Den ende och hans omvärld - 2. Animister

Jag slänger som hastigt mellanspel in ett mail skickat till Henrik Bergendahl. Han frågade om animister, kafriler, Luvena och Fundibéra i samband med testspel av det nya rollspelet. Eftersom svaret kan ha visst allmänt intresse och hänger ihop med trakoriernas världsbild så får det haka på föregående inlägg. Mer om trakoriernas tro följer.

***

Animister är ett mycket brett begrepp i vilket jag lägger att man utövar magi i enlighet med skapelsegudarnas planer, eller åtminstone inte emot dem. 'Anima' betyder ju 'själ' eller 'liv' på latin, dvs man använder krafter i den besjälade tillvaron. Egen vinning är inget problem så länge man respekterar skapelsegudarna och håller sig inom deras ramar. Man skulle kunna kalla Silvia Miranda för animist i Svavelvinter även om hon klivit över skaklarna och betalar priset för det. Alla präster är inte animister utan det finns förstås rena teologer, predikanter, ceremoniker etc. Animister söker OFTA gå gudarnas ärenden vilket kanske faller sig naturligt om man respekterar dem som överhet och särskilt om man tillhör någon kyrka. Emellertid är ju inte skapelsen eller "naturen" alltid "god" - rovdjur fullgör också sin funktion och exempelvis drakar går skapelsegudarnas ärenden även om de inte alltid fattar det själva. Även egenintresse får ses som en drivkraft i skapelsen, kanske en av de viktigare.

Kafrilerna är animister från Mereld med en altruistisk övertygelse och dyrkar särskilt ljusguden Tigwalvan men även de andra skapelsegudarna. Alla animister är alltså inte kafriler. Kafrilerna kan därmed ha egna magigåvor men om man vill kan man komplettera med andra animistiska gåvor som passar.

Mångudinnan Luvena är en av skapelsegudarna men skapelsegudarna är sinsemellan inte alltid överens eller kompatibla - jfr med grekiskt eller nordiskt panteon. Skapelsegudar är de som fullgör någon slags funktion eller sköter en domän i skapelsen, inklusive krigsgudar och dödsgudar. Luvena och några andra av dem skulle kunna betecknas som rebelliska skapelsegudar som egentligen gärna skulle tippa skapelsen enligt sina egna preferenser men hålls i schack av de andra. Därmed har hon och andra gudar fått sekter som inte accepteras av renodlade animister och som jagas av Abzulvan - de skapelsetrogna kyrkornas inkvisition.

Vad gäller Fundibéra så är hon renodlad hedonist och feminist av ett ganska hänsynslöst slag. Hon har kommit i lag med sekterna på Bektar för att de besitter vissa kunskaper som hon vill åt och hon deltar i deras ritualer med nyfikenhet om inte övertygelse. Här ett litet relevant utdrag ur romanen:


”Man har sagt mig att ni nyligen invigts som månprästinna i Bektar bortom Laabnes askdalar, där ryktet viskar att människor offras och äts”, svarade Praanz da Kaelve. ”Hur går det ihop med er dyrkan av livet och skapandet?”

Fundibéra ställde med en road min ner soppskålen, borstade brödsmulor från fingrarna och mötte ogenerat generalens blick. Ögonen på rustsalens troféer glimmade just bortom bordets ljuskrets i det vida rummets dunkel. I Praanz da Kaelve väcktes en lika plötslig som ovälkommet påtaglig lust till kvinnan, född av den hunger, glädje, målmedvetenhet och grymhet hon utstrålade, som om han varit tillbaka på arenan, öga mot öga med en värdig motståndare.
”Jag vet hur människokött smakar”, sade baronessan lågt, ”det är sant, men även ni torde på slagfältet ha fått fallna fienders blod i munnen mer än en gång så i detta är vi lika. Det betyder inte att någon av oss slukar barn till frukost. Månprästerna på Bektare berg är barbarer, men de besitter vissa djupliggande kunskaper som man bara en invigd lemniscata kan delges. Jag var ute efter kunskap, inget annat, och en general från Digeta Longa är säkert införstådd med att ingående kunskap kan kräva såväl plågor som blodspillan. Kanske har ni hört DiFolternas devis att sann renhet bara kan uppnås genom lidande?”