För Albert Camus var Sisyfos arbete en metafor för det meningslösa i hela människans existens och strävan även om han hävdar att kungen kan vara glad att alls ha något för händer. Den amerikanske filosofen Richard Taylor menade att Sisyfos arbete skulle vara mindre meningslöst om han faktiskt fick skapa något, exempelvis ett tempel uppe på berget av sina stenar. Kreativitet har potential att bli sin egen belöning.
En recensent av Svavelvinter ställde nyligen den berättigade frågan vad mina romaner egentligen handlar om. Han sade sig sakna "en viss substans, ett påstående, ett statement". Jag tänkte, om inte besvara så i alla fall försöka belysa saken.
I en nattlig dröm föreslog jag mig att mina trakoriska romaner handlar om huruvida det är möjligt att leva utan manus. Något svar har jag inte och kanske stör just detta recensenten. I romanerna försöker jag snarare undersöka frågan ur olika perspektiv eftersom det är något jag själv ofta funderar på. Förmodligen gör Sisyfos det också om inte hans sten har nötts ner till grus vid det här laget.
Ett manus innehåller dels scenanvisningar om hur pjäsens värld är beskaffad, dels roller och dels instruktioner för hur dessa roller ska spelas.
Scenanvisningarna
"Men vet någon egentligen hur världen är beskaffad och hur kan vederbörande i så fall veta?"
Sådant handlar ontologi och epistemologi om - två av filosofins gamla parhästar.
"Tjafsa inte! Scenen beskrivs i manus och manus har skrivits av folk som säger sig veta, exempelvis präster, filosofer, vetenskapsmän, politiker och kolumnister."
Kanske har någon eller några av dem rätt eller så är det som professor Van Harvey vid Stanfordsuniversitet säger i senaste numret av "Philosophy Now" (nr 98, 2013):
"What these diverse religious and metaphysical systems express is the human attempt to antropomorphize, to humanize, the vast and mysterious Universe in which we exist. Religion represent the deepest wish of the human heart to believe that the world is not ultimately indifferent to the aspirations and hopes of humankind. <...> We want to think with Plato and Hegel that the pattern of our finite reason is congruent with some deeper infinite Reason, that the finite logos participates in some eternal Logos which is the ground of all that is."
Eftersom mina romaner handlar ganska mycket om språkets förhållande till verkligheten är en alldeles särskild fråga i sammanhanget huruvida man kan uttrycka något som är "sant" om världen och faktiskt om begreppet "sanning" i sig har någon egentlig betydelse. Dvs kan manus ens skrivas och orden antas representera något med motsvarighet i verkligheten? Den amerikanske filosofen Richard Rorty som jag just läser menar att så inte är fallet. Språken har för honom främst en mellanmänsklig funktion, de är användbara verktyg vars koppling till en yttre verklighet är konstruerad. Wittgenstein skulle använda ordet 'språkspel'.
Rollerna, replikerna och instruktionerna
Antag ändå att vi faktiskt kan uttala oss om verkligheten. Kan en människa därifrån dra slutsatser om hur hon bör handla och vilka repliker hon bör uttala? Återigen kan man förstås följa givna instruktionerna. Problemet är bara att så många vill ge direktiv om hur man ska vara, vad man ska göra och hur man ska tala, direktiv som ofta är oförenliga. Man behöver bara följa en debatt på TV och sitta igenom några reklaminslag i pausen för att få en mängd förslag, så många att man ofrånkomligen själv måste välja.
På vilka grunder kan en moralisk grund byggas? Ur Sisyfos perspektiv kan man ställa frågan om vi överhuvud taget är förmögna att utföra någon handling som är meningsfull i varaktig mening. Eller som Richard Taylor frågar: "Look at a busy street any day, and observe the throng going hither and thither. To what?" Filosofen David Hume menade redan på 1700-talet att steget från "så här är det" till "så här ska ni göra" är omöjligt.
Den trakoriska kopplingen
"Vänta nu!" säger romanläsaren. "I Trakorien finns det gudar. De har skapat världen och bestämt hur allt ska gå till. Dessutom är deras värld rent fysiskt uppbyggd från språket."
Jo, men Shagul ställer frågan om människan måste lyda gudarna, om inte blind lydnad utplånar människan som fri varelse. Dessutom: låt vara att världen är skapad, att gudarna definierat en moral och att människans sinnen faktiskt ger inblick i världen såsom gudarna skapat den. Ger detta en "verklighet"? Vad finns bortom gudarna? Tänk om de bara är en slags superföräldrar bortom vilka samma tomhet gapar. Tänk om de bara är påhittade varelser i en berättelse?
Jag själv då? Jag vet som sagt inte heller, men om jag är Sisyfos så får mina romaner bli templet jag byggt. Någon mening finns kanske inte, men jag kan i alla fall stå svettig vid sidan av mitt verk, titta på det och tänka "Det här har jag byggt!" Det är inte så illa.
13 kommentarer:
Att leva utan manus…
Är det inte det posmodernisterna hävdar att vi alla gör? (Eller borde göra? Det är alltid svårt att veta exakt vad posmodernisterna tycker eftersom det inte finns några postmodernister, särskilt enligt dem själva. Kanske hävdar de att vi skriver våra manus själva, och kan byta om vi vill.)
När jag läser dina böcker får jag intrycket att det är möjligt, om än mycket svårt. Men att strävan är korkad eftersom den bara kan göra tillvaron tom och meningslös om den mot förmodan skulle lyckas. Vår egen värd är full av prospekt på livsprojekt, långsiktiga livsmål som lovar att göra oss lyckliga och tillfredställda, som är tomma och värdelösa. Den som försöker bli en Riktig Man genom att bli bra på att slåss kommer vare sig att bli lycklig, trygg eller tillfreds med sig själv. Vi uppmanas också att söka lyckan genom att vinna tävlingar, genom att shoppa, genom att bli snygga … allt detta är skitdrömmar eftersom de inte innehåller något som faktiskt kan uppfylla det som utlovas. Därmed inte sagt att det inte finns någon glädje i att vinna slagsmål, vara åtrådd av andra eller köpa en ny riktigt läcker skärbräda. Det gör det naturligtvis. Däremot ger det inte tillvaron mening, vilket är vad som utlovas i reklamen.
Jag tänker på Göran Häggs uppmaning till författare som vill skapa spänning: gör tydliga regler, meddela dem till läsaren, och följ dem samvetsgrannt; inget är mer ospännande än en berättelse där "vad som helst" kan hända. Det ligger i vår natur att se mönster. Våra hjärnor kräver mönster av tillvaron. Att leva utan manus låter som att avsäga sig deltagandet i allting sådant. Men varför skulle subjektet isåfall vilja något överhuvudtaget? Shagul kan lyckas "hoppa av". Men jag tror att det är en jakt på vind, en fåfänga, ett skitprojekt som bara kan göra honom olycklig.
Elysseus: Jag ser tre förhållningssätt: (1) att hävda att något specifikt manus gäller med någon slags objektiv giltighet (såsom religioner och historicism men i viss mån också vetenskap), (2) att hävda att inget manus är objektivt givet och heller inte behövs. Allt är lika giltigt / sant / bra såsom åtminstone en del utpekade postmodernister hävdat, dvs en relativistisk / nihilistisk hållning, (3) att välja att följa ett manus utan att påstå att det är objektivt givet. Vanliga lagar, trafikregler och FN:s deklarationer om mänskliga rättigheter skulle vara exempel på det senare.
Personligen lutar jag åt den tredje lösningen, men är inte övertygad om att den är bäst. Jag läste en religionspsykolog som hävdade att 80% av alla en medelålders människas problem försvinner om hon blir frälst - detta helt oberoende av om religionen är sann eller ej. Jag tror alltså att religion och andra övertygelser kan vara psykologiskt fördelaktiga och kanske till och med sociala förutsättningar för ett komplext samhälle. Ändå har jag svårt att köpa dem som objektivt giltiga.
Jag instämmer i Göran Häggs råd och tycker att de är förenliga med ståndpunkt 3. "Vad som helst kan hända" är verkligen ingen bra lösning och exempelvis tycker jag att "Terror på Elm Street"-filmerna faller på det. Monster måste ha lagstadgade svagheter såsom vitlök och krucifix!
Allt behöver dock inte vara lika bra bara för att objektiva riktlinjer förkastas. Socker smakar mig bättre än aska och en sticka i fingret känns obehaglig rent subjektivt helt oberoende av om det skrivits i manus. Jag säger inte att vi ska leva utan mönster men att vi kanske ska vara medvetna om mönstren som skapade utan att hävda dem vara objektivt sanna.
Vad gäller Shagul så kan jag tänka mig att han utgår från att hans uppror är dömt att misslyckas men ändå ser ett värde i det. Kanske kommer han att krossas, men inte besegras. Att för en tid ge berättarna fingret kanske är hans Sisyfostempel.
Kanske kunde man alternativt säga att böckerna handlar om tillvarons mönster: huruvida de finns eller är skapade, vem som bestämmer över dem och vilken frihet vi har gentemot dem.
Sedan är de förstås en skröna ;-)! det här var ett försök att ringa in idéinnehållet.
Tack för ett fint blogginlägg Erik!
Jag tänkte att jag i kommentar till ditt inlägg skulle nämna Humes argument om "bör" och "är" (ought/is) men du hann före. Jag får istället tipsa om John Searle som i motsats till Hume menar sig kunna härleda normativa påståenden ur faktapåståenden i sin "How to Derive 'Ought' From 'Is'".
I de gamla rollspelardagarna så brukade vi spela helt improviserat 50% av tiden. Det är kanske inte att leva utan manus i någon djupare betydelse, men det kändes åtminstone som att leva utan manus. I ett av mina band så spelar vi bara improvisationsmusik. Även där uppstår känslan av att leva utan manus. Jag läste en artikel om livets mening för några år sedan. Jag minns inte vad filosofen hette men han gjorde också en jämförelse med Sisyfos. Hans poäng var: livet är meningslöst men så länge vi inte inser det så är allt frid och fröjd. Vi har inte det historiska perspektivet på tillvaron så vi ser inte att allt vi någonsin kommer att bygga upp kommer att gå under. Alla våra avkommor kommer att dö ut. Givet vårt finita perspektiv så kommer vår strävan te sig meningsfull för oss. Så länge Sisyfos inte vet att han aldrig kommer att kunna placera stenen på bergets topp så kommer hans strävan att upplevas meningsfull. Kanske är upplevelsen av att leva utan manus det viktiga, även om vi i verkligheten följer manus. Är det kanske det som är problemet för dem som skadats av det höga språket? Illusionen av att vi inte följer manus rämnar och det är därefter omöjligt att uppleva att han/hon lever utan manus.
Som vanligt en mycket intressant och tänkvärd reflexion!
När det handlar om att berätta om att bygga en moral utan manus är du i gott sällskap, där har vi ju t.ex. Brott och straff av Dostojevskij, där denna fråga diskuteras.
En ståndpunkt, vad gäller moral, kan ju vara det är medfött att vara moralisk (t.ex. Luther menade ju detta- han motsatte sig att det fanns en specifik kristen moral, det var allmänmänsklig moral). I dag läste jag lite av samma sak på DN:s hemsida ( http://www.dn.se/insidan/vi-fods-med-en-kansla-for-moral/ ). Det är klart, när man kommer till vissa personer i Trakorien så kan man betvivla om denna teori skulle kunna gälla där. Eller så föds man även där med en känsla för moral, men Kastyke "hjälper en att bli av med den".
Kristoffer S: Jag ska kika på Searle.
Intressanta synpunkter om mening och manus. Jag har ibland lutat åt att behovet att söka en mening i sig är ett skapat behov eller kanske en bieffekt av vårt tänkande. För egentligen är det ju inget som säger att bara det som består för evigt har ett värde. Det flyktiga kan ju ha sin egen skönhet som du i din improviserade musik säkert har känt.
Samtidigt tror jag att vårt ständiga sökande efter mönster ger en evolutionär fördel. Jag läste en artikel om autism häromdagen som gav mig en del intressanta idéer. Autister av vissa typer kan tydligen inte se sammanhang som andra och det kan ibland vara en fördel men oftast ett handikapp rent funktionellt. Jag satt och funderade på om någon av personerna i romanerna kunde ges autistiska drag.
Fredrik: Det känns som som du antyder att moral inte bottnar i ett godtyckligt, relativistiskt väljande av rätt och fel därigenom att vi som människor trots allt är bundna vid vissa preferenser och viss funktionalitet rent biologiskt. Dvs, vi kan bara ta in intryck och värdera dem genom de sinnen vi faktiskt har, vi känner basal lust och olust på ganska gemensamma grunder (okej, det finns alltid avvikare).
Å andra sidan kanske moral är just de sociala mekanismer som ska få oss att frångå rent biologiska och privata preferenser, dvs jag ska inte bara ta något jag vill ha, slå dem jag är arg på, låta främlingar ligga skadade utan åtgärd etc. Även i dessa fall borde olika moralkodex tjäna vissa sociala grundbehov och ha gemensamma mönster. Steget därifrån till att köpa ett färdigt kristet / muslimskt / kommunistiskt eller annat paket med allt de medför tycks mig dock långt. Dock tror jag att friheten ligger mycket i att vi trots allt har det ganska bra i vårt nutida samhälle. Så snart det kärvar, exempelvis i krig, blir moralen striktare.
Verkligt intressant vore att spekulera i om vissa moraliska principer borde vara gemensamma för alla intelligenta varelser oavsett om de kommer från olika planeter.
Evolution, spelteori och biologisk moral.
Vi föds till moraliska varelser. Vi har starka, medfödda moraliska impulser: ha en moral, följ den själv (någotsånär, med slingerutrymme) och bli upprörd när andra agerar emot den! Exakt vilka regler som gäller är däremot till stora delar kulturspecifikt. Du skall icke blotta din syndiga hals; du skall icke äta skaldjur och klippdass; du skall icke klä dina döttrar i rosa eller giva dem barbieprinsessleksaker!
Somliga kulturer har starka tabun mot oartighet men är mera bejakande inför våld, andra tvärtom. I vissa kulturer blir man icke en riktig man innan man dödat och våldtagit någon från grannstammen, i andra inte innan man fastat en vecka och dansat den hemliga mansdansen.
Men. Rättvisa och empati verkar vara inbyggt. Vi har vissa delar i hjärnan som tillfredställs av rättvisa men smärtas och vredgas av orättvisa. Människor (och apor med, för den delen) är beredda att göra sig visst besvär för att straffa stötande orättvisor, även när de själva inte drabbas, och upplever därvid njutningsfulla rysningar från hjärnans belöningscentrum. Andra delar av hjärnan skapar virtuella reproduktioner av vad som försigår i andra människors hjärnor, och det kan gälla den andra hjärnans känsloläge likväl som huruvida nästa pingpongboll blir en skruv eller en smash. Intressant nog är det bara i vissa delar av hjärnan som det finns en tydlig skillnad mellan egenupplevd smärta och reproducerad andras smärta; andra delar uppfattar bara obehaget. Tror att det även gäller andras njutning och glädje.
Jag är övertygad om att allt ovanstående beror på att vi är evolverade för att samarbeta. Samarbetande grupper har enorma fördelar gentemot singulära entiteter. Spelteorin har tydliggjort hur stridande och konkurrerande strategier utklassas av samarbetande strategier. Problemet med samarbete är att det ger utrymme för parasitära strategier (den som varit medlem i ett kollektiv vet att det så småningom blir tydligt vilka som deltar i höst- och vårstädning, och vilka som alltid råkar vara upptagna) och det är antagligen för att hålla efter såna som våra hjärnor har så mycket verktyg för att genomskåda våra flockmedlemmars avsikter och känslor, samt övervaka deras beteende.
Spelteorin förutsäger att intelligenta varelser från andra planeter också har något slags samarbete. Klingonerna skulle vare sig ha fått någon ordning på sin teknologi eller på några gemensamma satsningar överhuvudtaget…
För övrigt tror jag att improviserad musik är musik med improviserat manus. På samma sätt som ett spontant samtal skiljer sig från en teaterdialog. Våra mönstersökande och mönsterskapande hjärnor kan finna mönstret i ögonblicket och svara på det inom samma mönster, men samtidigt med frihet att skriva om, ändra, fortsätta, byta riktning. Men det är något helt annat än att vara helt utan manus: då pratar vi atonal jazz eller absurdism.
Elysseus skriver om tydliga regler. Jag håller med. Jag läste en gång drygt hälften av Pestens tid av Stephen King. Efter några hundra sidor tankeväckande och spännande läsning kom ett brott mot reglerna - övernaturliga krafter skred in på scenen. Det var bara att lägga boken ifrån sig.
Lite så uppfattade jag nog Bythos också när det begav sig.
Jonatan
King har skrivit en mycket läsvärd bok om sitt skrivande. Läs den. Välskriven, oortodox, tänkvärd, lärorik...
Men King skriver i translika tio-tolv-timmarspass, när han skrev Pestens Tid dessutom full och hög. Han tror att utkast, synopsis, förberedda slut, efterredigering och all annan planerad struktur dödar spontaniteten och gör böcker stela och konstlade. Jag tror att det förklarar varför han så ofta inte får till sina slut ordentligt. Bland annat.
Elysseus: (Om Kings misstro mot planering). Jag förstår vad han menar men håller inte alls med. Den modell jag har hittat är att göra ett skelett för strukturen som samtidigt är tillräckligt vagt för att tillåta spontant skapande i själva skrivandet. Och har han verkligen sagt att redigering är av ondo? Märkligt i så fall.
Jag läste också Kings "On Writing" för ett tag sedan, han efterarbetar nog men lägger kanske inte så mycket krut på det. Litet kosmetiskt putsande bara.
Kom spontant att tänka på Luigi Pirandello, tex pjäsen "Sex roller söker en författare".
Skicka en kommentar