Pengar och framgång
I Bibelns första Timotierbrev skriver Paulus att "Kärleken till pengar är roten till allt ont". Den synen delas inte alls på Paratorna. På den trakoriska huvudön är penningen liksom kärleken till guld istället helig. Man ser inte pengar som krassa och kalla utan istället som något abstrakt rent, en sublimering av mänsklig strävan, det Kastykerkyrkan kallar transsubstantiering av arbete. Nya sfärens orden inrättades i Tricilve samtidigt med kronolabens invigning för att befrämja och renodla förmeringen av guld som en högre form av fruktbarhet. Intjänandet gavs samtidigt ställning som sakrament.
Fördelningen av rikedomar har aldrig ifrågasatts på något som liknar vår världs marxistiska grunder utan människor uppfattar tillvaron på alla nivåer som en kamp där det hela tiden gäller att klättra högre på samhällsstegen. Generellt tror folk att de bemedlade förtjänar sin rikedom. Skyddsgudinnan Kastykes första bud lyder också:
Kastyke älskar den som älskar sig själv
Dyrkan av abstrakta värden har tillsammans med tron på gudarnas gunst lett till en närmast socialdarwinistisk syn med religiösa förtecken på Paratorna. Indelningen i samhällsklasser är tydlig men gränserna mellan klasserna ses inte som strikta utan tvärtom uppmuntras klättrande liksom dumhet och dådlöshet hånas. Apan är symbol för socialt och ekonomiskt klättrande, gärna med ett lurigt flin i synen. Den klumpigt klamrande grisen är istället symbolen för stillastående och tillbakagång. Ofta avbildas dessa djur tillsammans på affärstalismaner. Eftersom framgång beundras så finns inga hämningar vad gäller att skryta med eller visa sin rikedom. Det inger respekt att lura någon i affärer utan att bryta lagen och den som låter sig luras får skylla sig själv under mottot "Caveat emptor!" - "Må köparen passa sig!" I synnerhet gäller detta farlänningar vars rättsliga skydd är närmast obefintligt om de inte anlitat hjälp.
Den religiösa tron på sublimering av värden har gjort ekonomin mer avancerad än under vår egen världs renässans. Att sälja en ko och få pengar duger nog för enkelt folk men väcker knappast beundran på marknaden. Finare är att avleda värden, dvs att driva abstraktionen så långt möjligt från det konkreta. Andelsbolag, försäkringar och rättighetshandel i flera led är vanliga liksom handel med karvstockar och andra värdeinstrument. Vindväxlarnas sekt strävar mot allt luftigare finansiella derivat där målet är att skapa helt flyktiga bubblor inom vilka egentligen ingen längre begriper hur värden åsätts eller ens vad som köpes och säljes. Även sysslor som tullindrivning och rättsskipning läggs ofta ut på entrepenad, där exempelvis publikaner tar procent av indrivna tullintäkter.
Paratorniernas störste helgon Famrahjold sålde enligt sägnerna ett undermåligt parti kläde till skeckerna men lät sig hellre styckas än att anullera affären. Riksrådets enheter - Bodâkens limbes - är uppkallade efter helgonets kroppsdelar där även Nya sfären motsvarar den heliges öga.
Pengar och lag
Man kan lätt tro att affärslivet i Tricilve och andra stora städer på Paratorna är ett helt oreglerat slagfält men så är inte alls fallet. Det finns visserligen ganska få lagar på området men de som finns upprätthålls skoningslöst i syfte att skydda den heliga marknadens förutsättningar för vilka Investalerna på Bokrind är religiösa väktare.
Det som regleras hårdast i lagarna är förutom rent riksbevarande grunder: äganderätt, standarder, skråindelning, tullar och skatter, avtalrätt och annat marknadsstyrande. Tolkningarna i det enskilda fallet sysselsätter sedan kadrer av domstolar, yrkesvittnen och lagvrängare. Precis som monoteism ses monopol som skadligt, men i praktiken säljs ensamrätter av myndigheterna även om dessa ofta är tidsbegränsade. Man kan säga att riket har monopol på monopol medan näringsidkare som av egen kraft dominerar sin näring bekämpas när de överstiger en viss tröskel. Det finns till och med sanktionerade Kastykerkapare och en särskild militär styrka - monoharmerna ägnade att störa monopolhandel.
Syltfingrarnas gille har tagit fasta på att nå gudinnans gunst just genom att nå framgång så många olika affärsområden som möjligt och undvika monopol. De kladdigast insyltade når hederstiteln Pickelpust och tillåts färga fingrarna röda för att demonstrera sin höga roffarstatus. De kan till och med adlas till rövarbaroner för sina bedrifter. Den legendariske baron Gyllenfinger anses ha anlagt huvudstadens första fontän som ett monument över sin förmåga att krama vatten ur en sten.
Pengar och patriotism
Den trakoriska patriotismen sätter sin prägel på ett i övrigt tämligen amoraliskt affärsliv och samhälle. Eftersom riket står som garant för kommersiella excesser, fredlig handel, skyddat ägande och vräkigt leverne anses det som en plikt även för de rika att främja dess fortbestånd. Donationer till den offentliga nyttan förväntas och ses med välvilja liksom att sprätta pengar omkring sig för pöbelns trevnad. I orostider bör de rika ställa sina privata styrkor till förfogande för rikets bästa. Någon polis finns inte i vår tids bemärkelse och mycket kan passera, inte minst genom mutor, men kliver någon över gränsen vad gäller statsfientlig verksamhet eller allvarligt störande av ordning eller affärsliv så slår Bodâkens myndigheter till brutalt och plötsligt, ofta via militären, och då fokuseras det mindre på lagrum och mer på effekt.
Visar inlägg med etikett Ekonomi. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ekonomi. Visa alla inlägg
fredag 31 augusti 2012
lördag 11 juni 2011
Innevånarantal i Trakorien
Jag skickade följande brev till gruppen som gör rollspelet och tänkte att det kunde ha allmänt intresse. Kom gärna med synpunkter för inget är bestämt än:
Något som ständigt diskuterats men aldrig beslutats är hur mycket människor det finns i Trakorien, dels i länder, dels i städer, dels hur dessa grovt är fördelade. Jag tycker att det vore bra med något slags storleksordning eftersom antaganden annars kommer att spreta vilt. Exempelvis så läser jag just en bok om kelter där det hävdas att Britannien hade tre-fyra miljoner innevånare och Gallien åtta miljoner när områdena erövrades av det Romerska riket. Tittade sedan i Ereb Altor-boxen där det står att hela Trakorien har 160 000 innevånare och Ransard 130 000 varav dessutom 15% är orcher. Dessa senare siffror känns för mig ganska märkliga.
Lite siffror ur "Before the Industrial Revolution" av Cipolla:
Länders innevånarantal år 1500
Brittiska öarna: 5 miljoner
Frankrike: 16 miljoner
Tyskland 13 miljoner
Italien 11 miljoner
Spanien & Portugal 11 miljoner
Ryssland 10 miljoner
Skaninavien 2 miljoner (år 1600)
Städers innevånarantal år 1500
Venedig: 115 000
Neapel: ca 180 000
Paris: ca 200 000
London 70 000
Rom 50 000 (hade en miljon innevånare under Romarrikets höjder)
Wien ca 30 000
Av dessa var 40-50% arton år eller yngre
Ca 75 % av ett lands befolkning sysselsattes i jordbruk (65 - 90%)
Sysselsättning i städer (ihopplockat från flera städer runt 1400-1650)
25% Livsmedel
35% Kläder och tyger (!)
8% Metallarbete (smeder m.fl)
4% Snickare
4% Byggare
5% Läderarbete
5% administration och präster (uppskattat)
3% Transport (upp till 10% i handelsstäder som Venedig)
3% Präster
2% Administratörer (Notarier, Advokater)
1% Prostituerade
0,3% Läkare
Hälften av familjerna i Florens hade en eller flera tjänare år 1550, 5% hade fler än fem tjänare. Tjänarna utgjorde 10-20% av stadsbefolkningen
Med stöd av dessa siffror skulle jag vilja föreslå att hela Trakorien har ca 7 miljoner innevånare (med tanke på att stora delar av öarna är obeboeliga drar jag ner siffran från exempelvis Italien.
Befolkningsfördelning
Paratorna 3 miljoner
Saphyna 2 miljoner
Trinsmyra 1 miljon
Palamux 1 miljon
Några städers befolkning
Tricilve med närområde: 250 000
Kamest, Zaroflas, Melse, Karnald, Vumbra, Tigôld, Frimbole Olvi 70 000 - 150 000
Kamest, Albarunzia 50 000
Mynd Mazuldre, Skuger, Fanzimle, Siola, Privavi, Mazmatra,
Grumm, Moherra, Joodak 10 000 - 30 000
Fontra Cilor 15 000 (staden är två mil lång men stora delar ligger övergivna)
Något som ständigt diskuterats men aldrig beslutats är hur mycket människor det finns i Trakorien, dels i länder, dels i städer, dels hur dessa grovt är fördelade. Jag tycker att det vore bra med något slags storleksordning eftersom antaganden annars kommer att spreta vilt. Exempelvis så läser jag just en bok om kelter där det hävdas att Britannien hade tre-fyra miljoner innevånare och Gallien åtta miljoner när områdena erövrades av det Romerska riket. Tittade sedan i Ereb Altor-boxen där det står att hela Trakorien har 160 000 innevånare och Ransard 130 000 varav dessutom 15% är orcher. Dessa senare siffror känns för mig ganska märkliga.
Lite siffror ur "Before the Industrial Revolution" av Cipolla:
Länders innevånarantal år 1500
Brittiska öarna: 5 miljoner
Frankrike: 16 miljoner
Tyskland 13 miljoner
Italien 11 miljoner
Spanien & Portugal 11 miljoner
Ryssland 10 miljoner
Skaninavien 2 miljoner (år 1600)
Städers innevånarantal år 1500
Venedig: 115 000
Neapel: ca 180 000
Paris: ca 200 000
London 70 000
Rom 50 000 (hade en miljon innevånare under Romarrikets höjder)
Wien ca 30 000
Av dessa var 40-50% arton år eller yngre
Ca 75 % av ett lands befolkning sysselsattes i jordbruk (65 - 90%)
Sysselsättning i städer (ihopplockat från flera städer runt 1400-1650)
25% Livsmedel
35% Kläder och tyger (!)
8% Metallarbete (smeder m.fl)
4% Snickare
4% Byggare
5% Läderarbete
5% administration och präster (uppskattat)
3% Transport (upp till 10% i handelsstäder som Venedig)
3% Präster
2% Administratörer (Notarier, Advokater)
1% Prostituerade
0,3% Läkare
Hälften av familjerna i Florens hade en eller flera tjänare år 1550, 5% hade fler än fem tjänare. Tjänarna utgjorde 10-20% av stadsbefolkningen
Med stöd av dessa siffror skulle jag vilja föreslå att hela Trakorien har ca 7 miljoner innevånare (med tanke på att stora delar av öarna är obeboeliga drar jag ner siffran från exempelvis Italien.
Befolkningsfördelning
Paratorna 3 miljoner
Saphyna 2 miljoner
Trinsmyra 1 miljon
Palamux 1 miljon
Några städers befolkning
Tricilve med närområde: 250 000
Kamest, Zaroflas, Melse, Karnald, Vumbra, Tigôld, Frimbole Olvi 70 000 - 150 000
Kamest, Albarunzia 50 000
Mynd Mazuldre, Skuger, Fanzimle, Siola, Privavi, Mazmatra,
Grumm, Moherra, Joodak 10 000 - 30 000
Fontra Cilor 15 000 (staden är två mil lång men stora delar ligger övergivna)
fredag 25 februari 2011
Den ende och hans omvärld - 1. Paratornierns tillhörighet
Martin Karlsson frågade mig om vad en trakorier egentligen tror på till vardags, hur han ser sig själv i förhållande till omvärlden med dess värderingar, gudar, andar och annat. Det är en intressant fråga som inte har behandlats annat än indirekt. Gudavärlden och vidhängande religioner har vi pratat om men inte så mycket om den enskilde trakoriske medborgarens perspektiv. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om detta och mycket går förstås att plocka ur romaner och spel, men jag ska försöka belysa saken i ett par, tre blogginlägg. Detta första handlar INTE om andlighet utan om hur trakoriern upplever sin plats i samhället. (Bonuspoäng till den som avkodar inläggets rubrik)
Först av allt måste det klargöras att Trakoriska riket är just ett rike, dvs en makt bestående av flera nationer och folk varav de flesta inte ser sig som trakorier utan som oberoende eller ockuperade av krämokratin på Paratorna. Detta inlägg tar främst Tricilverbons perspektiv.
Folket på Paratorna ser sig själva som frihetssökande rebeller eftersom deras anfäder flydde det gamla stelnade moskoriska väldet på Palamux. Omvärlden ser trakorierna som skrupelfria förtryckare och imperialister, men den synen har de själva svårt att förstå. Mentaliteten liknar mycket den som en del innevånare i USA kan ha på sitt land, en slags vulstig, emotionell patriotism som framförallt blommar upp när man känner sig hotad eller illa behandlad men som till vardags får vika för det egna intresset. Eftersom Moskorien som man flydde från till stor del har förstörts genom rovdrift på skog och mark finns en viss naturromantik kopplad till patriotismen. Poesi och intellektuella sysslor hölls högt i ära på Palamux och föraktas därför av många på Paratorna. Politiskt är de flesta paratornier vad vi skulle kalla libertarianer vilka framförallt framhåller individens rätt när de själv gynnas av den.
Paratorniern har ingen föreställning om människors lika värde på principiell grund, men heller inget egentligt klasstänkande utan social rörlighet accepteras. Slavar används och även en fri man kan bli slav exempelvis genom att falla i skuld. Det trakoriska samhället är tämligen könsneutralt men inte på moralisk grund utan för att ett patriarkat aldrig har uppstått. Jämställdhet har därmed aldrig varit en stor fråga - förtryck är vanligt men inte baserat på kön. Främlingsfientlighet och rasism är normalt. Man talar om alla tillräckligt avvikande som "djuriska halvfolk", däribland vargmän, träskmän, tolgulder, skecker m.fl. Rasismen har ingen ideologisk grund utan man accepterar halvfolk i den mån man har instrumentell nytta av dem. Farsegels människor hånas ogenerat liksom deras hemländer, vanor och utseenden, men också här bara om man inte har nytta av dem. Svaghet och oduglighet föraktas ofta enligt maximen "Gudinnan Kastyke älskar den som älskar sig själv".
Det sociala samhället påminner om republiken Rom vid tiden strax före Caesar. Lagar garanteras av en stark författning - familjernas förbund - som ger vissa grundläggande rättigheter och förutsättningar, men som bara sätter ramar öppna för tolkning och manipulation. Lagvrängarna har därför en stark ställning, inte minst eftersom riket baseras på handel som ofta kräver avtal och juridiskt trixande. Staten, styrd av Bodâken, "riksdagen"/"senaten", utövar bara sin makt när så anses nödvändigt och den tillhandahåller få organ som hjälper medborgarna vilka därför är hänvisade till andra lösningar. Någon egentlig ordningmakt finns inte, utan särintressen håller sig med egna vakter och militären rycker bara in när så krävs eller Bodâken så beordrar och då ofta ganska brutalt. I hertigdömena upprätthålls Bodâkens funktioner av hertighusen, men vissa "federala" myndighetsområden finns. Det är mycket vanligt i Trakorien att man vänder ryggen till om något är besvärande. Dubbelmoral är accepterat.
Den enskilde medborgaren måste alltså söka sin trygghet hos andra instanser än hos staten. Några exempel:
* Klan, ätt, släkt, familj: Sammanhållning baserade på släktband är det vanligaste kittet mellan människor i alla samhällskategorier i Trakorien. Nepotism anses vara naturligt. Det finns en ömsesidig skyldighet att gynna och hjälpa de egna. Föraktet för svaga eller inkompetenta gäller inte inom släkten, dvs man hånar dem gärna men hjälper dem ändå.
* Beskyddare - klient: Detta är den klassiska italienska modellen som har praktiserats såväl i romarriket som under renässansen som i modern tid. Klienterna stöder en mäktig beskyddare som i sin tur hjälper dem. Detta är mycket vanligt på Paratorna, där många rika personer håller sig med egna styrkor, ämbetsmän och underhuggare, ofta i flera led. Ett särfall är "sockerpappor"/"sockermammor" som försörjer unga skönheter av båda könen mot sexuella tjänster.
* Gillen och skrån: Skråväsendet är mycket utbrett och står för nästan allt socialt stöd för yrkesmän: umgänge, pensioner, sjukvård, stöd till änkor m.m. Skrån präglar ofta egna mynt med egen lukt. Skråna har egna regler inom gruppen, administrerar lärlingssystem med gesäll- och mästarbrev, förhandlar om monopol och skattelättnader etc. Gillen är samma sak, men kan vara baserat på annat än yrkestillhörighet. Exempelvis går ofta utländska medborgare ihop i gillen för att kunna hävda sina intressen kollektivt.
* Handelshus: De stora handelshusen som sociala strukturer kan ses som hybrider mellan de tre ovanstående, dvs de ägs ofta av en stark familj med en ledande gestalt som fungerar som beskyddare av klientfamiljer. Samtidigt driver man en skråliknande verksamhet som täcker de egna näringarna och kommersen.
* By, kvarter: På landsbygden och i fattigare stadskvarter finns en viss sammanhållning beroende på att man bor på samma plats och delar samma vardag. Sammanhållningen är inte alltid så stark och mest användbar mot gemensamma hot och för gemensamma intressen. Hela stadsdelar eller arméer har ofta "folktribuner" eller "fälttribuner" som bevakar den lille mannens ('small people' för anställda inom BP) intressen vid sidan av gängse maktstrukturer. Tribunerna har ofta vetorätt och är okränkbara såtillvida att alla de representerar anses skyldiga att hämnas oförrätter mot dem.
* Välgörenhet anses på det hela taget föraktligt på gränsen till hädiskt mot gudinnan Kastyke. Animister från Tigwalvankyrkan på Mereld bedriver viss ideell fattigvård och sjukvård på Paratorna och ses ofta som farsegels dumskallar för detta. Bemedlade trakorier är emellertid sällan snåla eftersom snålhet (inte att förväxlas med gudi behaglig ocker och goda affärer) också ses på gränsen till hädiskt då rikedomar ska vara i rörelse och förmeras enligt gängse syn. Som välgörenhet fungerar därför ofta byte av tjänster, dvs rika paratornier betalar fattiga ganska väl även för enklare tjänster. Det är alltså OK att vara generös så länge det ser ut som om man får något i gengäld.
* I övrigt finns många sekter, ordnar och sällskap som ofta baseras på intressegemenskaper eller gemensamma värderingar. Mer om dessa någon annan gång.
Först av allt måste det klargöras att Trakoriska riket är just ett rike, dvs en makt bestående av flera nationer och folk varav de flesta inte ser sig som trakorier utan som oberoende eller ockuperade av krämokratin på Paratorna. Detta inlägg tar främst Tricilverbons perspektiv.
Folket på Paratorna ser sig själva som frihetssökande rebeller eftersom deras anfäder flydde det gamla stelnade moskoriska väldet på Palamux. Omvärlden ser trakorierna som skrupelfria förtryckare och imperialister, men den synen har de själva svårt att förstå. Mentaliteten liknar mycket den som en del innevånare i USA kan ha på sitt land, en slags vulstig, emotionell patriotism som framförallt blommar upp när man känner sig hotad eller illa behandlad men som till vardags får vika för det egna intresset. Eftersom Moskorien som man flydde från till stor del har förstörts genom rovdrift på skog och mark finns en viss naturromantik kopplad till patriotismen. Poesi och intellektuella sysslor hölls högt i ära på Palamux och föraktas därför av många på Paratorna. Politiskt är de flesta paratornier vad vi skulle kalla libertarianer vilka framförallt framhåller individens rätt när de själv gynnas av den.
Paratorniern har ingen föreställning om människors lika värde på principiell grund, men heller inget egentligt klasstänkande utan social rörlighet accepteras. Slavar används och även en fri man kan bli slav exempelvis genom att falla i skuld. Det trakoriska samhället är tämligen könsneutralt men inte på moralisk grund utan för att ett patriarkat aldrig har uppstått. Jämställdhet har därmed aldrig varit en stor fråga - förtryck är vanligt men inte baserat på kön. Främlingsfientlighet och rasism är normalt. Man talar om alla tillräckligt avvikande som "djuriska halvfolk", däribland vargmän, träskmän, tolgulder, skecker m.fl. Rasismen har ingen ideologisk grund utan man accepterar halvfolk i den mån man har instrumentell nytta av dem. Farsegels människor hånas ogenerat liksom deras hemländer, vanor och utseenden, men också här bara om man inte har nytta av dem. Svaghet och oduglighet föraktas ofta enligt maximen "Gudinnan Kastyke älskar den som älskar sig själv".
Det sociala samhället påminner om republiken Rom vid tiden strax före Caesar. Lagar garanteras av en stark författning - familjernas förbund - som ger vissa grundläggande rättigheter och förutsättningar, men som bara sätter ramar öppna för tolkning och manipulation. Lagvrängarna har därför en stark ställning, inte minst eftersom riket baseras på handel som ofta kräver avtal och juridiskt trixande. Staten, styrd av Bodâken, "riksdagen"/"senaten", utövar bara sin makt när så anses nödvändigt och den tillhandahåller få organ som hjälper medborgarna vilka därför är hänvisade till andra lösningar. Någon egentlig ordningmakt finns inte, utan särintressen håller sig med egna vakter och militären rycker bara in när så krävs eller Bodâken så beordrar och då ofta ganska brutalt. I hertigdömena upprätthålls Bodâkens funktioner av hertighusen, men vissa "federala" myndighetsområden finns. Det är mycket vanligt i Trakorien att man vänder ryggen till om något är besvärande. Dubbelmoral är accepterat.
Den enskilde medborgaren måste alltså söka sin trygghet hos andra instanser än hos staten. Några exempel:
* Klan, ätt, släkt, familj: Sammanhållning baserade på släktband är det vanligaste kittet mellan människor i alla samhällskategorier i Trakorien. Nepotism anses vara naturligt. Det finns en ömsesidig skyldighet att gynna och hjälpa de egna. Föraktet för svaga eller inkompetenta gäller inte inom släkten, dvs man hånar dem gärna men hjälper dem ändå.
* Beskyddare - klient: Detta är den klassiska italienska modellen som har praktiserats såväl i romarriket som under renässansen som i modern tid. Klienterna stöder en mäktig beskyddare som i sin tur hjälper dem. Detta är mycket vanligt på Paratorna, där många rika personer håller sig med egna styrkor, ämbetsmän och underhuggare, ofta i flera led. Ett särfall är "sockerpappor"/"sockermammor" som försörjer unga skönheter av båda könen mot sexuella tjänster.
* Gillen och skrån: Skråväsendet är mycket utbrett och står för nästan allt socialt stöd för yrkesmän: umgänge, pensioner, sjukvård, stöd till änkor m.m. Skrån präglar ofta egna mynt med egen lukt. Skråna har egna regler inom gruppen, administrerar lärlingssystem med gesäll- och mästarbrev, förhandlar om monopol och skattelättnader etc. Gillen är samma sak, men kan vara baserat på annat än yrkestillhörighet. Exempelvis går ofta utländska medborgare ihop i gillen för att kunna hävda sina intressen kollektivt.
* Handelshus: De stora handelshusen som sociala strukturer kan ses som hybrider mellan de tre ovanstående, dvs de ägs ofta av en stark familj med en ledande gestalt som fungerar som beskyddare av klientfamiljer. Samtidigt driver man en skråliknande verksamhet som täcker de egna näringarna och kommersen.
* By, kvarter: På landsbygden och i fattigare stadskvarter finns en viss sammanhållning beroende på att man bor på samma plats och delar samma vardag. Sammanhållningen är inte alltid så stark och mest användbar mot gemensamma hot och för gemensamma intressen. Hela stadsdelar eller arméer har ofta "folktribuner" eller "fälttribuner" som bevakar den lille mannens ('small people' för anställda inom BP) intressen vid sidan av gängse maktstrukturer. Tribunerna har ofta vetorätt och är okränkbara såtillvida att alla de representerar anses skyldiga att hämnas oförrätter mot dem.
* Välgörenhet anses på det hela taget föraktligt på gränsen till hädiskt mot gudinnan Kastyke. Animister från Tigwalvankyrkan på Mereld bedriver viss ideell fattigvård och sjukvård på Paratorna och ses ofta som farsegels dumskallar för detta. Bemedlade trakorier är emellertid sällan snåla eftersom snålhet (inte att förväxlas med gudi behaglig ocker och goda affärer) också ses på gränsen till hädiskt då rikedomar ska vara i rörelse och förmeras enligt gängse syn. Som välgörenhet fungerar därför ofta byte av tjänster, dvs rika paratornier betalar fattiga ganska väl även för enklare tjänster. Det är alltså OK att vara generös så länge det ser ut som om man får något i gengäld.
* I övrigt finns många sekter, ordnar och sällskap som ofta baseras på intressegemenskaper eller gemensamma värderingar. Mer om dessa någon annan gång.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
