onsdag 21 december 2016

Pinnar i skogen


I Värmland finns en konstnär som kallar sig Vildhjärta. Jag har träffat henne ett par gånger och även varit i hennes ateljé mitt ute i den värmländska urskogen. Hon går ut och letar pinnar i skogen, vrider och vänder på dem och funderar över vilka berättelser de döljer. Sedan täljer hon.

Till min 60-årsdag i somras hade mina systrar och min mor beställt en skulptur av vindhäxan Silvia Miranda, ovan fångad i en aerobisk piruett.

Det slog mig nu när jag plockar ihop nästa romanprojekt att jag arbetar på liknande sätt: jag strövar omkring och plockar upp pinnar i olika form och fason, sitter med dem hemma och försöker se vad man kan göra av dem och hur de kan kombineras. Lotta Olsson skrev ju också en gång i en recension:
 
”Det är som om Granström har klippt sönder vår civilisation till en oändlig mängd fragment och vävt en ny, rik berättelse om en främmande värld som är märkligt bekant.”

Författarkollegor har alla sin metod – de kanske utgår från en bild, eller en struktur, men att samla pinnar är alltså mitt sätt. Det innebär också att jag behöver en viss volym innan jag kan börja se ett mönster. Just igår hittade jag några förvridna kvistar och kottar som passade väldigt väl in med det jag just bygger. Jag berättade om idén för min förläggare Ola Wallin som svarade uppmuntrande:
”Haha! Det låter som ett jätteroligt upplägg. 
Skriv!”

Här är en av pinnarna:


onsdag 7 december 2016

Taxerande läsning

Daniel Lehto anmäler Vanderland i senaste numret av Biblioteket i Fokus. Sämre recension har jag sett! 





söndag 4 december 2016

Jagets frihet och fängsel



Jag har läst tre böcker av den sydkoreanske ”filosofen” Byung-Chul Han (BCH), verksam som konstprofessor i Berlin. Min egen redaktör Ola Wallin har översatt böckerna från tyska och de är utgivna på förlaget Ersatz. Håkan Liljemärker har gjort de vackra omslagen.

Titeln filosof står ovan inom citattecken såsom det också kunde göra inför Nietzsches (N) namn. En modern, akademisk, analytisk filosof skulle förmodligen inte tycka att någon av dessa herrars skrifter har med filosofi att göra. För mig ligger inget nedvärderande i citattecknen utan ni kan se dem mer som upplysning. Både BCH och N framlägger påståenden, ibland underbyggda, men ofta bara som just påståenden: ”så här är det” och ”den har fel”. Båda två är provocerande, rakt på sak och gör observationer som väcker intressanta reflektioner vare sig man håller med eller opponerar sig våldsamt. Däri ligger värdet av vad de skriver: att de förmår väcka ens egna tankar. Båda är mycket läsvärda och originella, men man ska inte vänta sig några längre logiska kedjor eller försiktighet i slutsatserna.

Byung-Chul Hans grundtankar
(som jag har uppfattat dem)

BCH menar att vårt digitala samhälle ändrat förhållanden i grunden. Det som slagit mig mest under läsningen är just påpekandet att inte bara våra förutsättningar ändrats radikalt utan också vi själva och hur vi uppfattar världen. Man kan tillägga att ”vi” i sammanhanget främst är västerländska människor.

Positivitet utan negativitet
BCH menar att vi inte längre kämpar mot hot eller under tvång, utan att tillvarons drivkrafter gått från negativa påbud och kontroller till ett positivt prestationstänkande. ”Du får inte” har blivit ”du kan”. Positivt och negativt är i sammanhanget inte synonymt med ”bra” och ”dåligt”, utan innebär snarare att piskan gått från en extern hand till vår egen. Ett genomgående tema i böckerna är förlusten av det negativa, "den andre" och "det främmande" – det som kräver att vi stannar upp, analyserar och förhåller oss, det som fråntvingar oss full kontroll. Problemen har så att säga gått från infektioner och kampen för överlevnad i fientlig miljö till fetma och cancer – självets hot mot sig själv (BCHs bild).

Självjagandet har ingen gräns utan tvingar oss till ständigt fortsatt prestation. BCH noterar att prestationstänkande passar kapitalismen väl eftersom konsumtion gynnas av ständigt begär snarare än av uppnådd tillfredsställelse. Han ser kapitalismen som en självgående mekanism som driver på alla den omfattar snarare än som en grupps beräknande utnyttjande av en annan. Konsumismen skiljer sig från religioner därigenom att religioner alltid lägger skuld parad med någon väg till absolution medan konsumismen bara erbjuder skuld, dvs du kan aldrig uppnår ett stadium där du duger. Jagandet efter och bristen på tillfredsställelse leder till vad författaren kallar Trötthetssamhället.

Informationsstormens överflöd
I nätets barndom talades det om hur alla människor nu skulle kunna fördjupa sig i det som intresserar dem, men BCH menar att våra oändliga möjligheter snarast lett till intolerans mot leda och en ytlig hyperaktivitet där stillheten och tystnaden inte har plats och därmed heller inte tanken. Avsaknaden av negativitet, dvs något som ställer sig på tvären och får oss att stanna upp, leder till mer av samma sak, vad BCH kallar det sammas helvete. Tillvaron pågår i ständigt presens, med klickande på ”gilla” och nätstormar som saknar narrativ och förlösning och snarast är ett affektivt tillstånd som genast avlöses av ett nytt.

De oändliga alternativen och deras totala transparens utplånar ”den andre” som främmande väsen. Bilden av andra blir istället subjekt i var och ens privata-narcissistiska värld. ”Kan jag inte ändå hitta en partner som är lite bättre?” Dagens privata narcissistiska världsbild menar BCH omöjliggör kärlek eftersom sådan kräver att du ger upp dig själv och accepterar den främmande. Istället blir andra människor instrument för vår njutning, därav andra bokens titel Eros Agoni.

De sociala nätverkens omfattande insamling av data om alla användare menar BCH slår ut behovet av teoribildning. En teori byggs på empiriska data och är ett verktyg för att förutsäga nya situationer, men när all information samlas in behövs inga modeller utan slutsatser kan dras direkt ur datamängden: ”så här är det de facto och vi skiter i varför”. Priset blir att slutsatser alltid byggs på det som varit och redan fungerat så att ingen nytanke om det kommande behövs. Kreativitet har därmed ingen funktion.

Makt och kraft
När de västerländska demokratierna utvecklades i början på 1900-talet agerade massan mot det fåtal i privilegierade grupper som hade makten. Det har funnits förhoppningar om att digitalsamhället skulle leda till direktdemokrati där alla röstar hemifrån i alla frågor, men BCH menar att detta skulle reducera demokratin till konsumtion – till valet av vilket omedelbart alternativ som du ”gillar” för stunden. Alternativen skulle i sin tur skulle utformas för att nå maximal uppmärksamhet och lockelse.

BCH menar att ingen massa med kraft idag existerar bland medborgarna därför att en massa kräver att individer går ihop och är beredda att uppge sin individualitet för det gemensamma – att acceptera det negativa andra. Snarare existerar en myriad individer som kan gå ihop för stunden och sedan genast lösas upp som grupp igen. Jag fick själv bilden av ett hjärta: för att blodet ska kunna pumpas runt krävs att alla muskelceller synkroniserar sitt arbete. När så inte sker uppstår hjärtflimmer där det totala arbetet är lika stort, men cellerna inte samarbetar och därför inte uppnår någon effekt.


Mina tankar i läsningens förlängning
Till skillnad från Nietzsche föreslår Byung-Chul Han ingen väg framåt. Det kan förefalla deprimerande eftersom böckernas bild av vårt västerländska digitala samhälle inte är vacker, men eftersom böckerna är provocerande så blev jag snarast upplivad. Författaren är varken moraliserande eller fördömande utan saklig som en lite väl tvärsäker läkare i sin diagnos.

Den liberala, västerländska traditionen står idag under stark press och om BCH har rätt i att trötthetssamhället utgör dess kraftlösa slutfas så ser det ganska illa ut. Saknar det moderna västerländska samhället potens som författaren skissar, så kan det bli ett lätt offer för mer kraftsamlande grupperingar, må de sedan vara nationalister eller religiösa fanatiker eller bara människor vana att kämpa för överlevnad.

Jag läste i min ungdom Max Stirners bok ”Den ende och hans egendom” (vilket jag f.ö. satt som en kapiteltitel i Vanderland). Stirner hyllar jagets suveränitet. Det ironiska är att hans dröm enligt BCH till stor del gått i uppfyllelse, men att den kanske inte var så rolig trots allt. På liknande sätt ger BCH spännande perspektiv på den anarkistiska grundtanken om de oberoende jagens överenskommelser.

En uppmuntrande tanke som jag haft redan tidigare är att hoppet hos transhumanister liksom rädslan för artificiella intelligenser och singulariteter kunde dämpas på de grunder BCH för fram. Om dessa intelligenta mekanismer fortsätter på vägen mot ”det sammas helvete”, dvs att de nog kan utvecklas, men att de saknar förmågan att backa eller bara stanna upp, tänka efter och sedan ta en alternativ väg, så är det inte säkert att de alls kommer så långt.

Tankar för mitt personliga skrivande
Jag har alltid försökt skriva sådant som inte redan skrivits snarare än mer av det som är opportunt, likaså det som ställer krav på läsaren snarare än sådant som uppfyller förväntningarna. Ställt i relation till "det sammas helvete" känns min ambition mer angelägen än någonsin.


Sammantaget kan jag rekommendera den som funderar över samtiden att läsa Byung-Chul Hans tre böcker som var och en omfattar färre än hundra sidor. Man ska läsa honom och käfta emot under läsningen och sedan diskutera med andra – med verkliga andra – varför inte rentav med mig?




lördag 3 december 2016

Avslut och nystart

Inte mycket har skrivits här på bloggen under senare tid. Sanning att säga har jag haft en ganska långvarig svacka sedan Vanderland kom ut, dels en rent kreativ utmattning, dels som en besvikelse över att inte fler recensioner dykt upp nu sedan serien avslutats. Min redaktör säger att hösten överhuvud taget har varit ogin i den vägen – recensenter har det uppenbarligen heller inte så lätt. Inget jag kan göra åt den saken hur som helst utan det är bara att gå vidare (fast ni får gärna skriva omdömen på nätet om ni vill, det uppmuntrar fortsatta skrivande). Nu känns hur som helst tiden mogen att ge sig i kast med nya litterära projekt.


Lägesuppdatering:

Svavelvinters extreme metal-album
* Titel spikad (hemlig till Kickstartern)
* Omslagsbild av Pär Olofsson klar (får inte visas ännu, men den är grym och har crurer och en vulkan)
* Alla åtta låtarna översatta till engelska av undertecknad och granskade av Gunnar Redmalm och Martin Andersson. Vi kommer att lägga med originaltexter och engelska texter i skivan. Se smakprov längst ner.
* T-shirts med skorpioner och bansikans symboler på väg till dem som beställt.
* Jag och Christian kommer att köra en Kickstarter med skivan för att finansiera studioinspelning, tryckning, affischer etc. Kom gärna med önskemål om vad som kunde ingå som nivåer och stretch goals i en sådan kickstarter. Vi planerar den till slutet på januari / början på februari. Mer info kommer.
* Som ni ser har vi frångått beskrivningen black metal / death metal och klassar nu skivan som extreme metal. Detta för att det rör sig om hård metal, men utan fokus på gore eller satanistiska/ideologiska inslag (ni som känner till Trakorien vet att jag undviker kristna referenser och att mytologin mer är mesopotamisk och fornnordisk).

Spelskrivande
Jag jobbar vidare som underhuggare åt Machinegames och har kommit bra in i projektet nu med en avslutad fas. Det är en rolig sidosyssla. Tyvärr får jag inte säga mer än så.

Litterärt skrivande
Strukturerna tar form i mitt magiskt-realistiska romanprojekt förlagt till Uppsala. Känns som dags att faktiskt börja skriva text (vilket är den mindre ansträngande delen av arbetet för mig – vet inte om det är likadant för alla författare)

Därtill har det kliat rejält i mina trakoriska fingrar när jag lekt med tanken på både en uppföljare tjugo år senare och trakoriska noveller. Bland annat funderade jag på om man kunde få följa Uroboren i hans olika inkarnationer genom historien.

Nyutgivning av Svavelvinter inbunden
Den inbundna utgåvan av Svavelvinter har varit slut i flera år, men har nu kommit i nytryck så att man kan komplettera eller köpa hela serien i enhetligt och inbundet format.

Smakprov från metal-skivan
Här är det Shagul själv som sjunger. Jag inspirerades av John Miltons "Paradise Lost" från 1667, eftersom Shagul uttrycker samma gudatrots som Lucifer och skrev därför några verser på blankvers. Shagul motsvarar ju Nietzsche vilket den så benägne också kan märka.


Skivans låtar sjungs alla på svenska:

I boken skriver jag mitt eget liv,
min hand med tålmod formar var versal.
Låt rygg som saknar vilja träla slav.
Mitt öga slukar rymd från höga berg.

Berättarna må kräla i sitt guld.
De läser mig, men ser mig ändå inte.
De hör min röst, men ingen styr mitt öde.
jag äger mod att knyta stolt min näve.


Engelsk översättning (sjungs alltså inte)

In the book I write my own life,
my hand patiently forms each letter.
Let the spineless serve as slaves.
My eye tastes the view from high mountains.

The storytellers may crawl in gold.
They read me, but they see me not.
They hear my voice, but nobody rules my destiny.
I have the courage to proudly clench my fist.



söndag 13 november 2016

Diplomatiska förbindelser



Furstendömet Lorenzburg har idag ackrediterat och officiellt proklamerat undertecknad som Trakoriens ambassadör.

Här det officiella svaret:


Eders höghet,
dyre prins Freï von Fräähsen av Lorenzburg,
delare och utdelare av Lorenzburgs flammande orden:
Det bereder kejsar Radassabar den överväldigande och förste, därtill Septaviets sju hertigfamiljer, Bodâkens pungastinna rådsmedlemmar, samt icke minst undertecknad personligen, liksom föronekligen Trakoriens mindre förnäma medborgerlighet ner till ringaste slemdragare och tasseracka, den största glädje närhelst en rikets legat bereds nåden och lägligheten att upplysa farsegels fåvitske folk om Trakoriens skimrande väsen och vanor!

Därtill skall gudinnan Kastyke i utarma famntag välkomna den handel och den sakramentskade förtjänst som detta kuttrande länderna emellan torde ställa för hand. Må även sägner, seder och sånger nå utbytnad där så smeksamt ter sig för högre värden.

Med den högsta förbindlighet
Pashishu Brior Mörtsnarg da Nontonia


Ps. God landsfadersdag tillönskas även eder! Ds.


söndag 16 oktober 2016

Trakorien som serieroman?

Serieläsare på telefon


Romanerna om den femte konfluxen är avslutade, men lite som med barnen känner jag mig inte riktigt redo att släppa dem vind för våg. Framför allt skulle jag vilja se böckerna översatta till något annat och större språk, där mitt eget hopp mest har stått till tyskan. Det har hittills varit trögt. Jag tillåter mig också att drömma om något mer visuellt, främst en TV-serie, även om en förutsättning nog vore att böckerna först översatts.

En idé som dök upp vore att ge ut berättelserna som serieromaner. Jag har alltid författat på ett visuellt sätt, där jag först föreställer mig en scen och sedan skriver ner den. Det mesta i böckerna borde därmed kunna framställas visuellt. Sporrad av arbetet med metal-skivan, där scener ur böckerna givits en ny form, skulle jag gärna arbeta med en eller flera tecknare och försöka kondensera texten för detta format, förslagsvis direkt på engelska. Jag har alltid gillat serier och läst dem sedan femårsåldern. Projektet måste emellertid vara ambitiöst från början, annars låter jag hellre bli.

Nu skulle jag gärna vilja höra vad ni andra tror och vilka alternativa vägar som finns: Bra, dåligt? möjligheter? svårigheter? kickstarter? förlag? tecknare? etc.

Jag skulle fortfarande skriva på nya romaner.

måndag 10 oktober 2016

Gästspel i Lorenzburg





Nu på lördag, kl 10.00 den 15 oktober bär det av till Karlstad och furstendömet Lorenzburg för höstens sista inplanerade evenemang. På inbjudan av självaste prins Freï von Fräähsen ska jag prata om att bygga fantasikulturer och även sätta publiken i arbete är det tänkt. Här får ni en länk till framträdandet. Riktigt vad det blir vet emellertid varken jag eller någon annan. Efteråt tänkte Johnny Olsson spela rollspelet Svavelvinter offentligt med dem som vill pröva eller titta på.

Om ni är i Värmland och vill lyssna på undertecknad, provspela eller bara prata om Trakorien eller annat i största allmänhet så finns jag alltså på plats, lördag kl 10-12!

Lorenzburg är ett parallellsamhälle till den mer bekanta stadsdelen Lorensberg i Karlstad. Det är ett konstprojekt om att tillsammans med innevånarna förtrolla ett stycke samtid och samland med stöd av Karlstad kommun, Studiefrämjandet och Region Värmland. Ni kan läsa mer här.


Och efter Lorenzburg? Då ska jag med ren almanacka och allvar ta tag i nästa romanprojekt – ett outforskat fantasiland som jag avser anträda med stearinljus sidligt datorn i höstmörkret.


torsdag 6 oktober 2016

Beställ Shagul, T-shirten!


Från och med idag och tre veckor framåt har ni chansen att beställa Shagul som T-shirt, med fyra röda skorpioner och bansikans symboler på ryggen. På bröstet ser ni loggan för metalbandet Svavelvinter. T-shirten är en teaser inför min och Christian Älvestams platta som släpps under 2017. Vi har för närvarande åtta låtar inspelade i preproduktion och två återstår. Sedan ska solon läggas på, sånger nyinspelas i studio, låtarna mixas, skivor tryckas etc. I en av låtarna sjunger Shagul själv så därför föreslog jag namnet på tröjan. Trollkarlens namn betyder just "Skorpionen". Skorpionerna i trycket är som ni kanske vet hämtade från en 1500-tals världsatlas.

T-shirten har designats och säljs av Seiya Ogino, som kommer från Japan men bor i Nya Zeeland. Han har tidigare gjort omslag och annat till Christians plattor och verkar på det hela taget vara en kul kille.


Om ni vill ha en tröja så gå alltså till www.oginodesign.com och klicka på "Shop". Det finns bara en grej där ännu eftersom Seiya börjar sälja grejor just idag. Man betalar via Paypal.

Observera att tröjan bara går att beställa fram till 28 oktober, för sedan trycks hela batchen upp.

lördag 24 september 2016

Nyutgivning av Svavelvinter!

Bokmässan 2016 är nästan avverkad. Idag höll jag och min förläggare Ola Wallin ett seminarium på temat fiktion – verklighet. Ola överraskade mig vid mötet på två sätt: dels gjorde han en Hyland och stal mitt manus strax innan vi började för att jag skulle tala ledigare, dels meddelade han att förlaget beslutat återutge Svavelvinter i inbundet format eftersom så många frågat. Väldigt kul eftersom läsare frågat också mig och jag bara lyckats tjyvhålla några enstaka exemplar för eget bruk. Det betyder att den som vill snart kommer att kunna köpa hela serien inbunden – kanske redan i november!



Roligast på mässan var annars att träffa alla bekanta man bara pratar med över nätet resten av året. Mest spännande var att äntligen träffa Christian Älvestam. Han och jag är nästan klara med råproduktionen av vår dödsmetallplatta för bandet Svavelvinter, men vi har tidigare aldrig mötts utan skött allt på avstånd, han i Skövde och jag i Uppsala. Plattan blir kanon!



Imorgon bär det hemåt igen efter tre utmattande men roliga dygn. Jag och dottern Maja hann med att äta en fantastisk elvarätters provsmakningsmeny på Fiskekrogen – vår nog mest intressanta måltid hittills.

Edit: Här är menyn jag utlovade!





fredag 16 september 2016

Vigland

SPOILER-varning för dem som inte läst Vanderland




I slutet på romanen Vanderland fanns ursprungligen ett redovisande avsnitt som förklarade de kommande årens utveckling i Trakorien sedan den femte konfluxen passerats. Mina redaktörer gillade det inte och jag skrev därför om avsnittet till kapitlet "Vedergällning", där legaten Ludenbrand istället får berätta om Trakoriens öde inom ramarna för sin egen krönika. Det nya kapitlet blev mycket bättre. I Ludenbrands historia tillkom en del information, exempelvis om de stora luftandarnas roll, varav Basenanji som bar kejsarinnan Heneguys mobila slott var den sista, och om hur luftvarelserna togs tillfånga i samband med den tredje konfluxen.

Samtidigt bortföll en del information och den tänkte jag lämna er nu. Nedan är alltså ett (oredigerat) utdrag ur det bortklippta avsnittet


"Två platser i riket skulle förbli människor främmande. Den ena var Foldas hemsökta ruiner där demonen Ghumgakk fortsatt höll hov. Inga som sökte sig nära palatset Kraglinda sades återkomma oförändrade eller lyckliga om de alls återsågs.

Lika fruktad blev kratern där Järntornet stått. Kakluner sades härja i dalens ständiga dimma ur vilken underliga ljud steg. Remuntradyrkare sökte sig till platsen, men alla andra höll sig borta. Kratern blockerade den enda landförbindelsen mellan Marjura och Trinsmyra så att blott få vågade smyga sig förbi längs kusten medan de allra flesta valde skeppsfart på betryggande avstånd från styggelsen.

Dalen där jätten Styrwåld Botgöraren bränts kom aldrig mer att grönska. Pilgrimer sökte sig dit i kontemplation över livets förgänglighet och med tiden skänkte Grotebelia både dalen och Fari-Nhata till Etemenankitemplet. Dobcharel av Arda erbjöds bli föreståndare för platsen, men valde att istället stanna som ledare för femgudagardet vid Store Stenfar på Clusta Noba, ett garde vars stomme utgjordes av de Abomasiska raner som överlevt resan till Marjura. Peatro Petralba Bodonius hade erbjöd Dobcharel ämbetet sedan Tetratyken bildats, en vigländsk sammanslutning av de prästerskap som ärade gudarna Shamash, Subarda-Hamarti och Enki. Tetratyken betecknade till en början just dessa fyra gudar, men ganska snart förslog mirandan av Arda att även dyrkan av gudinnan Inashtar skulle inlemmas i syfte att knyta ön Trinsmyra närmare gemenskapen. Tetratyken kom därmed istället att syfta på de fyra elementen som nu alla var representerade. Som symbol för sammanslutningen valdes den redan använda krystallina tetraedern.

Brondon Vilhúlla blev mycket förtjust över att se fyrtalet som religiös huvudsymbol, reste hem till Abzulvans centrum på Noroma och redogjorde inför Vävsynarnas råd vad som förevarit under konfluxpassagen. Han tog åt sig en ansenlig del av äran för det lyckliga utfallet, belönades för sitt initiativ med titeln pontifex periferum och skickades som ledare för en stor ambassad tillbaka till Vigland för att stärka kontakterna, verka som rådgivare och sprida Abzulvans inflytande i områden där organisationen tidigare inte varit välkommen.

På Paratorna föll den trakoriska gudinnan Kastyke i vanrykte, ty någon framgång hade hon bevisligen inte skänkt sin stad Tricilve. Istället upphöjdes sötvattnets Enki till skyddsgud för ön, samtidigt som gudinnans kolossalstaty på Fam Kvalvis klippa vräktes ner och fick glädja kopparhandlarnas skrå. Vid en ceremoni på platsen för den gamla huvudstaden upphöjde kejsar Praanz skeckerna, Paratorni ursprungsbefolkning, till helfolk ”jämställde fuller männer”, detta som tack för att de bistått honom när man traktat efter hans liv. Han valde att samtidigt offentligt visa fläcken som avslöjade hans eget skeckerblod varefter dylika märken, vilka snart visade sig vanligare än någon kunnat tro, kom på modet.

Clusta Noba valdes som säte för Viglands kejsare och stod för framtiden fritt från annan landstillhörighet. Praanz da Kaelve och Nirôrin kom att bli rikets första kejsarpar och om ransarderna något knorrade över att trakorier skänktes den högsta makten så blidkades de genom att heliga områden runt staden Gaaz Ulul på Saphyna officiellt kom att tillföras Ransard.

Trakorien och Ransard hade under många år gynnat olika furstar på halvön Karnald för att motverka varandras intressen, men när motsättningarna bortföll mellan länderna kom snart koraldiska områden ner till staden Rebur att inlemmas i Vigland. Även Ilibaurien, där opiandermissbruket upphört sedan drogen plötsligt blivit verkningslös, bad snart att få tillhöra det nya riket. Vigland blev därmed en stormakt som kom att dominera handeln från Melukha i söder till Sanithsid i norr och Betraland i öster."

onsdag 7 september 2016

Marjuras storlek (SPOILER)


SPOILER-varning om ni inte läst Vanderland. 
Detta inlägg är hur som helst mest för nördar.



Det var egentligen när jag började fundera över Marjuras resa under skrivandet av Vanderland som jag upptäckte att något var fel. I den gamla spelmodulen "Den femte konfluxen" från 1994 finns på sidan 94 en bild över hur Marjura flyttar sig och hur delar faller av under färden. När jag började jämföra kartorna inför bokskrivandet märkte jag att Marjura inte alls passade in enligt den gamla bilden. Med viss bestörtning insåg jag att öns kartskala har varierat kraftigt mellan olika kartor.

Om man mäter avståndet från Marjuras Västligaste udde norr om Cruri till Clusta Noba så varierar avståndet ungefär så här:

Kartan i första Svavelvinteräventyret (1987): 330 km
Konfluxskissen i äventyret från 1994: 433 km
Marjurakartan i nya Svavelvinterspelet: 212 km
Ligans nedladdningkarta: 230 km
Nya kartan i Vanderland – ingen skala utsatt

Variationerna är således avsevärda. Under skrivandet av de fyra böckerna har jag alltid försökt hålla resor och tidsangivelser korrekta. Problemet är att jag tittat på olika kartor just över Marjura och därmed tänkt fel utan att närmare reflektera över saken förrän det var för sent. Nu tror jag knappast att någon annan egentligen märker detta om man inte sätter sig och räknar och jämför med texten, men jag tycker själv att det är en smula nesligt.

När jag slutligen passade in Marjura mellan Palamux och Trinsmyra i romanen, så vred och töjde jag på ön för att få till en intressant inpassning, exempelvis så att avflödena i jökellandet bildar en insjö utanför Fontra Cilor som så småningom får Kafassafloden att vända och Fokalerslätten att översvämmas och åter bli fruktbar.

Ni ser kartan nedan. Ön Stegos har tryckts en bit åt sydost enligt romanen. Sträckan mellan Cruris udde och Clusta Noba enligt ovan är på denna karta 360 km, i storleksordning med den ursprungliga Marjurakartan. Med denna skala kommer avståndet mellan Arhem och Clusta Noba att vara nästan detsamma som mellan Fontra Cilor och Rakma i Trakorien för den som vill klippa och klistra. Marjura är därmed för litet på det nya Svavelvinterspelets kartor, fast i praktiken tror jag inte att det spelar så stor roll. Sorry!


lördag 3 september 2016

Nördarnas revansch som tidsmarkör

I min jakt på vad som ersatt postmodernismen, har jag läst Alan Kirbys bok "Digimodernism". Denna min jakt drivs av lika delar nyfikenhet och nödvändighet: Någon jävla ordning ska det vara i en världsbild, för att parafrasera C.H. Hermansson. Det ska direkt sägas att Kirby inte är teknikvurmare per se, utan han intresserar sig för hur den digitala utvecklingen med internet påverkat vårt sätt att skapa och förhålla oss till information och kultur.

Om modernismen sökte undanröja allt bjäfs med ambitionen att frilägga tillvarons kärna på olika områden, så kan postmodernismen med Lyotard sammanfattas som misstro gentemot metanarrativer, dvs alla konceptuella strukturer som tas för givna eller som någon vill pådyvla oss som givna. Dekonstruktion var ett nyckelbegrepp i postmodernismen, där exempelvis Foucault letade efter berättelsernas inbyggda maktanspråk – vem som tjänar på en viss föreställning, därför att det effektivaste förtrycket är när den förtryckte självmant accepterar sin underordnade roll.

Kirby menar i sin bok att såväl modernism som postmodernism förlorat aktualitet genom den digitala utvecklingen. Båda dessa -ismer förhöll sig nämligen till historien, till historiska metanarrativer och till klassiska verk, ramar som enligt Kirby snabbt tappar mark såtillvida att ingen längre bryr sig om dem. Ingen relaterar längre till klassiska strukturer och verk annat än i andra hand, menar han. Historien liksom framtiden har fått ge vika för här och nu. De kulturella referensramarna är oftare Star Wars än Kafka, Proust eller Marx.

Den andra dominerande mekanismen i Digimodernism är enligt Kirby att "läsare" och "tittare" blivit medskapare av verken de konsumerar. När jag arbetade på MySQL pratade vi om Web 2.0 – webbplattformar där användarna tillför själva innehållet. FaceBook, denna blogg, Wikipedia och Imdb är bra exempel, liksom realityshower på TV. Detta medskapande format medför att verket bara existerar just nu – ingen sitter och följer omröstningen i melodifestivalen ett år senare eller bryr sig om vad som stod på Wikipedia för fyra år sedan. Också postmodernismen framhöll betraktaren som medskapare av ett verk, men då rörde det tolkningen snarare än det faktiska skapandet av innehåll.

Den tredje mekanismen är att det idag inte finns EN berättelse eller ens några få som kan anses utgöra kanon. Eftersom varje användare styr min egen berättelse så finns det närmast ett oändligt antal, flyktiga berättelser. Detta är på många sätt positivt, men innebär också faror: "att kommunicera" betyder "att göra gemensamt", men hur kan vi göra något gemensamt om vi inte har några gemensamma referenser?

Homeros eller Bibeln
Första kapitlet i litteraturteoretikern Erich Auerbachs klassiska verk: "Mimesis: verklighetsframställningen i den västerländska litteraturen", jämför berättarstilarna i Homeros Odyssen med gamla testamentet. Kirby menar att det homeriska berättandet har fått en renässans med den digitala tidsåldern: sakligt berättande utifrån utan dolda meningar, utan psykologiserande, utveckling eller egentlig dramaturgi*. Det homeriska berättandet skapar en statisk miljö med ett antal aktörer, där episoder han utspela sig och det spelar mindre roll i vilken ordning man ser episoderna eftersom alltsammans är tämligen givet. TV-serier som "Vänner" och "Firefly" är exempel: vi har en given miljö med givet persongalleri där episoder utspelar sig, men efter varje episod återgår status i stort sett till utgångsläget. Franchiser som Star Wars eller X-men skulle vara andra exempel där producenterna behändigt kan haka på prequels eller sidoberättelser närmast i oändlighet (i praktiken så länge produkten betalar sig). I rollspelssammanhang skulle detta kallas "fisktank" – en miljö med givna och i stort sett statiska förhållanden och motsättningar.

Det bibliska berättandet skulle enligt Auerbach istället inbjuda till tolkningar och besitta teleologi, dvs bestå av berättelser med ett dramaturgiskt spann och en slutkläm. Klassiska deckare där mördaren avslöjas i slutet kunde vara exempel, även om deckarserier idag ofta utvecklas till franchiser med episoder. Vändningen från bibliskt berättande till homeriskt skulle i sin tur kunna spegla metanarrativernas fall eftersom dessa ofta har en inbyggd teleologi: marxismens syn på historiens givna faser och slut; utvecklingstanken att vi vetenskapligt klär av verkligheten dess slöjor till vi når den faktiska kärnan; liberalismens anspråk på att vara slutversionen av synen på människan etc.

Nördarnas revansch
En nörd är för mig en person med brinnande intresse för och stort detaljvetande rörande ett specialområde som andra ofta tycker är perifert. Nörderi har idag vunnit status och min tanke var att detta delvis beror på digimodernismens återgång till homerisk berättande. Om de många berättelserna rör sig i en statisk miljö, en fisktank, så blir detaljkunskap om själva fisktanken och dess förhållanden en tillgång.

Den bästa av världar?
Jag är själv en nörd med rollspelsbakgrund. Är alltså allt frid och fröjd med den beskrivna utvecklingen?

Nja. Kirby ser stora problem i samtiden med historielöshet och infantilisering. Den svenska skolans bekymmer med ointresse för kunskapsinhämtning och sjunkande resultat kunde åtminstone delvis bottna i ointresse för det passerade. Den fråga jag själv ställer mig är om vi alls, på gott och ont, i längden kan upprätthålla ett komplext samhälle utan gemensamma metanarrativer. De nygamla världsbilder som trängt sig på i brist på trovärdiga alternativ anses av många som giftiga, exempelvis radikal islamism, nationalism och protektionism. Jag ser också ett problem i att ett infantiliserat homeriskt berättande passar såväl kommersiella krafter som politiska pajasar – ni vet själva vilka. Om detta och annat tänkte jag att min nästa roman skulle handla.



* Auerbachs egna ord om berättarstilarna: "The two styles, in their opposition, represent basic types: on the one hand [The Odyssey 's] fully externalized description, uniform illustration, uninterrupted connection, free expression, all events in the foreground, displaying unmistakable meanings, few elements of historical development and of psychological perspective; on the other hand [in the Old Testament], certain parts brought into high relief, others left obscure, abruptness, suggestive influence of the unexpressed, "background" quality, multiplicity of meanings and the need for interpretation, universal-historical claims, development of the concept of the historically becoming, and preoccupation with the problematic."

torsdag 1 september 2016

Skisser

Jag får ganska ofta frågan hur jag kan hålla alla komplexa sammanhang i huvudet medan jag skriver. När jag städade igår så hittade jag ett antal skisser som jag använt under skrivandet av Vredesverk och Vanderland. Jag tänkte att jag kunde scanna av dem innan jag kastade dem för att visa den intresserade lite hur jag arbetar.

SPOILER-varning för den som ännu inte läst böckerna Vredesverk och Vanderland!


Krigskarta 1


Krigskarta 2

De två skisserna ovan visar Gaddagormgalds fälttåg på Palamux i Vredesverk. Först en tidig skiss och sedan en mer renritad version på spelkartan. Värdet av dessa skisser är framför allt att avgöra hur lång tid olika rörelser tar och vad som passeras under vägen. Jag har alltid ansträngt mig för att få ihop händelser tidsmässigt även på olika plats, vilket är en anledning till att personer i romanerna ibland fördröjs några dagar – de ska helt enkelt anlända vid ett givet ögonblick.





Drivkrafter 1


Drivkrafter 2

Tabellerna ovan visar vad som driver olika personer i berättelsen, vad de vet och vad de tror. För mig utgör detta själva motorn i varje historia och nyckeln till att någon alls agerar. Intrigen uppstår när berättelsens parter har drivkrafter och mål som inte är kompatibla med varandra. Hur folk ser ut rent fysiskt, hur gamla de är etc. är inte lika viktigt.


Titelkarta Vredesverk

Det här är en tankekarta över vad tredje boken i romansviten skulle heta. Jag skrev ner ett antal nyckelbegrepp och lät tankarna springa runt mellan dem. Det blev om ni vet Vredesverk.



Första utkast till omslag för Vredesverk

Länge var tredje romanens arbetstitel "Bladverk" efter det levande skeppet, men jag tyckte hela tiden att det lät som titeln på en diktsamling. Ovan ser ni Martin Bergströms allra första skiss till omslag sedan jag beskrivit vad jag ville ha.


Yndar

Detta är en skiss över vad som hände på Yndar för tvåtusen år sedan och vilka följderna blev för de tre syskonen och för Uroboren. Kapitlet på Yndar i Vanderland har nära koppling till Shakespeares "King Lear" som några av er säkert noterat.


Tidslinjer

Ända sedan Slaktare små har jag organiserat romanerna efter en handfull huvudpersoner som läsaren växelvis får följa. Tabellens vänstra spalt listar dessa personer i Vanderland och kolumnerna är faser i berättelsen.



Truppstyrkor

På den här bilden ville jag klargöra vilka personer som fanns på respektive konvoj / skepp som reste till Clusta Noba i Vanderland, liksom hur många man och skepp varje styrka bestod av. Sedemera ritade jag in skeppen på en karta för att få en känsla för var alla befann sig. Jag beräknade också deras hastigheter och förlade avresorna så att handlingen skulle stämma tidsmässigt. Det är lätt att glömma bort någon eller placera en person fel om man inte har hela bilden klar för sig. En gång i Svavelvinter skrev jag ett helt kapitel med Brior Brådfot bara för att sedan inse att han satt i finkan i Arhem.



Rådsmöte på värdshuset Svinhugg

Det kanske svåraste kapitlet att skriva i Vanderland var när nästan alla inblandade skulle samlas på värdshuset Svinhugg på Clusta Noba för att hålla rådsmöte. Inte bara skulle jag hålla reda på alla personerna utan jag måste också få en mängd saker sagda och helst på ett sätt som inte kändes forcerat. Jag gjorde för ändamålet en s.k. "mindmap", vilket är ett bra instrument. Den här typen av massiv exposition är alltid vansklig. Ett annat exempel, när Aveva Sinombra ska berätta om sinavanernas historia och böckerna som dök upp i biblioteket i staden Isakra, delade jag upp slutversionen på tre kapitel för att inte bli alltför träig. Priset för en sådan uppdelning kan istället bli att sammanhanget försvinner.



Planeringstavla, Vanderland

Slutligen en bild på den stora whiteboard-tavla som jag har på väggen bredvid min säng. Här ritade jag tidigt upp planen för romanen Vanderland och höll mig i stort sett till den. Skissen är alltså ritad INNAN texten påbörjats. Datumen (2014-2015) som skrivits dit visar när jag nådde respektive avsnitt. Ofta vaknar jag på natten med idéer och skriver då ner dem på den blanka ytan nere till vänster.


Sammanfattningsvis så ser ni att jag är ganska yvig i mitt skissande och att det görs på olika sätt. Bortsett från planeringstavlan har jag inget övergripande dokument eller någon samlad metod. Jag har försökt att använda hjälpmedel som det utmärkta Scrivener, men hamnar till sist alltid i lösa papper och rena textfiler eftersom dessa tillåter nödvändig rörlighet och rörighet. Över huvud taget använder jag sällan skisserna igen sedan jag väl ritat dem, utan de tjänar mest syftet att klargöra och samla tankarna. Det är ofta nödvändigt att samla ett komplext skeende i en enda bild för den mentala överblickens skull och när bilden väl är ritad har jag den i huvudet tills den inte längre behövs.


torsdag 18 augusti 2016

Efterverk

"Feeling Blue" av Luke Chueh

– "Vad skönt det måste kännas när du avslutat en så lång serie!"
– "Nu unnar du dig väl lite ledigt?"
– "Det är klart att du måste ladda batterierna ett tag nu!"

Så säger folk. I all välmening.
För mig innebär slutet på en skriven bok att bli upphunnen av ganska olikartade och komplexa känslor. Känslan av att för första gången hålla sin tryckta bok i handen slår det mesta – det är en eufori liknande förälskelse, men liksom förälskelse mellan människor så ebbar känslan ut. Att läsa positiva recensioner och se sin bok högt på försäljningslistor ger likaså känslor av triumf för stunden.
Ändå är det slut. Min uppladdning inför framtiden kan bestå i att titta på saker jag sett många gånger tidigare och att leta efter omdömen på nätet om min böcker flera gånger dagligen, knappt ha energi att äta lunch. Kanske laddar jag.

Jag tillhör dem som finner mest glädje i själva processen. Jag tycker att det är roligt när växter spirar och bär frukt i trädgården, men när skördetiden kommer har jag ofta ledsnat lite. 
Det är ett känt fenomen att människor som återvänder från en fantastisk resa ofta blir sorgsna över att finna vardagen likadan som tidigare – knappt har någon märkt att de varit borta. Jag minns tydligt känslan när jag som artonåring kom hem igen från Kina 1974 efter att ensam ha rest med transsibiriska järnvägen till Peking tur och retur, och jag minns också att den fick mig att sluta berätta om mitt äventyr eftersom ingen föreföll vara särskilt intresserad.

Allra sista meningen i "Sagan om ringen" lyder:
'Well, I'm back,' he said.
För mig har det alltid varit den otäckaste meningen i trilogin och jag tror att Tolkien kan ha känt det likadant som jag.

I mörka stunder kan sådan efterverk sammanfattas i ordet
Jaha…
Ridån har gått ner och spektaklet avslutats. Till vilken varaktig nytta?
Barnen säger att "men så där är du ju alltid när du avslutat en bok", och det är alldeles sant. Bästa boten för min del är att snarast börja med ett nytt projekt som slukar tanke och drömmar, ändå kan jag så här i mellantid ana att alltsammans utgör en besvärjelse mot den mer existentiella tomheten som inte har någon brådska och som alltid väntar bortom kulisserna när man väl lägger ner pennan. Känslan blir inte lättare att bära av att den känns oresonlig, detta med tanke på den tur och det privilegium jag vederfarits bara genom att jag publicerats och faktiskt vunnit en hel del läsare. Det blå är heller inget att stoltsera med, men ändå är det en del av skrivprocessen som jag tycker ska redovisas för fullständighetens skull.

Roligast är ändå att prata med läsare som gillat böckerna, och kanske är det största värdet av publik utgivning. Jag ser fram emot bokmässan i september och förhoppningsvis recensioner under hösten, men sedan måste jag verkligen ta mig an nästa skrivprojekt. En tröst är också att det någonstans där framme, om jag hänger med så länge, finns en oskriven fortsättning som låter mig resa tillbaka till Trakorien. Jag saknar redan landet även om det nog inte saknar mig.

söndag 14 augusti 2016

Godisrecept

Ni minns kanske min encyklopedi "Allt är Allt" – den jag skrev när jag var sju-åtta år gammal.

När jag idag tittade på trailers för kommande filmer från Marvel och Star Wars så slog det mig att dessa filmer i stort sett följer bokens recept för godisblandning.




Ungefär lika smarrigt, nyttigt och nytänkande i båda fallen. Jag såg exempelvis att "Rogue One" fångat Donnie Yen, aka "Ip Man" i stora dollartrålen. Coolare Japp att blanda in i gräddsmeten är svårt att hitta, och så slipper man ju laga till något eget!

fredag 29 juli 2016

Vassa vänner

Jag roade mig med att sammanställa de namngivna vapnen i konfluxsviten. Säg till om ni saknar något.

Mormorian
Sabel som Praanz da Kaelve tävlar med

Stabat Cordis
Kortsvärd som Praanz da Kaelve tävlar med

Nabakos
Kolsvart bastardsvärd som ägs av Arn Dunkelbrink. Sägs vara smitt ur en meteorit och biter därför på drakar. Hugger sig igenom andra metaller och faktiskt det mesta.

Ormöga
Spjut som ägs av Arn Dunkelbrink. Spetsen sitter under många år fastkilad i draken Blatifagus tårkanal så att besten ser dubbelt. Plockas ut på Stegos och får där ett nytt skaft av förglasat trä liksom sitt namn.

Ljusvigg
Pilbåge av förglasat trä. Arn Dunkelbrink får den i present av kristallriddarna på Stegos och dödar bland annat kondottiären Pålhanda med den när hon ockuperat hans hemstad .

Demens
Levande dolk från Cruri. Hittas av pigan Grotebelia bland fornfynd från Marjura.

Ebharing
Tvåhandssvärd från Cruri besatt av demonen Asakku. Uroboren stal svärdet från ett väktartempel vid Eldrevan. Shagul fick tag i det och gav det till kung Ottar att mätta med offerblod och tog sedan tillbaka det.

Vau Tamma
Förbannad svärdsklan med egna preferenser om hur de ska användas. Smugglas till Marjura av Baldyr Brummare och delas ut bland crurerna.

Den gula dolken
En helig harkamorisk köldkniv som har syskon av andra färger. Bärs av överste Sheinaf.

Blåbite
Mäktigt köldsvärd från Santhsid. Sägs vara smitt ur världsaxeln där den tränger upp ur marken vid nordpolen. Erövras från Kmeard av sinavanermunken Nirôrin.

Karkatas bane
Magisk dolk som sägs kunna döda demoner. I Praanz da Kaelves ägo, men även Shagul och Grotebelia har den under kort tid.



lördag 9 juli 2016

SPOILERS – hela konfluxsviten



Jag inrättar denna tråd där så hugade kan diskutera hela serien fritt med spoilers, och ställa eventuella frågor av den karaktären till mig som författare bakom böckerna. Läse och skrive alltså fritt men på egen risk!

Än en gång alltså: SPOILER-varning på hela denna tråd, som kommer att finnas länkad i högerspalten.

onsdag 6 juli 2016

Vanderland månadens fantasy hos Sfb

Idag dök Vanderland upp som månadens fantasy för juli 2016 hos Sf-bokhandeln. Anmälningen gjordes av Martin Andersson och trots att texten närmast är generande vänlig, så har Martin skrivit den på ett personligt sätt som jag hoppas ska göra andra nyfikna. Väldigt kul!

Vanderland har legat etta på Sf-bokhandelns säljtopplista sedan den kom ut, vilket förstås också är väldigt trevligt.

söndag 3 juli 2016

Piska den döda hästen eller gå därifrån

Den döda hästen

Ni som följt bloggen vet att jag sedan några år intresserat mig för postmodernismen. Första gången jag rosenkindad nämnde detta för min förläggare Ola Wallin fick han något besvärat i blicken. Jag förstod först då och lite nymornat att beteckningen inte anses helt rumsren längre. Fortfarande dyker lustmord på postmodernismen upp då och då, exempelvis förra året via Christer Sturmark et al i DN, eller Patrik Oksanen i SvD rörande ryskt desinformationsspridande. (Patrik är jag bekant med och vi har sagt att vi ska träffas och prata om saken, men det har ännu inte blivit av). Kritiken gäller vanligtvis sanningsrelativism: den förment postmoderna synen att det inte finns några objektiva sanningar och att alla åsikter därmed är lika bra, en tanke som spelar diverse obskyra krafter i händerna.

Detta har emellertid inte minskat mitt intresse, så ej heller diverse hårresande uttalanden eller grodor från yviga postmoderna egon – sådant ser man inom alla läger. Jag har personligen aldrig uppfattat postmodernismen som en värderingsskapande filosofi, utan mer som en intressant metod där man genom ständigt ifrågasättande, dekonstruktion och andra verktyg letar sig ner genom det bakomliggande för att se hur påståenden och värderingar har uppkommit. Analysen kan leda till sådana temporära sanningar som fungerar bäst med givna data, men som kan övergivas för bättre alternativ, ungefär som vetenskaplig metod idealt är tänkt att fungera.

Det jag mest av allt letat efter är vart postmodernismen tog vägen, vad som kom sedan, och där har jag exempelvis hittat den amerikanske filosofen Richard Rortys konstruktiva förslag till väg framåt.

Att lämna liket 

Av en händelse läste jag nyligen Alan Kirbys artikel om postmodernismens död i Philosophy Now, en artikel som möjligen inte ger svar, men en del intressanta infallsvinklar. Kirby menar att postmodernismen är död eftersom den förhåller sig till och misstror "De stora narrativerna" från fordom och i synnerhet de som modernismen omhuldade.

Enligt Kirby har postmodernismen inte tagits av daga genom någon efterkommande filosofi, utan helt enkelt blivit obsolet genom att narrativerna inte längre existerar och man därför heller inte behöver ifrågasätta dem. Han menar att hela strukturen där en författare/ideolog/profet framställer en berättelse som läsarna/lyssnarna har att förhålla sig till har ersatts av var och ens privata verklighet. Kultur skapas enligt Kirby idag genom att du väljer, klickar, fotograferar och skickar, kommenterar online etc. och därmed skapar din personliga kulturmiljö, exempelvis på FaceBook.

Det kan låta som en frigörelse – redan postmodernisterna proklamerade författarens död – men Kirby menar pessimistiskt att alla dessa privata verkligheter mest består av trivialiteter och skräp som skapas i nuet, för nuet och sällan överlever dagen. En spännande meme på nätet kanske dröjer sig kvar ett par år, men knappast till nästa generation. Kirby kallar detta tillstånd för Pseudomodernism.

Jag som likmask

Liksom alla andra deltar jag i det interaktiva kulturskapandet på nätet, inte minst genom att skriva denna blogg. Det är både givande och roande, men när jag tänker på saken så slår det mig att det mesta jag gör på nätet förhåller sig just till forna tiders narrativer. Jag anspelar på Shakespeare och svenska folkvisor, reflekterar över filosofiska läror etc. Om dessa äldre narrativer faller i glömska och inga nya komplexa strukturer tillkommer, vad ska vi då prata om? Ska vi försöka anspela på det där lustiga videoklippet om barnet som vill kasta en katt i poolen eller bygga en världsbild av motsättningen mellan jedi och sith? Problemet blir att de enda gemensamma referenser tenderar att ha kommersiell grund, typ Marvelfilmer eller dataspel (som jag gärna spelar). Vi blir inte fria utan konsumenter även till tanken.

När jag skriver fantasy så försöker jag bygga en fiktiv narrativ struktur. Har jag sagt att solen är en levande eldvarelse så måste detta gälla under resten av berättelsen. Det brukar kallas "suspension of disbelief" – att läsaren accepterar otroliga premisser för att se "what if?". Om berättelser däremot bara skapas för stundens förströelse blir koherens underordnat upplevelsen i nuet.
Exempel: Filmen "Ant man" handlar om en man som vid behov kan krympa sig till en myras storlek. I myrstorlek har han ibland en människas massa och kan slå ner skurkar – ibland en myras massa så att han kan rida på ett bi. Massan varierar inte på något begripligt sätt utan fritt när det passar storyn. Logiken? Vem bryr sig? Det är ju coolt!

Eller?

Kan vi leva annat än trivialt utan metanarrativer? Är ett hållbart samhälle ens möjligt utan sammanhållande föreställningar om exempel demokrati och nationell identitet. Utgör sådana föreställningar fängelse eller skyddande väggar för att tala med Silvia Miranda? Jag kan inte påstå mig ha svaret, men det är om inte annat en intressant fråga.
(Ögonblicket efter att jag publicerat inlägget läste jag följande av Kristina Lugn i dagens tidning: "De långa och skickligt utförda berättelserna erbjuder långvariga relationer, som vi har mycket goda möjligheter att inte uppleva som ensidiga". Kändes som om det hörde hit.)

Nästa roman

Härnäst planerar jag ta mig an ett nytt romanprojekt inom genren "magisk realism", dvs vår egen samtid med mystiska inslag. Jag tänkte just undersöka narrativernas sammanbrott i en mardrömsversion av min hemstad Uppsala. Därav mitt intresse enligt ovan.

onsdag 22 juni 2016

Releasefest

Några bilder från releasefesten för Vanderland. Den hölls i ett simulerat flyktingläger på Clusta Noba, komplett med ruskväder, tält och omöjliga uppdrag.

De arma marjurerna i sitt tält

Fåfänga försök att stoppa de annalkande crurerna
Praanz da Kaelve med jäsjomma. I bakgrunden en mindre kronolab.
Syntalder söker förgäves tidsbestämma åldriga ristningar
Grotebelia med Demens
Roney lägger näsan i blöt för att luktbestämma trakiner



Berättaren vill oblygt kränga böcker

Vitristad harkamorkrigare med dess folkmusik
 
Ellie på besök från ett helt annat spel – tungt beväpnad förstås

Besvärjaren Gunnar söker åkalla Det Höga Språkets makt
Förläggare Ola undrar vart skaparboken i händerna tog vägen

Axel går på offensiven med ett blixtdrag i smickelbräde. Glasmannen betraktar roat.
Systrarna Melbrigga Mangus och Grotebelia

tisdag 14 juni 2016

Familjen samlad!


Konfluxsviten är fullbordad! Jag kom precis hem med några exemplar av Vanderland från en blixtvisit hos Ersatz i Stockholm dit böckerna anlänt från tryckeriet någon timme tidigare. Jag och Ola Wallin skålade i champagne och nu återstår att se vad ni läsare kommer att tycka.

Det är i alla händelser en stor dag för mig eftersom detta skrivprojekt pågått i femton år. Vanderland finns redan hos Sf-Bokhandeln i Stockholm och kommer till andra bokhandlare inom de närmaste dagarna. Efter en fest med de närmast inblandade under helgen blir det signeringsturné – kanske träffas vi. Jag kommer också till bokmässan i höst. Från juli börjar jag med nästa projekt.

söndag 12 juni 2016

Vi har en konfluxmästare!


Tävlingen är avgjord efter en krävande final där man kunde välja att svara snabbt och smutsigt eller eftertänksamt och långsamt. Martin Andersson lyckades ensam och med den tricilviske syntaldens hela hetsighet skicka in sitt svar redan inom tävlingens första kvart. Med 11 rätt av 20 inhöstade han hela 15 tidsbonuspoäng och fick totalt 26 poäng. Med den blixtspurten såg han länge ut att vinna hela tävlingen, men Erik Lindvall postade nästan ett dygn senare sitt svar med 19 av 20 rätt. Eriks ranzinska tålamod dränerade tidsbonusen, men gav istället ett "nästan-alla-rätt"-bonus. Eftersom han dessutom skickade in en av finalomgångens vinnarlimerickar så slutade han på hela 32 poäng och en tydlig totalseger! Svaren publiceras snart på vanliga stället.

Vinnare och konfluxens hyllade mästare är alltså:

Erik Lindvall

De tio vinnarna av ett numrerat och signerat exemplar av Vanderland i poängordning:

Erik Lindvall 76p
Martin Andersson 70p
Henrik Bergendahl 67p
Magnus Gille 64p
Tor Smestad 62p
Joel Haglund 58p (ordning lottad)
Martin Lagnerö 58p
Mattias Axelsson 56p
Fredrik Kjällbring 52p
Mike Wall 51p

Prisböckerna kommer att skickas från Sf-bokhandeln i Stockholm när jag besöker butiken den 22 juni för signering. Meddela om ni kommer dit på signeringen så får ni den på plats. Träffar jag er tidigare så får ni boken då. Hedersomnämnande till Dan Guillou och Margareta Engström som nästan nådde listan. 

Vad finns mer att tillägga? Jo, att 50% av personerna på vinnarlistan har förnamn som börjar på "M"...

Limerickar

Aura phåna – Bodâkens speciella versutskott, bestående av Berättaren, Grotebelia, Melbrigga och Mr. Periwinkle – enades samgrant om att ge poängen för de två bästa limerickarna till Ulrika Blomberg och Erik Lindvall för bidragen nedan, vilka inte bara är bra utan dessutom fräcka, något som tilltalade juryns solkiga smak. 

Utskottets ledamötet har, vederbörligen imponerade, beslutat ge dessa två farsegels skaldemästare äran att tillsammans inviga årets frihetsspel i huvudstaden genom att läsa det högstämda odet Tiamats tvenad på arenan i Hundparken!

Ulrika Blomberg
En piga från södra Saphyna
hade troligen öns bästa dyna.
Den var dunig och skär
och enormt populär
för att nuppa och fjässa och bryna.

Erik Lindvall
En värdshusmadam från Siola
fick en seglares hand under kjola
Hon vände sig om
och svepte hans rom
och frågade pilskt "Vill du bola?"

Blindfrågorna

Ingen svarade rätt på blindfrågorna om vad som syns i bakgrunden på Vanderlands omslag eller inom vad Uroboren konfluerar, men ett par stilpoäng delades ut för gissningar i rätt riktning. Svaren får ni läsa i romanen!

Tack ska ni ha för den här gången. Det har varit spännande och inte helt utan ansträngning för någon av oss föreställer jag mig. Härnäst väntar jag på att få Vanderland i min hand om två dagar!

Glad sommar!