tisdag 16 december 2014

Stenfars bakgrund

Eftersom gensvaret på hur det växande slottet Store Stenfar ser ut och växer blev så överväldigandet så har ni gjort er förtjänta av en tidig julklapp: ett citat (oredigerat som oftast) där Uroboren berättar om slottets tillblivelse. Mild SPOILERVARNING för den känslige.


Bara några minuter senare återkom Nastigast i sällskap med vindhäxan, vars lemmar synbart skakade under klättringen ner till akterplattformen där Uroboren väntade. Hon gick direkt fram till glasmannen och gav honom en örfil. När han inte reagerade klöste hon och slog honom sedan igen och igen.
”Har ni besinnat er?” sade trollkarlen när kvinnan inte längre orkade höja armarna utan satte händerna för ansiktet i vredestårar.
”Nej, jag bara hämtar kraft”, svarade Silvia Miranda och torkade sedan ansiktet där vätan redan sinat. ”Vilket slags monster är ni egentligen?”
”Det är varken er eller någon annan människas sak att döma mig och det vet ni”, svarade Uroboren utan varje rörelse i rösten. ”Vi två gör vad vi måste göra med de bästa avsikter. Att sedan världen inte behagar vrida sig runt våra förhoppningar är en beklaglig omständighet.”
Vindhäxan och rätade rygg och ansiktsdrag.
”Vad var det ni ville visa mig?”

Havskvinnan Aldrun klättrade samtidigt ner till de andra, lugn men ändå vaksam och frågande inför den spända sinnesstämningen.
”Jag har funnit någon som jag vagt mindes, en varelse som kan förklara ett och annat. Se här!”
Uroboren vek några luftrötter åt sidan och blottade en människohand, blek och stel som tillhörde den ett blodtömt lik. Själva kroppen doldes inne i rothärvorna där den måste ha suttit snärjd under minst ett århundrade för att bäddas in så fullständigt. Alla tog instinktivt ett steg tillbaka, men Aldrun, som trott sig bekant med trädets varje fiber drogs snart närmare av nyfikenhet.
”Det är en staty!” anmärkte hon och knackade på stenhanden varvid även Nastigast blev nyfiken och grävde bland revorna. Silvia Miranda däremot mindes Nekromorbus, den levande skulptur som ett år tidigare följt efter henne mot Marjura. Hon backade tills rotmattorna fjädrade mjukt mot ryggen. Kanske övervägde hon att hoppa överbord dit stenmannen inte skulle kunna följa.
”I sanning är det en staty!” svarade Uroboren och slet med rötterna så att ett skulpturerat, skäggigt ansikte kunde anas långt därinne. ”Jag övervakade en gång utmejslandet och befann mig på platsen både när den restes och när den avtäcktes till ett jubileum. Stoden föreställer den förste Peatro Petralba av det talande berget Ranz och är huggen ur den vita klippan invid berget. De första ranzinermunkarna reste till Paratorna just från Stegos. Statyn skickades tillbaka till hemön för att hedra deras ursprung när Vox Ranzinas fyra första kapitel fullbordats för tvåhundrafemtio år sedan. Detta var alltså innan mörkret. Monumentet restes med stora hedersbetygelser invid Irminsulträdet på Stegosi sydöstra strandklippa, samma träd som nu är vårt skepp. Statyn måste ha fallit omkull redan under Stegosi tidiga förmörkelse. Kanske grävde man ner den i skam. Hur som helst har den under lång tid bäddats in bland trädets rötter.”
Snart vågade sig också Silvia Miranda fram för att undersöka stenhanden lika varsamt som tillhörde den hennes älskare.
”Är det verkligen möjligt?” viskade hon och Uroboren log förnöjt åt de av hennes tankar han kunde utläsa.
”Visst är det möjligt!” svarade han. ”Statyn och trädet har älskat varandra alltsedan de sammanfördes. Frukten som trädet bär, fröet som draken stal, det ofödda väsen som kallar sig Store Stenfar, är berget Ranz avkomma med Irminsulträdet. Berättade inte tuppen Koklai att det rör sig om en stenfrukt besläktad med öarnas levande berg, en varelse tillbliven genom kärlek över elementens gränser?”

Store Stenfar - hjälp mig

Ni som spelat de gamla spelen vet att där förekommer ett växande slott med namnet Store Stenfar. Dit har jag nu kommit i romanen Vanderland, och frågan inställer sig förstås hur detta slott ser ut. Det räcker alltså inte med ett enda utseende eftersom slottet växer från blygsamma dimensioner, ett ensamt kastell av kanske fyra meters diameter när man först ser det, till ett fullskaligt slott.

Ni kan hjälpa mig! Antingen genom att föreslå förebilder - gärna av olika tillväxtstadier, eller genom att använda er fantasi och eventuella kunskaper i arkitektur.

Specifikationerna är tämligen lösa:
  • Slottet ska växa utåt från ett centrum snarare än vara långsmalt eller spretigt till formen. Det får gärna vara lite assymetriskt.
  • Mer renässans än medeltid, alternativt ha helt egen form
  • Sten och trä kan vara integrerade med betoning på sten
  • Levande växlighet kan vara del av arkitekturen
  • Platsen är en plan klipphylla men slottet kan i större form spilla ut över en brant eller upp längs en bergssida
  • Slottet ska kunna motstå belägring och alltså inte vara ett nöjespalats med stora fönster i golvplanet.

På bilden ser ni Castillo de Butrón från norra Spanien. En inte oäven förebild. Jag kan även tänka mig drag av Gaudís arkitektur som jag ju redan tidigare använt i raugonernas kolonier. Och ja, jag har koll på det växande slottet i Strindbergs "Ett drömspel".

torsdag 4 december 2014

Månvind

Jag har just avslutat artonde kapitlet i Vanderland där den vandöda häxan Månvind spelar en viss roll. Trollpackan är uppenbarligen inte helt nöjd med sakernas tillstånd på Marjura. Detta var inte riktigt den lysande framtid som de stolta crurerna skulle vakna till utan hon smider planer på hur större värdighet kan uppnås.

Crurerna tycks ha legat i myrvatten under en del av sin långa sömn och jag har modellerat dem efter de mosslik man funnit i norra Europa. Som förebild för Månvind själv använder jag Tollundmannen på bilden, en man som hängdes och sedan sänktes i en dansk mosse för 2300 år sedan. Liket är som synes mycket välbevarat. Månvind är med sina 800 års sömn rena ungdomen i jämförelse. Kanske var det rentav så här Törnrosa såg ut?

söndag 23 november 2014

Sånger i norden

Lite nyskriven (oredigerad) sentimentalia:

Barden Arvor Salmello hade ett månvarv tidigare plockats upp av galeassen Almerlaak i Tricilves hamn sedan han invigt huvudstadens frihetsspel, skändats av åskådarna och satts på en flotte att driva mot havet. Den natten hade varit mycket varm, ändå hade skalden efter händelsen slagits av en feber så svår att han ställts på de översta stegen av dödsrikets trappa som bara leder neråt. Eftersom Almerlaak varit den trakoriska flottans stolthet höll man sig med en egen läkare, en kunnig mereldiska som i kunnande var vida överlägsen örlogsfartygens sedvanliga näbbkvackare och fältskärer. Trots ett fullödigt medicarium fyllt av dekokter, dämpande kristaller och pulvriserade reliker blev kvinnan inte klok på sångarens sjukdom, vilken hon till sist betecknade som ett själsligt tillstånd, en förlorad tilltro till mänskligheten. Många av Almerlaaks sjömän var upprörda över trakoriernas svek mot den känslige barden och motsatte sig att den sjuke skulle sättas iland bland dem som spottat honom ifrån sig. Kapten Vergarda insåg att indignationen lät besättningen ta avstånd från det land man tidigare tjänat och borsta de sista resterna av skam från axlarna så han lät barden följa med. Antingen skulle mannen dö eller så kanske han hämtade sig och kunde då ge glädje med sin musik.

Halvvägs till Marjura steg verkligen Arvor Salmello till allas lättnad ur sin koj, men han var mycket svag och svimmade ett par gånger under den improviserade festmåltid som anordnades på sovdäck. När man lade ett instrument i hans knä grät han och kunde inte förmå sig att röra det. Barden återfick emellertid något av sin livskraft när han fick höra vart man var på väg. Han erinrade sig den inbjudan han fått av trollkarlen Kamalkus gäst på Gatves klippa, mannen som kallat sig Shagul, berömt hans musik och givit honom ett stycke guld. Hade inte välgöraren bjudit honom just till Marjura att spela inför en tusenhövdad publik? Han strök sitt långa ljusa hår ur pannan, kände hur solkigt det var efter febern och beslutade säga till om ett bad. Insikten kom att han genast måste börja öva inför mötet med den väntande mecenaten. Försiktigt knäppte han på instrumentets strängar. Det var inte på långa vägar lika skönklingande som lyran man ryckt från honom i Tricilve, men heller inte helt oanvändbart och publiken jublade trots att han bara slagit an ett enkelt arpeggio. Livet kanske inte var helt meningslöst trots allt och han skulle kunna köpa ett bättre instrument när man anlände destinationen. Barden visste inte riktigt var Marjura låg, men trodde att det var någon av de mindre öarna runt Montorba.

Ankomsten till den yttersta norden hade kommit Salmello som en chock. Ingen musikälskare väntade på Clusta nobas grova stenkaj och någon instrumentmakare syntes heller inte till i byn. Tillvaron mörknade åter, men som barden nu fått fart på fingrarna omsatte han besvikelsen i musik. Han hade tillåtits gå iland från Almerlaak och när han spelade flockades människor klädda i primitiva pälsar och ylletrasor runt honom. Först blev han rädd, men sedan såg han deras ansikten och förstod att de aldrig tidigare hade hört musik spelas av kunniga fingrar. Redan samma dag bjöds han att bo på värdshuset Svinhugg för att fortsätta lyfta de eländiga flyktingarnas mod med sitt spel. Lagd åt sjösjuka hade han med glädje accepterat Hildur Ornetands inbjudan.

måndag 17 november 2014

Kapitel sexton

Skrivandet går framåt i rasande fart. Jag påbörjar nu kapitel sexton! Så här slutade femtonde kapitlet. Vem hittar först citatet?

Aldrun och Silvia Miranda stod kvar i den vissnande bersån på Bladverk.
Han vet inte hur rätt han har”, sade havskvinnan, gråare till synes än någonsin.
Stenfrukten må ha räckt oss båda offerkalken”, svarade vindhäxan. ”Ändå bär jag hopp om en tid bortom prövningarna. Under min tid hos vävaren Philobus i Mynd Mazuldre hörde jag ofta Ilibauriens DiFolter tala om lidandet som enda vägen till insikt och varaktig renhet. En enda sak är säker och det är tidens gång; att allting vänder åter och allting börjar om.”
Kanske får ni rätt. Kanske finner sommaren åtminstone er”, svarade Aldrun. 
”Jag tar oss tillbaka till sundet”, tillade hon och gick undan.

torsdag 13 november 2014

Svavelvinter - dödsmetallen

Ytterligare en fantastisk dag! Först skrev jag klart ett kapitel redan före lunch, visserligen bara fyra sidor långt men det skulle göras och blev riktigt bra.

Sedan gjorde jag som jag ofta gör en sökning på romantitlarna för att se om något nytt dykt upp. Den vägen hittade jag något märkligt som visade sig vara ett nytt dödsmetallband i Skövde med det bekanta namnet Svavelvinter, startat av veteranen Christian Älvestam som är och har varit medlem i flera liknande band, däribland Scar symmetry och Solution .45. Svavelvinters debutplatta har just kommit ut och jag fann av smakproven att den just var sådant jag tidigare letat efter som skrivarmusik till demonkapitlen. Via hitta.se fann jag Christians mobilnummer och sms:ade eftersom jag var nyfiken. Mycket riktigt visade han sig vara gammal hardcore-rollspelare och hade lånat bandets namn från mitt gamla spel.

Efter mycket glatt pratande har vi nu kommit fram till att jag ska skriva några texter på prov som han sätter musik till och spelar in. Det ska bli väldigt spännande och en sann utmaning!

Tänk vad lite man vet om dagen när man vaknar på morgonen ändå!


lördag 8 november 2014

Två romaner - ett ögonkast

(SPOLERVARNING om ni inte läst Slaktare små och Vredesverk)

I mitt sovrum hänger en stor whiteboardtavla (två faktiskt) där jag brukar försöka göra en skiss av romanprojektet framför mig för att kunna se strukturen i stort och ungefär var jag befinner mig i skrivandet. Nedan ser ni de avfotograferade planerna av Vredesverk respektive Slaktare små, både skisserna ritade innan själva skrivandet påbörjades och faktiskt inte ändrade särskilt mycket under gång vilket jag själv tycker är lite fascinerande.

På nätterna vaknar jag ofta, tänder sänglampan och skriver ner nyckelord som dykt upp under sömnen på tavlorna. Ofta räcker det inte utan jag får tvinga mig upp och slå på datorn för mer omfattande antecknande eller rentav skrivande av scener.


Planskiss Vredesverk



Planskiss Slaktare små



Och jo, nu är tavlan fylld med planen över Vanderland, men den får ni inte se än.