För att lugna dem som eventuellt oroades av mitt förra inlägg så kan jag berätta att jag under den senaste veckan åter har levt glada dagar med mitt redigeringsarbete och säkert utbytt ett trettiotal mail med min testläsare Axel Henriksson. Jag har nu tagit mig igenom den andra redigeringsrundan med Vredesverk och påbörjar den tredje. Detta varv tänkte jag fokusera på de strukturella problem i kapitlen som textläsarna påpekat, dvs att det ibland går för fort, är för oklart, pratas för mycket, uttrycks för lite känslor etc. Från deras kommentarer har jag ställt upp en arbetsplan för varje kapitel över vad jag ska se över och åtgärda.
Denna gång är klockan 2.13. Ännu en natt vaknar jag med huvudet fullt av idéer som jag måste skriva ner. Redigeringsarbetet föder förstås ofrånkomligt tankar om den fjärde och avslutande delen i serien. Den här gången blir jag lite orolig eftersom mina idéer ur sömnen uteslutande handlar om hur olika personer skulle kunna ända sina dagar. Jag ser framför mig hur inte mindre än fyra personer skulle kunna ges ett följdriktigt slut och då rör det sig inte om bifigurer. Jag säger "skulle kunna" därför att jag inte bestämt mig för att omsätta dessa idéer i text, men naturligtvis skriver jag ner dem.
Blodtörsten är lite ironisk eftersom jag minns att mitt första förlag Järnringen tyckte att jag var för snäll mot huvudpersonerna i Svavelvinter och föreslog att jag skulle kunna ta livet av exempelvis Grisselhår. Naturligtvis lät jag dem inte bestämma över den saken, men nu när det närmar sig slutet så har jag snarare tankar på vilka som måste finnas kvar. Man talar om "plot immunity" - personer som är helt nödvändiga för handlingen, men faktum är att jag egentligen bara behöver hålla liv i ett par av varelserna till seriens absoluta slut såsom jag har tänkt det. En del andra måste vara kvar fram till respektive klimax mot slutet men är därefter obehövliga.
Redan i Vredesverk kommer ni att erfara hur leden tunnas ut en smula. Det innebär inte att alla som lämnar berättelsen dör utan lika gärna kan de ge sig av någon annanstans där vi inte längre följer dem, ibland till riktigt sympatiska öden, lite som Baldyr Brummare efter Svavelvinter (även om jag har funderingar på att låta honom komma tillbaka - inte helt beslutat ännu). Hur som helst så ska ni inte grubbla för mycket eftersom jag nog kommer att skona en del gamla trotjänare bara för att jag gillar dem.
Grisselhår var förresten en av dem jag drömde om ...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Nej, Grisselhår hoppas jag verkligen är kvar till slutet :)! Förstår inte varför karaktärer måste avlivas i längre serier för att hålla dramatiken uppe...skulle inte ha något emot ett genomlyckligt slut, där samtliga når någon slags lösning på sina livsproblem - hittar sin flock, blir fri från demonen i magen, slipper odödligheten, försonas med skeckerblodet etc. Det vore nästan det mest oväntade och kontroversiella :).
Anonym: Nädå, jag ska inte avliva någon bara för att göra det fast jag lovar inget i något enskilt fall. Det är trots allt krig och oförsonlig kamp på liv och död mellan dem som vill behärska Trakorien och konfluxen.
På sjuttiotalet så hade Shagul insett att hans maktbegär bara är resultatet av en kärlekslös barndom och försonats med sina fiender på slutet - lite som i Dunderklumpen. Man hade tagit varandra i hand, sjungit "We shall over come" tillsammans och stått i ring runt konfluxen så att alla kunde bli delaktiga. Dessvärre är jag uppväxt på sjuttiotalet och sådant står mig upp i halsen sedan dess ...
"Det är ett sorgespel, kära du ... Och då måste nån dö i slutet. Helst alla utom en och kanske den också."
Känns citatet igen?
Ulrika: Hmmm, utan att googla då ... låter lite som mumintrollet?
Jo, Farlig midsommar. Det är bra att vara beläst. :-)
Mumintrollböckerna är bland det bästa jag läst. Stora inspirationskällor!
Kom att tänka på ord av dig från februari 1987, "Varför skulle en konstruktör vara immun mot sina figurers häxkonster?" Skona den som ber snällt... ;)
Fredrik: ... eller den som trollar sig undan.
Tänker på olika skäl att döda sina karaktärer.
Man kan vara eländigt trött på en och vilja försäkra sig emot risken att tvingas skriva mera om den någonsin igen. (Holmes-döden.)
Man kan offra en favorit tidigt för att höja spänningen och visa läsarna att man menar allvar: att ingen av deras favoriter går säker. (Garth Ennis gillar det här.)
Man kan vara svag för att skapa nya sidokaraktärer och behöva rensa i ogräset ibland för att inte intrigerhärvorna skall växa sig alltför ohanterliga. (Vi tittar på dig George R Martin...)
I Hollywood gillar de att låta onda karaktärer ångra sig och bli snälla, men kan ändå inte låta personer med för mycket på sitt samvete leva vidare i handlingen, och lösningen blir då att de får sona sina slemma dåd genom att offra livet. (Darth Vader)
Och ibland konspirerar handlingens logik och karaktärens drivkrafter till att skicka ner den i en återvändsgränd där döden blir den enda rimliga utgången. Jag har själv varit med om det i rollspel. Även om det känns sorgligt kan det vara mycket dramatiskt tillfredställande. Låter som om det är sånt du funderar på?
Själv hade jag tänkt låta en av mina karaktärer sona mordet på en annan med en lagom självuppoffrande heroisk död, men efter viss eftertanke (och tjat från min sambo) lutar jag nu åt att låta båda leva. Den ena i sjukhussäng, den andra permanent psykotisk med ormar i håret i tunnlarna under Slussen.
Elysseus: En intressant genomgång och om något så gör jag mig väl skyldig till GRRs vildvuxenhet ibland. Jag har aldrig känt behov av att ha ihjäl folk bara för sakens egen skull utan det ska i så fall vara följdriktigt till intrigen.
Jag har ofta funderat över varför vi läsare/tittare fascineras av döden - jag menar se på alla deckare. Samtidigt så är det svårt att tänka sig exempelvis "De sju samurajerna" eller "Jag Claudius" utan att folk går åt till höger och vänster trots att inget av dessa alster fokuserar på action eller våld.
Trakorien inför den femte konfluxen är som sagt en väldigt konfliktfylld tid där mycket står på spel. Eftersom förebilderna är renässansens Italien och republiken Rom så ligger det dessutom nära till hands att skaffa undan sina konkurrenter. Persongalleriet saneras faktiskt en del i "Vredesverk", men långt ifrån alla blir av med livet (även om en del av dem kanske hade föredragit den utvägen).
Det finns ju ingen anledning att nacka sina figurer bara för att. När någon tjänat ut sin roll, gjort sitt för handlingen, kan man alltid använda det gamla isländska: Sveitur är därmed ur handlingen.
Skicka en kommentar