måndag 31 december 2012

Gott nytt år från Trakorien!

... och god fortsättning!

Årets pepparkakshus blev klart i årets sista rykande timme efter en heroisk insats av mig och dottern Maja. Det föreställer stugan på kycklingben från Slaktare små (sidan 502) vilken fraktar Miranda och tuppen Koklai genom de grå hallarna.

Huset kommer ursprungligen från ryska folksagor om häxan Baba Yaga. Mussorgskijs pianosvit Tavlor på en utställning har ett stycke om Baba Yaga och hennes stuga vilket jag ofta lyssnat på när jag skrivit. Tyvärr hann jag inte få dit passagerarna men det kanske kommer senare.

fredag 14 december 2012

Jag, en skeptiker, 1 - Grundhållning

En vecka kvar till jordens förmenta undergång.

Jag förhåller mig skeptisk och tycker att tidpunkten på flera sätt lämpar sig för att vädra skepticism i allmänhet: (1) om en vecka kan det vara för sent, (2) ingen kommer ändå att kunna säga att jag hade fel efteråt om jorden faktiskt går under, (3) sällan tidigare i sin historia har människan varit så utsatt för pådyvling av vad hon ska tycka, hur hon ska vara och hur hon ska agera genom det totala trycket av reklam, konventioner, ideologi, religion m.m. Detta senare gäller inte minst i stundande juletider.

Min grundhållning i tillvaron kan enkelt sammanfattas så här:

"Det är svårt att säkert veta något alls".

Religiöst skulle jag karaktärisera mig som agnostiker snarare än ateist eftersom ateismen implicerar tvärsäkerhet i gudsfrågan. Jag har alltid räknat med möjligheten att efter min egen död vakna på en brits, omgiven av märkliga varelser som upphetsat hoppar och ropar: "Hur var det? Hur var det? Nu är det min tur!"

Är det ett alternativ att vara troende då? Nja, min skepticism gäller i synnerhet alla de som tvärsäkert påstår sig veta hur saker egentligen ligger till. Jag hör religionsföreträdare säga att allt inte går att bevisa och så långt håller jag med dem. Problemet uppstår när de sedan kommer med sina alternativa förklaringar som inte bara saknar bevis utan därtill plausibel grund. Om jag ser en låda på håll så kan jag acceptera att vara okunnig om innehållet men om någon säger att den innehåller en tallrik spaghetti med rosa ketchup så vill jag gärna veta på vilka grunder personen kan påstå detta. Psykologiska, sociologiska, politiska och historiska förklaringar till tro och religion ter sig för mig mycket mer trovärdiga än att det faktiskt ligger sanning om sakförhållanden bakom.

Förhåller jag mig skeptisk till religionernas och i viss mån ideologiernas verklighetsförklaringar så är jag på andra grunder skeptisk till vetenskapens förmenta sanningsmonopol. Jag är utbildad naturvetare och medicinare med den största respekt för forskning och kunnande. Vetenskapen har också en mycket viktig grundprincip som religionen saknar: den är beredd att ändra uppfattning när nya rön framkommer. Ändå glömmer vetenskapsmän ofta att allt de formulerar bygger på antaganden, konventioner, språkliga definitioner och klassifikationer som i grunden är konstruerade och kunde ha valts på helt andra sätt. För att parafrasera Wittgenstein: När vi väljer vårt språk väljer vi också vad vi kan uttrycka. Vi kan se och mäta regnbågen men finns den egentligen?

För personlig del har jag kommit fram till att människan inte kan hoppas på mer än att identifiera mönster i sina iakttagelser, göra förutsägelser och bygga modeller som snarare än att vara sanna är mer eller mindre ändamålsenliga. Det innebär inte att alla teorier och normer är lika värdefulla eller goda utan att jag accepterar mig vara subjektivt iakttagande snarare än objektivt vetande. Denna hållning är självfallet av temporär natur och modifieras när så känns påkallat.

Mer följer - under förutsättning att världen består.

lördag 8 december 2012

Ravhall

Jag lade ut en liten teaser från kapitlet jag just avslutade på Facebook men tänkte att jag kunde publicera det här också.

Pazuzu fäste sina ögon på vindhäxan. Hatet var så fysiskt att benknotorna i hennes kropp började värka som slet de sina senors betsel i försök att fly köttet. Han höjde sin högra hand och lät den vänstra peka nedåt.
”Må hon alltså vara en stormgudens avfälling om det är hennes val. Jag bannlyser henne i Marduks namn från allt samröre med gudens väsen. Må varken vind eller moln längre komma henne nära eller lyssna till hennes röst.”
Så snart orden var sagda, delade sig molngolvet under Silvia Miranda och hon föll ner i ett schakt kantat av svarta skyar. Kanske kacklade tuppen men han var redan långt borta. Kvinnans eterkropp föll genom Ravhalls undersida ut i den fria natten. Av cyklonen fanns inte längre något spår. Havet låg utsträckt och stilla så långt hon kunde se i alla riktningar.

fredag 7 december 2012

Berättaren som eterisk varelse

Nu på måndag den 10 december ska jag vara med i radioprogrammet PP3 i P3. Tillsammans med programledarna och någon från Sf-bokhandeln ska jag prata om fantasyvärldar. Riktigt vad vi kommer att säga är inte så gott att veta eftersom det är oförberedd direktsändning men jag ska i alla fall försöka avhålla mig från sedlighetssårande störande av den allmänna ordningen.

Programmet pågår mellan 10.00 och 12.00. Riktigt när jag dyker upp är heller inte lätt att veta.

söndag 2 december 2012

Protokorien

För någon vecka sedan satt jag och funderade på Praanz da Kaelve. Jag har förebilder till nästan alla i böckerna, lägger ofta porträtt på skärmen av varelser i scenen jag skriver. Det kan röra sig om historiska personer, skådespelare, politiker eller människor som jag känner. Märkligt nog har jag aldrig hittat någon förebild till Praanz da Kaelve trots att han nog är den jag skriver mest om.

Sammanhanget har emellertid klarnat. När jag var liten så lekte jag ofta med plastmodeller, dels en massa fingerstora indianer, cowboys, riddare och disneyfigurer, dels större byggmodeller av filmmonster från Aurora (Stålpojken på bilden är en sådan modell). Väldigt sällan betedde sig dessa varelser som tillverkaren hade tänkt utan istället byggde jag hela samhällen av dem där en slags pågående såpa utspelade sig. Man hade affärer och tidningar och relationer och på det hela taget var samhället ganska fredligt. The Creature from the Black Lagoon var till exempel en snäll men inte alltför begåvad yngling som av blyghet aldrig lyckades få till det med Wonder woman. Jag brukade kapa bort de vapen soldaterna hade i händerna för att de skulle kunna agera i mer civila sammanhang. Det var inget pacifistiskt initiativ utan mer en praktisk åtgärd.

Varje rum i huset där jag växte upp (och som jag flyttat tillbaka till) var ett eget land där mattorna var land och golvet mellan dem vatten. Mitt eget rum där de flesta modellerna bodde hette Lilldala - ett namn bevarat som by utanför Trakoriens huvudstad Tricilve liksom floden Doklatke. Grannrummet hette Oklahoma därför att det var namnet min syster bestämde och hon bodde där. En företeelse som hämtats från Lilldala till Trakorien är Det gamla havet en evig TV-serie som var omåttligt populär men egentligen bara visade vågor på havet. I Trakorien så är Det gamla havet istället en evig sångcykel som framförs på Örnhyllans torg i staden HOXOH.

Hur som helst kom jag på att Praanz da Kaelves förebild var en av mina favoritfigurer från Lilldala, ursprungligen en kapten från nordsidan i amerikanska inbördeskriget. Han hette Vargbill och hade ungefär samma läggning som Praanz da Kaelve: praktisk, kompetent, patriotisk och humorbefriad. Arn Dunkelbrink tror jag är efter en modell av Daniel Boone vilken mina föräldrar köpte till mig under en resa i Paris 1965. Han var större än de andra och därför något av en fadersgestalt - åtminstone under en tid var han president i Lilldala och utgivare av landets tidning (också journalist med ett presskort klistrat på bävermössan). Roligast är nog ändå att draken i modellen med Stålpojken ovan är förebilden till Blatifagus. Jag plockade loss honom, döpte honom till Orvar och hade nästan alltid med honom när jag lekte. Orvar var ungefär som Blatifagus: självgod, opålitlig och för det mesta på gott humör.

Till sist en arkeologisk interiör från en lägenhet i Lilldala, komplett med bilbana på golvet och blomstertavla från Melukha. (Ni vet kanske att melukhiern enu Ammisadu ursprungligen kom från Sumerien och var huvudperson i en aldrig förlagd roman som hette Bronstjuren. Han berättar det själv på sista sidan i Svavelvinter: "Man kan säga att jag var en man i en annan berättelse, om än inte lika intressant som er.")