I konfluxromanerna finns ett antal personer med komplicerade jagförhållanden:
Shagul - vars jag består i ett kollektiv av kloner
Silvia Miranda - vars jag består av halva henne själv sammansatt med halva hennes spegelbild
Didra Damagi - delar medvetande och kropp med sin förmoder där ingen tål den andra.
Nastigast - är ett orakel vars medvetande tagit över sin mördares kvinnokropp
Arn Dunkelbrink - tycks vara en reinkarnation av en sedan länge död hjälte som talar till honom
Uroboren - tycks ha levt i flera tusen år men vet inte ens själv vem han är
m.fl.
Det är inte så att jag tror mig ha svaret på vad jaget är utan jag tycker mest det är intressant att undersöka olika aspekter på frågan vilket berättelsens olika personer med deras olika hållning låter mig göra. Den lösning jag valde för problemet jag brottades med kom inte alls från filosofin utan från buddismen där jaget ses som en illusion, en aggregation av fem Skandha, fem variabler som samtidigt bygger upp och fjättrar jaget i tillvarons cykel av pånyttfödelse som det gäller att ta sig ur.
Synen på jaget och världen som illusion är intressant och har behandlats i filmer som Memento, Matrix och Inception. Enligt gnosticismen är världen ett illusoriskt fängelse där skaparguden, Demiurgen, håller människan inspärrade och fjärmad från hennes gudomliga samhörighet. Ordet illusion är emellertid lite förrädiskt eftersom det antyder att det faktiskt FINNS en objektiv sanning bortom det vi ser men att vi på något sätt är bedragna - medvetet eller av egen villfarelse.
En mer intressant utgångspunkt är att jaget och dess världssyn snarare är konstruktioner än illusioner och att detta inte behöver innebära något negativt. Jag har under senare år tänkt mig människan som en instinktivt mönstersökande varelse, där bildandet av sammanhang har en funktionell betydelse för vår överlevnad, vår sociala förmåga och vårt välbefinnande. Om så är fallet känns det för mig ärligare och tryggare att veta att vi lever i en konstruktion än att inbilla sig en godtycklig sanning, inte minst när vi ständigt från politiskt, religiöst och kommersiellt håll bombarderas med påståenden om vilka vi är, hur världen är beskaffad och vilken moral som därmed ska gälla. Samma skeptiska konstruktivism är som jag ser det den moderna forskningens hållning även diskussionen om resultaten sedan ofta slår över i tvärsäkerhet.
22 kommentarer:
Jag tänker även på "Truman Show", som en av de filmer där världen egentligen är en annan än protagonisten från början förväntar sig.
I en förlängning skulle jag kunna tänka mig att all form av propaganda och till viss del även konspirationsteorier (eller som du skriver religion/politik) går att koppla till någon form av förvrängning av jagets illusion/konstruktion.
(det var förövrigt farligt nära att säkerhetsfrasen för att kommentera löd "Bythos" idag) :)
Vi är kanske främst fångar i vår hjärnas behov av att undermedvetet filtrera och sortera den information som flödar omkring oss. Detta bearbetas tillsammans med de erfarenheter vi gjort. När vi har skapat oss en världsbild som hjälper oss att överleva i världen uppstår en viss stabilitet. Vi filtrerar sedan bort det som inte stämmer med det vi tror på.
Detta kan ju vara positivt för de människor som mår bra av sin världsbild. För de människor vars övertygelse får dem att må dåligt finns ju möjligheten att revidera sin världsbild även om det ofta är en så tuff uppgift att de flesta avstår. När jag diskuterade detta med en blivande psykolog en gång, sade denne att deras uppgift huvudsakligen var att få individen att må bra, snarare än att ge dem "rätt" världsbild, för vem kan egentligen beskriva en helt korrekt världsbild? Och när man har levt ett helt liv med en viss världsbild och tillhörande självbild, vad skall man ersätta den med? Det finns ju givetvis alltid folk därute som är beredda att sälja färdiga "paket" till vilsna och osäkra individer. Där har vi dagens samhälle där allt är uppskruvat till 180 km/h och där inte ges mycket betänketid. Man förstår ju att folk hellre rycker till sig ett av dessa paket än att allvarligt fundera och se inåt.
Intressant. Något jag har funderat en del på är om man mår bättre av att läsa filosofi/vetenskap och reflektera. För att ta ett exempel så tror jag en regnbåge är vackrare för den som inte vet något om ljusspektra. Jag lutar nog åt att det inte alls är säkert att tänkande gör oss mer harmoniska, men det är svårt att låta bli. "Det första budet. Du ska inte förstå för mycket, men den som förstått det budet han har redan förstått för mycket."
Mats Å
Håller med dig om att det känns i alla fall ärligare med en konstruktion men godtycklig sanning är väl inte det enda alternativet, poängen med vetenskap som jag ser det är att hela tiden söka fler bitar till en större mer heltäckande sanning. Mats Å; En regnbåge är juh så mycket vackrare när man vet att ljuset bryts i miljontals regndroppar i atmosfären för att sedan tas upp i våra ögon som sedan skickar signaler som tyds av våra hjärnor.
Mats Å: Jag instämmer till fullo med det du säger, att vi förmodligen skulle må bättre av att uppleva och njuta av tillvaron utan att filosofera och reflektera så mycket över den, OM (och det är ett avgörande förbehåll) vi tilläts göra det. Precis som att det vore skönare att leva utan krig, fängelser och canceroperationer.
Jag ser emellertid reflektion som nödvändig främst för att se igenom all tankebråte vi prackas på utifrån av olika intressen, dvs påtryckningar om hur vi ska vara, vad vi ska göra, vad vi ska tro, köpa, offra etc. Sådan påtryckning har förmodligen varit påtaglig för människan ända sedan ambitioner att utsträcka makt bortom den egna nävens räckvidd uppstod, men är idag intensivare, mer sofistikerad och mer komplex än förmodligen någonsin tidigare.
Vad gäller regnbågen, naturen i övrigt, filmer, viner, sex, musik etc så håller jag helt med dig om att njutningen kan vara större utan reflektion och för mycket kunskap. Men inte ens sådan njutning lämnas ifred, eller?
Flint: Du får gärna utveckla lite vad du menar. Om du med "godtycklig sanning" menar den relativistiska ståndpunkten att alla sanningar är lika mycket värda, så var det inte så jag menade. Snarare tänker jag mig att vi bygger och håller oss med den sanning / syn / moral som är mest ändamålsenlig för det liv vi vill ha, men att vi gör klart för oss att systemet är en konstruktion som har sitt värde just i användbarheten och som kan därför kan anpassas efter behov. Jämför med trafikregler och regler för en sport. Ingen hävdar att dessa är givna av gud eller historiens nödvändighet, men de flesta kan nog inse att någon slags regelsystem i sammanhanget har ett värde jämfört med att alla gör som det faller dem in.
Vad jag inte köper är när en specifik syn på världen och vidhängande moral påstås vara objektivt given och förankrad i SANNINGEN, GUD, HISTORIENS NÖDVÄNDIGHET eller liknande. Väldigt mycket elände har också kommit ur sådana anspråk genom historien, inte minst har de hindrat sådana som Mats Å njuta av regnbågens skönhet.
Frågan är ju en av alla dessa som om man drar den till sin spets hamnar i universaliestriden ( en kort och inte helt bra beskrivning på http://sv.wikipedia.org/wiki/Universaliestriden ) (jag hävdar iofs själv att alla frågor hamnar där förr eller senare). En konceptualistisk eller aristotelisk realisisk uppfattning är de som har minst invändningar mot sig.
Sedan har vi ju den stora frågan, som redan kommenterats, är okunskap en välsignelse eller en förbannelse? Jag kan hålla med Kant i att det finns principiellt ovetbara saker, das-Ding-an-Sich, och jagets väsen kan räknas till detta. Vad som är konstruktioner och vad som inte är kan ibland vara svårt att veta, jag tror på att försöka betrakta det som både en konstruktion och som en icke-konstruktion samtidigt (som t.ex. påståendet att det är manligt att köra grävmaskin).
Fredrik: Helt fel, alla trakorier vet att det är den platonska ståndpunkten med tingens rötter i Det Höga Språket som gäller! ;-)
Jag har alltid haft lite svårt att tränga igenom dessa rena ontologiska och epistemologiska (O&E) frågor eftersom de nästan ohjälpligt fastnar i vad man menar med begrepp som existens, vetande, sanning, medvetande etc. Det svåra, för att inte säga omöjliga, är att ta sig ut till någon slags oberoende observationsplats där inget redan förutsätts. Jag har svårt att se hur begrepp som "ros" eller "vänlighet" skulle överleva om man tänker bort alla människor eller varför inte alla språkanvändande varelser.
Hur som helst så lutar jag åt att det är mer intressant att fundera över hur synen på O&E faktiskt påverkar våra liv än vad som är sant eller inte. Detta är vad jag förstått den ståndpunkt som bland annat Rorty kom fram till. Pragmatism alltså.
Från Wikipedia: "Pragmatism is a rejection of the idea that the function of thought is to describe, represent, or mirror reality. Instead, pragmatists develop their philosophy around the idea that the function of thought is as an instrument or tool for prediction, action, and problem solving. Pragmatists contend that most philosophical topics--such as the nature of knowledge, language, concepts, meaning, belief, and science--are all best viewed in terms of their practical uses and successes rather than in terms of representative accuracy."
:)
Kan inte annat än att hålla med i det första. Hade det i tankarna när jag skrev, men till slut blev det bara rent filosofiskt.
Kan också hålla med om att pragmatismen är mycket intressant. Kan dock lite för lite om den, så får läsa på. Måste en gång till tacka dig Erik för att jag genom dig förstått (eller tror mig förstå) fenomenologin bättre genom ett tidigare inlägg.
Som en avslutning, lite OT, mellan att jag skrev förra inlägget och detta har jag besökt en romersk villa (i provinsen Pannonia). Eftersom jag läser om Slaktare små just nu så gjorde jag lite kopplingar. Jag ser ju att du låtit Nya sfären sitta till bords, men skulle det inte vara bättre att låta dem ligga till bords? Jag kan se Malthus Korns lekamen liggande på en romersk soffa framför mig...
Fredrik: Vad gäller bordsseder så skulle jag tro att det naturliga för Malthus Korn är att börja en bankett sittande för att sedan gradvis och mer eller mindre ofrivilligt övergå till liggande ...
Kul att kunna inspirera! Jag har själv stora hål i mitt filosofiska kunnande men desto mer inspirerande att snoka vidare.
Vad betyder den fria viljan?
Gör vi våra val utifrån våra övertygelser och temperament, modifierat av kontext i beslutsögonblicket (vilket innefattar att vi har olika morgonhumör olika dagar)? Isåfall är vi automater och en allvetande berättare kan med absolut säkerhet förutsäga våra val. Allt är ödesbestämt. Viljan är inte fri. Eller är det så att inte ens den allvetande berättaren kan säga helt säkert om vi kommer att välja A eller B, är våra beslut inte baserade på begripliga motiv och orsaker...? Då är vår omhuldade fria vilja inget annat än hasardspel och gyckel.
Neurologisk forskning om beslut innehåller studier av spontana beslut (tryck antingen på knappen under höger eller vänster hand) där deltagare uppgett att de klämt till i samma ögonblick de beslutat sig. Men där forskarnas elektroder visat en ökande anspänning, tydliga förberedelser i rätt arm, flera sekunder i förväg. Tolkningen är att hjärnan sedan länge bestämt sig och den subjektiva upplevelsen av att välja är en illusion som skapas i en efterföljande feedbackloop där hjärnan berättar för sig själv vad den bestämt sig för.
I förlängning tror jag att hela "självmedvetandet" (sapience på engelska) som jag en gång fick lära mig var den avgörande skillnad mellan äkta intelligens och lägre former hos djur och datorer, är en liknande process. Vissa delar av hjärnan återkopplar till sig självt och redogör för vad den har för sig.
Intuition är isåfall en samlingsterm för allsköns analytiska processer där hjärnan inte berättat för sig självt hur den kommit fram till sina slutsatser.
Elysseus: Om den fria viljan inte finns, då är vi heller inte ansvariga för våra handlingar. Inte ens om vi är snällare än Bamse, eller ondare än Djingis-bloody-wretched-Khan. Varken beröm eller klander blir meningsfullt. Alla är ju bara bestämda av sin natur.
En del mer optimistiska filosofer menar dock att vi sannolikt uppträder på samma sätt den mesta tiden för att vi är omedvetna om de önskningar, rädslor och andra impulser som bearbetats i oss under vår levnad. Men om vi lyckas identifiera dessa har vi också möjligheten att börja fatta medvetna beslut i detta hänseende. Då kan vi alltså förändra vilket beteende [det är mest sannolikt] att vi kommer att ha i fortsättningen.
Nå, viljan är kanske fortfarande ännu inte fri även i detta fall. I så fall kan man ju inte ens försöka ändra sitt beteende förrän ödet bestämmer så.
Jag menar inte att ditt argument saknar meriter. Det jag mest ville säga här var att det argument du presenterar inte med nödvändighet behöver vara helt vattentätt. (Men kanske är det förutbestämt att jag skall tycka så.)
Ditt fri vilja-resonemang är alldeles för förenklat, Elysseus. Allvetande måste inte innebära alltbestämande. Till exempel kan jag ge dig det fria valet att antingen så får du en miljon kr, eller så skjuter jag dig med k-pist. Du får välja helt själv, men jag är rätt säker på vad du väljer. På samma sätt kan en allvetande Gud veta vad som kommer ske, även om denne Gud inte bestämt allting.
Vad gäller det första alternativ som du presenterar: så du menar alltså att eftersom man påverkas av omvärlden i sina val har man inte fri vilja? Ha fri vilja =/=
vara fullständigt opåverkad i alla val.
Vad gäller den neurologiska forskningen... den motbevisar ingalunda konceptet fri vilja. Om vår hjärna, på ett undermedvetet plan, beslutar sig för någonting genom att processa information så har ju ett val gjorts, även om det gjorts undermedvetet.
Jag tenderar själv att ha en pragmatiskt inställning även till den fria viljan snarare än att se nyttan av att härleda den till något slags kristallin renhet med filosofiska verktyg. Det är svårt att se hur en fri vilja skulle kunna existera helt oberoende av omvärlden - till att börja med måste den ju ta in subjektiv information om densamma för att alls kunna fatta beslut. (Borde reklam och valpropaganda alls tillåtas?)
Den fria viljan har för mig mest betydelse som samhällsbyggande postulat, dvs som grund för demokrati, moral, ansvar, straff etc. Man kan exempelvis argumentera sig fram till att Breivik är ansvarig eller inte ansvarig, men till slut hamnar man i frågan vilket samhälle vi vill leva i och lägger ribban där på rent funktionella snarare än rationella grunder, lite som att demokrati är den sämsta tänkbara samhällslösningen bortsett från alla andra system.
Kuriosa: Kant menade att beslut fattade efter personliga preferenser, exempelvis att välja jordgubbsglass eller vanilj, inte uttrycker fri vilja. Han godtog bara beslut grundade i logik. Jag skulle vilja se honom hamna i snabbköpskön bakom en tant som tillämpar hans kriterier.
Ordningsfråga (bl.a. till Joel): Låt oss argumentera utan att döma ut andras resonemang. I alla fall för mig är det intressanta själva diskussionen snarare än att nå "rätt" svar. Det är roligare om alla vågar säga sitt i ett öppet samtal och även vågar ändra uppfattning om de blir överbevisade.
Erkänner att jag inte heller är helt övertygad om mitt eget resonemang. Jag är till exempel ateist och egentligen inte så intresserad av vad en hypotetisk gud skulle veta eller inte veta om mina framtida val.
Om jag skulle formulera mig i fullt allvar skulle jag säga att "den fria viljan" förefaller mig vara en term som används utan att vara tillfullo definierad. Möjligen saknar begreppet filosofisk mening.
När det gäller utkrävande av ansvar tycker jag inte att det kräver oförutsägbarhet i valen. Att förstå motiv och bakgrund till att någon gjort helt uppfuckade val (tex valet att låta någon annan välja mellan att langa över pengarna eller bli skjuten) är inte detsamma som att urskuldra. Somliga förbrytare må ha varit predestinerade att sabba sina liv med missbruk misär och brottslighet, men när de skadar andra låser vi in dem iallafall.
Hade jag varit religiös hade jag plågats av frågan varför vi människor överlag ställs inför så taskiga val. I fiktionens värld beror det på att vi berättare vill ha dramatik och konflikter och behandlar våra skapelser som medel utan vare sig medlidande eller rättvisa. I verkligheten... shit happens. Jag lämnar det där.
Jag håller med Erik om att våra jag är konstruktioner. Vår subjektiva upplevelse är att dessa jag är konstanta och monolitiska, men i själva verket förändras våra jag både över tid och av ögonblickets kontext. Vi intar olika positioner (med olika självbild och olika handlingsmönster) i olika sammanhang. Vi är inte samma människa gentemot våra föräldrar, älskare eller kollegor, iallafall inte helt och hållet.
Svar på ordningsfråga: ber om ursäkt om jag blev uttryckt mig för skarpt. Det var inte min mening att bli spydig. Filosofiska, öppna samtal är underbara, speciellt när man inte håller med varandra. Samtal när man alltid är eniga tenderar att bli ganska långtråkiga. Dock så är jag hobbypolitiker - någonting som alldeles säkert färgar mitt sätt att resonera.
Om fri vilja: Stands to reason att en brottsling inte kan dömas för brott om vi inte tror på fri vilja. man kan argumentera för att man kan döma folk till rättspsykiatrisk vård utifrån att "brottsligt beteende" skulle vara sprunget ur att hjärnan processar information på ett felaktigt sätt, och därmed agerar på felaktigt (och därmed brottsligt) sätt. Nu tror jag iofs på fri vilja, och därför på människors straffbarhet vid brott.
Apropå Kant: Jag kan ibland dela Kants åsikter - ibland, inte alltid - men här blir det en fråga om begreppsdefinitioner. Alltså: definierar vi Fri Vilja som ett fullständigt fritt val, fritt från omvärldens påverkan, (ett sådant val existerar säkerligen inte) eller som förmågan att göra val - baserat på omständigheterna och kontexten - men fritt från tvång och förutbestämda svar på valen vi gör.
Som kristen hade jag kunnat spinna vidare på det här och resonera kring syndafallet, fri vilja, osv, osv, men det känns som ett sidospår. :P
Till Elysseus: Håller med om att eftersom vi definierar begreppet olika så blir det mycket svårt att resonera kring det. Om inte de relevanta begreppens innebörd är fastslagna innan diskussionens början blir diskussionen mycket svårgenomförd.
Även om brottslingen låses in för samhällets väl kan han/hon inte hållas ansvarig för det, det skulle ju förutsätta att det var brottslingens fel.
Om jag som religiös skall besvara den frågan kan jag svara såhär: vi har getts fri vilja, och när vi väljer att göra det som är fel så kallas det för synd. Syndens effekter fördelas alltid orättvist, per definition. (Slår jag dig får du ont, men inte jag, till exempel) Syndafallet - då människan för första gången valde att synda och gå emot Gud - ärrade världen metafysiskt. Vi, världens förvaltare, hade sumpat vårt jobb. Därför är världen som helhet skadad, orättvis och dålig. Vi, skapta till Guds avbild och Guds förvaltare, skadade världen. Tänk att syndafallet kan liknas med att en trädgårdsmästare skiter i sitt jobb, och låter ogräset växa på sin lilla gräsplätt. Situationen urartar, och långt in i framtiden kan en orelaterad person - som har sina synder, men är oskyldig till själva startsynden - behöva leva i en trädgård fylld med ogräs, och trots att människor ibland gör goda handlingar, som kan liknas vi att försöka riva upp ogräs, så planteras nytt ogräs, och gammalt ogräs växer vidare, något som vidare påverkar andra personer - som även de är oskyldiga till en del av de synder som påverkar dem.
Jag vill bestämt hävda att vi är samma människa, oberoende av kontext. Däremot uppför vi oss fullständigt olika - vi bär olika masker som maskerar den människan vi är; ibland är maskerna mer döljande, ibland inte. Med de allra närmaste kanske masken är genomskinlig/icke-existerande. Jag vill dock inte skriva ett fullständigt svar på ditt sista stycke nu, Elysseus; jag vill klura på hur jag skall formulera mig, så att jag inte säger något förhastat.
Joel: Det är lugnt - jag nog överdrivet mån om att hålla samtalstonen saklig efter erfarenheter från andra forum där kutymen är att banka varandra i huvudet. Jag tror faktiskt jag ska skriva nästa blogginlägg om detta.
Rent hypotetiskt så kunde man väl döma brottslingar till straff även utan tro på deras fria vilja i något slags betingnings- avskräckningssyfte men det vore knappast förenligt med en demokratisk människosyn och skulle förmodligen vara ett första steg ner i avgrunden. Problemet är att bestämma när en människa kan hållas respektive inte hållas ansvarig. Om alla handlingar ska förklaras med omständigheter så blir ingen ansvarig för något.
Vad gäller Kant så har jag själv ofta svårt att förstå honom men jag tror att han diskuterar den fria viljan just i denna väldigt strikta mening.
Jag förstår att situationen ter sig annorlunda för en troende kristen eller troende på annan yttersta sanning, där övertygelsen erbjuder en fast planka i vilken grundbultarna till en världssyn och moraluppfattning kan fästas. Själv besitter jag ingen sådan tro och får efter förmåga leta andra vägar.
:D Haha, been there, seen that.
Omständigheter spelar in, absolut, det är uppenbart, men vad vi gör av omständigheterna, det är vårt val. Problemet är avvägningen mellan ansvarig och icke-ansvarig, ja, men den debatten är nog alltför lång för att tas här.
Kant kan man säga mycket om. Han har några smarta idéer, men andra saker han säger är bara snurriga.
Även Gobrudgas, Kaklunens och Remutradyrkarnas jaguppfattningar kan ju vara komplicerade.
Jonatan
Jag har länge gillat tanken att göra ett fantasy- eller SF-folkslag baserat på sociala insekter. Där arbetarna är relativt icke-intelligenta, alla andra kast (inklusive drottningen och hennes drönare) är lika begränsade, och den verkliga intelligensen är ett metafenomen som uppstår i stacken som helhet.
Individerna har en jag-uppfattning tror jag. Men saknar ego. De uppfattar sin egen existens och fortlevnad som relativt ointressant, perifer.
Frågan är om stacken (den intelligens som tar faktiska beslut, typ: starta ny koloni, gå i krig med grannarna eller handla eller raida slavar, utveckla ny teknologi, förbereda för torka eller svält, skicka en diplomatisk invit, börja kläcka ett pilgrimskast för nästa konflux...) om den har någon jaguppfattning. Vad tros?
Mycket intressanta kommentarer ang fri vilja och svårigheten att definiera den, vilket ledde mina tankar till Gödels ofullständighetssats.
Tex om vi ej har en fri vilja: då kan vi aldrig definiera den eller resonera fram till om vi har den eller ej då svaret är förutbestämt, dvs om vi tror vi har en fri vilja eller ej är irrelevant och förutbestämt oavsett svar.
Om vi har fri vilja: då torde varje självuppfattning vara sanning men omöjlig att definiera för ett kollektiv då det ej finns någon förutbestämd grundprincip att enas kring och om det fanns då skulle inte det vara förenligt med den fri viljan.
Skicka en kommentar