"... Att låna idéer och göra dem till något eget har jag inga problem med men samtidigt kan skillnaden mellan att låna och stjäla vara hårfin. Har du några tankar eller tips?"
Ni läsare vet ju att jag plockar vilt från litteraturhistorien liksom från allt annat jag stöter på. Har det besvärat mig? Nej. Jag ska försöka förklara min syn nedan. Jag kommer för tillfället på fyra aspekter rörande litterära lån/tjuverier: hur man lånar, varför man lånar, hur man ser på litteratur samt mer tekniska aspekter.
Hur man lånar
Första frågan är om man lånar öppet eller låtsas som om man hittat på det skrivna själv. Jag förordar i det fallet öppenhet varvid eventuella anklagelser faller såvida man inte stulit i rent juridisk bemärkelse, dvs för långa snuttar. Personligen tycker jag det är roligt att använda saker i ett nytt sammanhang, exempelvis när Shagul använder repliker från The Bangles "Eternal flame" som lösen på sidan 164 i Slaktare små. Jag är nog min egen störste kritiker i detta avseende eftersom jag aldrig skulle vilja stoltsera med lånta fjädrar.
Varför man lånar
Att försöka låna för att tjäna pengar eller ära är mycket vanligt och något jag inte alls tål. Terry Brooks roman "The Sword of Shannara" är en av de få böcker som jag bokstavligt talat huggit i stycken med en yxa eftersom jag uppfattade den som en skamlös kopia av Tolkien. Överhuvud taget tycker jag att det skrivs alldeles för mycket böcker som bara försöker haka på kända framgångsrecept. Det är väl OK men inget som intresserar mig och mer uttryck för kneg och företagslönsamhet än kreativt skapande. Se nästa punkt. Jag lånar ibland bara för att det är roligt att väva in udda referenser, men ofta för att referenserna skänker en konnotation, dvs en krydda till det skrivna som kanske ökar läsarens förståelse eller upplevelse. Exempelvis brukar jag låta romanernas trollkarlar citera språkfilosofer vars världsbilder de annammat, Shagul - Nietzsche, Uroboren - Wittgenstein etc. DiFolterna har lånat drag av Aristoteles poetik liksom från Paracelsus experiment etc. Det kan bli lite pinsamt ibland såsom när mina testläsare beskyller mig för buskis när jag parafraserar Odyssén eller vill tonsätta en dikt som baseras på Harry Martinsson ;-). Sådant får man ta. Hur som helst så har jag planer på att någon gång när alla fyra böckerna är skrivna publicera mina annotationer för den nyfikne där alla lån och annan kuriosa finns listade.
Synen på litteratur
Jag har alltid sett mig som länk i en kulturell kedja, där det jag skriver eller gör bygger på sådant som gjorts tidigare. Det efterkommande kommer (kanske) på motsvarande sätt att väva in det jag gjort vilket är helt OK. Tanken på samhörighet tilltalar mig mycket mer än synen på sig själv som ett solitärt geni vars idéer kommer från ingenstans (något jag dessutom håller för omöjligt). Jag läser en del av Nietzsche, Wittgenstein och just nu av den amerikanske filosofen Richard Rorty vilka alla delar synen att det som faktiskt kan sägas är beroende av sitt sammanhang snarare än härlett från det objektiva via någon slags kylig logik (på det sätt som Kant, Leibniz, Descartes eller den unge Wittgenstein är inne på). Det vill säga vi lever i ett kulturellt, förmodligen godtyckligt sammanhang vilket vi lika gärna kan bejaka, utforska och söka vidga. Därmed blir även litteratur avhängig sin tid och kultur så att det blir naturligt att knyta an till andra verk. Jag anser att en roman (eller annan konst) får värde när den upplevs och att detta med nödvändighet sker inom en kontext. Sedan behöver upplevelsen inte alltid följa upphovsmannens intentioner, men den måste ha någon slags anknytning till betraktarens verklighet - det är därför vi kan njuta av Shakespeare eller Homeros idag med tolkningar avhängiga vår tid. Just Shakespeare lånade för övrigt hej vilt, men på den tiden hade man en annan syn på upphovsrätt.
Tekniska aspekter
Många har säkert med mig någon gång reflekterat över att romaner bara är serier av bokstäver där varje tecken uteslutande kan varieras på 29 sätt (på svenska). Det innebär att en dator matematiskt sett skulle kunna skriva alla tänkbara böcker och att litterärt nyskapande följaktligen är omöjligt (jag tror att Borges skrev en novell på detta tema). Bekymrar detta mig? Nej, därför att om alla tänkbara böcker skrevs ut så skulle ingen ändå hinna läsa dem så att skrivarbetet ersätts av ett än svårare och mer kreativt urvalsarbete.
Till de tekniska aspekterna hör förstås också juridiken. På senare år har upphovsrätten ifrågasatts. Min syn är att den som utför ett skapande arbete också bör få betalt för det även om ersättningsnivåer och former förstås kan diskuteras. Man kan naturligtvis ifrågasätta upphovsrätt i sig, men då tycker jag att ifrågasättandet kan utsträckas till ägande över huvud taget. Det är en intressant, lång och annan historia.
Illustrationen till detta inlägg är tjuvad från nätet. Jag har inte ritat den själv.
2 kommentarer:
Jag har läst någonstans att litteratur består av en tredjedel verklighet (självupplevd/researchad), en tredjedel stöld (av annan litteratur), och en tredjedel rena påhitt.
Nästan alla ideer har använts förut. Jag gjorde anteckningar inför en historia om övervintrade nazistiska varulvar och veckan efter såg jag True Blood säsong 3 där det finns just sådana. Man är inte så originell som man tror, ha ha. Men TBs varulvar är ändå helt annorlunda än mina, och jag skulle använda dem till att berätta andra historier.
Det är överhuvudtaget svårt att planka utan att tillföra något eget, och ännu svårare att göra det och få något som helst kommersiellt utbyte. Terry Brooks är såvitt jag förstår ett undantagsfall på båda sätten.
Att göra pastischer på sina personliga favoriter tror jag också är en naturlig del av de flesta konstnärliga utvecklingar. Återigen, sällan med lyckat resultat. (50 nyanser av Grey, någon?)
Harry Potter-serien börjar som en väldigt enkel liten mojäng där författaren plockat de tjugo mest använda klyschorna ur ungdomsfantasyns leksakslåda. Men sen växer det och hittar snabbt en helt egenartad röst. Som pigga tonåringar nu imiterar när de drömmer om att bli fantasyförfattare.
Däremot tycker jag att det är sjaskigt när folk plankar sin research utan att ge cred till sina källor. Jämför SVT-produktionen Bibliotekstjuven med UR-dokumentären Bibliotekarien.
Jag tycker att skillnaden mellan att låna och att stjäla i en mer litterär bemärkelse är: man lånar en idé och stjäl många.
Om man lånar idéer frisk, men gör något nytt av det så är det inte stöld. Jag menar att även huvudkonceptet går att låna, men det faller lättare över gränsen. Jag har lite problem med Suzanne Collins Hunger games t.ex, den rör sig just på skiljelinjen av hur mycket jag tycker att man har rätt att göra.
Nästan alla idéer är ju lånade någonstans ifrån, vilket gör fiktion bättre (kanske också rikare). Men plagiat klarar jag mig utan.
Skicka en kommentar