torsdag 21 september 2017

Ravland kickstartar





Alldeles nyss öppnade kickstartern för Fria Ligans spel ”Forbidden Lands”. Jag har arbetat en hel med spelet under våren och sommaren: hittat på settingen liksom alla platser och personer, skrivit världshistorien och hittills konstruerat nio äventyrsplatser. Spelet kommer att tryckas i en svensk och en engelsk version. Den svenska arbetstiteln är för närvarande ”Ärans väg”.

Det har varit väldigt spännande att, åtminstone tillfälligt, lämna Trakorien och hitta på något helt nytt och annorlunda. Utgångspunkten har varit Nisse Gullikssons teckningar från 1980-talets klassiska utgåvor av Drakar och Demoner. Idén till spelet uppstod som en spinoff till konstboken med Nisses teckningar, och de som backade boken kommer därmed gratis att få spelet som pdf. Denna kickstarter handlar om en tryckt utgåva i kartong med inbundna regelböcker!



Orch av Nisse Gulliksson

Det var alltså givet att spelmiljön förutom människor skulle innehålla orcher, alver, dvärgar, levande döda, mytiska bestar etc, men ambitionen var att göra något nytt av dem utan att för den skull gå för långt ifrån det förväntade. Själv tycker jag att det fungerat mycket bra, att hotande spretighet och klichéer istället känns som en fräsch helhet. Exempelvis inspirerades jag av Nisses flinande, kaxiga bild av en rese och gjorde resarna till anarkistiska järnåldershårdrockare med ett säreget ursprung som avslöjas i spelet.

En annan förutsättning var att spelet skulle vara så öppet som möjligt och därför är alla äventyrsplatser fristående, samtidigt som de kan knytas samman till en kampanj om spelbordet så önskar. Min ambition har varit att varje plats ska innehålla bakomliggande, dolda konflikter, där spelarna kan välja sida. De bestämmer vad de vill göra och hur, ofta i konkurrens med andra.

Slavhandlarnas by Korpehåla / Ravenhole, ritad av Niklas Brandt

Ytterligare en förutsättning var att spelarna inte ska behöva plugga in världen på förhand utan kunna grabba en äventyrsplats och sätta igång utan stora förberedelser. Lösningen blev här att världen (egentligen ett landområde stort som mellansverige, där eventuella expansioner kommer att kartlägga grannländer) legat under en mystisk blodsdimma under de senaste tvåhundra åren. Möjligheten att resa har varit mycket begränsad, men nu har dimman oförklarligt (?) lyfts.

Äventyrarna kommer alltså att upptäcka världen parallellt med spelarna. Ravlands bakomliggande, tolvhundraåriga historia som lett till dagens situation kommer att framgå bit för bit under äventyrandet, liksom de kvarstående problemen, att angripa för den som känner sig så hågad.

Jag ser verkligen fram emot spelets lansering. Grunden känns solid även om mycket detaljer och krydda ska till under tiden fram till publicering.

Spelet ska släppas i juni 2018, samtidigt i engelsk och svensk version.

lördag 16 september 2017

Simulacrum

Yul Brynner

Anthony Hopkins är en mycket skicklig skådespelare. Vi har alla sett honom.
Eller har vi det? Jag har personligen aldrig sett Anthony Hopkins, utan bara färgmönster på skärm och papper som jag förmodar sammanfaller med det jag skulle se om jag verkligen mötte honom. På samma sätt har jag inte hört hans röst utan bara elektroniska inspelningar som jag antar representerar hans verkliga röst även om ljudet säkert har lagts tillrätta.
Kanske är han en konstruktion, vad vet jag?

Senast såg jag (förmodligen) Anthony Hopkins i TV-serien ”Westworld”, vars första säsong jag avslutade igår. Serien, liksom boken och filmen, handlar om en westernmiljö befolkad av konstgjorda människor. Dit åker rika för att bete sig som svin utan efterräkningar. Liksom filmerna ”Blade Runner” och ”Ex Machina” och den svenska TV-serien ”Äkta människor” handlar Westworld om skillnaden mellan människor och nästan mänskliga maskiner – frågeställningar som blir alltmer akuta.

En intressant fråga i sammanhanget är var gränsen går bortom vilken avbilden – simulacrum – kan accepteras som original. Mer specifikt: när ska intelligenta maskiner behandlas som medvetna individer och vilka rättigheter ska de då ges? Vissa skulle kanske säga att en maskin aldrig kan utveckla mänskligt medvetande, men serien Westworld, liksom mer seriösa tänkare, menar att det spelar ingen roll. Det räcker med att något simuleras som inte längre kan skiljas från medvetande.

Film i sig har uppenbarligen redan passerat gränsen för accepterat simulacrum eftersom vi anser oss ha sett och hört Anthony Hopkins trots att vi egentligen bara har sett och hört hans avbild. Intressant nog förekommer Anthony Hopkins i ungdomlig upplaga i Westworld. Vi förstår visserligen – än så länge – att det rör sig om en datorsimulerad version, men accepterar den ändå eftersom den visar stora likheter med ett original vilket vi heller aldrig sett. På samma sätt hade Peter Cushing en ganska stor roll i senaste Star Wars-filmen trots att han varit död sedan 1994.

Westworld har viktiga saker att säga om förhållandet mellan äkta och konstgjorda människor.
Eller har den det? Jag tycker mig på senare år ha sett simuleringskonsten utvidgas även till tankegods – det kan röra politik, debatt, kultur eller förmenta djupsinnigheter på det hela taget, där det viktiga inte är att autentiska visdomar sägs utan att något vist förefaller sägas. Låter något klokt och plausibelt så kan det ofta uppfattas som klokt och plausibelt. Detsamma gäller val av ämne: en film, pjäs eller artikel kan handla om exempelvis invandring, HTBQ, medicinsk forskning eller andra brännande frågor utan att för den skull tillföra något vettigt till ämnet.

HBO, Netflix och liknande producenter av TV-serier har på senare år blivit mycket bra på att producera förment känslomässigt och intellektuellt djup. Både Westworld och True Detective tycker jag är fantastiska produktioner med skarp dialog och suveränt skådespeleri, men i båda fallen har jag funderat över vad det hela tankemässigt mynnade ut i och mest sett en suffle. Ett användbart verktyg för att skilja det kloka från det förment kloka är att beakta upphovsmännens intresse. Politiker vill att vi ska rösta på dem och HBO att vi ska titta så att de kan tjäna pengar, medan exempelvis Wittgenstein brann för det han gjorde och dessutom är död så att han inte längre har några intressen alls att försvara, liksom Hannah Arendt brann för sin kontroversiella syn på nazismen som banalitet trots att den var mycket impopulär bland hennes egna.

Kanske är det med simulerade visdomar som med de datoranimerade versionerna av Anthony Hopkins och Peter Cushing – att de ännu inte riktigt håller måttet rent tekniskt? Man kan bäva för dagen när artificiella intelligenser simulerar klokskap som inte längre kan skiljas från äkta vara, fast å andra sidan kommer vi den dagen definitionsmässigt inte att märka något.

torsdag 31 augusti 2017

Trakorisk Chili

Chilipeppar från växthuset
Jag har experimenterat lite med att göra en chiligryta och eftersom jag blandat från olika källor tänkte jag skriva ner receptet någonstans. Varför inte här? Grytan kanske inte är klassisk, men riktigt god och bra att frysa in för vinterbruk.

* Två kilo högrev putsas och skäres i stora tärningar, stek i omgångar för yta och ner i stor gryta
* Stek ett par gula hackade lökar och häll i.
* Lägg i en hel vitlök med skalet kvar (ta bort blast och löst skal och skär av toppen)
* Ta bort stjälk och kärnor ur torkade chilifrukter: en ancho, en chiptotle, en guajillo. Koka dem i lättsaltat vatten 15 min och låt svalna. Slå bort vattnet. Grovhacka chilin och lägg i grytan. (Chili är starkt. Akta er för kokångan och peta er inte i ansiktet de närmaste timmarna)
* Finhacka två färska jalapeños och en spansk peppar och lägg i (ta bort skaft och kärnor först). Dessa hade jag från egen odling.
* Slå på en halv liter ljus öl
* Lägg i kryddor: 3/4 msk spiskummin, 1/2 tsk mald korianderfrö, 1 krm mald kanel, 1,5 msk rökt paprikapulver, 2 msk torkad oregano
* Lägg i tre buljongtärningar / konc fond
* Lägg i två msk tomatpure, 1 msk muskovadosocker, 1 msk nescafepulver (eller lite starkt kaffe)

– Blanda och koka tre timmar. Rör då och då försiktigt.

– Med en timme kvar:
* blanda i en halv dl grovt polentamjöl (ger simmighet)
* Blanda i ett kilo blandade bönor (avrunnen mängd)

– Med tio minuter kvar:
* blanda i 40g mörk choklad eller en msk kakao

– När det är klart:
Smaka och salta – tror det blev 1,5 tsk salt för min del.
Ta upp vitlöken och låt den svalna. Krama ur innehållet ner i grytan och rör om. Kasta skalet.

Serveras till exempel med en klick gräddfil, nachos och guacamole gjord på färska avogadros.

tisdag 18 juli 2017

Rost och Heme


Så här i sommarmånaderna skriver jag äventyr till Fria ligans retrorollspel byggt på Nisse Gullikssons klassiska spelbilder. En av illustratörerna är Niklas Brandt som skissat på två avgudabilder.

Gudaparet Rost och Heme är inte särskilt trevliga eftersom de hängivna rostbröderna offrar både djur och människor till dem. Gudarna representerar järn och trä, de ämnen som människorna tillverkar sina verktyg av och vilka därigenom låter dem härska över landen. Den vridna träfiguren av Heme har som vissa kanske anar hämtat inspiration från Vildhjärtas figurer. Mer till hösten!


torsdag 8 juni 2017

Nya tag


Nya tag i romanskrivandet! Äntligen har Symposions nyöversättning av ”Så talade Zarathustra” kommit ut så att jag slipper Wilhelm Peterson-Bergers hopplöst ålderdomliga version från 1913.

Jag läser för närvarande boken tillsammans med Plutarchos redogörelser för bröderna Tiberius och Caius Gracchus liv i Republiken Rom, Dessa berättelser kunde jag enkelt hämta i engelsk översättning från Projekt Gutenberg. På samma ställe finns Nietzsches Zarathustra i original så att jag kan jämföra enstaka meningar när jag vill citera.

Det slår mig hur fräscha Plutarchos texter känns liksom motsvarande av Titus Livius trots att de skrevs för nästan tvåtusen år sedan. Jag har läst ett antal sentida biografier om romarriket av författare som Tom Holland och Adrian Goldsworthy och det är påtagligt hur mycket dessa kunnat plocka direkt från de äldre källorna, inte minst när det gäller pikanta detaljer. En anekdot hos Plutarchos som känns väldigt trakorisk är när senatens diktator in spe, Lucius Opimius, utlyser en belöning i guld motsvarande vikten av Caius Gracchus huvud för den som levererar det. Prisjägaren karvar då ur Caius hjärna för att istället fylla håligheten med bly och därmed öka vinsten. Bluffen avslöjas emellertid och skojaren blir utan ersättning.

På samma sätt tyckte jag att Robert Graves romaner om kejsar Claudius hämtat väldigt mycket från Suetonius kejsarbiografier.

Vad har alltså Zarathustra och Graccherna med mitt skrivande att göra? Jo, jag har en (i min mening) väldigt kul idé där alla dessa personer dyker upp i vår samtid liksom för övrigt Hannah Arendt och Sancho Panza från Don Quijote. Miljön och det teoretiska sammanhanget har jag länge haft ganska klart för mig, och nu mejslar på är själva intrigen för att få en bra progress i romanen. Jag siktar på en ensam bok i mer normalt romanformat, en ganska vildsint historia som lutar åt magisk realism, komedi och samhällskritik på filosofisk grund. Mer följer!

måndag 5 juni 2017

Läsning under lupp

Nu har Svavelvinter avhandlats akademiskt. Den inte obekante Daniel Lehto har skrivit en B-uppsats i litteraturvetenskap vid Umeå universitet där han jämför berättande i rollspel och roman. Eftersom Svavelvinter finns både som roman och som (två) rollspel tyckte han att berättelsen lämpade sig väl för en sådan jämförelse.

Uppsatsen heter ”När läsaren blir fokalisator” och den intresserade kan läsa den här.

Förutom att använda facklitteratur intervjuade Daniel mig under gång, konversationer som finns återgivna i uppsatsen. En springande punkt är hur jag som spelkonstruktör kan skriva en proto-historia vars handling jag själv inte kontrollerar. Romanförfattaren styr ju handlingen in i minsta detalj (nåja). Dock vill jag framhålla att även en romanförfattare använder liknande tekniker som en rollspelskonstruktör genom att berättelsen egentligen inte uppstår förrän i läsarens huvud. Därmed måste läsarens lämnas utrymme att tolka och fylla i även en romantext så att inte heller den litteräre författaren egentligen kontrollerar sitt verk.

Jag får erkänna att jag aldrig hade hört ordet fokalisator tidigare. Skulle jag tvingats gissa hade jag satsat på en överstepräst i någon obskyr framtida sekt, men det rör sig här om vem som berättar historien i ett verk, vems ögon vi använder så att säga.

De slutsatser Lehto drar är att det är stor skillnad mellan formaten och att det inte finns särskilt mycket gjort rörande rollspelen på området. Han ser därför sin uppsats som en förstudie inför djupare forskning på området.

lördag 13 maj 2017

Beröm och besvikelse



I en intervju beskrev Jonas Bonnier författande som ”en evig spiral av hybris och besvikelse”. Jag delade orden på nätet eftersom jag fann dem träffande och då frågade Johan Anglemark:
”Erik, hur bra är du på att ta åt dig av allt beröm och dina utmärkta försäljningssiffror och bortse från dem som har svårt för dina böcker? Det är ju en konst att balansera det där, att slicka i sig av berömmet och låta självkänslan stärkas, och att hantera negativ kritik på ett konstruktivt sätt (dvs ta åt sig det som är värt att ta åt sig, men att inte låta sig nedslås). Det är ju trots allt ditt urtagna hjärta som dinglar där på en krok.”

Frågan är både aktuell och intressant. Jag brukar ta upp ämnet på föreläsningar för aspirerande författare – oftast utan att riktigt få till det eftersom åhörarna ofta inte fått erfarenheten att diskutera just detta och jag själv famlar efter begreppen. Dock tycker jag att Freuds gamla koncept med Id – Ego – Superego beskriver saken ganska bra:

Id, eller detet är det lilla barnet i mig som vill ha allt nu! Det äter upp allt godis genast och lägger sig och skriker på golvet när det inte omedelbart får som det vill. Det är driftstyrt. Det är Donald Trump.

Superegot eller överjaget föreläser föraktfullt över vad som passar sig och är kutym, om moral och om vad mormor skulle säga. Det meddelar ”Den andres blick” för att tala med Sartre. På det hela taget säger superegot nej till Id:ets krav.

Egot eller jaget är förhandlaren fångad mellan de två andra, den rationellt vuxna och erfarna delen av mig som försöker hitta en fungerande kompromiss.

Författarens triad
Som författare lever jag i en pågående kamp mellan dessa tre aspekter. Superegot vet hur romaner borde skrivas, men klarar inte av att skriva några själv eftersom bara Id:et kan leva i scener, hata, älska och känna skräck med bokens figurer och sedan lystet smaka på de alternativa ord som erbjuder sig för att beskriva upplevelsen. Id:et saknar å andra sidan den planeringsförmåga och det omdöme som krävs för att sålla bland excesser och få till en begriplig berättelse som även andra kan uppskatta. Id:et intresserar sig för andra bara som instrument för den egna njutningen och plågan.
Egot är skrivandets administratör som sållar Id:ets flöde och på lagom distans sneglar mot superegot för att bedöma vad som är gångbart.

Som läsare och filmtittare är jag personligen ointresserad av fiktion utan Id:ets bakomliggande passion. Anar jag marknadsanpassning och publikfrieri som bakomliggande drivkraft blir jag direkt avtänd. Därmed inte sagt att jag har något emot kommersiellt framgångsrik fiktion, bara framgången kommer genom passion och vision snarare än via massiv marknadsföring, plagiering av tidigare framgångar eller manipulation. Därför ogillar jag exempelvis Star Wars men älskar Toy Story-filmerna.

Beröm och besvikelse
Åter till inlägget titel. Som författare har jag inte råd att stänga ute någon av de tre syskonen eftersom alla är livsviktiga för mitt arbete. Jag lägger Id:ets hela passion i mitt kreativa arbete; det är som Johan säger mitt urtagna hjärta som dinglar på kroken. Samtidigt kräver författande de två modererande aspekterna, särskilt under redigeringen. När jag får beröm respektive kritik, berättigad eller ej, så kommer alla tre delarna av mig att reagera:
  • Id om beröm: Jag är Gud! Genom mig har världen äntligen fått sin litterära frälsare. Fast vad fan menar käringen med sitt ”men” på rad tjugosex?
  • Id om kritik: Jag hatar dem! Jag ska gräva upp deras förfäders ben och pinka på dem! (Det här låter ganska mycket som draken Blatifagus slår det mig).
  • Superegot om beröm: Jaha, men det var tur att jag strök ner kapitel fjorton, annars hade det nog låtit annorlunda (superegot är inte så intresserat av beröm utan snarast förnärmat över att tvingas se Id:et flaxa av glädje)
  • Superegot om kritik: Vad var det jag sa? Tänker du lyssna på mig nu då?
  • Egot om beröm: *Suck!* ( av lättnad). Undrar vem den där franska författaren är som de säger att jag influerats av?
  • Egot om kritik: *Suck* (av uppgivenhet) Varför skriver jag egentligen? Fast de kanske har några berättigade poänger. Jag får ta till mig läxan. (Lyfter motvilligt pennan och ser med avsmak på den)
Personligen försöker jag hantera detta genom att släppa fram Id:ets omedelbara reaktion under en begränsad tid. Egot låter Id hållas men ser till så att det inte agerar i affekt. Id:et tröttnar snart och kan dessutom ganska lätt distraheras. Beröm är nästan farligare i sammanhanget än kritik eftersom det leder till berusning och omdömeslös förförelse. Samtidigt måste man låta unna sig den vilda glädjen under en tid efter allt arbete. Superegots snörpta mun kan lämnas därhän i båda tillstånden. Det får meddela sina synpunkter till egot i punktform och egot behandlar dem för att se om de innehåller någon substans när det finns tid och Id:et sover.

Sedan egot gjort sin bedömning kvarstår slutsatser för vad som kan göras annorlunda nästa gång liksom eventuell kvarstående kärlek respektive agg som i nyktert tillstånd ansetts vara berättigade. Då är det dags att ta sig an nästa projekt.