Nyss vaknade jag vederkvickt, fylld av tillförsikt och utan den huvudvärk som plågat mig under ett par dagar. Jag skrev klart romanen i första utkast på ett och ett halvt år, i ett för mig rasande tempo och gav den sedan till två testläsare. Det var nog i efterhand ett misstag att lämna ut den så omgående men tanken var att få synpunkter på intrig, kapitelordning etc vilket jag också har fått. Emellertid skulle jag nog först ha gått igenom texten själv i lugn och ro ytterligare en gång. Testläsarnas kritiska kommentarer har ofta rört saker som att det går lite för fort på sina ställen, att de skulle vilja höra huvudpersoner reflektera mer över vad som är på gång, se mer beskrivning av miljön, få förklaring till vissa skeenden etc. De gör kort sagt sitt jobb just såsom jag hoppats, på ett noggrant och kompetent sätt. Deras påpekanden är sakliga och motiverade. Ändå har jag känt mig en smula betryckt. Projektet är känsligt, på gränsen till livsavgörande. Jag tror att mitt frenetiska skrivande delvis har berott på den sjukdom som drabbade mig för några år sedan och som jag förhoppningsvis är kvitt nu. Jag har helt enkelt känt ett rovdjur flåsa mig i nacken och velat bli klar medan tid finns. Faktiskt har jag ibland medvetet använt tanken för att skamlöst piska mig framåt. Dessutom har jag bemödat mig om att den tredje boken i serien inte ska bli längre än den andra, något som fortfarande gäller.
Känslan av brådska ligger emellertid, åtminstone för tillfället, bakom mig igen som ett passerat åskväder. Jag tycker att texten är bra och att de tillkortakommanden som testläsarna påpekat ganska enkelt kan åtgärdas under det halvår som återstår. Det ska bli en sann glädje att ge sig i kast med detaljerna och sedan få höra era kommentarer när boken väl kommer ut.
Livet är härligt!
12 kommentarer:
Pressa inte dig för hårt! Även om jag, som många andra, längtar efter att läsa fortsättningen, låt inte det äventyra ditt välbefinnande.
/Fredrik
Ps. Skönt att se att det är fler än jag som vaknar vid den tiden. Nu kommer jag dock alltid att tänka på B.R. vid den tidpunkten. Underbart!
Jag minns att du i våras skrev om att du hade flyt och hoppades göra klart allting i hög takt. Nu har du istället haft trögt en kortare tid. Oh, well.
Även om det finns författare som skriver 10 sidor om dagen på 6-10 timmar, 5 dagar i veckan, i 2-3 månader från början till slut... (de jävlarna!) Så är du inte en av dem. Det visste du redan. Ibland går det fantastiskt; ibland får skrivandet bakslag. Det viktiga är att inte slösa någon energi på att önska att du kunde vara effektiv hela tiden, eller tänka ut förklaringar varför du inte är det, eller vara arg på dig själv för att du inte funkar som en av de där _effektiva_ författarna...
Trögt ibland. Lätt ibland.
Njut när det går lätt. Ryck på axlarna när det går trögt. Jobba i den takt som funkar och vänj dig vid att den inte är konstant.
Med varma lyckönskningar,
Dan
Ta vara pa dig. Du hade tur, som du sager, lat inte det bli ett ok och lat inte bockerna bli ett ok. Men framforallt - njut av att skrivargloden ar tillbaka!
Pressa dig inte så förbannat! Du måste kunna njuta av det du skriver och glädjen att skriva, det blir inte bättre av att du sliter ut dig själv för fort. Det blir inte bättre. Att pressa sig för hårt och att verkligen anstränga sig så pass mycket att man sover dåligt är inte bra! (Pratar från egen erfarenhet) Vi vill alla läsa fortsättningen på dina fantastiska böcker, men vi väntar tålmodigt, vi sviker dig inte i första taget Erik!
Precis, njut av skrivandet och glädjen i att berätta.
Det där problemet med att vara ineffektiv tycks vara något som särskilt drabbar introverta människor. Hos introverta kan yttre krav hämma prestation. De tänker alltid igenom allting noga innan de handlar. De får sin energi från inre resurser och behöver enskildhet under längre perioder.
Samtidigt är normen i västvärlden att man skall vara extrovert (c:a 2/3 är det, i Östasien råder det omvända). Det är visst mycket svårt att agera i strid med sin naturliga funktion och leder ofta till att man bränner ut sig. Bättre att det går långsamt och blir bra än att det går fort och blir halvdant. Skynda långsamt är väl bästa rådet här.
Tobias, att klassificera manniskor i sa enkla grupperingar och sen dra langtgaende slutsatser fran detta om individer tycker jag man ska akta sig for...
Erik, lycka till med skrivandet, vi vantar med gladje den tid det tar. Och kom ihag att det ar din bok vi vill ha, inte testlasarnas ;)
/Blixa
Tack för era omtankar! Min tanke med detta inlägg var inte att fiska sympatier utan jag ville mest förklara varför jag inte har skrivit så mycket här den senaste månaden. Som ni säger så går det upp och ned med humöret och det är nog inte alldeles ovanligt med en tomhetskänsla när man är klar med ett omfattande arbete. Nu känns det i alla fall bättre igen och de senaste dagarna har jag fått upp farten på nytt.
Tobias och Blixa: Det har ju kommit en del böcker till försvar för "introverta" människor på senare tid och jag har kommit fram till att jag just är av den introverta typen såtillvida att jag gärna umgås med människor men bara kan uppskatta samvaron om jag samtidigt kan dra mig tillbaka i ensamhet när jag så vill. Jag behöver heller inte alltid ha människor omkring mig för att trivas. Beteckningen är som alla beteckningar en förenkling, men jag kan nog som Tobias tycka att sådana indelningar kan vara användbara för reflektion så länge man tar dem för modeller och inte för absolut verklighet. Just sentida skrivande om de introverta tror jag kan hjälpa många att inse att de inte behöver känna sig "onormala" för att de inte ser frotterande på en Finlandsbåts dansgolv som den optimala lyckan. Den extroverta livsstilen blir gärna dominerande i reklam och populärkultur. Otillräckligheten som många kan känna inför detta ideal tror jag tjänar ett syfte för konsumtionsindustrin, men den diskussionen kan vi fortsätta senare.
Jag haller med att det kan vara anvandbart att anvanda introvert/extrovert som beteckningar for drag hos individer. Men, jag tycker fortfarande att sadana forenklingar inte bor anvandas for att i breda svep klassificera manniskor, helt enkelt for att vi ar mer komplicerade an sa och det darfor skapar en falsk kansla av kunskap.
ursakta for att ga "off-topic", vill nagon fortsatta konversationen sa kan ni na mig pa ph@gmail.com
/Blixa
Blixa: Du har alldeles rätt i det du säger och jag vet att man i sammanhang där jag gjort personlighetstester har varnat just för att börja klassificera sin omgivning. Snarare ska modellerna ses som ett personligt verktyg för ökad förståelse. Inte desto mindre kan indelningen introvert / extrovert ses som användbar med dessa förbehåll. Jag kan tänka mig att skriva ett separat inlägg om sådans saker senare för fortsatt diskussion eftersom just klassificering - "benämning", kontra verklighet är ett bärande tema i romanerna.
En sak till: jag menar inte på något sätt att kritisera mina testläsare med mitt inlägg, det hoppas jag att alla förstår. Tvärtom är de till stor nytta.
Hastighet och kvalitet går ofta hand i hand. Men en "slow book"är nästan alltid betydligt intressantare än en "fast novell".
Ibland händer det att jag läst hyfsade böcker som inte givit mycket alls. Sedan kommer en bra bok som blir en del av livet.
Jag skriver ibland texter/presentationer/åsiktsförklaringar i mitt jobb. Att låta andra (oftast kollegor) läsa den och kommentera gör att slutresultatet blir bättre än jag trott från början.
Jag är otroligt fascinerad av hur du lyckas hålla ihop alla trådarna till en väl spunnen väv.
Tack ska du ha, Kristoffer. Jag hoppas att denna tredje bok knyter ihop ännu fler trådar där Slaktare små snarare startade nya.
Skicka en kommentar