torsdag 10 november 2022

Fantasy world creation as a research project

I'm not a researcher, but I've worked as CIO of two universities and as an editor popularizing research, so I am reasonably familiar with the nature of research. While following an esoteric discussion on the reproduction of two fantasy species in the game Forbidden Lands, some similarities between research and fantasy world creation suddenly struck me. I'd like to tell you about it, since it explains the way I work – not telling more facts than the basic necessities about my fantasy worlds, which some find frustrating. Questions might concern how magic actually works, whether the gods actually exist or not etc, i.e. – truths and facts.

Similarities with research
An experimental research project might come from an idea that you want to test, but often it is initiated because you scent a pattern in an already existing material, perhaps a structured deviation from expected results, or just the feeling that something is to found that hasn't so far been adressed. In the latter cases, you start with a heap of existing data and try to see patterns that might be further tested and purified and brought to conclusion.

This is exactly how I build my fantasy worlds. I start with some general, pretty simple vision and then start piling up unrelated ideas and dig for inspiration wherever I can find it. When I reach a certain volume of statements and ideas about the world, patterns always emerge and new connections show up, often in ways I couldn't know before discovering them. It's a process you need to have faith in for it to work. People often ask me whether I knew my complex world and story from start, but I never do and I wouldn't want to. Things I can plan in advance might run like clockwork, but they are never as alive as things I myself discover along the way, often with the happy elation of an explorer rather than as a methodical creator.

Differences from research
The main and obvious difference from research is that fantasy worlds are created from made up facts and ideas, but once you state these ideas, they ARE the fixed reality of the fantasy world and from there on they might be treated as actual facts and be mulled over and researched upon, making new patterns emerge. This however also shows the danger of establishing facts about the fantasy world, since once something has been stated and published, it's a FACT and cannot be taken back without loss and/or pain. Thus I never say more than I have to, since it keeps my options open, and makes way for new twists and discoveries. You will see this in the currently released expansion ”The Bloodmarches”, where old mythological beliefs suddenly are turned upside down. I think this makes fantasy worlds more alive and gives them depth. There's a trick to avoid facts that I used a lot in my Trachorian setting. As the world creator I seldom said ”this is how it is”. Instead I said ”this is what is claimed in the imperial academy of Tricilve”. After all, they might be right or they might be wrong at the academy.

So in the esoteric discussion on the reproduction of fantasy species where I started, questions are asked, but rather than answering them right away (which I no doubt could do if I put my mind to it, nailing the discussion shut), I follow, tease, comment and investigate the many suggested solutions from others. These in turn give me new ideas, making patterns appear due to the mere volume of ideas presented. We thus create together in a metagaming spirit! It's a wonderful fantasy world!

tisdag 30 augusti 2022

Liberalism in Dark Fantasy Ages

I'm currently reading ”Liberalism in Dark Times” by Georgetown univerity scholar Joshua Cherniss. The book describes how a number of liberally inclined, twentieth century thinkers, including Albert Camus and Isaiah Berlin, tried to deal with anti-liberalism and totalitarism, mainly nazism and Soviet communism.

The main concern in the book is how to adress ruthlessness and cruelty without becoming so ruthless yourself that you loose your liberal essence and soul. That is: how do I fight, stop and if necessary kill bad guys while not staining my own hands, becoming as bad as they are. Liberalism should after all be based on law, individual rights, tolerance, acceptance of diversity and freedom of speech. These questions are very urgent also today, as democratic societies wrestle with an openly aggressive and repressive Russia as well as with internal, populistic lies and organized crime.

There are however no simple solutions, as there seldom are in non-totalitarian politics. Cherniss leans towards liberalism founded in ethos, that is a personal conviction of liberal norms, rather than having liberalism rest on ideology. The problem with the latter is that it often slips into expedience; ”the end justifying the means”. You've been brutalized, so you're justified to be brutal in turn. In Star Wars, you would turn to ”the dark side of the force”. Instead Cherniss wants you to retain your soul and resist the temptation to quick and dirty fixes. This is not simple, but perhaps the only way. I wrote a blog post (in Swedish) on a simliar subject: that extreme positions tend to get stuck and inflexible, while interesting development only takes place in the instable balance point between them. I compared this position to the equivalence point in chemical titration, where small changes yield major effects.

Liberalism in my fantasy writing

I'm currently working on two expansions to Free League's role-playing game Forbidden lands as well as writing a fantasy novel in the game setting that I had the pleaure of constructing. Cherniss' book has given me unexpected and useful input. In the game you meet ”The Rust Church”, a fascist religious organization. What I learned from the book is that many (not all) early Soviet communists and German nazis started out in good faith; that they solidly believed themselves working for a good cause. Being part of nonliberal movements, they however were told that their personal opinions and comforts would have to be sacrificed for the greater, common good. Indeed, the weak of stomach had to prove their loyalty by demonstrating cruelty and abscence of empathy – ”Squeamishness is the Crime” as is the title of the first chapter. Once this threshold had been overstepped, people could stand working in prison camps. I like giving my bad guys some kind of rationality rather than just being sadistic and ”bad”, so I'll probably use similar mechanisms for the Rust church. Add some historicism – the belief that your cause inevitably will prevail, and that anything implying the contrary is fake and heresy – and you're set for disaster. As Bolshevism had it: good can issue from evil.

For liberal champion, I will use the elf Mergolene from the game, advocating moderation, respect, coexistence and reasoning to fellow elves that feel justified in raiding and killing the orchs at The Eye of the Rose, a fortress once built by elves. Mergolene will probably be the protagonist of the second novel in my series. The more aggressive elves will advocate the temptations theatening fed-up liberals.

By reading and using books on history and political theory, I get the opportunity to discuss and adress current problems in our own world while writing about fantasy stuff in made-up lands.

Simply the best of two worlds!

måndag 13 juni 2022

Gudarna är döda!


Efter sju års spelande publicerade podden Vi Spelar Rollspel idag det sista avsnittet av konfluxsviten. Den femte konfluxen inträffade och kaklunen – en lika skrämmande som lysten kärleksvarelse – kom att dominera ödespunkten, frammanad för ändamålet av äventyrarna. Kaklunen hade lovat dem en värld utan gudar och sådan kommer världen att bli. Alla var inte med på noterna och manfallet blev också stort under finalen.

Om en vecka ska spelledaren Axel Widén och hans spelare tillsammans med mig spela in ett eftersnack. Sedan börjar jag och Axel att fundera över hur en fortsättning bortom konfluxen kan gestalta sig i ett helt ommöblerat Trakorien.

Spelare och spelledare i Vi spelar Rollspel har imponerat med sin kreativitet, konsekvens och sina rolltolkningar under alla dessa år. Jag är stolt över att ha fått leverera dansgolvet på vilket de dansat.

”Gud är död! Gud förblir död. Och vi har dödat honom. Hur ska vi trösta oss, vi alla mördares mördare. Det heligaste och mäktigaste världen hittills ägt har blött ihjäl under våra knivar: vem ska torka av oss blodet? Vilket vatten finns för att rena oss?”

Friedrich Nietzsche, Den glada vetenskapen


lördag 5 februari 2022

Marozias resa


Romanskrivandet löper på ganska bra för tillfället. Huvudpersonen Marozia har, jagad av rostkyrkan, hittat till Vädersten, borgruinen där den döde kung Algarod och resterna av hans här osaliga vandrar omkring sedan tiden före Blodsdimman. Broväktaren har på Merigalls förslag sökt upp den fredlöse, alderländske soldaten Rintra Avhändaren som fått uppdraget att bära bud till den döde kungen. Därmed ska Rintra visa sig värdig en plats hos rebelledaren Zertorme.

Jag har åtminstone kul!

måndag 31 januari 2022



Mondefort av Terova

I natten faller regn över Järnlåset. Det regnar så kraftigt att en främmande betraktare kunde ängslas över hur låsets järn ska rosta ihop för all framtid och aldrig mer kunna öppnas. Sådana omtankar är emellertid bortkastade eftersom Järnlåset är en mur som saknar både lås och port. Muren är rest mot en bergvägg och vid dess fot börjar Ravland som en benbeströdd sluttning inne i en ravin. En människokropp som kastas utför muren hinner uppleva ytterligare sex hjärtslag innan både kropp och hjärta krossas mot stenarna nedanför. Andra tilldöms mildare förvisning från Alderland, och det enda som möjligtvis kunde rosta på Järnlåsets mur är den kran med vinsch som sänker ned dem. Oaktat straffets mildhet åläggs alla fredlösa en livslång fördrivelse. Kranen och vinschen hålls väloljade. De kommer därför inte att rosta ens i regn.

Den här natten klamrar en liten flicka vid sin fars ben på murkrönet. Hon skakar av gråt, av köld och av skräck, men hans hand stryker henne lugnt över håret.
”Marozia, har du betänkt en sak? Vi kommer att se sådant i Ravland som inte ens kungen i Brodelmarg känner till!”
Fingret pekar ut mot mörkret där det egentligen inte finns något att peka på. Vatten dryper från rockärmen liksom från mannens skägg.
”Var är mamma?” piper barnet.
Hans hand på hennes hjässa stannar för ett ögonblick, fingrarna kröks lätt som ville de bli klor ägnade att söka grepp i tillvaron, och flickan blir rädd att hon än en gång har sagt fel saker. Snart stryker faderns fingrar igen.
”Mamma kan inte följa med. Hon måste stanna med Berden och katterna, men hon lovade att komma till avsked.”

När flickan vill fråga mer, drar fadern henne intill sig, för att värma och trösta och kanske för att tysta henne. Tillsammans stirrar de från murkrönet ut i Ravlands natt. Han har tidigare stått på samma plats när han övervarat andras förvisning, det var medan han fortfarande hade en upphöjd ställning vid hovet. Även under ljusan dag och utan regn skulle inget annat än en benbeströdd bergsklyfta finnas att se långt därnere. Det vet han.

En officer från De tysta söker parets uppmärksamhet, men säger förstås inget eftersom tystnadslöftet är strängt och livslångt. Mannen håller fram ett timglas i ena handen och en pil i den andra, vilket betyder att de förvisade har samma tid på sig att lämna Järnlåsets närhet sedan de sänkts ner i Ravland, som det tar för sanden att rinna genom timglaset. När sanden förrunnit skjuter vakterna såvida de fördrivna fortfarande är inom skotthåll. Fadern har sett flera förvisade medvetet stanna och låta sig genomborras till döds hellre än att söka sig ut i det fredlösa Ravland, men det ödet är inget han planerar för sig och för dottern.

”Sänk ned oss redan nu under natten!” säger han.

Den tyste låter handen med timglaset beskriva en båge över sig och visar därmed att de dömda har rätten att vänta på soluppgången, men fadern insisterar. Officeren irriteras, eftersom männen därmed berövas den spänning i tristessen som det innebär att söka pricka flyktingarna med sina pilar. Många andra nöjen gives inte vid gränsen, men han kan inget göra – den fredlöse har varit en betydande person i Alderland och har förmodligen kontakter man vill hålla sig väl med. Fadern vet för sin del att han och dottern får mer tid på sig att att lämna Järnlåset om det är mörkt runt dem. Barnet är redan utmattat och kan därför inte springa eftersom de har varit på resa mot norr under två dygn i en obekväm fångvagn. Skulle rovjur vänta på dem därnere i klyftan så löper de istället ökad risk att skadas, men fadern, vilken under en tid tjänstgjorde som heraldisk minister, är van vid att bedöma givna alternativ och har alltid satt en heder i att fatta omedelbara beslut. Officeren nickar bistert innan han går till sina förberedelser.