torsdag 28 maj 2015

Ny illustratör till konfluxen


Illustrationen ni ser är gjord av Gustaf Ekelund, etablerad concept artist som bland annat arbetat med trailers till dataspelet Dragon Age Inquisition vilket jag själv spelat. Han kommer att göra ett antal bilder till Svavelvinterspelets konfluxbok.

Scenen ovan föreställer de vandöda crurernas försök att ta sig över sundet från Marjura till Clusta Noba – de levande människornas sista fäste i trakten. Crurerna bygger en bro mellan öarna genom att tålmodigt bära sten och släppa i vattnet mitt i bild. Som av en händelse skriver jag just om detta i romanen för tillfället.

Byggnaden ni ser till vänster är felikermunkarnas kloster på Clusta Noba. Detta är inte slutversionen eftersom det är människorna som beskjuter de vandöda istället för tvärtom, men missen är inte illustratörens fel eftersom han fick fel instruktioner. I alla händelser blir eldkulorna effektfulla mot den olycksbådande himlen.

Jag är väldigt förtjust i Ekelunds illlustrationer och tycker att ljussättningen är fantastisk i bilden. Har också sett andra utkast från glaciärmiljö liksom svärdet jag tidigare lade ut vilket utarbetats ytterligare. Allt ser lovande ut och jag återkommer med mer.


* Uppdaterad bild med korrigerade kastbanor:

fredag 22 maj 2015

Vaggvisan från Slaktare små

Jag har funderat på hur jag ska kunna spela upp vaggvisan från Slaktare små här på bloggen och till sist funnit ett sätt som passar min tekniska kompetens: Jag spelar in den med min mobil från datorn och lägger upp den som film (skratta inte). Melodin är alltså skriven av Robin Iversen som ett skolprojekt för ett antal år sedan, men det är denna melodi jag har haft i huvudet när jag skrivit texten.

video

onsdag 13 maj 2015

Bronstjuren


Enu Ammisadu
På sista sidan i romanen Svavelvinter finns följande stycke:

"Mitt namn är Ammisadu, enu Ammisadu, och jag reste som stjärnskådare till den fjärran norden eftersom jag erfarit att den femte konfluxen snart skall äga rum i dessa trakter. Man kan säga att jag var en man i en annan berättelse, om än inte lika intressant som er."

Ammisadu talar sanning; han kommer verkligen från en annan berättelse som jag skrev men aldrig fick förlagd. Romanen hette Bronstjuren och jag stötte på det handskrivna manuskriptet från 1985 när jag grävde i gamla papper inför det förra blogginlägget. Nedan ser ni en sida ur manuset som visar hur jag arbetade innan det fanns persondatorer (jag skrev sedemera rent manus på skrivmaskin).

Romanen handlar om en verklig händelse: hur det akkadiska rikets huvudstad Agade går under år 2154 f.kr., staden dit prästen Ammisadu kommit resande för att klaga över hur man försnillat en last stenar avsedda för hans tempel. Till staden har också anlänt två moderna amerikanska journalister från tidsskriften "National Historical Society" vilka är där för att dokumentera den händelse de i själva verket kommer att orsaka. Elisabeth Rutherford och Norbert Kaslik reser på en bronsmotorcykel, titelns "bronstjur" – det är ju bronsålder bevars. Lärlingen Isimud som omtalas var något av en korsning mellan Nastigast och Shagul.

Så här i efterhand var det nog ett korrekt beslut att refusera manus, vilket alltså avslutades samma år som jag började skriva spelet Svavelvinter, men jag tycker det känns spännande att element om språk och religion som senare utvecklas i konfluxsviten finns med redan här. Naturligtvis hela den mesopotamiskt inspirerade mytologin. Möjligen kan saken roa även någon annan.


tisdag 12 maj 2015

Fria ligan poddar om Trakorien

Jag, Jerry Lasota och Simon Engqvist träffade Fria ligan för några veckor sedan. Vi träffades mest för att prata om en kommande modul till Svavelvinterspelet, men ligan passade på att samtidigt spela in ett poddavsnitt om mitt arbete med Trakorien där vi alla medverkar. Poddavsnittet lades upp under dagen.



Vi kom att prata om hur det hela började och när jag började rota i mina gamla papper hittade jag nedanstående synopsis till Svavelvinterspelet – ett dokument skrivet 1985 och skickat till Anders Blixt, att studera för den kvasihistoriskt intresserade. Jag har bara kopierat in första sidan av tre*.

Dokumentet är alltså skrivet för trettio år sedan innan jag ens kommit på namnet Svavelvinter. Marjura finns inte, heller inte Trakorien men en del kan ni nog känna igen.

* Edit: Jag lade även in de två efterföljande sidorna enligt Henriks önskemål. Bifogar också Anders Blixts svar och hoppas att han inget har emot det.


fredag 8 maj 2015

Ebharing

Detta är svärdet Ebharing från konfluxromanerna, det som överlämnas av Shagul till kung Ottar redan i första romanen. Svärdet har nytecknats av Gustaf Ekelund för ett kommande projekt till rollspelet Svavelvinter. I svärdet bor demonen Asakku som gärna vill hälsa på i vår värld för att riktigt rå om mänskligheten. Asakku är för övrigt namnet en autentisk mesopotamisk sjukdomsdemon.

Faktum är att ni får läsa en del om svärdets bakgrundshistoria i den kommande romanen Vanderland (det blir mer än så här):

"Bland Vorgabergens sargade berg mot Vitrike, just invid Drapaklevans eldklyfta, låg ett oansenligt tempel som vaktade det fördömda svärdet Ebharing. Jag återvände dit, bedrog väktarna, stal deras svärd och välte templet ner i lavan så att ingen skulle följa mig eller vittna om min stöld. Stölden och sveket smärtade, ty templets präster litade på mig, men jag stålsatte mig och offrade dem för det högre syftet. Demonen Asakku, han vars väsen i vår värld är skallrämnarpesten, bor i svärdet jag tog. Genom vapnet kan sjukdomen åkallas när ett tillräckligt kraftfullt människooffer väter klingan. Demoner stryker ständigt nära portar mot vår värld, vädrar i den eteriska vinden, åtrår sötman i människornas kött och vår mjuka världs rikedom på blod; flugor dragna till en nyöppnad slaktkropp. Demonerna ropar hitin, de lovar och lockar beständigt. Trollkarlar lystrar förr eller senare till deras löften om utbytesmakt."


Nedan kan ni jämföra hur Ebharing avbildades i det ursprungliga Svavelvinteräventyret 1987. Bild av Stefan Kayat.


lördag 2 maj 2015

Historia med hamster

Bild med hamster
Ibland hör man: det finns bara sju grundberättelser och det går egentligen inte att skriva något nytt. Betoningen läggs gärna på "bara" och "går inte" i ett slags uppgivet jantetänkande. Eftersom de flesta författare någon gång drabbas av tvivel på sin egen förmåga så bekräftar klassificeringen det meningslösa med det egna arbetet.

Själv tycker jag att sju grundberättelser är alldeles för generöst tilltaget. Det finns egentligen bara två grundberättelser: de som nämner hamstrar och de som inte nämner hamstrar. Denna kategorisering täcker världslitteraturen och delar in den ganska tydligt: Bibeln, Moby Dick och Män som hatar kvinnor har inga hamstrar (vad jag vet), medan flera barnböcker har det. Naturligtvis får bibliotekarier dras med vissa gränsdragningsproblem, exempelvis vart böcker med hamsterbesläktade gnagare och mutationer ska räknas liksom böcker med döda ex-hamstrar, men sådant vidhäftar även andra klassificeringar och kan lämpligen diskuteras i särskilda kommittéer.

Skulle hamsterklassificering påverka litteraturen? Egentligen inte frestas man tänka, men kanske ändå: det är lätt att tänka sig hur ett förlag säger till en aspirerande författare: "Vi har ju redan ganska många manus utan hamstrar. Kan du inte pröva att skriva något i en annan genre – den med hamstrar?" Den gängse frasen: "er roman passar inte riktigt vår utgivning" kan tillämpas åt endera hållet.

I förenklande och förtråkande nit kan en naturvetenskapligt sinnad person hålla upp ett glas vin och säga: "det här glaset innehåller egentligen bara atomer", eller inför en förälskelse säga: "det rör sig bara om biokemi". Påverkar sådan beskrivning den fysiska verkligheten? Atomerna i vinglaset lär knappast bry sig om vad vi kallar dem, men naturvetarens kärleksliv blir förmodligen inte detsamma. Det är inte fel att säga att ett glas vin innehåller atomer, det är bara inte en uttömmande eller ändamålsenlig beskrivning i sammanhanget. Och framförallt är det inte den objektivt enda sanna beskrivningen.

Världen är vad den är och blir i viss mån vad vi kallar den. Materien och dess händelser är inte godtyckliga, men vår klassificering och beskrivning av dem är det och språket som sådant kunde lika gärna vara ett helt annat. Det innebär inte att alla beskrivningar av företeelser och skeenden har samma värde, ty själva poängen med språk och klassificering – med eller utan hamstrar – är nyttan. Poängen är att vi ska kunna hantera världen mentalt och kommunicera den. I situationen: "en leopard åt igår upp min bror, men det behöver ju inte innebära att leoparden jag möter idag är farlig", klarade sig våra förfäder bättre med klassificerande fördomar än utan. När en mental föreställning inte gör nytta eller längre stämmer med vad vi ser, så får vi helt enkelt ändra den. Den distinktionen tycker jag att många kritiker av postmodernismen missar – återkommer till saken.

Med det vill jag slå ett slag för Jorge Luis Borges 'patafysiska kategorisering av djur:

(a) djur som tillhör kejsaren
(b) balsamerade
(c) tama
(d) spädgrisar
(e) sirener
(f) fabeldjur
(g) vildhundar
(h) djur inkluderade i den föreliggande klassifikationen
(i) djur som far omkring som galna
(j) oräkneliga
(k) djur tecknade med en mycket fin kamelhårspensel
(l) etcetera
(m) djur som precis har haft sönder kruset
(n) djur som på håll liknar flugor

måndag 27 april 2015

Flight of the Bumblebee

Ytterligare ett smakprov översatt till engelska av Dominic Hinde. Denna gång ur Vredesverk, så viss SPOILERVARNING om ni inte läst boken än. Illustrationen är en målning av Nicholas Roerich, en av mina inspiratörer.


Like mice scratching and scraping in the walls in the small hours, strange sounds emanated from the furthest corners of the palace. Heneguya knew that the most eager of the plunderers from Tricilve had reached them. Crashes echoed and the sound of splitting wood could be heard, though slightly muffled by the walls in between. Laughter, running feet and loud cries could be made out in passages where until recently groups of high-born aristocracy had paced in earnest conversation. The Empress watched and listened, keeping distance from the events like the audience in a theatre – even if she would soon be forced to take to the stage herself. Suddenly someone tried the lock on the door to the throne room and she involuntarily jolted up, awoken from a dream already exhausted. She was inclined to confront the intruders, for she had been a formidable regent, but managed to suppress the impulse. How many years had she worked and negotiated for these people’s betterment in the place of her unfit spouse? How many years trying to help the same people who would now defile and destroy her world? To what end?
The palace was soundly constructed and the Chalkland guards had barricaded the entrances as well as they could in the few hours given them, but neither the doors nor the walls were designed to withstand an attack. It was only a question of time until the plebs found their way in. The Empress lifted her age-old ancestral pendant from her neck band, opening the front to look at the silver ring and its fragile chain. The pressure in the room rose, a sign that the air spirit Basenanji was ready to carry out whatever she might order. He had always been there, powerful but invisible to all. Maybe the being could protect her. In her youth the bards of Trastamara had sung ballads telling of how these slaves of generations had gone into battle for her ancestors, crushing armies under flying blocks of stone and blowing whole armadas to splinters. Air spirits were strange creatures that nobody really understood, but through the years she had been left with the impression that Basenanji was a peaceful sort who reluctantly showed his violent power only at her behest. He was perhaps even a touch melancholy in these older years of his thralldom. She did not have any great desire to sully this servant who had obeyed her and her ancestors for hundreds of years with the blood of thousands of people. Even if she could escape, where would she go? Neither Chalkland nor Trachoria, nor any of her other old friends would want anything to do with her. No, she was a Trastamara and would not be humiliated. Her old combat tutor had told her that the Knights of Bansikan could never be beaten; only crushed as a single intact entity. Should she, an Empress of the oldest blood, fare any worse?
“Basenanji”, she said as tools were put to work on the door to her sanctuary.
“Basenanji, we require a final and great effort on your part, our servant. In exchange you may then rest for as long as you should like, in a place and manner which suits you at your leisure.”
A low murmur whistled through the room, a sign that that air spirit was listening attentively.
“We have always desired to meet the clouds eye to eye, just as you yourself met them when you were young and free, but we shall travel as befits us with our entire palace. Can you manage it?”
It became so oppressively silent for a moment that even the looters outside the door stopped what they were doing. Then the whole building began to shake. The empress rocked back and forth on her throne, afraid she had asked too much. Then everything levelled out again and she felt a weight push her stomach down into her hips. Out in the corridor cries could be heard, but this was not the Empress’ concern. Heneguya stepped dignifiedly down from the throne and over to the largest of the room’s stained glass windows. It was impossible to open but the empress took hold of a poker from the fireplace and beat out the glass and lead frame. She and her palace were in the heavens, the warm wind of the mountains flowing into the room as a surprised albador looped by. Far below she could see the Coimatri River weaving its ways east, clear as a mirror until it reached the great waters of Lake Malossi. There was only the odd cloud to be seen in the sky, which was perhaps the reason Basenanji had been hesitant, but a tiny cluster glided towards them, barely larger than a haystack. It thudded softly against the palace walls, at which point the air spirit turned the building so that the empress could reach it from the window. The cloud felt cool and fluffy to her touch, and she had a sudden urge to climb out onto it and to see if it would hold, sweeping over the earth for all time up where nobody could touch her. In the meantime though she had other plans.
“Basenanji, turn the palace so that we can see the city!”
At once the world around them rotated so that her head would have been sent swimming had she not been used to the movements of the building. A few people, presumably having clung to an outer staircase, fell screaming to the ground far below. She did not command the air spirit to rescue them though, for they had come to plunder and had only themselves to blame.
Heneguya had to shield her face against the afternoon sun with her palm in order to glimpse the capital city as never before. Tricilve seemed tiny from above, and not even the imperial palace on its little mound could impress any more, though she knew how much the craftsmanship had cost as a gift in kind for the privileges granted them by Radassabar. The street kitchens must already have begun preparing for their evening diners judging by the sickly yellow colour hanging over the city. The empress toyed with the idea of ordering Basenanji to direct the palace over Tricilve to bid a final royal farewell to her subjects, but lost the urge, perhaps because from that height the place seemed so small and poky. She felt endlessly wearied by it all, as if the perspective gained by such a view had reduced in importance her life and everything she cared about. A familiar shaking of the walls indicated Basenanji’s powers were waning and the air spirit would soon need to rest; despite his strength he was aged. Heneguya walked over to the toolbox her guards had borne in at her request before disappearing and drew out a heavy pair of pliers. She sat on the throne and opened up the pendant with the silver-link chain shackling the air spirit. It must have been cast at least five hundred years before, yet the metal resisted more than she expected. Only by clasping both levers of the pliers firmly in her hands could she muster the force to clip through it.
“You are free, Basenanji! Thank you for everything!” she shouted as the bonds were broken. Then all she could do was laugh as she was struck by weightlessness, kicking off of the throne and floating in the middle of the room. “Look Basenanji, I am free too!” she cried. I am a floating cloud!”

From the deck of the Chalklandian stanelast, Legate Ludenbrand had watched the air spirit lift the palace higher and higher into the sky, until the people standing at its windows, or clinging to its doors balconies and climbing plants, became impossible to make out. He held perhaps a vague hope that the empress and her home would float away out of reach of the plebs, but also a foreboding knowledge deep inside of how the flight would end. In any event, he howled in terror as the chain was cut and Basenanji departed from service, leaving the building to fall. By that point the vessel had made enough progress out into the bay that no screams could be heard. The palace seemed to fall so slowly that the crew could not take the whole thing seriously, until they heard the roar of impact roll out over the water a few seconds later and a dust cloud surged up into the sky. Pik Tambra, where the building made landfall, was an overgrown sandbank, but the sheer height of the drop meant what lay beneath was of little importance. Ludenbrand sunk to his knees against the balustrade with a copy of Retribution jerked closed in his lap – his closest companion in mourning.
“Justice shall be done”, he whispered over and over. Just an ounce of shame accompanied the thought that his chronicle might now contain a climactic conclusion.