Protokorien

För någon vecka sedan satt jag och funderade på Praanz da Kaelve. Jag har förebilder till nästan alla i böckerna, lägger ofta porträtt på skärmen av varelser i scenen jag skriver. Det kan röra sig om historiska personer, skådespelare, politiker eller människor som jag känner. Märkligt nog har jag aldrig hittat någon förebild till Praanz da Kaelve trots att han nog är den jag skriver mest om.

Sammanhanget har emellertid klarnat. När jag var liten så lekte jag ofta med plastmodeller, dels en massa fingerstora indianer, cowboys, riddare och disneyfigurer, dels större byggmodeller av filmmonster från Aurora (Stålpojken på bilden är en sådan modell). Väldigt sällan betedde sig dessa varelser som tillverkaren hade tänkt utan istället byggde jag hela samhällen av dem där en slags pågående såpa utspelade sig. Man hade affärer och tidningar och relationer och på det hela taget var samhället ganska fredligt. The Creature from the Black Lagoon var till exempel en snäll men inte alltför begåvad yngling som av blyghet aldrig lyckades få till det med Wonder woman. Jag brukade kapa bort de vapen soldaterna hade i händerna för att de skulle kunna agera i mer civila sammanhang. Det var inget pacifistiskt initiativ utan mer en praktisk åtgärd.

Varje rum i huset där jag växte upp (och som jag flyttat tillbaka till) var ett eget land där mattorna var land och golvet mellan dem vatten. Mitt eget rum där de flesta modellerna bodde hette Lilldala - ett namn bevarat som by utanför Trakoriens huvudstad Tricilve liksom floden Doklatke. Grannrummet hette Oklahoma därför att det var namnet min syster bestämde och hon bodde där. En företeelse som hämtats från Lilldala till Trakorien är Det gamla havet en evig TV-serie som var omåttligt populär men egentligen bara visade vågor på havet. I Trakorien så är Det gamla havet istället en evig sångcykel som framförs på Örnhyllans torg i staden HOXOH.

Hur som helst kom jag på att Praanz da Kaelves förebild var en av mina favoritfigurer från Lilldala, ursprungligen en kapten från nordsidan i amerikanska inbördeskriget. Han hette Vargbill och hade ungefär samma läggning som Praanz da Kaelve: praktisk, kompetent, patriotisk och humorbefriad. Arn Dunkelbrink tror jag är efter en modell av Daniel Boone vilken mina föräldrar köpte till mig under en resa i Paris 1965. Han var större än de andra och därför något av en fadersgestalt - åtminstone under en tid var han president i Lilldala och utgivare av landets tidning (också journalist med ett presskort klistrat på bävermössan). Roligast är nog ändå att draken i modellen med Stålpojken ovan är förebilden till Blatifagus. Jag plockade loss honom, döpte honom till Orvar och hade nästan alltid med honom när jag lekte. Orvar var ungefär som Blatifagus: självgod, opålitlig och för det mesta på gott humör.

Till sist en arkeologisk interiör från en lägenhet i Lilldala, komplett med bilbana på golvet och blomstertavla från Melukha. (Ni vet kanske att melukhiern enu Ammisadu ursprungligen kom från Sumerien och var huvudperson i en aldrig förlagd roman som hette Bronstjuren. Han berättar det själv på sista sidan i Svavelvinter: "Man kan säga att jag var en man i en annan berättelse, om än inte lika intressant som er.")