måndag 5 augusti 2013

Hästfolket

Under utgrävningar i mina arkiv påträffade jag följande text från 1999 och tänkte att den kanske fortfarande kunde roa någon. Jag skrev den när jag passade min dåvarande sambos hästar under ett halvår medan hon var i USA på ett postdoc-projekt. Texten publicerades första gången på stallväggen där den hörde hemma men rönte där ingen större uppskattning. Sedemera kom den dock, förmodligen tack var sitt antropologiska nytänkande, att publiceras i totalt sex tidningar genom den tidens virala spridning.



Hästfolket

Under vintern 1998-99 kom veterinären och antropologen Erik Granström under resor på Upplandsslättens vindpinade ödemarker i kontakt med en stam av det skygga hästfolket. Han lyckades efter försiktiga närmanden vinna infödingarnas förtroende och rapporterar i denna artikel om sin halvårslånga vistelse hos detta märkliga naturfolk.

Få moderna medborgare i dagens Sverige ägnar hästfolket mer än en flyktig tanke. Ändå lever dessa varelser, ett av Europas sista naturfolk, helt nära vår egen civilisation. Liksom sparvar, kråkor och råttor har de anpassat sig till ett strapatsrikt liv i människosamhällets utkant, där de lever helt i avsaknad av all modern bekvämlighet. Det mest utmärkande draget hos hästfolket är som namnet antyder deras nära kontakt med hästen, en entåig buffelart som huvudsakligen livnär sig på gräs, träföremål och bitar av varelser i sin omgivning. Många tror att infödingarna lever i symbios med dessa stora djur, men mina undersökningar tyder på att hästar snarare parasiterar genom att liksom gökungar nästla sig in hos främmande arter. Infödingarna lägger ned avsevärd tid på att mata och rengöra djuren men får uppenbarligen mycket lite i utbyte. Hästens främsta nytta tycks vara att i speciella inhägnader trampa upp den gyttja som hästfolkets kvinnor gärna dekorerar sina kläder med.

En hästfolkstam bor vanligtvis tillsammans med sina djur i stora rödmålade byggnader av murket trä. Boplatsen, liksom den närmaste omgivningen delas in i skarpa, kvadratiska revir som vaktas mycket intensivt. En stor del av stammedlemmens dag kan gå åt till att hävda och söka utvidga reviret genom att lämna personliga ägodelar i de gemensamma utrymmena vilket ofelbart leder till stridigheter. Aggressionen uttrycks framför allt genom intensiv tystnad och blängning, gärna från avstånd. Beteendet skyddar stammen mot inre stridigheter, en omsorg så inrotad att man ofta berättar om sitt missnöje för alla utom för just den det berör. Däremot ser man mycket sällan öppna konflikter. Strider inom stammen vore ödesdigra, ty man är väl rustad. De typiska mångspetsade spjuten hänger lätt åtkomliga för den händelse fiender skulle nalkas. Stammedlemmarna övar sig också dagligen i stridskonst genom att anfalla attrapper av torkat gräs, som kastas till marken och sprättas upp utan pardon.

Man har en mycket stark bobyggnadsinstinkt och arrangerar dagligen bon av halm i sitt personliga revir. Dessa bon förstörs och besudlas lika regelbundet av de parasiterande hästarna, men fortplantningsinstinkten är så stark att infödingarna liksom skator bygger bo efter bo utan att tröttas. Trots det idoga boandet hade jag svårt att identifiera något egentligt parningsbeteende, vilket naturligtvis kan bero på att bona aldrig blir klara. Det är i sammanhanget mycket besynnerligt att hästfolket nästan uteslutande består av honor. På något sätt fortplantar de sig uppenbarligen, ty boplatsen vimlar av honungar i olika åldrar. Ändå såg jag bara några få manliga varelser, vilka snarare tycks vara krigsfångar än stammedlemmar, ty man sparade ingen möda att förlöjliga dem genom att sätta upp dem på stammens hästar, där de oändligt skrämda och vilsna klamrade sig fast fram till det oundvikliga avfallandet. Min teori är att hästfolket förökar sig genom jungfrufödsel eller möjligen äter upp hannarna efter parningen. Jag hoppas kunna lägga fram bevis för dessa hypoteser i min nästa rapport.

Hästfolket kommunicerar framförallt via skrivna meddelanden. Överallt i den gemensamma boplatsen finner man små pappersbitar fyllda med anvisningar och frågor. Påfallande ofta frågas om varför tidigare anvisningar inte blivit åtlydda, vilket tyder på ett primitivt skriftspråk. Den skriftliga kommunikation beror dock alls inte på stumhet eller på en outvecklad anatomi i svalget såsom man lätt skulle kunna tro. Tvärtom hör man ofta hur infödingarna utstöter ilskna strupljud i umgänget med stammens djur och därvid hemfaller åt bloddrypande men påfallande välartikulerade verbala hot.

Stammen leds ibland av en dominerande hona, men vanligare är den av Dr Engelbert Weberkundze beskrivna "omvända maktpyramiden". En sådan styresform kännetecknas enligt Dr Weberkundze av att 80 procent eller mer av stammens medlemmar tycker sig ha rätt till makten, samtidigt som några få nyfångade trälar söker lyda de styrandes ofta motsägelsefulla regler. Resultatet är föga imponerande.

Det religiösa beteendet är ytterst säreget. Man samlas på bestämda tider, antingen utomhus eller i speciella uppförda kulthallar. En efter en utför ceremonideltagarna en dans till häst, där man rider i bestämda mönster mellan runor som symboliserar månen, solen och andra himlakroppar. Dansen leds av en shaman som kallar in deltagarna en i sänder efter rang. Denna shaman betygas stor vördnad genom inledande hälsningar och varje hästdansare anlägger därtill ett rituellt leende så snart shamanens plats vid sidan av kultplatsen passeras. Efter riten fäster man olikfärgade talismaner vid speciellt besatta hästars huvuden för att söka driva ut deras demoner, en åtgärd så uppenbart verkningslös att shamanen regelmässigt och utan större eftertanke fäster samma talismaner vid samma hästar gång efter annan. Varje deltagare får också ett pergament där shamanens bisittare nedtecknat andarnas budskap.

Hästfolkets kultur är i många avseenden unik och vi bör som ansvarstagande Europeer värna om infödingarnas rätt att utöva sina urgamla ritualer trots att deras seder är så oändligt skilda från våra egna. Dessvärre möter man ofta intolerans eller rent av hat hos ortsbefolkningen nära hästfolkets boningar. Rasistiska kretsar arbetar ständigt för att infödingarnas rörlighet ska begränsas till speciella reservat. Segregation är vanlig och yttrar sig i att stigar för hästfolk skiljs från stigar för vanliga människor. Det är emellertid min förhoppning att jag genom denna redogörelse ökat förståelsen för ett fascinerande naturfolk som trots sin primitiva kultur bör bemötas med respekt. Vår värld vore fattigare utan dem.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Hahaha, jag antar att hästpassning inte ligger högt upp på din lista?

Tobias sa...

Mycket rolig artikel. Har läst den tidigare. Hästfolket skulle göra sig bra som ett undanskymt folk i Trakorien. Även i Prax skulle de passa in.

Nils L sa...

Fortfarande lika kul som första gången jag läste den!

Robert sa...

Denna var bra! Länkar den på min facebook och hoppas någon av hästfolket läser den...

Annika B sa...

Skarpa observationer, väcker minnen från mina tidig tonår då jag med viss fanatik själv räknade mig som en av dessa hästfolk.