måndag 13 juni 2022

Gudarna är döda!

 


Efter sju års spelande publicerade podden Vi Spelar Rollspel idag det sista avsnittet av konfluxsviten. Den femte konfluxen inträffade och kaklunen – en lika skrämmande som lysten kärleksvarelse – kom att dominera ödespunkten, frammanad för ändamålet av äventyrarna. Kaklunen hade lovat dem en värld utan gudar och sådan kommer världen att bli. Alla var inte med på noterna och manfallet blev också stort under finalen.

Om en vecka ska spelledaren Axel Widén och hans spelare tillsammans med mig spela in ett eftersnack. Sedan börjar jag och Axel att fundera över hur en fortsättning bortom konfluxen kan gestalta sig i ett helt ommöblerat Trakorien.

Spelare och spelledare i Vi spelar Rollspel har imponerat med sin kreativitet, konsekvens och sina rolltolkningar under alla dessa år. Jag är stolt över att ha fått leverera dansgolvet på vilket de dansat.

”Gud är död! Gud förblir död. Och vi har dödat honom. Hur ska vi trösta oss, vi alla mördares mördare. Det heligaste och mäktigaste världen hittills ägt har blött ihjäl under våra knivar: vem ska torka av oss blodet? Vilket vatten finns för att rena oss?”

Friedrich Nietzsche, Den glada vetenskapen

 


lördag 5 februari 2022

Marozias resa

 

Romanskrivandet löper på ganska bra för tillfället. Huvudpersonen Marozia har, jagad av rostkyrkan, hittat till Vädersten, borgruinen där den döde kung Algarod och resterna av hans här osaliga vandrar omkring sedan tiden före Blodsdimman. Broväktaren har på Merigalls förslag sökt upp den fredlöse, alderländske soldaten Rintra Avhändaren som fått uppdraget att bära bud till den döde kungen. Därmed ska Rintra visa sig värdig en plats hos rebelledaren Zertorme.

Jag har åtminstone kul!

måndag 31 januari 2022

Järnlåset

 

Mondefort av Terova

I natten faller regn över Järnlåset. Det regnar så kraftigt att en främmande betraktare kunde ängslas över hur låsets järn ska rosta ihop för all framtid och aldrig mer kunna öppnas. Sådana omtankar är emellertid bortkastade eftersom Järnlåset är en mur som saknar både lås och port. Muren är rest mot en bergvägg och vid dess fot börjar Ravland som en benbeströdd sluttning inne i en ravin. En människokropp som kastas utför muren hinner uppleva ytterligare sex hjärtslag innan både kropp och hjärta krossas mot stenarna nedanför. Andra tilldöms mildare förvisning från Alderland, och det enda som möjligtvis kunde rosta på Järnlåsets mur är den kran med vinsch som sänker ned dem. Oaktat straffets mildhet åläggs alla fredlösa en livslång fördrivelse. Kranen och vinschen hålls väloljade. De kommer därför inte att rosta ens i regn.

Den här natten klamrar en liten flicka vid sin fars ben på murkrönet. Hon skakar av gråt, av köld och av skräck, men hans hand stryker henne lugnt över håret.
”Marozia, har du betänkt en sak? Vi kommer att se sådant i Ravland som inte ens kungen i Brodelmarg känner till!”
Fingret pekar ut mot mörkret där det egentligen inte finns något att peka på. Vatten dryper från rockärmen liksom från mannens skägg.
”Var är mamma?” piper barnet.
Hans hand på hennes hjässa stannar för ett ögonblick, fingrarna kröks lätt som ville de bli klor ägnade att söka grepp i tillvaron, och flickan blir rädd att hon än en gång har sagt fel saker. Snart stryker faderns fingrar igen.
”Mamma kan inte följa med. Hon måste stanna med Berden och katterna, men hon lovade att komma till avsked.”

När flickan vill fråga mer, drar fadern henne intill sig, för att värma och trösta och kanske för att tysta henne. Tillsammans stirrar de från murkrönet ut i Ravlands natt. Han har tidigare stått på samma plats när han övervarat andras förvisning, det var medan han fortfarande hade en upphöjd ställning vid hovet. Även under ljusan dag och utan regn skulle inget annat än en benbeströdd bergsklyfta finnas att se långt därnere. Det vet han.

En officer från De tysta söker parets uppmärksamhet, men säger förstås inget eftersom tystnadslöftet är strängt och livslångt. Mannen håller fram ett timglas i ena handen och en pil i den andra, vilket betyder att de förvisade har samma tid på sig att lämna Järnlåsets närhet sedan de sänkts ner i Ravland, som det tar för sanden att rinna genom timglaset. När sanden förrunnit skjuter vakterna såvida de fördrivna fortfarande är inom skotthåll. Fadern har sett flera förvisade medvetet stanna och låta sig genomborras till döds hellre än att söka sig ut i det fredlösa Ravland, men det ödet är inget han planerar för sig och för dottern.

”Sänk ned oss redan nu under natten!” säger han.

Den tyste låter handen med timglaset beskriva en båge över sig och visar därmed att de dömda har rätten att vänta på soluppgången, men fadern insisterar. Officeren irriteras, eftersom männen därmed berövas den spänning i tristessen som det innebär att söka pricka flyktingarna med sina pilar. Många andra nöjen gives inte vid gränsen, men han kan inget göra – den fredlöse har varit en betydande person i Alderland och har förmodligen kontakter man vill hålla sig väl med. Fadern vet för sin del att han och dottern får mer tid på sig att att lämna Järnlåset om det är mörkt runt dem. Barnet är redan utmattat och kan därför inte springa eftersom de har varit på resa mot norr under två dygn i en obekväm fångvagn. Skulle rovjur vänta på dem därnere i klyftan så löper de istället ökad risk att skadas, men fadern, vilken under en tid tjänstgjorde som heraldisk minister, är van vid att bedöma givna alternativ och har alltid satt en heder i att fatta omedelbara beslut. Officeren nickar bistert innan han går till sina förberedelser.