onsdag 26 maj 2010

Författarens förljusning

Mitt i Trakoriska sjön ligger den förmörkade ön Stegos på vilken draken Blatifagus i Svavelvinter störtade med sina passagerare Arn Dunkelbrink och Jarmona av Gryningen. Jag skriver just nu om deras fortsatta öden på ön. Förutsättningarna är att ön bröt en helig ed för tvåhundra år sedan när den heliga staden Albarunzia hotades av en plundrande invasionsflotta. Istället för att försvara staden såsom stegoserna lovat gick de till havs för att hinna före fienden i plundring. Det var ingen bra idé för man retar inte upp sanningsguden Shamash, kanske den kraftfullaste guden i Trakorien, ostraffat. Shamashi överstepräst Shar Kishatin nedkallade gudens vrede över stegosernas flotta från en klippa över havet så att skeppen gick till botten utan en enda överlevande. Samtidigt lades Stegos under ett permanent mörker som nu har varat i två sekler. Ingen kan ta sig till eller från ön eftersom varken vatten eller luft längre bär farkoster eller ens fåglar - orsaken till att draken störtade.

När jag skriver är det lustigt, för att inte säga lustfyllt, hur berättelsen om livet på den mörka ön till stora delar skriver sig själv. Ni har säkert hört författare vittna om hur romanfigurer tar över och plötsligt går egna vägar som inte alls var planerade. Så är det förvisso ständigt men det ligger inget mystiskt i mekanismen vilket ofta antyds utan går så till att när man lagt fast A, B, C, D, E etc. så ger sig F, G, H, I osv mer eller mindre av sig självt. Därtill uppstår plötsligt en oförutsedd motsättning mellan B och G vilket i sin tur föder konflikten J som inte alls fanns i författarens föreställningsvärld. Man måste nu gå tillbaka och ändra Z och Y tre kapitel innan för att möjliggöra J. Det är en fantastisk om än omtumlande upplevelse där författarens största problem blir att hinna anteckna alltsammans innan det burit iväg utom synhåll.

Konkret så har jag i under dagens skrivande levt med stegoserna som utan min aktiva inverkan har visat sig vara oändligt uttråkade men ändå obotliga optimister. Inget nytt händer på ön, ingen vet om eller hur förbannelsen någonsin ska lyfta, men ingen metod lämnas heller oprövad och själva försöken till flykt underhåller det hopp som håller folket vid liv - lite som ett kroniskt spelberoende: "den här gången så ..."

Arn Dunkelbrink själv tvingas spela med i upprepade tragikomedier bara för att stävja massjälvmord bland befolkningen. Varje dag måste han berätta om hur solen eller träd ser ut eftersom folk vill höra honom säga det om och om igen. Man uppskattar hans berättelser så mycket att det till och med gått mode i att härma läspljudet i hans talfel. Så där byggs det hela på.

Fascinerande!

5 kommentarer:

Henrik sa...

Är det inte förvånande att ingen tidigare försökt nå Stegos via zepelond? Tekniken kanske iofs är alltför modern/dyr och äventyrslystna försök kanske avståtts i fruktan för att bli fångna på ön...

Erik Granström sa...

Förmodligen har man försökt. Jag har redan nämnt saken i romanens text enligt följande:

Vattnet bar inte längre skepp som sökte segla ön till undsättning och luften ville varken lyfta zepelonder, fåglar eller ens flugor över dess mark eller närvatten. Solen gick visserligen upp varje morgon för att löpa sin bestämda ban över himlen, men den täcktes av en mörk skiva så att bara sidstrålarna fann utlopp, mer som påminnelse till saknad än till tröst. Den mörka rundeln omgiven av sin lysande iris sades vara guden Shamashi öga. Den stränge herren lät varje dag blicken genomsöka landet efter de tecken på insikt och värdighet han krävde för att låta Stegos återfödas till världen. Stegosernas stora problem var att ingen visste vilka tecken guden egentligen förväntade sig.

Brynolf sa...

Hurra! Stegosbiten fick man aldrig riktigt utforska i de gamla äventyren (eller ja, "fick" fick man väl...). Det här ser vi fram emot!

Erik Granström sa...

En kul detalj är att guden Shamash som ju hämtats från Akkadiskan faktiskt var solgud och rättvisans gud så när man kallar den mörka solen för shamashi öga så är sas ... cirkeln sluten.

Birkebeineren sa...

Att stegosierna börjar härma en farlänning får mig att tänka på hur mästertecknaren Carl Barks illusterade något liknade när Joakin von Anka hittade det bortglömda Tra La La (en förvrängning av Shangri-La: http://sv.wikipedia.org/wiki/Platser_i_Kalle_Ankas_universum#Tralla_La) och alla invånarna där talade och betedde sig som den enda besökare de tidigare haft. I norsk översättning av serien var detta en norsk poet med säregen dialekt och versmått som tal. Mycket roligt!