torsdag 5 mars 2015

Requiem 500

Räknaren på min dator visar att jag just nu lyssnar till Mozarts requiem för 500:de gången. Huruvida det är gång 500 sedan den senaste datorn inhandlades eller totalt vet jag inte, men många gånger är det.

Det flitiga lyssnandet beror inte som man kunde tro på att jag älskar detta musikverk över allt annat utan för att det har fått en specifik funktion. Jag skriver som jag tidigare berättat nästan alltid till musik. Sedan jag ätit frukost och hundarna fått sitt, spelar jag regelmässigt Mozarts requiem först av allt. Stycket motsvarar för mig målarens preparering av sin duk – ett nollställande av det underlag på vilket jag arbetar. Det sätter mig inte direkt i stämning utan flyttar mig snarare bort från världen och till Trakorien, signalerar att nu tar arbetet vid. Som pannå fungerar det alltså utmärkt. Någon overtyr till Trakorien är det inte. Det är för mig första satsen i Sjostakovitj första cellokonsert.

tisdag 24 februari 2015

Holtershus

Från staden under isen går jag vidare med ett mellanspel i huvudstaden. Välkomna alltså till Holtershus, Tricilves lyxförvaringsanstalt för personer som Bodâken ännu inte riktigt vet hur man ska förhålla sig till, dvs om de ska krusas och belönas eller skickas till skarpt förhör och offentlig avrättning. Jarmona av Gryningen blir min röst i Tricilve under denna sista bok. Hon har sökt sig till huvudstaden för att upprätta diplomatiska förbindelser med trakorierna men möter en paranoid kejsarmakt.

Holtershus är en pittoresk gammal stenbyggnad belägen mellan kejsarpalatset och palatsgarnisonen på Coro Campina där trakorierna hade sin första befästning under nybyggartiden. Huset är byggt att motstå belägringar och saknar därför fönster i bottenvåningarna. Utsikten över Lak Mundri är magnifik från de översta gallerklädda balkongerna. Den enda nackdelen har byggnaden gemensam med Hotel California. Det är svårt att komma därifrån.

Ni får själv gissa vilka olika roller personerna på bilden har i huset.

söndag 22 februari 2015

Drakens flykt


Jag glömde redogöra för hastigheter i gårdagens blogginlägg om mått och vikter så det kommer här. Jag deltog nyligen i en diskussion på FaceBook där trådstartaren klagade på att samma resa i fantasy kan ta olika lång tid. Själv försöker jag oftast beräkna tidsåtgång för resor genom färdsättets medelhastighet, sträckan och olika fördröjningar längs vägen.

Sjöfart
Eftersom Trakorien är ett örike baserat på handel så sker många förflyttningar till havs. Jag brukar utgå från att lastade karacker och karaveller genomsnittligt seglar med drygt 4 knops hastighet dygnet runt, vilket ger ungefär 100 Trakoriska mil eller 18 svenska mil. Sedan lägger jag till en dag för avfärd och en dag för ankomst till hamn. Segelfart har den stora fördelen att fördröjningar och tidsvinster lätt kan åstadkommas genom bra eller dålig vind. Krigsfartyg utom galbaloner seglar snabbare, kanske 6 knop som marschfart för ett smäckert skepp medan en katremass kan komma upp i 20 knop under gynsamma förhållanden.

I den kommande boken Vanderland seglar inte mindre än fyra expeditioner från Trakorien mot Marjura. De avseglar från olika platser, vid olika tidpunkter och med olika hastigheter. Redan innan jag började skriva boken kalkylerade jag dessa resor, eller snarare regisserade jag dem eftersom jag ville att skeppen skulle komma fram till destinationen i en viss ordning. Därav tvingades exempelvis den stegosiska expeditionen med Jarmona av Dagen att vänta i några dygn till Arn Dunkelbrinks stora frustration.

Flygfart
Draken Blatifagus håller en marschfart på 60 km/h under sexton timmar per dygn. Den skulle kunna flyga dygnet runt men gör det inte utan väljer att vila på något moln om det inte är bråttom. Den når alltså ungefär 100 svenska mil på ett dygn och tillryggalade sträckan Marjura-Trakorien på tre och ett halvt dygn i Svavelvinter. I samma bok anfaller draken staden Arhem med överljudsfart, dvs över 1000 km/h (att jämföra med vissa rovfåglar som kan dyka i 350 km/h). Jag trodde på förhand att någon skulle opponera sig mot detta men det slank igenom.

Horndemoner och gripar håller en marschfart på 50 km/h. Horndemoner kan flyga dygnet runt men inte ändra hastighet utan bara falla när de ska dyka. Gripar kan dyka i kanske 200 km/h men orkar bara flyga några timmar åt gången såvida de inte kan glidsegla.

Landfart
Avstånd på land anges ofta i dagleder, vilket motsvarar 2-3 svenska mil eller 12-16 trakoriska mil per dygn beroende på terräng. En häst kan normalt ridas 25 trakoriska mil på en dag - lika långt marscherar militär trupp. Kurirer rör sig betydligt snabbare och byter då hästar längs vägen. I Vredesverk red Praanz da Kaelve 80 trakoriska mil eller 14,5 svenska mil på tio timmar men bytte då häst varannan timme.

lördag 21 februari 2015

Vikter, mått och hastigheter


Jag har funderat på om det vore en bra idé att lägga en tabell över enheter för trakoriska vikter och mått i den sista romandelen, i anslutning till personregistret. Jag försöker vara hyfsat konsekvent vad gäller sådant samtidigt som jag försöker emulera situationen i äldre tider: att mått kunde vara ungefärliga och inkonsekventa och att samma beteckning kunde variera mellan kulturer och städer. Min grundregel är att trakorierna är mycket noga med allt som har betydelse för handel och affärsuppgörelser men mindre noga med "bruksmått". Här är några exempel som används i böckerna:

Längdmått
Trakorisk mil = 1800 m
Pilskott = 250-300 m
Spjutkast = ca 40 meter (avstånd)
Replängd = ca 30 meter (längder)
Dubbelsteg = 150 cm (bara om sträckor som kan vandras eller stegas)
Aln = 60 cm
Fot = 30 cm
Famn = 180 cm (bara i djupled och om längder av rep, tyger, nät och liknande som kan mätas med famntag)

Volymer
Tunna = 150 liter
Skäppa = 25 liter
Kanna = 2,6 liter
Stop = 1,3 liter
Balar = så mycket av en buntad handelsvara som kan bäras av två stuvare

Vikter
Skeppspund = 170 kg (mått för skeppslaster)
Markpund = 8,5 kg
Skålpund = 425 g

Vad tror ni om saken?

onsdag 4 februari 2015

Boken speglad i kött


Ni som läst konfluxromanerna vet att Trakorien skapas genom att bilder och tecken i en bok speglas i kött.

Nu har det hänt! Peter Hedman har tatuerat in kung Ottar, dolken Demens och draken Blatifagus och funderar som bäst på kompletterande motiv för att få en hel trakorisk sleeve. Jag blev lite omtumlad när jag hörde om saken och inte så lite smickrad. Extra roligt att tatueringar faktiskt förekommer i romanerna; ni minns kanske tatueraren Xelimogga som ristat furstessan Didra Damagis självlysande, kargomitiska slingor och i den kommande boken Vanderland stöter vi på vitristade harkamorer, en krigarkast som tatuerar sig genom frysbränning.

Så här säger Peter Hedman själv om saken: "Rollspel har varit en stor och fantastiskt rolig del av min uppväxt. Av allt vi spelat har alltid Konflux-kampanjen, och särskilt Svavelvinter, varit en favorit. När jag sedan såg omslaget till första boken tyckte jag att det var ett väldigt snyggt motiv och samtidigt en väldigt bra påminnelse om alla roliga stunder vi haft när vi spelat. Så jag gjorde den först. Sedan tänkte jag att det finns så många andra karaktärer som skulle passa som tatueringar så det fortsatte liksom därifrån. Så snart har jag en arm som påminner om allt roligt jag haft med mina vänner. Det svåra är väl att välja ut vilka som ska får vara med"

tisdag 27 januari 2015

Babels oändliga bibliotek

Jorge Louis Borges beskrev i en berömd novell, "Babels bibliotek", ett bibliotek som innehåller alla tänkbara böcker, dvs alla matematiskt möjliga kombinationer av bokstäver. De flesta av böckerna skulle förstås innehålla meningslöst strunt, till synes slumpartade bokstavskombinationer, men här och där skulle ord råka bildas. Mer intressant är att biblioteket - som inte är oändligt, men väldigt omfattande - också skulle innehålla alla tänkbara mästerverk, skrivna eller ännu ej skrivna. Ett blogginlägg jag nyligen läste diskuterar Carl Sagans dröm om Encyklopedia Galactica - ett fullständigt verk med all tänkbar kunskap och visdom samlad och formulerad av de många avancerade kulturer som kanske finns därute i rymden och tiden.

Tanken på det fullständiga biblioteket kallades av den amerikanske filosofen W. V. O. Quine för "en melankolisk fantasi". Samme Quine påpekade att allt som någonsin kan uttryckas kan formuleras med hjälp av bara två tecken i ett binärt system. De flesta författare har förmodligen någon gång snuddat vid den melankoliska fantasin: allt jag någonsin kan komma att skriva finns redan någonstans i Babels bibliotek.

Man anar redan vid en flyktig tanke problemet att hitta det man söker i biblioteket och Borges novell handlar också till stor del om den ändliga och dödliga människans svårigheter och drömmar när det gäller att orientera sig bland de oändliga möjligheterna (som alltså inte är oändliga utan bara många i detta fall).


För mig och säkert för många andra ligger det något samtidigt vackert och skrämmande i tanken på den fullständiga textssamlingen. Framställs fantasin tekniskt-matematiskt, såsom ofta är fallet, missar man dock enligt min mening att information är kommunikation byggd på konvention, dvs mening uppstår hos läsaren, medan den bara ligger latent i själva texten. Diskussionen ovan om Encyklopedia Galactica handlar till stor del om hur informationsförmedling skulle kunna överbrygga avstånd och tid mellan civilisationerna, men inte om hur den skulle kunna ges eller behålla mening. Vi har ingen tillgång till världen "såsom den är" utan är hänvisade till tolkningar av den, intryck förmedlade via våra sinnen, sammanställda enligt mer eller mindre vedertagna och ändamålsenliga modeller vilka antagligen skulle variera våldsamt mellan olika kulturer och tider. Som Wittgenstein sade: "Om ett lejon kunde tala skulle vi inte förstå det" - dvs förståelse kräver någon slags gemensam referensram.

Det finns också tidsaspekter att beakta i Babels bibliotek. Vi kan inte läsa alla böcker samtidigt eller utanför tiden:
Exempel 1.  Samma bok som exakt beskrev mordet på Olov Palme skulle inte ha samma innebörd beroende på om den publicerades före eller efter det faktiska mordet.
Exempel 2: I Babels bibliotek skulle definitionsmässigt finnas många nästan likadana versioner av samma deckare, där bara slutet varierar. Vi kan inte läsa dem alla samtidigt eller oberoende av varandra utan måste välja en sekvens. Tolkningen av en specifik version skulle därmed skilja sig avsevärt beroende på om vi läste den först eller sist.
Exempel 3: En bok om rasbiologi bland människor skulle inte avkodas likadant före och efter Auschwitz.

Min slutsats: Information består inte i tecken på papper utan i vår tolkning av dessa tecken. Därför blir Babels bibliotek inget annat än en melankolisk fantasi.


* Bilden visar Erik Desmazieres version av Babels bibliotek - en av oändligt många möjliga tolkningar.

lördag 24 januari 2015

Krau-Ki

Under glaciären på Marjura ligger de vandöda crurernas förlorade huvudstad Krau-Ki* dit berättelsen nu är på väg. Som inspiration har jag studerat bilder, bland annat de ni ser från isländska Kverkfjöll - isgrottor som mejslats fram genom jökelälvars flöde och jordens vulkaniska värme underifrån.

Faktiskt uppstod Marjura efter en sommar jag upplevde på Island under mina studier till veterinär. Jag åkte omkring med en veterinär i Höfn på öns sydöstra del och vi besökte bland annat Vatnajökull, dvs Kmorda. Resan till Höfn gick genom det flodgenomsatta landskapet söder om glaciären vilket blev jökellandet runt Ollach på Marjura.


"En gigantisk isgrotta bredde ut sig inför mannens ögon, drypande av glaciärtakets tårar. Allt skimrade för blicken; isvalv och pelare tycktes lysa liksom de fallande dropparna, vilka glödde som störtande svärmar av eldflugor. Genom gnistregnet anade han märkliga formationer, ruiner av form och resning han tidigare aldrig sett. Han märkte nu att grottan inte var ett enda rum utan en serie sammanhängande kaverner uppburna av mellanrest is och berg. Vid synhorisonten, säkert ett fullt pilskott bortom klippan där han klängde, rann smältfloden åter i dagen för att bilda en vattenansamling i grottans lägsta del, kokande av strömmar, av liv eller av underjordens värme. Berget och grottans tak steg istället utom synhåll bortom ett isöverhäng dit han inte kunde se utan att klättra ytterligare."


* Cruriska namn var ofta delade på detta sätt och uttalades med vassa harklande ljud. Cruri var ursprungligen Kru-Hri medan staden Isakra i Trakorien anlades som Esach-Rha.