fredag 20 december 2013

Det svåra som spegel

I gymnasiet kunde jag av ren fåfänga plöja svåra böcker för att imponera på lärare och kamrater. Särskilt minns jag ett tillfälle när min biologilärare ryckte av mig en bok med orden "Vad är det för skräp du läser?" och det var Herman Hesses 'Glaspärlespelet'. Jag läste också Nietzsches 'Så talade Zarathustra' utan att begripa särskilt mycket, något jag förstås inte medgav då.

Nu, fyrtio år senare, läser jag åter Nietzsche, men inte längre för att imponera utan för att det roar mig. Inte så att jag alltid håller med honom, tvärtom kan den gamle preussaren kläcka ur sig de mest häpnadsväckande dumheter*, men han är alltid kompromisslös, idérik och verkar skriva precis vad som faller honom in med säker stilistik och träffande metaforer. Förstår jag honom då? Till viss del kanske. Detsamma gäller annat jag läser med betydande tuggmotstånd, exempelvis Wittgenstein, Richard Rorty, Bourdieu, Chomsky, Lyotard, John Searle, Immanuel Kant (som jag stångat pannan blodig mot), Edmund Husserl och Platon.

Den fråga jag kommit att ställa mig är: Varför läser jag böcker som jag bara förstår till kanske fyrtio procent och hur kan jag finna det givande? Att imponera känns inte längre aktuellt och riktigt bildad blir jag nog aldrig, därtill har jag för dåligt minne och läser alltför sakta.

Min slutsats ligger i att dessa svåra böcker fungerar som buckliga speglar; mina egna tankar studsar mot texterna och ges ny, oväntad riktning, ljusknippen från sidor skrivna till helt olika böcker interfererar så att nya berättelser uppstår. Jag är en kaklun som samlar bitarna och sätter dem samman till något nytt. Det viktiga är att böckerna katalyserar mina funderingar, detta oavsett om jag har förstått deras innebörd eller inte, bara genom att de sätter fart på tanken. Faktiskt kunde en bok därmed vara givande även om jag som läsare helt missförstått intentionen - i detta avseende kan jag stödja den postmoderna nedtoningen av författarens betydelse. Det blir som scenen ur Disneyfilmen om Den lilla sjöjungfrun, där Ariel samlat skatter från ytan vars användning hon helt har missförstått men som ändå är henne värdefulla.

Jag kan läsa enklare bladvändare också som avkoppling, bara de är bra skrivna, men läsningen blir sällan lika aktiv, eftersom berättelsen ligger där färdig att avnjutas utan att tvinga mig till ständig reflektion - dessa böckers ram håller en tavla snarare än en spegel. Samma sak gäller film, dataspel och musik. Jag ser hellre en film som jag kan gå och fundera länge på än de förströelsefilmer som idag drar in mest pengar, och jag lyssnar gärna till för mig okänd musik ur så gott som alla genrer. Vissa litterära böcker kan ändå ge ett djup som motsvarar de filosofiska texterna genom att de så skickligt målar en komplex stämning eller miljö att bilden i sig fungerar som en närmast bottenlös spegel. Några exempel är för mig böcker av Tove Jansson och Shaun Tan, liksom Lennart Hellsings barnböcker. Böckerna om Harry Potter är som jämförelse alltför "färdiga" för att vara intressanta enligt min mening. Samtidigt är upplevelsen beroende av tidigare erfarenheter och läsande - det påfyllda som böckerna ska spegla - och jag kan förstå att Harry Potter ger yngre läsare en klangbotten som motsvarar mina första läsupplevelser (eller serietidningar).

Vad gäller mina egna romaner så hoppas jag att de väcker tankar och bilder hos läsaren snarare än bara fungerar som stundens förströelse. Jag skriver hellre speglar än tavlor.


* Något ganska dumt läste jag igår i 'Den glada vetenskapen', där Nietzsche säger följande: "Risdieten leder emellertid också, som en subtilare efterverkan, in på tanke- och känslobanor som verkar narkotiskt. Det stämmer väl överens med detta att de som uppmuntrar narkotiska tanke- och känslobanor, som de bekanta indiska vishetslärarna, just hyllar en diet som är rent vegetabilisk och vill göra den till rättesnöre för massan: på så sätt vill de framkalla och öka det behov som de är i stånd att tillfredsställa." Vegetarianernas agenda fick plötsligt en helt annan dimension!

Däremot hittar jag sällan belägg för att Nietzsche skulle utgöra ett medvetet förstadium till tysk nationalism, även om han kommit att användas för detta syfte. Han häcklar ständigt sin tyska samtid. Följande ur samma bok tyckte jag var ganska kul: "Europa hade över huvud taget inte blivit genomsyrat av kristendomen om inte kulturen i söderns antika värld gradvis hade barbariserats genom en alltför stark inblandning av germanskt barbariskt blod."

9 kommentarer:

Henke sa...

Jag känner igen det här från mitt aningen mer alldagliga äventyrsskrivande när vi t.ex. rollspelar Konfluxsviten och där jag tar mycket inspiration från "speglar" i form av diverse underliga filmer uppblandat med dina romaner (läser annars alltför sällan böcker).

Kristofer Pettersson sa...

Tankvärt skrivet. Jag känner stor tvekan över hur jag ibland alldeles för lättvindigt tillåter mig själv att söka ytliga nöjen som inte lämnar större avtryck än den förlorade tiden lyckades lämna. En djupare och lite mer krävande bok är oändligt mycket mer givande än majoriteten av alla filmer jag sett till exempel.

Fredrik Kjällbring sa...

Bra skrivet, som alltid. Jag känner igen mig en hel del i det du skriver. Nietzsche är fascinerande att läsa, man hittar alltid något man älskar i det han skriver, men strax efter något man avskyr, men intressant ändå. Det han skrev om vegetarianer var väl mest ett angrepp på den forne vännen och idolen Wagner som blivit vegetarian (faktiskt genom Nietzsche).

Fast preussare? Var inte Nietzsche mer sachsare?

Erik Granström sa...

Fredrik: något man älskar - något man avskyr är en bra karaktäristik av Nietzsche och de två omdömena växlar friskt utan att han egentligen någonsin blir tråkig. Jag använder ofta Nietzsches porträtt av den egensinnigt starke mannen med "vilja till makt" när det gäller Shagul och där kommer lika mycket de frånstötande dragen till användning.

Jag kände till att N först älskade och sedan avskydde Wagner men inte det där med vegetarianismen.

Och sachsare, visst, men var inte sachsen en del av Preussen när han föddes?

Fredrik Kjällbring sa...

Jo, faktiskt så var Nietzsche vegetarian när han träffade Wagner (och fick en utskällning på grund av detta), och fick Wagner att bli vegetarian. Däremot ändrade Nietzsche sig. Förövrigt finns i "Den glada vetenskapen" en av de finaste aforismerna Nietzsche skrev, den om sin brustna vänskap till Wagner- "Stjärnvänskap".

Nu skall vi kolla upp så det inte blir fel. Nietzsche föddes i Röcken i kungariket Sachsen (dagens bundesland Sachsen)men flyttade vid fyra års ålder till Naumburg i den preussiska provinsen Sachsen (del av dagens Sachsen-Anhalt). Hans utbildning skedde i Preussen, men det är nog lite tveksamt att kalla honom preussare- tysk vore bättre om han inte avskydde det. :)

Erik Granström sa...

Fredrik: Visst - jag tog det från Wikipedia och ska inte argumentera ;-).

Tobias sa...

I en bok av Carl-Göran Ekerwald: Nietzsche, liv och tankesätt, skrivs om Nietzsche att hans önskan var att kulturen skulle återuppliva det dionysiska i konsten och att detta skulle förnya vår livssyn. Nietzsche menade inledningsvis att Wagners titaniska operor representerade detta, men tappade respekten för Wagner när denne i operan Parsifal hyllat de kristna kyskhetsidealen. Han irriterade sig också på att Wagner låtit musiken underordna sig orden, texten o d, som inte kan förmedla känslan på det sätt som musiken kan.

Sedan har vi ju det där med hans syster som var en aktiv nazist och försökte framställa sin bror i nationalistisk dager efter hans död, förfalskade hans skrifter m m.

Nietzsche själv avsade sig tidigt sitt tyska medborgarskap, sade sig härstamma från polsk adel och levde som statslös i olika delar av Europa. I flera uttalanden vänder han sig mot antisemitismen. Han visade även beundran för originella och självständiga kvinnor, trots sitt rykte som kvinnohatare. Och i tysk-franska kriget tjänstgjorde han som sjukvårdare där han visade prov på stor förmåga till empati och uppoffring, t o m riskerade sin egen hälsa trots sin känslighet för sjukdomar. Med denna information låter personen Nietzsche knappast som någon proto-fascist. Nietzsche är snarare en livsbejakare och beundrar människor med stark vilja, men verkar inte vara så intresserad av att dominera eller förslava andra, även om han hyser ett slags blandning av medlidande och förakt för s k svaga människor som antar slavmoral.

Erik Granström sa...

Tobias; Tack, en bra genomgång som stämmer med mina intryck och även tillför en del nytt.

Jag har heller aldrig uppfattat N som kvinnohatare även om han ofta uttrycker en gammeldags och nedvärderande kvinnosyn som förmodligen hörde tiden till. Talet om övermänniskan och liknande har jag mer tolkat som maningar till individen att övervinna sig själv - jag ser honom som existentialist. Däremot har han en dragning till heroism och krig som är ganska svårsmält (bland annat).

En sak som jag aldrig har lyckats begripa är hans tal om "den eviga återkomsten". (Apropå filmen "Cloud Atlas" som jag såg igår där temat dyker upp.)

Tobias sa...

Jag är inte säker nu, men temat om "den eviga återkomsten" kan ha att göra med Nietzsches uppfattning om att världen är dionysisk och föränderlig och att den s k "Övermänniskan" är det också, satt i ständig utveckling. Utvecklingen är individuell, eftersom alla gör egna val och upplever olika öden. "Övermänniskan" stagnerar inte som t ex "Den sista människan" utan det dyker hela tiden upp nya vägar att utvecklas på. Nu är jag inte riktigt påläst just här, utan baserar antagandet mer på intuition.

Cloud Atlas låter som en sevärd film. Jag hade inte ens hört om den, men nu antecknar jag i minnet att jag skall se den eller läsa boken vid lämpligt tillfälle.

Annars återstår väl bara att säga God Julgran...ehrr...ström. Äsch titta nu vad jag skrev...För mycket julzombin...Får se upp så att jag inte blir som kung Jul-Ottar...