Jag gillar verkligen att skildra missuppfattningar och inbillade mönster. I romanen Svavelvinter så blir överste Praanz da Kaelve helt övertygad om att akademikern Brior Brådfot i samarbete med shagulitersekten ligger bakom svavelkolonins fall. Från da Kaelves perspektiv stämmer alla iakttagelser med denna förklaring som också blir den officiellt trakoriska, vilket får stora politiska konsekvenser i den kommande uppföljaren. Romanens läsare vet emellertid att da Kaelves slutsatser är helt felaktiga och att varken Brådfot eller shaguliterna har något alls med saken att göra. Dessa försöker i sin tur förstå vad som händer med nya missförstånd som följd. Som Malek Mangus förklarar:
"Herr Brådfot, kanske förstår ni ändå inte situationens allvar? Digeta Longa har märkt oss båda som rikets främsta fiender och med sin saga om shaguliterna på ett trovärdigt sätt förklarat vad som hände svavelkolonin på Marjura. Stora politiska värden vilar nu på en sanning som ingen längre förmår ändra. Bortom den här dalen vore vi därför båda lika prisgivna som kackerlackor på ett dansgolv."
I nästa bok råkar Praanz da Kaelve, nu befordrad till general, ironiskt nog själv ut för ett liknande missförstånd som ger honom stora bekymmer.
* * *
De inbillade, skapade och ibland rentav felaktiga förklaringarna som varierar med perspektivet har för mig en betydelse också i själva skrivandet, nämligen när det gäller hur mina egna böcker ska tolkas och förstås av läsaren. Umberto Eco har som semiotiker funderat mycket över detta och myntar begreppet öppen text respektive sluten text. Den senare är linjär och har en redan färdig tolkning medan den förra låter sig tolkas på olika sätt av olika läsare genom att tillhandahålla vad man kunde kalla ett associationsfält. En klassisk allegori som Orwells "Djurfarmen" är en sluten text där det dels finns en faktiskt berättelse om hur djuren på en gård gör revolution mot människorna, dels en bestämd tolkning där händelserna speglar sovjetunionens tidiga historia. Det finns ett "rätt svar" för tolkningen såsom det ska göra i en allegori. Wikipedia uttrycker det som följer: Images and fictions with several possible interpretations are not allegories in the true sense.
Jag tycker emellertid att öppna tolkningar och tematiska associationer är intressantare än entydiga metaforer och allegorier. Det krav jag ställer på mina egna berättelser är därför (1) att de ska kunna läsas som en rak fantasiberättelse utan krav på förmåga eller intresse av att kunna avkoda anspelningar och dolda meningar, (2) att det ska finnas stora möjligheter att tolka, tematisera och associera runt texten och läsa den på olika sätt. Detsamma gäller mina beskrivningar av fantasilandet Trakorien där jag genom att antyda och lämna ofullständiga beskrivningar vill ge intrycket av en levande och närmast outtömlig kultur - ungefär samma känsla som jag själv får när jag läser "riktig" historia.
De inbillade och missuppfattade mönstren spelar för övrigt stor roll i Umberto Ecos egna romaner, exempelvis i "Rosens namn" där Sherlock-Holmes-klonen broder Willibald ser ett mönster i munkarnas död som visar sig vara felaktigt. Ännu tydligare blir det i "Foucaults pendel" där några akademikers lekfulla bygge av en världs- och historieomspännande konspiration i själva verket skapar den.
När min anatomipluggande dotter frågade mig varför stora nätet ligger mellan bukorganen och bukväggen måste jag svara att det inte finns något varför eller därför. Världen finns förmodligen men våra förklaringar, mönster och klassificeringar är skapade modeller.
Jorge Luis Borges exemplifierar godtyckligheten med följande systematiska indelning av djurriket från "The Celestial Emporium of Benevolent Knowledge":
"On these remote pages it is written that animals are divided into (a) those that belong to the Emperor, (b) embalmed ones, (c) those that are trained, (d) suckling pigs, (e) mermaids, (f) fabulous ones, (g) stray dogs, (h)those that are included in this classification, (I) those that tremble as if they were mad, (j) innumerable ones (k) those drawn with a very fine camel’s hair brush, (l) others, (m) those that have just broken a flower vase, (n) those that resemble flies from a distance."
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
"I cordially dislike allegory in all its manifestations, and always have done since I grew old and wary enough to detect its presence.
I much prefer history, true or feigned, with its varied applicability to the thought and experience of readers. I think that may confuse 'applicability' with 'allegory'; but the one resides in the freedom of the reader and the other in the purposed domination of the author."
--J.R.R. Tolkien
Jag tror att du har samma sorts inställning till allegorier som Tolkien hade, och som man inom finkulturen ibland verkar oförmögen att förstå kring fantastiken: En fantastisk berättelse behöver inte vara en allegori eller en kod för något i det samtida moderna samhället - den kan helt enkelt vara en berättelse.
Sedan blir den förstås gärna intressantare om det finns tolkningsutrymme och kopplingar, men det är en helt annan sak.
(Detta förklarar också - bland andra orsaker - varför Tolkien aldrig riktigt gillade vännen C. S. Lewis Narnia-böcker.)
Men angående den anatomiska frågan så finns det minst två vettiga sätt på vilka frågan "varför" kan besvaras.
1. Vad är den adaptiva nyttan med att det ser ut som det gör?
2. Vad är den naturhistoriska förklaringen till att det blev just på det här sättet och inte någon alternativ lösning som också kunde ha funkat?
Johan: Fan, Tolkien var ju lite proto-postmodernist (pre-postmodernist?) I och för sig så kan jag gilla en och annan allegori så länge konceptet inte överanvänds av läsare eller författare för som sagt så blir det snart tröttsamt och inskränkt med färdiga, entydiga tolkningar.
Martin: Jo, du har rätt i att frågan inte är helt meningslös även om spekulationer i varför vi har två och inte tre armar lätt får dragning mot fantastiken.
Om det finns en skapargud så undrar man ibland varför han (hon?) inte finns mer tillgänglig. Jag tror att det beror på alla besvärliga frågor som skulle ställas.
Att texter som inte har facit utan lånar sig till flera olika tolkningar är intressantare än de som har en och bara en tolkning kan jag hålla med om, men jag blir nyfiken på en sak här: hur du som författare hanterar läsare som gör tolkningar långt bortom de avsikter du har haft med texten? Eller rentav tolkningar som du finner motbjudande?
Jag som sysslar med tolkning av texter på detaljnivå undrar ofta vad "mina" författare skulle tycka om det jag gör med deras texter, och om det är svårt att släppa ifrån sig delar av rätten till tolkningen av en egen text. Eller är det så att du/man har ett tolkningsfacit i bakhuvudet, även om man har bestämt sig för att aldrig lämna ut det till någon?
Själv skulle jag bli rätt besviken om det visade sig att Svavelvinter var en allegori över, säg, kommunalpolitiken i Tierp på på sextiotalet eller något i den stilen, på samma sätt som jag fann det beklämmande att inse att Trollkarlen från Oz var ett allegoriskt inlägg i den amerikanska myntfotsdebatten.
Samtidigt kan jag inte riktigt motivera *varför* det känns så. Det är en sak om allegorin och den avsedda tolkningen gör texten usel - vilket ju är sorgligt vanligt - men om inte, så är det ju fortfarande samma text vad än författaren var ute efter att säga. Väl?
Johan och Ylva: Jag ser litteratur mer som bränsle att kasta på läsarens egen fantastiska brasa än som ett instrument för att via text förmedla författarens idé till samma idé hos läsaren. Med andra ord välkomnar jag tolkningar och ligger de sedan utanför mina avsikter så blir de bara intressantare. Motbjudande tolkningar har jag nog inte stött på än men de kan man ju bara skratta åt.
Jag kan däremot föreställa mig att den som skriver en politisk allegori skulle bli missnöjd av att misstolkas, om till exempel folk trodde "Djurfarmen" handlade om kommunalpolitiken i Tierp på sextiotalet. Å andra sidan kan allt hända i Tierp enligt deras egen TV-reklam. Det vore väl coolt om en vandöd arme trängde upp ur asfalten utanför COOP i centrum och hävdade att affären var deras.
Sedan är det väl inte så konstigt att det redan färdiga är tråkigare än det som kittlar min fantasi som läsare? Jag minns Suzanne Vegas sång "Luka". Jag och flera andra killar trodde att den handlade om en misshandlad kvinna som vädjade till mig som man med diverse undertoner, men när sångerskan berättade att den handlar om ett slaget barn blev sången dels väldigt korrekt, dels väldigt tråkig...
Skicka en kommentar