Vilde vill jag vara därför att jag aldrig har stått ut med borgerlighetens former runt bildning, ni vet det där med blodfattiga men "fina" njutningar, klädkod, korrekt bordsetikett och "du och bror". Jag var under en kort sejour informationschef på Uppsala universitet och eftersom detta råkade vara på våren blev jag inbjuden att vinka på Carolina Redivivas balkong på Valborg med universitets rektor och utvalda ur stadens grädda. Det var en helt absurd tillställning med bleka studenter som framförde Purcell, måttfullt skålande i champagne och artig konversion med fruar professorskor och liknande. Jag sade upp mig inom ett halvår. Fast Stig Strömholm var kul. Jag hade förutfattade meningar att han skulle vara en konservativ stöt, men han var mer som ett litet barn som ville att alla skulle älska honom, kul och fruktansvärt bildad, fast i hans fall kunde man njuta av det som av en estradör, vilket han var. Någon karakteriserade honom med att "Stig Strömholm talar sex språk flytande och kan inte hålla käften på något av dem".
Nuförtiden anser jag mig vara hyfsat bildad om inte på något sätt lärd. Mina två största hinder för att nå bildning, handikapp jag har lärt mig leva med, är att jag dels läser sakta, dels har dåligt, eller snarare oorganiserat, minne. De senare åren har jag försökt överblicka olika filosofers tankar om ontologi (vad finns?) och epistemologi (vad kan vi veta?) i förhållande till språk och världsbild. Romanerna handlar som ni vet till viss del om detta. Tyvärr skulle jag behöva fler än en livstid för att läsa allt jag vill, än fler för att begripa det. En bra metod som jag funnit är att börja med ett kort, övergripande verk och därifrån dyka ner i originaltexter på valda ställen. Jag vill också slå ett slag för "Readers", dvs texturval, även om risken finns att man då får sig serverad redaktörens tolkningar. Hur som helst glömmer jag det mesta inom ett halvår, men en del stannar kvar, ofta knutet till något helt annat. Jag är som jag tidigare sagt en slags kaklun som samlar bitar och sammanställer dem till något nytt och förhoppningsvis intressant. Återkommer med ett funderingstips.
Bilden föreställer en autentisk läsare av Slaktare små, smygfullt fångad på bild av Nils Löw i Sollentuna, juni 2013. Läsaren är säkert bildad (se bara vad han studerar!) men vill kanske inte karaktäriseras som vilde. Han har onekligen skön stil med fluga, näsduk i fickan, klassisk portfölj och halmhatt. Om vederbörande hör av sig och kan bevisa att det är han på bilden så lovar jag honom på stående fot ett signerat exemplar av Vredesverk när boken kommer ut våren 2014!
5 kommentarer:
Jag kan nog relatera lite grann till det du skriver här. När jag var i övre tonåren gick jag med i Malmö Fäktklubb (MF19), tyckte det kunde vara kul att lära mig fäkta med något annat än de latexsvärd man använder i live-rollspel. De flesta som tränade där tillhörde ju förstås gräddan och även om alla givetvis var artiga och trevliga var det ändå en krets där jag aldrig kunde känna mig som hemma. Jag hade ju knappast överklassmaneren i ryggraden, och min arbetarhärkomst lyste nog igenom ganska rejält. Jag spenderade väl ett år där innan jag började slingra mig ur så smidigt jag förmådde.
Jag delar också känslan av att tid är en lyx man inte kan unna sig om man vill bli lärd. Det tycks som att man bara lyckas utforska toppen av isberget hur man än gör.
Jag måste säga som så här, jag är själv i övre ungdomsåren och blir själv ruskigt förbannad när min käre fader håller långa föreläsningar om saker som inte är direkt relevanta till det jag säger. Men jag tar det på ett enkelt sätt genom att gå därifrån, vilket ofta resulterar till att fadern min blir förbannad. Men men, inte mycket att göra, speciellt inte när jag vet att jag har rätt...
Jag kan bara halla med om tiden inte racker till for att skaffa sig en bred bildning. MEN.. nar jag tittar igenom min bokhylla, sa ar det egentligen bara ett tiotal bocker som verkligen har betytt nagot for mig, men dessa har jag last minst 2-3 ganger och har vid varje omlasning gett mig nagot nytt. Jag skulle darmed vilja sla ett slag for konsten att lasa om en bok, som, iallafall for mig, har betytt langt mer an att skumma igenom ack sa manga bocker. Detta blir naturligtvis annu mer relevant om man, som mig, ar utrustad med ett synnerligen kort minne, och raskt glommer bort storre delen av handlingen i en bok kort efter att ha stallt tillbaka den i bokhyllan :)
Blixa
Blixa: En bra poäng. Skönlitteratur har jag mindre problem med men det är väldigt frustrerande när man läser samma sida i en fackbok tre gånger och bara inte kan fatta vad det står - jag talar då om mest om filosofiböcker, typ om Kant och Hegel. Jag tror att jag uppskattar exempelvis Nietzsche och Rorty mycket för att de är tillgängliga.
På äldre dagar har jag kommit fram till att jag är ganska intelligent, men ändå betydligt mindre intelligent än jag trodde när jag var yngre och på inget sätt exceptionell. Jag kan leva med det.
Aven jag ar en varm van av vild bildning
Skicka en kommentar