lördag 8 september 2012
Pendang till Bektar
Jag gjorde en illustration till föregående inlägg för att illustrera livscykeln i form av ett år och hur kvinnorna i romanerna grovt kan placeras in beroende på deras fokus. Delar av cykeln kan ni ännu inte begripa men det kan ju vara kul att spekulera. Kvinnorna inom parentes deltar så att säga inte själva i cykeln utan stöder ett större skeende. Kvinnorna i versal och ruta har ett slags metafunktion.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Tycker mig ana häxornas (och andras) klassiska årshjul i illustationen. Bådar för intressanta spekulationer om liv, död och återuppståndelse! :)
Angående årshjulet så har jag skissat lite på en trakorisk månkalender där flera av de nyckelorden du satt ut finns med i olika årtidsbundna högtider. Du har tidigare också varit inne på kvinnans tre skepnader/livsfaser och dessa finns även med där.
Jo, det klassiska årshjulet är ju en sant arkaisk företeelser som gått igen i nästan alla tider utom kanske i vår egen. I kapitlet har jag kombinerat det med menadernas vilda orgier till Dionysus ära. Även Nietzsches indelning i dionysiskt mot apolloniskt spökar här och var.
I de keltiska myterna måste den Behornade dö för att världen skall fortsätta. Kan man kanske koppla det till Tjuren i Trakorien?
Birke: Absolut! Jordblodet på Marjura rinner ju ur halsen på en tjurstaty av brons.
En tämligen feministisk kommentar då, med förbehållet att jag som alltid bara talar för mig själv. Fundiberas maning är intressant. Jag blir iofs lätt skeptisk när kvinnor skildras som mer magiska än män. Det är inte helt ovanligt i fantasy och new age, och många tycker det är något positivt och uttrycker det "faktum" att kvinnor har en medfödd kraft och ett slags intuitiv förståelse av natur, liv, barn, etc, som män saknar. Medan andra, som jag, tycker att det utmålar kvinnor som något märkligt i en värld där mannen är norm. Gudinnan eller den gemensamma Kraften eller vad det nu rör sig om blir en förklaringsmodell för att kvinnor är så obegripliga, och de stackars männen står hjälplösa och handfallna mot vaginornas tysta konspiration. Handlar det om fantasy kan det möjligen vara okay (om det inte blir alltför ljuvt och rökelsedoftande) men i vår värld - nej, hu. Visst kan kvinnor och män ha olika gudar eller vad man vill, men jag är ingen yin och yang-anhängare som ser könen som motsatta krafter, jag tycker individernas särart är det viktigaste.
Men det var ett sidospår. Det du faktiskt skrev var att Fundibéra kallar på samtliga romanens tunga kvinnor och det betyder ju inte att hon kallar på alla kvinnor överhuvudtaget. Jag är glad att Fundibéra får en viktig roll, hon är spännande. Konfluxen som en födelse känns som en naturlig parallell, att en häxa då engagerar kvinnor för att undermedvetet stödja hennes mål är också rimligt. Jag ser inte någon risk för ett kvinnligt magiskt systerskap av det slag jag ogillar. Jag tycker särskilt om att de själva inte kommer att minnas händelsen, medan åtminstone två andra betydelsefulla personer gör det. Jag ser mycket fram mot kapitlet.
Om blåvitt: jag kommer ihåg den detaljen - "flöjt", "puka" etc - men undrade inte var den kom ifrån. Det var liksom inget att undra över när det uttrycktes så tydligt. Men jag trodde nog det bara var en lösryckt rolig detalj, ett typiskt skämt från tiden då Blåvitt fanns som märke.
Begreppet lemniscata ligger utanför mina referenser, jag hade aldrig hört ordet så det kunde varit påhittat av dig. Nu gogglade jag och hittade denna: http://www.seaslugforum.net/find/durvlemn. Det finns en nakensnäcka för varje tillfälle...
Ulrika, tack för din uttömmande kommentar. Jag förstår din invändning om mystifiering av kvinnor och är själv mycket skeptisk till new-age-ansatser i den riktningen. Observera dock att jag i romanen inte säger att kvinnor står närmare livet utan bara att Fundibéra hävdar en sådan syn. På samma sätt presenteras en drös andra världsbilder i Trakorien och min ambition är att låta varje förfäktare ta sin egen tro på allvar och framföra sina idéer. Det gäller exempelvis Shaguls herremoral. Sedan påminner som du säger konfluxen om en födelse vilket stärker analogin.
Detta sagt så tycker jag att det faktiskt finns en mystifiering av kvinnor, fruktsamhet, födande och livets cyklicitet i historiska källor och det är till stor del sådana jag byggt på här (Wicca-tron försöker i stort sett återskapa äldre läror, inte alltid på ett övertygande sätt). Jag skulle tro att en sådan syn föll sig ganska naturlig i tider där man var beroende av fruktsamhet för överlevnad och inte förstod varför det ibland gick bra och ibland dåligt. Jag sympatiserar med sir James George Frazers uppfattning att magin uppstod i vår egen värld som människans försök att med egen kraft betvinga en outhärdligt nyckfull natur. Mystifieringen av det kvinnliga/födandet tror jag har tappat i betydelse för att vi inte längre är utlämnade åt sådana nycker. Synen skulle hur som helst snarare vara funktionellt än biologiskt grundad.
Av de sammankallade kvinnorna i kapitlet så hånar den sist kallade hela idén med ett systerskap och kallar den för en illusion. Min tanke med avsnittet är mest att påpeka den samhörighet i sina uppgifter som dessa kvinnor faktiskt har och att klargöra några detaljer.
Jag kanske ska tillägga att inläggets bild bara ritats som tankestöd till mitt skrivande och inte visar någon slags spikad struktur i romanen.
Eftersom Trakorien är ett land med religionsfrihet och ganska lika möjligheter för båda könen, borde detta faktiskt vara en bra grogrund för kvinnlig individualism och mer färgstarka kvinnliga karaktärer. Här slipper ju kvinnor stå i bakgrunden, vara tysta och mystiska.
Genus-teoretikerna är ju ganska ense om att gränsen mellan könsmässig essens och social konstruktion är ganska oklar. Väldigt mycket är påfund. Viss symbolik verkar ändå ganska relevant, och svår att helt slippa ifrån.
Vad skulle Shukallituda säga om det hela, Erik?
Shukallituda är en gammal man utan större fördragsamhet med sturska kvinnor. Han skulle förmodligen muttra några ofarliga truismer i bästa Paulo-Coelho-stil och sätta näsan i sin mokhakopp så djupt han kan utan att bränna tippen.
Skicka en kommentar