lördag 24 januari 2015

Krau-Ki

Under glaciären på Marjura ligger de vandöda crurernas förlorade huvudstad Krau-Ki* dit berättelsen nu är på väg. Som inspiration har jag studerat bilder, bland annat de ni ser från isländska Kverkfjöll - isgrottor som mejslats fram genom jökelälvars flöde och jordens vulkaniska värme underifrån.

Faktiskt uppstod Marjura efter en sommar jag upplevde på Island under mina studier till veterinär. Jag åkte omkring med en veterinär i Höfn på öns sydöstra del och vi besökte bland annat Vatnajökull, dvs Kmorda. Resan till Höfn gick genom det flodgenomsatta landskapet söder om glaciären vilket blev jökellandet runt Ollach på Marjura.


"En gigantisk isgrotta bredde ut sig inför mannens ögon, drypande av glaciärtakets tårar. Allt skimrade för blicken; isvalv och pelare tycktes lysa liksom de fallande dropparna, vilka glödde som störtande svärmar av eldflugor. Genom gnistregnet anade han märkliga formationer, ruiner av form och resning han tidigare aldrig sett. Han märkte nu att grottan inte var ett enda rum utan en serie sammanhängande kaverner uppburna av mellanrest is och berg. Vid synhorisonten, säkert ett fullt pilskott bortom klippan där han klängde, rann smältfloden åter i dagen för att bilda en vattenansamling i grottans lägsta del, kokande av strömmar, av liv eller av underjordens värme. Berget och grottans tak steg istället utom synhåll bortom ett isöverhäng dit han inte kunde se utan att klättra ytterligare."


* Cruriska namn var ofta delade på detta sätt och uttalades med vassa harklande ljud. Cruri var ursprungligen Kru-Hri medan staden Isakra i Trakorien anlades som Esach-Rha.

måndag 12 januari 2015

Text som sekvens och som kropp

Jag stöter inte sällan på läsare som tagit sig an tidigare böcker i konfluxsviten på nytt, kanske när de ville fräscha upp minnet inför publiceringen av Vredesverk 2014. Så gott som samtliga (de gillade förstås böckerna redan första gången - annars hade de knappast läst om dem) meddelar entusiastiskt att de hittar många nya vinklar nu när de vet vad som ska följa senare. Det beror delvis på att jag gärna planterar detaljer som egentligen är omöjliga att upptäcka vid en första genomläsning.

Exempel (mild SPOILER): I Vredesverk finns flera anspelningar på teraterdirektören Vatorions sanna natur innan denna avslöjas, dvs att han egentligen inte besitter någon egen existens utan är en jungiansk skugga - de dåliga egenskaper personen som skapade honom inte ville kännas vid. Detta samtidigt som Vatorions ständige följeslagare Pulcygnus är samma persons bejakade sidor. Några anspelningar:
* "... sade Vatorion som dittills mest stått som en skugga i de andras sällskap."
"Teaterdirektören Vatorion ser ni enklast som en skenbar varelse, vars sanna natur framträder först med gestaltning på scen"
* "... att alls finnas till och att alls märkas är hans högsta och kanske enda talang".

Planteringar är emellertid inte hela saken, utan jag bestämde mig redan tidigt för att försöka skriva de fyra böckerna i en icke-sekventiell form, dvs att de alla skulle innehålla material som står i förbindelse med de tre andra böckerna och tillför något i båda riktningarna. Idealt skulle alltså de fyra böckerna utgöra hörnen i en tetraeder - den snurrande geometriska figur ni ser ovan. Följaktligen plockade jag upp tetraedern som en religiös symbol i Trakorien, där animisterna på Mereld ser hela existensen som en tetraeder och anser att allt har fyra aspekter: har man inte sett dem alla så återstår insikter. De fyra böckerna skulle därmed kunna ses just som en kropp snarare än en bokrad: en tetraeder, vars utsträckning förhoppningsvis bättre kommer att framträda sedan den fjärde boken publicerats. Jag hoppas att ambitiösa läsare därefter ska se verket i dess helhet och kunna uppskatta det jag själv entusiastiskt siktat mot genom åren.


Att anlägga en text som en kropp är förstås inget som jag hittat på själv. Ni har säkert själva stött på manualer och komplexa vetenskapliga verk som egentligen är omöjliga att omedelbart förstå eftersom man måste bekanta sig med alla delarna innan någon av dem blir helt begriplig. Anatomi och fysiologi kan vara exempel från min egen veterinära utbildning där samspelet mellan kroppens delar bara kan framträda sedan man tvingat in en massa till synes osammanhängande detaljkunskap.

Problemet är att inlärning även av holistiska teoretiska sammanhang måste göras sekventiellt; böcker läses ännu i vår tid vanligtvis från början till slutet, en mening, en sida i taget. Även om ansatser gjorts mot hypertext och liknande så lever det sekventiella inmatandet av information kvar, antagligen för att vår hjärna bara sägs kunna processa ett fåtal tankar samtidigt. Även ett hoppjagande efter information på exempelvis Wikipedia blir för övrigt en sekvens snarare än en omedelbar helhetsinsikt. Ofta måste förenklingar, modeller och rena lögner användas för att alls nå det komplexa slutmålet, just såsom Wittgenstein säger i näst sista paragrafen av Tractatus:
"Mina satser är belysande på följande sätt: den som förstår mig inser dem till slut vara nonsens, när han använt dem - som steg - för att klättra bortom dem. (Han måste så att säga kasta bort stegen sedan han klättrat upp på den)".

Mina egna böcker är förstås också sekventiella och kanske lika meningslösa som Wittgensteins stege, men just omläsningen låter dem förhoppningsvis framträda som kropp.

Gunnar Olssons bok Abysmal som jag tidigare talat om i detta inlägg, är ett mycket tydligt exempel på en bok som egentligen utgör en kropp snarare än en textsekvens. Redan halvvägs under läsningen insåg jag att kapitlen behöver varandra för att kunna tolkas, ett upplägg som Olsson senare verifierade när vi träffades, och som torde vara ofrånkomligt eftersom boken är en sammanfattning av hans insikter efter ett långt forskarliv. Jag har alltså börjat läsa om Abysmal med helt nya perspektiv. Nietzsches verk är ett annat exempel där det nästan är omöjligt att förstå vad den gamle tänkaren menar utan att redan veta det (det är inte alltid helt lätt då heller). Text som förutom sekvens också kan vara kropp kräver för det mesta en viss ansträngning, men är enligt min mening mer givande på sikt.

onsdag 7 januari 2015

Sf-bokhandelns topplista 2014



Jag blev väldigt glad när jag såg att Vredesverk kom etta på Sf-bokhandelns topplista för sålda böcker under 2014. Ändå gladare blev jag nog över att Svavelvinter kom tvåa - den senare är ändå en bok som gavs ut 2004 och den aktuella upplagan är från 2011.

Förlaget Ersatz har också uttryckt glädje över att boken tuggar på försäljningsmässigt snarare än fick en enda topp och sedan försvann, vilket är det normala. Ola Wallin förutsade faktiskt denna utveckling. Det blir ett glatt möte när han och jag träffas ikväll för en diskussion framåt (om Vanderland och skrivandet bortom konfluxsviten).

Marherdas kruka

Jag kan inte låta bli att lägga in små, ofta makabra, sidoanektoter i berättelsen. Här ett nyskrivet exempel ur Vanderland.


Jag känner till bronsurnan Lunane talar om”, sade Uroboren. ”Dess trolldom bevarar vadhelst man stoppar i den. Behållaren göts i äldre tider åt prinsessan Marherda som sov med den runt sitt huvud för att under sömnen bevara sin ungdom. En morgon lyckades hon inte trä den över hakan. Man sade att huvudet växt av fåfänga under natten, men min egen tro är att gudarna på detta sätt ville straffa hennes övermod. Läkare sökte smörja henne med ister, de lirkade och värmde metallen för att vidga den tills prinsessan vrålade av hettan. Slavhorder offrades tillsammans med vita tjurar och silkesapor, allt till ingen nytta. Efter tre veckor blev hennes fader konungen så utled på flickans ylanden att han beordrade att hon skulle dödas, men inte ens sedan huvudet avskiljts med svärd tystnade hennes skrik eftersom urnan höll det vid liv. Man tvingades karva ut henne bit för bit och först därefter fick alla frid.”

fredag 19 december 2014

Världsboken


Jag var just och hämtade ut mina ex av världsboken till Svavelvinterspelet. Väldigt fina visste jag ju redan, men det är ändå något speciellt att hålla dem i handen. Jerry Lasota har gjort ett jättearbete med förtydliganden, kuriosa och mängder av äventyrsuppslag. Jag har själv bidragit med en intronovell från Saphyna - också ett kapitel ur den kommande romanen Vanderland - liksom med det nya äventyret "I Blodvadarens fotspår". Faktiskt är jag nog mest nöjd med introt till äventyret som jag baserat på en autentisk dagbok från trettioåriga kriget i korta, enkla och ibland felaktiga meningar.

Övre bilden: framsidan och inlagan lite dramatiskt uppfläkt - notera Daniel Falcks nya bild av en nässelödla.

Mellanbilden: tre nya kartor som dels finns inne i boken, dels kommer separat i A3-format om sådan beställning gjorts: Gaaz Ulul, Soblak och spelarkartan till äventyret. På baksidan av den senare finns också staden Isakra.

Undre bilden: Grotebelia och Demens från sidan om spelet smickelbräde.


tisdag 16 december 2014

Stenfars bakgrund

Eftersom gensvaret på hur det växande slottet Store Stenfar ser ut och växer blev så överväldigandet så har ni gjort er förtjänta av en tidig julklapp: ett citat (oredigerat som oftast) där Uroboren berättar om slottets tillblivelse. Mild SPOILERVARNING för den känslige.


Bara några minuter senare återkom Nastigast i sällskap med vindhäxan, vars lemmar synbart skakade under klättringen ner till akterplattformen där Uroboren väntade. Hon gick direkt fram till glasmannen och gav honom en örfil. När han inte reagerade klöste hon och slog honom sedan igen och igen.
”Har ni besinnat er?” sade trollkarlen när kvinnan inte längre orkade höja armarna utan satte händerna för ansiktet i vredestårar.
”Nej, jag bara hämtar kraft”, svarade Silvia Miranda och torkade sedan ansiktet där vätan redan sinat. ”Vilket slags monster är ni egentligen?”
”Det är varken er eller någon annan människas sak att döma mig och det vet ni”, svarade Uroboren utan varje rörelse i rösten. ”Vi två gör vad vi måste göra med de bästa avsikter. Att sedan världen inte behagar vrida sig runt våra förhoppningar är en beklaglig omständighet.”
Vindhäxan och rätade rygg och ansiktsdrag.
”Vad var det ni ville visa mig?”

Havskvinnan Aldrun klättrade samtidigt ner till de andra, lugn men ändå vaksam och frågande inför den spända sinnesstämningen.
”Jag har funnit någon som jag vagt mindes, en varelse som kan förklara ett och annat. Se här!”
Uroboren vek några luftrötter åt sidan och blottade en människohand, blek och stel som tillhörde den ett blodtömt lik. Själva kroppen doldes inne i rothärvorna där den måste ha suttit snärjd under minst ett århundrade för att bäddas in så fullständigt. Alla tog instinktivt ett steg tillbaka, men Aldrun, som trott sig bekant med trädets varje fiber drogs snart närmare av nyfikenhet.
”Det är en staty!” anmärkte hon och knackade på stenhanden varvid även Nastigast blev nyfiken och grävde bland revorna. Silvia Miranda däremot mindes Nekromorbus, den levande skulptur som ett år tidigare följt efter henne mot Marjura. Hon backade tills rotmattorna fjädrade mjukt mot ryggen. Kanske övervägde hon att hoppa överbord dit stenmannen inte skulle kunna följa.
”I sanning är det en staty!” svarade Uroboren och slet med rötterna så att ett skulpturerat, skäggigt ansikte kunde anas långt därinne. ”Jag övervakade en gång utmejslandet och befann mig på platsen både när den restes och när den avtäcktes till ett jubileum. Stoden föreställer den förste Peatro Petralba av det talande berget Ranz och är huggen ur den vita klippan invid berget. De första ranzinermunkarna reste till Paratorna just från Stegos. Statyn skickades tillbaka till hemön för att hedra deras ursprung när Vox Ranzinas fyra första kapitel fullbordats för tvåhundrafemtio år sedan. Detta var alltså innan mörkret. Monumentet restes med stora hedersbetygelser invid Irminsulträdet på Stegosi sydöstra strandklippa, samma träd som nu är vårt skepp. Statyn måste ha fallit omkull redan under Stegosi tidiga förmörkelse. Kanske grävde man ner den i skam. Hur som helst har den under lång tid bäddats in bland trädets rötter.”
Snart vågade sig också Silvia Miranda fram för att undersöka stenhanden lika varsamt som tillhörde den hennes älskare.
”Är det verkligen möjligt?” viskade hon och Uroboren log förnöjt åt de av hennes tankar han kunde utläsa.
”Visst är det möjligt!” svarade han. ”Statyn och trädet har älskat varandra alltsedan de sammanfördes. Frukten som trädet bär, fröet som draken stal, det ofödda väsen som kallar sig Store Stenfar, är berget Ranz avkomma med Irminsulträdet. Berättade inte tuppen Koklai att det rör sig om en stenfrukt besläktad med öarnas levande berg, en varelse tillbliven genom kärlek över elementens gränser?”

Store Stenfar - hjälp mig

Ni som spelat de gamla spelen vet att där förekommer ett växande slott med namnet Store Stenfar. Dit har jag nu kommit i romanen Vanderland, och frågan inställer sig förstås hur detta slott ser ut. Det räcker alltså inte med ett enda utseende eftersom slottet växer från blygsamma dimensioner, ett ensamt kastell av kanske fyra meters diameter när man först ser det, till ett fullskaligt slott.

Ni kan hjälpa mig! Antingen genom att föreslå förebilder - gärna av olika tillväxtstadier, eller genom att använda er fantasi och eventuella kunskaper i arkitektur.

Specifikationerna är tämligen lösa:
  • Slottet ska växa utåt från ett centrum snarare än vara långsmalt eller spretigt till formen. Det får gärna vara lite assymetriskt.
  • Mer renässans än medeltid, alternativt ha helt egen form
  • Sten och trä kan vara integrerade med betoning på sten
  • Levande växlighet kan vara del av arkitekturen
  • Platsen är en plan klipphylla men slottet kan i större form spilla ut över en brant eller upp längs en bergssida
  • Slottet ska kunna motstå belägring och alltså inte vara ett nöjespalats med stora fönster i golvplanet.

På bilden ser ni Castillo de Butrón från norra Spanien. En inte oäven förebild. Jag kan även tänka mig drag av Gaudís arkitektur som jag ju redan tidigare använt i raugonernas kolonier. Och ja, jag har koll på det växande slottet i Strindbergs "Ett drömspel".