Våroffer 100 år

För hundra år sedan om några dagar, den 29:e maj 1913, uruppfördes Stravinskijs balett Våroffer i Paris. Premiären sägs ha varit en stor skandal där publiken stod upp och skrek för eller emot så att dansarna inte hörde musiken. Detta musikstycke är en av mina största inspirationskällor, lika fräscht och säreget nu som då med sina ideliga taktbyten och nyskapande användning av orkesterns instrument. Stravinskij var dock inte ensam orsak till skandalen, kanske inte ens den mest drivande eftersom stycket var ett beställningsverk till Ryska baletten under Sergej Diagilev som uttryckligen ville ha något överraskande. Lika provocerande för dåtidens publik var förmodligen Vatslav Nizjinskijs koreografi där dansarna stampar, strävar mot jorden och låser sig i obekväma kroppsställningar snarare än fladdrar omkring lätta som fjärilar såsom den klassiska baletten av typen Svansjön dittills hade föreskrivit. Joffrey ballet återskapade uruppsättningen på åttiotalet och den kan ni se på Youtube här. Jag erkänner villigt att det tog mig ett par gånger att vänja mig vid den och då gillade jag redan musiken men nu tycker jag att föreställningen är fantastisk.

För dekor och kläder i Våroffer stod Nicholas Roerich som blivit en av mina favoritkonstnärer just via baletten. Ni kan ta del av Roerichs konst här. Hans namn kommer från Rurik, förmodad viking från Roslagen på 800-talet som grundade Kievriket. Ruriks folk kallades ruser vilket sedamera blivit Ryssland. Roerich tyckte om att måla motiv från dessa tidiga dagar. Konstnären blev nominerad till Nobels fredspris för sina initiativ att bevara det konstnärliga världsarvet.

Våroffer är alltså ett av de musikstycken som inspirerat mig mest tillsammans med Arnold Schönbergs Verklärte Nacht från samma sprudlande tidsperiod före det första världskriget. Båda dessa stycken är tämligen unika. Jag har refererat till båda, tydligast på sidorna 326-328 i Slaktare små där det bland annat finns direkta citat från Richard Demels dikt på vilken Verklärte Nacht baseras.

Helt oavsett vad man tycker om dessa musikstycken så tilltalar mig ansatsen bakom dem. De sneglar inte på kutym, försöker inte kopiera det redan hyllade, försöker inte ställa sig in hos en tilltänkt publik och det finns ingen kommersiell baktanke inbyggd i verken utan de följer sin egen idé och är sig själva - sedan får det bära eller brista. Jag kan se samma inställning hos exempelvis Tom Waits musik. Överhuvud taget respekterar jag denna ansats och egentligen bara den och har följaktligen försökt tillämpa den i mitt eget skrivande.