Våra får har ändå haft det bästa liv som får kan tänkas ha. De har alltid gått lösa på stora områden med fri tillgång till mat, kunnat sova på halm inne i ladan, haft sällskap av varandra, fått lamm, kärlek och knäckebröd. Jag har fortfarande inte kunnat hitta uppgifter om hur gamla får kan bli eftersom få låter sina får leva tills de självdör, men sådär vid tolv års ålder tycks de börja tackla av. En sak har jag lärt mig och det är att får inte är så dumma som många tror. Få arter är lika listiga när det gäller att hitta det godaste att äta. Våra får är nog de enda som nämnts i den amerikanska affärstidningen Fortune. När jag intervjuades om MySQL fick jag avbryta därför att fåren hade rymt och åt upp tulpanerna. Detta beskrevs i tidningen som att "Erik Granstrom has management problems of his own."
Soso utan horn på bilden var min favorit och en av de sista som fick sin spruta sömnmedel igår. Jag födde upp henne med flaska eftersom mamman inte ville ha henne och sedan dess har hon alltid hellre följt mig än de andra fåren. Får ska vara de djur som bäst kan särskilja andra individer på lätet och flocken kände alltid igen min röst på håll och svarade. I sin ungdom hade Soso vanan att hoppa över staketen för att äta äpplen i trädgården på hösten. En dag blev hon påkörd av grannen och kunde inte tugga på en vecka. Då mixade jag maskrosblad och gräs i en hink till henne tills hon blev frisk. Oliver med horn är förebilden till geten Oliber i Svavelvinter.
Fåren var en viktig del i barnens uppväxt på gården. De hade förstås namn på alla och fick följa födslar, uppväxt och död på nära håll. Min äldsta dotter Emma som nu läser till läkare förlöste en tacka genom att rätta ett felläge redan som elvaåring. Ofta gick jag och hämtade barnen vid deras skola med ett par av fåren i koppel till allmän förtjusning.
Det är väldigt tråkigt att fåren är borta men samtidigt har de varit ett inslag i mitt liv som jag alltid kommer att minnas med glädje. Det har varit en ära att få känna er, mina vänner. Flaxa vidare bland himlens ulltottar!
11 kommentarer:
Så sorgligt att höra. Så tomt det måste kännas :-(
Jag förstår inte hur man klarar att avliva sina egna djur, individer man känner personligen, men förstår samtidigt att det är en sådan där sak man inte kan låta bli när man måste. "Annars är man ingen människa, bara en liten lort", som Jonatan Lejonhjärta sa.
Sen skriver du för grymt bra också. Det blir tydligt att det går att älska djur utan att tro att de är förklädda människor.
Tack Ulrika, det är som du säger, man ska inte förväxla djur med människor utan kan hålla dem på olika värdeskalor utan att förminska något för det.
Just som du säger så är det speciellt att avliva sina egna djur, svårt men på ett sätt ett privilegium och en början på sorgearbetet. Djur har ju ingen uppfattning om att de ska dö (vissa hävdar det men jag tror det erfarenhetsmässigt inte) så det känns bra att de får somna in i hemmamiljö med huvudet i ens knä utan föregående oro. Det är mycket värre att låta någon främmande göra det på ett djursjukhus eller ännu värre att skicka dem till ett slakteri.
Jag har ju som veterinär arbetat på slakteri och tror inte att djuren där heller förstår att de ska dö, men däremot så kan de oroas starkt av den främmande miljön, ovant buller och ljus och av att blandas med främmande djur. Det senare märks mycket tydligt bland grisar som nyss kommit till slakteriets fållor. Först slåss de någon timme för att göra upp rangordningen, sedan lägger de sig att sova i en hög utan att man märker någon påtaglig dödsängslan.
Sorgligt, men starkt skildrat. Som någon med förmånen att ha fått en lite inblick i samvaron med djuren hos dig känner jag ändå att det här ligger i linje med den fina djurgemenskap jag uppfattat där.
Sorgligt, men fint skildrat.
Du har en språklig begåvning som få, blev nästan lite gripen av det. Man får trösta sig med att det sista de flesta djur upplever är klor och tänder. I själva verket är ett stilla insomnande bättre än vad en del av våra åldringar tvingas genomlida inom vården...
"flesta djur upplever i naturen" skulle det vara.
Usch, vad tråkigt. Jag känner med dig och din familj. Det är en lyx att få leva sida vid sida med djuren på landet, men det har sina baksidor också.
Man får hitta styrka i de fina minnena och låta tiden sudda ut de sorgliga.
Djurens privilegium är att leva utan ångest. Vilken fantastisk känsla egentligen...
Lamm, kärlek och knäckebröd! Kan inte sägas finare.
Ett fint inlägg!
Skicka en kommentar