onsdag 22 april 2015

Skribentens Geologiska Undersökningar

Det är trevligt och omväxlande med efterforskningar bortom internet ibland! Min erfarenhet är att akademiker gärna hjälper till med även befängda frågeställningar och snarast finner det uppfriskande att få vädra tjänsterummen och släppa in dofterna av det vildvuxna utanför. (Jag har tidigare antagligen berättat om mitt sökande efter Borgias familjegift "La Cantarella", där frågorna till sist fick svar från universitetet i Milano.)

Igår besökte jag SGU – Sveriges Geologiska Undersökningar, där geologerna Erik Jonsson och Henrik Mikko hade vänligheten att träffa mig över en kopp kaffe. Den förre är mineralog och den senare inriktad mot glaciärernas inverkan på landskapet. Min avsikt var att prata vulkaner, tektonik och glaciärer med anledning av händelser på Marjura – kanske inte för att nå realism i boken, men att få lite tips om hur verkligheten kan jämkas samman med fantasin.

Några samtalsämnen från mötet
? Rör sig glaciärer alltid över underlaget eller kan de ligga stilla (och underförstått låta bli att mosa ruiner som jag vill ha kvar)
 ! Enligt Henrik beter sig stora ismassor som en mycket trög smet hälld över landskapet. Tänk er en gräddtårta som man hela tiden bygger på med nya lager; förr eller senare börjar de undre delarna kollapsa och tryckas ut åt sidorna. Jag fick bekräftat att glaciärer ofta är isvidder på ovansidan, men lätt spricker upp i där de rör sig mot smältkanterna, något jag redan skrivit in i romanen. Mitt hopp om Krau-Ki står till grottbildningar av typen Kverkfjöll på island som jag tidigare pratat om.

Jag fick lära mig om lavors natur, där den mafiska, lättflytande och utsvämmande basaltlavan passar mina syften bättre än den felsiska som är trög, gasrik och ger de explosionsartade, rykande vulkanutbrott vi oftast tänker på. Jag framlade tankeexperimentet med ett vulkanutbrott i en av kulvertarna under SGU, hur snabbt lavan skulle rusa genom källarpassagerna, om den skulle föregås av giftig gas etc. Intressant är att lavans densitet bara är 2-3 kg/liter (vatten = 1, Guld = 19,3). Basaltlava är ca 1000 -1200°C. En fråga jag ännu inte fått svar på är hur nära man kan komma sådana lava innan det blir outhärdligt. Det är basaltlava som kan stelna som glasyr över ett stup på bilden ovan från Hawaii. Vi pratade också om scenen där Gollum ramlar ner i Domedagsberget*.

? Kan en vulkan ligga med bubblande lava permanent i dagen?
! Knappast eftersom ytan snabbt stelnar sedan utbrottet dämpats. Däremot kan smält sten finnas en bit ner i magmakammaren. Jag tänkte lite skamset på min 60 mil långa öppna vulkanklyfta Drapaklev norr om Vitrike på Argonds kontinent, vilken kanske är mer häftig än realistisk. Samtidigt finns visst hopp i vår världs "hotspots", där het magma strömmar upp underifrån av inte helt kända anledningar och "svetsar hål" i berggrunden ovanför. Två kända hotspots är Yellowstone och Hawaii, där jordskorpan i båda fallen rört sig över den underjordiska svetslågan så att nya vulkaner uppstått på rad. Om man tänker sig att de gamla vulkanerna inte sluts så kanske en vulkanklyfta kan kvarstå. Duger åt mig.

Sist av allt pratade vi om huruvida glas är en trögflytande vätska eller inte, där svaret tycks vara "både och". Erik Jonsson hävdade att glas är en vätska rent strukturellt. Samtidigt vet jag mig ha hört från forskare att glas inte alls flyter ut med tiden, vilket bland annat Harry Martinsson sade i Aniara och vilket man ofta hör som orsak till att gamla glasrutor är tjockare i nederkant, eller till att Linnes flaskor ändrade form vilket resulterade i att han inte kunde få ut nedstoppade stenar och därför drog slutsatsen att stenar växer. Gammalt glas kan dock kristalliseras och få ogenomskinliga fläckar.

Spännande och givande möte!


(* Gollum faller i filmen under fem sekunder vilket motsvarar 125 meter, landar platt på ryggen i mer än 1000°C varm, flytande sten. Han skulle knappast kunna hålla upp ringen och göra några miner alls och han skulle inte sjunka utan brinna upp på ytan om han alls hann komma upp igen.)



onsdag 8 april 2015

Svavelvinter som podd


Ni som själva aldrig spelat rollspel kan nu höra hur ett spelmöte går till. Spelledaren Axel Widén och hans minioner spelar det gamla Svavelvinteräventyret från 1987 inför öppen mikrofon i poddcasten Vi spelar rollspel. Mycket underhållande, i trevligt tempo och utan det sedvanliga flams jag minns från eget spel. Tre avsnitt har redan publicerats och planen är att lägga ut ett nytt varje vecka.

På bilden gruppens äventyrare:
Riddar Francus Gyllenhane
Dvärgmedicus Castur
Halvalven och tjuven Deleth
Halvlängdsmannen och jägaren Urmari
Alvmagikern Arvakur (Deleths far)

tisdag 7 april 2015

Smakprov på engelska

Översättaren Dominic Hinde har översatt fem smakprov ur de tre konfluxromanerna till engelska. Nedan finns en av dessa texter för påseende, en bekant scen ur Brimstone Sleep, kapitel 31. Min agent, Brandts New Agency, kommer att ta med texterna till Londonmässan senare under april och visa dem för intresserade förlagsrepresentanter från andra länder. Notera att det alltså inte rör sig om avsnitt ur en fullständig översättning utan just om fristående smakprov.

De stycken som översatts är:

Svavelvinter
Kapitel 29 Eld från himlen
Scenen när Trodax tar sig ur gruvan. (Scenen fanns redan översatt av Martin Andersson och har redigerats.)

Kapitel 31. Mannen utan öde
Scenen när Silvia Miranda vaknar i Shaguls grav.

Slaktare små
Kapitel 3. En blå Meridian
En enda sida om när Grisselhår och Perrima seglar tillbaka till Trakorien.

Kapitel 39. Den pilske prelaten
När Didra och Robur samtalar och kramas.

Vredesverk
Kapitel 10. De åldriga ödlornas arv
När draken attackerar magillernas styrkor

Kapitel 43. Humlans flykt
Om kejsarinnan Heneguyas död



A man without fate

 Silvia Miranda the wind witch was awoken by a faint draught across her face, the remnants of a foreign breeze, odorous and until now reticent to come so close to a human. Deprived of her ether she could neither understand nor identify it, but she knew she was not dead at any rate – in the underworld there is no wind at all.
Her limbs were leaden, as if her body had been emptied of blood and her arteries occupied by thick quicksilver. Her thoughts were clear though. Fear of the unknown is something every conjurer must suppress from the first tears of childhood to avoid being crushed upon fathoming the endless possibilities their art can grant.
She lay in the damp half-dark, on a stone table covered with dead rustling leaves. Over her stretched naked branches that had surrendered their bark to the soil long ago, but beyond them there was no sky, only vaulted stone. The shadows of sprawled limbs patterned the walls in perfect but lifeless arrangement, carved in an unmoving blue light as if the whole scene was drowned in set glass. Underground. Sealed off. Still.
A procession drew slowly closer, its steps revealed by the still rustle of feet moving leaves. The sound reached an audible level thanks only to the contrasting silence. The weak breeze that had visited her immediately petered out into nothing. A man moved into her field of vision; she recognised him immediately from their disturbing ethereal meeting at the basin in the underworld. This time he came as one person, not three, but he had the same round, bare head as his projections. His green eyes looked down in cold assessment, the eyes of an executioner in powerful sockets. The man felt her lame body, not with desire but as to assure himself of the solidity of her substance. He placed his hand on her stomach and let it rise and fall in time with her breathing.
“Warmth”, he said slowly and lay down next to her on the stone altar, turning his cheek to her left breast as if to relive a lost, primal memory.
Another hand, yellowed and withered with its bones sticking out like newly hatched insects at the extremities of the ring and middle finger, suddenly stretched toward her. The man batted it away, irritated.
“Master Honsula! You cannot touch everything simply because you lack eyes. Be mindful of your privileges, I can just as easily bury you again whenever I like – and keep you conscious in your grave.”
With great effort Silvia Miranda turned her heavy head and saw three, no four, figures standing silently at the end of the altar – dead, contorted and ravaged by time but animated by the stranger’s necromancy.
The reprimanded Master Honsula withdrew his hand without a trace of disappointment. She saw his eyes had been sewn shut with a rough black thread. The dead figure next to him had its mouth tacked closed in the same manner. Honsula, where had she heard the name Honsula? “Our guest was until recently a man”, the living one informed his companions. “Does that perhaps dampen your enthusiasm?”
A lunatic. Silvia Miranda tried to study him from the corner of her eye. He pulled himself up on his elbows and into her line of sight when he noticed her efforts, chatting slowly as he lay with a finger caressing her chin like a sated lover.
“Your sleep revealed your name to me and I already know you better than you could imagine. Until it was decided otherwise you were a man by the name of Ramilard. The Narrators - I prefer calling them that as Gods is such an overblown word – it was the Narrators who changed you, removed bits and rewrote others so that now you have always been a woman. I had nothing to do with it myself but for my part I can say that I find you much more agreeable like this. Though your love I cannot perhaps count on, rather… mutual respect and a crumb of warmth. One does not apply any value to warmth until the alternative is apparent. It can be hard to fathom the Narrators of our world. They do not want us to understand, robbing a snake of its legs when it tries to help us to knowledge, punishing us with challenges and eternal travails when we reach for the forbidden fruit. They want us to worship them and play our roles, to be born, live and to die. But they no longer exert that kind of power over me, and I can offer you your salvation even if you are willingly enslaved to the God of Storms. Think it through calmly! Here there really is no urgency to anything.”
A dry leaf settled in the hollow of her throat. He plucked it up and held it against the blue light.
“This was a strong and hardy tree, chosen for its ability to grow underground, but the leaves are more beautiful dead, you can see all of the veins. I appreciate a beauty that does not change. They merely molder imperceptibly slowly. When plants are alive you always worry about them withering and crumpling, is that not so? I used to collect chicks as a boy, but they always died as soon as I had developed an attachment – as unpredictable in their vitality as women are in their love. When I was young I liked the idea that every leaf was unique, that two leaves have nothing more in common than the label we have given them for quite practical reasons. In those days I was fond of wandering in the forest below the mountains. Now though I know the truth. The lack of any one unique form detracts somewhat from the experience. A leaf is a leaf is a leaf, the same tiresome reproduction of the same tiresome idea, their name. Did you know that if you changed the Narrator’s written word for ‘leaf’, the real one that only exists in one single place, all of the leaves would vanish? Not because it is within my power to do so, but if you could delete that one word then none of the leaves would ever have existed. All those songs about greenery and girls with wreaths in their hair would change at a stroke. Who knows what you would sing about? Perhaps the poets would extol the virtues of… the gut instead?”
Silvia Miranda tried to collect herself. She had apparently been captured by a necromancer, in connection with the unearthly predator she had encountered at the temple of Kmorda. But where was she and with what purpose? Underground, yes, but where? She was under his control, but her aura could not be kept out forever – it would collect and give her back her power if she was given time. Who was he? Had he lost his mind? It was not unusual for powerful magicians, especially illusionists, to lose all perspective and vanish into their art. It was said that in Coro Partena they dug up an old master magician when they were building a carp dam. The man was sealed in a copper urn from an ancient civilisation. Pale and mushy like a tape worm, he turned to steam in the sun without anybody being able to understand who he was or make sense of his flat and increasingly desperate babble.
“See these small, tiny holes along the edge of the leaf?”, continued the man, pinching her cheek sharply when he saw she had stopped paying attention. “My princess made them all with a tiny pin – it must have been between her nineteenth and twenty-first years in here – long ago now. She catalogued and marked all of the leaves, thirteen thousand, five-hundred and eighteen. With three hundred and fifty three holes in each if I remember correctly. A lot of holes. You can see that the holes are slightly bigger on the later leaves as the pin was worn down and the tip widened. The imperceptible resistance of a thin leaf membrane can in time blunt a bronze needle. It gives you a certain respect for the patience involved that you could hardly imagine beforehand. Is it not a beautiful thought that a princess of noble blood year after year should punch patterns into dead leaves? Yet her work was never completed, for I was forced to take her needles away from her. She tried to kill herself with them by piercing those same tiny holes in her skin above her arteries, so she could open them up before I had a chance to stop her. She was too eager though and punctured a blood vessel prematurely. I saw the blood and healed her, and in thanks she poured Kargomitic curses upon me, ugly but impotent words.”
Suddenly he got up from her view, but after almost a minute’s silence, when she thought he had gone, his voice spoke from over the top of her head.
“You are strong, but I knew that as soon as I saw you down there amongst the dead at the river. Your power could be significant if only you freed yourself from the curses of your sullied name. I understand your innermost feelings. You can be sure that I am the man to restore you. Now I deign to lift a weight from your body so that you might move. As your liberator I do not wish to admonish you, but I ask you to exercise judgement and carefully consider my offer. Know that my name is Shagul, and I bid you welcome to my tomb!”

måndag 30 mars 2015

Innebandy



Nu ett inlägg om sport. Jag har inte skrivit mycket om saken här på bloggen, men för mig har det alltid varit viktigt att röra på mig och sporten har dessutom satt en hel del spår i Trakorien. Främst har jag spelat innebandy och tennis genom åren och hoppas att kunna fortsätta ett tag till även om jag för tillfället tvingats till ett uppehåll pga knäproblem.

Bilden ovan föreställer RhabdoRana, ett lag som jag och pojkarna på bilden skapade år 1989. Jag står längst till höger på bilden (tro det eller ej) och bredvid mig står Johannes Gustafsson, sedemera svensk landslagskapten och innebandyproffs i Schweiz, vald till Sveriges (läs världens) bästa spelare 2001/2002. Diagonalt nere på andra sidan bilden sitter Marcus Svedberg, min dåvarande granne som jag kände bäst, idag barnläkare i Göteborg. Eftersom jag ännu inte hade några egna barn och alltid varit barnslig umgicks jag och och pojkarna. De gick med mina hundar, jag hjälpte dem med läxorna, de klippte gräs, vi spelade baseball, brädspel och innebandy. Detta var före dagens pedofildiskussioner och idag skulle en sådan relation förmodligen inte kunnat förekomma vilket är lite synd eftersom det var givande för alla och vi fortfarande har kontakt än idag, i detta år när pojkarna fyller 40. Tillsammans med min vän Jonas Blomberg startade jag samma år laget Loke i serien där vi alla spelade. Eftersom pojkarna var 14 och vi hade en 55-årig bandyspelare i laget så var åldersskillnaden 41 år. Vi vann serien första året och Loke finns fortfarande kvar. Som kuriosa kan jag nämna att jag idag också har kontakt med minst tre andra pojkar från samma gata, vilka emellertid var lite för unga för att tillhöra kärngänget: litteraturvetaren Jerry Määttä, konstnären Martin Tebus och musikern Andreas Johannesson.

RhabdoRana alltså – översatt till "Den strimmiga grodan" – Trakoriens främsta mördarsekt. Medlemmarna bär en skära och en vandringsstav som kan sammanfogas till en stridslie. Denna stridslie har sin förebild just i en innebandyklubba, ett exempel på min ibland bisarra humor.

Sporten dyker emellertid upp på fler ställen i böckerna. Huvudpersonen Praanz da Kaelve är tävlingsfäktare, dvs en idrottsman och han känner att han börjar bli för gammal för arenan, men vill inte erkänna det. Idrotten är en grym värld, ett kondensat av ett mänskligt liv där de bästa blomstrar under kanske femton år men sedan obönhörligen brädas av yngre förmågor. Ibland faller de för rent Thomas Kuhnska paradigmskiften, lite som stumfilmsstjärnorna när ljudfilmen fick sitt genombrott.

Storvreta
Jag valde att skriva detta blogginlägg just idag därför att den hittills störste innebandyspelaren genom tiderna, Mika Kohonen, precis fått sparken från sin klubb Storvreta, klubben jag länge hejat på. Kohonen har spelat i Storvreta under tio år, vunnit tre SM-guld och två champions cup med klubben, valts till världens bäste innebandyspelare fem gånger. Han innehar poängrekordet i den svenska högsta serien, har vunnit två VM-guld åt Finland etc, etc. Det är också en man jag aldrig har hört skylla en förlust på någon annan och som är ett föredöme för ungdomar. Faktum är att jag ett tag lekte med Mika Kohonen som förebild till just Praanz da Kaelve i böckerna. Alla dessa meriter betyder idag intet för Storvreta eftersom Kohonen nu anses vara för gammal, skadedrabbad och en belastning för klubbens utveckling. Andra, inklusive jag själv, anser att Kohonen har mycket kvar att ge, men så grym är idrotten. Själv var jag chef i myndigheter och företag under många år, men inget vidare i den rollen eftersom jag alltid har varit för blödig. Jag tycker synd om folk helt enkelt, kan inte ens kasta gamla missväxta krukväxter av lojalitetsskäl.

Jag började skaffa säsongsbiljett till Storvretas hemmamatcher eftersom mina gamla gatpojkar Lars Jonsson (längst till vänster på bilden) och Johannes Gustafsson kom att spela i klubben där de också avslutade sina karriärer och jag fortsatte sedan följa klubben. Det senaste året avstod jag säsongsbiljett vilket visade sig vara helt rätt eftersom resultaten varit usla. Dessutom tycker jag mig ha märkt att sporten inte gör mig till en bättre människa. Alla som spelat med mig vet att jag kan förvandlas till en varulv på planen och även på läktaren har jag betett mig så att ömtåligare människor flyttat på sig. Det känns inte riktigt bra. Storvreta är en klubb jag verkligen försökt gilla, fast det har varit svårt. Jag tycker aldrig att man har behandlat sina supporters med omtanke. Kringarrangemangen är ganska magra och jag skrev därför en gång brev till klubben med innebörden att jag kunde hitta på lite sånger och hejaramsor. Något svar fick jag aldrig utom från Upsala Nya Tidnings reporter som tyckte att det var en jättebra idé. Klubbens hemsida har därtill alltid haft en nordkoreansk touch där allt ständigt är frid och fröjd (Kohonens avpollettering nämns inte alls på sidan i skrivande stund och när nyheten väl kommer slår jag vad om att formuleringen blir något kastrerat i stil med att man "önskar Mika all framgång i hans fortsatta karriär".)

Jag tar från och med idag avstånd från Storvreta IBK. Praanz da Kaelve blir gammal och Mika Kohonen blir gammal, det är inte mycket att säga om den saken, men saker kan skötas snyggt eller svinaktigt och klubben har genom åren hanterat ett antal andra avpolletteringar på mindre snyggt sätt. Livet går vidare.


torsdag 19 mars 2015

Det fraktala slottet


Som en pendang till diskussionen om det växande slottet Store stenfar hittade jag till sist i affären den förebild jag hela tiden hade letat efter: grönsaken romanesco-kål (eftersom "roman" ingår i namnet är ju valet närmast givet). Denna märkliga grönsak uppges liksom Store stenfar vara en hybrid, fast i detta fall mellan broccoli och blomkål. Som ni ser, allra bäst på närbilden nedan, är växten fraktalt uppbyggd, dvs dess form repeteras på flera nivåer.

Min tanke är att grodden ser mer eller mindre ut så här tills den är sådär tio meter hög och att den sedan börjar anta formen av ett slott. Vårtorna är någon slags tillväxtzoner som till en början är spröda men sedan mineraliseras och blir hårda som granit.



söndag 15 mars 2015

Kruzanderviken korrigerad

Kruzanderviken har inte varit helt korrekt ritad på kartorna i böckerna eller spelen. Enligt romanerna kan man ro mellan Tricilve och Fam Kvalvi på några timmar, men på de befintliga kartorna har avståndet varit ungefär 18 trakoriska mil, eller 30 km, vilket förstås är alldeles för långt.

Eftersom Tobias Tranell håller på med ett nytt kartprojekt över Trakorien på Cartographers Guild så har han och jag tillsammans försökt få geografin att stämma bättre. Vi delade viken med en ny landtunga så att Fam Kvalvi kunde komma närmare huvudstaden. Den nya vik som uppstod norr om Fam Kvalvi kallas Vrakvattnet sedan en klavykisk straffexpedition i Trakoriska rikets tidiga dagar seglade in i fel vik och gick på grund så att kolonisterna klarade sig.

Avståndet mellan Tricilve och Fam Kvalvi ska vara 2,5 trakoriska mil eller 4,5 km. Ön Okruzande har också ritats in ungefär en trakorisk mil norr om huvudstaden.

Det finns liknande fel vid staden Isakra på norra Trinsmyra. Vi fixar dem när vi kommer dit.

måndag 9 mars 2015

Smakprov till översättning?

Några bitar ur romanerna ska översättas till engelska för att finnas till hands inför den stora bokmässan i London under april.

Kan inte ni som läst dem hjälpa mig föreslå stycken som ni dels tycker är särskilt bra och lämpade (om några), dels speglar romanerna på ett rättvisande sätt. Man kan tänka sig att översätta kanske två-tre avsnitt av lite olika karaktär. Jag vet ännu inte om det ska översättas bara från Svavelvinter eller från alla tre böckerna, så ni får gärna föreslå tre avsnitt ur Svavelvinter och ytterligare ett par vardera ur de andra böckerna. Förresten får ni föreslå preis hur ni vill!

Tack på förhand!