Trakorisk handbok – synpunkter efterfrågas

Jag träffade min redaktör Ola Wallin på Ersatz förlag i förrgår. Bland annat tecknade vi avtal för Vanderland (som vi redan har korrat tillsammans så det hela var en formalitet), men vi diskuterade också framtiden. Jag har ju lite olika möjliga projekt på gång som ni vet: Death metal-texter till Christian Älvestam, filmmanus, sf-noveller, en Uppsalaroman med arbetstiteln Ursaga m.m.

Specifikt diskuterade vi en trakorisk handbok, en följebok till romanerna med samlat personregister, ordbok, kartor, artiklar om exempelvis Abzulvan, bansikan och Digeta Longa etc. Jag sitter också på ungefär 350 fotnötter till varje roman med dolda citat och anspelningar som jag åtminstone delvis kunde glänta på. Idén kommer mer från Ola Wallin än från mig faktiskt. Nu finns ju Fria ligans världsbok till Svavelvinterspelet, men den är anpassad för spelförhållanden medan skriften vi nu talar om skulle vara just en följeslagare till romanernas värld.

Jag väckte tanken att man skulle kunna köra handboken via crowdfunding, om inte annat så för att testa detta koncept som varken jag eller förlaget använt tidigare. Då skulle man också kunna eskalera företeelser som färgtryck, bättre inbindning, bildmaterial, affischer etc beroende på intresset, alternativt lägga ner det hela om intresse saknas. Tanken är i alla händelser en användbar bok snarare än något slags praktverk. Det blir inte ett litterärt verk i stil romanerna utan primärt en "faktabok", men jag planerar att författa det mesta själv och ta hjälp av Jerry Lasota som skrivit mycket material till Svavelvinterspelet. Han är en skicklig skribent som kan Trakorien lika bra som jag och dessutom har sinne för kuriösa detaljer. Eventuellt kunde jag skriva korta litterära inledningar till kapitlen i stil med "Brior Brådfots resa" från den ursprungliga Trakorienmodulen. Mitt nästa steg är i alla händelser att göra en disposition av innehållet.

Kort sagt: tanken är nyfödd, omvärlden rosenvåt, tryckpressarna ligger hungriga och allt är möjligt! Nu skulle jag vilja veta vad ni tycker om idén, vad ni tycker att en sådan bok skulle innehålla och hur den borde vara utformad.

Drakens flykt

Jag glömde redogöra för hastigheter i gårdagens blogginlägg om mått och vikter så det kommer här. Jag deltog nyligen i en diskussion på FaceBook där trådstartaren klagade på att samma resa i fantasy kan ta olika lång tid. Själv försöker jag oftast beräkna tidsåtgång för resor genom färdsättets medelhastighet, sträckan och olika fördröjningar längs vägen.

Sjöfart
Eftersom Trakorien är ett örike baserat på handel så sker många förflyttningar till havs. Jag brukar utgå från att lastade karacker och karaveller genomsnittligt seglar med drygt 4 knops hastighet dygnet runt, vilket ger ungefär 100 Trakoriska mil eller 18 svenska mil. Sedan lägger jag till en dag för avfärd och en dag för ankomst till hamn. Segelfart har den stora fördelen att fördröjningar och tidsvinster lätt kan åstadkommas genom bra eller dålig vind. Krigsfartyg utom galbaloner seglar snabbare, kanske 6 knop som marschfart för ett smäckert skepp medan en katremass kan komma upp i 20 knop under gynsamma förhållanden.

I den kommande boken Vanderland seglar inte mindre än fyra expeditioner från Trakorien mot Marjura. De avseglar från olika platser, vid olika tidpunkter och med olika hastigheter. Redan innan jag började skriva boken kalkylerade jag dessa resor, eller snarare regisserade jag dem eftersom jag ville att skeppen skulle komma fram till destinationen i en viss ordning. Därav tvingades exempelvis den stegosiska expeditionen med Jarmona av Dagen att vänta i några dygn till Arn Dunkelbrinks stora frustration.

Flygfart
Draken Blatifagus håller en marschfart på 60 km/h under sexton timmar per dygn. Den skulle kunna flyga dygnet runt men gör det inte utan väljer att vila på något moln om det inte är bråttom. Den når alltså ungefär 100 svenska mil på ett dygn och tillryggalade sträckan Marjura-Trakorien på tre och ett halvt dygn i Svavelvinter. I samma bok anfaller draken staden Arhem med överljudsfart, dvs över 1000 km/h (att jämföra med vissa rovfåglar som kan dyka i 350 km/h). Jag trodde på förhand att någon skulle opponera sig mot detta men det slank igenom.

Horndemoner och gripar håller en marschfart på 50 km/h. Horndemoner kan flyga dygnet runt men inte ändra hastighet utan bara falla när de ska dyka. Gripar kan dyka i kanske 200 km/h men orkar bara flyga några timmar åt gången såvida de inte kan glidsegla.

Landfart
Avstånd på land anges ofta i dagleder, vilket motsvarar 2-3 svenska mil eller 12-16 trakoriska mil per dygn beroende på terräng. En häst kan normalt ridas 25 trakoriska mil på en dag - lika långt marscherar militär trupp. Kurirer rör sig betydligt snabbare och byter då hästar längs vägen. I Vredesverk red Praanz da Kaelve 80 trakoriska mil eller 14,5 svenska mil på tio timmar men bytte då häst varannan timme.

Vikter, mått och hastigheter

Jag har funderat på om det vore en bra idé att lägga en tabell över enheter för trakoriska vikter och mått i den sista romandelen, i anslutning till personregistret. Jag försöker vara hyfsat konsekvent vad gäller sådant samtidigt som jag försöker emulera situationen i äldre tider: att mått kunde vara ungefärliga och inkonsekventa och att samma beteckning kunde variera mellan kulturer och städer. Min grundregel är att trakorierna är mycket noga med allt som har betydelse för handel och affärsuppgörelser men mindre noga med "bruksmått". Här är några exempel som används i böckerna:

Längdmått
Trakorisk mil = 1800 m
Pilskott = 250-300 m
Spjutkast = ca 40 meter (avstånd)
Replängd = ca 30 meter (längder)
Dubbelsteg = 150 cm (bara om sträckor som kan vandras eller stegas)
Aln = 60 cm
Fot = 30 cm
Famn = 180 cm (bara i djupled och om längder av rep, tyger, nät och liknande som kan mätas med famntag)

Volymer
Tunna = 150 liter
Skäppa = 25 liter
Kanna = 2,6 liter
Stop = 1,3 liter
Balar = så mycket av en buntad handelsvara som kan bäras av två stuvare

Vikter
Skeppspund = 170 kg (mått för skeppslaster)
Markpund = 8,5 kg
Skålpund = 425 g

Vad tror ni om saken?

Tre trakoriska städer

Jag och Jerry Lasota har ritat kartor till tre trakoriska städer i Svavelvinterspelets nya världsbok. Jag skickade själv just skissen ovan över stenhandelsstaden Soblak på Palamux, en stad där ett par kapitel utspelar sig både i Slaktare små och i Vredesverk. Förklaringarna till kartan får ni vänta på tills världsboken kommer i höst och jag kan nog lova att även bilden är bättre då.

Tidigare har skickat Fria ligan en karta över tempelstaden Isakra där flera av Vredesverks kapitel utspelar sig. Jag har i stort sett använt kartan från de gamla spelen med nödvändiga förändringar.

Den tredje staden som kartläggs är Gaaz Ulul där världsbokens intronovell utspelar sig. Staden är byggd på bergsplatåer med broar emellan i Saphynas gruvdistrikt och delas av en klyfta i "Morgonstaden" och "Aftonstaden". Jerry Lasota ritar efter samråd med mig och efter läsning av novellen.

Skisserna färdigställs sedan av Tobias Tranell.

Veckodagarna

Elias Markstedt frågade mig via Fria ligan vad Trakoriens veckodagar heter och jag skickade svaret nedan som kanske kan intressera fler. Inget är bestämt utan ni får gärna ha synpunkter. Grunden är Elias eget förslag.

"De flesta gudar du nämner dyrkas överallt i Argond och Trakorien men inte alla och fokus varierar mellan trakterna. Jag kan tänka mig att varje veckodag har ett stående tema över Argond (ärvt från imperiet Jorgpagna) men att gudarna kopplade till varje tema kan variera från land till land. Alla dagar behöver heller inte vara kopplade till gudar.

Söndag - Solens dag som du föreslår, oftast representerad av Shamash utom i Valima och Navalima där man av naturliga skäl dyrkar tvillinggudarna som bär solen: Valliman och Drigel. På Mereld dyrkas Tigwalvan denna dag medan Shamash får tisdagen.

Måndag - Månens dag som föreslaget, men eftersom Luvena har en kontroversiell klang och ofta inte omnämns av rädsla för åkallan så kallas dagen ofta bara månens dag i många länder.

Tisdag - Jordens dag. Här tillägnas dagen den naturanknutna gud som är viktigast på platsen, kanske Dumuzi, Marduk eller Anxalis (blir Havets dag då).

Onsdag - Handens dag, dvs tillägnad människans strävan när det gäller handel, hantverk, pengar etc. Kastyke tordes bara dyrkas på Paratorna eftersom ingen annan vill veta av henne.

Torsdag - Kampens dag. Trocuspa som dock har en "facklig" karaktär genom att vara yrkeskrigarnas gud snarare än krigets. Marduk eller Inashtar skulle också kunna komma ifråga här om de inte har dagar redan.

Fredag - Kärlekens dag, och då mer ägnat lust och fruktbarhet än någon slags romantisk kärlek. Inashtar fungerar inte på Paratorna.

Lördag - Kunnandets dag med dragning åt eftertanke, vishet, reflektion och ålderdom. Enki lär vara självskriven för denna dag på de flesta håll.

I Kishatet är alla dagar Shamashi första dag, andra dag etc.

I Ransard så är tisdag Subardas dag och måndagen Friarens dag. De fem dagarna efter tisdag kallas efter Subardas fyra aspekter (motsvarar de högsta gudarna på andra håll): Dumuzi, Inkashi, Inkashea (kärleksaspekten av samma gud), Enkea och Shamsi."

Avfyra svampen!

"Förutom glasflottan från Ljushem utmärkte sig ett par pråmliknande farkoster som ankrat upp avsides de andra. De var lastade med sporkluster från Eniaken, hyferermunkarnas jättelika svampbarriär mot Kargom. Klustren påstods kunna döda en människa på tio replängders avstånd genom att skjuta ut en svärm sporer snabbare än någon kunde uppfatta och med så stor kraft att pansar genomträngdes likt siden."


Ni som spelat de gamla spelen vet att det mellan Kargom och munkstaten Nastrôl växer en jättelik svampmur kallad Eniaken. Hyferermunkarna planterade svampen för flera hundra år sedan för att skydda slätterna från de vilda kargomiterna. Ursprungligen hämtad från kontinenten Akrogal har Eniaken förmågan att skjuta sina sporer med sådan kraft att de genomtränger rustningar. Svampmuren, som uppges vara så omfattande att man inte kan kasta en sten över den, fungerar därför både som fysiskt hinder och som ett effektivt minfält.

Nu när det blir krig på Palamux (liksom på flera platser i Trakorien) så aktualiseras användningen av svampen. Jag har därför snokat lite om vilka mekanismer som skulle kunna fungera. En vetenskaplig artikel beskriver hur en svamp som växer på ko-mockor kan accelerera sina sporer snabbare än en gevärskula för att kasta dem en bit bort. Svampens problem är att sporerna måste ätas upp av en ny ko för att kunna spridas, men eftersom kor inte äter sin egen avföring måste sporerna kastas en bit bort. Sporerna är dock så lätta att de nästan genast stannar av luftmotståndet och därför måste utgångshastigheten vara hög - försök kasta iväg en fjäder så förstår ni problemet. Svampen använder en vattenpistolliknande pumpmekanism.

Vanliga ormbunkar kastar istället iväg sporer på samma sätt som en katapult där en arm spänns genom osmotisk deformering av celler.

Joel Haglund pekade mig till en annan artikel där det hävdas att en enda svamp har växt till sex kilometers diameter under många, många år vilket skulle göra den till världens största och äldsta varelse av dem som hittills upptäckts.

Plötsligt känns Eniaken inte längre så osannolik.


Nedan en primitiv kargomitisk bild som föreställer hur Eniaken anfaller en oskyldig yngling medan hyferermunkar tittar fram genom mycelet.

Kastykes glädje

Pengar och framgång

I Bibelns första Timotierbrev skriver Paulus att "Kärleken till pengar är roten till allt ont". Den synen delas inte alls på Paratorna. På den trakoriska huvudön är penningen liksom kärleken till guld istället helig. Man ser inte pengar som krassa och kalla utan istället som något abstrakt rent, en sublimering av mänsklig strävan, det Kastykerkyrkan kallar transsubstantiering av arbete. Nya sfärens orden inrättades i Tricilve samtidigt med kronolabens invigning för att befrämja och renodla förmeringen av guld som en högre form av fruktbarhet. Intjänandet gavs samtidigt ställning som sakrament.

Fördelningen av rikedomar har aldrig ifrågasatts på något som liknar vår världs marxistiska grunder utan människor uppfattar tillvaron på alla nivåer som en kamp där det hela tiden gäller att klättra högre på samhällsstegen. Generellt tror folk att de bemedlade förtjänar sin rikedom. Skyddsgudinnan Kastykes första bud lyder också:

Kastyke älskar den som älskar sig själv

Dyrkan av abstrakta värden har tillsammans med tron på gudarnas gunst lett till en närmast socialdarwinistisk syn med religiösa förtecken på Paratorna. Indelningen i samhällsklasser är tydlig men gränserna mellan klasserna ses inte som strikta utan tvärtom uppmuntras klättrande liksom dumhet och dådlöshet hånas. Apan är symbol för socialt och ekonomiskt klättrande, gärna med ett lurigt flin i synen. Den klumpigt klamrande grisen är istället symbolen för stillastående och tillbakagång. Ofta avbildas dessa djur tillsammans på affärstalismaner. Eftersom framgång beundras så finns inga hämningar vad gäller att skryta med eller visa sin rikedom. Det inger respekt att lura någon i affärer utan att bryta lagen och den som låter sig luras får skylla sig själv under mottot "Caveat emptor!" - "Må köparen passa sig!" I synnerhet gäller detta farlänningar vars rättsliga skydd är närmast obefintligt om de inte anlitat hjälp.

Den religiösa tron på sublimering av värden har gjort ekonomin mer avancerad än under vår egen världs renässans. Att sälja en ko och få pengar duger nog för enkelt folk men väcker knappast beundran på marknaden. Finare är att avleda värden, dvs att driva abstraktionen så långt möjligt från det konkreta. Andelsbolag, försäkringar och rättighetshandel i flera led är vanliga liksom handel med karvstockar och andra värdeinstrument. Vindväxlarnas sekt strävar mot allt luftigare finansiella derivat där målet är att skapa helt flyktiga bubblor inom vilka egentligen ingen längre begriper hur värden åsätts eller ens vad som köpes och säljes. Även sysslor som tullindrivning och rättsskipning läggs ofta ut på entrepenad, där exempelvis publikaner tar procent av indrivna tullintäkter.

Paratorniernas störste helgon Famrahjold sålde enligt sägnerna ett undermåligt parti kläde till skeckerna men lät sig hellre styckas än att anullera affären. Riksrådets enheter - Bodâkens limbes - är uppkallade efter helgonets kroppsdelar där även Nya sfären motsvarar den heliges öga.


Pengar och lag

Man kan lätt tro att affärslivet i Tricilve och andra stora städer på Paratorna är ett helt oreglerat slagfält men så är inte alls fallet. Det finns visserligen ganska få lagar på området men de som finns upprätthålls skoningslöst i syfte att skydda den heliga marknadens förutsättningar för vilka Investalerna på Bokrind är religiösa väktare.

Det som regleras hårdast i lagarna är förutom rent riksbevarande grunder: äganderätt, standarder, skråindelning, tullar och skatter, avtalrätt och annat marknadsstyrande. Tolkningarna i det enskilda fallet sysselsätter sedan kadrer av domstolar, yrkesvittnen och lagvrängare. Precis som monoteism ses monopol som skadligt, men i praktiken säljs ensamrätter av myndigheterna även om dessa ofta är tidsbegränsade. Man kan säga att riket har monopol på monopol medan näringsidkare som av egen kraft dominerar sin näring bekämpas när de överstiger en viss tröskel. Det finns till och med sanktionerade Kastykerkapare och en särskild militär styrka - monoharmerna ägnade att störa monopolhandel.

Syltfingrarnas gille har tagit fasta på att nå gudinnans gunst just genom att nå framgång så många olika affärsområden som möjligt och undvika monopol. De kladdigast insyltade når hederstiteln Pickelpust och tillåts färga fingrarna röda för att demonstrera sin höga roffarstatus. De kan till och med adlas till rövarbaroner för sina bedrifter. Den legendariske baron Gyllenfinger anses ha anlagt huvudstadens första fontän som ett monument över sin förmåga att krama vatten ur en sten.


Pengar och patriotism

Den trakoriska patriotismen sätter sin prägel på ett i övrigt tämligen amoraliskt affärsliv och samhälle. Eftersom riket står som garant för kommersiella excesser, fredlig handel, skyddat ägande och vräkigt leverne anses det som en plikt även för de rika att främja dess fortbestånd. Donationer till den offentliga nyttan förväntas och ses med välvilja liksom att sprätta pengar omkring sig för pöbelns trevnad. I orostider bör de rika ställa sina privata styrkor till förfogande för rikets bästa. Någon polis finns inte i vår tids bemärkelse och mycket kan passera, inte minst genom mutor, men kliver någon över gränsen vad gäller statsfientlig verksamhet eller allvarligt störande av ordning eller affärsliv så slår Bodâkens myndigheter till brutalt och plötsligt, ofta via militären, och då fokuseras det mindre på lagrum och mer på effekt.

Äktenskap, barn och sex i Trakorien

Martin Karlsson skrev till mig och undrade hur man ser på familj, äktenskap, sex och barn i Trakorien, liksom vilka konsekvenser synen får. Det är intressanta frågor men inte helt okomplicerade. Ta följande som ett förslag som vi tillsammans kan utveckla och korrigera. Jag tar nu som oftast min utgångspunkt i den Paratorniska kulturen och låter grannarna förhålla sig till den.

Några utgångspunkter
1. Trakorien är ganska könsneutralt så att kvinnor kan göra karriär, äga sina tillgångar, ha sexuella behov, välja make själva etc. De behöver alltså inte försörjas eller skyddas pga kön.
2. Trakorien är rasistiskt och rasismen utsträcks inte bara till halvfolk utan ofta till alla med udda utseende.
3. I Trakorien anpassas levande varelser till sin omgivning även under livet och inte bara genom Darwinistiska arvsmekanismer. På motsvarande sätt kan den individ förfalla som förlorar sin sociala tillhörighet.
4. Barn anses allmänt vara pinsamt ofullgångna vuxna och behandlas snarare stramt än med kärleksfull omsorg även om de ses som en investering som bör vårdas. Barnarbete är allmänt vedertaget.
5. Homosexualitet ses inte som moraliskt förkastligt men utgör sällan grund för äktenskap eftersom detta centrerar på fortplantning och arv. Personer kan emellertid leva tillsammans utan äktenskap tämligen fritt eller ha förbindelser utan att bo tillsammans.
6. Det finns magiska och medicinska sätt att förhindra oönskade graviditeter och bota de flesta könssjukdomar. De senare är heller inte så vanliga eller epidemiska. Metoderna är inte allmänt tillgängliga pga kostnader och viss misstro.
7. Moralen styrs mer av plikten som medborgare än av religionens påbud - så även vad gäller samliv.

Äktenskap
På Paratorna har äktenskapet karaktären av ett intresseavtal mellan jämnbördiga parter som vill leva tillsammans, skaffa barn och kanske föra ett arv vidare i form av ett handelshus, en gård eller en adelsätt. Detta varken utesluter eller förutsätter kärlek. Ätten är viktigare för adeln där äktenskap även ingås för att bilda allianser. Äktenskap kan upplösas och inte sällan står formerna för avveckling angivna redan i avtalet. Barnomsorg sköts inte sällan via gemenskaper: skrån, bo-lag (dvs genom grannsamverkan), arbetsgivare, militära förband etc. Ofta samordnas barnomsorg och skola. För de som har råd anlitas ofta privat omsorg. Lärlingskap är vanligt för barn från ca 9 års ålder. Barn har rätt till en liten laglott som arv men den är ganska blygsam. Fideikommiss är ofta stipulerat för handelshus och adel så att inte stora ägor splittras, men är inte alltid kopplad till arv. Adoptioner är inte ovanliga som vägar till arv.

Oäkta barn och föräldralösa
Det finns alltså effektiva men kostsamma preventivmedel att tillgå och dessa är helt accepterade medan däremot aborter inte accepteras annat än i form av "dagen-efter-magi" eller motsvarande örter. Senare aborter ses som skapelsevidriga och kan straffas. Oäkta barn kan förskjutas till kostnad av sin minimala laglott men lika gärna accepteras. Föräldralösa barn kan tas om hand som arbetare eller bli slavar och någon större sentimentalitet finns inte i sammanhanget. Barn är i Trakorien generellt sett mer kapabla att klara sig själva än i vår värld vilket kan hänga ihop med förutsättning 3.

Sex
Jag föreställer mig en ganska liberal syn på sex i Trakorien, särskilt bland de väl bemedlade som har råd att undvika oönskade graviditeter och eventuella könssjukdomar. Några egentliga religiösa tabun finns inte på Paratorna. Sex ses som ett mänskligt behov som det är naturligt att tillfredsställa oavsett läggning där den barnalstrande funktionen ses frikopplad från vardagssexualitet. Även avhållsamhet accepteras så länge den inte kommer av regler eller principer utan av eget val. Med undantag för ungdomar ses det som stötande att ägna sig åt sexuella handlingar offentligt såvida platsen eller tillfället inte är särskilt tillägnat sådant, såsom på scener eller vid fruktbarhetsfestivaler. Sex med halvfolk anses vara stötande, men kanske just därför ... kittlande.

Trohet
Lojalitet, ärlighet och öppenhet mellan makar är i Trakorien lika viktigt som mellan nära knutna affärspartners, inte minst därför att äktenskapet ses som ett av riket sanktionerat avtal. Sexuell monogami är inte en självklar del av denna trohet utan snarare underkastad relationens karaktär och makarnas personliga syn. Lovar man att hålla sig till sin partner så förväntas man också göra det men sådana löften är inte självklara mellan makar.

Trakorien för nybörjare

Fria ligan bad mig skriva en kort presentation av Trakorien att använda på deras webbplats, i kortversioner av reglerna etc. Här är en första version. Kom gärna med synpunkter.


Trakorien är ett handelsrike i en påhittad renässansvärld. De fyra trakoriska huvudöarna befolkas av en brokig samling folk och kulturer som genom historien har bekämpat och erövrat varandra. För tillfället dominerar ön Paratorna som under beskydd av sin skamlöst kommersiella religion mjölkar omländerna på rikedomar. Alla grannar avskyr de arroganta, falska och amoraliska paratornierna som visserligen tar livet med ett leende och ger kvinnor samma möjligheter som män men är ogenerat rasistiska och misstror all lärdom. När översittarnas lönsamma svavelmonopol kollapsar ser många ett tillfälle att göra något åt saken, inte minst därför att den mystiska femte konfluxen närmar sig, en ödespunkt i tid och rum där stora omvälvningar är att vänta.

Den trakoriska världen liknar Europa runt år 1500 men har många egenheter. Naturen är besjälad så att levande berg, moln och vindar samsas med drakar och andra mytologiska bestar. Människorna lever i själva verket på de gigantiska jorddragarnas kontinentalsköldar vilka smitts och fogats till ett världsklot för att skydda de brinnande furianerna innanför. Hela världen tycks vara iscensatt efter gudarnas ritningar men arbetet är så illa utfört av förvirrade underhuggare att tillvaron ofta glappar och gnisslar i fogarna. Magi fungerar, fast sällan som det var tänkt. Trollkarlar är därför fruktade men misstros ofta och jagas av skapelsetrogna präster. Mäktigast är de som behärskar Det Höga Språket – de förbjudna gudaord som styr verkligheten.

Italienska renässansen, republiken Rom och inte minst vår egen framgångsfixerade tid är de främsta inspirationskällorna till Trakorien. Därtill har många drag liksom hela gudavärlden hämtats från de mesopotamiska kilskriftskulturerna.

Uppdaterat om Trakoriens befolkning

Trakoriens befolkningsmängder har redovisats i blogginlägg för ett par år sedan men eftersom saken kom på tal hos Fria ligan och siffrorna har uppdaterats så lägger jag in de nya här.

Trakoriska öarnas befolkning
Paratorna 3 miljoner
Saphyna 2 miljoner
Trinsmyra 0,5 miljon
Palamux 1,5 miljon
Stegos 150 000
Myxa 30 000

Några städers befolkning
Tricilve med närområde: 200 000
Fontra Cilor 25 000 (staden är två mil lång men stora delar ligger övergivna)

70 000 - 150 000
Kamest, Melse, Karnald, Tigôld, Frimbole Olvi, Gudiena

40 000 -70 000
Vumbra, Albarunzia, Soblak, Gaz Ulul

10 000 - 40 000
Rakma, HOXOH, Balgumél, Krindenmaar, Favoki, Krima, Maghurbal, Frand, Skuger, Fanzimle, Siola, Privavi, Mazmatra, Grumm, Moherra, Isakra, Sga Hagly, Maravelda, S'rid-be-Ghile

3000 – 10 000
Fanzimle, Joodak, Mynd Mazuldre, Navumbra, Angerda, Jyrsind, Ard Gachlaf, Krimbydh, Tat'Hammaskli, Urma, Bospergmilje, Famarulh, Brosma, Branyla, Kharasma

Befolkningens struktur på Paratorna
30% bor i städer
50% är arton år eller yngre
50% av alla familjer har tjänare
5% av alla familjer har fem eller flera tjänare

Yrkesfolk i Tricilve
25% Mat och dryck
35% Kläder, tyger och färgning
8% Metallarbete
4% Snickeri
4% Byggarbete
5% Läderarbete
8% Förvaltning, präster
8% Transportarbete
4% Lagvrängeri och skrivarbete
2% Prostitution
0,3% Läkare och apotekare

Tillkommer adel, tjänare, trollkarlar, soldater, tjuvar, lättingar, farseglingar, omänskligt halvfolk, slavar och liknande

Big Brother Bellman

Flera kapitel i både Svavelvinter och Slaktare små har utspelat sig i Trakoriska rikets huvudstad Tricilve. I båda romanerna har vi fått besöka de finare kvarteren: stenstaden, arenan, parkerna och Bitterkull med sina humleodlingar där Praanz da Kaelves släkthus Villa Parenzi ligger.

Romansvitens tredje del Bladverk besöker också Tricilve men denna gång bakgatorna och de sämre kvarteren i Gimorra, Myrstacken, Karniback och Tassemark. Jag har funderat på inspirationskällor för dessa platser. Med förebild från republikens Rom har jag tänkt mig sysslolösa capite censi, dvs människoskaror utan egendom. Begreppet kan inte rakt av jämställas med modern "arbetarklass" annat än när det gäller bristen på ägande eftersom dessa tricilverbor sällan arbetar utan betalas av kriminella gäng, politiska fraktioner, adelsmän och handelshus för att bevaka intressen, bekämpa någon annan part, bli daglönare, rösta eller på annat sätt utgöra "aktiv folkmassa". Armén står därtill för en del underhåll till fattiga för att garantera sig ett flöde av rekryter från detta proletariat (ett ord som har just sådant ursprung). Ordningen upprätthålls mycket sporadiskt i Tricilves slum och till vardags av olika maktgrupperingar på plats. Lokala representanter för riket finns rekryterade från lokalbefolkningen och går under beteckningen "påfåglar". De är notoriskt korrupta och har mest funktionen att mot betalning förmedla kontakter mellan de två världarna. Stadsgarnisonen går bara in när någon gått över gränsen så att ordningen i staden som helhet hotas och är då mycket hårdhänta. Den brasilianska filmen Tropa de Elite kan ge en uppfattning om mentaliteten mellan parterna.

Liksom sina mer bemedlade grannar är de egendomslösa Tricilverborna i slummen skrytsamma, odrägliga, påhittiga, affärsinriktade, njutningslystna och fåfänga allt efter förutsättningar. Unga oduglingar finns i övermått. Jag hittar förebilder i TV-såpor som Jersey shore och Big Brother och från realityserier om polisarbete i sunkiga områden. Men bäst av allt är Narcissismens själva avloppsshål på nätet: Hot Chicks with Douchebags.

Idag när jag lyssnade på Melodikrysset och hörde Imperiets version av Bellmans "Märk hur vår skugga" fick jag emellertid ytterligare en idé. I Bladverk möter vi Perukmakarna, en tjuvorganisation som leds av Ingolmo Dokella, bror till Mathus Dokella som blev ett huvud kortare i Slaktare små. Som Ingolmo har jag redan tänkt mig Norman Reedus (nedan) från The Walking Dead. Nu tänkte jag försöka göra kretsen runt Ingolmo till en pastisch på Fredmans epistlar med miljöer, persongalleri, peruker och allt. Kändes genast riktigt kul och jag ser fram emot att få börja skriva dessa scener.

Trakoriska språk och namnseder

Trakoriska Språkområden

Trakoriska öarna kan indelas i fem grundspråkområden och fyra bastardspråkområden

Grundspråk
1. Västjori – Lasemos, Moskorien, Paratorna
2. Ostjori – Ransard
3. Halvspråk – Skecker, Hueler, Manovga, Lumaria, Chrachz
4. Ithilgroms tunga – Cruri
5. Sanava – Bhannavil

Bastardspråk
6. Kargom, Rung – blandning 3+4
7. Södra Trinsmyra – blandning 1 + 6
8. Saphyna – blandning 1+2 med mer 1 runt Gudiena och mer 2 runt Gaaz Ulul
9. Ziddisbar – blandning 2 + 1 med tonvikt på 2

Västjori och ostjori är besläktade och motsvaras närmast av vår världs germanska språk med inslag av latin och i öster ryska och slaviska språk. Båda utgick från kejsardömet Jorpagna runt Margasjön varifrån västjoriska folk vandrade västerut och ostjoriska norrut för mer än tusen år sedan. Se detta inlägg för att se hur och när folken kom vandrande.

Halvspråken är de språk som talades på Trakoriska öarna innan Jorer och Crurer kom dit. De skiljer sig helt från de nya folkens språk och jorisktalande håller sådant tal för halvdjuriska läten.

Ithilgroms tunga kom med Crurerna från Marjura till norra Trakorien. Eftersom Crurerna i sin tur hade flyttats till norden från Timatias södra delar så är detta språk helt annorlunda än Jori. Ithilgroms tunga låter hårt och har för oss ljud som kan motsvara grekiska inslag.

Sanava kom med saniterna som koloniserade ön Bhannavil, antagligen från okända länder i väster. Detta folk är numera utdött eller assimilerat men språket lever kvar. Sanava påminner i vår värld om Sanskrit, har en mjuk klang och karaktäriseras av långa sammansatta namn. Inslag av detta språk lever också kvar på Mereld.

Namnseder

Grundförutsättningar
Personnamn speglar status, ursprung, särdrag och personlighet i Trakorien. Barn har enkla namn men vid vuxenblivandet konstruerar personen sitt namn just för att ge ett önskat intryck men ändrar det ofta senare om status ändras. Stilrenhet och korrekthet är det man minst bryr sig om. Ofta lägger man till extra bokstäver eller ändrar stavning bara för att imponera. Det finns alltså inga fasta regler. Trakorien är ett mångkulturellt samhälle och därför varierar namnbruket. Råden i detta avsnitt gäller den dominerande västjoriska kulturen på Palamux och Paratorna som dock har genomslag i hela Trakorien.

Eftersom namnet signalerar bärarens status kan nidversioner eller medvetna felsägningar användas för att driva med dem eller öppet förolämpa dem:

»Hade ni inte personligen svurit att ta tillbaka ... Arhem, käre ... lugal Plaas?« skrockade Malthus Korn utan att bevärdigas något svar.

"Det fanns ingen hejd på fantasin när man ville driva med den högdragna härskarinnan från Kalklanden. Man ändrade hennes arvetitlar kalchissan till kallpissan och calcedonian till kallkonan, påstod att hon fått namnet Heneguya efter en fisksjukdom och kallade henne Pornokratia – skökodrottningen, detta även i halvoffentliga skrivelser så länge texten inte kunde spåras till skribenten."


Konstruktioner med geografiska namn
Förnamn + ”da” + Ortsnamn
Den vanligast genitivprefixet ”da” kan variera. På Palamux används ofta ”d' ” , ”dan' ”, ”van” eller ”di”. Paratornier kan ta efter denna sed för att ge ett förnämare eller ålderdomligt intryck eller bara för att det låter bra. Man kan också översätta till det svenska ”av” eller ”från”. I ostjorisk tradition används ofta ”Ab' ” eller ”A' ” som genitivprefix, en sed som även finns på Saphyna och Trinsmyra och södra Palamux, men anses utmanande på Paratorna.
Exempel: Praanz da Kaelve, Arnon dan'Arantra, Astrumal diFolt, Grindskinn av Mulenäs, Tammas van Goldo, Frimrinda Ab'Omasi.

Ortsnamnet förvanskas som regel för att passa namnet som helhet och göra det unikt. Personer från samma ställe kan därför heta en mängd olika saker. Till exempel kan ”från Soblak” heta ”da Sobelasti”, ”dasobella”, ”A'Balasi”, dan'Sobela” m.m. ”Praanz da Kaelve” betyder ”Praanz från Tricilve” medan ”Reginaldo da Trixalta” betyder ”Reginaldo från det höga Tricilve”. Förnämt folk tar för givet att man ska kunna härleda deras namn korrekt och man bör diskret höra sig för bland tjänarna innan man tilltalar deras herrar.

Släktnamn
Den som kommer från en gammal eller bemärkt släkt visar det gärna genom att använda släktnamnet ensamt, i kombination eller som alternativ. Praanz da Kaelve kommer exempelvis från den gamla nybyggarsläkten Bolnahir och använder det namnet när det passar, exempelvis som Praanz Bolnahir da Kaelve. Andra exempel: Mathus Dokella, Arn Dunkelbrink, Didra Damagi. Ibland läggs ett genitivprefix till släktnamnet. Kvinnors släktnamn böjs ofta feminint. Exempel. Klamender Gomba – Donzella Gombina.

Enkla namn
Tjänare och folk som inte bekymrar sig så mycket om socialt klättrande har ofta bara förnamn, ibland med något karaktäristiskt tillnamn enligt nedan. Detta behöver inte innebära låg status utan signalerar mer att man är nöjd med eller rent av stolt över det man är och har uppnått. I extremfall signalerar ett enkelt namn att man står över gängse namnseder. Exempel på enkla namn: Gistaki, Grotebelia, Fundibéra, Kamalkus, Stensacca, Keirom, Kalkabrina, Urakus, Trienza, admiratan Vemsica.

Bland Palamoxi tolgulder hålls namn högre i ära ju kortare de är och finast är enstaka fonem (tolgulder har inget skriftspråk och blir mycket förolämpade om någon frågar hur deras namn stavas). Unga tolgulder har alltid långa namn som kapas en stavelse i taget med stigande ålder och rykte. Tolgulder som lever bland småfolk anammar ofta lokal namnsed och använder bara sitt kortnamn bland andra tolgulder. Exempel: Bax (original), Zahembra (taget)

Tillnamn
Tillnamn är mycket vanliga i form av:

* yrke eller näring – Homber av skuggorna, Malthus Korn, Mavaraldo likplockaren
* yttre drag, ofta lyten och dåliga egenskaper. Lyten anses i Trakorien bara vara nesliga om man skäms över dem. Bär man dem med stolthet och fördragsamhet kan de istället visa på karaktärsstyrka. Därför tar personer ofta namn på detta tema – Kakralgus piknäsa, Ibsak Sparvhjärta, Albard Ensten, Brior Brådfot, Ambrion Blåtryne, Melobin vackre, Shulaban Ormtunga
* förmågor – Kapke Slemsöka, Tasenbar Örtkänne, Bodvill Skoffare
* karaktärsdrag – Hiatus Neffro ”den galne milacken”, Styrwåld Niding
* religiösa förklaringar – Jarmona av gryningen, Herelda av ljuset

Artistnamn
Skickliga hantverkare, skådespelare, kondottiärer, prostituerade och andra kända personer, tar ofta helt konstruerade namn. Exempel: kurtisanen Eldflugan, skökan Mangold, spellekaren Enpeze, villvävaren Pulcygnus, promotorn Silkeshjärta, kondottiären Blodvadaren.

Titlar
Titlar kan läggas till före namnen, t.ex. Lugal Praanz da Kaelve, eller läggas till efter namnet och tar då ofta formen av en harang: Sunimax Synestållt, bärare av den bjällrande hatten.

Barns namn
Barn har alltid bara förnamn och eventuellt släktnamn. Ofta nämns någon av deras föräldrar med namnet. Sitt fulla namn tar de först vid vuxenblivandet vid femton års ålder. Vad barn kallar varandra är förstås en annan sak. Exempel: Mok-mok, Melbrigga Ornetand, Bjarns Arvold.

Folk och språk i Trakorien

Den här kartan gjorde jag som en skiss till spelmakarna på Fria ligan och därför är den inte så vacker men kanske intressant ändå. Jag vet inte hur mycket den kommer att användas i spelet. Den visar grovt hur och när olika folk och kulturer kom till Trakoriens olika öar. Tidsangivelsen fK utläses "före Kronolabens födelse", den tideräkning som Nya sfären förordar, förmodligen för att den sammanfaller med deras ordens instiftande.

Språken i de olika regionerna är i stort sett arv och blandningar från folk och kulturer som blandats på platsen. Precis som i vår värld rör det sig inte alltid om stora folkmängder som kommit vandrande utan ofta har bara kulturen spritts och folken blandats.

Man kan exempelvis se att Trakorien mellan åren 1300 fK - 1000 fK först koloniserades i sydväst av jorer från Treipo, tidiga ransarder och saniter. Det kan mycket väl ha funnits urbefolkning även i dessa trakter men de har i så fall försvunnit spårlöst. De mystiska saniterna som kom över haven från väster och slog sig ner på ön Bhannavil försvann runt år 900 fK men en del märkliga ortsnamn finns kvar efter dem. Faktum är att ni får reda på vad som hände dem i nästa bok. Värt att notera är också att barboskerna i Ziddisbar är av ransardiskt eller östjoriskt ursprung.

Apollo och Dionysus i Trakorien

Som tidigare nämnts så gillar jag att läsa Nietzsche. Jag har inte stött på någon annan tänkare som slaktar heliga kor med så vass kniv eller är lika motsägelsefull, kompromisslös och skoningslös mot samhället, sig själv och andra. Jag kommer sällan till samma slutsatser som Nietzsche eller håller ens med honom, men som tankekittlande provokatör är han oöverträffad.

Redan i sin första bok, vilken handlar om den klassiska grekiska tragedin, gör Nietzsche indelningen i apolloniskt och dionysiskt, ett begreppspar lika användbart i mitt skrivande som i funderingar över människan och världen i stort.

Både Apollon och Dionysus var söner till Zeus. Apollon står i sammanhanget för strävan mot ordning och harmoni, för kontroll och för kyligt intellekt, balans och sammanhang. Dionysus representerar istället det ohämmat driftsstyrda, det irrationella, den subjektiva lusten, kaos och berusning, excesser och orgiastisk passion. Mellan dem råder en motsättning och ständig kamp. Indelningen går att tillämpa både på det personliga planet - till exempel när du står och överväger om du ska äta upp de sista chokladbitarna i asken fast du vet att du inte borde - och på ett samhällsplan när man funderar över hur kraften i finansaktörernas dionysiska girighet ska utnyttjas och samtidigt tyglas av de apolloniska politiska krafterna.

På Wikipedia beskrivs apolloniskt och dionysiskt som en dikotomi - dvs som något oförenligt tudelat. Jag tror att det är ett missförstånd eftersom dynamiken uppstår just i kampen och balansen mellan det drivande och det kontrollerande. Nietzsche hade själv denna syn rörande de klassiska dramerna. Redan Platon såg i sin bok Staten nyttan av spänningsfältet mellan Dionysus och Apollon. Han gav rådet att hålla vattentäta skott mellan drivande entrepenörer och statlig kontroll. Venedig tillämpade principen och lyckades på så sätt hålla igång sin handelsrepublik under tusen år utan statskupp eller fientlig invasion.

Idag kritiseras ofta finansaktörernas girighet som om vi förmådde fya dem, ge dem dåligt samvete och därmed få dem att självmant avstå vinster. Glöm det. Finanvalpar är och förblir giriga och det är just dessa egenskaper som (eventuellt) gör dem användbara för samhällsekonomin. De förstår bara apolloniskt kraftspråk och dagens problem ligger snarare i att sådant saknas som motvikt, vilket i sin tur beror på att de dionysiska aktörerna har släpps lösa globalt medan den politiska apolloniska makten fortfarande är territoriellt begränsad.

Relationen kan beskrivas som att det dionysiska är båtens motor medan det apolloniska är dess roder. Vi klarar oss inte utan endera utan det är samspelet mellan dem som ger resultat.

Det trakoriska perspektivet
Den trakoriska världen är ju skapad från ritning och dess stora motsättning finns mellan de skapelsetrogna apolloniska ordningssträvarna representerade av Abzulvans animister och olika skapelserebelliska krafter som inte alltid men ibland kan kallas dionysiska. Specifikt i romanen så är trollkarlen Shagul en dionysisk kraft som söker slå sig fri från gudarnas ordning, "den redan skrivna berättelsen". Han representerar Nietzsches herremoral och övermänniskoideal och jag låter honom ofta citera filosofen i sina repliker. Abzulvans animister är hans huvudmotståndare vilka vill piska rättning i leden.

Den fråga man kan ställa sig är varför inte de allsmäktiga skapargudarna själva näpsar Shagul. Jag föreställer mig att gudarna inser att det fullständigt kontrollerade, förutsägbara och perfekta är dött. I den trakoriska världen anses skapelsens roll vara att förströ gudarna i deras eviga tristess och då föredrar de antagligen vissa levande och överraskande inslag.


För den som vill fördjupa sig i kampen mellan det apolloniska och det dionysiska kan jag rekommendera den utomordentliga men obehagliga filmen "Black Swan" som i stort sett följer Nietzsches syn på saken.

Innevånarantal i Trakorien

Jag skickade följande brev till gruppen som gör rollspelet och tänkte att det kunde ha allmänt intresse. Kom gärna med synpunkter för inget är bestämt än:


Något som ständigt diskuterats men aldrig beslutats är hur mycket människor det finns i Trakorien, dels i länder, dels i städer, dels hur dessa grovt är fördelade. Jag tycker att det vore bra med något slags storleksordning eftersom antaganden annars kommer att spreta vilt. Exempelvis så läser jag just en bok om kelter där det hävdas att Britannien hade tre-fyra miljoner innevånare och Gallien åtta miljoner när områdena erövrades av det Romerska riket. Tittade sedan i Ereb Altor-boxen där det står att hela Trakorien har 160 000 innevånare och Ransard 130 000 varav dessutom 15% är orcher. Dessa senare siffror känns för mig ganska märkliga.

Lite siffror ur "Before the Industrial Revolution" av Cipolla:

Länders innevånarantal år 1500
Brittiska öarna: 5 miljoner
Frankrike: 16 miljoner
Tyskland 13 miljoner
Italien 11 miljoner
Spanien & Portugal 11 miljoner
Ryssland 10 miljoner
Skaninavien 2 miljoner (år 1600)

Städers innevånarantal år 1500
Venedig: 115 000
Neapel: ca 180 000
Paris: ca 200 000
London 70 000
Rom 50 000 (hade en miljon innevånare under Romarrikets höjder)
Wien ca 30 000

Av dessa var 40-50% arton år eller yngre
Ca 75 % av ett lands befolkning sysselsattes i jordbruk (65 - 90%)

Sysselsättning i städer (ihopplockat från flera städer runt 1400-1650)
25% Livsmedel
35% Kläder och tyger (!)
8% Metallarbete (smeder m.fl)
4% Snickare
4% Byggare
5% Läderarbete
5% administration och präster (uppskattat)
3% Transport (upp till 10% i handelsstäder som Venedig)
3% Präster
2% Administratörer (Notarier, Advokater)
1% Prostituerade
0,3% Läkare

Hälften av familjerna i Florens hade en eller flera tjänare år 1550, 5% hade fler än fem tjänare. Tjänarna utgjorde 10-20% av stadsbefolkningen


Med stöd av dessa siffror skulle jag vilja föreslå att hela Trakorien har ca 7 miljoner innevånare (med tanke på att stora delar av öarna är obeboeliga drar jag ner siffran från exempelvis Italien.

Befolkningsfördelning
Paratorna 3 miljoner
Saphyna 2 miljoner
Trinsmyra 1 miljon
Palamux 1 miljon

Några städers befolkning
Tricilve med närområde: 250 000
Kamest, Zaroflas, Melse, Karnald, Vumbra, Tigôld, Frimbole Olvi 70 000 - 150 000
Kamest, Albarunzia 50 000
Mynd Mazuldre, Skuger, Fanzimle, Siola, Privavi, Mazmatra,
Grumm, Moherra, Joodak 10 000 - 30 000
Fontra Cilor 15 000 (staden är två mil lång men stora delar ligger övergivna)

Herremoral och slavmoral

Dagens svenskar lever, åtminstone officiellt, i ett jämlikt och demokratiskt samhälle. Så ej trakorierna. Författare, spelkonstruktörer och rollspelare har ett intresse av att sätta sig in i hur människor tänkte förr när ojämlikhet var regel och ofta inte kunde överbryggas. Utmaningen är att kunna tänka bort sin egen norm för att kunna framställa en otidsenlig människa. På köpet lär man sig se samtidens mekanismer.

Jag har haft stor hjälp av gamle Nietzsche för att framställa aristokrati. Man behöver på inget sätt dela hans uppfattning men resonemanget om slavmoral och herremoral är intressant för att förstå elitens tankesätt - i fiktionen och i verkliga livet. I Jenseits von Gut und Böse - Bortom gott och ont, skissar N skillnaderna mellan de två moralsynerna:

Slavmoralen
* ogillas av N såtillvida att den är ägnad att trycka ner de "starka och fria" som han propagerar för - de som i förlängningen ska utvecklas till "övermänniskan".
* skiljer mellan "gott" och "ont"
* dömer handlingar som goda eller onda
* böjer sig under en extern norm
* är enligt N en moral för de underlägsna, svaga, fega, tålmodiga och ödmjuka ägnad att skydda pöbeln mot de starkas berättigade förtryck.

Herremoralen
* gillas av N som varande den upphöjda människans moral, aristokratens norm
* skiljer mellan "förnämt" och "föraktligt" - aristokrati och pöbel
* dömer individer som förnäma eller föraktliga
* skapar sina egna värden. Är sin egen måttstock
* är enligt N en moral för de starka, stolta och självsäkra som bara respekterar sina likar och tar vad de vill och förmår.

I filmer med förment historiskt perspektiv ser man ofta hur filmskaparna inte klarar av eller inte vill skildra aristokrater med den herremoral dessa förmodligen hade utan istället framställer riddare, kungar, adelmän etc som människor med modern moral. "Goda" riddare är egentligen demokrater som värnar om de svagaste, inte tar sig friheter etc. De kan möjligen demonstrera överklasslater men visar sig ha ett gott hjärta innerst inne när filmen går mot sitt slut. Exempel: Valfri Disneyfilm eller Orlando Blooms riddare i "Kingdom of Heaven". "Onda" riddare blir i sammanhanget ofta grymma egoister och inte sällan sadister. Jag misstänker att det beror på att filmskaparna söker skapa identifiering med hjältarna respektive tydligt hat mot de onda. Samma uppdelning av goda mot onda har spillt över till de flesta fantasyverk. Filmer om exempelvis flygaräss från första världskriget kan däremot skildra herremoralen: Den nedskjutne adelsmannen behandlas väl av sin fiende och tillika adelsman mot att han ger sitt ord som aristokrat på att inte fly. De står båda i varandras ögon bildligt och bokstavligt talat skyhögt över männen i skyttegravarna oavsett sida.

Indelning i herremoral och slavmoral kan tyckas inaktuell för dagens människa, men inget kunde vara mer felaktigt. Skillnaden är att herremoralen idag gått under jorden men den har på inget sätt försvunnit. Ordet "aristokrati" betyder att "de bästa styr". Idag behöver man inte tillhöra en adelssläkt för att tycka sig tillhöra "de bästa". Många personer i samhällstoppen anser sig tillhöra en elit. De spelar visserligen demokrater inför öppen ridå, men respekterar bara sina likar bakom kulisserna. Det kan gälla inom företagslivet, kyrkan eller överklassen eller egentligen inom alla ledande och etablerade skikt i samhället.

När man ser påvar diskret hantera pedofiliskandaler som interna kyrkliga angelägenheter, Röda-kors-chefer stjäla från behövande, företagsledare roffa åt sig förmåner, kungen och hans kompisar söka dölja porrklubbseskapader eller IMF-chefen Strauss-Kahn tycka sig ha rätt att tvinga städerskor till sex så demonstrerar de alla sin herremoral. Jag är personligen övertygad om att ingen av dessa herrar ångrar sina handlingar utan att de bara grämer sig över att de blev upptäckta. Därför är det viktigt att läsa Nietzsche än idag om än inte på det sätt som filosofen hade tänkt sig.

Som alltid är herrarna med sin moral en inspiration för mina skriverier.

Den ende och hans omvärld - 3. Paratornierns tro

Vilka andliga föreställningar har en trakorier på Paratorna? Tror han att gudarna bedömer hans handlingar för att mäta ut belöningar och straff efter förtjänst? Ber han till gudarna för att lyckas i affärer eller ge sin fiende gikt? Vad tror han händer efter döden?

Till att börja med några förutsättningar:

* Trakorien är ett polyteistiskt samhälle. Många olika trosföreställningar samsas, även på huvudön Paratorna. Därför är toleransen större i jämförelse med de monoteistiska samhällena under vår egen medeltid och renässans. Även Det heliga Kishatet med sin mycket stränga tro är polyteistiskt i och med att man accepterar ett panteon där sanningsguden Shamash är störst. I länderna Katalbi och Vallima ett par veckors seglats söder om Trakorien utkämpades krig under ett sekel mellan monoteistiska och polyteistiska grupperingar. Krigen vanns av en polyteistisk allians som också bildade Abzulvan. Sedan den tiden lever en misstänksamhet kvar mot monoteistiska strävanden i hela norra Argond - ett slags monopolofobi.

* Den stor religiösa striden står inte mellan gott och ont eftersom det som anses vara gott eller ont varierar i den polyteistiska miljön utan mellan skapelsetrogna och skapelsefrämmande verksamheter.

* Trakoriern lever i en värld där det finns fungerande magi, religiösa mirakler, mytologiska väsen, spöken och odöda, levande naturfenomen etc. Det påverkar synen på gudarna och skapelsen. Ingen tvivlar på att paranormala fenomen förekommer i Trakorien eller på att tillvaron delvis är besjälad.

* Det finns flera intelligenta arter i trakoriernas värld vilket minskar benägenheten att se människan som skapelsens krona.


Sir James George Frazer studerar och reflekterar över förhållandet mellan religion och magi i sin klassiska bok "The Golden Bough" vilken jag just läser. Han menar att människans resonemang har gått ungefär så här:
1. Världen är nyckfull och obegriplig. Stora saker händer som påverkar oss på gott och ont. Vädret är oberäknerligt, skördarna varierar och folk blir oförklarligt sjuka.
2. Vi försöker styra omvärlden med magi, tekniker som tvingar händelserna att gå vår väg. Det sker i princip på två sätt: (a) lika påverkar lika - vi målar en bild av det djur vi vill fånga och får därför makt över det, (b) det som händer delen händer också helheten - vi bränner hår av vår fiende och gör honom därigenom sjuk.
3. Magin fungerar ju inte! Vi är för klena men det finns nog mäktigare krafter som kan hjälpa oss om vi ber dem snällt och ger dem gåvor. Religionen föds, men samtidigt lever magin kvar i försöken att med egen kraft påverka tillvaron.
4. Religionen fungerar ju inte heller! Samtidigt börjar människans eget manipulerande ge resultat genom empiriska studier och systematiska försök. Upplysningstiden föds. Vetenskapen är alltså med Frazers ögon att betrakta som magins förlängning och båda skiljer sig från religionen därigenom att människan förlitar sig på egen kraft istället för att söka blidka andra makter. (Möjligen kan ekonomi ses som en motsvarande förlängning av religionen ;-) )

Parallellt med trons utveckling bildas politiska strukturer där människors föreställningar kommer till användning. Shamaner och sedemera vetenskapsmän får en social status som de gärna vill behålla oaktat sin verksamhet. Religioner sanktionerar hela samhällsstrukturer och ger hela samhällsklasser fördelar som DE vill behålla oaktat sin verksamhet (konung av Guds nåde etc). Samtliga kommer att motarbeta företeelser som hotar deras ställning.


Trakorierns inställning

Vardagstrakoriern accepterar att ett panteon gudar har skapat världen och driver den enligt vissa principer. Det anses självklart att respektera och söka blidka gudar och andra mäktiga varelser med särskild makt över ens verksamheter, t.ex havsgudinnan inför en sjöresa eller "bergens andar" inför gruvdrift.

Gudarna anses bara bry sig om vad jag gör, säger och tänker i den mån det tilltalar eller retar dem själva. Blir jag dömd så är det inte för min egen skull utan för vem jag har trampat på tårna. Straffet kommer snarare här och nu än i någon eftervärld. I och med att gudarna bara bryr sig om sina egna domäner står det mig fritt att agera i gråzonerna där emellan.

Om jag dyrkar och underställer mig en personlig gud så kommer han/hon att beskydda mig från andra makter. Man har en liknande syn på gudar som på världsliga bossar. Jag måste alltså inte hålla mig väl med alla gudar så länge jag har beskydd på annat håll. Däremot är det aldrig en bra idé att reta någon gud eller att utmana dem. Hybris straffar sig. En skördegud på Paratorna har heller inte mycket att sätta mot havsgudinnan ute till havs.

Gudinnan Kastyke tillhör officiellt skapargudarna, men tas inte ens på Paratorna riktigt på allvar. Snarast är hon en sammanhållande symbol för rikets kommersiella gryndsyn. Kastykerdyrkan blir därmed synonymt med att visa patriotism och demonstrera ställning i samhället. Därför flödar ganska stor summor in i donationer. Köpmän offrar på allvar till Kastyke och tackar med gåvor till templen vid god utkomst. Det ses som en ren investering och man kan ju aldrig veta. De tempeljungfrur som välsignar affärsföretagande kallas investaler.

Magi fungerar och är acceptabelt till vardags även för präster så länge man inte går mot de religiösa reglerna. Därför håller sig många trakorier med talismaner, dricker trolldrycker och liknande. Av dessa fungerar 90% inte utan är rena lurendrejeriet, men placebo fungerar även i Trakorien. Det är likaså vanligt att söka blidka lokala andar på sin gård, i åkrar och bäckar och liknande. Detta anses inte stå i motsats till gudatro.

Polyteismen gör att kätteri är ett ganska okänt begrepp. Toleransen är stor även när det gäller tolkningar.

Livet efter döden ses som en trist skuggtillvaro som kan lysas upp eller förmörkas av de efterlevandes omsorger eller försummelser. Tanken på evig plåga eller lycka beroende på hur man betett sig i jordelivet är inte utbredd. Sådana öden är inte otänkbara men är då udda resultat av förbannelser eller välsignelser som uppstått under livet. Man tror generellt inte på återfödelse.


Jag kommer inte på något mer för tillfället, men fråga om ni undrar.

Den ende och hans omvärld - 2. Animister

Jag slänger som hastigt mellanspel in ett mail skickat till Henrik Bergendahl. Han frågade om animister, kafriler, Luvena och Fundibéra i samband med testspel av det nya rollspelet. Eftersom svaret kan ha visst allmänt intresse och hänger ihop med trakoriernas världsbild så får det haka på föregående inlägg. Mer om trakoriernas tro följer.

***

Animister är ett mycket brett begrepp i vilket jag lägger att man utövar magi i enlighet med skapelsegudarnas planer, eller åtminstone inte emot dem. 'Anima' betyder ju 'själ' eller 'liv' på latin, dvs man använder krafter i den besjälade tillvaron. Egen vinning är inget problem så länge man respekterar skapelsegudarna och håller sig inom deras ramar. Man skulle kunna kalla Silvia Miranda för animist i Svavelvinter även om hon klivit över skaklarna och betalar priset för det. Alla präster är inte animister utan det finns förstås rena teologer, predikanter, ceremoniker etc. Animister söker OFTA gå gudarnas ärenden vilket kanske faller sig naturligt om man respekterar dem som överhet och särskilt om man tillhör någon kyrka. Emellertid är ju inte skapelsen eller "naturen" alltid "god" - rovdjur fullgör också sin funktion och exempelvis drakar går skapelsegudarnas ärenden även om de inte alltid fattar det själva. Även egenintresse får ses som en drivkraft i skapelsen, kanske en av de viktigare.

Kafrilerna är animister från Mereld med en altruistisk övertygelse och dyrkar särskilt ljusguden Tigwalvan men även de andra skapelsegudarna. Alla animister är alltså inte kafriler. Kafrilerna kan därmed ha egna magigåvor men om man vill kan man komplettera med andra animistiska gåvor som passar.

Mångudinnan Luvena är en av skapelsegudarna men skapelsegudarna är sinsemellan inte alltid överens eller kompatibla - jfr med grekiskt eller nordiskt panteon. Skapelsegudar är de som fullgör någon slags funktion eller sköter en domän i skapelsen, inklusive krigsgudar och dödsgudar. Luvena och några andra av dem skulle kunna betecknas som rebelliska skapelsegudar som egentligen gärna skulle tippa skapelsen enligt sina egna preferenser men hålls i schack av de andra. Därmed har hon och andra gudar fått sekter som inte accepteras av renodlade animister och som jagas av Abzulvan - de skapelsetrogna kyrkornas inkvisition.

Vad gäller Fundibéra så är hon renodlad hedonist och feminist av ett ganska hänsynslöst slag. Hon har kommit i lag med sekterna på Bektar för att de besitter vissa kunskaper som hon vill åt och hon deltar i deras ritualer med nyfikenhet om inte övertygelse. Här ett litet relevant utdrag ur romanen:


”Man har sagt mig att ni nyligen invigts som månprästinna i Bektar bortom Laabnes askdalar, där ryktet viskar att människor offras och äts”, svarade Praanz da Kaelve. ”Hur går det ihop med er dyrkan av livet och skapandet?”

Fundibéra ställde med en road min ner soppskålen, borstade brödsmulor från fingrarna och mötte ogenerat generalens blick. Ögonen på rustsalens troféer glimmade just bortom bordets ljuskrets i det vida rummets dunkel. I Praanz da Kaelve väcktes en lika plötslig som ovälkommet påtaglig lust till kvinnan, född av den hunger, glädje, målmedvetenhet och grymhet hon utstrålade, som om han varit tillbaka på arenan, öga mot öga med en värdig motståndare.
”Jag vet hur människokött smakar”, sade baronessan lågt, ”det är sant, men även ni torde på slagfältet ha fått fallna fienders blod i munnen mer än en gång så i detta är vi lika. Det betyder inte att någon av oss slukar barn till frukost. Månprästerna på Bektare berg är barbarer, men de besitter vissa djupliggande kunskaper som man bara en invigd lemniscata kan delges. Jag var ute efter kunskap, inget annat, och en general från Digeta Longa är säkert införstådd med att ingående kunskap kan kräva såväl plågor som blodspillan. Kanske har ni hört DiFolternas devis att sann renhet bara kan uppnås genom lidande?”

Den ende och hans omvärld - 1. Paratornierns tillhörighet

Martin Karlsson frågade mig om vad en trakorier egentligen tror på till vardags, hur han ser sig själv i förhållande till omvärlden med dess värderingar, gudar, andar och annat. Det är en intressant fråga som inte har behandlats annat än indirekt. Gudavärlden och vidhängande religioner har vi pratat om men inte så mycket om den enskilde trakoriske medborgarens perspektiv. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om detta och mycket går förstås att plocka ur romaner och spel, men jag ska försöka belysa saken i ett par, tre blogginlägg. Detta första handlar INTE om andlighet utan om hur trakoriern upplever sin plats i samhället. (Bonuspoäng till den som avkodar inläggets rubrik)


Först av allt måste det klargöras att Trakoriska riket är just ett rike, dvs en makt bestående av flera nationer och folk varav de flesta inte ser sig som trakorier utan som oberoende eller ockuperade av krämokratin på Paratorna. Detta inlägg tar främst Tricilverbons perspektiv.

Folket på Paratorna ser sig själva som frihetssökande rebeller eftersom deras anfäder flydde det gamla stelnade moskoriska väldet på Palamux. Omvärlden ser trakorierna som skrupelfria förtryckare och imperialister, men den synen har de själva svårt att förstå. Mentaliteten liknar mycket den som en del innevånare i USA kan ha på sitt land, en slags vulstig, emotionell patriotism som framförallt blommar upp när man känner sig hotad eller illa behandlad men som till vardags får vika för det egna intresset. Eftersom Moskorien som man flydde från till stor del har förstörts genom rovdrift på skog och mark finns en viss naturromantik kopplad till patriotismen. Poesi och intellektuella sysslor hölls högt i ära på Palamux och föraktas därför av många på Paratorna. Politiskt är de flesta paratornier vad vi skulle kalla libertarianer vilka framförallt framhåller individens rätt när de själv gynnas av den.

Paratorniern har ingen föreställning om människors lika värde på principiell grund, men heller inget egentligt klasstänkande utan social rörlighet accepteras. Slavar används och även en fri man kan bli slav exempelvis genom att falla i skuld. Det trakoriska samhället är tämligen könsneutralt men inte på moralisk grund utan för att ett patriarkat aldrig har uppstått. Jämställdhet har därmed aldrig varit en stor fråga - förtryck är vanligt men inte baserat på kön. Främlingsfientlighet och rasism är normalt. Man talar om alla tillräckligt avvikande som "djuriska halvfolk", däribland vargmän, träskmän, tolgulder, skecker m.fl. Rasismen har ingen ideologisk grund utan man accepterar halvfolk i den mån man har instrumentell nytta av dem. Farsegels människor hånas ogenerat liksom deras hemländer, vanor och utseenden, men också här bara om man inte har nytta av dem. Svaghet och oduglighet föraktas ofta enligt maximen "Gudinnan Kastyke älskar den som älskar sig själv".

Det sociala samhället påminner om republiken Rom vid tiden strax före Caesar. Lagar garanteras av en stark författning - familjernas förbund - som ger vissa grundläggande rättigheter och förutsättningar, men som bara sätter ramar öppna för tolkning och manipulation. Lagvrängarna har därför en stark ställning, inte minst eftersom riket baseras på handel som ofta kräver avtal och juridiskt trixande. Staten, styrd av Bodâken, "riksdagen"/"senaten", utövar bara sin makt när så anses nödvändigt och den tillhandahåller få organ som hjälper medborgarna vilka därför är hänvisade till andra lösningar. Någon egentlig ordningmakt finns inte, utan särintressen håller sig med egna vakter och militären rycker bara in när så krävs eller Bodâken så beordrar och då ofta ganska brutalt. I hertigdömena upprätthålls Bodâkens funktioner av hertighusen, men vissa "federala" myndighetsområden finns. Det är mycket vanligt i Trakorien att man vänder ryggen till om något är besvärande. Dubbelmoral är accepterat.


Den enskilde medborgaren måste alltså söka sin trygghet hos andra instanser än hos staten. Några exempel:

* Klan, ätt, släkt, familj: Sammanhållning baserade på släktband är det vanligaste kittet mellan människor i alla samhällskategorier i Trakorien. Nepotism anses vara naturligt. Det finns en ömsesidig skyldighet att gynna och hjälpa de egna. Föraktet för svaga eller inkompetenta gäller inte inom släkten, dvs man hånar dem gärna men hjälper dem ändå.

* Beskyddare - klient: Detta är den klassiska italienska modellen som har praktiserats såväl i romarriket som under renässansen som i modern tid. Klienterna stöder en mäktig beskyddare som i sin tur hjälper dem. Detta är mycket vanligt på Paratorna, där många rika personer håller sig med egna styrkor, ämbetsmän och underhuggare, ofta i flera led. Ett särfall är "sockerpappor"/"sockermammor" som försörjer unga skönheter av båda könen mot sexuella tjänster.

* Gillen och skrån: Skråväsendet är mycket utbrett och står för nästan allt socialt stöd för yrkesmän: umgänge, pensioner, sjukvård, stöd till änkor m.m. Skrån präglar ofta egna mynt med egen lukt. Skråna har egna regler inom gruppen, administrerar lärlingssystem med gesäll- och mästarbrev, förhandlar om monopol och skattelättnader etc. Gillen är samma sak, men kan vara baserat på annat än yrkestillhörighet. Exempelvis går ofta utländska medborgare ihop i gillen för att kunna hävda sina intressen kollektivt.

* Handelshus: De stora handelshusen som sociala strukturer kan ses som hybrider mellan de tre ovanstående, dvs de ägs ofta av en stark familj med en ledande gestalt som fungerar som beskyddare av klientfamiljer. Samtidigt driver man en skråliknande verksamhet som täcker de egna näringarna och kommersen.

* By, kvarter: På landsbygden och i fattigare stadskvarter finns en viss sammanhållning beroende på att man bor på samma plats och delar samma vardag. Sammanhållningen är inte alltid så stark och mest användbar mot gemensamma hot och för gemensamma intressen. Hela stadsdelar eller arméer har ofta "folktribuner" eller "fälttribuner" som bevakar den lille mannens ('small people' för anställda inom BP) intressen vid sidan av gängse maktstrukturer. Tribunerna har ofta vetorätt och är okränkbara såtillvida att alla de representerar anses skyldiga att hämnas oförrätter mot dem.

* Välgörenhet anses på det hela taget föraktligt på gränsen till hädiskt mot gudinnan Kastyke. Animister från Tigwalvankyrkan på Mereld bedriver viss ideell fattigvård och sjukvård på Paratorna och ses ofta som farsegels dumskallar för detta. Bemedlade trakorier är emellertid sällan snåla eftersom snålhet (inte att förväxlas med gudi behaglig ocker och goda affärer) också ses på gränsen till hädiskt då rikedomar ska vara i rörelse och förmeras enligt gängse syn. Som välgörenhet fungerar därför ofta byte av tjänster, dvs rika paratornier betalar fattiga ganska väl även för enklare tjänster. Det är alltså OK att vara generös så länge det ser ut som om man får något i gengäld.

* I övrigt finns många sekter, ordnar och sällskap som ofta baseras på intressegemenskaper eller gemensamma värderingar. Mer om dessa någon annan gång.

Tips från Tricilves turistråd

Om man vandrar nerför Paramyrgiets paradboulevard i Tricilve och svänger österut strax innan Bodâkens rådshus så hamnar man i Frihetsparken, ett populärt utflyktsmål för sysslolösa stadsbor av inte alltför hög samhällsställning. Först av allt uppsöker besökaren gärna Bestiatriet, en kringbyggd öppen plats där staden förevisar exotiska djur och ökända brottslingar i burar. Stämningen är vanligtvis hög med intensiv kommers av nötter, förfriskningar och kaststenar som måste vara så små att de passerar föreståndarens såll. Arrangemanget är ingalunda humanitärt, en sådan antydan skulle tvärtom vara förolämpande, utan man vill helt enkelt inte riskera bestående skador på de värdefulla attraktionerna. Tiggare med vanställande sjukdomar och spektakulär lyten, äkta eller spelade söker sig gärna till området och utgör ett pittoreskt inslag i parkmiljön.

Mer välbeställda gudinnans gunstlingar går naturligtvis inte bland pöbeln utan kan välja att åka den yttre rundan i en exotisk månghjulig bergvagn från Marjura dragen av en Klippkrälare, en idisslare med grova klor istället för klövar, eller kanske hellre vill dras i stridvagn efter en Sexbent Stäpphörning från Palamux. Med en lämplig muta driver kusken på djuret i anfallstempo så att besökare kastas åt höger och vänster till allmän förnöjelse.

Vi väljer emellertid att vandra denna vackra försommardag. Redan vid ingången gapar en uppstoppad Isterulk mot oss. Besten är egentligen en fredlig havets växtätare men parkföreståndaren har låtit montera vildsvinsbetar i dess gap och älghorn på huvudet för effektens skull. En härsken stank står beständigt runt kadavret men parfymörer utnyttjar olägenheten för att kränga sina väldofter. På en vägg mitt emot fisken sitter ett gröntonat människoskinn uppspänt vilket påstås komma från en Shagulit men egentligen stammar från en helkroppstatuerad slav. Strax intill erbjuder en taxidermist anställd av hinsideshandlare Homber av skuggorna sina tjänster för att bevara avlidna husdjur eller släktingar. Besökaren kan också låta sig avtecknas med armen om en uppstoppad Skecker, en av dessa barbariska vildar som föregick civilisationen på Paratorna.

Den första buren med levande djur håller några sorgligt surrande Kråkbromsar från Sumbraträsken vilka motvilligt flyger upp från sitt frukostkadaver när besökarna slår på gallren. I jagande flockar förmår dess jätteinsekter framkalla själslig ångest och rentav vansinne hos träskvandrare men en trumpetare står påpassligt beredd för att skrämma dem om de skulle återfalla i så publikovänligt beteende. Buren med Musteloner, de jättemårddjur som är farligast av Paratornas rovjägare, är fullproppad med växtlighet eftersom djuren dör av torgskräck såvida de inte kan dölja sig. Skötarna har hängt silversmycken och mynt i kedjor just utom räckhåll inne i buren och ett stående nöje bland stamgästerna är att vänta på farlänningar som försöker nå värdeföremålen för att istället bli av med ett finger eller två.

Invid fallberget har man tätat en djup klippskreva så att en ganska imponerande damm med grumligt vatten bildats. I dess ena kant har en Spindelranka planterats som besökare kan mata med levande kaniner bjudna till försäljning alldeles intill. Dammens huvudattraktion är annars en halvvuxen Välserkott även kallad hajsimpa. Monsterfisken syns förstås inte i sörjan men man har byggt en plattform över ytan varifrån man varje dag hänger en död get. Den som har tur får bevittna hur rovdjuret hoppar för att nå sitt byte och knipsar av bitar med en kraft i käkarna som saknar motstycke. Somliga betraktare liknar fiskens groteska huvud vid en storvårtig groda medan andra åter påminns om Kastykerkyrkans pelarfader i ceremonihuva. Välserkottens bett sägs utan problem kunna krossa kölbalken på en mindre fiskebåt lika lätt som en mås knäcker ett ägg i näbben. Några blinda Albadorer som utmönstrats från hertig Gombas zepelondpark vaggar i närheten i hopp om att bjudas matfisk eller rester av geten. De gigantiska fåglarnas vingar har förstås beskurits för att inte störa gästerna med sitt flaxande.

Bortsett från dessa mer exotiska djur finns i parken en bergskatt, några vargar och hjortar samt en illa slagen barnamördare som just inte roar någon längre. Parkförvaltarnas önskemål om att hysa någon form av demon, Raugoner eller en psykotisk Mefit har ännu inte fått gehör och så kommer det förmodligen att förbli såvida inte oanade mängder guldtrakiner byter ficka. Men även utan sådana världsfrämmande styggelser är Tricilves bestiatrium en spännande plats som varmt kan rekommenderas varje besökare.