Bruno blev nästan femton år gammal och inte mycket i hans kropp fungerade som det skulle längre utan avskedet var ofrånkomligt. Så sent som i somras gick han vilse i skogen och eftersom han varken såg, hörde eller hade väderkorn längre så vimsade han iväg och ut på en väg där en vänlig själ plockade upp honom. Några timmar senare kunde jag hämta honom hos polisen varvid han mötte mig med en min som sade "Och vart tog du vägen då...?"
Han var det lojalaste djur jag har haft, följde mig alltid från ett rum till ett annat och låg vid mina fötter medan jag satt och skrev. Det är med djur som med mycket annat av livets bitterljuva: Man kan avstå besväret men kommer aldrig att veta vad man missade. Bruno fick somna in helt odramatiskt, på sin egen hundbädd medan jag klappade honom. De sista upplevelserna blev en skogspromenad och några bitar falukorv.
Bruno lever kvar i mina böcker som förebild till två varelser, jägaren Dubert i Svavelvinter och hunden Brun i den kommande Vredesverk:
Medan kungen väntade på besked reste sig ur skuggorna av en vagn en stor och raggig stridshund som med sänkt huvud betraktade främlingen. Den var av molossertyp med massivt huvud, skrynklig i nunan som ett sviskon. Arn Dunkelbrink förbannade att han lämnat sina vapen nedanför kullen när besten började röra sig mot honom. Ändå föreföll djuret inte hotfullt och man märkte på stegen att dess ålder var långt gången. Nu pendlade svansen tungt från sida till sida och när kungen satte sig på huk lade besten sitt jättelika huvud i hans knä. Den slängde några gånger med tungan mot hans händer och ansikte varpå den luggslitna kroppen tumlade över på rygg för att bli kliad.
”Brun”, sade kungen och rev djuret vid revbensfogen som förr. ”Gamle Brun, är du fortfarande vid liv din rackare! Vad gör du här i obygden?”
Nu var Bruno ingen stor molosserhund, men han insåg aldrig sin begränsning utan gick i krafts dagar till attack mot vilken annan hanhund som helst.
Vila i frid gamle kompis!
4 kommentarer:
Det lät som en fin hund. :)
Det låter som en otroligt bra och fin hund! :) Vill gärna citera en person från min bok (som ej är färdig). Det är hans förklaring till ett barn efter ett krig;
"Tro mig, de har det bra därborta. De vandrar på otaliga stigar som ständigt leder till nya stigar och nya äventyr. Bland höga träd som sakta vajar i en mild bris, på mjuk grön mossa kan deras fötter sakta vandra. I djupblått vatten kan simma outtröttliga och aldrig känna sig törstig. De kan leka, skratta, fnissa, springa, ingen smärta följer dem dit. De är lyckliga, tro inget annat. Vad du än gör, le åt att de inte känner smärtan, skratta åt de minnena du har fått tillsammans med dem. I sorgens stund, sträck på dig, det är precis det de vill, var deras stolthet. " Det kanske är en liten tröst, om inte, så beklagar mig sorgen för din hund!
Tack ska du ha Annaklara!
Det var tråkigt att höra. Minns det som en rätt social krabat när man var på besök, även om det inte rådde något tvivel om i vems revir man var. ;-)
Skicka en kommentar