Det svåra som spegel

I gymnasiet kunde jag av ren fåfänga plöja svåra böcker för att imponera på lärare och kamrater. Särskilt minns jag ett tillfälle när min biologilärare ryckte av mig en bok med orden "Vad är det för skräp du läser?" och det var Herman Hesses 'Glaspärlespelet'. Jag läste också Nietzsches 'Så talade Zarathustra' utan att begripa särskilt mycket, något jag förstås inte medgav då.

Nu, fyrtio år senare, läser jag åter Nietzsche, men inte längre för att imponera utan för att det roar mig. Inte så att jag alltid håller med honom, tvärtom kan den gamle preussaren kläcka ur sig de mest häpnadsväckande dumheter*, men han är alltid kompromisslös, idérik och verkar skriva precis vad som faller honom in med säker stilistik och träffande metaforer. Förstår jag honom då? Till viss del kanske. Detsamma gäller annat jag läser med betydande tuggmotstånd, exempelvis Wittgenstein, Richard Rorty, Bourdieu, Chomsky, Lyotard, John Searle, Immanuel Kant (som jag stångat pannan blodig mot), Edmund Husserl och Platon.

Den fråga jag kommit att ställa mig är: Varför läser jag böcker som jag bara förstår till kanske fyrtio procent och hur kan jag finna det givande? Att imponera känns inte längre aktuellt och riktigt bildad blir jag nog aldrig, därtill har jag för dåligt minne och läser alltför sakta.

Min slutsats ligger i att dessa svåra böcker fungerar som buckliga speglar; mina egna tankar studsar mot texterna och ges ny, oväntad riktning, ljusknippen från sidor skrivna till helt olika böcker interfererar så att nya berättelser uppstår. Jag är en kaklun som samlar bitarna och sätter dem samman till något nytt. Det viktiga är att böckerna katalyserar mina funderingar, detta oavsett om jag har förstått deras innebörd eller inte, bara genom att de sätter fart på tanken. Faktiskt kunde en bok därmed vara givande även om jag som läsare helt missförstått intentionen - i detta avseende kan jag stödja den postmoderna nedtoningen av författarens betydelse. Det blir som scenen ur Disneyfilmen om Den lilla sjöjungfrun, där Ariel samlat skatter från ytan vars användning hon helt har missförstått men som ändå är henne värdefulla.

Jag kan läsa enklare bladvändare också som avkoppling, bara de är bra skrivna, men läsningen blir sällan lika aktiv, eftersom berättelsen ligger där färdig att avnjutas utan att tvinga mig till ständig reflektion - dessa böckers ram håller en tavla snarare än en spegel. Samma sak gäller film, dataspel och musik. Jag ser hellre en film som jag kan gå och fundera länge på än de förströelsefilmer som idag drar in mest pengar, och jag lyssnar gärna till för mig okänd musik ur så gott som alla genrer. Vissa litterära böcker kan ändå ge ett djup som motsvarar de filosofiska texterna genom att de så skickligt målar en komplex stämning eller miljö att bilden i sig fungerar som en närmast bottenlös spegel. Några exempel är för mig böcker av Tove Jansson och Shaun Tan, liksom Lennart Hellsings barnböcker. Böckerna om Harry Potter är som jämförelse alltför "färdiga" för att vara intressanta enligt min mening. Samtidigt är upplevelsen beroende av tidigare erfarenheter och läsande - det påfyllda som böckerna ska spegla - och jag kan förstå att Harry Potter ger yngre läsare en klangbotten som motsvarar mina första läsupplevelser (eller serietidningar).

Vad gäller mina egna romaner så hoppas jag att de väcker tankar och bilder hos läsaren snarare än bara fungerar som stundens förströelse. Jag skriver hellre speglar än tavlor.


* Något ganska dumt läste jag igår i 'Den glada vetenskapen', där Nietzsche säger följande: "Risdieten leder emellertid också, som en subtilare efterverkan, in på tanke- och känslobanor som verkar narkotiskt. Det stämmer väl överens med detta att de som uppmuntrar narkotiska tanke- och känslobanor, som de bekanta indiska vishetslärarna, just hyllar en diet som är rent vegetabilisk och vill göra den till rättesnöre för massan: på så sätt vill de framkalla och öka det behov som de är i stånd att tillfredsställa." Vegetarianernas agenda fick plötsligt en helt annan dimension!

Däremot hittar jag sällan belägg för att Nietzsche skulle utgöra ett medvetet förstadium till tysk nationalism, även om han kommit att användas för detta syfte. Han häcklar ständigt sin tyska samtid. Följande ur samma bok tyckte jag var ganska kul: "Europa hade över huvud taget inte blivit genomsyrat av kristendomen om inte kulturen i söderns antika värld gradvis hade barbariserats genom en alltför stark inblandning av germanskt barbariskt blod."

Trakoriska julsånger

Silvia Mirandas luciasång

Sankta Silvia, vindglada häxa,
faller i spegeln in, lär sig sin läxa
Drakar med vingesus, över oss skria,
frustar sitt vita ljus, Sankta Silvia.

Stjärnor som leder bort, vägar att finna,
tiden är väldigt kort, besvärjarinna.
Drakar sitt avgrundsvrål, över oss skria,
Snart kan trädet vara bränt till kol, Sankta Silvia.


Enu Ammisadus julvisa

Ammisadu siardräng
Vi tackom nu så gärna
Han spanar på konfluxer fem
och söker världen värna
Ingen klarhet synes än,
Astrolog på himmelen syns tänka.


Blatifagus julvrål

Arhems alla stugor står i ljusan låga, alla husen brinner oppsan!
Arhems alla stugor står i ljusan låga, alla husen brinner oppsan!
Hej hoppsan i galoppsan, Arhemsbonden blev kalops han!
Hej hoppsan i galoppsan, Arhemsbonden blev kalops han!


Arn Dunkelbrinks julvisa

…?
…?
…?
"En riddare av Bansikan ägnar sig inte åt öronbjäfs!"


Shagul julvisa

Det är en klon bortsprungen
av Shaguls fot och hand
man odlat fram en ung en
uti Trakori land
en blemma skär och blå
mitt i den kalla vintern
han blivit alltför få


Bild Martin Bergström med bearbetning av Maja Granström.

Adjö Bruno

Min hund Bruno är död. Vi tog bort honom idag och jag begravde honom under ett plommonträd på tomten. Spring, gamle vän, ut på nya ängar! I min tanke finns du alltid vid min sida.

Bruno blev nästan femton år gammal och inte mycket i hans kropp fungerade som det skulle längre utan avskedet var ofrånkomligt. Så sent som i somras gick han vilse i skogen och eftersom han varken såg, hörde eller hade väderkorn längre så vimsade han iväg och ut på en väg där en vänlig själ plockade upp honom. Några timmar senare kunde jag hämta honom hos polisen varvid han mötte mig med en min som sade "Och vart tog du vägen då...?"

Han var det lojalaste djur jag har haft, följde mig alltid från ett rum till ett annat och låg vid mina fötter medan jag satt och skrev. Det är med djur som med mycket annat av livets bitterljuva: Man kan avstå besväret men kommer aldrig att veta vad man missade. Bruno fick somna in helt odramatiskt, på sin egen hundbädd medan jag klappade honom. De sista upplevelserna blev en skogspromenad och några bitar falukorv.

Bruno lever kvar i mina böcker som förebild till två varelser, jägaren Dubert i Svavelvinter och hunden Brun i den kommande Vredesverk:

Medan kungen väntade på besked reste sig ur skuggorna av en vagn en stor och raggig stridshund som med sänkt huvud betraktade främlingen. Den var av molossertyp med massivt huvud, skrynklig i nunan som ett sviskon. Arn Dunkelbrink förbannade att han lämnat sina vapen nedanför kullen när besten började röra sig mot honom. Ändå föreföll djuret inte hotfullt och man märkte på stegen att dess ålder var långt gången. Nu pendlade svansen tungt från sida till sida och när kungen satte sig på huk lade besten sitt jättelika huvud i hans knä. Den slängde några gånger med tungan mot hans händer och ansikte varpå den luggslitna kroppen tumlade över på rygg för att bli kliad.
”Brun”, sade kungen och rev djuret vid revbensfogen som förr. ”Gamle Brun, är du fortfarande vid liv din rackare! Vad gör du här i obygden?”

Nu var Bruno ingen stor molosserhund, men han insåg aldrig sin begränsning utan gick i krafts dagar till attack mot vilken annan hanhund som helst.

Vila i frid gamle kompis!

Redigeringen klar

Den 11 maj meddelade jag att Vredesverk hade skrivits till punkt. Nu ett drygt halvår senare, med sjunde textversionen, anser jag mig vara i stort sett färdig med redigerandet. Axel Henriksson, Fredrik Fischer, Roney Lundell och Robin Iversen har alla gjort stora arbetsinsatser under testläsande i olika faser och jag är dem stort tack skyldig. Nu väntar jag på avslutande kommentarer från Ylva Spångberg och Ola Wikander och sedan får förlaget ta sig an kommatering och grammatiska fel.

Jag är själv mycket nöjd med romanen och det ska bli spännande att höra vad läsarna tycker i vår. Så sent som denna vecka slog mig en tanke om crurernas tidiga historia som kommer att utvecklas i sista boken. Jag fick då gå tillbaka och bygga upp idén på kanske sju ställen i boken.

Bortsett från det återstående filandet så står nya projekt på tur:

* Planerande av seriens sista bok. Jag tänkte läsa igenom de två första böckerna igen och markera allt värt att notera med bäring på avslutningen.
* Redigering av Svavelvinter. Detta är något jag kommer att syssla med samtidigt som jag skriver sista boken. Nyutgåvan är tänkt att publiceras samtidigt som den avslutande romanen kommer ut. Har ni synpunkter så hör av er!
* Arbete med världsboken till rollspelet Svavelvinter. Fria ligan planerar en nyutgåva uppdaterad med information från Vredesverk och jag ska skriva en del, bland annat en ny introduktionsnovell.
* Ett hemligt, rollspelsrelaterat projekt med Pär Lindström, som ritade den ursprungliga Tricilverkartan efter mina skisser, den som används i romanerna och spelet.

Hur känns det så här när arbetet är avslutat? Både skönt och tomt. För att citera kontergeneral Trimbylla från Vredesverk:

"Under år av slit och plåga kämpar vi oss fram genom en snårskog, ansatta av mygg, törnen och träsk, forcerar en vildmark där vi knappt ser att ta nästa steg. Marken lutar oss emot och vinden gisslar våra ansikten med regnets örfilar. Men så plötsligt når vi ett berg dit skogen inte förmår följa. Där öppnar sig en vidunderlig utsikt för våra ögon. Oväntat märker vi vart färden fört oss. Skogen ter sig från höjden riktigt vacker. Vi vet att vi inte kan stanna på berget, för där finns inte det vi söker, men just i denna stund kan vi förstå och välja väg för nästa vandringsetapp. Snart ska vi åter kämpa oss fram bland dalarnas ogina grenar. Vi ska svära och blöda, men under några korta ögonblick dessförinnan njuter vi av den klara luften på berget, känslan av fullbordan och av framtidsutsikter."

Tävling om Vredesverk?

När Slaktare små släpptes 2011 så signerade och numrerade jag de första hundra förhandsbeställningarna i Sf-bokhandelns regi. Som ni kanske minns utgjorde de tio lägst numrerade böckerna priser i en tävling här på min blogg.

Finns intresse för en liknande tävling när Vredesverk släpps i april? Jag kan inget lova men kan verka för saken i så fall. Ge gärna synpunkter på det tidigare upplägget.

Slaktare små - urplanen

I mitt sovrum finns två stora whiteboardtavlor. När jag ska börja en ny bok så skissar jag grovt upp vad som ska hända genom att skriva huvudpersonernas namn till vänster och sedan följa varje tråd med nyckelhändelser. Ofta ligger jag bara och tittar på tavlan för att se nya kopplingar eller avgöra i vilken ordning avsnitten bör skrivas. Mitt i natten vaknar jag ofta med någon idé och då är det lätt att kliva upp och notera in den på tavlan.

Bilden ovan är tavlan som den såg ut under skrivandet av Slaktare små. Sedan ett par år finns planen för Vredesverk där istället men den kan jag av naturliga skäl inte visa ännu. Det som slagit mig är dock hur lite jag har ändrat planen sedan jag började skriva texten. När det gäller bilden av Slaktare små så kan dock den uppmärksamme se att planen inte helt har följts. Jag kan rekommendera metoden som ett bra sätt att betrakta en hel roman i en bild för att skaffa en överblick.

Slutspurt

Idag har jag avslutat min sjätte redigeringsrunda av Vredesverk där fyra personers detaljkommentarer bakats in. Nu börjar det hela kännas ganska färdigt. Jag sammanställde också ett preliminärt persongalleri varav detta är ett utdrag:

Kornilla da Morgimma - Trompettspelerska i Tricilves slum
Krosella ”Kålfjärilen” da Melsina - Storhirdfru av Karnald
Laugerdald - Katalbisk överste av kejsarhirden
Ludenbrand - Legat från Kalklanden vid kejsarinnan Heneguyas hov
Läderråttan - Tjuv av ökenstam i Moskorien
Magiotte - Skunkrövarnas anförare i Tricilves slum
Mannohar - Spinnarmäster från vävarsekten i staden Isakra
Marcolfus - Gammal munk i Kharasma. Furstens rådgivare
Mardigan - Ransard, abomaserstammens ledare
Marozia - Ammisadus moster som han drömmer om
Megelat Örnypa - Präst av de fyra vindarnas brödraskap i staden Isakra
Mondus Mirunga av Lampedoria - Baron Bälgnäsa. Missförstådd valsångare i staden Isakra

Texten är i sitt nuvarande skick 1 155 000 tecken lång att jämföra med Svavelvinter på 1 170 000 tecken så böckerna blir ungefär lika tjocka. Jag är faktiskt väldigt nöjd så här med en månad kvar till min deadline. Resten av tiden ska jag använda till att putsa. Eller för att citera diverse myndighetschefer som ertappats med brallorna nere: "Vi kan naturligtvis alltid bli bättre!"

De nakna orden

Det här en lite längre, reflekterande text över mitt författandes eventuella släktskap med verk av Jorge Luis Borges och andra, bara så att ni vet.

Jag har ibland funderat över vad som egentligen utgör en människa. Indelningen i kropp-själ, som bland annat Descartes försökte precisera och som har haft stort inflytande på västerlandets tänkande, är ingen syn jag egentligen någonsin känt vara uttömmande, plausibel eller ens meningsfull. Min arbetsmetafor för tillfället är istället att jaget är en berättelse. Vår fysiska kropp motsvarar pappret på vilket berättelsen är skriven och bokstäverna våra mentala funktioner och aktiviteter. Om ni tänker er en bild uppbyggd av punkter, exempelvis på dataskärmen ni just nu betraktar, så är berättelsen-jaget själva bilden ni ser - något som byggs av, men som inte är, punkterna eller mediet. Bränns pappret, krossas skärmen, dödas kroppen så försvinner berättelsen-jaget, men underlaget och punkterna i sig var inte berättelsen utan bara en förutsättning för det. Vore berättelsen skriven med magnetiska bokstäver som plötsligt rakades ner från en kylskåpsdörr så skulle högen med lösa bokstäver inte vara berättelsen längre. Berättelser kan dock leva kvar, i andras minnen eller, om det är en skriven berättelse, i andra böcker eller medier. Någon själ har inte flyktat utan jaget har upplösts med mönstret.

Tidigare idag så gick jag och lade mig med begynnande migrän, tog en tablett, sov en timme och vaknade (utan huvudvärk) med en tanke: Tänk om våra jag i sin tur är underlag för orden såtillvida att dessa bara kan leva medan våra jag existerar som medium. Föreställ er att människan, tillsammans med eventuella andra varelser i universum som kan förstå innebörden av begrepp, försvann. Skulle orden då existera ens om de fortfarande fanns nedskrivna? Jag påstår att de då bara vore mönster, nej de vore inte ens mönster eftersom ingen längre kunde förstå begreppet mönster. Skulle de också ha förlorat sin mening? Det är en irrelevant fråga eftersom begreppet mening också skulle ha försvunnit. De skulle bara ha upplösts till intet i ett slags buddhistiskt utslocknande utan spår även fast de rent fysiskt fanns kvar. Kanske kan orden i så fall betraktas som levande varelser av en högre ordning än oss själva. Med tanken fick jag bilden av orden som nakna kroppar i ett trångt utrymme där de slingrar sig runt varandra i ständigt skiftande konstellationer, tar värme av varandras närhet, samtalar, attraheras men också blygs av intimiteten.

Ett par välvilliga recensenter har liknat mitt skrivande vid Jorge Luis Borges. Det är förstås orimligt smickrande eftersom Borges var den givne nobelpristagaren som aldrig fick nobelpriset – förmodligen av politiska skäl. Jag har faktiskt inte läst mer än en enda bok av Borges tidigare men har nu börjat läsa hans samlade produktion eftersom den trots allt är ganska begränsad till omfånget och jag tilltalas både av hans tematik och av hans stil. Helt oaktat kvalitetsjämförelser så kan jag känna ett släktskap med Borges, liksom med Kafka, Tove Jansson, TS Eliot, Lennart Hellsing, Nietzsche, Shaun Tan och andra likartade i detta att alla dessa skribenter och konstnärer ansamlar sammanhang på sin egenutformade plats i en större, oändlig och i grunden obegriplig omgivning. De väljer att resa ett personligt utformat skjul i oändligheten, ofta av spillbitar och bråte som finns till hands, samlar ved till en brasa och hoppas att den ska locka andra vandrare så att de tillsammans kan finna en stunds värme och utbyta tankar över varsin kopp varmt te.

Under den historia vi kan överblicka har människan sökt förklara tillvaron med stora, helomfattande system. Mest tror jag hon drivs av rädsla för omgivningens mörker och dess synbara avsaknad av mening. Religioner är för mig uppenbara sådana byggen vilket inte nödvändigtvis gör dem föraktliga eller meningslösa eftersom de faktiskt ger många troende hopp och en känsla av mening, samhörighet och därmed välbefinnande. Från Descartes dagar har därtill kommit upplysningstanken – att tillvaron är något vi kan nysta upp med empiriska metoder och förfining av metoder och tänkande. Inte heller denna ansats är föraktlig utan tvärtom värd all respekt eftersom den lett till många användbara modeller och praktiska förbättringar av våra liv. Emellertid tror jag varken att religionerna eller vetenskapen ger oss nyckeln till ”verkligheten”. Betänk att om orden, dessa högre varelser vars kött vi utgör, dog ut därför att vi dog ut, så skulle varken religioner eller vetenskapliga sanningar eller ens frågan om mening längre kunna uttryckas. Ändå skulle ”verkligheten” fortfarande finnas där.

Min syn är att allt vi kan hoppas på är att bygga våra skjul i ödemarken och tända våra eldar för att få värme, sällskap och berättelser under den tid vi finns här. Det är inte alls det sämsta för i berättelsens flyktighet finns oändliga möjligheter och i själva berättandet en glädje och gemenskap. I denna syn på tillvaron kan jag själv känna mitt släktskap med Borges, Jansson, Hellsing och de andra författare och konstnärer jag räknade upp. Kanske är detta just vad recensenterna också såg.

Med Olle Adolphsons ord riktade till själva tillvaron: ”Trots all kärleks brist och trasighet och fransar – dig ska jag älska livet ut, dig har jag kär.”

Två dagar med Robin Hobb

Robin Hobb, författare bland annat till "The Farseer trilogy", har varit på besök i Sverige för signeringar och framträdanden. Efter att ha lyssnat till Ylva Spångbergs intervju med författaren i Uppsala English Bookshop under tisdagen så fick jag förmånen att delta i en avslutande tebjudning i Engelska bokhandelns Stockholmsbutik igår kväll. Det blev ett mycket givande möte där bland annat inspirationskällor, skriv- och läsvanor samt författarens moraliska ansvar diskuterades, till exempel varför många författare, även populärförfattare, ogärna framställer våld som "häftigt" medan skapare av populärfilmer inte alls tycks ha några betänkligheter i det avseendet. Hobb var mer övertygad än många andra runt bordet om att exempelvis dataspels- och TV-våld påverkar unga människor negativt. Mer vildvuxna ämnen såsom mytologiska arketyper och dinosauriepornografi avhandlades dessutom. Det senare kom vi överens om att inte vidare nämna av ren fylogenetisk anständighet (oops).

Jag har själv bara läst ett par av Hobbs böcker men fått resten livligt återberättade av yngsta dottern som läst alla ett antal gånger. Det jag framför allt gillar med Hobb är att hon skriver med hjärtat såtillvida att hon tar sina böckers värld och varelser på allvar. Personligen ser jag ingen anledning att läsa skönlitteratur av författare med annan inställning. Hennes slutsats att "there is no right way to write books" kan jag bara instämma i.

De medverkande på bilden:
Per Israelsson - litteraturforskare och recensent på SvD
Sara Bergmark - författare till Engelsforstrilogin
Elin Tizihssane - inköpare på Förlagssystem
Karl Johnsson - serietecknare
Jan Smedh - bokhandlare och kvällens värd
Margaret Lindholm Ogden aka Megan Lindholm aka Robin Hobb
Maria Nygård - bibliotekarie och recensent
Nahal "Autumn Frost" - Bokbloggare
Anders Björkelid - författare till Ondvinter m.m.
Undertecknad

Nedan, dottern Maja "Grotebelia" med Robin Hobb i Uppsala.
I bakgrunden groupien Stina Björkelid.

Svavelvinterspelet - nyutgåva av regeldelen

Fria ligan skickar som bäst ut regeldelen till Svavelvinterspelet.

Strax före sommaren 2014 kommer den kompletterande världsdelen uppdaterad enligt Vredesverk. Originalboken är slutsåld sedan tidigare.

Vredesverk ges ut i april

Jag talade med Ola Wallin på Ersatz idag och förlaget planerar att ge ut Vredesverk redan i april 2014, alldeles efter påsken. Trevlig nyhet eftersom jag hade räknat med att utgivningen skulle komma senare, fram emot slutet på maj-juni. Vi diskuterade också en reviderad nyutgivning av Svavelvinter när den sista boken i serien väl kommer. Det passar mig utmärkt eftersom jag ändå hade tänkt redigera om Svavelvinter så att den blir mer lik de andra böckerna helt oavsett utgivning. Jag ska samtidigt passa på att göra annotationer i texten innan jag glömmer bort alla referenser - så har jag gjort i det två efterföljande böckerna även om ingen har sett noterna än.

Jag pratade också med Fria ligan och de siktar på att släppa en reviderad världsbok till Svavelvinterspelet i juni 2014, uppdaterad med det som händer i romanen. Det blir alldeles lagom för då hinner man läsa romanen utan att riskera spoilers via spelet. Jag kommer att medverka i världsboken men sedan blir det dags att ta sig an den avslutande romandelen!

Svamptider

Eftersom flera av testläsarna har frågat så kan jag avslöja att de poetiska namnen på Eniakens svampkluster kommer från den avbildade revolutionära grammofonskivan ""Våren kommer tidigt till kommunen". Jag köpte den på plats i Kina år 1974 i en tid när Mao Zedong fortfarande levde.

Sångernas originaltitlar på skivan är följande (på engelska):
Red guards of the grasslands have seen chairman Mao
I'll sing a song to the party
Spur the grain carts on
The shop assistant comes to our mountain village
Liuyang river
A new song of the herdsmen
The people and their own army
Spring comes early to the commune

Jag har mest översatt titlarna och anpassat dem till Trakorien för att få svampnamnen. Eniaken är en svamp som kräver respekt, eller som jag skrev i ett chat med Ylva Spångberg: "Ni ska kalla mig HERR KANTARELL!". Vad som annars händer demonstreras med tydlighet i Vredesverk.

På förekommen anledning vill jag vidare försäkra att inga anspelningar på Electric Banana Bands "Jag vill bo i en zvamp, annars får jag kramp" finns i romanen.

Omslagsbilden till Vredesverk

Nu kan jag stolt visa er den purfärska omslagsbilden till Vredesverk. Konstnären är som tidigare Martin Bergström.

Sisyfos tempel

Ni känner säkert till Sisyfos, kungen av Korint som var lite för smart för sitt eget bästa och till straff för att ha lurat gudarna sattes att rulla en stor sten uppför en kulle i all evighet. Så snart han nådde toppen rullade stenen ner igen så att han fick börja om. Med sisyfosarbete menas sedan dess en arbetsam men i grunden meningslös syssla. Städning är ett bra exempel.

För Albert Camus var Sisyfos arbete en metafor för det meningslösa i hela människans existens och strävan även om han hävdar att kungen kan vara glad att alls ha något för händer. Den amerikanske filosofen Richard Taylor menade att Sisyfos arbete skulle vara mindre meningslöst om han faktiskt fick skapa något, exempelvis ett tempel uppe på berget av sina stenar. Kreativitet har potential att bli sin egen belöning.

En recensent av Svavelvinter ställde nyligen den berättigade frågan vad mina romaner egentligen handlar om. Han sade sig sakna "en viss substans, ett påstående, ett statement". Jag tänkte, om inte besvara så i alla fall försöka belysa saken.

I en nattlig dröm föreslog jag mig att mina trakoriska romaner handlar om huruvida det är möjligt att leva utan manus. Något svar har jag inte och kanske stör just detta recensenten. I romanerna försöker jag snarare undersöka frågan ur olika perspektiv eftersom det är något jag själv ofta funderar på. Förmodligen gör Sisyfos det också om inte hans sten har nötts ner till grus vid det här laget.

Ett manus innehåller dels scenanvisningar om hur pjäsens värld är beskaffad, dels roller och dels instruktioner för hur dessa roller ska spelas.

Scenanvisningarna
"Men vet någon egentligen hur världen är beskaffad och hur kan vederbörande i så fall veta?"
Sådant handlar ontologi och epistemologi om - två av filosofins gamla parhästar.
"Tjafsa inte! Scenen beskrivs i manus och manus har skrivits av folk som säger sig veta, exempelvis präster, filosofer, vetenskapsmän, politiker och kolumnister."
Kanske har någon eller några av dem rätt eller så är det som professor Van Harvey vid Stanfordsuniversitet säger i senaste numret av "Philosophy Now" (nr 98, 2013):

"What these diverse religious and metaphysical systems express is the human attempt to antropomorphize, to humanize, the vast and mysterious Universe in which we exist. Religion represent the deepest wish of the human heart to believe that the world is not ultimately indifferent to the aspirations and hopes of humankind. <...> We want to think with Plato and Hegel that the pattern of our finite reason is congruent with some deeper infinite Reason, that the finite logos participates in some eternal Logos which is the ground of all that is."

Eftersom mina romaner handlar ganska mycket om språkets förhållande till verkligheten är en alldeles särskild fråga i sammanhanget huruvida man kan uttrycka något som är "sant" om världen och faktiskt om begreppet "sanning" i sig har någon egentlig betydelse. Dvs kan manus ens skrivas och orden antas representera något med motsvarighet i verkligheten? Den amerikanske filosofen Richard Rorty som jag just läser menar att så inte är fallet. Språken har för honom främst en mellanmänsklig funktion, de är användbara verktyg vars koppling till en yttre verklighet är konstruerad. Wittgenstein skulle använda ordet 'språkspel'.

Rollerna, replikerna och instruktionerna
Antag ändå att vi faktiskt kan uttala oss om verkligheten. Kan en människa därifrån dra slutsatser om hur hon bör handla och vilka repliker hon bör uttala? Återigen kan man förstås följa givna instruktionerna. Problemet är bara att så många vill ge direktiv om hur man ska vara, vad man ska göra och hur man ska tala, direktiv som ofta är oförenliga. Man behöver bara följa en debatt på TV och sitta igenom några reklaminslag i pausen för att få en mängd förslag, så många att man ofrånkomligen själv måste välja.

På vilka grunder kan en moralisk grund byggas? Ur Sisyfos perspektiv kan man ställa frågan om vi överhuvud taget är förmögna att utföra någon handling som är meningsfull i varaktig mening. Eller som Richard Taylor frågar: "Look at a busy street any day, and observe the throng going hither and thither. To what?" Filosofen David Hume menade redan på 1700-talet att steget från "så här är det" till "så här ska ni göra" är omöjligt.

Den trakoriska kopplingen
"Vänta nu!" säger romanläsaren. "I Trakorien finns det gudar. De har skapat världen och bestämt hur allt ska gå till. Dessutom är deras värld rent fysiskt uppbyggd från språket."
Jo, men Shagul ställer frågan om människan måste lyda gudarna, om inte blind lydnad utplånar människan som fri varelse. Dessutom: låt vara att världen är skapad, att gudarna definierat en moral och att människans sinnen faktiskt ger inblick i världen såsom gudarna skapat den. Ger detta en "verklighet"? Vad finns bortom gudarna? Tänk om de bara är en slags superföräldrar bortom vilka samma tomhet gapar. Tänk om de bara är påhittade varelser i en berättelse?


Jag själv då? Jag vet som sagt inte heller, men om jag är Sisyfos så får mina romaner bli templet jag byggt. Någon mening finns kanske inte, men jag kan i alla fall stå svettig vid sidan av mitt verk, titta på det och tänka "Det här har jag byggt!" Det är inte så illa.

Språkgranskningen av Vredesverk tar sin början

Jag har än en gång kommit till slutet på romanen Vredesverk, nu i version 4 och bland annat fixat ett antal dialoger som jag tyckte var lite yviga. Nu börjar jag och Axel Henriksson om med själva språkgranskningen rad för rad i version 5.

Dessa versionsnummer har förstås bara betydelse för mig själv såtillvida att de hjälper mig att fokusera på en ny fas i redigeringen. Testläsande pågår parallellt och jag för in synpunkter allt eftersom de inkommer och i den mån jag instämmer i deras kritik. Läget på testläsarfronten är följande:

* Axel Henriksson har läst klart boken och hjälper mig nu med språkgranskningen
* Robin Iversen har några få kapitel kvar att kommentera sedan han varit utrikes på arkeologiskt uppdrag
* Roney Lundell har kommit ungefär två tredjedelar efter ett uppehåll för att färdigställa en egen bok
* Fredrik Fischer började nyligen och har kommit ungefär en femtedel
* Ola Hultin har just börjat läsa
* så även Ola Wikander
* Ylva Spångberg kommer att börja efter Fantasticon, ett konvent hon är med och arrangerar.
* Ola Wallin på Ersatz förlag får boken vid årsskiftets deadline och gör sedan slutredigering.

Alla dessa personer har sina personliga läsfokus, käpphästar, favoritscener och typ av kommentarer som sammantagna är ovärderliga för mig som hemmablind författare. Eftersom de läser i otakt hinner jag åtgärda den enes kommentarer innan nästa läser samma kapitel så att jag kan kontrollera att felen är avhjälpta. Det är en mödosam men mycket givande process och jag hoppas att också testläsarna får ut något av det hela!

Koklais hackedikt

Tuppen Koklai bad mig förmedla en hackedikt (hans benämning) vilken han påstår sig ha skrivit redan för tusen år sedan. Hans skäl är en smula grumliga men de kan ha med upphovsrätt att göra eftersom han hävdar att en religiös sekt stal dikten. Den sägs ha "betydelse för berättelsen". Återkommer när (om) sammanhanget klarnar.

Varpens plogfåra,
dess skyttel en fågelnäbb.
Jag väver världen.

Intervju om de gamla rollspelen

Jag har blivit intervjuad om de gamla rollspelen, anknytningen till romanerna m.m. på webbplatsen Rollspelaren.

Bilden föreställer skumgummiberget som var min första "dungeon". Detta gjordes alltså på sjuttiotalet, ett par världar innan Trakorien var påtänkt. I begynnelsen, när vi fortfarande spelade Dungeons & Dragons, så handlade spelen nästan alltid om ett grottkomplex där utmaningarna blev svårare ju längre ner man kom. För att vara kreativ gjorde jag istället ett berg där det blev svårare ju högre upp man kom - lite i analogi med Dante Alighieris Inferno och Purgatorio i Divina Commedia faktiskt! När jag redan ritat berget som en serie kartor kom jag på att jag kunde skära ut varje våning i skumgummi och klistra ihop dem för att få berget som tredimensionell modell. Sagt och gjort och modellen har jag alltså kvar även om bergstopparna böjt sig en smula med tiden och de gröna markeringarna spritt sig - de visar balkonger, trappor och passager in i berget. Den lilla svärtade toppen var ett glasberg som äventyrarna kunde försöka klättra upp på.

Tredje vredesvarvet avslutat

Då har jag kommit till slutet på tredje redigeringsrundan av Vredesverk. I detta varv har jag, kapitel för kapitel, funderat över och tagit ställning till synpunkter från Axel Henriksson, Robin Iversen och Roney Lundell. Det har gällt åsikter om handling, tempo, beskrivningar m.m. snarare än själva språket.

Ett generellt förslag har varit att kasta om några kapitel så att tre huvudlinjer i berättelsen etableras tidigare. Det är något jag nu ger mig på för att sedan skicka ut boken till tre nya läsare för färska synpunkter. Dilemmat med sådana omkastningar är annars att hålla koll på flödet av tid och information så att inte saker omtalas innan de hänt och liknande. Efter att de nya åsikterna inkommit och övervägts så ska jag och Axel H ge oss i kast med finslipning av själva texten rad för rad.

Exempel på de många synpunkter jag har haft att ta ställning till:

* Är drakar ödlor? Ska inte de vara speciella varelser som bara råkar se ut som ödlor
* Men nu får du sluta med din vattenvarelserasism ;-)
* Det saknas fortfarande miljöbeskrivningar, jag hade särskilt uppskattat en över kalkbrottet som jag inte fick någon bild av själv
* Är den nyskrivna hymnen en kombination av "Here comes the sun" och "Sun King"? :)
* Ett krus kan inte ha en plugg!
* Det händer väldigt mycket i detta kapitel – spontant skulle jag dela upp det i två, men det kan också bli lite kort
* Jag älskade stycket om den avhuggna tungan, som verkligen kom som en överraskning
* Var är vi i berättelsen, vilka är detta, vad vill de? Det är ju en bok sedan vi sett dessa varelser och för mig var det lite svårt att minnas och därför oklart ett tag
* Det var ju jättekul, när han trött men fåfäng hamnade i offertuppen
* Men den här ödesduellen hade jag aldrig gissat
* Man kan väl gestikulera med vingar med? Du kör med "näbb mot näsa" senare i texten så något om händer/armar kontra vingar vore bättre
* Väringadansen lät väldigt intressant, och märkligt hedersamt och nästan overkligt. Men det känns som att det har ett verkligt exempel som förebild. Är det så?
* NEEEEEJJJ! Det var Perrima! Masmord! Och hon är FORTFARANDE DiFolternas redskap! Aaaaaaaaarrrrgh! Du!!!! Jag ska … på tisdag ska jag bjuda dig på så starka belgiska öl att du både kommer att älska det och lida av det! Precis som du får mig att göra!
* Nja. Jo, ok, det räcker med en enda tår för att höja ytan någon molekyl, men … det var kanske lite väl överdrivet
* I övrigt är det bra, slutet flyter på bra trots villervallan
* Ha ha ha ha! Det här är ju så härligt! Alla mysterierna får svar - som jag inte räknat med.

Förförd av Inashtar

Åter en natt i passionens tecken! Denna gång jagades jag upp hela tre gånger av självaste gudinnan Inashtar mellan klockan 04.00 och 05.00 för att skriva ner hennes direktiv inför fjärde boken i konfluxserien. Resultatet blev en hel A4-sida fylld med klotter. Inashtar avslöjade för mig att hon ursprungligen är en Yndarisk kärleks- och krigsgudinna förd till Trakorien med crurerna för tolvhundra år sedan. Hennes påbud innebar att den avslutande delen i konfluxsviten ska gå i passionens tecken för att ära hennes gudomliga ansvarsområden. Vem är jag att ensam i natten motstå en gudinna?

Mer konkret tecknade hon paralleller mellan gudarnas, historiens och nutidens värld, talade ganska obehagligt om essenser och parasiter i samband med sin tjänare Ghumgakk, gav direktiv som kan innebära förtärande passion och undergång för några av varelserna i romanen, där konfluxen i betydelsen sammanflöde gäller tiden men också människor och kakluner och ännu större varelser. Hon påvisade därtill sitt eget systerskap med kejsarinnan Heneguya och framhöll tydligare än tidigare sången som förlösande kraft.

Var det alltså en våt dröm? Nej tyvärr inte, snarare en pålagd vision med drömmaren på knä inför brinnade buskar och mäktiga spegelvarelser, varpå han jagas upp ur sängen för att arbeta.

Däremot blev jag störtförälskad igår i Malin Foxdal på bilden. Inte sådär personligt eftersom jag inte känner henne, men i hennes ansikte och i hennes sång. Jag beslutade mig genast att använda henne som förebild för Inadrel i sista boken och såg dessutom (förmodligen påsparkad av Inashtar) ett passionerat och närmast arkaiskt, tvåtusenårigt drama där Inadrel är inblandad. Jag blev så entusiastisk att jag skrev till Foxdal om saken och hoppas att hon inte tar illa upp.

Frågan ni förmodligen ställde er inledningsvis: Ser gudinnan Inashtar ut som Malin Foxdal? Vet inte, men omöjligt är det inte.

Intermezzo vid flod

Ett litet smakprov från Vredesverk vilket jag just redigerade.

"De vadade ut i flodfåran men stannade innan de hunnit upp på nordstranden, häpna inför ett oväntat spektakel. Tre äldre adelsherrar från Fontra Cilor, de sista förtorkade grenarna på i övrigt döda stamträd, hade sedan flera år haft för vana att träffas och återleva förfädrens krigarseder ute på saltslätterna. När de av en slump fått höra om ett förestående fältslag i närheten hade de styrt sina stridvagnar ditåt, dragna av sexbenta stäpphörningar. Nu kom relikerna dundrande i kilformation längs flodstranden, var och en med plymer och släktfanor vajande. Vagnarnas kopparplåtar brann som av eld i morgonljuset medan dragdjuren framför dem hade bemålats med magiska kraftsymboler direkt lyfta ur historiens annaler och fått lemmarna lindade med mångfärgade girlanger. Utöver kuskarna bemannades varje ekipage med en bågskytt och en trossgosse vars uppgift var att kasta ut och hålla ordning på de vässade draggar som redan studsade i rep efter vagnarna.

Stridvagnarna defilerade mitt mellan härarna från öster till väster under otidsenliga rop om blodamod och segerslakt. Förmodligen hade dessa krigsherrar ingen aning om vilka de stridande var och bekymrade sig heller inte om saken utan avsåg att återvända till Fontra Cilor sedan de väl passerat för att ägna resten av livet åt att skryta om sina krigsbravader. Bortom frontlinjen försökte kuskarna vända men vid det laget hade stäpphörningarna fått syn på skogen Vidhusas vårgrönska i fjärran och skumpade glatt bölande vidare mot dungarna utan att längre lyda tygel. Eftersom avståndet mellan härarna fortfarande var bredare än ett pilskott hade ingen kommit till skada vilket förmodligen heller inte hade varit meningen."

Triangeldrama

Det här pappret ritade jag inför en scen med Arn Dunkelbrink, Jarmona av gryningen och draken Blatifagus i den nya romanen Vredesverk. Jag skulle kasta det (och har nu kastat det) men tänkte att kanske någon är road av mitt arbetssätt. Dessa tre varelser skulle träffas för en uppgörelse, dvs ett gräl, och jag tyckte inte att jag fick till scenen riktigt bra. Pappret ritade jag för att få en klarare bild av var de tre stod just nu och vilken åsikt de vid detta ögonblick hade om varandra. En bagatell, men som sagt kanske det intresserar någon som själv skriver.

De vita fläckarna döljer spoilers.

Lojalisternas tid på väg ut i handeln

Fria ligan meddelar att speläventyret Tricilve - Lojalisternas tid har anlänt från tryckeriet och som bäst är på väg ut till affärerna. Jag har själv skrivit en stor del av texten som kompletterats av bland annat Jerry Lasota. Därtill kommer en bunt tjusiga illustrationer.

Äventyret är skrivet till rollspelet Svavelvinter och utspelar sig i huvudstadens slumkvarter där oroligheter följer på det undantagstillstånd kejsaren utlyst efter arresteringarna av Nya sfärens medlemmar. Spelmodulen bjuder både på många äventyrsuppslag och en beskrivningen av slumkvarteren.

Som jag tidigare har berättat utspelar sig Lojalisternas tid efter boken Slaktare små men innan berättelsen når Tricilve i romanen Vredesverk vilken publiceras våren 2014. Handlingen i Vredesverk fortsätter i sin tur där spelet slutar och flera av spelets personer dyker upp i romanen.

Jag har själv inte sett äventyret ännu så det ska bli väldigt spännande att bläddra i det när jag får mina exemplar senare i veckan. Gå gärna in och diskutera på Fria ligans forum.

Filmer

Någon gång måste jag ju börja skriva om filmer eftersom rubriken finns på bloggen. Varför inte börja med den jag såg nyss? Betygsskalan är alltså femgradig. Generell SPOILER-varning även om jag försöker behärska mig.


The Maze Runner (sf/ ungdomsfilm / apokalyps /  2015)
Regissör: Wes Ball
En tonårspojke vaknar utan minne i en hiss och kommer upp på en söderhavsö där ett gäng killar bildat en primitiv civilisation och jagar grisar med vässade störar ... förlåt, fel berättelse. Nä, pojken kommer upp i en GLÄNTA där ett gäng killar bildat en primitiv civilisation och jagar grisar med vässade störar. Gläntan omges av jättelika stenmurar med en enda öppning som stängs nattetid. Bortom öppningen finns en labyrint och den som blir kvar där på natten dödas av läbbiga halvmekaniska jättespindlar. Vad är väl detta och hur ta sig därifrån? Det är i stort sett filmen. Slutet blir mycket abrupt och inte bara inbjuder till, utan fläker oblygt ut sig mot efterföljare. Många har blivit upprörda, men eftersom jag redan hade hört om detta så blev jag inte överraskad.

Handling: Betyg 1
Jag var tvungen att läsa på nätet rörande fortsättningen för att se hur det hela hänger ihop (filmen bygger på första delen i en boktrilogi med samma namn). Det gör det inte. Frågorna reser sig lika höga som filmens murar och får vad jag förstår inga ens rudimentärt tillfredsställande svar. Spektaklet är handlingen.
Dialog: Betyg - 3
Habil utan att sticka ut åt endera hållet
Skådespeleri: Betyg - 4
Skådespelarna, i huvudsak ungdomar, är bra. Jag har dock personligen lite svårt för Will Poulter som spelar den elake konservative översittaren efter hans skämmiga roll som Eustace Scrubb i Narniafilmen om skeppet Gryningen.
Originalitet: Betyg - 2
Alltsammans är i stort sett hopplock av sådant man redan sett: Flugornas herre, The Cube, Hunger Games, Lost etc. Det blev ingen romans mellan den enda flickan och huvudpersonen vilket man hade väntat sig, men den kommer i uppföljarna.
Miljö och foto: Betyg - 4
Snygga miljöer - särskilt den massiva labyrinten när den rör på sig.
Totalt: Betyg - 3
Filmen rinner in i ögonen lika lättvindigt som popcorn i munnen, men är ytterst frustrerande att fundera över i efterhand enligt s.k. Fridge Logic. Alltsammans visar sig inte oväntat vara ett djävulskt iscensatt experiment, vars upplägg, risker, förväntade utfall och kostnader i en resursfattig värld förefaller sakna varje uns av plausibilitet. Varje tänkande människa torde ställa frågan: "Eeeh, varför gjorde ni inte bara så här?" Kul att se som förströelse dock.


Elysium (sf 2013)
Regissör: Neill Blomkamp
Filmen Elysium skildrar båtflyktingproblematiken flyttad till år 2154. Ett fåtal rika lever i lyx och välfärd på den paradisiska rymdstationen Elysium medan resten av mänskligheten kravlar runt genom jordens globala slum, övervakad och utlämnad åt sjukdomar, fattigdom och översitteri från de rikas robotpoliser. Det är ett intressant upplägg, som gjort för samtidsreferenser, men schabblas tyvärr bort. Istället utvecklats filmen till ett konventionellt actionäventyr där den luggslitne hjälten ger sig tusan på att med sina luggslitna kumpaner ta sig in i det förlovade landet och sparka rumpa för rättvisan.

Handling: Betyg 1
Jag upptäckte ingen koherent plan från nån av parterna i filmen utan logiken påminde mer om när man lekte cowboys och indianer som barn. Jag tänkte vid flera tillfällen 'men vänta nu lite...'.
Dialog: Betyg - 3
Replikerna sticker inte ut åt endera hållet. Vissa sentimentala scener gränsar till pekoral där jag vid åtminstone ett tillfälle tänkte på Jim Carrey i 'The Mask': "Tell little Timmy I won't be home for christmas this year ... cough, cough ..."
Skådespeleri: Betyg - 3
Bra skådisar agerar habilt men inte märkvärdigt. Jodie Foster går på autopilot, Matt Damon springer runt i typisk Bruce-Willis-stil, Sharlto Copley (som spelade huvudpersonen i regissörens utmärkta 'District 9') gör en skurkroll som för femton år sedan hade gjorts av Dolph Lundgren eller Rutger Hauer, Wagner Moura gör så gott han kan men kommer inte i närheten av sin huvudroll i 'Tropa de elite'.
Originalitet: Betyg - 2
Man har sett storyn många gånger tidigare med variationer, ofta bättre genomförd, exempelvis i Farenheit 451, Firefly, In Time, Hunger Games, The Island, Zardoz, The Running Man etc.
Miljö och foto: Betyg - 4
Mycket snygga framtidsmiljöer med samma skitighet som regissören etablerade i 'District 9'. Tröttsamt skakig handkamera i en del actionscener.

Totalt: Betyg - 3
Detta var en film som jag verkligen ville tycka om precis som jag ville tycka om 'Prometheus'. Jag blev därför ganska besviken. Ett bortschabblat tillfälle att göra en riktigt bra film känns det som.

Hästfolket

Under utgrävningar i mina arkiv påträffade jag följande text från 1999 och tänkte att den kanske fortfarande kunde roa någon. Jag skrev den när jag passade min dåvarande sambos hästar under ett halvår medan hon var i USA på ett postdoc-projekt. Texten publicerades första gången på stallväggen där den hörde hemma men rönte där ingen större uppskattning. Sedemera kom den dock, förmodligen tack var sitt antropologiska nytänkande, att publiceras i totalt sex tidningar genom den tidens virala spridning.



Hästfolket

Under vintern 1998-99 kom veterinären och antropologen Erik Granström under resor på Upplandsslättens vindpinade ödemarker i kontakt med en stam av det skygga hästfolket. Han lyckades efter försiktiga närmanden vinna infödingarnas förtroende och rapporterar i denna artikel om sin halvårslånga vistelse hos detta märkliga naturfolk.

Få moderna medborgare i dagens Sverige ägnar hästfolket mer än en flyktig tanke. Ändå lever dessa varelser, ett av Europas sista naturfolk, helt nära vår egen civilisation. Liksom sparvar, kråkor och råttor har de anpassat sig till ett strapatsrikt liv i människosamhällets utkant, där de lever helt i avsaknad av all modern bekvämlighet. Det mest utmärkande draget hos hästfolket är som namnet antyder deras nära kontakt med hästen, en entåig buffelart som huvudsakligen livnär sig på gräs, träföremål och bitar av varelser i sin omgivning. Många tror att infödingarna lever i symbios med dessa stora djur, men mina undersökningar tyder på att hästar snarare parasiterar genom att liksom gökungar nästla sig in hos främmande arter. Infödingarna lägger ned avsevärd tid på att mata och rengöra djuren men får uppenbarligen mycket lite i utbyte. Hästens främsta nytta tycks vara att i speciella inhägnader trampa upp den gyttja som hästfolkets kvinnor gärna dekorerar sina kläder med.

En hästfolkstam bor vanligtvis tillsammans med sina djur i stora rödmålade byggnader av murket trä. Boplatsen, liksom den närmaste omgivningen delas in i skarpa, kvadratiska revir som vaktas mycket intensivt. En stor del av stammedlemmens dag kan gå åt till att hävda och söka utvidga reviret genom att lämna personliga ägodelar i de gemensamma utrymmena vilket ofelbart leder till stridigheter. Aggressionen uttrycks framför allt genom intensiv tystnad och blängning, gärna från avstånd. Beteendet skyddar stammen mot inre stridigheter, en omsorg så inrotad att man ofta berättar om sitt missnöje för alla utom för just den det berör. Däremot ser man mycket sällan öppna konflikter. Strider inom stammen vore ödesdigra, ty man är väl rustad. De typiska mångspetsade spjuten hänger lätt åtkomliga för den händelse fiender skulle nalkas. Stammedlemmarna övar sig också dagligen i stridskonst genom att anfalla attrapper av torkat gräs, som kastas till marken och sprättas upp utan pardon.

Man har en mycket stark bobyggnadsinstinkt och arrangerar dagligen bon av halm i sitt personliga revir. Dessa bon förstörs och besudlas lika regelbundet av de parasiterande hästarna, men fortplantningsinstinkten är så stark att infödingarna liksom skator bygger bo efter bo utan att tröttas. Trots det idoga boandet hade jag svårt att identifiera något egentligt parningsbeteende, vilket naturligtvis kan bero på att bona aldrig blir klara. Det är i sammanhanget mycket besynnerligt att hästfolket nästan uteslutande består av honor. På något sätt fortplantar de sig uppenbarligen, ty boplatsen vimlar av honungar i olika åldrar. Ändå såg jag bara några få manliga varelser, vilka snarare tycks vara krigsfångar än stammedlemmar, ty man sparade ingen möda att förlöjliga dem genom att sätta upp dem på stammens hästar, där de oändligt skrämda och vilsna klamrade sig fast fram till det oundvikliga avfallandet. Min teori är att hästfolket förökar sig genom jungfrufödsel eller möjligen äter upp hannarna efter parningen. Jag hoppas kunna lägga fram bevis för dessa hypoteser i min nästa rapport.

Hästfolket kommunicerar framförallt via skrivna meddelanden. Överallt i den gemensamma boplatsen finner man små pappersbitar fyllda med anvisningar och frågor. Påfallande ofta frågas om varför tidigare anvisningar inte blivit åtlydda, vilket tyder på ett primitivt skriftspråk. Den skriftliga kommunikation beror dock alls inte på stumhet eller på en outvecklad anatomi i svalget såsom man lätt skulle kunna tro. Tvärtom hör man ofta hur infödingarna utstöter ilskna strupljud i umgänget med stammens djur och därvid hemfaller åt bloddrypande men påfallande välartikulerade verbala hot.

Stammen leds ibland av en dominerande hona, men vanligare är den av Dr Engelbert Weberkundze beskrivna "omvända maktpyramiden". En sådan styresform kännetecknas enligt Dr Weberkundze av att 80 procent eller mer av stammens medlemmar tycker sig ha rätt till makten, samtidigt som några få nyfångade trälar söker lyda de styrandes ofta motsägelsefulla regler. Resultatet är föga imponerande.

Det religiösa beteendet är ytterst säreget. Man samlas på bestämda tider, antingen utomhus eller i speciella uppförda kulthallar. En efter en utför ceremonideltagarna en dans till häst, där man rider i bestämda mönster mellan runor som symboliserar månen, solen och andra himlakroppar. Dansen leds av en shaman som kallar in deltagarna en i sänder efter rang. Denna shaman betygas stor vördnad genom inledande hälsningar och varje hästdansare anlägger därtill ett rituellt leende så snart shamanens plats vid sidan av kultplatsen passeras. Efter riten fäster man olikfärgade talismaner vid speciellt besatta hästars huvuden för att söka driva ut deras demoner, en åtgärd så uppenbart verkningslös att shamanen regelmässigt och utan större eftertanke fäster samma talismaner vid samma hästar gång efter annan. Varje deltagare får också ett pergament där shamanens bisittare nedtecknat andarnas budskap.

Hästfolkets kultur är i många avseenden unik och vi bör som ansvarstagande Europeer värna om infödingarnas rätt att utöva sina urgamla ritualer trots att deras seder är så oändligt skilda från våra egna. Dessvärre möter man ofta intolerans eller rent av hat hos ortsbefolkningen nära hästfolkets boningar. Rasistiska kretsar arbetar ständigt för att infödingarnas rörlighet ska begränsas till speciella reservat. Segregation är vanlig och yttrar sig i att stigar för hästfolk skiljs från stigar för vanliga människor. Det är emellertid min förhoppning att jag genom denna redogörelse ökat förståelsen för ett fascinerande naturfolk som trots sin primitiva kultur bör bemötas med respekt. Vår värld vore fattigare utan dem.

Jagets flyktighet

Senaste numret av tidsskriften Philosophy Now, vilken jag prenumererar på, handlade passande nog om jaget - vad det är, hur och när det historiskt kan ha uppstått etc. Genomgången kom mycket lägligt eftersom jag just brottades med jaguppfattningen hos en av huvudpersonerna i Vredesverk. I själva verket handlar konfluxserien ganska mycket om olika aspekter av jaget och dess förhållande till omvärlden, liksom om vidhängande frågor rörande fri vilja, ontologi (hur saker egentligen förhåller sig) och epistemologi (vad vi kan veta). Jag tycker mig se två filosofiska linjer under de senaste fyrahundra åren: den som menar att det finns objektiva sanningar som vi kan arbeta oss fram till, med exempelvis Descartes, Leibniz, Kant, de flesta religiösa, historicister och logiska positivister i sina led samt den som snarare menar att "sanningen" är beroende av perspektiv, antaganden och konstruktioner, såsom Hume, Nietzsche, den sene Wittgenstein, Richard Rorty (som jag läser för tillfället) och fenomenologer. Samma linjer delar synen på jaget, där Descartes utsaga "Jag tänker - alltså är jag" kan sägas definiera jaget som allt resonemangs utgångspunkt. Jag sympatiserar som ni nog vet själv med den andra linjen.

I konfluxromanerna finns ett antal personer med komplicerade jagförhållanden:
Shagul - vars jag består i ett kollektiv av kloner
Silvia Miranda - vars jag består av halva henne själv sammansatt med halva hennes spegelbild
Didra Damagi - delar medvetande och kropp med sin förmoder där ingen tål den andra.
Nastigast - är ett orakel vars medvetande tagit över sin mördares kvinnokropp
Arn Dunkelbrink - tycks vara en reinkarnation av en sedan länge död hjälte som talar till honom
Uroboren - tycks ha levt i flera tusen år men vet inte ens själv vem han är
m.fl.

Det är inte så att jag tror mig ha svaret på vad jaget är utan jag tycker mest det är intressant att undersöka olika aspekter på frågan vilket berättelsens olika personer med deras olika hållning låter mig göra. Den lösning jag valde för problemet jag brottades med kom inte alls från filosofin utan från buddismen där jaget ses som en illusion, en aggregation av fem Skandha, fem variabler som samtidigt bygger upp och fjättrar jaget i tillvarons cykel av pånyttfödelse som det gäller att ta sig ur.

Synen på jaget och världen som illusion är intressant och har behandlats i filmer som Memento, Matrix och Inception. Enligt gnosticismen är världen ett illusoriskt fängelse där skaparguden, Demiurgen, håller människan inspärrade och fjärmad från hennes gudomliga samhörighet. Ordet illusion är emellertid lite förrädiskt eftersom det antyder att det faktiskt FINNS en objektiv sanning bortom det vi ser men att vi på något sätt är bedragna - medvetet eller av egen villfarelse.

En mer intressant utgångspunkt är att jaget och dess världssyn snarare är konstruktioner än illusioner och att detta inte behöver innebära något negativt. Jag har under senare år tänkt mig människan som en instinktivt mönstersökande varelse, där bildandet av sammanhang har en funktionell betydelse för vår överlevnad, vår sociala förmåga och vårt välbefinnande. Om så är fallet känns det för mig ärligare och tryggare att veta att vi lever i en konstruktion än att inbilla sig en godtycklig sanning, inte minst när vi ständigt från politiskt, religiöst och kommersiellt håll bombarderas med påståenden om vilka vi är, hur världen är beskaffad och vilken moral som därmed ska gälla. Samma skeptiska konstruktivism är som jag ser det den moderna forskningens hållning även diskussionen om resultaten sedan ofta slår över i tvärsäkerhet.

Skiss till nya regelbokens omslag

Regelboken till rollspelet Svavelvinter har sedan en tid sålt helt slut och Fria ligan funderar på nya utgåvor. Planen är för närvarande att till hösten trycka upp bara reglerna i en separat bok och sedan uppdatera världsbeskrivningen när romanen Vredesverk kommer ut till våren.

Bilden är en av flera första skisser till den nya regelutgåvans omslag. Den föreställer de vandöda Crurerna på marsch med vulkanen Kislak på Marjura i bakgrunden. Konstnären Joakim Ericsson ber mig särskilt påpeka att detta är en skiss under arbete. Ändå är det kul att kunna visa vad som är på gång.

Tjuv!

Jörgen Karlsson ställde en intressant fråga i förra inlägget om litterärt tjuvande och huruvida jag själv någonsin känner mig som tjuv under skrivandet:
"... Att låna idéer och göra dem till något eget har jag inga problem med men samtidigt kan skillnaden mellan att låna och stjäla vara hårfin. Har du några tankar eller tips?"

Ni läsare vet ju att jag plockar vilt från litteraturhistorien liksom från allt annat jag stöter på. Har det besvärat mig? Nej. Jag ska försöka förklara min syn nedan. Jag kommer för tillfället på fyra aspekter rörande litterära lån/tjuverier: hur man lånar, varför man lånar, hur man ser på litteratur samt mer tekniska aspekter.

Hur man lånar
Första frågan är om man lånar öppet eller låtsas som om man hittat på det skrivna själv. Jag förordar i det fallet öppenhet varvid eventuella anklagelser faller såvida man inte stulit i rent juridisk bemärkelse, dvs för långa snuttar. Personligen tycker jag det är roligt att använda saker i ett nytt sammanhang, exempelvis när Shagul använder repliker från The Bangles "Eternal flame" som lösen på sidan 164 i Slaktare små. Jag är nog min egen störste kritiker i detta avseende eftersom jag aldrig skulle vilja stoltsera med lånta fjädrar.

Varför man lånar
Att försöka låna för att tjäna pengar eller ära är mycket vanligt och något jag inte alls tål. Terry Brooks roman "The Sword of Shannara" är en av de få böcker som jag bokstavligt talat huggit i stycken med en yxa eftersom jag uppfattade den som en skamlös kopia av Tolkien. Överhuvud taget tycker jag att det skrivs alldeles för mycket böcker som bara försöker haka på kända framgångsrecept. Det är väl OK men inget som intresserar mig och mer uttryck för kneg och företagslönsamhet än kreativt skapande. Se nästa punkt. Jag lånar ibland bara för att det är roligt att väva in udda referenser, men ofta för att referenserna skänker en konnotation, dvs en krydda till det skrivna som kanske ökar läsarens förståelse eller upplevelse. Exempelvis brukar jag låta romanernas trollkarlar citera språkfilosofer vars världsbilder de annammat, Shagul - Nietzsche, Uroboren - Wittgenstein etc. DiFolterna har lånat drag av Aristoteles poetik liksom från Paracelsus experiment etc. Det kan bli lite pinsamt ibland såsom när mina testläsare beskyller mig för buskis när jag parafraserar Odyssén eller vill tonsätta en dikt som baseras på Harry Martinsson ;-). Sådant får man ta. Hur som helst så har jag planer på att någon gång när alla fyra böckerna är skrivna publicera mina annotationer för den nyfikne där alla lån och annan kuriosa finns listade.

Synen på litteratur
Jag har alltid sett mig som länk i en kulturell kedja, där det jag skriver eller gör bygger på sådant som gjorts tidigare. Det efterkommande kommer (kanske) på motsvarande sätt att väva in det jag gjort vilket är helt OK. Tanken på samhörighet tilltalar mig mycket mer än synen på sig själv som ett solitärt geni vars idéer kommer från ingenstans (något jag dessutom håller för omöjligt). Jag läser en del av Nietzsche, Wittgenstein och just nu av den amerikanske filosofen Richard Rorty vilka alla delar synen att det som faktiskt kan sägas är beroende av sitt sammanhang snarare än härlett från det objektiva via någon slags kylig logik (på det sätt som Kant, Leibniz, Descartes eller den unge Wittgenstein är inne på). Det vill säga vi lever i ett kulturellt, förmodligen godtyckligt sammanhang vilket vi lika gärna kan bejaka, utforska och söka vidga. Därmed blir även litteratur avhängig sin tid och kultur så att det blir naturligt att knyta an till andra verk. Jag anser att en roman (eller annan konst) får värde när den upplevs och att detta med nödvändighet sker inom en kontext. Sedan behöver upplevelsen inte alltid följa upphovsmannens intentioner, men den måste ha någon slags anknytning till betraktarens verklighet - det är därför vi kan njuta av Shakespeare eller Homeros idag med tolkningar avhängiga vår tid. Just Shakespeare lånade för övrigt hej vilt, men på den tiden hade man en annan syn på upphovsrätt.

Tekniska aspekter
Många har säkert med mig någon gång reflekterat över att romaner bara är serier av bokstäver där varje tecken uteslutande kan varieras på 29 sätt (på svenska). Det innebär att en dator matematiskt sett skulle kunna skriva alla tänkbara böcker och att litterärt nyskapande följaktligen är omöjligt (jag tror att Borges skrev en novell på detta tema). Bekymrar detta mig? Nej, därför att om alla tänkbara böcker skrevs ut så skulle ingen ändå hinna läsa dem så att skrivarbetet ersätts av ett än svårare och mer kreativt urvalsarbete.

Till de tekniska aspekterna hör förstås också juridiken. På senare år har upphovsrätten ifrågasatts. Min syn är att den som utför ett skapande arbete också bör få betalt för det även om ersättningsnivåer och former förstås kan diskuteras. Man kan naturligtvis ifrågasätta upphovsrätt i sig, men då tycker jag att ifrågasättandet kan utsträckas till ägande över huvud taget. Det är en intressant, lång och annan historia.


Illustrationen till detta inlägg är tjuvad från nätet. Jag har inte ritat den själv.

Trakorisk triathlon - uppdatering av redigering

Redigeringsarbetet av Vredesverk går vidare samtidigt som textläsarnas synpunkter droppar in i form av ömsom honung, ömsom ättika:

Axel Henriksson har läst igenom hela texten och får efter en slutsummering av helhetsintrycket ledigt tills han och jag ska ge oss på själva språkbearbetningen i höst. Robin Iversen är inne på den sista tredjedelen medan Roney Lundell just har börjat läsa. Den senare får emellertid texten sedan jag åtgärdat en del av de första två testläsarnas synpunkter. Efter Roney tillkommer ytterligare några personer som alltså får en än senare version att kommentera. Jag tycker att detta är en effektivare metod än som förra gången när jag skickade ut samma version till alla testläsare.

Det vore kul att höra lite synpunkter på de tidigare böckerna från er andra, exempelvis vad gäller:

* språk i största allmänhet
* Balans mellan dialog, exposition (faktaberättande), beskrivningar etc
* Balans mellan "action", "filosoferande och utvikningar
* Kapitellängd

Jag, en bildad vilde

Jag har alltid velat vara en bildad vilde. I sextonårsåldern kunde jag bli vansinnigt provocerad av vuxna som visste mycket mer än jag, exempelvis när jag hade läst något intressant, berättade om det och till svar blev serverad en föreläsning på betydligt större djup. Jag har alltid varit en tävlingsmänniska (de som spelat innebandy eller tennis med mig vet vad jag pratar om) och tyckte inte om att bli brädad. Där och då knöt jag näven i fickan och tänkte att en dag ...

Vilde vill jag vara därför att jag aldrig har stått ut med borgerlighetens former runt bildning, ni vet det där med blodfattiga men "fina" njutningar, klädkod, korrekt bordsetikett och "du och bror". Jag var under en kort sejour informationschef på Uppsala universitet och eftersom detta råkade vara på våren blev jag inbjuden att vinka på Carolina Redivivas balkong på Valborg med universitets rektor och utvalda ur stadens grädda. Det var en helt absurd tillställning med bleka studenter som framförde Purcell, måttfullt skålande i champagne och artig konversion med fruar professorskor och liknande. Jag sade upp mig inom ett halvår. Fast Stig Strömholm var kul. Jag hade förutfattade meningar att han skulle vara en konservativ stöt, men han var mer som ett litet barn som ville att alla skulle älska honom, kul och fruktansvärt bildad, fast i hans fall kunde man njuta av det som av en estradör, vilket han var. Någon karakteriserade honom med att "Stig Strömholm talar sex språk flytande och kan inte hålla käften på något av dem".

Nuförtiden anser jag mig vara hyfsat bildad om inte på något sätt lärd. Mina två största hinder för att nå bildning, handikapp jag har lärt mig leva med, är att jag dels läser sakta, dels har dåligt, eller snarare oorganiserat, minne. De senare åren har jag försökt överblicka olika filosofers tankar om ontologi (vad finns?) och epistemologi (vad kan vi veta?) i förhållande till språk och världsbild. Romanerna handlar som ni vet till viss del om detta. Tyvärr skulle jag behöva fler än en livstid för att läsa allt jag vill, än fler för att begripa det. En bra metod som jag funnit är att börja med ett kort, övergripande verk och därifrån dyka ner i originaltexter på valda ställen. Jag vill också slå ett slag för "Readers", dvs texturval, även om risken finns att man då får sig serverad redaktörens tolkningar. Hur som helst glömmer jag det mesta inom ett halvår, men en del stannar kvar, ofta knutet till något helt annat. Jag är som jag tidigare sagt en slags kaklun som samlar bitar och sammanställer dem till något nytt och förhoppningsvis intressant. Återkommer med ett funderingstips.


Bilden föreställer en autentisk läsare av Slaktare små, smygfullt fångad på bild av Nils Löw i Sollentuna, juni 2013. Läsaren är säkert bildad (se bara vad han studerar!) men vill kanske inte karaktäriseras som vilde. Han har onekligen skön stil med fluga, näsduk i fickan, klassisk portfölj och halmhatt. Om vederbörande hör av sig och kan bevisa att det är han på bilden så lovar jag honom på stående fot ett signerat exemplar av Vredesverk när boken kommer ut våren 2014!

Sömnens blodtörst

För att lugna dem som eventuellt oroades av mitt förra inlägg så kan jag berätta att jag under den senaste veckan åter har levt glada dagar med mitt redigeringsarbete och säkert utbytt ett trettiotal mail med min testläsare Axel Henriksson. Jag har nu tagit mig igenom den andra redigeringsrundan med Vredesverk och påbörjar den tredje. Detta varv tänkte jag fokusera på de strukturella problem i kapitlen som textläsarna påpekat, dvs att det ibland går för fort, är för oklart, pratas för mycket, uttrycks för lite känslor etc. Från deras kommentarer har jag ställt upp en arbetsplan för varje kapitel över vad jag ska se över och åtgärda.

Denna gång är klockan 2.13. Ännu en natt vaknar jag med huvudet fullt av idéer som jag måste skriva ner. Redigeringsarbetet föder förstås ofrånkomligt tankar om den fjärde och avslutande delen i serien. Den här gången blir jag lite orolig eftersom mina idéer ur sömnen uteslutande handlar om hur olika personer skulle kunna ända sina dagar. Jag ser framför mig hur inte mindre än fyra personer skulle kunna ges ett följdriktigt slut och då rör det sig inte om bifigurer. Jag säger "skulle kunna" därför att jag inte bestämt mig för att omsätta dessa idéer i text, men naturligtvis skriver jag ner dem.

Blodtörsten är lite ironisk eftersom jag minns att mitt första förlag Järnringen tyckte att jag var för snäll mot huvudpersonerna i Svavelvinter och föreslog att jag skulle kunna ta livet av exempelvis Grisselhår. Naturligtvis lät jag dem inte bestämma över den saken, men nu när det närmar sig slutet så har jag snarare tankar på vilka som måste finnas kvar. Man talar om "plot immunity" - personer som är helt nödvändiga för handlingen, men faktum är att jag egentligen bara behöver hålla liv i ett par av varelserna till seriens absoluta slut såsom jag har tänkt det. En del andra måste vara kvar fram till respektive klimax mot slutet men är därefter obehövliga.

Redan i Vredesverk kommer ni att erfara hur leden tunnas ut en smula. Det innebär inte att alla som lämnar berättelsen dör utan lika gärna kan de ge sig av någon annanstans där vi inte längre följer dem, ibland till riktigt sympatiska öden, lite som Baldyr Brummare efter Svavelvinter (även om jag har funderingar på att låta honom komma tillbaka - inte helt beslutat ännu). Hur som helst så ska ni inte grubbla för mycket eftersom jag nog kommer att skona en del gamla trotjänare bara för att jag gillar dem.

Grisselhår var förresten en av dem jag drömde om ...

Vaken 5:11

Jag har haft lite av en svacka under några veckor, inte minst när det gäller bloggen. Inatt kändes det emellertid som att det vände. Jag vaknade 05:11 och blev full i skratt när det slog mig att väckarklockans ansikte liknade en författarkollega med lock och läppglans. Hela natten hade jag sovit dåligt eftersom jag väntade på att äntligen få tillbaka min gamla bil som varit på reparation sedan tre veckor. Halv två på natten levererades den slutligen via en bekant men ändå fortsatte jag att drömma livligt. Halvt som i dimma minns jag en teaterscen där romanens framförande ska säkras, små hjon springer med kulisser, Praanz da Kaelve sminkas i ett hörn, blod hälls ut framför några buskar.

Nyss vaknade jag vederkvickt, fylld av tillförsikt och utan den huvudvärk som plågat mig under ett par dagar. Jag skrev klart romanen i första utkast på ett och ett halvt år, i ett för mig rasande tempo och gav den sedan till två testläsare. Det var nog i efterhand ett misstag att lämna ut den så omgående men tanken var att få synpunkter på intrig, kapitelordning etc vilket jag också har fått. Emellertid skulle jag nog först ha gått igenom texten själv i lugn och ro ytterligare en gång. Testläsarnas kritiska kommentarer har ofta rört saker som att det går lite för fort på sina ställen, att de skulle vilja höra huvudpersoner reflektera mer över vad som är på gång, se mer beskrivning av miljön, få förklaring till vissa skeenden etc. De gör kort sagt sitt jobb just såsom jag hoppats, på ett noggrant och kompetent sätt. Deras påpekanden är sakliga och motiverade. Ändå har jag känt mig en smula betryckt. Projektet är känsligt, på gränsen till livsavgörande. Jag tror att mitt frenetiska skrivande delvis har berott på den sjukdom som drabbade mig för några år sedan och som jag förhoppningsvis är kvitt nu. Jag har helt enkelt känt ett rovdjur flåsa mig i nacken och velat bli klar medan tid finns. Faktiskt har jag ibland medvetet använt tanken för att skamlöst piska mig framåt. Dessutom har jag bemödat mig om att den tredje boken i serien inte ska bli längre än den andra, något som fortfarande gäller.

Känslan av brådska ligger emellertid, åtminstone för tillfället, bakom mig igen som ett passerat åskväder. Jag tycker att texten är bra och att de tillkortakommanden som testläsarna påpekat ganska enkelt kan åtgärdas under det halvår som återstår. Det ska bli en sann glädje att ge sig i kast med detaljerna och sedan få höra era kommentarer när boken väl kommer ut.

Livet är härligt!

Rollspelet Svavelvinter på engelska

Nu har Fria ligan lagt ut en kortversion av rollspelet Svavelvinter på engelska, förtjänstfullt översatt av Peter Larsson och formgivet av Dan "Dante"/"Hipster/Gubbster T Pokémon" Algstrand.

Paketet innehåller snabbstartregler, introäventyret "Arhems sista dagar" och diverse kringdokument. Det ska bli väldigt intressant att se reaktionerna.

Första redigeringen av Vredesverk klar

Nu har jag kommit till slutet efter en första grovredigering av Vredesverk. Syftet var mest att få en sammanhängande text som för-testläsarna kunde läsa. Dessa läsare är Axel Henriksson och Robin Iversen som läser med uppgiften att ha synpunkter på själva handlingen och kapitlens inbördes ordning. Jag vill veta vad som fungerar och vad som stör, vad de blir överraskade av under denna allra första läsning, vad som borde förklaras bättre och vad som eventuellt saknas.

Nu då? Tja, jag börjar genast på nästa redigeringsrunda eftersom för-läsarna inkommit med synpunkter på de första kapitlen. Först i tredje redigeringen kommer jag att ge mig på det rent språkliga även om jag förstås ändrar en del under gång.

Hur som helst kul att själv se helheten för första gången! Jag fick ändra kapitlens ordning en del sedan jag insåg att saker omtalades innan de hade hänt.

Lojalisternas tid i höst

Från och med idag kan man förhandsbeställa spelmodulen Lojalisternas tid från Fria ligan. Den utspelar sig i Tricilves slum under tiden mellan romanerna Slaktare små och Vredesverk med anknytning till handlingen i båda böckerna. Jag har själv skrivit grundtexten redan förra sommaren när jag utarbetade motsvarande kapitel i Vredesverk där också flera personer från spelet dyker upp. Sedan har Jerry Lasota bidragit med en hel del lokalfärg vartill förstås kommer alla trevliga illustrationer och kartor. Äventyret beräknas komma i augusti.

När ni ändå vevar igång drömmarna för hösten så vill jag flagga för kongressen Fantastika 2013 i Stockholm i oktober. Jag diskuterade så sent som igår en tilltänkt programpunkt om mat i sf och fantasy med en av de ansvariga.

Silvia Miranda revamped?

Någon mer som sett Netflix serie "House of Cards" (utmärkt och rekommenderas annars)?

Köper ni i så fall Robin Wright i rollen som Claire Underwood som förebild till Silvia Miranda? Silvia Miranda när hon är sig själv vill säga, i form av en något härjad, professionell, no-nonsense vindhäxa, snarare än inne i spegelvärlden (jo, jag kan avslöja att hon återvänder, typ, i Vredesverk).

Våroffer 100 år

För hundra år sedan om några dagar, den 29:e maj 1913, uruppfördes Stravinskijs balett Våroffer i Paris. Premiären sägs ha varit en stor skandal där publiken stod upp och skrek för eller emot så att dansarna inte hörde musiken. Detta musikstycke är en av mina största inspirationskällor, lika fräscht och säreget nu som då med sina ideliga taktbyten och nyskapande användning av orkesterns instrument. Stravinskij var dock inte ensam orsak till skandalen, kanske inte ens den mest drivande eftersom stycket var ett beställningsverk till Ryska baletten under Sergej Diagilev som uttryckligen ville ha något överraskande. Lika provocerande för dåtidens publik var förmodligen Vatslav Nizjinskijs koreografi där dansarna stampar, strävar mot jorden och låser sig i obekväma kroppsställningar snarare än fladdrar omkring lätta som fjärilar såsom den klassiska baletten av typen Svansjön dittills hade föreskrivit. Joffrey ballet återskapade uruppsättningen på åttiotalet och den kan ni se på Youtube här. Jag erkänner villigt att det tog mig ett par gånger att vänja mig vid den och då gillade jag redan musiken men nu tycker jag att föreställningen är fantastisk.

För dekor och kläder i Våroffer stod Nicholas Roerich som blivit en av mina favoritkonstnärer just via baletten. Ni kan ta del av Roerichs konst här. Hans namn kommer från Rurik, förmodad viking från Roslagen på 800-talet som grundade Kievriket. Ruriks folk kallades ruser vilket sedamera blivit Ryssland. Roerich tyckte om att måla motiv från dessa tidiga dagar. Konstnären blev nominerad till Nobels fredspris för sina initiativ att bevara det konstnärliga världsarvet.

Våroffer är alltså ett av de musikstycken som inspirerat mig mest tillsammans med Arnold Schönbergs Verklärte Nacht från samma sprudlande tidsperiod före det första världskriget. Båda dessa stycken är tämligen unika. Jag har refererat till båda, tydligast på sidorna 326-328 i Slaktare små där det bland annat finns direkta citat från Richard Demels dikt på vilken Verklärte Nacht baseras.

Helt oavsett vad man tycker om dessa musikstycken så tilltalar mig ansatsen bakom dem. De sneglar inte på kutym, försöker inte kopiera det redan hyllade, försöker inte ställa sig in hos en tilltänkt publik och det finns ingen kommersiell baktanke inbyggd i verken utan de följer sin egen idé och är sig själva - sedan får det bära eller brista. Jag kan se samma inställning hos exempelvis Tom Waits musik. Överhuvud taget respekterar jag denna ansats och egentligen bara den och har följaktligen försökt tillämpa den i mitt eget skrivande.

Vredesverk och Vanderland

Där har ni titlarna på den tredje och fjärde boken i krönikan om den femte konfluxen. Jag har funderat väldigt mycket på detta under en längre tid och tillsammans med dottern Maja och redaktören Ola Wallin på Ersatz knåpat, testat och förkastat. Seriens fyra titlar blir alltså:

Svavelvinter
Slaktare små
Vredesverk
Vanderland

Det är idel udda boktitlar med viss symmetri - något som har täckning i berättelsen liksom det faktum att det blir fyra böcker.

Vredesverk syftar på att en hel del förödelse skildras i romanen, fast som jag hoppas på ett överraskande sätt och utan excesser. Trakorien lär hur som helst vara ganska ommöblerat när dammet väl har lagt sig. Det gör det emellertid inte ännu eftersom händelserna i Vanderland bjuder på ännu större förändringar. De som spelat spelen kan nog ana vad titeln syftar på även om okända händelser tillstöter med bäring på namnet.

De ord jag har bollat med under titelgrubblandet har bland annat innefattat: vindar, speglar, tuppar, krig, väv, träd och böcker. Jag ville som tidigare ha något lite udda och inte omedelbart möjligt att avkoda. Titlarna måste också vara ganska korta pga formgivningen, allitterera internt och ha en bra melodi. Romanens arbetsnamn var som ni vet Bladverk. Så kommer fortfarande det levande skeppet att heta men jag tyckte hela tiden att det var en lite tam titel som gav intryck av diktsamling.

Genom Google har jag hittat ordet vredesverk använt på ett enda ställe: i gamla Bibelöversättningen, Jesaja 13:3.

"Jag själv har bådat upp mina invigda
ja, kallat mina hjältar till vredesverk,
min stolta skara, som jublar."

Det är ett ganska bra citat som kunde syfta på konfluxväktarna så jag kanske citerar det i början på boken.


Smaka på titlarna och kom gärna med synpunkter!

Tredje boken färdigskriven!

Där satte jag punkt i det allra sista avsnittet av tredje boken i krönikan om den femte konfluxen! Den här gången har jag inga tilltänkta avsnitt kvar att skriva utan nu vidtar redigering och annat kringarbete, inte minst spikande av titel. Mot slutet av sommaren tänkte jag skicka texten för testläsning och korrande innan förlaget får den mot slutet av året för publicering våren 2014. Det kan tyckas att ett år från nu är lång tid, men slutfasen, produktion och införsäljning tar sin tid så att framförhållningen måste vara god. Om jag blir klar med mitt arbete tidigare så börjar jag helt enkelt skriva på sista boken i serien.

När jag ser tillbaka i bloggen så påbörjade jag skrivandet på tredje delen i oktober 2011. Arbetet har alltså tagit ett och ett halvt år vilket jag tycker är mycket bra med tanke på att texten stannade vid ca 1050 000 tecken, dvs obetydligt kortare än Svavelvinter vilket kommer att resultera i en bok på ca 550 sidor.

Jag kommer förstås att avrapportera det fortsatta arbetet här på bloggen men först av allt ska jag ta tag i min något eftersatta trädgård och mitt något eftersatta hus som är i behov av en del målande. Sedan ska jag köpa en flaska Ekendäld för att fira som jag lovade mig.

Natt över Tricilve

Fria ligan arbetar med den nye illustratören Joakim Ericsson för Lojalisternas tid - det äventyr som jag och Jerry Lasota har skrivit till rollspelet Svavelvinter. Utan att förringa tidigare illustratörer så är jag väldigt förtjust i hans stil. Bilden föreställer brandvakter som spanar från varmluftsballong under en tidig morgon över huvudstaden och kommer att pryda äventyrets baksida. Ballongen är fäst i stadsmuren mot Karniback. Ni kan se ytterligare en illustration av Joakim till speläventyret på Fria ligans blogg. Den föreställer Ingolmo Dokellas perukmakeri i Tricilve.

Som jag tidigare nämnt så utspelar sig äventyret i tiden mellan romanerna Slaktare små och efterföljaren. Spelet kommer förhoppningsvis före sommaren men om produktionen drar ut på tiden så blir det istället efter sommaren.