onsdag 19 augusti 2009

Utanförskap i konfluxsviten

Freke Räihä har skrivit en akademisk uppsats vid Linköpings universitet betitlad: Skurkens utanförskap i Erik Granströms Konfluxsvit. Uppsatsen, som jag funnit mycket tänkvärd och underhållande, handlar framförallt om Shagul och Melealina - två av de viktigaste personerna i den ursprungliga spelsviten - och i synnerhet om likheter och skillnader mellan de två.

Räihä kontaktade mig redan före sommaren för en intervju i samband med uppsatsskrivandet men fick rådet av sin handledare att inte blanda in mig som författare. Jag tror att det var helt rätt eftersom han därmed kunde göra en oberoende analys.

Utöver att ge en bra beskrivning av personerna ur ett litteraturhistoriskt perspektiv så gör Räihä reflektionen att Shagul och Melealina båda karaktäriseras av sitt utanförskap. De visar många likheter men har valt en ond respektiv god väg. Utanförskapet gör dem båda mer eller mindre oberörbara, de har följeslagare som signalerar val av sida etc.

Det intressanta med Räihäs slutsats är att jag själv kommit att betrakta hela romanbygget som en studie i utanförskap eftersom samtliga huvudpersoner är särlingar som mer eller mindre självförvållat hamnat utanför alla gemenskaper. Det gäller förstås Shagul själv som emellertid har en annan dimension i böckerna eftersom han där ser sig mer som rebell mot gudarnas färdigskrivna öde än som blivande världshärskare. Därav kapitelnamnet "Mannen utan öde" i Svavelvinter vilket förstås anspelar på Imre Kertes bok där huvudpersonen just vägrar se sig som ett offer för förintelsen eftersom det skulle ta ifrån honom hans individualitet. Arn Dunkelbrink är udda eftersom han fått höra det höga språket av draken Blatifagus och därmed fått en osund insyn i skapelsens bakomliggande strukturer - lite som Adam och Eva med äpplet alltså. Vindhäxan Silvia Miranda har själv ställt sig utanför alla sammanhang genom att försöka fly vad hon uppfattade som tillvarons fängelse men som kanske visat sig vara gudarnas skyddande kokong mot kaos. Även Praanz da Kaelve är en enstöring i sin gammeldags lojalitet mot huvudstaden helt bortsett från att han tycks ha problem med känslomässiga relationer i största allmänhet. Alltsammans bottnar förmodligen i min egen känsla av utanförskap - inget påtvingat eller ens särskilt sorgligt utan konsekvensen av ett ohejdbart existentiellt grubblande. Många delar säkert känslan som knappast minskas av samtidens tvärsäkra påståenden om tillvarons beskaffenhet.

Freke har också lärt mig uttrycket Ergodisk litteratur. Se engelska Wikipedi om Ergodic Literature. (Svenska Wikipedia föreslår att jag istället ska läsa om "erotisk litteratur" - den svenska synden förnekar sig inte!). Ordet Ergodisk kommer av grekiska "Ergon" - "arbete" och "Hodos" - "stig", dvs litteratur som kräver arbete av läsaren utöver att vända sida och fundera över intrigen. Urspungligen myntades uttrycket om Hypertext, dvs hoppandet via länkar där slutresultatet blir beroende av läsarens val - någon minns kanske soloäventyren "Ensamma vargen" och liknande. Strikt talat är väl mina romaner om konfluxen inte ergodisk litteratur, men genom kopplingen till ursprungsspelen, påbyggnader via olika nätforum och varierande gestaltning av intrigen i spelade kampanjer så skulle jag vilja påstå att det samlade trakoriska ödet är just ergodiskt. Tankegången ger också en intressant postmodern koppling där läsarna / spelarna är medskapare genom dekonstruktion och nytolkning.

Kanske undslipper Shagul till sist sin stora skräck, den att bara vara en fiktiv person i en redan färdigskriven berättelse.

lördag 1 augusti 2009

DiFolter och animister

DiFolterna är som bekant det apotekargille som i mycket styr Ilibaurien även om de inte har någon formell makt. De har en väsentlig roll i romanen med en helt egen agenda. Övergripande är deras önskan att rena Ilibaurien från opiandermissbruket. Denna uppgift ser de som bot för en arvssynd efter grundaren Astrumal diFolt, mannen som förstörde landet.

diFolterna kallas ofta "alkemister" men det är en beteckning de själva ALDRIG använder. Istället kallar de sig "spagyriker" (myntat IRL av Paracelsus). Alkemi innebär att transformera, något som diFolterna på en filosofisk nivå inte tror är möjligt. Spagyriker är istället en som sliter isär och sammanfogar. DiFolterna är besatta av renhet och hävdar att renhet bara kan uppnås genom lidande. De hävdar till och med att renhet uppnådd utan lidande är falsk. Renhet ska i deras bemärkelse inte ses som ökad godhet utan just som frihet från det ovidkommande, ett sökande efter varje företeelses ogrumlade inneboende essenser - det kan gälla medicinska extrakt, karaktärsegenskaper, poesi, skönhet eller ondska. Från de rena essenserna sätter de sedan samman komplexa och i många fall aldrig tidigare skådade kombinationer, elixir, företeelser och till och med varelser. De hålles därför allmänt för trollkarlar. De är skickliga läkare och kemister och hade ett yrkesmässigt samarbete med shaguliterna på Marjura innan denna sekt bannlystes och försvann.

Berömda är diFolternas tragedier, skådespel med vilka de söker rena folket till enande tankar och värderingar.

diFolterna tror att allt fysiskt är uppbyggt av essenserna från triaden svavel, kvicksilver och salt, något som gör dem naturligt intresserade av Marjura där dessa ämnen dominerar och uppträder i nästan ren form. Crurernas uppvaknande tolkas av dem som del av öns iscensatta lidande, vilket kommer att frambringa en överessens som ska rena hela Nordhavet i samband med den femte konfluxen. Svavel står för det flyktigas, brinnandet och gasformens principer, kvicksilver för vätskans, flytandets och sammanhållandets principer, salt för det fasta och oföränderliga. Med detta tretal är diFolterna fiender till de Mereldiska animisternas fyrtaliga världssyn enligt nedan.

Förutom med shaguliterna har diFolterna traditionellt nära samband med illusionisterna i HOXOH eftersom de delar ett ursprung. Storsyntalden Oklam Hussler på HOXOH leder phenomernas skola, en slags bildspagyriker som dekonstruerar det vi varseblir genom eidetisk reduktion för att sedan plocka ihop bitarna till önskade illusioner. Mer om illusionisterna senare.

Animisterna på Mereld står främst i skapargudarnas tjänst medan diFolterna visserligen accepterar gudar men inte underställer sig dem utan tror på människans eget ansvar och sökande. Animisterna ärar alltså Shamash som ursprungsordens herre, Enki som livets, vattnets och vishetens skapare och Tigwalwan som det livgivande ljusets herre. De respekterar även hela det panteon som dessa gudar representerar. Därtill håller de alla representationer av jordemodern för heliga, i vilken form dessa än må uppträda, främst hos naturfolk. Jordemodern ses dock inte som en varelse utan som hela skapelsens samlade liv och livsbetingelser.

Animisterna tror att allt har fyra aspekter och varje aspekt fyra underaspekter etc. - tankegångar som gör dem benägna att tänka världen som uppbyggd i fraktaler. Ser man inte fyra aspekter så har man ännu inte nått full insikt. diFolterna ses i detta som extremt förstockade.

Här en text sedan tidigare om animisternas heliga fyrtal (som motsats mot diFolternas tretal):

Humoralteorin omskriven som fyra blod är väl ganska bekant. Merelderna tänker sig de fyra bloden framställda som hörnen i en tetraeder med den typiska människan belägen i mitten och exempelvis vargmän placerade nära "skogsblodets/vattenblodets" hörn. Denna det biologiskt levandes tetraeder är bara spetsen på en större pyramid där exempelvis levande stenvarelser som berget Ranz, Store Stenfar och Jagernathan finns mot "stenblodets" extremer, medan levande moln och efriter är extremer av "luftorienterat" blod. Därtill speglas tetraedern i varje spets gentemot andra existenser och världar, så att dödsriket (kanske ett av flera dödsriken) är en speglad tetraeder där "själarna" passerar från de levandes tetraeder in till de dödas.

Nu säger jag alltså inte att det "ÄR" på detta sätt ens i Trakorien, utan föreställningen om tillvaron som speglade tetraedrar där varje varelse har en distinkt position härstammar från animisterna på Mereld, vilka använder kristalltetraedrar som heliga symboler. Jag modellerar löst merelderna på Mayakulturen, och den smala passagen mellan tetraedrarna passar bra med mayaföreställningen om underjordiska sjöar - "cenotes" - som portar till dödsriket. "Cenotes" passar i sin tur med min föreställning om det heliga "Abzu", den mesopotamiska guden Enkis underjordiska sötvattenhav. För övrigt är ju hela konfluxidén tänkt som ett historiens timglasöga, där timglaset kan liknas vid två tetraedrar ställda spets mot spets, där tiden rinner från det förflutna in i framtiden. Man kan vidare tänka sig att vissa varelser själva speglas med sin tetraeder så att de befinner sig i flera världar samtidigt, dvs man får olika "manifestationer" av exempelvis demonen Ebharing eller Store Stenfar enligt spelen. Möjligheterna är obegränsade.