytt material i en mycket högre utsträckning än jag hade trott, inte minst tack vara Jerry Lasotas imponerande och aldrig sinande förråd av roliga detaljer. Tre städer kartläggs som bäst och idag testspelar Simon Engqvist äventyret med några spelare som får ratta de färdiga karaktärerna, däribland Prins Hakamars Poncilia, hertig av Hedermundland, och crutaexperten Langurra Korbo – ”Svarta nian”.

Vad gäller romanen Vanderland så har jag idag skrivit färdigt bokens första kapitel, Klons ände, som jag tyckte blev både spännande och groteskt och som jag skulle tro bjuder på en del oväntade vändningar både för läsarna och de medverkande varelserna. Härnäst till Stegos där sinavanermunkarna får berätta om sitt märkliga ursprung för Arn Dunkelbrink. Redan tidigare har jag skrivit det kapitel från Stegos som ska ingå i spelets världsbok och berättar om ransardernas öden.

torsdag 24 juli 2014

Memento mori

När jag hade opererat mig för cancer 2009 löd beskedet att jag hade 87% chans att fortfarande leva om fem år (83% om jag inte tog cellgifter, vilket jag gjorde). Dessa fem år har passerat i höst och mina odds lär vid det här laget inte vara särskilt mycket sämre än andra män i min ålder, självklart med förbehållet att vi alla kan gå åt när som helst, men sådant är priset för livet.

Jag har inga egentliga spår från sjukdomen bortsett från ett ärr vid naveln och en lätt fnasande fotsula efter cellgifterna, men jag ser i dem slaven på vagnen som viskar att jag är dödlig. De största ärren sitter förmodligen i psyket. Jag såg nyligen en reklamfilm på TV om att "var cancer än sitter så hamnar den till sist i huvudet." Det är något jag kan verifiera.

För två veckor sedan tog jag ett blodprov. Man kontrollerar i provet en specifik antigen mot cancerceller och mitt värde har rört sig en smula uppåt och sedan ner igen under de senaste åren så helt lugn var jag förstås inte. Igår fick jag ett brev från sjukhuset där det stod att "Läkaren XX kommer att ringa dig mellan kl 14 och 15 den 7:e augusti", dvs om två veckor. Genast drog jag slutsatsen att jag är döende eftersom brevet inte meddelade motsatsen. När läkare inte säger vad de hittat utan vill träffa en är det sällan ett gott tecken; det var så jag fick reda på att jag hade cancer från början.

Jag bestämde mig för att ta tjuren vid hornen och ringa mottagningssköterskan snarare än att sväva i ovisshet under två veckor, och för en halvtimme sedan meddelade hon mig att provvärdet sjunkit ytterligare och nu ligger på normal nivå. Lättnaden vaknade, om än fortfarande parad med kvardröjande kallsvett som nog aldrig helt kan tvättas av!

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med detta inlägg mer än att jag var tvungen att skriva av mig oron, samma oro som fick mig att skriva romanen Vredesverk så snabbt som jag gjorde, så den är inte helt oanvändbar.

Jo, jag vet vad jag vill säga förresten:  

Ta vara på varje dag!

söndag 20 juli 2014

Vildhjärta


Nej, Vildhjärta är inte något speläventyr för mig utan den värmländska konstnären Maria Westerberg som jag träffade i helgen. Vildhjärta gör konstverk av träbitar och annat hon samlar från skogen. Sedan skriver hon tänkvärda texter till. Figurerna har en närvaro och en personlighet som leder tanken till Tove Janssons konst och det inspirerande besöket i skogsateljén fick mina skrivarfingrar att åter klåda efter tangenterna. I kvinnofiguren ovan såg jag genast vindhäxan Silvia Miranda och det var naturligtvis ingen slump att träskulpturen heter Maria Storm, en hyllning till Vildhjärtas mormor som ville dansa men aldrig fick.

Min systerdotter Frida Granström, som också tagit bilden, arbetar ibland vid ateljén och har tillsammans med Marias man Johannes Söderqvist givit ut skivan Hemjord med konstnärens tonsatta texter. En av deras låtar spelades förra veckan i P1:s sommarprogram. Allt hänger ihop och inget är en slump! Min egen mormor var för övrigt syssling med Tove Jansson.

Nedan en Nietzschiansk katt ur boken "Vildhjärta", återgiven med Maria Westerbergs tillstånd.






onsdag 16 juli 2014

Speltexter

Här ett par smakprov från texterna till Svavelvinterspelets nya världsbok.

Vitvinge av den flygande sanden

(Intronovell och även ett framtida kapitel i Vanderland)


Vad gjorde gumman här?
Mardigan lät budbäraren leda väg genom stadens rökfyllda inferno, kryddat av lukter så blandade i nattvinden att de enskilda ingredienserna bara med svårighet kunde urskiljas: oset från tjäran i husens timmerstommar, stekt läder och avsvett hår, allt mot den fond av glödgade malmer som var stadens egen. Frågan följde honom i sin tur.
Varför hade mirandan av Arda kommit till Gaaz Ulul så snart? Striderna måste rimligtvis fortfarande rasa på östra Saphyna.

Från himlen hade bränderna tett sig avgränsade, rentav vackra, levande blomsterarrangemang utbredda över det svarta berget, vagt arrangerade längs grändernas sträckning. Att vandra genom förödelsen på marken var däremot en mardröm utan hopp om morgon. Den ranske stamledaren hostade åter och skyggade i nästa ögonblick inför hettan från ett brinnande träkolsmagasin.
”Lugal agoranni, vi kommer snart fram till en bro där luften blir klarare”, ursäktade sig vägvisaren. Hans egen stad brann, ändå gladdes hjärtat. Mannen var uppväxt här på Saphyna, men av utspätt sardiskt blod, sprungen ur en av dessa lågsläkter som stannat kvar för att blidka gudinnan Subarda när trakorierna invaderat ön hundrafemtio år tidigare. Nu var gudinnans folk hemma igen, starkare än någonsin. Aldrig mer skulle man låta sig fördrivas från västra moderjorden.

Mardigan avskydde stadsgyttret, tyckte över huvud taget inte om att gå på marken, Subarda eller ej. Ändå måste hans grip Krasnipera få vila efter två dygns oupphöriga strider. Han hade lämnat djuret med höljda vingar bland artfränderna på den högåker som valts för myllans ålder, och sedan nöjt konstaterat hur ingen av de andra flygarna vågat närma sig sig hästkadavret som bjöds förrän Krasnipera ätit de bästa bitarna, detta trots att alla griparna skränade av hunger.

Blodvadarens fotspår


 (Intro till äventyret)

Jag gick i fält för Blodvadaren ända till slutet – tolv år inalles blev det, även fast jag sällan gitter räkna tal bortom fingrarnas mängd numera. Vad jag själv heter kan likaså kvitta för ingen lär sjunga sånger över mitt minne sedan jag dött. Låt istället vem som gitter skuffa mig ner i närmsta skreva som en annan uttjänt gammelgalt vartill ingen har aptit. Alltsedan barna mina gick åt i rödsoten har fingrarna ändå mist glädjen runt svärdsgreppet. När ingen finns kvar att svinga morsgummans klinga efter mig kan ävenså detta kvitta. Barna dog medan vi fritog södra handelsleden över Korald, aln för aln i leran den regniga sommaren efter trevintern - må de små fröjdeligt leka på annersides ängder. Min Omermynda gick undan till en skog med sin sorg och ingen har sett henne efterledes.

onsdag 9 juli 2014

Tre trakoriska städer

Jag och Jerry Lasota har ritat kartor till tre trakoriska städer i Svavelvinterspelets nya världsbok. Jag skickade själv just skissen ovan över stenhandelsstaden Soblak på Palamux, en stad där ett par kapitel utspelar sig både i Slaktare små och i Vredesverk. Förklaringarna till kartan får ni vänta på tills världsboken kommer i höst och jag kan nog lova att även bilden är bättre då.

Tidigare har skickat Fria ligan en karta över tempelstaden Isakra där flera av Vredesverks kapitel utspelar sig. Jag har i stort sett använt kartan från de gamla spelen med nödvändiga förändringar.

Den tredje staden som kartläggs är Gaaz Ulul där världsbokens intronovell utspelar sig. Staden är byggd på bergsplatåer med broar emellan i Saphynas gruvdistrikt och delas av en klyfta i "Morgonstaden" och "Aftonstaden". Jerry Lasota ritar efter samråd med mig och efter läsning av novellen.

Skisserna färdigställs sedan av Tobias Tranell.

onsdag 25 juni 2014

Adams musik

Det är lite lustigt. Jag har spenderat hela midsommarhelgen ensam och förkyld i en ganska dämpad sinnesstämning. Mellan hostningarna har jag försökt skriva på introduktionen till den nya världsboken för Svavelvinterspelet, en introduktion som också blir ett kapitel i nästa roman.

Som avbrott i skrivandet har jag för vana att, förutom att ta skogspromenader med hundarna, spela dataspel. Jag väljer då som regel gamla spel som jag redan kan utan och innan av det enkla skälet att det är enkelt att gå därifrån efter stund och inte bli sittande. Alltså grävde jag fram det gamla Civilization IV* som jag egentligen tycker är ganska tråkigt eftersom jag aldrig riktigt fattar vad jag håller på med, men som i alla fall är avkopplande. De som spelat Civ IV vet att man hela tiden serveras musik som passar med tidsperioden man befinner sig i. Efter några dagars spelande har jag masat mig fram till moderna tider och började undra vad det egentligen var som jag hörde. Lite efterforskningar på nätet visade att all den moderna musiken kommer från den samtide amerikanske kompositören John Adams. Nästa steg var att börja lyssna på Adams på Spotify.

John Adams är minimalist och musiken har ofta formen av upprepade moduler som varierar med tiden. Kanske inget man sitter och följer koncentrerat, men väldigt användbart som bakgrund när jag skriver. Musiken har en mycket eterisk, svävande karaktär, lite obehaglig ibland, ungefär som musiken i en spökfilm, men på det hela taget njutbar. Det slog mig att den passar mycket väl med den väg jag vill att romanen Vanderland ska ta mot slutet, med upplösning av individen och sammanhanget. Redan nu tror jag att ni läsare har märkt ett tema med hur individer i romansviten byter skepnad, går samman, in och ur varandra på sätt som ofta förvirrar dem själva. Det speglar mitt eget undersökande av jagets förhållande till rollen och det som finns utanför, och jag avser arbeta fram ett klimax i den riktningen där jag nog kommer att använda Adams musik ganska mycket framöver.

Överhuvud taget tycker jag att det är spännande att använda modern konstmusik som inspiration, exempelvis Meredith Monk för havskvinnan Aldruns sång.

Några exempel på John Adams musik till Civilization IV:
The People are the Heroes Now
Tromba Lontana
Meister Eckhardt and Quackie

Bonus: Meredith monk som Aldrun och
Masked Ball av Jocelyn Pook, musik med rumänsk liturgi baklänges, användes i filmen "Eyes Wide Open".

Haunting är ordet! (finner inget lämpligt svensk uttryck för tillfället)



* Som kuriosa kan jag avslöja att mitt historiska intresse efter skolan tändes just av spelet Civilization, men på den tiden var det brädspelet. Jag satt som distriksveterinär i skogen Trehörningsjö, hade inget att göra och började roa mig med att pricka in orterna på kartan över Medelhavet. Resten är just historia.