lördag 26 november 2011

Universums struktur kartlagd!

Det här inlägget blir en smula förryckt.

Jag skrev i förra inlägget att guden Enki bestämde tetraedern som livets form. I romanen Slaktare små beskriver animisten Sambarsynd Coria i tjugonde kapitlet hur det levandes tetraeder är speglad i en av sina spetsar mot dödsriket. De döda passerar från livets tetraeder till dödens när det är dags.

Ända sedan jag beskrev tetraedrarna så har jag funderat över om man skulle kunna fylla rymden med tetraedrar i ett regelbundet mönster, hur det mönstret skulle se ut och om två av dem verkligen skulle hamna spets mot spets såsom jag beskrev. Ett sådant mönster skulle kunna användas som metafor för flera andra parallella världar och ge en vägledning till hur dessa förhåller sig till varandra. Jag hade lite svårt att se det hela framför mig och är heller inte tillräckligt skicklig med 3D-program för att skissa i rymden. Efter vaga funderingar runt modeller med piprensare och lera så inspirerades jag av tetrapaks teknik och kom på att jag enkelt kunde göra tetraedrar av toapappersrullar och en häftapparat. De gick sedan att limma ihop med Karlssons klister till större strukturer.

Nu är problemet löst! Jag har funnit att tjugo tetraedrar kan klistras ihop till en ikosaeder, dvs en tjugosidig tärnings form. Den översta och understa tetraedern kommer dessutom att verkligen spegla varandra men med en vridning på 60° vilket jag kan acceptera. Se översta bilden där tetraedern med solen är livet och den med månen är döden. Ikosaedern kan sedan byggas på med fler tetraedrar i obegränsat rymdmönster.

Några sidoobservationer: Vid varje spets i mönstret möts inte mindre än tjugo tetraedrar - dvs världar. Man kan tänka sig att en magiker i Timatia kan vinna tillgång till alla dessa tjugo världar genom att känna till noden. Detta gäller emellertid vid varje hörn. Varje tetraeder ligger därtill yta mot yta med fyra andra och längs varje kant samsas fem tetraedrar. I ikosaedern sedd mot en spets bildar fem tetraedrar en perfekt pentagon vari det gyllene snittet kan inritas via ett pentagram. De esoteriska möjligheterna är alltså närmast obegränsade!

Jag blev riktigt upplivad och som ni ser följde mina hundar med intresse det matematiska arbetet. Det kan ha berott på att jag brukar gömma godis åt dem inne i toapappersrullar men jag föredrar att se dem som pudelkloka. Schrödingers katt släng dig i väggen - om du fortfarande lever!

torsdag 24 november 2011

Ny metafysik, 2 - Livet och döden

Detta är som sagt en sammanfattning för det nya rollspelet. Andra delen av tre.

Livets former

Då han skapade livet spände guden Enki mellan sina fingrar en tetraeder, en kropp med fyra hörn och förkunnade att allt i skapelsen skall ges fyra aspekter. Till djur och människor gav han de fyra aspekterna eld, vind, sten och vatten. Så besitter allt levande en plats i Enkis tetraeder, en kombination av dessa fyra element. Den som exempelvis befinner sig närmare stenens aspekt är sävlig och tålig medan den som dras åt luftens aspekt är klartänkt men kall.

Enkis större tetraeder

Människornas och djurens tetraeder kan i sin tur ses som det vattennära hörnet av en större likadan kropp. I Enkis större tetraeder finns vid luftens aspekt de levande molnen, toteli och vindarna. De levande bergen återfinnes vid stenens aspekt och flamlingar, större eldandar och salamandrar huserar vid eldens hörn.

Det levandes anpassning och utveckling

Timatias levande varelser är ägnade att samleva med varandra och med sin omgivning. Allt levande är så beskaffat att det under livet anpassas till sina villkor och sina grannar och nedärver anpassningen till sin avkomma. Därför liknar skogens vargmän bestar och därför är stäppens tolgulder resliga och långklivande medan träskfolket har simhud mellan fingrar och tår och tänder som uttrar.

Den som tappar sitt sammanhang förvrids och förfaller snart till kropp och förstånd.

Men den fördrivne är inget. Han tapparrr hår, växerrr getögon och klövar. Hans piss har ingen vittring och nosen blir ett bökartrrryne! Den som är i flocken är aldrig ensam, men den fördrivne leverrr utan kropp! Flocklösa vargmän har svultit sig. De har slitit sin buk till döds hellre än att tappa flocksinne. Så följer den starke sitt blod, men den svage flyr till Glachland bortom Pik Lunnula. Där krälar han med andra Glach. Glach äter sina döda, äterrr rötter, äterrr maskarrr som fallit ur egen tarrrm. Glach har inga mynt att betala en kroppsristare. Glach förstår inte att byta varorrr.

Döden
Skaparnas undergudar bjöd alltså av lättja in kaklunen Libido i allt levande och uppmanade varelserna att föröka sig på egen hand för att uppfylla världen. Snart uppstod överbefolkning. Man hade helt enkelt inte tänkt på tillväxtens konsekvenser. Eftersom Libido redan spritts i allt levande så fruktade gudarna att man återigen skulle tvingas döda allt liv i världen. Då trädde den allvarliga döden fram och erbjöd sig att lösa problemet. Döden är inte en av skapargudarna men ingen känner varelsens ursprung. Avtal tecknades och döden skred till värvet. Gudinnan Ereshkigal sattes att härska över Dödsriket dit de döda förpassas för att inte störa livet. Somliga hävdar att hennes man Nirgal är döden men att han i denna funktion uppträder utan namn för att inga minnen ska skapas.

Hur dödsriket är beskaffat är svårt att helt säga. Ibland talar man om en gigantisk underjordisk grotta. Det sägs att den döde vandrar utför sju trappor för att nå en plats invid en stilla flytande flod. Somliga blir kvar där medan andra försvinner, kanske till domäner som hör till just deras religion kanske någon annanstans. Ingen vet säkert.

Sedan Ereshkigal väl skrivit in den dödes runa i sin bok kan den aldrig avlägsnas eller ändras. Den som dött är därför oåterkalleligt borta från de levandes värld. Benen må väckas av nekrokinetiska besvärjelser och anden kallas tillbaka för att svara på frågor, men den döde kan aldrig bilda nya minnen eller återfå livet. Det finns emellertid gott om sägner som berättar hur listiga varelser lurat Ereshkigal att skriva fel namn i sin bok eller avbrutit henne så att runan tecknats ofullständigt.

fredag 18 november 2011

Jag och Fria ligan i Stockholm under veckan

Om ni har vägarna förbi biblioteket på Medborgarplatsen i Stockholm nu på onsdag den 23/11, mellan 19.00 och 21.00, så kommer jag och medlemmar ur Fria ligan att vara där för att prata om romanerna och det kommande spelet.

Välkomna dit!

fredag 11 november 2011

Raugoner

Ni som har läst Svavelvinter känner till raugonerna, havens stora kolonilevande insekter. Alla är rädda för dem eftersom de anfaller skepp för att äta människorna och dessutom tros vara intelligenta.

Rollspelets illustratörer undrade hur de ser ut för att kunna rita dem och jag lämnade följande text som jag tänkte kan vara av intresse för fler. Vi får väl se hur de framställs av tecknaren.


Vi utgår från bönsyrsan, Mantis religiosa. De rör sig på fyra ben och har de två främre benen som fångstarmar. Raugoner kan ha en liknande uppsättning lemmar men på de kraftiga främre armarna, som de håller vikta som bönsyrsor, finns även mindre kloliknande utskott som de kan använda finmotoriskt. Även munnen omges av finare små lemmar som hos krabbor. Raugonerna bör ha en relativt sett kortare kropp än bönsyrsor, mer upprätt hållning och kraftigare bakre dubbla benpar. Mellankroppen ska vara proportionellt grövre och kortare eftersom de är större.

Huvudet stämmer ganska bra. Dock får de gärna vara lite mer kompakta. Kortare antenner - snarare hornliknande. Lite kraftigare käkar. De lindar ofta tyg runt huvudet som turbaner och pryder sig med doftande prydnader.

Honorna är något större än människor och ca 1,8-2 m höga. De har skarpa färger i flera nyanser på olika sköldavsnitt med individuell teckning som ofta ser ornamenterad ut. Man tror att de antingen färgar delarna eller styr färgsättningen hormonellt. Hannarna (soldater) är mindre än människor, ca 120 cm höga och svagare färgade i brunt-gult-grått. De bär svärdliknande mångspetsade metallvapen men kan också bitas eller stickas med sina lemmar. Ofta använder de förlamande gifter.

Sedan har förstås raugoner "kläder" i form av färgade tyger lindade runt olika delar och andra konstruerade detaljer och prydnader. Kom ihåg att de är intelligenta. Det finns också stora ointelligenta bärarvarianter som transporterar andra i vatten och tämligen ointelligenta arbetare på deras stora flytande kolonier.

De kommunicerar med klickanden, gnisslanden, rörelser och lukter på ett sätt som är obegripligt för människor. De tros ha ett skriftspråk bestående i fina linjer som ristas på stavar eller ben. Människor förstår inte det heller. De har något slags religiösa föreställningar. Raugoner försöker inte kommunicera med människor eller andra djur utan ser dessa som byten. De fortplantar sig och lever som koloniinsekter.

måndag 7 november 2011

Trakorisk kampanj hos Adlibris

Precis nu dök Slaktare små upp som månadens erbjudande i Adlibris fantasyklubb. Väldigt spännande!

Man kan under november köpa boken för 185 kr från dem och Svavelvinter för 99 kr - billigare får ni dem aldrig så passa på om ni inte redan har dem!

Till presentationen hör också en intervju med undertecknad.

Ny metafysik, 1 - Gudarna och skapelsen

Jag har sammanfattat Trakoriens metafysik för det nya spelet, men beskrivningen gäller i stort sett även för romanerna. Texten är ganska kortfattad och rakt på sak. Den kommer att kombineras med bidrag från andra författare och kompletteras med exempel, citat och kuriosa i spelet. Några av er minns kanske artikeln "Den lille metafysikern" och mina tidigare metafysiska inlägg här på bloggen. Se detta som en uppdatering. Ni kommer att hitta en del nya och förhoppningsvis användbara idéer.

Jag publicerar tre delar varav detta är den första:

* Gudarna och skapelsen
* Livet och döden
* Människans förhållande till gudarna


1 - Gudarna och skapelsen

Urgudarna och skapelsen

I begynnelsen höjdes Tiamat ur intigheten såsom när en våg höjer sig ur havet. Hon tog rum och tid. I henne flöt de odödliga som ska försvinna först då Tiamat återgår till intigheten. Rofyllda förundrades de åt skönheten i sina medvetanden och flöt med Tiamat, begrundande sina öden och stillheten. Men de rastlösa bland dem förfasades över tidens och rummets oändlighet och beslutade att tillsammans skapa det ändliga och föränderliga för att förströs från tomheten och slippa se den. Tillsammans bröt de bitar ur Tiamat för att av styckena förfärdiga skapelsen och de kallade sig skapargudar. Enskilt eller i grupper tog de sig domäner, skapade sina tjänare och drog regler att styra över himlakroppars gång och vattens rörelser, men eftersom deras åsikter var olika och de själva rastlösa kunde de inte samsas utan slet sin plan, den ursprungliga mandalan, i stycken och byggde alla sina egna världar. Så föddes allvärlden från den gudomliga vävens många bitar på vilka alla världar och allt som finns i dem finns ritat.

Men de rofyllda stördes av de rastlösas buller och bländverk och sökte utplåna skapelsen för att åter få njuta av stillheten. Därför pågår överallt kampen mellan det varande och det utplånande.

Furianerna och världsklotet Timatia

I skapelsens rymd levde de friflygande furianerna och dansade i brinnande kluster. De avundsamma tålde inte furianernas glädje utan slungade stenar mot dem så att många eldar släcktes. Då stenvandlas var hundrade furian till tekton, till sköldbärare och jorddragare för att freda sina mjukare fränder. Tektonerna slöt sköld vid sköld så att klotet Timatia bildades och inneslöt de brinnande till skydd. Fortfarande tränger furianernas glädje fram i vulkaner där stenplattorna möts. När tektonerna flyttar sina sköldar rister marken i jordbävningar.

Några av skapargudarna, de som i Trakorien kallas Shamash, Enki, Marduk och Anxalis skapade med andra vatten och växter, berg och liv på Timatias klot. Klotets övre pol gavs till kölden och dess undersida till värmen så att de ständigt skulle bekämpa varandra och deras kamp göra klotet levande och föränderligt.

Många andra platser finns bortom klotet Timatia, bland dessa slemvärlden Gombitakle utan rymd, världens utsida Bythos, Dödsriket och de Grå hallarna som också kallas världen mellan världarna.

Den första konfluxen, Woddamiter och drakar
Timatias första levande varelser var stora och stolta, gudarna lika i kraft. Korgalder svävade över haven, trabeker glittrade i ljusregnen och woddamiter gnagde sig fram genom bergen. Urjättarna frågade sig snart varför de skulle lyda under sina skapare. De sökte allierade bland rofyllda och skapelsehatiska gudar för att göra uppror. Men skapargudarna förargades och beslutade att utplåna livet eftersom det rest sig mot dem. Anxalis bjöd havet att stiga, Marduk gisslade marken med ljungeldar och stenar, Enki fick rebellernas hjärtan att skrumpna. Shamash och Trocuspa vandrade över jorden med sina svärd så att bergen och det levande skrek i skräck och smärta under deras fötter.

Av de första levande varelserna skonades bara köldens och värmens väsen eftersom de var gudarna lojala och fullgjorde sina plikter utan att delta i upproren. På klotsidorna som skilde kölden och värmen åt lämnades drakarna att leva eftersom gudarna såg dem som små, oförståndiga och oförargliga.

Det andra livet skapas, kaklunen Libido

Sedan det första livet utplånats blev Timatia stilla och gudarna roades inte längre. De beslutade då att skapa nytt liv, men med mindre kraft och vett och med större osämja så att det levande inte åter skulle kunna enas i uppror. Eftersom det nya livet var skörare bestämde de att ingen gud själv längre fick agera i världen utan bara genom ombud. Som väktare av överenskommelsen satte de tuppen att gala då makt missbrukas. Gudarnas tjänare sattes alltså att befolka världen efter sina herrars instruktioner, men tjänarna tröttades av uppgiften och tog kaklunen Libido till sin hjälp. Kaklunen tog plats i allt levande så att det kunde föröka sig självt.

Men åt drakarna gav gudarna uppgiften att riva ner det gamla så att världen ständigt skulle byggas på nytt.

Konfluxernas roll

Skapelsen skulle enligt överenskommelsen skötas av undergudar, gudarnas tjänare och av tjänarnas tjänare, alla de dragare som bär tjuren som symbol. Konfluxer bestämdes för avstämning, punkter i tid och rum då skapelsen skulle kunna korrigeras och gudarna komma den närmare i handling. Den tredje konfluxen innebar en stor rensning när köttätande insekter drog från Melukha mot nordost över kontinenten Argond, slukande allt i sin väg. Världen står nu inför den femte konfluxen.

Språken bakom skapelsen
Gudarnas mandala på vilken skapelsen tecknats styr fortfarande dess utformning även fast ritningen sönderslitits till fragment. Ändras planen så ändras verkligheten. Planen finns sydd i gudomlig väv, nedskriven på pergament, skuren i kött, etsad på membraner, speglad i prismor och sjungen eller svävande som dofter i vinden – dess former är i själva verket bara olika manifestationer av samma oföränderliga budskap. Planens tecken kan vara toner, essenser eller stygn, ord, spår, ljusreflexer eller runor. Alla uttrycker de Det Höga Spåket – språket som förmedlar vad som är och ska synas vara, språket som inte får användas inne i skapelsen eftersom det hör till gudarna. Varje företeelse har ett eget tecken. Varje själsbärande varelse har därtill ett unikt men föränderligt tecken. Då tecknen kombineras i eller bredvid varandra uppstår nya företeelser. Exempelvis innehåller tecknen för berg och tjur varandra i oändlig rekursiv upprepning.

Om Det Höga Språket är styrande så är det låga språket det gemensamma i alla språk, det som förstås och delas av allt benämnande. Världens alla mänskliga språk anses vara bleka kopior av Det Höga Språket och det låga.

Manifestationer
Det Höga Språket finns alltså oföränderligt bortom sina former och manifesterar sig bara på olika sätt beroende på plats, användare och betraktare. På samma sätt kan en företeelse eller varelse manifestera sig på olika sätt i olika världar. Det är inte ovanligt att mäktiga demoner, trollkarlar eller gudavarelser tar form för att uppträda eller utföra något speciellt på en plats. Manifestationen ska inte förväxlas med företeelsen eller varelsen i sig utan utgör bara en form av sin runa. Därför dör inte varelsen om manifestationen utplånas.

Demoner

Med demon menas varje varelse som är på en plats där den inte tillåts vara enligt gudarnas plan. Demoner bekämpas därför definitionsmässigt av de skapelsetrogna. Demonen kan vara en varelse som hör hemma i skapelsen fast på annan plats eller vara en manifestation sänd av de gudar som hatar skapelsen, skapad för att sabotera planen.

Tidens kontinuitet och kausalitet

Släpper en människa en sten så förväntar hon sig att den faller till marken. Det är för att hon uppfattar sig resa genom tiden i en viss riktning och med given hastighet. Men om en ändring i den gudomliga väven gör att ingen sten faller så släppte aldrig någon människa en sten. Tiden och dess berättelse har för en gud ingen given riktning eller hastighet. Sammanhangets kontinuitet gäller. Tänk er historien som en elastisk membran: om en tidigare upphöjd punkt istället trycks ner så måste omgivande områden följa efter, men bara så mycket att kontinuiteten upprätthålls. Det är som när en berättare ändrar något i sin bok. Han går då tillbaka och korrigerar tidigare delar av texten för att sammanhanget ska bibehållas. Sammanhanget är det viktiga. Som skydd av sammanhanget har väven konstruerats så att den som oförsiktigt ändrar i den utplånar sig själv ur berättelsen.

fredag 4 november 2011

Rollspelet Svavelvinter - en smygtitt

Nu kan ni förhandstitta på några uppslag ur det nya rollspelet Svavelvinter på Fria ligans blogg.

Illustrationen på detta uppslag föreställer skeckernas handelsläger på östra Paratorna. Djuret som barnet leker med är en mustelon. Bilden är gjord av Magnus Fallgren.

torsdag 3 november 2011

Fantasydag i Uppsala

Jag ska medverka under en fantasydag på Grand i Uppsala nu på lördag den femte november. Klockan 13 intervjuar mig Johan Jönsson om böcker, skrivande och livet. Jag finns där från lunch och några timmar framåt om ni vill prata mer på tu man hand. Man kommer också att kunna köpa signerade böcker genom Drottninggatans bokhandel.

Det är gratis så kom dit om ni har lust.

Science fiction- och fantasydag i Uppsala

onsdag 2 november 2011

Farsegels trakoriana

Slaktare små läses för tillfället på en badstrand i Egypten och min dotter hittade pocketversionen av Svavelvinter i en affär i Thailand. nu väntar jag bara på rapporter från någon rymdturist som läser i tyngdlöshet (kanske säkrast när man betänker romanernas massa). Kunde vi inte få se något bildbevis med böckerna framför sphinxer, Eiffeltorn, Jupiter eller liknande? Lite som den resande trädgårdstomten i Amelie från Montmartre.

Jag kunde till och med utlysa pris efter förtjänst för den bästa bilden i detta avseende.