Det svåra som spegel

I gymnasiet kunde jag av ren fåfänga plöja svåra böcker för att imponera på lärare och kamrater. Särskilt minns jag ett tillfälle när min biologilärare ryckte av mig en bok med orden "Vad är det för skräp du läser?" och det var Herman Hesses 'Glaspärlespelet'. Jag läste också Nietzsches 'Så talade Zarathustra' utan att begripa särskilt mycket, något jag förstås inte medgav då.

Nu, fyrtio år senare, läser jag åter Nietzsche, men inte längre för att imponera utan för att det roar mig. Inte så att jag alltid håller med honom, tvärtom kan den gamle preussaren kläcka ur sig de mest häpnadsväckande dumheter*, men han är alltid kompromisslös, idérik och verkar skriva precis vad som faller honom in med säker stilistik och träffande metaforer. Förstår jag honom då? Till viss del kanske. Detsamma gäller annat jag läser med betydande tuggmotstånd, exempelvis Wittgenstein, Richard Rorty, Bourdieu, Chomsky, Lyotard, John Searle, Immanuel Kant (som jag stångat pannan blodig mot), Edmund Husserl och Platon.

Den fråga jag kommit att ställa mig är: Varför läser jag böcker som jag bara förstår till kanske fyrtio procent och hur kan jag finna det givande? Att imponera känns inte längre aktuellt och riktigt bildad blir jag nog aldrig, därtill har jag för dåligt minne och läser alltför sakta.

Min slutsats ligger i att dessa svåra böcker fungerar som buckliga speglar; mina egna tankar studsar mot texterna och ges ny, oväntad riktning, ljusknippen från sidor skrivna till helt olika böcker interfererar så att nya berättelser uppstår. Jag är en kaklun som samlar bitarna och sätter dem samman till något nytt. Det viktiga är att böckerna katalyserar mina funderingar, detta oavsett om jag har förstått deras innebörd eller inte, bara genom att de sätter fart på tanken. Faktiskt kunde en bok därmed vara givande även om jag som läsare helt missförstått intentionen - i detta avseende kan jag stödja den postmoderna nedtoningen av författarens betydelse. Det blir som scenen ur Disneyfilmen om Den lilla sjöjungfrun, där Ariel samlat skatter från ytan vars användning hon helt har missförstått men som ändå är henne värdefulla.

Jag kan läsa enklare bladvändare också som avkoppling, bara de är bra skrivna, men läsningen blir sällan lika aktiv, eftersom berättelsen ligger där färdig att avnjutas utan att tvinga mig till ständig reflektion - dessa böckers ram håller en tavla snarare än en spegel. Samma sak gäller film, dataspel och musik. Jag ser hellre en film som jag kan gå och fundera länge på än de förströelsefilmer som idag drar in mest pengar, och jag lyssnar gärna till för mig okänd musik ur så gott som alla genrer. Vissa litterära böcker kan ändå ge ett djup som motsvarar de filosofiska texterna genom att de så skickligt målar en komplex stämning eller miljö att bilden i sig fungerar som en närmast bottenlös spegel. Några exempel är för mig böcker av Tove Jansson och Shaun Tan, liksom Lennart Hellsings barnböcker. Böckerna om Harry Potter är som jämförelse alltför "färdiga" för att vara intressanta enligt min mening. Samtidigt är upplevelsen beroende av tidigare erfarenheter och läsande - det påfyllda som böckerna ska spegla - och jag kan förstå att Harry Potter ger yngre läsare en klangbotten som motsvarar mina första läsupplevelser (eller serietidningar).

Vad gäller mina egna romaner så hoppas jag att de väcker tankar och bilder hos läsaren snarare än bara fungerar som stundens förströelse. Jag skriver hellre speglar än tavlor.


* Något ganska dumt läste jag igår i 'Den glada vetenskapen', där Nietzsche säger följande: "Risdieten leder emellertid också, som en subtilare efterverkan, in på tanke- och känslobanor som verkar narkotiskt. Det stämmer väl överens med detta att de som uppmuntrar narkotiska tanke- och känslobanor, som de bekanta indiska vishetslärarna, just hyllar en diet som är rent vegetabilisk och vill göra den till rättesnöre för massan: på så sätt vill de framkalla och öka det behov som de är i stånd att tillfredsställa." Vegetarianernas agenda fick plötsligt en helt annan dimension!

Däremot hittar jag sällan belägg för att Nietzsche skulle utgöra ett medvetet förstadium till tysk nationalism, även om han kommit att användas för detta syfte. Han häcklar ständigt sin tyska samtid. Följande ur samma bok tyckte jag var ganska kul: "Europa hade över huvud taget inte blivit genomsyrat av kristendomen om inte kulturen i söderns antika värld gradvis hade barbariserats genom en alltför stark inblandning av germanskt barbariskt blod."

Apollo och Dionysus i Trakorien

Som tidigare nämnts så gillar jag att läsa Nietzsche. Jag har inte stött på någon annan tänkare som slaktar heliga kor med så vass kniv eller är lika motsägelsefull, kompromisslös och skoningslös mot samhället, sig själv och andra. Jag kommer sällan till samma slutsatser som Nietzsche eller håller ens med honom, men som tankekittlande provokatör är han oöverträffad.

Redan i sin första bok, vilken handlar om den klassiska grekiska tragedin, gör Nietzsche indelningen i apolloniskt och dionysiskt, ett begreppspar lika användbart i mitt skrivande som i funderingar över människan och världen i stort.

Både Apollon och Dionysus var söner till Zeus. Apollon står i sammanhanget för strävan mot ordning och harmoni, för kontroll och för kyligt intellekt, balans och sammanhang. Dionysus representerar istället det ohämmat driftsstyrda, det irrationella, den subjektiva lusten, kaos och berusning, excesser och orgiastisk passion. Mellan dem råder en motsättning och ständig kamp. Indelningen går att tillämpa både på det personliga planet - till exempel när du står och överväger om du ska äta upp de sista chokladbitarna i asken fast du vet att du inte borde - och på ett samhällsplan när man funderar över hur kraften i finansaktörernas dionysiska girighet ska utnyttjas och samtidigt tyglas av de apolloniska politiska krafterna.

På Wikipedia beskrivs apolloniskt och dionysiskt som en dikotomi - dvs som något oförenligt tudelat. Jag tror att det är ett missförstånd eftersom dynamiken uppstår just i kampen och balansen mellan det drivande och det kontrollerande. Nietzsche hade själv denna syn rörande de klassiska dramerna. Redan Platon såg i sin bok Staten nyttan av spänningsfältet mellan Dionysus och Apollon. Han gav rådet att hålla vattentäta skott mellan drivande entrepenörer och statlig kontroll. Venedig tillämpade principen och lyckades på så sätt hålla igång sin handelsrepublik under tusen år utan statskupp eller fientlig invasion.

Idag kritiseras ofta finansaktörernas girighet som om vi förmådde fya dem, ge dem dåligt samvete och därmed få dem att självmant avstå vinster. Glöm det. Finanvalpar är och förblir giriga och det är just dessa egenskaper som (eventuellt) gör dem användbara för samhällsekonomin. De förstår bara apolloniskt kraftspråk och dagens problem ligger snarare i att sådant saknas som motvikt, vilket i sin tur beror på att de dionysiska aktörerna har släpps lösa globalt medan den politiska apolloniska makten fortfarande är territoriellt begränsad.

Relationen kan beskrivas som att det dionysiska är båtens motor medan det apolloniska är dess roder. Vi klarar oss inte utan endera utan det är samspelet mellan dem som ger resultat.

Det trakoriska perspektivet
Den trakoriska världen är ju skapad från ritning och dess stora motsättning finns mellan de skapelsetrogna apolloniska ordningssträvarna representerade av Abzulvans animister och olika skapelserebelliska krafter som inte alltid men ibland kan kallas dionysiska. Specifikt i romanen så är trollkarlen Shagul en dionysisk kraft som söker slå sig fri från gudarnas ordning, "den redan skrivna berättelsen". Han representerar Nietzsches herremoral och övermänniskoideal och jag låter honom ofta citera filosofen i sina repliker. Abzulvans animister är hans huvudmotståndare vilka vill piska rättning i leden.

Den fråga man kan ställa sig är varför inte de allsmäktiga skapargudarna själva näpsar Shagul. Jag föreställer mig att gudarna inser att det fullständigt kontrollerade, förutsägbara och perfekta är dött. I den trakoriska världen anses skapelsens roll vara att förströ gudarna i deras eviga tristess och då föredrar de antagligen vissa levande och överraskande inslag.


För den som vill fördjupa sig i kampen mellan det apolloniska och det dionysiska kan jag rekommendera den utomordentliga men obehagliga filmen "Black Swan" som i stort sett följer Nietzsches syn på saken.