Entusiastens förbannelse

Återigen sitter jag här sedan klockan fem imorse för att huvudet under sömnen fylldes av idéer som jag kände mig tvungen att skriva ner på respektive plats innan de försvann. Rent praktiskt går det till så att jag för större sammanhang har hela planeringsstrukturen uppritad i programmet Scrivener som är bra på att hålla ordning på bitar. Mer omedelbara idéer hamnar i de blanka textfiler jag upprättat för alla kapitel jag kan överblicka i den pågående boken. Jag skriver då in lösa uppslag i respektive kapitelfil så att alla idéer finns på plats den dagen jag tar mig an kapitlet ifråga. De planerade kapitlen är organiserade efter huvudperson, så att jag exempelvis f.n. har tio kapitel om Praanz da Kaelve: från PdK 1. Ab'Omasi till PdK 10. Den bärande skölden.

Just idag rörde mina funderingar den ransardiska kvinnan Frimrinda Ab'Omasi, hon som dyker upp på sista sidan i Slaktare små, en kvinna vars öde sammanflätas med just Praanz da Kaelves på ett sätt som jag inte tror någon av er kan gissa. Kapitlen om PdK präglas av trakorisk realpolitik med många fula tjuvnyp och lister medan kapitlen om Arn Dunkelbrink medför mer direkta fysiska konfrontationer och de om Uroboren och Silvia Miranda istället innebär magiska förvecklingar i förhållande till gudarnas planer och konfluxen. Det jag skriver om för tillfället är Uroborens besök i spegelstaden HOXOH i sällskap med Pulcygnus och Vatorion.

Den skarpa eggen

I veckan hälsade jag på Peter Johnsson, renommerad svärdssmed med smedja norr om Uppsala. Det är egentligen märkligt att vi aldrig tidigare har kommit i kontakt eftersom vi bor i samma stad, båda har hållit på med rollspel och dessutom har flera gemensamma vänner. Bot blev det äntligen på den saken och många goda idéer och erfarenheter utbyttes. Peter har förstås sin gedigna vapenkompetens medan jag gav synpunkter på deras blodiga resultat ur min veterinära synvinkel. Samtalen hölls sakliga men gled ofta över i sådant som man kanske inte bör diskutera öppet på bussen. Det är viktigt att försöka förstå hur svärdsstrider på liv och död faktiskt kan ha gått till när jag nu ska skriva om dem. Som läsaren vet så har jag försökt hålla en ganska saklig ton rörande våld och även sex - två ämnen som ofrånkomligt och ganska ingående berör en veterinär.

Redan när jag började skriva Svavelvinter lovade jag mig som belöning att beställa ett svärd just av Peter när jag är klar med alla böckerna, ett svärd hämtat från Trakorien då.

Peter är enligt egen utsago ingen fäktare men gav mig en del kontakter och litteraturtips. Bland annat har jag beställt Fem ringars bok, skriven av samurajen Miyamoto Musashi på 1600-talet. Jag frågade mig bland annat om man som Praanz da Kaelve faktiskt kan fäktas framgångsrikt och mot flera motståndare med två svärd och just det ska Musashi ha ägnat sig åt. Några tekniska saker fick jag mig också till livs, t.ex. att man visst kan stöta med en sabel, att den s.k. blodrännan knappast har någon funktion annat än att göra svärdet lättare och att det där vikandet av svärdens stål inte har med skärpa eller hårdhet att göra utan mest var ett knådande av äldre tiders stål för att avlägsna orenheter. Med dagens utmärkta stål behöver man inte vika metallen av kvalitetsskäl, men tekniken kan ge vackra mönster, s.k. damaskerat eller mönstervällt stål. Jag fick också pröva olika svärd och känna på hur tyngdpunktsförskjutningar helt ändrar vapnens karaktär.

En annan rolig sak var att Peter illustrerade åt Äventyrsspel när det begav sig, något jag inte alls kände till. Bland annat gjorde han omslagen till I reptilmännens klor och Nekropolis. Ännu roligare var att han förklarade sig sugen på att göra några illustrationer till det kommande rollspelet Svavelvinter. Han ville också försöka rita några av de svärd som figurerar i spel och romaner. Resultatet ska bli riktigt spännande att se!

Bilder från Svavelvinter

Jag lade till några av Martin Bergströms fantastiska bilder i bloggens högerspalt.

De föreställer i tur och ordning:

* Praanz da Kaelve möter de vandöda crurerna inför slaget om Arhem
* Jätten Esimund och isdruiden Perrima vandrar på berget Biletands sluttningar
* Trollkarlen Shagul
* Kung Ottar vaknar i Cruri
* Dolken Demens

Här är två av bilderna i högre upplösning med Martin Bergströms tillåtelse:

Den ende och hans omvärld - 2. Animister

Jag slänger som hastigt mellanspel in ett mail skickat till Henrik Bergendahl. Han frågade om animister, kafriler, Luvena och Fundibéra i samband med testspel av det nya rollspelet. Eftersom svaret kan ha visst allmänt intresse och hänger ihop med trakoriernas världsbild så får det haka på föregående inlägg. Mer om trakoriernas tro följer.

***

Animister är ett mycket brett begrepp i vilket jag lägger att man utövar magi i enlighet med skapelsegudarnas planer, eller åtminstone inte emot dem. 'Anima' betyder ju 'själ' eller 'liv' på latin, dvs man använder krafter i den besjälade tillvaron. Egen vinning är inget problem så länge man respekterar skapelsegudarna och håller sig inom deras ramar. Man skulle kunna kalla Silvia Miranda för animist i Svavelvinter även om hon klivit över skaklarna och betalar priset för det. Alla präster är inte animister utan det finns förstås rena teologer, predikanter, ceremoniker etc. Animister söker OFTA gå gudarnas ärenden vilket kanske faller sig naturligt om man respekterar dem som överhet och särskilt om man tillhör någon kyrka. Emellertid är ju inte skapelsen eller "naturen" alltid "god" - rovdjur fullgör också sin funktion och exempelvis drakar går skapelsegudarnas ärenden även om de inte alltid fattar det själva. Även egenintresse får ses som en drivkraft i skapelsen, kanske en av de viktigare.

Kafrilerna är animister från Mereld med en altruistisk övertygelse och dyrkar särskilt ljusguden Tigwalvan men även de andra skapelsegudarna. Alla animister är alltså inte kafriler. Kafrilerna kan därmed ha egna magigåvor men om man vill kan man komplettera med andra animistiska gåvor som passar.

Mångudinnan Luvena är en av skapelsegudarna men skapelsegudarna är sinsemellan inte alltid överens eller kompatibla - jfr med grekiskt eller nordiskt panteon. Skapelsegudar är de som fullgör någon slags funktion eller sköter en domän i skapelsen, inklusive krigsgudar och dödsgudar. Luvena och några andra av dem skulle kunna betecknas som rebelliska skapelsegudar som egentligen gärna skulle tippa skapelsen enligt sina egna preferenser men hålls i schack av de andra. Därmed har hon och andra gudar fått sekter som inte accepteras av renodlade animister och som jagas av Abzulvan - de skapelsetrogna kyrkornas inkvisition.

Vad gäller Fundibéra så är hon renodlad hedonist och feminist av ett ganska hänsynslöst slag. Hon har kommit i lag med sekterna på Bektar för att de besitter vissa kunskaper som hon vill åt och hon deltar i deras ritualer med nyfikenhet om inte övertygelse. Här ett litet relevant utdrag ur romanen:


”Man har sagt mig att ni nyligen invigts som månprästinna i Bektar bortom Laabnes askdalar, där ryktet viskar att människor offras och äts”, svarade Praanz da Kaelve. ”Hur går det ihop med er dyrkan av livet och skapandet?”

Fundibéra ställde med en road min ner soppskålen, borstade brödsmulor från fingrarna och mötte ogenerat generalens blick. Ögonen på rustsalens troféer glimmade just bortom bordets ljuskrets i det vida rummets dunkel. I Praanz da Kaelve väcktes en lika plötslig som ovälkommet påtaglig lust till kvinnan, född av den hunger, glädje, målmedvetenhet och grymhet hon utstrålade, som om han varit tillbaka på arenan, öga mot öga med en värdig motståndare.
”Jag vet hur människokött smakar”, sade baronessan lågt, ”det är sant, men även ni torde på slagfältet ha fått fallna fienders blod i munnen mer än en gång så i detta är vi lika. Det betyder inte att någon av oss slukar barn till frukost. Månprästerna på Bektare berg är barbarer, men de besitter vissa djupliggande kunskaper som man bara en invigd lemniscata kan delges. Jag var ute efter kunskap, inget annat, och en general från Digeta Longa är säkert införstådd med att ingående kunskap kan kräva såväl plågor som blodspillan. Kanske har ni hört DiFolternas devis att sann renhet bara kan uppnås genom lidande?”

Punkt. Igen..

Vadå, satte han inte punkt redan i november, invänder den uppmärksamme läsaren. Jodå, fast den ännu uppmärksammare ser att avsnitt fattades då, avsnitt som jag nu har fyllt i och det känns väldigt bra att all text nu finns i råformat. Det är för mig stor skillnad på att förbättra något som ändå finns mot att skriva nytt.

Det sista avsnittet som jag alltså blev klar med idag utspelar sig utanför världen i värdshuset Felirota - "Lyckans hjul" dit de hämningslösa kommer för en sista brakfest sedan de avlidit. Jag hade tänkt att texten kanske kunde ta några dagar att färdigställa, men när man väl sätter tänderna i ett konkret kapitel är det alltid svårare än man föreställt sig. Idéerna är klara liksom början och slutet. Jag vet vilka 'plot points' som ska framkomma i avsnittet, vilka personer som dyker upp (Fundibéra och Praanz da Kaelve i detta fall) och jag har lovande idéer rörande några scener. Man kan likna det vid att alla råvarorna till en maträtt ligger på bordet, men sedan börjar frågorna hopa sig hur man ska passa in saffran med curry, hur länge spenatblad ska fräsas och när köttet lämpligen steks för att bli färdigt samtidigt som sparrisen. Eller tänk orientering där hållpunkterna är givna men inte vägen mellan dem.

Efter det nya tillägget är manuskriptet 1335 000 tecken långt vilket motsvarar 580 boksidor att jämföra med Svavelvinters 515. Fortfarande hanterligt hoppas jag och dessa 580 sidor kommer att innehålla mycket.

Utanförskap i konfluxsviten

Freke Räihä har skrivit en akademisk uppsats vid Linköpings universitet betitlad: Skurkens utanförskap i Erik Granströms Konfluxsvit. Uppsatsen, som jag funnit mycket tänkvärd och underhållande, handlar framförallt om Shagul och Melealina - två av de viktigaste personerna i den ursprungliga spelsviten - och i synnerhet om likheter och skillnader mellan de två.

Räihä kontaktade mig redan före sommaren för en intervju i samband med uppsatsskrivandet men fick rådet av sin handledare att inte blanda in mig som författare. Jag tror att det var helt rätt eftersom han därmed kunde göra en oberoende analys.

Utöver att ge en bra beskrivning av personerna ur ett litteraturhistoriskt perspektiv så gör Räihä reflektionen att Shagul och Melealina båda karaktäriseras av sitt utanförskap. De visar många likheter men har valt en ond respektiv god väg. Utanförskapet gör dem båda mer eller mindre oberörbara, de har följeslagare som signalerar val av sida etc.

Det intressanta med Räihäs slutsats är att jag själv kommit att betrakta hela romanbygget som en studie i utanförskap eftersom samtliga huvudpersoner är särlingar som mer eller mindre självförvållat hamnat utanför alla gemenskaper. Det gäller förstås Shagul själv som emellertid har en annan dimension i böckerna eftersom han där ser sig mer som rebell mot gudarnas färdigskrivna öde än som blivande världshärskare. Därav kapitelnamnet "Mannen utan öde" i Svavelvinter vilket förstås anspelar på Imre Kertes bok där huvudpersonen just vägrar se sig som ett offer för förintelsen eftersom det skulle ta ifrån honom hans individualitet. Arn Dunkelbrink är udda eftersom han fått höra det höga språket av draken Blatifagus och därmed fått en osund insyn i skapelsens bakomliggande strukturer - lite som Adam och Eva med äpplet alltså. Vindhäxan Silvia Miranda har själv ställt sig utanför alla sammanhang genom att försöka fly vad hon uppfattade som tillvarons fängelse men som kanske visat sig vara gudarnas skyddande kokong mot kaos. Även Praanz da Kaelve är en enstöring i sin gammeldags lojalitet mot huvudstaden helt bortsett från att han tycks ha problem med känslomässiga relationer i största allmänhet. Alltsammans bottnar förmodligen i min egen känsla av utanförskap - inget påtvingat eller ens särskilt sorgligt utan konsekvensen av ett ohejdbart existentiellt grubblande. Många delar säkert känslan som knappast minskas av samtidens tvärsäkra påståenden om tillvarons beskaffenhet.

Freke har också lärt mig uttrycket Ergodisk litteratur. Se engelska Wikipedi om Ergodic Literature. (Svenska Wikipedia föreslår att jag istället ska läsa om "erotisk litteratur" - den svenska synden förnekar sig inte!). Ordet Ergodisk kommer av grekiska "Ergon" - "arbete" och "Hodos" - "stig", dvs litteratur som kräver arbete av läsaren utöver att vända sida och fundera över intrigen. Urspungligen myntades uttrycket om Hypertext, dvs hoppandet via länkar där slutresultatet blir beroende av läsarens val - någon minns kanske soloäventyren "Ensamma vargen" och liknande. Strikt talat är väl mina romaner om konfluxen inte ergodisk litteratur, men genom kopplingen till ursprungsspelen, påbyggnader via olika nätforum och varierande gestaltning av intrigen i spelade kampanjer så skulle jag vilja påstå att det samlade trakoriska ödet är just ergodiskt. Tankegången ger också en intressant postmodern koppling där läsarna / spelarna är medskapare genom dekonstruktion och nytolkning.

Kanske undslipper Shagul till sist sin stora skräck, den att bara vara en fiktiv person i en redan färdigskriven berättelse.