Musik som inspiration

Jag spelar alltid musik i bakgrunden när jag skriver.
Alltid.
Jag tillämpar en slags "method writing" där jag med olika medel söker förflytta mig in i scenen och in i sinnestämningen hos de jag skriver om och då är musiken oslagbar. Musikaliskt är jag allätare och lyssnar lika gärna till det senaste på topplistorna som klassiskt, gamla skillingtryck, kletzmer, argentinsk tango, musicals, visor och jazz m.m.; kort sagt, vad som helst som jag rent subjektivt gillar.

Rent praktiskt kan sångtexter störa när man samtidigt brottas med formuleringar, så instrumentell musik är lättare att använda. Klassiskt har också den fördelen att styckena är längre och ofta behåller samma stämning rakt igenom. Detta sagt så har jag ofta ändå använt modernare musik med text som inspiration då jag skriver. Jag lyssnar då på samma låt gång på gång på gång tills jag inte längre registrerar sången annat än som ljud.

Exempel:

* Kapitlet "En natt på den kala klippan" är döpt efter Mussorgskijs stycke med samma titel
* Häxan Fundibéra är skriven med Lady Gagas Bad Romance spelad om och om igen i lurarna.
* Stämningen på värdshuset "Den pilske prelaten" i Fontra Cilors hamnkvarter har jag hämtat från Kumpania Zelwers Fiore a Kamenka (En kul detalj: jag skrev till Jean-Marc Zelwer om saken och vi hade ett trevligt meningsutbyte på Facebook)
* I Svavelvinter skrev jag Perrima helt under inflytande av Robyn men när hon nu (Perrima, inte Robyn) tagit en mer tragisk vändning har jag använt Eminem och Rihanna's Love the Way you Lie
* I kapitlet om diFolterna ror ett par av huvudpersonerna över stilla hav under fullmåne. Jag har då låtit dem prata med ord hämtade ur Richard Dehmels dikt Verklärte Nacht och förstås under skrivandet spelat Schönbergs tonsättning av dikten.
* I samma kapitel pågår en extatisk rituell dans och då har jag förstås lyssnat och tittat på originalbaletten till Våroffer

Sedan finns det förstås en mängd mer ospecifik musik som jag bara lyssnar på för att nå en viss sinnesstämning: Nirvana, Arvo Pärt, tango med Aníbal Troilo, Rachmaninoff, Bach m.m. m.m.

Av någon anledning har jag ändå alltid tänkt följande cellostycke
av Shostakovitj som signaturmelodi till Trakorien och jag spelar ofta det stycket inför en skrivsession. Jag tycker att rytmen och disharmonin passar landet.

Rätt svar längst ner

Ilibaurien styrs av två råd, alkurian med inriktning på alkemi respektive komedianternas råd som leder de heliga skådespelen. Till dem båda är oraklet Nastigast knutet, och hans mening inhämtas inför alla viktiga beslut. Komedianternas skådespel är tänkta att rena (1) det drogtyngda folkets tanke som förberedelse inför dess slutliga pånyttfödelsen, men Nastigast har kommit till en annan insikt: det är inte publiken, ilibauriens folk som behöver renas utan själva dramat (2) med dess klimax, den femte konfluxen. Något är fel i överföringen (3) från den gudomliga ritningens till världen. Emellertid väntar han ingen förståelse för sin åsikt utan inser att han måste lämna Ilibaurien för att själv finna ledtrådar till hur verkligheten ska regisseras. Problemet är att han väger flera hundra kilo och sedan barnsben lever i en porslinsbyggnad vars dörrar är för små för att han ta sig ut.

Samtidigt frodas missuppfattningarna (4) i övriga Trakorien. Brior Brådfot är efterlyst av Digeta Longa som varande samhällets fiende nummer ett i maskopi med shaguliterna. Shagul tvingas för sin del resa till Trakorien sedan hans ovetande klon Mogerland tagit livet av sig när det gick upp (5) för honom att han bara är en av fem kopior av samma människa.

hur ska detta sluta? Tja, ni får väl hänga på när nästa del publiceras i vår.


Rätt svar är Aristoteles poetik som jag just läser och som faktiskt lägger ett par pusselbitar på plats, särskilt när det gäller Nastigasts agenda.

1 - Katarsis - reningen
2 - Mythos - intrigen
3 - Mimesis - avbildningen
4 - Hamartia - "the fuck-up"
5 - Anagnorisis - insikten

Pocketen i handeln

Nu har jag bläddrat i det första tryckta exemplaret av romanen Svavelvinter i pocketversion. Det inköptes på Sf-bokhandeln i Stockholm ungefär tjugo minuter efter att jag varit där och konstaterat att boken ännu inte hade kommit in. Inhandlaren Robin Iversen hade med sig boken till vårt möte på det nystartade Monks Café i Gamla stan. Jag får trösta mig med att en låda med mina friexemplar på väg och bör komma hit innan helgen.

Spontant såg det bra ut men jag återkommer med kommentarer när jag fått mina exemplar och hunnit granska dem lite mer i lugn och ro. Bland annat ska jag läsa igenom de två avsnitten ur Slaktare små vilka säkert har redigerats sedan de lämnades till tryck.

Redigeringens gång

Jag har alltså skrivit klart romanen "Slaktare små" i första utkast och nu börjar redigeringsarbetet. Kanske någon är nyfiken på hur jag tänkte lägga upp arbetet.

Till min ovärderliga hjälp har jag redaktören Fredrik Ström och ett antal testläsare som anmält sig frivilliga. Dessa personer kan emellertid inte kopplas in förrän jag tagit ytterligare nappatag med råtexten som ännu är full med sakfel, ofullständigheter och rena pinsamheter. Det är ju ingen vits med att börja språkgranska avsnitt som kommer att tas bort eller att påpeka logiska grodor som redan står på To-Do-listan. Strukturella fel uppstår inte minst därför att jag plötsligt under skrivandet fått nya idéer som kräver ändringar i tidigare kapitel. För att inte tappa tempo har jag bara noterat vad som ska ändras på respektive ställe men ännu inte utfört korrigeringarna.

Under skrivandet har jag skapat flera dokument som nu kommer till användning:

• en scen-för-scen-synopsis på sju sidor som i punktform sammanfattar vad som händer i romanen. Där är det lätt att få överblick över handlingen
  
• en logg med redigeringsidéer som uppstått under skrivandet av typen: "gör Oberon mer sarkastisk", "ska Ansgar vara kvar i Vulferveden?" eller "etablera Västmyra som spelhåla"
  
• Mina tre grunddokument med personbeskrivningar, artiklar om företeelser i världen respektive löst kladd.

Min plan för redigeringen är grovt som följer:

• kolla den dramaturgiska kurvan med höjdpunkter och lugnare partier. Eventuellt flytta runt scener
• fatta beslut om ändringar i struktur och handling, till exempel om en person ska raderas ur texten eller "parkeras" permanent eller tillfälligt (har ett sådant exempel), om ett kapitel ska strykas eller skrivas till (har ett par sådana)
  
• ändra felaktiga detaljer och komplettera tidiga scener med sådant som tillkommit. Exempelvis så fick jag idén att folket på Stegos inte har vetat om världen funnits kvar utanför deras fördömda ö och då borde deras religiösa liv reflektera detta. Exempel 2: Shagul förbjuder RhabdoRanamedlemmar att nämna demonen Ghumgakks namn eftersom han är rädd att väcka dennes uppmärksamhet
• renskriva verser från Vox Ranzina där dessa ska in i handlingen
• gå igenom personbeskrivningar och repliker för att se så att olika personer visar sina personliga drag i uttryck, handling och språk. Kanske förändra karaktären på någon person. Lägga till mer om utseende där det behövs. Målet är att varje person ska kännas unik, intressant och levande. Det hör till saken att jag har förebilder till nästan alla personer i boken och dessa lägger jag på skärmen när jag modellerar
  
• lägga till kuriosa och färg. Jag tänkte bland annat gå igenom spelmodulerna för att se om jag missat några godbitar som passar in. Parallellt ta bort tramsigheter som är roliga men inte platsar. Även rensa eventuella sexismer och liknande
• kolla konsekvens i alla namn och lista dessa för persongalleriet respektive kartan
• polera språket för mer flyt. Bästa sättet är att läsa texten högt för sig själv så hör man där det stakar sig. Även måla på med mer färg för mer känsla där det behövs
• här tänkte jag skicka texten till Fredrik för mer noggrann språkkontroll tillsammans med honom. Även förlaget får läsa texten nu.
• Jag har två scener som ännu inte skrivits, men de är antingen möjliga att utelämna eller helt oberoende av resten så jag tänkte skriva dem vid tillfälle när det passar i tiden
• skicka texten på testläsning
• göra slutjusteringar

En del att göra med andra ord.

Punkt

Där satt den! Jag har äntligen kommit till slutet på Slaktare små, och det nästan under september så som det var tänkt.

Det vill säga nu börjar ett omfattande arbete med att komplettera, ändra, korta ner, sammanjämka och förhoppningsvis förbättra texten, men det känns väldigt skönt att åtminstone kunna luta sig tillbaka och titta på helheten för första gången. Några avsnitt är jag riktigt nöjd med medan andra fortfarande driver fram viss blygsel.

Ett snabbt montage visar att texten i nuvarande form innehåller ca 210 000 ord eller 1 270 000 tecken. Det skulle motsvara 560 tryckta boksidor att jämföra med Svavelvinters 515. Nästa del räknar jag med blir kortare; jag skulle gissa på 350-400 sidor. Den bör också kunna bli klar inom ett par år efter denna del.

Sista kapitlet tog längre tid än jag trodde eftersom det består av sju olika delar där det avslöjas vad som händer på ett antal platser med ett antal personer och varelser - detta i analogi med avsnittet 'Efterspel' i Svavelvinter. Det besvärliga i sammanhanget är att man måste läsa in sig på vad som hände senast och dessutom komma i rätt stämning för varje ny scen.

Som jag tidigare diskuterat här på bloggen så pekar slutet ganska mycket fram mot nästa del vilken jag fortsätter med direkt när jag är färdig med denna. Det ska gå ganska mycket fortare än sist. Klart någon gång i ... september skulle jag tro.

State of Affairs

Idag eller imorgon går pocketversionen av Svavelvinter till tryck. Den sista korrekturändringen föranleddes av ett påpassligt påpekande från Roney Lundell. Han ifrågasatte om man kan beordra bågskyttar att "ge eld" när det inte finns krutvapen i Trakorien. Scenen är när Praanz da Kaelve och en grupp soldater första gången möter crurer på Marjura. Naturligtvis har Roney rätt och vi hann få in ändringen. Pocketen ska med dagens leverans hinna ut i handeln till den förste december - en dag jag härmed döper till "advent".

Samtidigt gick vid midnatt deadline ut för grundbidragen till det nya Trakorienrollspelet. Många mycket inspirerande bidrag har inkommit och det sista i denna kategori blev Tor Ola Holen Smestads sammanfattning av de trakoriska öarnas historia som inkom klockan 23.58. Det ryktas att Ola Wikander i desperat jakt på ytterligare tid färdats mot datumlinjen och inkommer med sitt bidrag under de närmaste dygnen, vilket redan förlåtits honom.

Själv har jag inte lyckats hålla min deadline till oktobers utgång efter någon veckas svacka i skrivandet, men som Ylva Spångberg påpekade: egentligen kan man säga att det fortfarande är september. De senaste dagarna har jag hur som helst kommit igång igen och räknar i alla fall med att blir klar denna vecka. Ni kommer att få reda på det. Shaguls mästare, vars förebild är Ludwig Wittgenstein, har just piggnat till och överraskat sina befriare med vem han egentligen är och beskedet att han inte alls tänker ansluta sig till deras planer.

Sådant är alltså sakförhållandet. Extra bonus till den som avkodar inläggets titel.

Timatia och Argond

Apropå diskussionen om "Timatia" som namn på Trakoriens kontinent, så har jag bestämt att det istället är hela världen som kallas Timatia (eftersom den gjordes av urvarelsen Tiamats kropp enligt en populär skapelseberättelse).

Kontinenten har döpts till "Argond" vilket jag tycker passar ganska bra med de andra kända kontinenterna: Samkarna, Soluna, Argond, Akrogal och Olyanda. Som några påpekat så använder innevånarna dock sällan dessa beteckningar eftersom de inte har så vidsträckta perspektiv. Huruvida Trakorien egentligen tillhör Argond eller ej blir därmed mest en akademisk fråga eftersom trakorierna själva till stora delar inte ens ser sig som trakorier. I den mån så är fallet så delar de in världen enligt: Trakorien - farsegels länder.

Argond är för övrigt ett anagram på "Dragon" men det gör ju inget.

Vaggvisans melodi

Eftersom flera har frågat så länkar jag till Robin Iversen Rönnlunds tonsättning av vaggvisan nedan. Jag lyckades inte få den att spela här i bloggen så ni tvingas ladda ner den, men den är bara några Kb stor.

Slaktare små

Slaktare små blir alltså titeln på uppföljaren till romanen Svavelvinter. Namnet har diskuterats tidigare. Många gillar det, andra inte - skillnader i smak får man leva med.

Mina ambitioner med titeln liksom med kommande titlar är
(1) att den ska klinga bra,
(2) att den ska vara originell och sticka ut,
(3) att den ska innehålla någon slags störning som man inte genast avkodar,
(4) att den ska ha täckning i intrigen,
(5) att den inte ska vara analog med Svavelvinter (typ Järnsommar/Kvicksilverhöst/Plastvår - ni förstår principen),
(6) att den ska vara kort och
(7) att den inte ska ge missvisande associationer.

Den enda farhåga jag hade rörande Slaktare små hör till kategorin 7, nämligen att titeln kunde ge intryck av splatter och avskräcka känsliga personer. Jag tror emellertid inte att det är någon stor risk, särskilt inte om omslaget ger ett lugnt intryck. Vad gäller punkt 2 så har fantasytitlar ofta ett visst stuk som jag ville undvika för att signalera att detta inte är traditionell fantasy. Om ni inte förstår vad jag menar så slumpa fram ett antal generiska fantasytitlar här.

Uttrycket Slaktare små är i romanen hämtat ur en gammal vaggvisa från Tricilve. Visan ska lära de trakoriska telningarna att vägen till framgång går över andra. Den är också Shaguls enda minne från tidig barndom och han har fått för sig att de två sista verserna handlar om honom.


Vaggvisa från Tricilve

Bagarens barn vallar kaklak i smör
På brödbaka sticknål hon dansar och dör
”O ge mig en kringlo nu genast på stunden
Bara en kan få ärva min bagarebod!”
bagarfar knorrar så glup från sin dörr

”Lilljäsa ger dig en kringlo på duk
Min storsyster drank jag i gräddan så fet
Min lillsyster rörats till blodiger smet
Bara jag kan få ärva din bagarebod
I ugnen jag gräddar dig tills du blir mjuk”



Skökorna små halar busuk ur kläd
Det mörkaste hål ska han svämme med säd
”O ge mig ett kötton nu genast på stunden
Bara en kan få ärva min guldpaviljong!”
mamaka knorrar så kåter på bädd

”Lillpilla ger dig ett kötton i knä
Min storsyster bolat till ongmaga spy
Min lillsyster gjöt jag med kokande bly
Bara jag kan få ärva din guldpaviljong!
I skogen jag trär dig på avbarka trä.”



Slaktare små går till lammen i mist
En yxa är bunden i knippet med kvist
”O, ge mig en skanka nu genast på stunden.
Bara en kan få ärva min slaktarbutik!”
slaktarfar knorrar så glup från sin vist.

”Lillsticke ger dig en skanka i kopp.
Min storbror är skickad till främmande land
Min lillbror ren slukad bak tunga och tand
Bara jag kan få ärva din slaktarbutik!
I källarn jag sveder och hänger din kropp.”

Pocket

Ett par timmar efter midnatt lade Fredrik Ström och jag sista handen vid korrekturet för det som ska bli pocketversionen av Svavelvinter. Fredrik har lagt ner ett stort och professionellt arbete för vilket jag är mycket tacksam. Det blev lite tidsbrist på slutet därför att olika nyckelpersoner reser bort, men nu är filerna i alla fall skickade till Christian Sabe för layout.

Boken förväntas komma i handeln i början på december och intresset från bokkedjorna har varit stort. Man har redan kunnat förhandsbeställa pocketen ett tag från de stora nätbokhandlarna. Sätt gärna tryck på din lokala bokhandel!

Den gamla texten har rensats från en del språkfel, oklarheter, klumpigheter och rena tankefel, förhoppningsvis utan att nya satts dit istället. Dessutom bifogas åtta sprillans nya sidor i två avsnitt från uppföljaren som teaser. Under redigeringen av dessa nya sidor dök plötsligt Trovinder av Hons upp trots att han brann upp redan i Svavelvinter (dvs han var egentligen RhabdoRanamördaren Alma utklädd och brann inte upp men skulle hur som helst inte vara med här). Jag kommer att tänka på min första version av Svavelvinter när Brior Brådfot lyckades medverka under ett halvt kapitel i Cruri trots att han samtidigt satt inspärrad i Arhems garnison. Ett annat tankefel som korrigerats från förstautgåvan av Svavelvinter är att Arn Dunkelbrinks svärd låg kvar på en klipphylla i kvicksilvergruvan dit draken kastat det samtidigt om riddaren använde det (Axel Henrikssons påpekande).

Vad gäller den nya boken så arbetar jag vidare på sista kapitlet.

Hur allt hänger ihop

Jag gillar verkligen att skildra missuppfattningar och inbillade mönster. I romanen Svavelvinter så blir överste Praanz da Kaelve helt övertygad om att akademikern Brior Brådfot i samarbete med shagulitersekten ligger bakom svavelkolonins fall. Från da Kaelves perspektiv stämmer alla iakttagelser med denna förklaring som också blir den officiellt trakoriska, vilket får stora politiska konsekvenser i den kommande uppföljaren. Romanens läsare vet emellertid att da Kaelves slutsatser är helt felaktiga och att varken Brådfot eller shaguliterna har något alls med saken att göra. Dessa försöker i sin tur förstå vad som händer med nya missförstånd som följd. Som Malek Mangus förklarar:

"Herr Brådfot, kanske förstår ni ändå inte situationens allvar? Digeta Longa har märkt oss båda som rikets främsta fiender och med sin saga om shaguliterna på ett trovärdigt sätt förklarat vad som hände svavelkolonin på Marjura. Stora politiska värden vilar nu på en sanning som ingen längre förmår ändra. Bortom den här dalen vore vi därför båda lika prisgivna som kackerlackor på ett dansgolv."

I nästa bok råkar Praanz da Kaelve, nu befordrad till general, ironiskt nog själv ut för ett liknande missförstånd som ger honom stora bekymmer.

* * *

De inbillade, skapade och ibland rentav felaktiga förklaringarna som varierar med perspektivet har för mig en betydelse också i själva skrivandet, nämligen när det gäller hur mina egna böcker ska tolkas och förstås av läsaren. Umberto Eco har som semiotiker funderat mycket över detta och myntar begreppet öppen text respektive sluten text. Den senare är linjär och har en redan färdig tolkning medan den förra låter sig tolkas på olika sätt av olika läsare genom att tillhandahålla vad man kunde kalla ett associationsfält. En klassisk allegori som Orwells "Djurfarmen" är en sluten text där det dels finns en faktiskt berättelse om hur djuren på en gård gör revolution mot människorna, dels en bestämd tolkning där händelserna speglar sovjetunionens tidiga historia. Det finns ett "rätt svar" för tolkningen såsom det ska göra i en allegori. Wikipedia uttrycker det som följer: Images and fictions with several possible interpretations are not allegories in the true sense.

Jag tycker emellertid att öppna tolkningar och tematiska associationer är intressantare än entydiga metaforer och allegorier. Det krav jag ställer på mina egna berättelser är därför (1) att de ska kunna läsas som en rak fantasiberättelse utan krav på förmåga eller intresse av att kunna avkoda anspelningar och dolda meningar, (2) att det ska finnas stora möjligheter att tolka, tematisera och associera runt texten och läsa den på olika sätt. Detsamma gäller mina beskrivningar av fantasilandet Trakorien där jag genom att antyda och lämna ofullständiga beskrivningar vill ge intrycket av en levande och närmast outtömlig kultur - ungefär samma känsla som jag själv får när jag läser "riktig" historia.

De inbillade och missuppfattade mönstren spelar för övrigt stor roll i Umberto Ecos egna romaner, exempelvis i "Rosens namn" där Sherlock-Holmes-klonen broder Willibald ser ett mönster i munkarnas död som visar sig vara felaktigt. Ännu tydligare blir det i "Foucaults pendel" där några akademikers lekfulla bygge av en världs- och historieomspännande konspiration i själva verket skapar den.

När min anatomipluggande dotter frågade mig varför stora nätet ligger mellan bukorganen och bukväggen måste jag svara att det inte finns något varför eller därför. Världen finns förmodligen men våra förklaringar, mönster och klassificeringar är skapade modeller.

Jorge Luis Borges exemplifierar godtyckligheten med följande systematiska indelning av djurriket från "The Celestial Emporium of Benevolent Knowledge":

"On these remote pages it is written that animals are divided into (a) those that belong to the Emperor, (b) embalmed ones, (c) those that are trained, (d) suckling pigs, (e) mermaids, (f) fabulous ones, (g) stray dogs, (h)those that are included in this classification, (I) those that tremble as if they were mad, (j) innumerable ones (k) those drawn with a very fine camel’s hair brush, (l) others, (m) those that have just broken a flower vase, (n) those that resemble flies from a distance."

Kroppsvätskor och klyschor

Jag bläddrar tillbaka i det jag redan skrivit nu när jag står inför det absolut sista kapitlet i uppföljaren till Svavelvinter. Boken inleds med en rundtur bland huvudpersonerna för att se var de hamnat nio månader efter Arhems fall och slutkapitlet blir ett liknande svep där avgörande saker inträffar på många ställen i samband med förljusningen. Som tidigare nämnts slutar boken med flera cliffhangers vilket innebär att bok tre kommer att börja med en rivstart i redan etablerade situationer.

Ett genomgående tema är manipulation, svek och undanröjande av konkurrenter inför konfluxen och inför det krig som tycks stå för dörren. Detta tar sig ofta ganska drastiska uttryck:

Apkroppen splittras momentant för att spridas i en bred kaskad över väggar och inventarier så att det som en gång var mästarens arbetsrum nu mer liknar ett vidunders drypande inre. Shagul förvånas själv över sin styrka men förstår att den vuxit ytterligare sedan han erövrat sitt namn. Han petar runt i de organiska resterna på golvet tills han hittar demonens stora hjärta. Det slår fortfarande även om rytmen är ojämn. Trollkarlen beslutar sig för att behålla det eftersom varelsen kan bli honom till nytta i framtiden. Tiden är inne att åter ta sig an mästaren.

Gandalfs råd blir ofta aktuellt: "“Do not meddle in the affairs of Wizards, for they are subtle and quick to anger". Det gäller inte bara Shagul utan också flera andra manipulativa magiker såsom Shaguls mästare och tvillingarna Kamalkus och Fundibéra vilka alla har en tendens att förbruka sina medvarelser för egna syften.

Boken är på sina ställen alltså ganska blodig, inte minst eftersom mördarsekten RhabdoRana fått en lång kandidatlista. Frågan uppstår då hur man ska beskriva dessa strider och mord. Några klagade på att slaget om Arhem i Svavelvinter skildrades för summariskt och det kanske är sant, men samtidigt är jag måttligt road av att beskriva strider. Eftersom vi ständigt matas med våld i filmer, deckare och TV-serier så är klyschorna många och trenden mot alltmer spektakulära avlivningssätt utbredd. Min linje i detta är att beskriva våldet på ett kliniskt sätt utan för många adjektiv enligt principen "less is more". Den veterinära bakgrunden ger mig fördelen att ganska väl kunna gissa vad som medicinskt faktiskt skulle hända, även när fantasivarelser är inblandade. Människor är exempelvis sköra och kan inte flyga fem meter in i en vägg utan att gå sönder.

Ännu knepigare är ett skildra sexscener varav det finns åtminstone en explicit i boken. Här är inte bara händelseförloppet i sig belastat såtillvida att många skrivna sexscener kunde hoppas över och ersättas med "Fantastisk sex, ver A" som alla redan läst om tidigare. Orden är i sig dessutom minerade och har antingen pubertal, plump eller moraliserande klang. Det jag försökt göra är att dels skriva in sexet i en kontext, där det erotiska (som jag inte har något emot i sig) ligger i situationen snarare än i anatomiska och fysiologiska redovisningar. Därtill hittar jag på nya ord som alla förstår men som saknar belastning. Exempel "allmannalag" istället för "gruppsex". Eftersom sex i Trakorien inte utgör något moralisk tabu så låter jag vidare personerna prata ganska sakligt om det:

Hon vände sig till kvinnan som Silkeshjärta skickat dem till hjälp, en erfaren prostituerad från Palatsstråken, så framgångrik att hon kunnat dra sig tillbaka och bara ställt sig till tjänst därför att eunucken och hon var gamla vänner.
”Har han druckit sin hornrot? Kom ihåg att han är stor och minst behöver dubbel dos,”
”Får han mer så ställer sig håret på ända.”

Återstår att se om det fungerar.

Namnen mellan floderna

Det har uppstått en diskussion om namnet Timatia på bloggen Piruett i samband med diskussion om det nya trakoriska rollspelet. Timatia har alltså så här långt varit namnet på kontinenten söder om Trakorien - "Europa". Det är emellertid inte publicerat ännu utan har mer karaktären av arbetsnamn. Tiamat var ursprungligen ett urmonster och salthav i mesopotamisk religion. I trakorisk religion har det en liknande betydelse men betecknar också kaos, utslocknande och tomhet. Några har problem med associationer runt namnet eftersom det också betecknar en drake ur gamla D&D - det första egentliga rollspelet, ett goth-band etc. Andra tycker att hela gudavärlden skulle döpas om till något mer trakoriskt unikt medan åter andra helt enkelt inte tycker att Timatia låter trakoriskt eller ens bra.

Min inställning är följande:

* Den Mesopotamiska mytologin är helt invävd i Trakorien, inte bara till namnet utan även vad gäller intrig och kosmologi, t.ex. det heliga sötvattnet Abzû, de gudomliga Me - höga språkets begrepp, gudinnan Inashtars (i sig en korsning mellan namnen Inanna och Ishtar) nedstigande till underjorden med Ghumgakk och RhabdoRana etc. Jag trivs bra i denna gudavärld och tänker varken lämna den eller byta namn.

* Att namn som Tiamat, Ishtar, Imhullu etc har förekommit i spel eller hollywoodfilmer tycker jag är irrelevant. Rollspel och dataspel har sedan starten dammsugit världens religioner efter monster och gudar. Ofta har man bara tagit namnet och några yttre attribut medan jag som sagt tycker mig ha använt de ursprungliga mesopotamiska koncepten mer konsekvent.

* Vad gäller själva klangen i ordet Timatia som namn på kontinenten söder om Trakorien så är jag mer villig att diskutera. Enligt skapelsemyterna skapades hela världen av Tiamats kropp så kanske är ordet bättre som namn på hela världen. Därmed skulle ett nytt namn behövas för kontinenten. Jag ska fundera över detta och kanske lägga upp alternativa namn för omröstning här på bloggen.


Ni får gärna tycka till. Däremot är det ingen större vits att ni föreslår alternativ eftersom detta är något jag själv måste föreslå, både av emotionella och upphovsrättsliga anledningar.

Rekapitulation

Jag listar arbetsnamnen på kapitlen i den nya boken så kan den nyfikne fundera över vad som döljer sig bakom beteckningarna. Nu blir det fler kapitel än så här i boken eftersom en del av dem kommer att delas - skulle gissa på 40-50 totalt, men några av namnen kommer säkert att finnas kvar:

Väckelsesång
Sjublommors afton
Sumbraträsken
Trehundra och trettio och tre
Fyra aspekter av eld
Skorpionens återkomst
Blodfot och Sparvhjärta
Det frusna hjärtat från Marjura
Runglerdunk
En natt på den kala klippan
DiFolterna
Det vandrande palatset
Vox Ranzina
Detta är bergen
Värdshuset Felirota
Jaktens herre
Stegos
Ondskan viskar i vänster öra
Bythos
Kvinna med tupp
Cirklar i sanden
Den pilske prelaten
Stenbåten
Uppmarsch
Förljusningen

Sinestan springer runt

En sinesta ("den man inte märker") är som alla vet en novis vid diFolternas fostrande teater i Skuger. Dessa mörkklädda och maskförsedda hjälpredor byter kulisser, bär skådespelare som ska flyga, sopar undan konstsnö, markerar moln eller hav på scenen etc. Utanför teatern passar de upp sina överordnade och för i största allmänhet en arbetsam tillvaro i hopp om att en dag stiga till tragöder vid teatern. Shaguliten Malek Mangus har hämtat sin mask från en sinesta vid diFolternas teater och bär tragödernas svartvioletta sjok.

Själv springer jag för tillfället runt just som en sinesta. Jag skriver på uppföljaren till Svavelvinter - flyttar ett berg här och ställer dit en stad längre in i scenen, ger scenanvisningar till personer som ofta inte alls gör som jag säger och korrigerar deras repliker. Det är nu bara tre kapitel kvar att skriva och vi har börjat diskutera omslagsbild med Martin Bergström som gjorde bilden till Svavelvinter.

Samtidigt pågår arbetet med det nya rollspelet där kanske femton medarbetarna är inblandade, senast i raden "Spelknepe" från erebaltor.se som förtjänstfullt hjälper oss med kartor. Texter levereras av våra skribenter och själv funderar jag över arketypiska äventyrarmodeller. Testspel pågår för fullt och reglerna uppdateras efter sådant som framkommer.

Dessutom har arbetet med pocketversionen av Svavelvinter kommit igång ordentligt. Man kan nu förhandsboka ett exemplar hos alla de stora nätbokhandlarna där priset tycks bli 45-60 kr och leverans utlovas till första december. Därtill tycks utsikterna vara goda att man förutom hos bokhandlare kan få se Svavelvinter här och där i de pocketstånd som man kan stöta på i mataffärer och på järnvägsstationer. Den kejserlige trakoriske rådsredaktören Fredrik Ström, en lika kompetent som skoningslös ordvandlare, ligger dagligen på mig med korrektur vilka kan handla om kommatering men lika gärna om tankeluckor och motsägelser.

Kort sagt: arbetsamt, förvirrande och ... alldeles, alldeles underbart! Tänk att en gång få komma till slottet och bli tragöd.

Tips från Tricilves turistråd

Om man vandrar nerför Paramyrgiets paradboulevard i Tricilve och svänger österut strax innan Bodâkens rådshus så hamnar man i Frihetsparken, ett populärt utflyktsmål för sysslolösa stadsbor av inte alltför hög samhällsställning. Först av allt uppsöker besökaren gärna Bestiatriet, en kringbyggd öppen plats där staden förevisar exotiska djur och ökända brottslingar i burar. Stämningen är vanligtvis hög med intensiv kommers av nötter, förfriskningar och kaststenar som måste vara så små att de passerar föreståndarens såll. Arrangemanget är ingalunda humanitärt, en sådan antydan skulle tvärtom vara förolämpande, utan man vill helt enkelt inte riskera bestående skador på de värdefulla attraktionerna. Tiggare med vanställande sjukdomar och spektakulär lyten, äkta eller spelade söker sig gärna till området och utgör ett pittoreskt inslag i parkmiljön.

Mer välbeställda gudinnans gunstlingar går naturligtvis inte bland pöbeln utan kan välja att åka den yttre rundan i en exotisk månghjulig bergvagn från Marjura dragen av en Klippkrälare, en idisslare med grova klor istället för klövar, eller kanske hellre vill dras i stridvagn efter en Sexbent Stäpphörning från Palamux. Med en lämplig muta driver kusken på djuret i anfallstempo så att besökare kastas åt höger och vänster till allmän förnöjelse.

Vi väljer emellertid att vandra denna vackra försommardag. Redan vid ingången gapar en uppstoppad Isterulk mot oss. Besten är egentligen en fredlig havets växtätare men parkföreståndaren har låtit montera vildsvinsbetar i dess gap och älghorn på huvudet för effektens skull. En härsken stank står beständigt runt kadavret men parfymörer utnyttjar olägenheten för att kränga sina väldofter. På en vägg mitt emot fisken sitter ett gröntonat människoskinn uppspänt vilket påstås komma från en Shagulit men egentligen stammar från en helkroppstatuerad slav. Strax intill erbjuder en taxidermist anställd av hinsideshandlare Homber av skuggorna sina tjänster för att bevara avlidna husdjur eller släktingar. Besökaren kan också låta sig avtecknas med armen om en uppstoppad Skecker, en av dessa barbariska vildar som föregick civilisationen på Paratorna.

Den första buren med levande djur håller några sorgligt surrande Kråkbromsar från Sumbraträsken vilka motvilligt flyger upp från sitt frukostkadaver när besökarna slår på gallren. I jagande flockar förmår dess jätteinsekter framkalla själslig ångest och rentav vansinne hos träskvandrare men en trumpetare står påpassligt beredd för att skrämma dem om de skulle återfalla i så publikovänligt beteende. Buren med Musteloner, de jättemårddjur som är farligast av Paratornas rovjägare, är fullproppad med växtlighet eftersom djuren dör av torgskräck såvida de inte kan dölja sig. Skötarna har hängt silversmycken och mynt i kedjor just utom räckhåll inne i buren och ett stående nöje bland stamgästerna är att vänta på farlänningar som försöker nå värdeföremålen för att istället bli av med ett finger eller två.

Invid fallberget har man tätat en djup klippskreva så att en ganska imponerande damm med grumligt vatten bildats. I dess ena kant har en Spindelranka planterats som besökare kan mata med levande kaniner bjudna till försäljning alldeles intill. Dammens huvudattraktion är annars en halvvuxen Välserkott även kallad hajsimpa. Monsterfisken syns förstås inte i sörjan men man har byggt en plattform över ytan varifrån man varje dag hänger en död get. Den som har tur får bevittna hur rovdjuret hoppar för att nå sitt byte och knipsar av bitar med en kraft i käkarna som saknar motstycke. Somliga betraktare liknar fiskens groteska huvud vid en storvårtig groda medan andra åter påminns om Kastykerkyrkans pelarfader i ceremonihuva. Välserkottens bett sägs utan problem kunna krossa kölbalken på en mindre fiskebåt lika lätt som en mås knäcker ett ägg i näbben. Några blinda Albadorer som utmönstrats från hertig Gombas zepelondpark vaggar i närheten i hopp om att bjudas matfisk eller rester av geten. De gigantiska fåglarnas vingar har förstås beskurits för att inte störa gästerna med sitt flaxande.

Bortsett från dessa mer exotiska djur finns i parken en bergskatt, några vargar och hjortar samt en illa slagen barnamördare som just inte roar någon längre. Parkförvaltarnas önskemål om att hysa någon form av demon, Raugoner eller en psykotisk Mefit har ännu inte fått gehör och så kommer det förmodligen att förbli såvida inte oanade mängder guldtrakiner byter ficka. Men även utan sådana världsfrämmande styggelser är Tricilves bestiatrium en spännande plats som varmt kan rekommenderas varje besökare.

Kvinna med tupp

sådan är arbetstiteln på kapitlet jag just skriver - låter mest som ett 1600-talsporträtt i klangen. Kapitlet handlar inte helt oväntat om en kvinna med en tupp. Djuret heter Koklai och säkert är bekant för somliga. Koklai var alltid en av mina favoritfigurer i de gamla spelen: en världsresenär och förste älskare som valt tuppens form därför att "det är den enda gestalt av någon som helst skönhet" i vår tillvaro. Nu är han förstås omskapt i romanen liksom de flesta andra varelser och företeelser, men han har fortfarande oanade egenskaper och jag försöker behålla hans osentimentala fåfänga. Koklai är emellertid inte bara en sidekick (sidecock?) utan kommer att visa sig ha stor betydelse för historien på både det ena och andra sättet. Han och kvinnan samtalar delvis på Det Höga Språket vilket jag noterar i texten med versal, kursiv och bestämd form. Problemet är som ni vet att normala människor inte kan höra det höga språket utan att alieneras från världen.

Eftersom jag fick ett nytt nummer av "Philosophy Now" igår så infinner sig genast frågan om huruvida sådan alienation är av godo eller ondo. Det förefaller i Trakoriens värld som om människor och andra varelser har skapats för att fylla en viss plats i gudarnas plan. Den som ser själva planen, till exempel genom att höra Det Höga Språket, har helt enkelt svårt för att spela med och ta den på allvar. De skapelsetrogna animisterna i Abzulvan menar att om människan nu äger sin existens bara som del i gudarnas plan så är det hennes plikt att spela sin roll snarare än att ifrågasätta manus. Shagul skulle svara att gudarna - berättarna - är lika förvirrade som vi och har förslavat oss för att kunna besätta rollerna i sin pjäs. Hela världen är deras distraktion mot Tiamat, samma isande meningslöshet och flyktighet som väntar både dem och oss. Å andra sidan kikade Silvia Miranda in bakom kulisserna och hon blev knappast lyckligare av det. I det nya numret av Philosophy Now skrev en person en hel artikel där han kontemplerar världens fåfänglighet ur ett buddistiskt perspektiv. Jag blev lite förvånad när det visade sig att författaren sitter på "Death Row" i Nevada.

Det givande med att läsa filosofi och andra mystiska tankar under skrivandet är att man hela tider finner genklang mot det man skriver. Jag stoppar alltså inte in djupa filosofiska referenser i texten allteftersom jag läser vilket kanske någon oroat sig för utan snarare så kan jag hitta nya perspektiv på det redan tänkta. Hela konfluxsviten handlar nog ytterst om individens förhållande till världen via språket i dess vidaste bemärkelse.

Sic transit gloria mundi - titta in bortom evigheten för de rätta svaren!

Tema Timatia

Det här må bli en ospecifik mellanrapport men glädjande nog pågår väldigt mycket i Trakorien just nu. Jag skriver själv vidare på uppföljaren till Svavelvinter i en marschfart om två kapitel i månaden och tycks faktiskt kunna följa min egen målsättning att vara klar med första fullständigt utkast till romanen i september. Just nu avhandlas RhabdoRanas framfart bland trakoriska siare, något som hotar minst fyra av bokens centrala gestalter. RhabdoRana är som ni vet en religiös lönnmördarsekt vars medlemmar alla har kodnamn som påminner om väderstationer: Nidingen, Alma, Trubaduren, Thyboron, Arkona och Kuggöra för att nämna några som dyker upp. Dessförinnan har jag avslutat kapitel om de märkliga platserna Stegos och Bythos.

Samtidigt har arbetet med det nya rollspelet tagit fart. En mängd gamla entusiaster har hakat på för att bidra med illustrationer eller texter.

Behovet att mer konkret fastlägga Trakoriens omvärld och historia har därmed växt, något som också känts angeläget för romanen. Rollspelare vet att Trakorien en gång infogades i Äventyrsspels gamla spelvärld Ereb Altor som jag faktiskt också ritade kartan till. Eftersom den kontinenten utvecklades till ett ganska osammanhängande lapptäcke och jag dessutom inte vill inkräkta på andras skapelser så ritar jag om världen och använder då bara sådant som jag vet mig själv ha hittat på (eller stulit från historien). Jag kallar den nya kontinenten för TIMATIA efter urvarelsen Tiamat vilken dödas av hjälteguden Marduk som sedan skapar världen och himlen av odjurets kropp, lite som i sången om bonden och kråkan. Den trakoriska gudavärlden är i mycket hämtad från mesopotamiska källor. Man kan därför läsa om striden mellan Marduk och Tiamat i det drygt tretusen år gamla babyloniska skapelseeposet Enuma Elish, varför inte i översättning av Ola Wikander som är en av de medverkande i rollspelsprojektet. Andra viktiga trakoriska gudar som hämtats från Mesopotamien är Shamash, Enki, Ereshkigal och Inashtar (ett hybridnamn på krigets och kärlekens gudinna av akkadiska Ishtar och sumeriska Inanna).

En av mina ambitioner med Timatia är att uppnå större enhetlighet än i Ereb; läs då verkligen enhetlighet och inte enighet för om något så försöker jag bygga in konflikter. Jag vill inte som i Ereb ha ett lapptäcke där definierade länder snällt ligger kant i kant med varandra utan hellre ett antal maktcentra med otydlig periferi där små furstendömen och ödemark manipuleras och kolonialiseras beroende på dagsform. En annan sak som jag mer eller mindre bannlyst är monoteism annat än som udda företeelse, detta för att undvika denna likhet med vår egen historia. En polyteistisk renässans känns helt enkelt mer intressant att utforska.

Karta över Timatia publiceras till hösten.

Författarens förljusning

Mitt i Trakoriska sjön ligger den förmörkade ön Stegos på vilken draken Blatifagus i Svavelvinter störtade med sina passagerare Arn Dunkelbrink och Jarmona av Gryningen. Jag skriver just nu om deras fortsatta öden på ön. Förutsättningarna är att ön bröt en helig ed för tvåhundra år sedan när den heliga staden Albarunzia hotades av en plundrande invasionsflotta. Istället för att försvara staden såsom stegoserna lovat gick de till havs för att hinna före fienden i plundring. Det var ingen bra idé för man retar inte upp sanningsguden Shamash, kanske den kraftfullaste guden i Trakorien, ostraffat. Shamashi överstepräst Shar Kishatin nedkallade gudens vrede över stegosernas flotta från en klippa över havet så att skeppen gick till botten utan en enda överlevande. Samtidigt lades Stegos under ett permanent mörker som nu har varat i två sekler. Ingen kan ta sig till eller från ön eftersom varken vatten eller luft längre bär farkoster eller ens fåglar - orsaken till att draken störtade.

När jag skriver är det lustigt, för att inte säga lustfyllt, hur berättelsen om livet på den mörka ön till stora delar skriver sig själv. Ni har säkert hört författare vittna om hur romanfigurer tar över och plötsligt går egna vägar som inte alls var planerade. Så är det förvisso ständigt men det ligger inget mystiskt i mekanismen vilket ofta antyds utan går så till att när man lagt fast A, B, C, D, E etc. så ger sig F, G, H, I osv mer eller mindre av sig självt. Därtill uppstår plötsligt en oförutsedd motsättning mellan B och G vilket i sin tur föder konflikten J som inte alls fanns i författarens föreställningsvärld. Man måste nu gå tillbaka och ändra Z och Y tre kapitel innan för att möjliggöra J. Det är en fantastisk om än omtumlande upplevelse där författarens största problem blir att hinna anteckna alltsammans innan det burit iväg utom synhåll.

Konkret så har jag i under dagens skrivande levt med stegoserna som utan min aktiva inverkan har visat sig vara oändligt uttråkade men ändå obotliga optimister. Inget nytt händer på ön, ingen vet om eller hur förbannelsen någonsin ska lyfta, men ingen metod lämnas heller oprövad och själva försöken till flykt underhåller det hopp som håller folket vid liv - lite som ett kroniskt spelberoende: "den här gången så ..."

Arn Dunkelbrink själv tvingas spela med i upprepade tragikomedier bara för att stävja massjälvmord bland befolkningen. Varje dag måste han berätta om hur solen eller träd ser ut eftersom folk vill höra honom säga det om och om igen. Man uppskattar hans berättelser så mycket att det till och med gått mode i att härma läspljudet i hans talfel. Så där byggs det hela på.

Fascinerande!

Ni blev varnade!

Planteringsdags i trädgården men också i det litterära. Tjechov sade att om ett gevär hänger på väggen i pjäsens första akt så måste det avfyras innan ridån faller. Att på så sätt antyda något i förbifarten vilket senare visar sig ha betydelse kallas i litterära sammanhang för plantering: "Ni blev varnade!"

Även jag inte alls håller med Tjechov när det gäller geväret vilket ni kan läsa om i inlägget öppen litteratur så älskar jag planteringar. Jag tycker i själva verket inte att en roman eller film kan bedömas på en linjär skala från ett till fem utan att olika variabler måste bedömas var för sig, ungefär som när man bedömer hästekipage vad gäller framåtbjudning, sits, gångarter och så vidare (jag skriver just om hästar vilket färgar tanken). Naturliga variabler att bedöma vad gäller romaner vore språk, originalitet och budskap men också intrigens koherens. I den senare kategorin kunde planteringar ingå.

När jag skriver eller läser ser jag löpande händelser och företeelser som berör varandra. Jag går dagligen tillbaka till redan skrivna kapitel och lägger in anspelningar på sådant som senare ska komma, tematiskt eller i klartext. Ser jag istället någon koppling till planerade kapitel så går jag till den oskrivna men skapade filen för kapitlet ifråga och lägger en minnesanteckning där för framtiden. Exempelvis skriver jag om två tvillingmagiker Fundibéra och Kamalkus vilka läsaren aldrig möter i samma kapitel eller på samma plats. När nu Fundibéra liknar människan vid en skål vars innehåll kan bytas ut så lät jag Kamalkus i ett tidigare kapitel använda samma metafor för ett annat sammanhang. Samtidigt fick han orda i postmodernistiska termer om att ett begrepp definieras av vad det INTE är snarare än av vad det är, närmare bestämt att en människa är de relationer och förhållande till omgivningen hon lever i snarare än en intakt enhet. Stackars Kamalkus har fått tillbringa femtio år på en väldigt otrevlig plats där han tycker sig ha omdefinierats som människa - dessvärre inte till det bättre i hans egna ögon.

De kapitel jag just skriver om en ödesdiger vistelse på slottet Helterhem skildrar i själva verket konsekvenserna av ett missförstånd i ett tidigare kapitel där läsaren knappast förstod vad som egentligen hände men förhoppningsvis kan se kopplingen nu. En bra plantering är rena nöjet att tillföra, särskilt som den oftast kommer i form av en AHA-upplevelse även för författaren, medan det stora arbetet alltid är själva skrivandet av ännu inte framvärkt text.

Mystiskt? Se det som en plantering.

Ointressant inlägg? Ni blev varnade.

Fyra trakoriska produkter på gång

Jag hade i veckan ett möte med Jocke Bergström och Mattias Lilja från Järnringens förlag. Vi har nu fattat det (för mig i alla fall) mycket spännande beslutet att publicera inte mindre än fyra trakoriska produkter inom ett drygt år.

* Uppföljaren till romanen Svavelvinter är förstås en av dessa publikationer. Jag skriver under sommaren de avslutande kapitlen för att sedan ägna hösten åt ändringar och redigering tillsammans med Fredrik Ström som glädjande nog har förklarat sig villig att fortsatta samarbetet från Svavelvinter. Jag bedömer att omfånget blir ungefär detsamma som "Svavelvinter", dvs runt en miljon tecken eller femhundra boksidor.

* Den andra produkten är en pocketutgåva av Svavelvinter, vilket känns väldigt skönt eftersom boken har varit omöjlig att få tag på under flera år nu. Enda ändringen från originalet blir de korrekturfel som upptäckts efter utgivning (inte så många).

* För det tredje kommer ett trakoriskt rollspel som Mattias Lilja (Coriolis) håller i tillsammans med Tomas Härenstam och Thomas Johansson (Mutant Version noll). Jag planerar att lägga ut texterna från de gamla spelmodulerna under Creative-Common-licens i samma veva som bakgrundsmaterial även om det nya spelet mer kommer att följa romanerna.

* Den fjärde produkten får ni spekulera över så länge.

Annat på gång är att skissa Trakoriens omvärld vilket börjar kännas akut. Jag använder ju inte de gamla spelens kontinent Ereb i romanerna och därmed finns heller ingen anledning att följa de gamla kartorna. Vi har diskuterat att utforma kartan mer som en portolan, dvs det kartformat som användes under upptäcksfärdernas era (Exempel) där det mest var frågan om att hitta fram snarare än att vara exakt. Portolanen skulle då motsvara Trakoriens bild av omvärlden och där de saknar information finns inget att rita.

Vi kommer förmodligen också att öppna den specifika Svavelvinter / Trakorien- webbsiten igen under hösten.

Magin och Jungs arketyper

Jag läser just en bok om psykologen och psykiatrikern Carl Gustav Jung, främst därför att jag bättre ville förstå hans tankar om psykologiska och kulturella arketyper. Med arketyper menar Jung att samma tankemönster och bilder tenderar att dyka upp i olika kulturer, tider och sammanhang som är helt oberoende av varandra. Han menar att arketyper finns inbyggda i alla människors hjärnor och är lika typiska för vår art som att vi har fem fingrar osv. Jung listar inte arketyperna eftersom han menar att de är närmast oändliga till antalet men några exempel är:

• Den vise gamle mannen, såsom Gandalf eller Obi Wan Kanobi
• Den ensamme hjälten som försöker utföra ett storverk för att fullborda sitt öde, känd från många böcker och filmer
• Livets cykel med utveckling, blomning, vittrande, död, återfödelse, en bild av årets gång som återfinnes hos Jesus, diverse fruktbarhetsgudar
  
• Skuggan såsom platsen dit man knuffar allt i sin person som man inte vill kännas vid
  
• Mandalan som fyrdelad karta över tillvaron etc.
  

Förenklat beskriver Jung psyket som lager runt en kärna, där vårt medvetande finns ytterst, vårt personliga undermedvetna därunder och människornas gemensamma undermedvetna ännu längre in. Arketyperna är alltså inte allmänt och medvetet tillgängliga för varje individ utan ligger dolda men förberedda som frön i vårt inre. När rätt sammanhang väcker dem så blommar de ut i den förutbestämda formen men med variationer beroende på exempelvis kultur och personliga erfarenheter.

Arketypernas koppling till andra områden
Det intressanta är att tankar som påminner om Jungs arketyper dyker upp på flera andra områden:

• Beteendevetenskap - där forskarna talar om Innate Releasing Mechanisms (IRL), dvs att beteenden ligger förprogrammerade i individer av en viss art och utlöses av nyckelsignaler helt oberoende av inlärning. Det tydligaste exemplet är kanske parningsdanser hos fåglar och liknande automatiska beteenden.
• Språkvetenskap - Noam Chomskys begrepp "Deep Structure" där han menar att alla mänskliga språk har en gemensam djup grammatik, förmodligen anpassad till vår hjärnas sätt att hantera signaler och abstraktioner.
• Antropologi - Lévi-Strauss dolda infrastrukturer som får människor att bygga samhällen och bilda sedvänjor på vissa likartade sätt.

Allt detta skulle då bero på mönster hårdkodade i människans arvsmassa snarare än på inlärning.

Arketypernas koppling till magi
Tänk er nu en animistisk värld som Trakorien där allt är besjälat, om inte annat så genom sina bakomliggande runor skrivna på det höga språket. Där finns levande berg, moln, etc. Tänk er sedan att ALLT detta besjälade besitter arketyper, dvs kommer att bete sig på ett visst sätt efter vissa nyckelretningar. Företeelser som "järn", "eld", "ek", "ilska" och förstås allt levande skulle vara besjälat och besitta arketypiska mönster. Magi kunde då vara att lära sig förstå och tillföra dessa nyckelretningar som i sig kommer att utlösa företeelsernas arketypiska beteende, exempelvis få järn att smälta, ilska att växa etc. Detta vore alltså ett tankesätt lite annorlunda än att se magi som en kraft som tvingar tillvaron att bete sig onormalt. Det skulle också innebära en ganska tilltalande begränsning av magin där kraften snarare består i förståelse och förstärkning än i tvingande våld - lite liknande aikido.

I Trakorien kunde diFolternas maniska renande av essenser hos ting syfta till att renodla inbyggda arketyper för att medge manipulation av tingen. Järnets alkemiska förvandling till guld skulle exempelvis kunna bestå i att renodla metallens inneboende arketypiska strävan mot förädling. Jung var för övrigt inne på alkemi just i dessa sammanhang.

Arketypernas koppling till profetior
Trakorien styrs som ni vet till viss del av profetior som Vox Ranzina, inte minst i samband med konfluxen. I romanen som jag just skriver förklaras emellertid att profetior inte är förutsägelser utan möjligheter. För att förklara behövs ordet rekvisit. Med rekvisit menas komponenter som är nödvändiga men kanske inte ensamt tillräckliga för att något ska ske. Bensin + nyckel + förare kan exempelvis ses som rekvisit till bilkörning där inget av rekvisiten kan köra bilen utan att de andra föreligger.

Antag nu att även skeenden är besjälade enligt ovan, dvs att en förutbestämd utveckling redan ligger klar som ett möjligt spår genom tiden, men att den bara kommer att inträffa om nyckelretningen ges, dvs om rätt rekvisit föreligger vid rätt tidpunkt. Vill man utnyttja profetian så måste man se till att rekvisiten föreligger (de kan naturligtvis uppkomma spontant också). Vill man istället undvika att profetian slår in så får man se till att rekvisiten INTE uppfylles. Intressant tanke tycker jag och dessutom klart användbar i spel.

Brytpunkt? - åsikter efterfrågas

Jag skriver som ni vet fortsättningen på romanen Svavelvinter. Uppföljaren blir emellertid betydligt längre än den första boken och därför överväger jag att bryta den tidigare än tänkt och således göra två böcker av den. Idag skriven text motsvarar ungefär 80% av Svavelvinters längd och de sista 20% återstår hur som helst innan något slut kan nås.

Konkreta följder av att kapa tidigare än tänkt blir förmodligen:
* att bok två blir av ungefär samma omfång som Svavelvinter och att den kan komma ut "snart", dvs kanske till jul 2010 (lovar inget)
* att Svavelvinter äntligen kan ges ut som pocket såsom en teaser till bok två. Vi har känt av efterfrågan och själv har jag aldrig sett ett begagnat ex på marknaden
* att det kan bli en bra timing med rollspelet om Trakorien som just nu utvecklas
* att trilogin blir en kvadrologi vilket inte spelar mig någon roll - jag planerar hur som helst ingen oändlig serie utan är redan nu helt klar över hur det ska sluta.
* att bok tre kommer att krypa längre in i handlingen som var avsatt för avslutningsboken med själva konfluxen vilket inte är något problem för min del. Brist på material eller idéer har jag som sagt inte.

Fördelarna är förstås just att en bok faktiskt snart kan komma ut och att den blir hanterlig att läsa i exempelvis sängen snarare än en otymplig tegelsten. Många väntar uppenbarligen på fortsättningen vilket känns väldigt roligt och inspirerande.

Nackdelarna blir som jag ser det:
* att bok två ursprungligen var tänkt som ett enda intrigspann ( om än i flera parallella trådar). Det innebär att bok två bruten ofrånkomligt kommer att sluta mitt i cliffhangers inom de flesta trådar, men det finns ett ganska naturligt klipp med klimax inför utbrottet av det fjärde Ransarderkriget (ni som spelat spelet vet vad jag menar) vilket jag då kommer att använda. Någon mjuk avrundning blir det inte fråga om i bok två och bok tre kommer att börja med dramatiska händelser tämligen omgående. Vid jämförelse med Sagan om ringen så slutar ju bok två även där med en cliffhanger när Sam och Frodo ger sig av på egen hand medan Merry och Pippin förs bort så det borde kunna fungera. OM det skulle bli någon nyutgåva i framtiden så kan man välja att lägga samman bok två och tre såvida det verkar vara fördelaktigt.
* att bok två får karaktären av uppbyggnad på flera fronter där upplösningen sedan delvis hamnar i bok tre, dvs dramaturgiskt inte idealt. Bok två kommer också att introducera en mängd nya personer medan i stort sett inga nya tillkommer i bok tre (nåja - nypa salt med den saken)
* att bok två och tre knappast blir "fristående fortsättningar" utan måste läsas tillsammans.

Grejen att jag frågar är förstås att beslut om detta bör fattas ganska omgående. Om vi (jag och förlaget) bestämmer att bryta texten tidigare än tänkt så måste jag under de återstående avsnitten rikta in mig på detta. Jag ser inga stora problem med den saken.

Kort sagt så skulle jag uppskatta era åsikter. Jag kommer att läsa dem, fundera över dem och kommentera dem, men som ni kanske förstår ändå fatta beslutet själv tillsammans med förlaget.

Om öppen litteratur

Jag publicerar ett brev som jag skickade till Anders Allander efter hans första kommentarer till boken Svavelvinter. Brevet ger en liten inblick i hur jag ser på romanprojektet vilket kanska kan vara av intresse.

"Hej Anders och tack för dina kommentarer.

Det ska bli spännande att höra dina slutomdömen. Att Svavelvinter är en krävande bok som inte alla orkar med är jag redan medveten om - jag tänker mig den ibland som outspädd saft vilket även du antyder med förslaget att den kanske kunde delas upp och just "späs ut" för att bli mer lättläst. Komplexiteten ligger delvis redan i materialets natur och omfattning men min ambition är heller inte främst att berätta en historia till läsarens bekväma förströelse (sådana böcker tycker jag redan finns i mängd). Snarare vill jag tillhandahålla en intrig och miljö för läsaren att dissekera och gå på upptäcksfärd i - jag läser själv hellre krävande böcker där jag kan acceptera, ja faktiskt uppskatta, att bara delvis eller inte alls förstå helheten så länge jag under läsningen tillförs värden och utmaningar för tanken.

Den gängse förväntningen på romaner och kanske i synnerhet på fantasy och deckare är att när läsaren kommer till slutet så ska hon kunna innesluta hela boken i sin tankevärld och referensvärld, uppleva ett definitivt "The end" där alla ledtrådar knutits samman och mysterier förklarats. Jag tycker att detta är ett begränsande och på inget sätt objektivt givet perspektiv. Berättelser förklarar sig sällan helt i verkligheten (exempel: mordet på Olof Palme eller historien med eventuella miniubåtar i Stockholms skärgård där vi hänvisas till spekulationer med otillräckliga eller överväldigande fakta). Jag vill därför experimentera med att skriva icke-helt-avkodningsbar litteratur där jag hellre jämför texten med icke-programmatisk bildkonst och musik eller kanske med verklig historia såtillvida att man kan återvända för att göra en ny tolkning ur ett annat perspektiv eller vid ny läsning slås av detaljer som man tidigare inte upptäckt eller kunnat sätta i sitt sammanhang. Jag arbetar därför mycket med mönster och teman som återkommer i boken på olika ställen liksom med att allt inte förklaras utan ofta bara antyds.

Det underbara är att landet Trakorien i viss mån redan fungerar på det sättet i spelsammanhang där avancerade spelare fortfarande tjugo år efter att landet först presenterades ofta använder det i olika sammanhang, med tillägg och anpassningar - ett sant postmodernistiskt projekt där läsarna / användarna själva skapar vidare från ramen. I själva verket vill jag se romanerna som en förlängning av samma projekt med nya vinklingar och detaljer om samma företeelse - mycket riktigt så har romanen Svavelvinter redan letat sig in i diverse spelprojekt.

Din koppling till modern nyliberalism stämmer helt med mina intentioner. Eftersom huvudön Paratorna har en kommersiell religion så finns det goda möjligheter att häckla nutidens företeelser. Trakorierna är ju heller inte direkt goda utan ganska rasistiska, småsinta och manipulativa. Jag kan inte påstå att jag har en agenda med böckerna utan snarare en undersökande och kommenterande ambition."

Rollspelet tar form

I förrgår kväll så träffades återigen Tomas Härenstam, Thomas Johansson, Mattias Lilja från Järnringen och jag för ett nappatag med reglerna till det nya trakoriska rollspelet. Vi är alla överens om att det särskiljande i spelet ska vara spelupplevelsen, berättelsen, med de speciella typer av miljöer, detaljer och intriger som karaktäriserar Trakorien. Detta snarare än tonvikt på något slags tävlingsmoment eller regeloptimerande. Av denna anledning har vi tänkt spelet som bestående av två delar: detaljspel på gruppnivå respektive skuggspel på politisk, mytologisk och metafysisk nivå. Den stora utmaningen är att hitta kopplingen mellan dessa spel så att båda blir intressanta och påverkar varandra på ett smidigt sätt.

Detaljspelets grund känns ganska färdig och behöver mest finslipningar och kompletteringar. Om jag förstått nomenklaturen rätt så är det av dice-pool-typ i likhet med Burning Wheel och Mouse Guard. Tomas testspelar för närvarande systemet med en grupp som kör den klassiska Svavelvinterkampanjen. Något jag är väldigt förtjust i är att färdigheter och annat som kan åberopas är personliga egenskaper kort formulerade av spelaren snarare än hämtade från en standardlista. Definitionen och åberopandet av dessa egenskaper är i mycket en förhandlingsfråga där spelledaren, "berättaren", har vetorätt och där det viktigaste blir hur väl egenskapen passar sammanhanget. Åberopande av mer udda egenskaper betalas med vunna tärningar. Dessa ödestärningar finns i begränsad mängd och spelarna tävlar i ett nollsummespel med berättaren och varandra om att erövra dem.

Vad gäller skuggspelet så har vi några olika vinklingar. Sannolikt så kommer ett par, tre olika spelsätt att beskrivas inklusive att inte använda skuggspelet alls. Detta känns helt motiverat för vi är inne på att scenariot / kampanjen ska vara det definierande och då kan olika spelsätt passa olika typer av äventyr. Vi tänker oss också att ett speciellt scenario/kampanj kan ha unika tilläggsregler. Själv är jag mycket förtjust i tanken på ett taktiskt brädspel parallellt med rollspelet där skuggspelets aktuella ställning påverkar förutsättningar, viktning av lokala tärningsslag och tillgängliga resurser i detaljspelet. Jag har sneglat på en kombination av det gamla datorspelet "Balance of Power" och brädspelet "Diplomacy" där spelplanen skulle vara en Trakorienkarta på vilken drag utförs per geografiskt område. Tomas är mer inne på ett abstraktare skuggspel och båda sätten har sina fördelar och nackdelar.

Spelet kommer förmodligen att tryckas som en grundbok efter förhandsbeställning eller print on demand med mycket kringresurser, äventyr och uppdateringar som pdf:er på nätet - gärna från fristående källor. Ambitionen är att ge ut en ganska kondenserad bok med grundmaterial utan att det blir för yvigt: hellre korta bra texter än långa, fluffiga haranger. Vi siktar i dagsläget inte på någon kommersiell franchise utan mer på ett levande projekt som används och utvecklas vidare av det trakoriska nätfolket. Upplägget i grundboken blir förmodligen: (1) inspirationstexter av typen "Brior Brådfots reseberättelse" men från olika fiktiva källor, (2) regler för detaljspel, (3) regler för skuggspel, (4) artiklar med osminkade fakta exempelvis om RhabdoRana / maktspel i Tricilve / Ranziner, (5) något startäventyr och tips om hur originalkampanjen kan spelas med de nya reglerna och (6) index. Därtill kommer kartor och illustrationer som vi just arbetar med, bland annat en omritad karta över Tricilve hämtad från "Arkiprojektet" vilken jag själv utgått från under romanskrivandet. Förmodligen kommer de gamla spelens texter samtidigt att läggas ut som fria pdf:er på nätet under Creative-Commons-licens.

Spelet kommer att utgå från romanernas värld som är något annorlunda än de gamla spelens, men ambitionen är att man med enkla anpassningar ska kunna spela även i originalstuk. Jag har berättat för de andra i gruppen vad som skiljer och även givit illustrationsförslag.

Den som redan nu vill se en recension av spelet kikar lämpligen på Dimfrosts blogg "Den Raljerande Nanoapan". Hans fiktiva bild stämmer förbluffande väl med vår egen syn på saken.

Skriet från vildmarken

Jag måste berätta om en märklig händelse som jag var med om alldeles nyss. Som vanligt gjorde jag en paus i skrivandet för en lunchpromenad med mina tre hundar. Ibland, som idag, åker jag till en större skog i närheten där det inte finns så många människor och andra hundar.

Snön ligger halvmeterdjup men jag håller en stig öppen som dock var ganska mosig efter senare dagars snöfall. Jag kopplade loss min Jack-Russel-terrier för att den hade svårt att ta sig fram, något jag sällan gör eftersom den saknar uppfostran, men jag tänkte att den tar sig ändå ingenstans i snön.

Emellertid lämnar den strax stigen och jag ser då att ett rådjur befinner sig bara fyra meter in i skogen. Rådjuret som är utmattat av vintern hoppar några meter, terriern kravlar efter så gott den förmår och jag pulsar efter. Detta pågår i slow-motion ca femtio meter ut i omarken varvid vi nog alla tre är lika trötta för det är jobbigt att ta sig fram i djupsnön. Rådjuret ledsnar och stannar samtidigt som jag hinner ikapp hunden och ganska omilt lägger vantarna på den.

Då springer rådjuret fram och stångar mig. Någon större kraft får den förstås inte i angreppet och jag blir mest förundrad. För att inte störa djuret som lägger sig ner drar jag mig tillbaka med hundarna.

Jag åker hem, lämnar av hundarna och tar en låda äpplen av dem som jag utfordrar koltrastarna med. Jag åker tillbaka och tar mig tillbaka till platsen för mötet där rådjuret fortfarande väntar. Det ser varken utmärglat eller skadat ut utan ligger och tittar på mig i bröstläge, så jag lägger några äpplen framför dess mule som någon slags ursäkt, ställer lådan en meter därifrån och drar mig åter tillbaka.

Imorgon får jag gå tillbaka och se hur det har gått. Märklig upplevelse hur som helst. Rådjur är mycket vackra. För ett par år sedan tog jag hand om en påkörd hind som vi kunde släppa framgångsrikt efter några dagar. När jag bar henne mot skogsbrynet skrek hon, kanske av längtan, och försvann snabbt bland buskarna när jag väl släppt henne, hopsydd för en mindre skada, medicinerad och vattnad.

Jag tycker om djur.

Trakoriska recept 1: Homunculi

Ur De Natura Rerum (1537)

av

Philippus Aureolus Theophrastus Bombastus von Hohenheim
aka Paracelsus

For there is some truth in this thing, although for a long time it was held in a most occult manner and with secrecy, while there was no little doubt and question among some of the old Philosophers, whether it was possible to Nature and Art, that a Man should be begotten without the female body and the natural womb. I answer hereto, that this is in no way opposed to Spagyric Art and to Nature, nay, that it is perfectly possible.

In order to accomplish it, you must proceed thus. Let the semen of a man putrefy by itself in a sealed cucurbite with the highest putrefaction of venter equinus for forty days, or until it begins at last to live, move, and be agitated, which can easily be seen. At this time it will be in some degree like a human being, but, nevertheless, transparent and without a body. If now, after this, it be every day nourished and fed cautiously with the arcanum of human blood, and kept for forty weeks in the perpetual and equal heat of venter equinus, it becomes thencefold a true living infant, having all the members of a child that is born from a woman, but much smaller.

This we call a homunculus; and it should be afterwards educated with the greatest care and zeal, until it grows up and starts to display intelligence. Now, this is one of the greatest secrets which God has revealed to mortal and fallible man. It is a miracle and a marvel of God, an arcanum above all arcana, and deserves to be kept secret until the last of times, when there shall be nothing hidden, but all things shall be manifest. And although up to this time it has not been known to men, it was, nevertheless, known to the wood-sprites and nymphs and giants long ago, because they themselves were sprung from this source; since from such homunculi when they come to manhood are produced giants, pygmies and other marvelous people, who get great victories over their enemies, and know all secrets and hidden matters.

Jag gjorde en parafras på ovanstående för att koka ihop "Det blå barnet" hos diFolterna i Ilibaurien.

Vad finns mer att tillägga än att "det går lika bra med zelleri".

Det postmoderna Trakorien

Först något lugnande: jag ska inte gräva ner mig i definitionen av postmodernism eller strukturalism men måste tala lite om ämnet innan jag reser till Trakorien. Hoppa direkt till mellanrubriken om ni ledsnar.

Ordet "postmodern" dyker ganska ofta upp i kulturartiklar men jag har aldrig riktigt förstått vad det betyder. Inte heller var någon av mina intellektuella bekanta helt bekväm med att försöka upplysa mig i frågan och därför beslutade jag mig för att själv försöka reda ut saken. Jag köpte alltså två böcker: "Teach yourself Postmodernism" och "A very short introduction to* poststructuralism" - båda mycket bra orienteringar för den som är intresserad och okunnig. Snart förstod jag att postmodernism är ett flexibelt ord som används olika i olika sammanhang medan poststrukturalism är mer definierat och begränsat till språk och filosofi. Det visade sig snart att man även måste sätta sig in i modernism och strukturalism för att begripa post-begreppen eftersom de senare inte är direkta motsatser utan snarare bygger på de förra.

Helt kort handlar alltsammans om oss själva, vårt språk och den eventuella bakomliggande verkligheten.

Modernism och strukturalism intresserar sig för HUR saker får mening och betydelse snarare än VAD de betyder. Man letar efter de rena mekanismerna - konst för konstens skull, språket som betydelsebärare mellan individer, arkitektur som inte behöver vara funktionell utan får sitt värde av arkitekturen i sig. Språket har för en strukturalist ingen objektiv mening bortom det vi har kommit överens om. Man letar efter dess essens - det gemensamma för alla språk - Deep Structure som är oberoende av begreppens innehåll. Man söker reducera och skala bort för att nå pudelns kärna.

Postmodernister och poststrukturalister förnekar även kärnan. De menar att språket konstruerar vår tolkning av en verklighet snarare än förklarar och avbildar den. Allt som en individ kan vara har tillförts utifrån genom språk och andra konventioner. Objektiva utsagor är konstruktioner, inklusive strukturalisternas och modernisternas rena mekanismer. Derridas dekonstruktion syftar till att blottlägga hur det förment objektiva är konstruerat av redan besudlat gods.

Till Trakorien
Trakorien är ju skapat av språk och lånar sig därför mycket bra till språkteori. Några analogier som jag arbetar med:

- Det låga språket = strukturalisternas "Deep Structure", dvs det gemensamma i alla språk vilket gör att vi kan förstå varandra över språkbarriärer. I Trakorien förkroppsligat genom kaklunen Logos som spridits i alla talande varelser - "i begynnelsen var ordet".
- Det höga språket = gudarnas verktyg för konstruktion av universum. "Språket är inte ett resultat av tillvarons mening utan språket skapar denna mening"

- Speglarnas roll - både strukturalister och poststrukturaliser menar att språket inte är ett fönster som låter oss förklara någon verklighet utanför. Fönstret är ogenomskinligt som en spegel och bilden vi ser skapas av vår begreppsvärld.

- diFolterna är modernister och strukturalister. Paracelsus myntade redan på 1500-talet ordet "spagyrist", dvs en alkemist som bryter ner växter och mineraler till dess essenser och sedan sätter ihop dem till något nytt. Just detta är diFolternas agenda: att rena och konstruera.

- Illusionisterna i HOXOH är postmodernister som anser att allt människor uppfattar är en konstruktion. De vinner makt genom att renodla sin förmåga att konstruera mening - lite som marknadförare.

- Bythos är en värld helt byggd på essenser, dvs där är allt renat och unikt. Språkligt leker jag med denna värld genom att alla substantiv har bestämd form, dvs man kan inte tala om "en katt" utan alla katter i Bythos är "katten".

- Silvia Miranda talade redan i Svavelvinter om sin önskan att genomskåda världen som konstruktion - att bryta sig ut ur fängelset. Hon lyckades delvis men upptäckte att fängelset kanske snarare var en skyddande fästning mot det utanför.

###

Efter att ha studerat strukturalism och poststrukturalism / modernism och postmodernism så drar jag slutsatsen att ingen av dessa synsätt egentligen ger några praktiskt användbara svar om livet och dess mening (desamma tycks mig gälla existentialismen). Om inget objektivt kan sägas så är vi hänvisade till konstruktioner, men det betyder inte att konstruktionerna är av ondo. Redan Nietzsche drog slutsatsen att religionen visserligen har kommit till vägs ände men att vi inte hade kunnat konstruera vår civilisation utan den. Detsamma kan nog gälla Trakorien vilket i alla fall Silvia Miranda upptäckt.

###

* "A very short introduction to X" är en omfattande bokserie som ges ut av Oxford University Press. Jag kan rekommendera den för alla som är nyfikna på de ämnen som behandlas: på ca 100 sidor får man en kvalificerad genomgång med pekare till andra källor. Jag har själv böckerna om Wittgenstein, Nietzsche (inte så bra), Existentialism, Poststrukturalism, Kant, Barthes och Habermas varav de tre sista kom idag och alltså är olästa.



Till sist en rak fråga: tycker ni att jag är helt knäpp som pysslar med detta? Var inte blyga; ert svar har enligt postmodernistisk syn ändå ingen objektiv relevans ;-)

Allt är Allt

När jag städade i gamla lådor hittade jag boken "Allt är Allt" vilken jag skrev som sju-åttaåring 1964. Med underrubriken "Uppfinningar, Språk, Kunskap" är den fylld med allehanda iakttagelser och funderingar som är sanslöst roliga och rörande att ta del av ( i alla fall för mig och mina barn). Boken uppges vara den tredje volymen i serien "X-böcker" vilket får mig att undra över de två föregångarna. Förmodligen utgjordes dessa av de babyrebelliska serier jag ritade om "Bus-Kalle". Dessa föll dessvärre för självcensuren i tonåren och brändes.

Bland uppräkningar i 'Allt är Allt' av planeter (inklusive Pluto förstås), kemiska ämnen, afrikanska städer, Jakobs söner och räkneord på engelska ("to, sree, tenn, toelw"), tyska, franska, latin och japanska hittar man också "rubriker":

• 1963 - Kenedy mördas
• 1964 - Crustjov avgår
• 24 okt 1964 - gör min första skräckfilm som heter 'Den stora uppfinningen'

Man anar att 'Kenedy och Crustjov' mest var förevändningar för den verkliga nyheten - ambitionen var det inget fel på.


Bland uppfinningarna märks en "försäljarefälla": en spann vatten ovanför dörren, från spannen ett snöre med skylten 'Om ni vill stödja kampanjen för försäljare, dra då i snöret (obs: om ni är försäljare vill säga)'. Där finns också en "kortdelutare" med katapult för spelkort, recept för hamsterpudding (vegetarisk, med hamstrar tänkta som konsumenter - ej som ingredienser), en hushoppare, en skocykel och ett stort antal spelskisser.


Avdelningen "Abstrakta ting och känslor, personligheter m.m." kommer in på djuppsykologiska analyser av:

• Skratt: "Det första man ska tänka på när man låtsas tycka nåt är roligt det är att inte göra ett uppskärrat grin. Nej, gör ett litet småleende och öppna munnen en aning. Men om person 2 ser detta och gör sig ännu löjligare då kan du skratta ordentligt och håll alltid ögonen på person 2".
• Gråt: "Tänd på en bomullstuss i handfatet. När den brunnit upp glöder den. Blås då på den och håll ögonen över. Du får tårar i ögonen."
• Tjat: "När man ska tjata så ska man tjata ordentligt och inte ge upp om de vuxna säger "Nej, nu tänker jag inte ändra mig!". Om de ändå är omöjliga så gå då din väg och säg något hotande, t.ex. "Nu ska jag aldrig mer låna dig pengar" och håll detta också. Sluta hjälpa till med saker och se sur ut tills de ger sig."

Devious little hamster, you!


Roligast av allt ( i alla fall för mig, men kanske inte ens för mina barn):

I uppföljaren till Svavelvinter sammanfattar och avfärdar den fete matematikern Nastigast diFolternas strukturalistiska läror med att återberätta Roland Barthes betraktelse om hur man kan se hela universum i en enda böna. Han avslutar med orden "Allt är Allt".

Ytterligare en cirkel är sluten.

Cirkeln sluts

Romanen Svavelvinter och landet Trakorien började ju som ett rollspel vilket de flesta nog vet. I förrgår anades cirkelns slutning när jag och Mattias Lilja från Järnringen testpelade ett utkast till ett nytt rollspel baserat på romanen och dess uppföljare. De begåvade spelkonstruktörerna Tomas Härenstam och Thomas Johansson arbetar som bäst på en spelmekanik som ska fånga såväl det klassiskt äventyrandet som det politiska rävspelet i Trakorien. Själv kommer jag att hjälpa till med material om själva världen och lokalfärg i regeldelarna.

Svar till Trakoriskt julpyssel

Antalet deltagare blev ganska begränsat, förmodligen beroende på helgernas flegma, men som vinnare står Birkebeineren på nio poäng, tätt följd av Henrik B på åtta. Stor respekt till vinnaren som härmed har vunnit ett signerat friexemplar av den kommande boken (inte, nej, nära förestående). Det åligger dock vinnaren att påminna mig om vinsten när det blir dags.

De rätta svaren:

1.a. Klamender Gomba, hertig av Hiltre
1.b. Zepelond
1.c. Sarastro i "Trollflöjten"

2. Didra Damagi, Gistaki, Xelimogga och Grisselhår (aka Graezel på vargmannaspråk)

3.a. Fontra Cilor
3.b Demonen Faglang - i romanen omdöpt till Fachlang. Han har i scenen tagit gestalt av Shaguls döda kropp bara för att irritera trollkarlen.

4. Soblak på Palamux

5. Herr Gottard av Melse som offrade sig på Marjura och dog svårt skuldsatt

6.a. Kondottiären Gaddagormgald och Shagul
6.b. "Han tröttnade aldrig på att skjuta den stackars älgen" - Jan Stenmark (på bilden siktar jägare med gevär ner i frysbox)
6.c. Overtyren till "Sweeney Todd - the demon barber of Fleet Street"*

7. Divina Commedia av Dante Alighieri, Inferno V, rad 28-33.

(Något som störde mig som skribent var att "råmande" upprepades i två av citaten. Det är nog de enda två förekomsterna i romanen men de råkade hamna i tävlingen. Och nej, jag har inte felöversatt "where storms roam" i fråga 7 utan motsvarande engelska ord i Dante-översättningen är "bellow".)

*Ur "The ballad of Sweeney Todd".
(Se gärna följande videoklipp. Själva balladen börjar 1:40 in i klippet efter ett ganska obehagligt ljud. Det är mig fortfarande fullständigt obegripligt varför inte Tim Burton använde denna ballad i inledningen till sin film med Johnny Depp. Observera även hur väl orden "His skin was pale and his eye was odd" passar på Shagul.)

Attend the tale of Sweeney Todd.
His skin was pale and his eye was odd.
He shaved the faces of gentlemen
who never thereafter were heard of again.
He trod a path that few have trod
did Sweeney Todd
the demon barber of fleet street.

[...]

Attend the tale of Sweeney Todd!
He served a dark and avengeful God!
What happened then, well that's the play,
and he wouldn't want us to give it away...
Not Sweeney
Not Sweeney Todd
The demon barber of Fleet... Street...