Toki Pona – Det låga språket

Toki Pona är ett minimalistiskt språk konstruerat av lingvisten Sonja Lang på 2000-talet. Det innehåller bara 120 ord och 14 bokstäver och är således en smula begränsat för kommunikation. Exempelvis finns bara ett ord för alla landdjur, ett för alla frukter och grönsaker, inga singular eller pluralformer etc. Å andra sidan ska man kunna lära sig det flytande på bara 30 timmar. Orden är lånade från olika existerande språk och har inte särskilt stor latinsk prägel, vilket man som europé kanske hade förväntat sig. Se pajdiagram nedan.

Toki Pona är enligt upphovskvinnan primärt heller inte tänkt för kommunikation utan ägnat att väcka reflektion över språk som sådant och sätta igång tankar runt vad som återstår när allt onödigt skalats bort. Taoism och Zen-buddism nämns som inspirationskällor – Sonja Lang har tidigare själv översatt Laozis taoistiska skrift Tao Te Ching till engelska och esperanto. Jag fick nyligen den avbildade boken och får plugga på under julen.

Mitt intresse för Toki Pona väcktes genom min allmänna nyfikenhet på språk, men dessutom har jag i konfluxromanerna talat om Det höga språket och Det låga språket. Toki Pona kunde ge lite inspiration runt det senare var min tanke. Jag har tidigare nosat på Noam Chomskys språkteorier om medfödd språkstruktur i sammanhanget, men har inte gett mig på att läsa honom – som Sperlich säger: "Chomsky tar inga fångar när det gäller teknisk komplexitet". Jag har också sneglat på en bok om förutsättningarna för att kommunicera med varelser från andra planeter, men den var mer fokuserad på det tekniska (se kommentar till inlägget för titel).

Det låga språket innebär i romanerna alla intelligenta varelsers grundförmåga att alls förstå språk. Vissa hävdar att det består i kaklunen Logos som finns spridd i oss alla och som pratar med sig själv. Det låga språket låter varelser i viss mån kommunicera på ett begränsat sätt även om de inte har något språk gemensamt.

Lite synd att romansviten redan är färdigskriven, men jag kanske får översätta den till Toki Pona.

Toki Ponas etymologi

Inkompetens som inspiration

Jag är inget vidare på grammatik, eller rättare sagt tycker jag mig ha en ganska bra känsla för grammatik utan att kunna förklara vad jag håller på med. Ibland läser jag om modus och konjunktiv och hjälpverb för att ganska snart åter glömma vilket begrepp som var vilket. Sådan påläsning är inte bara försök att vinna bildning utan jag tycker att det är roligt att läsa om språkliga knivigheter, exempelvis i "Språkriktighetsboken" som tar upp luriga exempel. Jag och min förläggare Ola Wallin hade exempelvis en diskussion inför romanen Vredesverk om huruvida det heter "kejsarinna Heneguya" i analogi med "drottning Aurora", eller "kejsarinnan Heneguya" i analogi med "prinsessan Kunigunda".

Igår funderade jag och min redaktör Axel Henriksson över följande mening: 
"Ramilard går med tunga steg fram till divanen, lämnar bara med tvekan portalens fasthet, som fruktade han dyka ner i ett vatten där han inte förmår andas.”

Axel undrade om inte alla meningens verb borde stå i presens:
 "Ramilard går med tunga steg fram till divanen, lämnar bara med tvekan portalens fasthet, som fruktar han dyka ner i ett vatten där han inte förmår andas.”

 Ingen av oss var säker, men språksyntalden Johan Jönsson kom till vår räddning genom att påpeka att preterium (dåtidsform) kan användas modalt, dvs uttrycka önskan eller osäkerhet tillsammans med presens. Han gav exempel från Stig Dagerman och Vilhelm Moberg, i vars sällskap jag gärna stannar.


När jag sedan skulle sova på kvällen fick jag en idé: Ni känner till Voight-Kampff testen för att hitta replikanter i "Blade Runner" och ordet "Schibbolet" som avslöjar varifrån man kommer. Antag att vi vill hitta odjur som lever mitt ibland oss och blir flera hundra år gamla – vampyrer till exempel. Antag att dessa vampyrer förmår lära moderna vanor och hänga med samtidens utveckling, men att de har svårare att lära bort det gamla. Man kunde då avslöja dem genom språktester som lägger in gamla former bland nya för att se om de reagerar. Bara en tanke som jag kanske omsätter någon gång ...

Lovsång till mellanläget

Kemi
Ovan ser ni en enkel titrerkurva. I en burk med syra ligger pH lågt – vätejonerna är i överskott. När man successivt tillsätter en bas händer först inget, men sedan stiger pH snabbt och pH lägger sig därefter istället högt eftersom hydroxidjonerna har tagit över. Mittendelen av titrerkurvan är oftast intressantast, läget där pH slår över från surt till basiskt. Antag att vi exempelvis vill beräkna hur mycket C-vitamin det finns i vår hemmalagade saft. Vi kan då titrera precis till pH 7 och sedan räkna ut hur mycket C-vitamin det fanns genom att notera hur mycket bas som gick åt. I kurvans ytterlägen händer däremot just ingenting av intresse.

Debatt eller diskussion
Jag lärde mig ganska sent skillnaden mellan debatt och diskussion, dvs jag har ofta använt båda orden men tidigare inte så noga reflekterat över skillnaden. I en debatt intar parterna varsin ståndpunkt: A respektive B, att likna vid titrerkurvans ytterlägen. De argumenterar var och en för sin sak och försöker påverka åhörarna att dela deras egen åsikt. Vanligtvis ändrar parterna själva inte uppfattning och de lyssnar till motståndaren mest för att kunna bemöta denne. Politiska debatter i TV är ett typexempel.

I en diskussion värd namnet lyssnar istället parterna till varandras synpunkter och är beredda att ändra sin egen hållning eller kompromissa. Därför tycker jag personligen att diskussioner är mer intressanta än debatter. Diskussioner befinner sig i den mentala titrerkurvans brytpunkt – det är där det kan hända något. I en debatt händer sällan mer än att en vinnare kanske utses, dvs man kollar om pH slagit över åt endera hållet. Eftersom inget egentligen förväntas hända kan ståndpunkterna A och B vara bastioner bemannade med hela förband av åsikter nergrävda i skyttegravar. Debatter löser sällan problem eftersom kompromisser och lyssnande sällan har plats. I politiken förs debatter inför publik varpå förhandlare och diplomater sätter sig att diskutera konkreta lösningar i slutna rum.

Skeptikerns hållning
Jag har tidigare deklarerat mig vara skeptiker. I den ständigt aktuella frågan om Guds existens så motsvaras skeptikern av agnostikern som därför får stå som representant. Den troende säger att "så här är det!" och den extreme ateisten säger också "så här är det!", medan agnostikern säger: "jag vet inte". Ytterligheterna rör sig inte ur sina skyttegravar, utan det är som vanligt i mitten som det kan hända något.

I senaste numret av "Philosophy Now" (som jag prenumererar på) så avfärdar filosofiläraren Stephen Anderson ateismen som filosofiskt ohållbar. Han gör det emellertid genom att definiera ateismen så strikt att hans slutsatser blir praktiskt oanvändbara, dvs han kastar ut barnet med badvattnet. Angreppssättet påminner om Wittgensteins tidiga försök att definiera vad som meningsfullt kan sägas med ett språk där han ställer sådana krav att detta språk skulle vara oanvändbart för kommunikation. (Wittgenstein ändrade senare själv ståndpunkt och betonade istället språkets funktion som verktyg för kommunikation.) Det jag finner mest provocerande i Andersons artikel är emellertid att han avfärdar agnosticism som "personlig uppfattning" som inte håller för strikt logisk prövning.

Försvar för skepticismen som hållning
Min personlig åsikt är Andersons logiska attack mot skepticismen är missriktad och därmed ointressant. Han och många andra avfärdar skepticismen som ståndpunkt när det egentligen rör sig om en hållning. Skeptikern befinner sig i rörelse runt den spännande brytpunkten mellan de tvärsäkra i vars läger just inget händer. Skepticismen representerar för mig det sunda bondförnuftet som säger "det låter vettigt, då kör vi så tills vidare" till skillnad från de tvärsäkra som alltid vet och aldrig lyssnar. (Praktiken brukar så gott som alltid bli katastrofal när de tvärsäkra får härska, det kan sedan gälla Hitlertyskland, den katolska inkvisitionen eller Pol Pots Kambodja.)

De filosofiska angreppen på skepticismen blir ofta aparta. Anta att en postmodernist säger "Det finns inga objektiva sanningar". Rent logiskt kan detta påstående naturligtvis inte vara sant, för då skulle det motbevisa sig självt. Det hindrar naturligtvis inte mig som skeptiker att ifrågasätta alla förment objektiva värderande påståenden ändå, därför att skepticismen inte är en logisk skyttegrav utan är en metod att närma sig verkligheten där jag stödjer den uppfattning som för tillfället förefaller mig mest underbyggd.

En sådan hållning innebär inte att alla subjektiva påstående är lika mycket värda (för mig) eller att, som Christer Sturmark m.fl. vill få det till, att rena fakta kan ifrågasättas. Skepticism innebär att inget tas för givet bara för att någon säger det utan att skeptikern väljer den tolkning som förefaller mest underbyggd och/eller mest ändamålsenlig. Den valda tolkningen får gälla tills vidare, men bara tills vi hittar något bättre. En sådan skeptisk hållning stämmer efter vad jag förstår med vetenskapen som metod.


* Ps: Den kloke Freke Räihä sammanfattade detta blogginlägg både bättre och kortare: "Skepticism är inte en position utan en process". Ds.

Historia med hamster

Bild med hamster

Ibland hör man: det finns bara sju grundberättelser och det går egentligen inte att skriva något nytt. Betoningen läggs gärna på "bara" och "går inte" i ett slags uppgivet jantetänkande. Eftersom de flesta författare någon gång drabbas av tvivel på sin egen förmåga så bekräftar klassificeringen det meningslösa med det egna arbetet.

Själv tycker jag att sju grundberättelser är alldeles för generöst tilltaget. Det finns egentligen bara två grundberättelser: de som nämner hamstrar och de som inte nämner hamstrar. Denna kategorisering täcker världslitteraturen och delar in den ganska tydligt: Bibeln, Moby Dick och Män som hatar kvinnor har inga hamstrar (vad jag vet), medan flera barnböcker har det. Naturligtvis får bibliotekarier dras med vissa gränsdragningsproblem, exempelvis vart böcker med hamsterbesläktade gnagare och mutationer ska räknas liksom böcker med döda ex-hamstrar, men sådant vidhäftar även andra klassificeringar och kan lämpligen diskuteras i särskilda kommittéer.

Skulle hamsterklassificering påverka litteraturen? Egentligen inte frestas man tänka, men kanske ändå: det är lätt att tänka sig hur ett förlag säger till en aspirerande författare: "Vi har ju redan ganska många manus utan hamstrar. Kan du inte pröva att skriva något i en annan genre – den med hamstrar?" Den gängse frasen: "er roman passar inte riktigt vår utgivning" kan tillämpas åt endera hållet.

I förenklande och förtråkande nit kan en naturvetenskapligt sinnad person hålla upp ett glas vin och säga: "det här glaset innehåller egentligen bara atomer", eller inför en förälskelse säga: "det rör sig bara om biokemi". Påverkar sådan beskrivning den fysiska verkligheten? Atomerna i vinglaset lär knappast bry sig om vad vi kallar dem, men naturvetarens kärleksliv blir förmodligen inte detsamma. Det är inte fel att säga att ett glas vin innehåller atomer, det är bara inte en uttömmande eller ändamålsenlig beskrivning i sammanhanget. Och framförallt är det inte den objektivt enda sanna beskrivningen.

Världen är vad den är och blir i viss mån vad vi kallar den. Materien och dess händelser är inte godtyckliga, men vår klassificering och beskrivning av dem är det och språket som sådant kunde lika gärna vara ett helt annat. Det innebär inte att alla beskrivningar av företeelser och skeenden har samma värde, ty själva poängen med språk och klassificering – med eller utan hamstrar – är nyttan. Poängen är att vi ska kunna hantera världen mentalt och kommunicera den. I situationen: "en leopard åt igår upp min bror, men det behöver ju inte innebära att leoparden jag möter idag är farlig", klarade sig våra förfäder bättre med klassificerande fördomar än utan. När en mental föreställning inte gör nytta eller längre stämmer med vad vi ser, så får vi helt enkelt ändra den. Den distinktionen tycker jag att många kritiker av postmodernismen missar – återkommer till saken.

Med det vill jag slå ett slag för Jorge Luis Borges 'patafysiska kategorisering av djur:

(a) djur som tillhör kejsaren
(b) balsamerade
(c) tama
(d) spädgrisar
(e) sirener
(f) fabeldjur
(g) vildhundar
(h) djur inkluderade i den föreliggande klassifikationen
(i) djur som far omkring som galna
(j) oräkneliga
(k) djur tecknade med en mycket fin kamelhårspensel
(l) etcetera
(m) djur som precis har haft sönder kruset
(n) djur som på håll liknar flugor

Babels oändliga bibliotek

Jorge Louis Borges beskrev i en berömd novell, "Babels bibliotek", ett bibliotek som innehåller alla tänkbara böcker, dvs alla matematiskt möjliga kombinationer av bokstäver. De flesta av böckerna skulle förstås innehålla meningslöst strunt, till synes slumpartade bokstavskombinationer, men här och där skulle ord råka bildas. Mer intressant är att biblioteket - som inte är oändligt, men väldigt omfattande - också skulle innehålla alla tänkbara mästerverk, skrivna eller ännu ej skrivna. Ett blogginlägg jag nyligen läste diskuterar Carl Sagans dröm om Encyklopedia Galactica - ett fullständigt verk med all tänkbar kunskap och visdom samlad och formulerad av de många avancerade kulturer som kanske finns därute i rymden och tiden.

Tanken på det fullständiga biblioteket kallades av den amerikanske filosofen W. V. O. Quine för "en melankolisk fantasi". Samme Quine påpekade att allt som någonsin kan uttryckas kan formuleras med hjälp av bara två tecken i ett binärt system. De flesta författare har förmodligen någon gång snuddat vid den melankoliska fantasin: allt jag någonsin kan komma att skriva finns redan någonstans i Babels bibliotek.

Man anar redan vid en flyktig tanke problemet att hitta det man söker i biblioteket och Borges novell handlar också till stor del om den ändliga och dödliga människans svårigheter och drömmar när det gäller att orientera sig bland de oändliga möjligheterna (som alltså inte är oändliga utan bara många i detta fall).


För mig och säkert för många andra ligger det något samtidigt vackert och skrämmande i tanken på den fullständiga textssamlingen. Framställs fantasin tekniskt-matematiskt, såsom ofta är fallet, missar man dock enligt min mening att information är kommunikation byggd på konvention, dvs mening uppstår hos läsaren, medan den bara ligger latent i själva texten. Diskussionen ovan om Encyklopedia Galactica handlar till stor del om hur informationsförmedling skulle kunna överbrygga avstånd och tid mellan civilisationerna, men inte om hur den skulle kunna ges eller behålla mening. Vi har ingen tillgång till världen "såsom den är" utan är hänvisade till tolkningar av den, intryck förmedlade via våra sinnen, sammanställda enligt mer eller mindre vedertagna och ändamålsenliga modeller vilka antagligen skulle variera våldsamt mellan olika kulturer och tider. Som Wittgenstein sade: "Om ett lejon kunde tala skulle vi inte förstå det" - dvs förståelse kräver någon slags gemensam referensram.

Det finns också tidsaspekter att beakta i Babels bibliotek. Vi kan inte läsa alla böcker samtidigt eller utanför tiden:
Exempel 1.  Samma bok som exakt beskrev mordet på Olov Palme skulle inte ha samma innebörd beroende på om den publicerades före eller efter det faktiska mordet.
Exempel 2: I Babels bibliotek skulle definitionsmässigt finnas många nästan likadana versioner av samma deckare, där bara slutet varierar. Vi kan inte läsa dem alla samtidigt eller oberoende av varandra utan måste välja en sekvens. Tolkningen av en specifik version skulle därmed skilja sig avsevärt beroende på om vi läste den först eller sist.
Exempel 3: En bok om rasbiologi bland människor skulle inte avkodas likadant före och efter Auschwitz.

Min slutsats: Information består inte i tecken på papper utan i vår tolkning av dessa tecken. Därför blir Babels bibliotek inget annat än en melankolisk fantasi.


* Bilden visar Erik Desmazieres version av Babels bibliotek - en av oändligt många möjliga tolkningar.

Syntaldens språkskola

På begäran kommer här en kort språkskola med korrekt uttal av trakoriska namn. Observera att detta bara är ETT av många möjliga uttal eftersom Trakoriens språk är en blandning av minst fyra helt olika tungomål. Ni kan läsa mer om språken i detta inlägg. Dessutom lägger sig trakorier ofta till med personlig stavning och uttal för att göra sig märkvärdiga. Inget uttal är därför att betraktas som fel, utan se inlägget som en vägledning till hur berättaren personligen brukar säga - kanske motsvarande uttalet i huvudstaden Tricilve. Som regel uttalas flerstaviga namn i Tricilve med grav accent och betoning på näst sista stavelsen.

("Tomten" - han som kommer till jul = grav accent. "Tomten" - den man ställer hus på = akut accent)

Lektion 1 - Personnamn

På förekommen anledning och för att undvika diplomatiska förvecklingar 

bör det påpekas att uttalet Shagúl är det gängse i Vumbra.

Lektion 2 - Begrepp

Observera att syntalden uttalar namnet "Ebharing" felaktigt, sannolikt beroende på otillräcklig muta.

Lektion 3 - Ortsnamn

Avgrunden som förenar

Något fantastiskt hände. Jag lyssnade, mest av en slump, till radioprogrammet Filosofiska rummet i bilen för ett par veckor sedan när man intervjuade kartografen och professor emeritus Gunnar Olsson om hans bok Abysmal. I boken sammanfattar Olsson sina tankar om kartritande i vid bemärkelse, dvs hur vi i språk, bild och tanke söker avbilda och dra slutsatser om en verklighet vi aldrig kan se som den är utan alltid bara i tolkad bemärkelse. Vi uppfattar alltid världen indirekt genom våra sinnen, försöker förnuftsmässigt se mönster i intrycken, drar sedan slutsatser och gör förutsägelser från dessa uppfattade mönster enligt uppställda modeller som alltid förblir approximationer och valda bildsystem.

Redan när jag hörde programmet slogs jag av hur Olssons tankar överensstämmer med mitt eget skrivande. Jag beställde alltså boken och blev än mer förbluffad över släktskapet. Abysmal kan sägas vara en teoretisk grund till många teman i mina böcker när det gäller förhållandet mellan "verklighet", språk, makt, tanke och bild, samtidigt som boken inte utgörs av torr akademisk prosa utan med Olsson egna ord snarast är "konst om vetenskap än vetenskap om konst". Jag skriver "kan sägas vara", eftersom en teoretisk grund, precis som de kartor Olsson behandlar, kan uppställas på många, kanske oändligt många olika sätt, varav ingen enda kan sägas vara exakt utan bara mer eller mindre ändamålsenlig och därtill satt i relation till varierande ändamål.

Släktskapet är inte bara teoretiskt utan Olsson använder dessutom samma exempel och referenser. Här finns Wittgenstein, Nietzsche, modernism-postmodernism, Bibeln, Mesopotamiens gudavärld, Saussures semiotik, förhållandet gud-människa, Odysseus hemkomst, Platons idévärld, Aristoteles modeller och inte minst avgrunden själv: The abyss - Bythos, vilket i Olssons bok utgör klyftan mellan det representerade och dess tecken; i Saussures termer det betecknade och det betecknande. Dessutom har Olsson för vana att en passant kasta in referenser till högt och lågt i sin text precis som jag själv, inte sällan från populärkultur.

Det slutar inte där. Olsson visade sig bo här i Uppsala, så jag mailade honom, han blev mycket entusiastisk och igår träffades vi över kaffe, äppelpaj och glass hemma hos honom. Mötet blev två och en halv timme långt och var, som jag tror och hoppas, till stor glädje för oss båda. Vi utbyte synpunkter och böcker och kom överens om att träffas igen.

Många av er är bevandrade i Trakorien med dess särart och historia, inte minst mina testläsare och redaktörer, vilket jag har haft stor nytta och glädje av, ändå har jag alltid känt mig ensam, inte på ett tragiskt sätt, utan som av eget val stående utanför tillhörigheter. Plötsligt träffar jag någon som jag kan prata med utan känslan att vi saknar gemensam teoretisk plattform (vilket inte innebär att jag skulle vara mer bildad än någon annan utan snarare att vi inte har samma abstrakta intresseområden), en person med mer insikt än jag själv i Trakoriens metafysik trots att han själv aldrig vetat om det. Det är i sanning fantastiskt.

Jag kan alltså varmt rekommendera Olssons bok, inte bara som teoretisk följeslagare till mina egna romaner utan för alla som intresserar sig för hur människan formar sina världsbilder. Liksom Nietzsche har Olsson ett levande språk fyllt av metaforer och associationer vilket gör Abysmal njutbar även som prosa. Det teoretiska innehållet är inte alltid lätt att ta till sig, men heller aldrig otydligt utan kräver bara visst fokus och ibland en sidotitt i referenser för att öppna sitt skal. Boken är skriven på engelska och utgiven i USA eftersom Olsson var professor där under många år.

Jag har hittills kommit halvvägs eftersom boken kräver koncentration och noggrannhet och jag själv läser sakta, men har funnit många nya insikter och uppslag som jag direkt kan omsätta i romanerna. Dessutom har boken mycket att säga om vår egen värld. För tillfället läser jag exempelvis Olssons påpekande om hur de tre första budorden på stentavlorna Moses fick kan uppfattas som en alla tyranniers grundläggande konstitution när det gäller att cementera maktens tolkningsföreträde:

1. Det är jag som har makten och ingen annan.
2. Försök inte förstå, ifrågasätta eller håna min maktställning för då råkar både du och din familj illa ut.
3. Lägg dina vardagliga sysslor åt sidan för att komma till våra propagandamöten när så anbefalles och följ rapporteringen i statligt kontrollerade media.

De andra sju budorden är praktiska regler människor emellan.
Skrämmande aktuellt, inte minst tillämpat på dagens Ryssland.

Jesus låg med sin mor

Jesus var en gång spädbarn. Han diade sin mors bröst, något som många renässanstavlor tolkat. Förmodligen låg han sedan nöjd och sov på hennes mage - han låg med sin mor.
 Titeln kunde alternativt ha betytt att Jesus hade sex med sin mor, vilket jag utgår från är falskt. Rent språkligt är betydelsen förhandlingsbar, men den möjliga dubbla betydelsen visar vilka verbala gungflyn vi dagligen rör oss över. Målningen av Sassoferratto, 1600-tal.

Saussures tecken

Den schweiziske semiotikern Ferdinand de Saussure hävdade att varje tecken består av mening och form*, där meningen är den mentala föreställning tecknet ger och formen är de konkreta bokstäverna som lika gärna kan vara bilder, talade ord eller egentligen vad som helst.

Jag läser för tillfället professor emeritus Gunnar Olssons bok Abysmal (mer om den senare**). Olsson påpekar att läsning kan framställas genom att använda Saussures tecken som följer: Författaren föreställer sig vad han eller hon vill förmedla (mening), fäster det i ord (form) varefter boken hamnar hos en läsare som tar del av formen och ur den bildar sig en föreställning (mening):

Jag har skrivit Mening 1 och Mening 2 i bilden eftersom det ju inte alls är säkert eller ens troligt att mottagarens mentala tolkning av boken är densamma som sändarens / författarens.

Det är lätt att föreställa sig kommunikation som ett mer eller mindre lyckat försök att förmedla sändarens mening till mottagaren via den ofrånkomliga formen, men så behöver inte alls vara fallet vilket är tydligt inte minst nu i valtider. Följande kan gälla:

Sändaren kanske inte alls har för avsikt att förmedla sin egen mening utan vill kanske snarare framkalla en viss mening hos mottagaren, en mening som i sin tur ska resultera i en önskad handling: att mottagaren väljer sändarens parti / köper författarens bok / skänker pengar till ett visst ändamål etc. Det räcker då med att tillhandahålla en "tom" form som framkallar önskad mening hos mottagaren.

Nu är kopplingen mening-form aldrig konstant mellan individer, kulturer eller ens över tid för samma mottagare. Det är en sak att ordet "katt" betecknar ett visst djur, s.k. denotation, men en helt annan vilka associationer, konnotationer, ordet utlöser hos en kattälskare respektive katthatare. Mening i Saussures modell är förmodligen aldrig utan konnotationer. Det är därför nödvändigt att känna till associationsbanorna hos de man vill påverka - en reklambyrå måste använda lokala krafter för att kunna finslipa budskapet och nå önskad verkan. Ord som "omsorg", "sammanhållning" och "trygghet" har positiva konnotationer för de flesta svenskar utan att denotationen är helt glasklar och används därför ofta i valrörelsen.

Funderingar rörande författande

Jag har funderat över samspelet mellan författare och mottagare enligt modellen ovan och identifierat tre olika mekanismer:

1. Författaren har en klar mening och försöker så exakt som möjligt väcka samma mening hos läsaren, det kan exempelvis gälla ideologiska pamfletter eller reportage från katastrofområden. Ofta skymtar avsikter och önskad handling i bakgrunden vilket alls inte behöver vara fel. I rent skönlitterära sammanhang kan programmatiskt skrivande lätt bli tröttsamt sedan man väl genomskådat intentionerna.

2. Författaren har en mer eller mindre klar mening som han eller hon söker förmedla men accepterar och förväntar sig samtidigt att läsaren gör sin egen tolkning av texten och fyller i med egna erfarenheter. Detta kanske kan sägas vara det "normala" i skönlitteratur där graden av samstämmighet mellan författarens och läsarens mening kan, men inte behöver värderas. Den postmoderna uppfattningen (i den mån sådan alls finns) är ofta att läsaren skapar boken och att författaren är mer eller mindre oväsentlig.

3. Författaren har ingen eller en mycket vag förutbestämd uppfattning om hur mottagaren ska  uppfatta verket - vilken mening som kommer att uppstå hos läsaren - och tycker att detta är helt i sin ordning så länge intresse alls uppstår. För mig finns det en bra och en dålig variant av detta.
3a. Den intrumentella tomheten. Sändaren har en mer eller mindre krass avsikt, ofta en kommersiell sådan, att verket ska uppfattas som spännande fast det egentligen inte fyllts med annat än just form. Jag tycker att denna trend tog fart från och med David Lynchs "Twin Peaks" och sedan fortsatt med TV-serier som "Lost" - mystifiering för mystifieringens skull, bristfällig kokkonst dränkt i ketchup. Detta var delvis innebörden i den kritik jag hade mot Murakamis "Fågeln som vrider upp världen".
3b. Den konstnärliga öppenheten. Sändaren avstår från avsikt och ger sitt verk en form som han eller hon tror och hoppas kommer att framkalla någon slags mening hos mottagaren, men lämnar tolkningen till denne. Codex Serafinianus tycker jag är ett bra exempel. Sådant tycker jag är spännande. I mina egna böcker försöker jag hålla mig någonstans mellan punkterna 2 och 3b. Om jag lyckas eller ej får andra bedöma.


* Saussure använder orden "Det betecknande" och "Det betecknade" om det jag här kallat form och mening (eng. "signifier" och "signified"). Jag tycker att man lätt blandar ihop dessa termer och valde därför andra.

** Vad gäller Gunnar Olsson så ska jag berätta mer om honom sedan jag träffat honom, förhoppningsvis snart.

Romanernas läsbarhet

Sveriges radio lade ut ett verktyg som automatiskt testar OVIX (ordvariationsindex) och LIX (läsbarhetsindex) i texter.

LIX beror på antalet ord per mening och andelen långa ord i texten.
OVIX mäter antal unika ord (som förekommer en gång) i förhållande till totalmängden ord.

"Normalvärden"
LIX: 40
OVIX: 60

Eftersom jag har alla romanerna som textfiler testade jag dem förstås omedelbart med följande resultat:

Svavelvinter
LIX 41,7
OVIX: 76,8

Slaktare Små
LIX: 39,9
OVIX: 80,6

Vredesverk
LIX: 41,6
OVIX: 79

Vanderland
LIX: 41,1
OVIX: 77,4


Slutsatsen blir att jag skriver väldigt många olika ord - faktiskt såg jag inga andra texter på webbplatsen med högre OVIX-värden.

Dessutom är mina texter ungefär lika svåra som vanlig tidningstext.
Bara så att ni vet.

De nakna orden

Det här en lite längre, reflekterande text över mitt författandes eventuella släktskap med verk av Jorge Luis Borges och andra, bara så att ni vet.

Jag har ibland funderat över vad som egentligen utgör en människa. Indelningen i kropp-själ, som bland annat Descartes försökte precisera och som har haft stort inflytande på västerlandets tänkande, är ingen syn jag egentligen någonsin känt vara uttömmande, plausibel eller ens meningsfull. Min arbetsmetafor för tillfället är istället att jaget är en berättelse. Vår fysiska kropp motsvarar pappret på vilket berättelsen är skriven och bokstäverna våra mentala funktioner och aktiviteter. Om ni tänker er en bild uppbyggd av punkter, exempelvis på dataskärmen ni just nu betraktar, så är berättelsen-jaget själva bilden ni ser - något som byggs av, men som inte är, punkterna eller mediet. Bränns pappret, krossas skärmen, dödas kroppen så försvinner berättelsen-jaget, men underlaget och punkterna i sig var inte berättelsen utan bara en förutsättning för det. Vore berättelsen skriven med magnetiska bokstäver som plötsligt rakades ner från en kylskåpsdörr så skulle högen med lösa bokstäver inte vara berättelsen längre. Berättelser kan dock leva kvar, i andras minnen eller, om det är en skriven berättelse, i andra böcker eller medier. Någon själ har inte flyktat utan jaget har upplösts med mönstret.

Tidigare idag så gick jag och lade mig med begynnande migrän, tog en tablett, sov en timme och vaknade (utan huvudvärk) med en tanke: Tänk om våra jag i sin tur är underlag för orden såtillvida att dessa bara kan leva medan våra jag existerar som medium. Föreställ er att människan, tillsammans med eventuella andra varelser i universum som kan förstå innebörden av begrepp, försvann. Skulle orden då existera ens om de fortfarande fanns nedskrivna? Jag påstår att de då bara vore mönster, nej de vore inte ens mönster eftersom ingen längre kunde förstå begreppet mönster. Skulle de också ha förlorat sin mening? Det är en irrelevant fråga eftersom begreppet mening också skulle ha försvunnit. De skulle bara ha upplösts till intet i ett slags buddhistiskt utslocknande utan spår även fast de rent fysiskt fanns kvar. Kanske kan orden i så fall betraktas som levande varelser av en högre ordning än oss själva. Med tanken fick jag bilden av orden som nakna kroppar i ett trångt utrymme där de slingrar sig runt varandra i ständigt skiftande konstellationer, tar värme av varandras närhet, samtalar, attraheras men också blygs av intimiteten.

Ett par välvilliga recensenter har liknat mitt skrivande vid Jorge Luis Borges. Det är förstås orimligt smickrande eftersom Borges var den givne nobelpristagaren som aldrig fick nobelpriset – förmodligen av politiska skäl. Jag har faktiskt inte läst mer än en enda bok av Borges tidigare men har nu börjat läsa hans samlade produktion eftersom den trots allt är ganska begränsad till omfånget och jag tilltalas både av hans tematik och av hans stil. Helt oaktat kvalitetsjämförelser så kan jag känna ett släktskap med Borges, liksom med Kafka, Tove Jansson, TS Eliot, Lennart Hellsing, Nietzsche, Shaun Tan och andra likartade i detta att alla dessa skribenter och konstnärer ansamlar sammanhang på sin egenutformade plats i en större, oändlig och i grunden obegriplig omgivning. De väljer att resa ett personligt utformat skjul i oändligheten, ofta av spillbitar och bråte som finns till hands, samlar ved till en brasa och hoppas att den ska locka andra vandrare så att de tillsammans kan finna en stunds värme och utbyta tankar över varsin kopp varmt te.

Under den historia vi kan överblicka har människan sökt förklara tillvaron med stora, helomfattande system. Mest tror jag hon drivs av rädsla för omgivningens mörker och dess synbara avsaknad av mening. Religioner är för mig uppenbara sådana byggen vilket inte nödvändigtvis gör dem föraktliga eller meningslösa eftersom de faktiskt ger många troende hopp och en känsla av mening, samhörighet och därmed välbefinnande. Från Descartes dagar har därtill kommit upplysningstanken – att tillvaron är något vi kan nysta upp med empiriska metoder och förfining av metoder och tänkande. Inte heller denna ansats är föraktlig utan tvärtom värd all respekt eftersom den lett till många användbara modeller och praktiska förbättringar av våra liv. Emellertid tror jag varken att religionerna eller vetenskapen ger oss nyckeln till ”verkligheten”. Betänk att om orden, dessa högre varelser vars kött vi utgör, dog ut därför att vi dog ut, så skulle varken religioner eller vetenskapliga sanningar eller ens frågan om mening längre kunna uttryckas. Ändå skulle ”verkligheten” fortfarande finnas där.

Min syn är att allt vi kan hoppas på är att bygga våra skjul i ödemarken och tända våra eldar för att få värme, sällskap och berättelser under den tid vi finns här. Det är inte alls det sämsta för i berättelsens flyktighet finns oändliga möjligheter och i själva berättandet en glädje och gemenskap. I denna syn på tillvaron kan jag själv känna mitt släktskap med Borges, Jansson, Hellsing och de andra författare och konstnärer jag räknade upp. Kanske är detta just vad recensenterna också såg.

Med Olle Adolphsons ord riktade till själva tillvaron: ”Trots all kärleks brist och trasighet och fransar – dig ska jag älska livet ut, dig har jag kär.”

Ge synpunkter på Svavelvinter!

Så här under slutskrivandet av tredje boken börjar jag tänka på konfluxsviten som helhet och känner mig på det hela taget fylld av tillförsikt. Jag har länge tänkt att när serien är klar så ska jag gå igenom första romanen Svavelvinter igen och redigera en del eftersom den skrevs ganska långt före de andra böckerna. Det gäller i synnerhet de inledande kapitlen som skrevs ett par år innan resten av romanen.

Jag sett ett mönster bland omdömena att en del läsare har svårt att komma in i serien, även de som sedemera kommit att uppskatta böckerna. Det gäller exempelvis signaturen Annica på Bokus, Anita Oscarsson på tidningen Kulturen och även Lotta Olsson på DN. Motståndet kan ibland bero på det digra persongalleriet och på de många delhandlingarna, förhållanden som ligger i svitens natur och som jag inte kan eller ens vill åtgärda utan att göra våld på helheten eftersom allt så småningom vävs samman. I själva verket har min ambition varit att skapa en sammanhängande väv av berättelser i analogi med det övergripande temat om världen som väv. Andra har svårt för den språkliga stilen där jag emellertid är bunden vid det jag har påbörjat och måste slutföra romanserien på liknande sätt. Böckerna kunde förstås ha skrivits i en annan stil, men valet är gjort och omdömet blir till stor del en fråga om tycke och smak.

Det jag skulle vilja ha är era synpunkter på är om och i så fall hur själva inledningen på Svavelvinter kunde göras om för att läsarna lättare skulle komma in i serien. Ni får gärna ha synpunkter på hela boken eller på Slaktare små i samma avseende. Jag kommer inte att göra något just nu men det är bra att ha det i huvudet och gå och fundera.

Jag, en skeptiker, 2 - Det kreativa tvivlet

En av Wikpedias stora fördelar är möjligheten att man som en drake kan svepa över stora områden för att sedan dyka ner där något intresserar en. Nyligen fann jag den amerikanske filosofen Richard Rorty (han dog så sent som 2007) vilken åtminstone förefaller mig ha ambitionen att konstruktivt gå vidare bortom det totala ifrågasättandet i post-modernism/-strukturalism/-filosofi m.m. Jag köpte alltså "The Rorty Reader" med urval ur hans texter och har inte blivit besviken så här långt (vilket ännu inte är så långt).

Rorty är skeptiker. Framför allt ifrågasätter han att våra beskrivningar någonsin kan spegla en förment verklighet eller att vetenskap, logik eller vetenskap med något slags nödvändighet kommer att nå den objektivt enda korrekta beskrivningen av verkligheten. Observera att detta varken ifrågasätter att "verkligheten" faktiskt existerar bortom vår beskrivning eller att vetenskap saknar värde, bara dess eventuella anspråk på objektivitet och exklusivitet. Rorty menar snarare att varje systematiskt språkligt system med sina begrepp har sin tillämpning men också sin begränsning. Systemet är helt enkelt ett av många möjliga språkspel, bättre eller sämre på att förmedla ett värdefullt innehåll. För att komma vidare måste själva sättet att se på saker med dess begreppsapparat ständigt förnyas, annars säger vi snart bara det som kan sägas med det befintliga språket.

Begreppet språkspel liksom "om det vi inte kan tala måste vi tiga" ekar förstås av Wittgenstein vilket passar mig utmärkt. Wittgenstein gick från någon slags analytisk ambition att gräva sig ner till språkets objektiva kärna till att just tala om språkspel och deras pragmatiska användning. I romanerna så representerar som ni vet trollkarlen Uroboren Wittgenstein och Rorty gav mig en riktigt bra pusselbit om Uroborens drivkrafter. Jag kan inte närmare berätta om saken eftersom det skulle spoila sådant jag ännu inte vill berätta om glasmannens natur och agenda men det kommer att göras konkret.

Rorty ekar också av annat. Hans "ability to redescribe the familiar in unfamiliar terms" låter väldigt mycket som "konstens roll är att främmandegöra det bekanta" som Viktor Sjklovskij sade i en berömd essä redan 1917, en essä som jag har tagit till mig sedan tidigare. Rorty menar också att Nietzsche uttryckte samma sorts skepticism som han själv fast med den tidens språk. Han framhåller även Jesus, Newton m.fl. som personer som har omformulerat det bekanta i nya bilder.

Sammanfattningsvis menar Rorty, så långt jag nu läst och begripit, att människan ständigt måste förnya sin kommunikation för att komma vidare och att inget problem kan bli slutgiltigt löst. Poesi och allmänt ifrågasättande är viktiga medel till förnyelse snarare än att begränsa sig till etablerade former att kommunicera och argumentera.

Makten och tolkningsföreträdet
Efter mitt första inlägg om skepticism diskuterade vi huruvida det är trivialt att "verkligheten" kan beskrivas på olika sätt om den ändå "är" densamma bortom beskrivningen. Jag anser för egen del att valet av beskrivning inte är trivialt därför att den som väljer språk inte bara väljer hur företeelser ska indelas och vad de ska kallas utan också vad man alls kan tala om, vad som anses vara självklart, vad som anses vara viktigt och vem som har legitimitet att yttra sig. Om man ser språkspelet som ett utövande av makt så blir diskussionen genast konkret och angelägen. Det räcker med att kritiskt ta del av dagspolitiska debatter, se på reklam eller delta i fikasnacket på jobbet för att se hur olika intressenter försöker att styra verklighetsbeskrivningen och pådyvla en sin tolkning. Även när det rör litteratur så är tolkningsföreträden påträngande: Vad är god litteratur? hur ska verk klassifieras i genrer och varför? Hur ansluter böcker till förväntningar och är sådan anpassning bra eller dålig? Vilka konstnärer ska få stipendier eller till och med avlönas av staten och varför?

Allt detta handlar om makt. Allt detta handlar om vår vardag. Allt detta handlar om spelet smickelbräde där det går ut på att bli den som bestämmer reglerna.

Traxorien

Peter Larsson översätter som bäst Svavelvinterspelets snabbregler till engelska och ställde frågan om jag föredrar att skriva landets namn Trakorien eller Trakoria på engelska. Jag genmälde att man även kan tänka sig Tracoria och Trachoria exempelvis som Trachorian empire och säkert fler alternativ ändå. Frågan kvarstår dock och nu frågar jag efter era åsikter - gärna underbyggda med argument. Man kan ju tänka sig att "k" låter exotiskt för en engelskspråkig men det är inget jag kan avgöra. Ursprunget är hur som helst "att andas fritt". I vår värld har jag hämtat namnet från luftstrupen, lat. trachea, vilket inte står med någon stavning alls i SAOL men med "k" i SAOB online.

Synpunkter efterlyses alltså.

Trakoriska språk och namnseder

Trakoriska Språkområden

Trakoriska öarna kan indelas i fem grundspråkområden och fyra bastardspråkområden

Grundspråk
1. Västjori – Lasemos, Moskorien, Paratorna
2. Ostjori – Ransard
3. Halvspråk – Skecker, Hueler, Manovga, Lumaria, Chrachz
4. Ithilgroms tunga – Cruri
5. Sanava – Bhannavil

Bastardspråk
6. Kargom, Rung – blandning 3+4
7. Södra Trinsmyra – blandning 1 + 6
8. Saphyna – blandning 1+2 med mer 1 runt Gudiena och mer 2 runt Gaaz Ulul
9. Ziddisbar – blandning 2 + 1 med tonvikt på 2

Västjori och ostjori är besläktade och motsvaras närmast av vår världs germanska språk med inslag av latin och i öster ryska och slaviska språk. Båda utgick från kejsardömet Jorpagna runt Margasjön varifrån västjoriska folk vandrade västerut och ostjoriska norrut för mer än tusen år sedan. Se detta inlägg för att se hur och när folken kom vandrande.

Halvspråken är de språk som talades på Trakoriska öarna innan Jorer och Crurer kom dit. De skiljer sig helt från de nya folkens språk och jorisktalande håller sådant tal för halvdjuriska läten.

Ithilgroms tunga kom med Crurerna från Marjura till norra Trakorien. Eftersom Crurerna i sin tur hade flyttats till norden från Timatias södra delar så är detta språk helt annorlunda än Jori. Ithilgroms tunga låter hårt och har för oss ljud som kan motsvara grekiska inslag.

Sanava kom med saniterna som koloniserade ön Bhannavil, antagligen från okända länder i väster. Detta folk är numera utdött eller assimilerat men språket lever kvar. Sanava påminner i vår värld om Sanskrit, har en mjuk klang och karaktäriseras av långa sammansatta namn. Inslag av detta språk lever också kvar på Mereld.

Namnseder

Grundförutsättningar
Personnamn speglar status, ursprung, särdrag och personlighet i Trakorien. Barn har enkla namn men vid vuxenblivandet konstruerar personen sitt namn just för att ge ett önskat intryck men ändrar det ofta senare om status ändras. Stilrenhet och korrekthet är det man minst bryr sig om. Ofta lägger man till extra bokstäver eller ändrar stavning bara för att imponera. Det finns alltså inga fasta regler. Trakorien är ett mångkulturellt samhälle och därför varierar namnbruket. Råden i detta avsnitt gäller den dominerande västjoriska kulturen på Palamux och Paratorna som dock har genomslag i hela Trakorien.

Eftersom namnet signalerar bärarens status kan nidversioner eller medvetna felsägningar användas för att driva med dem eller öppet förolämpa dem:

»Hade ni inte personligen svurit att ta tillbaka ... Arhem, käre ... lugal Plaas?« skrockade Malthus Korn utan att bevärdigas något svar.

"Det fanns ingen hejd på fantasin när man ville driva med den högdragna härskarinnan från Kalklanden. Man ändrade hennes arvetitlar kalchissan till kallpissan och calcedonian till kallkonan, påstod att hon fått namnet Heneguya efter en fisksjukdom och kallade henne Pornokratia – skökodrottningen, detta även i halvoffentliga skrivelser så länge texten inte kunde spåras till skribenten."


Konstruktioner med geografiska namn
Förnamn + ”da” + Ortsnamn
Den vanligast genitivprefixet ”da” kan variera. På Palamux används ofta ”d' ” , ”dan' ”, ”van” eller ”di”. Paratornier kan ta efter denna sed för att ge ett förnämare eller ålderdomligt intryck eller bara för att det låter bra. Man kan också översätta till det svenska ”av” eller ”från”. I ostjorisk tradition används ofta ”Ab' ” eller ”A' ” som genitivprefix, en sed som även finns på Saphyna och Trinsmyra och södra Palamux, men anses utmanande på Paratorna.
Exempel: Praanz da Kaelve, Arnon dan'Arantra, Astrumal diFolt, Grindskinn av Mulenäs, Tammas van Goldo, Frimrinda Ab'Omasi.

Ortsnamnet förvanskas som regel för att passa namnet som helhet och göra det unikt. Personer från samma ställe kan därför heta en mängd olika saker. Till exempel kan ”från Soblak” heta ”da Sobelasti”, ”dasobella”, ”A'Balasi”, dan'Sobela” m.m. ”Praanz da Kaelve” betyder ”Praanz från Tricilve” medan ”Reginaldo da Trixalta” betyder ”Reginaldo från det höga Tricilve”. Förnämt folk tar för givet att man ska kunna härleda deras namn korrekt och man bör diskret höra sig för bland tjänarna innan man tilltalar deras herrar.

Släktnamn
Den som kommer från en gammal eller bemärkt släkt visar det gärna genom att använda släktnamnet ensamt, i kombination eller som alternativ. Praanz da Kaelve kommer exempelvis från den gamla nybyggarsläkten Bolnahir och använder det namnet när det passar, exempelvis som Praanz Bolnahir da Kaelve. Andra exempel: Mathus Dokella, Arn Dunkelbrink, Didra Damagi. Ibland läggs ett genitivprefix till släktnamnet. Kvinnors släktnamn böjs ofta feminint. Exempel. Klamender Gomba – Donzella Gombina.

Enkla namn
Tjänare och folk som inte bekymrar sig så mycket om socialt klättrande har ofta bara förnamn, ibland med något karaktäristiskt tillnamn enligt nedan. Detta behöver inte innebära låg status utan signalerar mer att man är nöjd med eller rent av stolt över det man är och har uppnått. I extremfall signalerar ett enkelt namn att man står över gängse namnseder. Exempel på enkla namn: Gistaki, Grotebelia, Fundibéra, Kamalkus, Stensacca, Keirom, Kalkabrina, Urakus, Trienza, admiratan Vemsica.

Bland Palamoxi tolgulder hålls namn högre i ära ju kortare de är och finast är enstaka fonem (tolgulder har inget skriftspråk och blir mycket förolämpade om någon frågar hur deras namn stavas). Unga tolgulder har alltid långa namn som kapas en stavelse i taget med stigande ålder och rykte. Tolgulder som lever bland småfolk anammar ofta lokal namnsed och använder bara sitt kortnamn bland andra tolgulder. Exempel: Bax (original), Zahembra (taget)

Tillnamn
Tillnamn är mycket vanliga i form av:

* yrke eller näring – Homber av skuggorna, Malthus Korn, Mavaraldo likplockaren
* yttre drag, ofta lyten och dåliga egenskaper. Lyten anses i Trakorien bara vara nesliga om man skäms över dem. Bär man dem med stolthet och fördragsamhet kan de istället visa på karaktärsstyrka. Därför tar personer ofta namn på detta tema – Kakralgus piknäsa, Ibsak Sparvhjärta, Albard Ensten, Brior Brådfot, Ambrion Blåtryne, Melobin vackre, Shulaban Ormtunga
* förmågor – Kapke Slemsöka, Tasenbar Örtkänne, Bodvill Skoffare
* karaktärsdrag – Hiatus Neffro ”den galne milacken”, Styrwåld Niding
* religiösa förklaringar – Jarmona av gryningen, Herelda av ljuset

Artistnamn
Skickliga hantverkare, skådespelare, kondottiärer, prostituerade och andra kända personer, tar ofta helt konstruerade namn. Exempel: kurtisanen Eldflugan, skökan Mangold, spellekaren Enpeze, villvävaren Pulcygnus, promotorn Silkeshjärta, kondottiären Blodvadaren.

Titlar
Titlar kan läggas till före namnen, t.ex. Lugal Praanz da Kaelve, eller läggas till efter namnet och tar då ofta formen av en harang: Sunimax Synestållt, bärare av den bjällrande hatten.

Barns namn
Barn har alltid bara förnamn och eventuellt släktnamn. Ofta nämns någon av deras föräldrar med namnet. Sitt fulla namn tar de först vid vuxenblivandet vid femton års ålder. Vad barn kallar varandra är förstås en annan sak. Exempel: Mok-mok, Melbrigga Ornetand, Bjarns Arvold.

Den stora berättelsen

Jag läser en bok om Jean-François Lyotard, fransk filosof med postmodern inriktning. Han gick bort 1998. Jag har läst om honom tidigare men anledningen till att jag intresserade mig på nytt är att han tillämpar Wittgensteins idéer om språkspel. Wittgenstein talar om språkspelen i "Filosofiska undersökningar", en bok som jag i det närmaste har läst klart och till min stora förvåning funnit ganska begriplig. (Wittgensteins "Tractatus Logico-Philosophicus" är däremot i stort sett obegriplig.) Wittgensteins tanke med språkspelen är att all mellanmänsklig aktivitet pågår som olika språkspel med definierade regler där varje aktivitet är att likna vid ett speldrag. Språket har för Wittgenstein bara mening just i sin användning och dynamik mellan människor inom dessa språkspel. Däremot saknar språket all objektiv giltighet - det finns så att säga ingenting bakom ytan, ingen idé som motsvarar "katt", inga essenser, ingen objektiv mening som kan mejslas fram. Detta står i skarp kontrast till Wittgensteins tidiga idéer liksom till stora delar av den klassiska filosofin.

Den trakoriska anknytningen är som ni vet att Uroboren / Shaguls mästare / Glasmannen som dyker upp i Slaktare små är modellerad på Wittgenstein, ser ut som honom och uttrycker hans idéer. Det specifika i Trakorien är dock att idéerna faktiskt HAR en objektiv giltighet i det höga språket och att kopplingen mellan språk och verklighet är mer påtaglig än i vår värld. Eller är det så? Mer om den saken i nästa bok.

Lyotard använder språkspelen när han talar om narrativer eller berättelser och specifikt identifierar två metanarrativer i vår kultur: (1) att utvecklingen med hjälp av forskning går framåt och kommer att lösa världens problem, (2) att kunskapen ska göra den enskilda människan fri. Lyotard menar att dessa två grundbultar sedan ett par hundra år sätter agendan för vad som anses vara rätt och viktigt - inte bara rent estetisk utan även vad gäller forskning etc. Människan är helt enkelt inbäddad i större föreställningsvärldar om hur allt hänger ihop. Lite påminner det om Bourdieu och hans fält där han talar om doxa som "det som tas för givet" i en kultur (Sedan anser Lyotard att metanarrativerna har brutit samman i och med postmodernismen men det lämnar jag därhän för tillfället.)

För mina romaner passar dessa tankar hur som helst alldeles utmärkt: I den trakoriska världen tycks själva gudarna driva världen som skådespel eller just metanarrativ, som det verkar i syfte att förströ sig i en tom evighet. Förströelsen kan därmed sägas vara människotillvarons mening. Oraklet Nastigast hävdar i Slaktare små att rening är syftet med DiFolternas teater. Det motsvarar synen på de klassiska grekiska tragediernas katarsis (och jag har lånat idén därifrån). Till skillnad mot övriga DiFolter har han dock kommit fram till att det är själva skådespelet som ska renas snarare än åskådaren/människan. Eller med andra ord: gudarnas metanarrativ måste skyddas till varje pris. Det är därför den femte konfluxen måste korrigeras - så att inte skådespelet ska falla sönder.

Shaguls drivkraft är som ni vet att frigöra sig från den redan skrivna rollen. Han vägrar vara "en aktör i en redan skriven berättelse" dvs han avvisar gudarnas metanarrativ. Hotet från Shagul kanske inte är att han tillskansar sig makt utan att hans frigörelse hotar själva existensen för tillvaron - själva berättelsens integritet. Är i så fall berättelsen densamma som den i mina romaner där Shagul och de andra faktiskt är aktörer i en redan skriven berättelse (nåja så småningom i alla fall)?

Intressanta frågor tycker jag och den stora utmaningen för mig är att framställa dem i form av ett spännande äventyr snarare än som en föreläsning.

Kanske kan jag lyckas.

Om inte Shagul saboterar alltsammans.

Folk och språk i Trakorien

Den här kartan gjorde jag som en skiss till spelmakarna på Fria ligan och därför är den inte så vacker men kanske intressant ändå. Jag vet inte hur mycket den kommer att användas i spelet. Den visar grovt hur och när olika folk och kulturer kom till Trakoriens olika öar. Tidsangivelsen fK utläses "före Kronolabens födelse", den tideräkning som Nya sfären förordar, förmodligen för att den sammanfaller med deras ordens instiftande.

Språken i de olika regionerna är i stort sett arv och blandningar från folk och kulturer som blandats på platsen. Precis som i vår värld rör det sig inte alltid om stora folkmängder som kommit vandrande utan ofta har bara kulturen spritts och folken blandats.

Man kan exempelvis se att Trakorien mellan åren 1300 fK - 1000 fK först koloniserades i sydväst av jorer från Treipo, tidiga ransarder och saniter. Det kan mycket väl ha funnits urbefolkning även i dessa trakter men de har i så fall försvunnit spårlöst. De mystiska saniterna som kom över haven från väster och slog sig ner på ön Bhannavil försvann runt år 900 fK men en del märkliga ortsnamn finns kvar efter dem. Faktum är att ni får reda på vad som hände dem i nästa bok. Värt att notera är också att barboskerna i Ziddisbar är av ransardiskt eller östjoriskt ursprung.

Att vara där

Jag har funderat på vad som egentligen tar mest tid när jag skriver mina romaner. Planeringsfasen är tämligen snabb och smärtfri liksom redigeringen sedan råtexten finns på plats. Återstår den arbetsamma processen att gå från ett blank papper till en sida fylld med text. Det paradoxala är att själva skrivandet kan gå fort när jag väl attackerar tangenterna så någonstans strax innan nedskrivandet ligger en närmast osynlig tröskel.

Alla läsare har noterat skillnaden mellan att uppslukas av en bok och att läsa den med kritisk distans. Att uppslukas av en bok är en i sanning transcendent – överskridande – upplevelse. Då försvinner själva texten utan att vi märker det för att ersättas av scenen med dess aktörer. Vi är där med dem, vi hör, vi ser, vi känner lukter och smaker av vildmark, blod eller kärlek, allt beroende på scenens natur. Alternativet är att avmätt och intellektuellt ta del av en text samtidigt som den där lilla gnälliga, inre rösten oupphörligt kommenterar: ”Varför gick han dit nu då?”, ”Den där scenen har jag läst hos Tolstoj”, ”Så kan man inte sadla en häst”, ”Snart kommer nog greven hem”.

Som författare måste jag uppleva samma transcendens som den slukade läsaren. Jag måste kliva över tröskeln in i världen jag beskriver. Jag måste vara där för att kunna beskriva det levande för er. Det är det som tar mest tid, i alla fall för mig.

Ett äldre exempel: Hoppa tillbaka till mitt blogginlägg från 2009 om Shaguls duell med sin mästare. Där stod jag just inför tröskeln till en scen och frågade er läsare om råd. Detta blev sedan en av de scener jag själv är mest nöjd med i Slaktare små.

Ett aktuellt exempel: Just nu står jag inför en scen där Miranda och tuppen Koklai befinner sig på det fallna Irminsulträdet som driver till havs öster om Stegos. Andra ansluter – jag ska inte avslöja vilka förutom havskvinnan Aldrun. Från min planering vet jag följande:
* Koklai lämnar trädet
* Aldrun, B och C kommer till trädet
* Det avslöjas att X, Y och Z
* Miranda konfronteras med sin spegelbild och blir åter Silvia Miranda
* Aldrun lyckas ta kontroll över trädet så att det kan seglas som ett skepp.

Problemet är nu att framställa detta planerade på ett levande sätt. Det som behövs är någon slags flöde i händelserna så att hela utvecklingen känns plausibel, helst naturlig och rent av ofrånkomlig. Detaljer behöver tillsättas, dels för de konkreta kulisserna: hur ser trädet ut, vilket väder är det, hur låter de knarrande grenarna, vilket fysiskt tillstånd befinner sig personerna i? Dels måste jag sätta mig in i psykologin: hur hanterar B sina traumatiska upplevelser, vad vill han göra härnäst och varför, vilken relation har personerna, hur tänker en levande sten, etc. För att kunna lösa uppgiften behöver jag förflytta mig till platsen och bli varelserna medan jag skriver om dem. Jag måste ta mig förbi texten så att jag kan avrapportera det jag faktiskt upplever. Alla medel är tillåtna för resan: jag spelar musik med rätt sinnesstämning, besöker gamla murkna träd ute i skogen, lägger porträttbilder av de medverkande på skärmen, läser på och letar detaljer om schizofreni, insekter, träd, vindar etc. En av de mest intressanta platser jag besökt på detta sätt var Gombitakles slemdjungler, en värld utan fri rymd som mest påminner om den slingrande bukhålan i ett djur. Där kom mina veterinära erfarenheter väl till pass.


En reflektion som jag själv har gjort och som påtalats av läsare i sammanhanget rör romanernas språk. Jag använder ett udda och komplext språk som kräver viss koncentration av läsaren vilket förstås innebär en risk för närvaron i illusionen. Om läsaren plötsligt hejdas i läsandet av en rent språklig konstruktion riskerar hon att motvilligt dras ur transcendensen, språket blir åter synligt och den lilla rösten återkommer med undringar och kommentarer om att ”Så där kan man väl inte säga rent grammatiskt?”

En naturlig lösning vore att välja ett lättläst, närmast osynligt språk, vilket är den väg som exempelvis deckare och ungdomsböcker ofta väljer. Strategin gör närmast med automatik språket osynligt därigenom att det i sig är ointressant. Jag har valt en annan väg och hoppas att den ska vara mer givande på sikt när språket i sig blir en del av världen och sedan man väl vant sig vid det ökar känslan av att här finns något i sanning främmande och spännande som jag inte har varit med om förut.

För att citera Per Israelsons recension i Svenska dagbladet:
”Berättelsen blir till levd erfarenhet, om än en annorlunda erfarenhet: just en krönika från en främmande tillvaro.”

eller Lotta Olsson i Dagens nyheter:
"Till och med språket är annorlunda, och i början grumsade jag över det arkaiska, högtravande tonfallet. <...> Gradvis öppnade sig berättelsen åt ett oväntat håll. <...> Det är som om Granström har klippt sönder vår civilisation till en oändlig mängd fragment och vävt en ny, rik berättelse om en främmande värld som är märkligt bekant."

eller Anita Oscarsson i Tidningen kulturen:
”Det är bara att släppa fotfästet ett tag och läsa vidare. Och snart är man fast i den fantastiska världen.”

"Vanmakts vemod..."

Följande mening från sidan 17 i Slaktare små har återigen kommenterats, denna gång i Hans Perssons positiva recension på bloggen Du är vad du läser:

"Vanmakts vemod grep gravkallt den döde."

Det är lite lustigt eftersom tidigare en person hävdade att just den meningen är det bästa i hela boken medan en testläsare på redigeringsstadiet tyckte att den skulle strykas därför att den bara var "too much". Jag kan respektera båda dessa åsikter och meningsskiljaktigheten (här i bokstavlig bemärkelse) visar egentligen hur svårt det är att avgöra vad som är "rätt" eller "fel" när man skriver. Det är ju en sak att avgöra huruvida meningar är språkligt korrekta eller ej, men även i det fallet går det ofta att tänja reglerna, något som jag i själva verket tycker är roligt för sakens egen skull. Stilistiska grepp är än mer ett gungfly, särskilt som bedömningarna varierar mellan genrer och hela tiden rör på sig med tidens gång.

Nu sade jag mig redan när jag började på detta romanprojekt att jag skulle ta ut svängarna i alla avseenden och inte väja för högt eller lågt vare sig när det gäller språk eller handling. Man får helt enkelt lägga fast en ambition och sedan försöka vara konsekvent som jag ser det.

Just meningen ovan är jag ändå lite stolt över eftersom den innehåller både allitteration och assonans: v-v gr-gr samt aa-e e-aa, med "... den döde." som en slags allittererad coda. Bra eller dåligt får andra avgöra, men lite kul att språktrixa är det i alla fall.

Ny metafysik, 1 - Gudarna och skapelsen

Jag har sammanfattat Trakoriens metafysik för det nya spelet, men beskrivningen gäller i stort sett även för romanerna. Texten är ganska kortfattad och rakt på sak. Den kommer att kombineras med bidrag från andra författare och kompletteras med exempel, citat och kuriosa i spelet. Några av er minns kanske artikeln "Den lille metafysikern" och mina tidigare metafysiska inlägg här på bloggen. Se detta som en uppdatering. Ni kommer att hitta en del nya och förhoppningsvis användbara idéer.

Jag publicerar tre delar varav detta är den första:

* Gudarna och skapelsen
* Livet och döden
* Människans förhållande till gudarna


1 - Gudarna och skapelsen

Urgudarna och skapelsen
I begynnelsen höjdes Tiamat ur intigheten såsom när en våg höjer sig ur havet. Hon tog rum och tid. I henne flöt de odödliga som ska försvinna först då Tiamat återgår till intigheten. Rofyllda förundrades de åt skönheten i sina medvetanden och flöt med Tiamat, begrundande sina öden och stillheten. Men de rastlösa bland dem förfasades över tidens och rummets oändlighet och beslutade att tillsammans skapa det ändliga och föränderliga för att förströs från tomheten och slippa se den. Tillsammans bröt de bitar ur Tiamat för att av styckena förfärdiga skapelsen och de kallade sig skapargudar. Enskilt eller i grupper tog de sig domäner, skapade sina tjänare och drog regler att styra över himlakroppars gång och vattens rörelser, men eftersom deras åsikter var olika och de själva rastlösa kunde de inte samsas utan slet sin plan, den ursprungliga mandalan, i stycken och byggde alla sina egna världar. Så föddes allvärlden från den gudomliga vävens många bitar på vilka alla världar och allt som finns i dem finns ritat.

Men de rofyllda stördes av de rastlösas buller och bländverk och sökte utplåna skapelsen för att åter få njuta av stillheten. Därför pågår överallt kampen mellan det varande och det utplånande.

Furianerna och världsklotet Timatia
I skapelsens rymd levde de friflygande furianerna och dansade i brinnande kluster. De avundsamma tålde inte furianernas glädje utan slungade stenar mot dem så att många eldar släcktes. Då stenvandlas var hundrade furian till tekton, till sköldbärare och jorddragare för att freda sina mjukare fränder. Tektonerna slöt sköld vid sköld så att klotet Timatia bildades och inneslöt de brinnande till skydd. Fortfarande tränger furianernas glädje fram i vulkaner där stenplattorna möts. När tektonerna flyttar sina sköldar rister marken i jordbävningar.

Några av skapargudarna, de som i Trakorien kallas Shamash, Enki, Marduk och Anxalis skapade med andra vatten och växter, berg och liv på Timatias klot. Klotets övre pol gavs till kölden och dess undersida till värmen så att de ständigt skulle bekämpa varandra och deras kamp göra klotet levande och föränderligt.

Många andra platser finns bortom klotet Timatia, bland dessa slemvärlden Gombitakle utan rymd, världens utsida Bythos, Dödsriket och de Grå hallarna som också kallas världen mellan världarna.

Den första konfluxen, Woddamiter och drakar
Timatias första levande varelser var stora och stolta, gudarna lika i kraft. Korgalder svävade över haven, trabeker glittrade i ljusregnen och woddamiter gnagde sig fram genom bergen. Urjättarna frågade sig snart varför de skulle lyda under sina skapare. De sökte allierade bland rofyllda och skapelsehatiska gudar för att göra uppror. Men skapargudarna förargades och beslutade att utplåna livet eftersom det rest sig mot dem. Anxalis bjöd havet att stiga, Marduk gisslade marken med ljungeldar och stenar, Enki fick rebellernas hjärtan att skrumpna. Shamash och Trocuspa vandrade över jorden med sina svärd så att bergen och det levande skrek i skräck och smärta under deras fötter.

Av de första levande varelserna skonades bara köldens och värmens väsen eftersom de var gudarna lojala och fullgjorde sina plikter utan att delta i upproren. På klotsidorna som skilde kölden och värmen åt lämnades drakarna att leva eftersom gudarna såg dem som små, oförståndiga och oförargliga.

Det andra livet skapas, kaklunen Libido
Sedan det första livet utplånats blev Timatia stilla och gudarna roades inte längre. De beslutade då att skapa nytt liv, men med mindre kraft och vett och med större osämja så att det levande inte åter skulle kunna enas i uppror. Eftersom det nya livet var skörare bestämde de att ingen gud själv längre fick agera i världen utan bara genom ombud. Som väktare av överenskommelsen satte de tuppen att gala då makt missbrukas. Gudarnas tjänare sattes alltså att befolka världen efter sina herrars instruktioner, men tjänarna tröttades av uppgiften och tog kaklunen Libido till sin hjälp. Kaklunen tog plats i allt levande så att det kunde föröka sig självt.

Men åt drakarna gav gudarna uppgiften att riva ner det gamla så att världen ständigt skulle byggas på nytt.

Konfluxernas roll
Skapelsen skulle enligt överenskommelsen skötas av undergudar, gudarnas tjänare och av tjänarnas tjänare, alla de dragare som bär tjuren som symbol. Konfluxer bestämdes för avstämning, punkter i tid och rum då skapelsen skulle kunna korrigeras och gudarna komma den närmare i handling. Den tredje konfluxen innebar en stor rensning när köttätande insekter drog från Melukha mot nordost över kontinenten Argond, slukande allt i sin väg. Världen står nu inför den femte konfluxen.

Språken bakom skapelsen
Gudarnas mandala på vilken skapelsen tecknats styr fortfarande dess utformning även fast ritningen sönderslitits till fragment. Ändras planen så ändras verkligheten. Planen finns sydd i gudomlig väv, nedskriven på pergament, skuren i kött, etsad på membraner, speglad i prismor och sjungen eller svävande som dofter i vinden – dess former är i själva verket bara olika manifestationer av samma oföränderliga budskap. Planens tecken kan vara toner, essenser eller stygn, ord, spår, ljusreflexer eller runor. Alla uttrycker de Det Höga Spåket – språket som förmedlar vad som är och ska synas vara, språket som inte får användas inne i skapelsen eftersom det hör till gudarna. Varje företeelse har ett eget tecken. Varje själsbärande varelse har därtill ett unikt men föränderligt tecken. Då tecknen kombineras i eller bredvid varandra uppstår nya företeelser. Exempelvis innehåller tecknen för berg och tjur varandra i oändlig rekursiv upprepning.

Om Det Höga Språket är styrande så är det låga språket det gemensamma i alla språk, det som förstås och delas av allt benämnande. Världens alla mänskliga språk anses vara bleka kopior av Det Höga Språket och det låga.

Manifestationer
Det Höga Språket finns alltså oföränderligt bortom sina former och manifesterar sig bara på olika sätt beroende på plats, användare och betraktare. På samma sätt kan en företeelse eller varelse manifestera sig på olika sätt i olika världar. Det är inte ovanligt att mäktiga demoner, trollkarlar eller gudavarelser tar form för att uppträda eller utföra något speciellt på en plats. Manifestationen ska inte förväxlas med företeelsen eller varelsen i sig utan utgör bara en form av sin runa. Därför dör inte varelsen om manifestationen utplånas.

Demoner
Med demon menas varje varelse som är på en plats där den inte tillåts vara enligt gudarnas plan. Demoner bekämpas därför definitionsmässigt av de skapelsetrogna. Demonen kan vara en varelse som hör hemma i skapelsen fast på annan plats eller vara en manifestation sänd av de gudar som hatar skapelsen, skapad för att sabotera planen.

Tidens kontinuitet och kausalitet
Släpper en människa en sten så förväntar hon sig att den faller till marken. Det är för att hon uppfattar sig resa genom tiden i en viss riktning och med given hastighet. Men om en ändring i den gudomliga väven gör att ingen sten faller så släppte aldrig någon människa en sten. Tiden och dess berättelse har för en gud ingen given riktning eller hastighet. Sammanhangets kontinuitet gäller. Tänk er historien som en elastisk membran: om en tidigare upphöjd punkt istället trycks ner så måste omgivande områden följa efter, men bara så mycket att kontinuiteten upprätthålls. Det är som när en berättare ändrar något i sin bok. Han går då tillbaka och korrigerar tidigare delar av texten för att sammanhanget ska bibehållas. Sammanhanget är det viktiga. Som skydd av sammanhanget har väven konstruerats så att den som oförsiktigt ändrar i den utplånar sig själv ur berättelsen.

Paratornas öar

Nu har jag hittat på samtliga Paratornas smånamn. Christian G har beställt dem till rollspelets Trakorienkarta för att få lokalfärg. Det är ganska roligt pyssel när man väl kommer igång och förhoppningsvis gör det spelet mer levande. Man får ta trakt för trakt och tänka på vilka som bor där, vilken historia de har och vad de pysslar med.

Så här heter Paratornas tjugo småöar till exempel:

Öar

1. Blå halmaren
2. Altrona
3. Nordskökan
4. Rammen
5. Kolnir
6. Tre systrar
7. Landfutra
8. Rognan
9. Kranö
10. Gamsgubben
11. Ljungaren
12. Karsila
13. Farholm
14. Karmina
15. Inkymlan och Utkymlan
16. Réinasten
17. Kútra
18. Vilm
19. Langeland
20. Sydskökan

Landfutra är exempelvis ön där nybyggarna från Palamux landsteg för första gången (land + fötter). Farholm är den östliga ö varifrån man for mot Ransard (jfr Fårö med liknande etymologi). Langeland är en långsmal ö, Nordskökan är förrädisk med rev och flera småsystrar runt om, Réinasten har uselt väder etc.

Vidare mot Palamux!
Där blir det lurigare eftersom ön har minst fyra olika språkområden mellan vilka namnen bör skilja sig från varandra.