söndag 19 mars 2017

Nisseland

Nisseland är mitt eget arbetsnamn på Fria ligans nya rollspel med Nils Gullikssons bilder som bas – tror inte att det blir spelets slutliga namn. Världen jag mejslar ut artar sig på ett intressant sätt, med enkel grund men stor komplexitet att gräva i för den som så vill. Här lite inspiration jag använt:

Zytera skissad i kol av barden Merigall

Tiggaren vid elden
Omkring tiggarn från Varassa satt allt folket i en ring,
och vid lägerelden hörde de hans sång.
Och om gångare och vargmän och om fruktansvärda ting,
om sin fruktan sjöng han hela natten lång:

”Det är något bortom bergen, bortom skriken bortom dimman,
det är något inom slöjor, bakom kalla hjärtans sår.
Hören — något går och viskar, går och lockar er och kvider:
'Kom till oss, ty denna jorden skall beständigt bliva vår!'”
Efter Dan Andersson
Bild av Leonardo da Vinci 

måndag 13 mars 2017

Svovlvinter


Plötsligt händer det! Idag har jag skrivit avtal om översättning av konfluxsviten till danska. Min agent Brandt New Agency har förtjänstfullt förhandlat med det danska förlaget DreamLitt som nu kommer att översätta och publicera serien på danska. Avtalet gäller alla fyra delarna i serien.

Det ska bli intressant att följa hur den danska översättaren tar sig an detta inte helt triviala uppdrag och jag räknar med att vara behjälplig i den mån vederbörande så önskar och behöver.

Det känns verkligen som en lättnad att ett utländskt förlag äntligen har visat intresse och vem vet, kanske kan det bli fler så småningom. Tillsammans med förra veckans publicitet i Svenska dagbladet ger detta mig rejäl uppmuntran inför fortsatt skrivande.

(Huruvida första romanen verkligen kommer att heta Svovlvinter eller om det ens låter bra på danska vet jag förstås inte.)

fredag 10 mars 2017

William Blake och hans glada gäng

William Blakes egen bild av urmannen Albion

Per Israelson identifierade ett citat från William Blake i Vanderland när han skrev sin understreckare i gårdagens Svenska dagbladet. Stycket han syftar på innehåller inte mindre än tre referenser från tre århundraden och är ganska typiskt för hur jag blandar och leker med lånegods. Det gör jag inte för att framstå som lärd – det är lätt att framstå som lärd när man själv får välja ämnen och frågor – utan för att det roar mig att baka in saker som jag just läser eller råkar associera till. Anspelningarna kan ofta tillföra texten någon konnotation, men jag försöker alltid placera in citaten så att läsaren ska kunna läsa förbi dem utan att behöva märka dem. Roligast är att använda ett citat i fel sammanhang och i en annan betydelse än den ursprungliga.


Här är det aktuella stycket ur Vanderland med noter:

”Jag är en sten. Jag är en ö. Prata inte om kärlek (1)!” röt trollkarlen, tycktes genast ångra utbrottet som tecken på svaghet. ”Jag är medveten om att någon berättelse måste föregå vårt handlande, men skriver hellre dramat själv än tilldelas en roll”, fortsatte han. ”Jag måste skapa ett system eller förslavas av någon annans vilja. Jag varken argumenterar eller jämför – min uppgift är att skapa (2). Men det jag gör blir aldrig förstått, bara prisat eller klandrat”(3).

1. Simon and Garfunkel, I am a Rock, 1965:
”I am a rock. I am an island. Don't talk of love …”
2. William Blake: Jerusalem The Emanation of The Giant Albion, 1757:
I must Create a System, or be enslav'd by another Mans. I will not Reason & Compare: my business is to Create”
3. Friedrich Nietzsche: Den glada vetenskapen, avsnitt 264, 1887.
”Was wir thun, wird nie verstanden, sondern immer nur gelobt und getadelt.”

Det kan tilläggas att Shaguls allra sista repliker i Vanderland är hämtade från Albert Camus bok Le Mythe de Sisyphe, 1942, vilket förstås heller inte är någon slump. Jag ser Shagul som ärke-existentialist. Han använder ofta citat från just Nietzsche som i mycket är hans förebild. Trollkarlen Uroboren är på motsvarande sätt Ludwig Wittgenstein.

torsdag 9 mars 2017

Romanerna och rollspelen i SvD

Per Israelson skriver en helsida i Svenska Dagbladet om konfluxsviten och kopplingen till rollspel. Mycket trevligt fast man får läsa det ett par gånger för att hänga med.





lördag 28 januari 2017

Ett recept på politisk thriller






Jag har just läst ut boken ”Leviathan Wakes” av James Corey – första boken bakom TV-serien ”The Expanse”, vars andra säsong snart kommer på Netflix.

Det slog mig att denna och liknande politiska thrillers följer ett i grunden ganska likartat recept:
1. En politisk instabil situation med konkurrerande makter på randen till öppen konflikt.
2. En akut kris av helt oväntad och ny natur, som egentligen inte har med det politiska läget att göra, men som hotar att eskalera denna till öppet krig eller fullständigt sammanbrott för civilisationen, mänskligheten eller universum.
3. Ett antal personer eller varelser som dras in från olika håll i krisen. De är ofta udda och osams med olika lojaliteter, men tvingas till slut att samarbeta i en ohelig allians för att inte allt ska falla samman runt dem. Inom gruppen finns också personligt hat, vänskap och kärlek. Det är dessa personer vi följer genom berättelsen.
4. Plotten innefattar diverse misstroenden, missförstånd och svek som hänger samman med den politiska situationen.
5. När den akuta krisen är löst ligger den gamla ordningen delvis i rykande ruiner samtidigt som ett vagt hopp om förnyelse kan skönjas liksom en ny maktordning med nya komplikationer vid horisonten.

Förutom i ”The Expanse” tycker jag mig se detta mönster i exempelvis Tom Clancy's böcker, Dune, filmen ”Sarajevo” om första världskrigets utbrott vilken jag såg häromdagen, och inte minst i min egen svit om den femte konfluxen.

Jag tilltalas mycket av upplägget och det är förstås anledningen till att jag själv använt det. Tolkiens ringentrilogi är för mig något av en hybridform, där de politiska makterna delvis utgörs av agerande personer och varelser. Det man missar med ett sådant upplägg är att det mer abstrakta politiska spelet måste manipuleras inom dess egna ramar snarare än påverkas eller kuvas. En personifierad ond makt, exempelvis Voldemort i Harry Potter-böckerna, måste besegras eller neutraliseras, men saknar systemets komplexitet. Marvels universum och Star Wars må simulera politik, men ligger för mig på samma nivå som Harry Potter i det avseendet, där ”aristokratiska” hjältar och skurkar egentligen är de enda som räknas och de enda som kan påverka läget. För mig är sådana miljöer och sammanhang ointressanta.

Rollspelskonstruktion
Jag tror, eller vill gärna tro, att det var den bakomliggande politiska nivån i min egen rollspelsserie Svavelvinter med efterföljare som tilltalade många, dvs att man ställdes inför konkreta äventyr, men att dessa hade en större kontext som påverkades av gruppens agerande. Det är inte ovanligt att den politiska nivån helt saknas i rollspelsäventyr eller att den är helt statisk och närmast oberoende av spelarnas agerande, dvs det finns en förtryckande kyrka etc, men den har mer funktionen av hinder – ungefär som en besvärlig skog. Maktbalansen kanske ändras, men sällan genom spelarnas agerande utan mer genom externa händelser. Mitt råd till rollspelskonstruktörer blir därför: Pröva att följa receptet ovan och se vart det tar er!

Boken Leviathan Wakes
Jag gillade verkligen boken liksom serien ”The Expanse” vilka utspelar sig i vårt solsystem om kanske tvåhundra år. Den politiska situationen är mycket bra utformad, med spänningar mellan vår gamla jord som en tung men bekväm makt, det koloniserade Mars som Sparta och astroidbältet som ett proletärt gruvdistrikt där folk fått avvikande fysionomi pga uppväxt i låg gravitation. Även den akuta krisen var mycket spännande och överraskande, i alla fall för mig och jag ska inte spoila den. Språket i böckerna liksom karaktärsteckning och logik är enligt min mening något sämre men inte dåliga, motsvarande en trea på en femgradig skala. Sammantaget skulle jag ge betyget fyra av fem.


måndag 23 januari 2017

Tillbaka till rötterna!


Orvar Säfström publicerade i slutet på 2016 en bok med Nisse Gullikssons skisser och bilder till Äventyrsspels ursprungliga rollspel. Boken gavs ut av Fria ligan, firman bakom Svavelvinterspelet, och finansierades genom Kickstarter. Eftersom man drog in en hel del pengar, så nådde man extramålet att ge ut ett rollspel i bildernas anda.

Jag har nu blivit inbjuden till produktionen av detta spel och sitter som bäst och funderar på världens utformning. Det är riktigt roligt att komma in på ett så tidigt stadium där väldigt lite ännu är spikat – exempelvis titeln.

Det här ska bli ett fantasyrollspel i den gamla traditionella skolan ganska långt från Trakoriens mer sofistikerade renässansvärld, men miljön är mig mycket bekant eftersom det var där jag själv började.

Min ambition kan sammanfattas med Viktor Sjklovskijs ord från 1917: ”att främmandegöra det alltför bekanta” – dvs att hitta nya, skruvade stigar genom välkänd terräng.

Lägesrapporter kommer!

lördag 14 januari 2017

Poesins omöjlighet


Igår bläddrade jag i TS Eliots samlade verk på jakt efter en referens. Som en del av er säkert har märkt innehåller mina konfluxböcker många referenser till Eliots dikt The Hollow Men – inte minst är romanernas dödsrike modellerat efter framför allt följande strof:
In this last of meeting places
We grope together
And avoid speech
Gathered on this beach of the tumid river
En annan dikt som spelat stor roll är Richard Demels Verklärte Nacht, som jag själv fick översätta från tyskan och som ligger till grund för Schönbergers musiksvit med samma namn. Dialog från dikten finns bland annat med när Gistaki och Didra Damagi ror från skeppet Nattvinge till Skuger på sidan 326 i Slaktare små. Isdruidens sång på sidan 235 i Svavelvinter är parafraserad från Harry Martinssons Aniara. Dessutom finns i böckerna en hel del material från Shakespeare, från låttexter och förstås från sumerisk diktning.

Ändå läser jag inte poesi.

Jag har funderat över detta. Jag tycker om och återvänder gärna till flera dikter, men jag läser inte poesi såtillvida att jag köper och läser diktsamlingar eller går på läsningar. De dagliga uppläsningarna av dikt i radio tycks mig ofta manierade och pretentiösa. Ändå älskar jag ju att utforska språkets möjligheter och framför allt vad som kan sägas mellan orden. Jag borde helt enkelt gilla poesi. Min förklaring till oviljan så här långt har varit att jag ännu inte är mogen att läsa dikt mer koncentrerat, att där finns något att upptäcka som ännu återstår för mig att finna – en ganska trevlig tanke.

En ny fundering slog mig häromdagen: Det är själva beteckningen poesi jag inte gillar eller genrebeteckningar över huvud taget. Jag kan förälska mig i ett specifikt verk utan att för den skull intressera mig för genren som helhet, för formen eller ens för annat från samma upphovsman. Detta synsätt kan även förklara hur jag lyssnar på musik, nämligen att jag hittar favoriter i vitt olika genrer: klassiskt, skillingtryck, rock, experimentell musik, jazz, psalmer, dansband och nu senast extreme metal. Inför mitt samarbete med Christian Älvestam insåg jag att jag inte alls begrep tung metal, men lyssnade om och om igen och letade efter det som jag ju vet att många gillar. Nu spelar jag vår preproduktionsskiva Mörkrets Tid dagligen bara därför att jag tycker att den är så jäkla bra, och det efter att ha inlett morgonen med Mozarts Requiem och lite argentinsk tango.

Poesi och musik är så rika företeelser att de enskilda dikterna och låtarna helt enkelt varken ryms eller kan fångas i samlande begrepp. Det är ett ganska hoppfullt synsätt tycker jag och öppnar en värld av möjligheter snarare än inhägnar en bekant trädgård.