Vävens form

Igår skrev jag klart första versionen av kapitlet där Fundibéra frambesvärjer romanernas viktigaste kvinnor på Bektare berg under en månritual. Riktigt inspirerande tycker jag själv, med en del ledtrådar och udda vinklingar.

Kapitlet är tämligen fristående men jag kom att fundera över dess tematiska aspekt och tänkte att saken kan vara värd sin egen kommentar. Många berättelser är ju en linjär resa från A till B med olika förvecklingar längs vägen. För mitt romanprojekt hade jag redan från början ambitionen att bygga en väv på flera plan, dvs att när alla fyra delarna väl finns på plats ska det gå att spåra sammanhang på olika ledder och mellan ställen i böckerna som inte omedelbart hänger samman. Läsaren kan möta väven på flera sätt:

* Den gudomliga väven, ritningen över världen, är en av huvudkomponenterna i själva berättelsen. Den symboliserar det konstruerade sammanhang som jag tycker karaktäriserar människan framför andra arter. Ibland betonas vårt abstrakta tänkande eller våra motställda tummar som det mest utmärkande men jag har mer och mer börjat tänka på oss framförallt som mönsterskapande varelser, dvs som vävare. Jag lutar även mot att den mänskliga individen är ett mönster snarare än sitt kött eller sina hjärnfunktioner. När en människa dör löses mönstret upp, ungefär som bilden på den tidningssida jag slänger i elden.

* Nästan lika uppenbar blir vävens form för läsaren därigenom att flera historier löper parallellt genom böckerna. Personer flyttar sig från en historia till en annan Trådar löper samman och förgrenas. Avstånden kan ibland vara långa så att planteringar i första delen blommar först i den avslutande delen. Vad är egentligen en väv annat än trådar inflätade i varandra till något sammanhängande?

* Bildliga teman förbinder trådarna, där exempelvis trädet, tjuren och de levande bergen återkommer i olika sammanhang.

* Den tematiska väven är romanernas själva fokus snarare än deras form. Det avslutade kapitlet där kvinnorna alla förhåller sig till konfluxens stundande födelse och skapelsens cyklicitet är ett exempel.

* Sammanflätningen med vår egen värld är också en väv. Romanserien innehåller myriader av referenser till vår egen värld, betydligt fler än ni upptäckt törs jag nog lova, inte bara som en rolig blinkning utan ofta för att ge en association som binder samman berättelsen med det redan sagda.

* Från väv är steget inte långt till vävnad. Min veterinärmedicinska bakgrund gör att jag ofta tänker i fysiologiska metaforer eftersom kroppen är ett fantastiskt, sammanhängande system. Exempelvis har drakarnas roll i världen som förstörare, de som ska riva ner för att det nya ska få utrymme att spira, inspirerats av osteoklasterna, celler som hela tiden tuggar i sig benvävnad för att deras komplementceller osteoblasterna ska kunna bygga nytt ben, mer anpassat till behoven. Bilden till detta inlägg är för övrigt en histologisk bild från njurens tubuli.


Ibland kan jag bli lite besviken över att recensenter bara kommenterar språk, miljö och handling utan att se den sammanvävda helheten. Jag hoppas att den aspekten blir mer uppenbar när alla böckerna är klara och företeelser kan sättas i sitt sammanhang. Just nu är sviten lite av en byggplats.