Biblioteket i HOXOH

Här får ni ett helt nyskrivet smakprov från HOXOH. Svårigheten var att hålla tillbaka i skildringen, men jag städar senare.

"Trapporna förde dem varv efter varv ner i avgrunden och just som Pulcygnus kände låren skaka på sitt sista fann de sig stå i en hall varifrån korridorer strålade åt åtta håll. Luften var på inget sätt kall eller fuktig som man kunde vänta sig under jord utan besatt snarare akademisk torrhet och skärpa. I hallens mitt reste sig en sinad fontän kringgärdad av stenbänkar på vilka Vatorion och Pulcygnus kunde pusta medan Uroboren gick från den ena öppningen till den andra för att studera alternativen.
”Vi är i nivå med de allmänna boksalarna. Traktatet vi söker finns antagligen bland rariteterna ännu längre ner men jag är osäker på om bästa vägen dit går via avdelningen för purpurprosa eller om man snarare bör söka sig mot esotomer och allmänt koller. Förmodligen spelar det ingen roll. Korsrunan i min urbok är stadens hjärta så därför bör alla vägar leda dit. Mitt förslag är att unge Pulcygnus får välja väg i kraft av ungdomlig iver och de inföddas intuition.”

Villvävaren fann en tydlig ära i att leda expeditionen. Ett svagt ljud från en av passagerna väckte hans nyfikenhet och snart var de åter på väg längs mattor så slitna att varpen låg naken mot stengolvet. Komplexa mönster skurna i korridorens träpaneler viskade längs deras väg på språk bortom ynglingens kunnande men ville de säga honom något så gav han sig inte tid till att lyssna. Här och där bröts panelerna av alkover där läslystna kunnat slå sig ner i den tid då människor fortfarande funnits i biblioteket. Efter ett åttital dubbelsteg stod de inför stora portar in till den första boksalen, men bortom dörrens eke hördes märkliga ljud som fick Pulcygnus att tveka. Det var högljudda röster men också obestämbart buller som mest förde tanken till en marknadsplats. Uroboren stod för sin del i tankar så villvävaren tog mod till sig för att inte verka tvehågsen.

Dörren var så massiv att den föreföll adopterad från en fästning och dimensionerad att motstå en järnskodd belägring. Lärlingen fick lägga axeln mot för att alls rubba pjäsen men så snart han lyckats pressa upp en springa slog ett larm utan like emot honom. De såg in i en boksal där hyllrader överallt klättrade längs väggarna i flera etage. Så långt var allt normalt men märkligare var att böckerna i sin tur klättrade på hyllorna. Pulcygnus hade en gång följt sin mor till morbroderns fågelfarm utanför Kalkalda sedan mannen inte hörts av på flera dagar. De hade snart funnit sin släkting död med nacken bruten efter ett fall från en stege men villvävarens bestående minne var ändå fåglarna i gårdens stora voljärer. Ursinniga av hunger och törst hade de skrikit med tusen röster och rasat runt dem med kraften hos koloritöknarnas färgstormar i Traxilme.

Biblioteket uppvisade en liknande hysteri. Praktverk bläddrade i sig själva och fläkte relieftryck mot världen för att imponera medan tragedier under tyst lidande blödde svärta över lägre liggande hyllor. Monologer, dialoger, ja hela körer mässade på kontinentens alla språk – levande som döda. Drabbande skildringar kastade spetsiga formuleringar genom det litterära rummet mot mer slitna fraser som platta föll till marken för att landa i ett än svårare kaos. Där på golvet rullade klotband mellan pulpeterna i oväntade litterära riktningar, krossade bräckligare böcker till makulatur med klassikernas tyngd. Bokrullar slingrade genom halvt dekonstruerad pappersmassa utan hänsyn till genrebegränsningar. Över hela scenen svävade ett obestämt metanarrativistiskt töcken av obeslutsam nyans.

Ändå skulle det bli värre. Så snart böckerna upptäckte åskådarna i dörröppningen steg frenesin till nya höjder så att en hel bokflod kom vältrande. Ur volymerna reste sig en desperat spökarmé av litterära gestalter, många av dem bleknade till skuggor efter att alltför länge ha talat till döva ögon. Genrer sökte överflygla varandra. Spänningsromaner blottade oblygt sina slut för att dra till sig uppmärksamhet. Erotika lovade läsglädje utöver det vanliga.

Pulcygnus slet desperat i ekdörren för att stänga den men eftersom varken Uroboren eller Vatorion gjorde min av att hjälpa till så fick han in i det sista kämpa med de litterära greppen och segrade bara därigenom att motståndarna var så utslitna."