 |
Mondefort av Terova
|
I natten faller regn
över Järnlåset. Det regnar så kraftigt att en främmande
betraktare kunde ängslas över hur låsets järn ska rosta ihop för
all framtid och aldrig mer kunna öppnas. Sådana omtankar är
emellertid bortkastade eftersom Järnlåset är en mur som saknar
både lås och port. Muren är rest mot en bergvägg och vid dess fot
börjar Ravland som en benbeströdd sluttning inne i en ravin. En
människokropp som kastas utför muren hinner uppleva ytterligare sex
hjärtslag innan både kropp och hjärta krossas mot stenarna
nedanför. Andra tilldöms mildare förvisning från Alderland, och det
enda som möjligtvis kunde rosta på Järnlåsets mur är den kran
med vinsch som sänker ned dem. Oaktat straffets mildhet åläggs alla fredlösa en livslång fördrivelse. Kranen och vinschen
hålls väloljade. De kommer därför inte att rosta ens i regn.
Den här natten
klamrar en liten flicka vid sin fars ben på murkrönet. Hon skakar
av gråt, av köld och av skräck, men hans hand stryker henne lugnt
över håret.
”Marozia, har du
betänkt en sak? Vi kommer att se sådant i Ravland som inte ens
kungen i Brodelmarg känner till!”
Fingret pekar ut mot
mörkret där det egentligen inte finns något att peka på. Vatten
dryper från rockärmen liksom från mannens skägg.
”Var är mamma?”
piper barnet.
Hans hand på
hennes hjässa stannar för ett ögonblick, fingrarna kröks lätt
som ville de bli klor ägnade att söka grepp i tillvaron, och
flickan blir rädd att hon än en gång har sagt fel saker. Snart
stryker faderns fingrar igen.
”Mamma kan inte
följa med. Hon måste stanna med Berden och katterna, men hon lovade
att komma till avsked.”
När flickan vill
fråga mer, drar fadern henne intill sig, för att värma och trösta
och kanske för att tysta henne. Tillsammans stirrar de från
murkrönet ut i Ravlands natt. Han har tidigare stått på samma
plats när han övervarat andras förvisning, det var medan han
fortfarande hade en upphöjd ställning vid hovet. Även under ljusan
dag och utan regn skulle inget annat än en benbeströdd bergsklyfta finnas att se
långt därnere. Det vet han.
En officer från De
tysta söker parets uppmärksamhet, men säger förstås inget
eftersom tystnadslöftet är strängt och livslångt. Mannen håller
fram ett timglas i ena handen och en pil i den andra, vilket betyder
att de förvisade har samma tid på sig att lämna Järnlåsets
närhet sedan de sänkts ner i Ravland, som det tar för sanden att
rinna genom timglaset. När sanden förrunnit skjuter vakterna såvida
de fördrivna fortfarande är inom skotthåll. Fadern har sett flera
förvisade medvetet stanna och låta sig genomborras till döds
hellre än att söka sig ut i det fredlösa Ravland, men det ödet är
inget han planerar för sig och för dottern.
”Sänk ned oss
redan nu under natten!” säger han.
Den tyste låter
handen med timglaset beskriva en båge över sig och visar därmed
att de dömda har rätten att vänta på soluppgången, men fadern
insisterar. Officeren irriteras, eftersom männen därmed berövas
den spänning i tristessen som det innebär att söka pricka
flyktingarna med sina pilar. Många andra nöjen gives inte vid
gränsen, men han kan inget göra – den fredlöse har varit en
betydande person i Alderland och har förmodligen kontakter man vill
hålla sig väl med. Fadern vet för sin del att han och dottern får
mer tid på sig att att lämna Järnlåset om det är mörkt runt
dem. Barnet är redan utmattat och kan därför inte springa eftersom
de har varit på resa mot norr under två dygn i en obekväm
fångvagn. Skulle rovjur vänta på dem därnere i klyftan så löper
de istället ökad risk att skadas, men fadern, vilken under en tid
tjänstgjorde som heraldisk minister, är van vid att bedöma givna
alternativ och har alltid satt en heder i att fatta omedelbara
beslut. Officeren nickar bistert innan han går till sina
förberedelser.