lördag 6 februari 2016

Rökaren i Clusta Noba

Tävlingen om att befolka Clusta noba är avgjord! Jag och Jerry Lasota, som just skriver spelmodulen om den femte konfluxen, har läst igenom alla de femton inskickade bidragen. Bland många utmärkta alster har vi enats om en vinnare som vi tycker dels fyller sin funktion, dels har en omisskänneligt trakorisk klang med udda idéer:  
Freke Räihäs "Brosk och rökdimma"
Freke har alltså ett signerat exemplar av spelmodulen att vänta när den dyker upp senare i år. Grattis! Ett utdrag:


"För innevånarna på Clusta Noba är han därför känd endast som 'Rögen'. I hemtrakterna är han sedan decennier bortglömd och hans egendom splittrad som vite för obetalda skulder. På ön försörjer han sig endast genom att rökkonservera de få liv som kan fiskas ur de kringliggande vattnen och som fiskarna själva inte tar hand om. Mäster Rögen är minst sagt färgad av sitt yrke. Han löper en dryg famn från sina blötkängor men rör sig krokigt och vajande som en giftorm. Efter flera livstider betraktande den särskilda process som sker i rökstugan har även mäster själv konserverats så till den grad att han tycks bestå endast av segt, inrökt brosk."
Bortsett från det vinnande bidraget inkom många goda idéer varav flera kommer att användas i spelmodulen. Några passar inte på Clusta Noba men väl på Marjuras storland. Jag har lämnat till Jerry att välja ut och passa in såsom han finner för gott sedan vi tillsammans diskuterat uppslagens användbarhet. Därvid kommer han att ändra och omforma efter behag – om någon misstycker till detta så säg till redan nu. Alla som bidragit med idéer som faktiskt används kommer att nämnas i modulen som tack.

Jag fick lite dåligt samvete eftersom flera bidrag var utmärkta men inte passar in riktigt på Clusta Noba såsom byn framställs romanen, medan de exempelvis kunde ha platsat i Trakorien. Detta beror delvis på att ingen annan än jag själv (och Jerry och några till) tagit del av framställningen ännu, så det var inte så gott för er att veta. Jag hoppas att ingen blir gramse för den sakens skull utan hade nöje av att fabulera ändå. Tack ska ni ha!

Jag återkommer förmodligen med den sedvanliga tävlingen när publicering av Vanderland närmar sig.


torsdag 4 februari 2016

Vanderland till förlaget!

För bara fem minuter sedan blev jag klar med sjunde versionen av Vanderland, vilket också är den jag kommer att skicka till Ola Wallin på mitt förlag Ersatz imorgon (dvs idag). Det känns väldigt omtumlande – både roligt, sorgligt och lite skrämmande eftersom jag har levt med Trakorien under trettio år. Nu är det ju inte otroligt att jag kommer att återvända igen, då med helt nya berättelser, men Den femte konfluxen får nog vara ett avslutat kapitel för min del nu (lämnar dock en öppning för eventuella filmmanus, översättningar, TV-serier, operor, dataspel m.m. ;-)).

Närmast väntar kartritning, förlagets korr, sättning, formgivning etc och sedan ska det bli väldigt kul att höra läsarnas omdömen i juni och åka till bokmässan i september med hela serien avslutad för att ta emot jubel / tomater.

Som jag sagt tidigare ska jag härnäst prova lite nya idéer, men också avsluta en del påbörjade projekt.

Godnatt, Trakorien för denna gång!

söndag 31 januari 2016

Science fiction eller inte?

Bild: NASA. En galax med expanderande svart hål. Det blå kanske är Hawkingsstrålning.
Jag har nyligen läst två naturvetenskapligt orienterade böcker som blickar ut i det stora svåra respektive in i det minst lika svåra småttiga:
  • The Grand Design av Stephen Hawking och Leonard Mlodinow
  • Archaeology, Anthropology and Interstellar Communication, sammanställd av Douglas A. Vakoch
The Grand Design
Det var egentligen två påståenden som lockade mig till Hawkings bok. Dels står det så här redan på första sidan: "Traditionally these are questions for philosophy, but philosophy is dead." Dels fastslås i kapitel 3 följande utgångspunkt för boken som jag fann mycket intressant: "There is no picture- or theory-independent concept of reality".

Att filosofin står sig slätt när det gäller att förklara universums fysiska uppbyggnad, ursprung och historia i tävling med modern fysik finner jag okontroversiellt. I gengäld hittade jag inte ett enda svar i Hawkings bok på värdefrågor, hur jag ska bete mig mot människor runt mig eller bygga ett samhälle, så en hel del finns kvar att rota i även för filosofin som jag ser det. Hawkings argumenterar heller inte ytterligare för filosofins död, och påståendet är nog mest en provokation utkastad i marknadsföringssyfte (det fungerade som synes på mig).

Det andra uttalandet är egentligen intressantare eftersom det kan tolkas som ett grundskott i den positivistiska självsäkerhet som jag tycker mig finna hos en del moderna vetenskapsivrare från exempelvis förbundet Humanisterna och föreningen Vetenskap och folkbildning, dvs att vetenskap står för "sanningen". Förstå mig rätt: jag tycker liksom dessa föreningar att vetenskaplig metodik är vårt bästa redskap för att förstå tillvaron och instämmer i att kvasivetenskap ska bekämpas och dogmatism utan belägg är tvivelaktig – det är bara det att vetenskapen inte kan göra anspråk på "sanningen". Vetenskapliga metoder kan i bästa fall hävda sig besitta den teori som för tillfället bäst förklarar empiriska iakttagelser och bäst medger förutsägelser. Imorgon hittar vi antagligen nya data och god vetenskap är då beredd att revidera teorierna. Dess sanning är alltså alltid tentativ. Jag tolkar Hawkings på detta sätt, liksom att "verkligheten" överhuvud taget inte är formulerad utan att det är vi som står för formuleringen. Om jag förstår Hawkings rätt så kan man inte säga att den ena av två teorier som förklarar fysiska fenomen lika bra är "sannare" än den andra.

Jag inser att Humanisterna och VoF vill bekämpa allehanda relativism och kvasiteorier som besudlar det allmänna samtalet. Uppsåtet är bra, men jag finner det beklagligt när de kastar ut barnet (framför allt i form av postmodernismen) med badvattnet och inte vill se varför vissa teoribildningar får företräde framför andra. Mer om detta i något kommande inlägg.

I övrigt så handlade Hawkings bok om kvantfysikens märkligheter, om M-teori och annat. En välskriven och intressant genomgång som ändå inte gav mig så mycket nytt, möjligen för att jag nått min inkompetensnivå på området.

Archaeology, Anthropology and Interstellar Communication
Den andra boken jag läste är utgiven av NASA. Det är en samling essäer skrivna av forskare, vilka handlar om CETI – "Communication with Extra-Terrestrial Intelligence", dvs hur vi alls ska kunna prata med och förstå ET om han/hon/den finns och påträffas. Utgångspunkten i boken är hur vi historiskt kunnat förstå främmande folk i världen som vi träffat, respektive döda kulturer som vi hittat spår av. Det är en mycket intressant bok även om vissa essäer förstås är mer givande än andra. Slutsatsen är egentligen ganska nedslående. Arkeologin har bara kunnat avkoda budskap i den mån man hittat bekanta faktorer att utgå från – fragment av texter skrivna på både kända och okända språk, kända regentlängder etc. När det gäller utomjordlingar så har vi inget gemensamt mer än förmodligen just den fysiska verklighet som Hawkings bok handlar om. Om denna har vi alltså "ingen teori-oberoende uppfattning" och sannolikheten för att vi har samma teorigrund som utomjordlingar förefaller ganska låg. Jag kommer att tänka på Wittgensteins utsaga: "Om ett lejon kunde tala, så skulle vi ändå inte förstå det". Budskap har skickats mot stjärnorna med matematiska sekvenser,  men vi vet inte om aliens ens uppfattar sekvenser eller om de ens kan uppfatta våra signaler eftersom vi inte vet vilka sinnen de har.

Hur som helst en tänkvärd bok.

SF eller inte?
Till saken: Jag funderar kort sagt på att försöka skriva Science Fiction (åtminstone ett par noveller) men tvekar. Filosofin är alltså död och kanske hela humanioran enligt Hawkings och andra naturvetenskapliga vurmare (till vilka jag räknar SF-entusiaster). Samtidig är det den sidan som intresserar mig när det gäller SF; hur människor eller deras ättlingar /skapelser kunde tänkas se på världen och sig själva. Det tekniska har egentligen aldrig intresserat mig särskilt mycket annat än som krydda. Vilket råd har ni att ge mig?

tisdag 26 januari 2016

Oidipus och Geralt av Rivia

Jag har nästan alltid något data- eller TV-spel gående som belöning i pauser från skrivandet, och igår kväll spelade jag klart Witcher 3 på min PS4. Sällan har jag blivit så upprörd av slutet på ett spel och vill reflektera lite över orsakerna. Ska försöka att inte spoila annat än rent konceptuellt.

Witcher 3 är på det hela taget ett mycket bra spel som bygger på Andrzej Sapkowskis böcker om häxmästaren Geralt från Rivia, en yrkesman som vandrar runt i en medeltida fantasivärld och röjer undan övernaturligheter så att vanligt folk ska kunna sova lugnt. Spelet är omfattande och världen komplex på ett intressant sätt med politiska intriger, romanser och oförutsägbarhet. Dialogerna är välskrivna och även bifigurer har personlighet. Äventyret uppges kunna sluta på trettiofem olika sätt såtillvida att alla bärande intrigtrådar har flera möjliga slut beroende på spelarens tidigare val - en spännande förutsättning ...

Men. 

Jag råkade ut för det absolut värsta slutet, ett slut lika hjärtskärande som när Oidipus dödar sin far, ligger med sin mor och sticker ut sina egna ögon. Dramaturgiskt är det ett bra slut och jag har heller inget emot tragedier i sig. Filmen León har exempelvis ett tragiskt men utmärkt slut som känns helt på sin plats. Detsamma gäller Shakespeares tragedier. Problemet i Witcher 3 var för mig att spelet bryter ett oskrivet kontrakt – att slutet ska hänga ihop med det tidigare framförda. Ända fram tills eftertexterna började rulla satt jag i övertygelsen om att det visserligen såg illa ut, men att saker nog skulle reda ut sig. Det gjorde de inte.


Aristoteles poetik
Jag har tidigare nämnt Aristoteles gamla bok " Om Diktkonsten". Skriften är bara femtio sidor lång och på det hela taget att rekommendera för alla som skriver även om man förstås inte behöver hålla med om allt. De tidiga Star Wars-filmerna följer på många sätt Aristoteles modell som överhuvud taget är ganska grundläggande i västerländskt berättande.

Aristoteles ställer upp vissa grundläggande begrepp. Några exempel som jag använt som teatertermer i mina egna böcker:

Peripeteia – "twisten", dvs den oväntade vändningen
Anagnorisis – hjältens plötsliga insikt som ställer alla perspektiv på ända
Hamartia – hjältens tragiska felslut som leder till katastrof trots goda avsikter.

Exempel på peripeteia är i filmen "Sjätte sinnet" – ni som sett den vet vad jag menar. Anagnorisis är exempelvis när personen i en thriller inser att det är han själv som är mördaren han jagar, medan hamartia kunde exemplifieras av "Lätta brigadens anfall" under Krimkriget när en felaktigt tolkad order får en kavalleriavdelning att rida rakt mot de ryska kanonerna.

Aristoteles är mycket noga med att alla dessa element måste ha täckning tidigare i berättelsen, dvs när vändningen kommer ska läsaren / tittaren förstå varför och se mönstret. Mördaren i en standarddeckare ska exempelvis ha dykt upp tidigare i boken med ledtrådar och får inte kastas in först vid avslöjandet. När Oidipus river ut sina ögon, så vet pjäsens åskådare varför; när Romeo och Julia tar livet av sig pga tragiska missförstånd så kanske vi förfäras, men vi ser den olyckliga mekaniken.

Geralts problem
Mitt problem med Witcher 3 var att slutets katastrof (spelet kan som sagt också sluta bättre) inte bara kom som en fullständig överraskning utan därtill var mig helt oförklarlig. Först när jag snokat på nätet och läst om saken informerades jag om de beslut som ledde till slutet. Det rörde sig då om fem dialogval (av många hundra) som också sedan de påpekats föreföll mig helt triviala och omöjliga att skilja från alla andra. Jag blev förbannad. Ni har säkert läst ut en bok eller gått ut från en film i frustration eftersom ni känt er lurade på slutet. Witcher 3 tar minst en arbetsvecka att spela och slutet förstörde min upplevelse. 
"Du kan ju ladda in ett tidigare sparat spel och göra rätt val den här gången", säger några.
Visst, och om du glömmer bröllopsdagen så kan du köpa blommor dagen efter istället så är allt bra igen. Nix: so long Geralt! Vi hade något bra på gång där, men sedan petade du dig i näsan till efterrätten.


tisdag 19 januari 2016

Välkommen till 2016


Hej igen, jag tog lite vinterlov från bloggandet, men nu är jag tillbaka, inledningsvis med en statusuppdatering.

Rollspelet Svavelvinter

Just idag skickade Tobias Tranell den bifogade skissen över ny Marjurakarta till den kommande spelmodulen om den femte konfluxen. Vi kommer att arbeta tillsammans för att göra kartan saftigt sensuell. Glädjande är framförallt att för första gången se ön Clusta Noba korrekt inritad på kartan längst i öster. Tranell ska rita också en karta över bara Clusta noba. Dessa kartor kommer med stor sannolikhet också att användas i romanen Vanderland.

Jerry Lasota knåpar samtidigt med modulens text och jag hade förra veckan ett möte med Simon Engqvist som skriver ett äventyr till Gothcon senare i vår.

Romanen Vanderland

Jag gör för närvarande den "sista" redigeringen av Vanderland; manuset ska därefter gå till Ola Wallin på Ersatz i månadsskiftet för språklig korrektur, sättning etc och de diskussioner som därvid kan uppstå. Romanen är som tidigare sagt planerad att släppas till midsommar.

Svavelvinters musik

Jag har skrivit fyra texter till bandet Svavelvinters kommande hårdrockskiva och ska så småningom skriva fyra till. Fortsatt arbete får f.n. vänta tills jag redigerat klart romantexten.

Framtida skrivande

Parallellt med dessa konkreta projekt klurar jag på idéer för fortsatt skrivande bortom serien om konfluxen. Jag har flera idéer som lockar, där det hetaste för närvarande är några Sf-noveller och en roman som utspelar sig i nutidens Uppsala, fast inte som någon har sett staden. Tänk er Joseph Conrads klassiker Mörkrets hjärta med Fyrisån som Kongofloden, avfattad som magisk realism i latinamerikansk tradition. Det är faktiskt en mycket gammal idé (äldre än Trakorien) som jag återvänt till med ny inriktning. Mer om detta så småningom.

2016 blir ett spännande år!

tisdag 29 december 2015

Kung Ottar sjunger

Illustration: Martin Bergström


"Shum shaula
Regum laaba
Kvur Kaarot bas Shum shaula
Regum ailee!"

"Svavelvintern
Konungen har vaknat
Cruri under svavelvintern
Vik undan för konungen!"

Det är en sak att skriva orden – en helt annan att höra dem growlade som tung dödsmetall. Igår fick jag Christian Älvestams första, förproducerade version av sången Shum Shaula till bandet Svavelvinters nästa platta. Jag har skrivit sångtexten och vi är nog lika barnsligt förtjusta båda två.

Ett stick i sången, vilken alltså uttrycker det uråldiga kungadömet Cruris rosslande men mäktiga uppvaknande, har hämtats från Vanderland där häxan Månvind sjunger en crurisk kampvisa:

"Mitt folk är tidens hjältar nu
Jagannath drar vårt ödes plog
Se fälten vita i morgonens ljus
och bergen stiger bortom berg"

Den senare texten är en pastisch på inledningen till John Adams moderna opera Nixon in China. Jag är inte inlyssnad på dödsmetall-musik, heller inte på modern opera, men jag utforskar gärna det okända. När jag skriver texterna så famlar jag som en larv vid grässtråets ände efter fäste där inget finns, men Christian är uppmuntrande och det är kul att släppa taget ibland. Jag lyssnar alltid till musik när jag skriver och har tidigare använt Meredith Monks nyskapande röstexperiment (Aldruns sång), citerat populärmusik (Eternal flame och Personal Jesus) och försökt transkribera klassisk musik (Verklärte Nacht och Våroffer i kapitel 24 i Slaktare små), så det faller mig naturligt att leka med obekanta musikstilar.

Jag ger mig alltså i kast med nya metal-texter där bland annat draken Blatifagus och Shagul ska få uttrycka sina störda känslor.

måndag 28 december 2015

Befolka byn Clusta Noba!

Byn Clusta Noba med omnejd

Flera kapitel i den kommande romanen Vanderland utspelar sig i byn Clusta Noba på holmen med samma namn, belägen i en bukt på Marjuras ostsida. Fria ligan har bett mig rita en detaljskiss över byn till den kommande modulen till spelet Svavelvinter. Ovan ser ni min skiss såsom den ser ut just nu. På kartan nedan ser ni var byn är belägen på holmen.

Ett antal platser är utsatta i byn, varav några omtalas i romanen, men fler ska till. Då fick jag idén att be er om hjälp! Jag utlyser alltså en tävling till den som levererar den mest inspirerande platsen, familjen, företeelsen eller kanske rentav deläventyret till kartan. Använd gärna befintlig bebyggelse som inte redan tingats. Vinnaren får en signerad modul när denna dyker upp, förmodligen till hösten 2016. Andra vars alster hamnar i byn kommer att omnämnas i modulen. Några garantier för att inskickade förslag verkligen används kan inte ges, för det beror förstås på helheten.

Tips: Clusta Noba är inte Tricilve utan en gudsförgäten plats långt uppe i norden där folk lever under knappa omständigheter av fiske och jakt. Klimatet är bistert, att jämföra med Islands. Håll igen lite med det spektakulära och tänk mer "Briggen Bluebird av Hull" än "Willy Wonka" om ni förstår hur jag menar. Skriv heller inte för omfattande eftersom mycket annat ska in. Ett stort antal flyktingar från Marjuri storland har anlänt byn och bor där de ges plats eller i tältläger (finns utsatta på skissen). Halvsvält råder – man kan inte odla på Clusta Noba och jakt på själva Marjura är riskabel pga crurernas närvaro. Vore kul att få både lokalbefolkning och flyktingar med backstory, eller varför inte en acklimatiserad orghinsk pirat?

Ni kan maila förslag till trakorien@hotmail.se / annan adress ni har till mig, eller skicka PM på Facebook. Låt oss sätta deadline för själva tävlingen till sista januari 2016.

Här är de förklaringar till siffrorna på skissen som gäller för tillfället. Platser markerade med * kan ni gärna använda / utveckla medan övriga inte bör röras pga romantexten.


1. Värdshuset Svinhugg (drivs av Hildur Ornetand)
2. Tingshällen
3. Sillsaltarens gård, där fisk rensas, saltas och jäses.
4. Ravin
5. Varma källor (och ohälsosam gas)
6. *Tältläger med flyktingar från Marjura
7. Podium för auktioner och framträdanden
8. Felikermunkarnas hus i byn
9. *Anxalistempel
10. Lebemund – admiratan Vemsicas flaggskepp
11. Batrellan – Vemsicas snabbseglare
12. *Hamnkiken med signaleld
13. *Hinefall – Havsutkik med signaleld. Här kastar sig ibland olyckliga i havet.
14. Hinaåsen – delvis skogsklädd ås vars träd lämnats som vindfång mot havet
15. *Abzakällan – bästa färskvattenkällan, tillägnad Enki.
16. *Rökeri
17. Marknadstorg
18. *Tulhalans skeppsvarv (”tula” är det lokala ordet för furu)
19. Harkan – naturgasfyr som flammar upp var fyrtionde sekund
20. *Gistvallen – område med stöttor där man syr och lagar nät
21. *Grostes kräleri – Groste sköter byns fyra klippkrälare och vagnar
22.*Jorgaskuggan – husen i detta område har köpts av rika bönder från Ollach.
23. *Frisalen – ”Folkets hus” för möten och fester.
24. *Dregan – slaktplats för valar och större fiskar
25. *Fara-Mallas tingebod – byns enda handelskvinna för farsegels saker.
26. *Drollertshus. Ödegård som anses hemsökt efter en familjetragedi
27. *Hinadäld – gravplats med litet kapell till Ereshkigals ära. Ingen präst.



Skissens läge på ön Clusta Noba