måndag 30 november 2015

Inkompetens som inspiration

Jag är inget vidare på grammatik, eller rättare sagt tycker jag mig ha en ganska bra känsla för grammatik utan att kunna förklara vad jag håller på med. Ibland läser jag om modus och konjunktiv och hjälpverb för att ganska snart åter glömma vilket begrepp som var vilket. Sådan påläsning är inte bara försök att vinna bildning utan jag tycker att det är roligt att läsa om språkliga knivigheter, exempelvis i "Språkriktighetsboken" som tar upp luriga exempel. Jag och min förläggare Ola Wallin hade exempelvis en diskussion inför romanen Vredesverk om huruvida det heter "kejsarinna Heneguya" i analogi med "drottning Aurora", eller "kejsarinnan Heneguya" i analogi med "prinsessan Kunigunda".

Igår funderade jag och min redaktör Axel Henriksson över följande mening: 
"Ramilard går med tunga steg fram till divanen, lämnar bara med tvekan portalens fasthet, som fruktade han dyka ner i ett vatten där han inte förmår andas.”

Axel undrade om inte alla meningens verb borde stå i presens:
 "Ramilard går med tunga steg fram till divanen, lämnar bara med tvekan portalens fasthet, som fruktar han dyka ner i ett vatten där han inte förmår andas.”

 Ingen av oss var säker, men språksyntalden Johan Jönsson kom till vår räddning genom att påpeka att preterium (dåtidsform) kan användas modalt, dvs uttrycka önskan eller osäkerhet tillsammans med presens. Han gav exempel från Stig Dagerman och Vilhelm Moberg, i vars sällskap jag gärna stannar.


När jag sedan skulle sova på kvällen fick jag en idé: Ni känner till Voight-Kampff testen för att hitta replikanter i "Blade Runner" och ordet "Schibbolet" som avslöjar varifrån man kommer. Antag att vi vill hitta odjur som lever mitt ibland oss och blir flera hundra år gamla – vampyrer till exempel. Antag att dessa vampyrer förmår lära moderna vanor och hänga med samtidens utveckling, men att de har svårare att lära bort det gamla. Man kunde då avslöja dem genom språktester som lägger in gamla former bland nya för att se om de reagerar. Bara en tanke som jag kanske omsätter någon gång ...

fredag 20 november 2015

Ambassadörens avsked


Mitt uppdrag som bloggambassadör för Augustpriset 2015 går mot sitt slut och på måndag utses vinnarna. Det har varit en intressant erfarenhet även om jag inte varit helt bekväm med uppgiften. Obekvämheten beror på min personliga läggning och det gungfly som infinner sig, eller åtminstone borde infinna sig, under var och en som försöker bedöma litteratur på skalan bra-dåligt. När jag vädrade min olust frågade mina uppdragsgivare en smula ängsligt om det fanns något de kunde sköta bättre nästa år, men de har verkligen gjort ett utmärkt jobb, varit både professionella och tillmötesgående. All heder och allt tack till dem!

Jag har hunnit läsa igenom de sex böcker som nominerats till årets skönlitterära pris och avrapporterat mina subjektiva åsikter här på bloggen. Tre av böckerna gillade jag – tre tilltalade mig mindre, vilket inte ska förväxlas med att de senare är objektivt dåliga. Fick jag utse vinnare så skulle jag ge Augustpriset till Agneta Pleijel för den självbiografiska romanen Spådomen som jag tyckte var en såväl språklig som dramaturgisk njutning, likväl lågmäld i tonen. Min gissning är dock att Aris Fioretos eller Carola Hansson vinner. Vinnaren är i alla händelser att gratulera – ingen av de sex böckerna är på något sätt dålig.

Mitt dilemma har främst legat i att jag själv skriver böcker. Jag vet därmed vilket arbete som ligger bakom en bok och hur svårt det är, ens för en insatt läsare, att förstå alla aspekter av ett verk. Detta i kombinationen med att lästiden varit kort för mig som långsam läsare gör att underlaget för att avge omdöme brister. Jag hoppas att mina nominerade kollegor kan förlåta mig det jag missat och missförstått.

Det är min övertygelse att böcker ska skrivas på många olika sätt ur olika vinklar där vissa kommer att säljas, älskas och prisas medan andra inte ens omnämns i media. Det betyder inte nödvändigtvis att de framgångsrika böckerna är de viktigaste eller de bästa. Jag bekänner mig till Skjlovskijs Ostranenie – att konstens roll inte är att förklara utan att främmandegöra det alltför bekanta. Ett sådant främmandegörande är ofta förvirrande och inte sällan provocerande för dem som prisar och kanske har sin ställning i kraft av det etablerade. Personligen respekterar jag alla som söker sin egen väg och kastar sig ut i det okända, de som, med Moa Gammels ord "äger sitt eget liv". Ingen är garanterad framgång, pengar eller utmärkelser för det som skrivs eller görs, gudskelov heller inte de som primärt suktar efter sådana godsakerna. Jag tvekade inför att ta uppdraget som ambassadör därför att jag var rädd att en specifik bok skulle dyka upp bland de sex, men så skedde inte till min lättnad.

Till er som skriver och inte vinner, till er som aldrig blir nominerade till Augustpriset, till er som blir refuserade av förlagen: ett citat från Theodore Roosevelt.

"The credit belongs to the man who is actually in the arena, whose face is marred by dust and sweat and blood; who strives valiantly; who errs, who comes short again and again, because there is no effort without error and shortcoming; but who does actually strive to do the deeds; who knows great enthusiasms, the great devotions; who spends himself in a worthy cause; who at the best knows in the end the triumph of high achievement, and who at the worst, if he fails, at least fails while daring greatly, so that his place shall never be with those cold and timid souls who neither know victory nor defeat."

torsdag 19 november 2015

Läsrapport: Masja, Carola Hansson

 Friskrivning: Jag läser normalt långsamt. Det hinner jag inte nu när jag ska försöka läsa åtminstone stora delar av sex böcker på en månad. Därmed måste mina omdömen om de Augustprisnominerade böckerna snarare bli mina personliga intryck än regelrätta recensioner. Det är inte alls omöjligt att jag kommer att ändra uppfattning om böckerna senare eller skulle få andra intryck om jag hann gå och smaka på dem lite mer i lugn och ro.




Bok: Masja
Författare: Carola Hansson

Masja är en av Leo Tolstojs döttrar. Carola Hanssons roman porträtterar hennes liv i skuggan av den store fadern – ett starkt ömsesidigt band finns mellan de två. Masja trivs där i skuggan och tar pappans parti gentemot den starka modern som blir alltmer orolig över den excentriske patriarkens radikala idéer. Först när föräldrarna avfärdat ett antal friare revolterar hon och väljer make mot deras vilja. Vi får följa vardagslivet på godset Jasnaja Poljana, hur Masja så småningom gifter sig, får åtta(!) missfall och dör redan i 35-årsåldern.

Det går inte att ta miste på författarens fascination inför tiden runt förra sekelskiftet och den stora familjen Tolstoy i synnerhet. Avsnitt berättade ur Masjas perspektiv varvas med redovisning av Hanssons egna efterforskningar i ämnet.

Jag är intresserad av historia och läser gärna biografier, men har det stora problemet med historiska romaner att jag som läsare inte riktigt vet vad som är dokumenterat respektive vad som är fabulerat. Känslostämningar kan exponeras även i biografier med meningar som: "allt tyder på att YY var förtvivlad under dessa år. I ett brev till YY från våren 1879 hon ger uttryck för sin oro: ". I en historisk roman däremot spelas känslorna upp inför våra läsglasögon med påhittade ansiktsuttryck, repliker och tankar, vilket må göra framställningen mer levande men samtidigt vag i kanten. Sådana konstruktioner förekommer förstås i alla romaner, men just detta fabulerande om faktiska historiska personer försätter i alla fall mig som läsare i ett limbo där jag inte vet vad som egentligen är autentiskt.

I vissa böcker går det helt över styr. Conn Igguldens första roman i serien om Julius Caesar är en av de få böcker jag slängt i papperskorgen utan minsta ånger därför att den var behäftad med medvetna sakfel (som Iggulden medgett och ansett dramaturgiskt motiverade). Vad gäller Hanssons bok om Masja så har jag ingen anledning att betvivla författarens uppriktighet eller grundliga kunnande. Ändå kvarstår formens osäkerhet. Skulle jag alternativt strunta i det historiska och betrakta romanen som ren skönlitteratur så saknas istället till stor del intrigen eftersom den yttre handlingen i boken är mycket stillsam och fastslagen, där fokus istället ligger på människorna. Inget fel i det – om jag bara visste om detaljerna var belagda eller påhittade.

Språkligt är boken påfallande välskriven och jag skulle gärna läsa en biografi av Hansson, kanske skriven om någon lite mer spännande historisk person. Jag måste säga det till författarens försvar: kalescher, krocket, guvernanter, schalar och 'Papá' stod mig efter ett tag upp i halsen. Jag blev uttråkad. Älskar man sekelskiftesmiljöer och familjedrama är boken förmodligen en höjdare. Jag unnar Hansson Augustpriset för hantverkets och konsekvensens skull även om denna bok inte passade mig.

Läsrapport: Rörelsen, John Ajvide Lindqvist

 Friskrivning: Jag läser normalt långsamt. Det hinner jag inte nu när jag ska försöka läsa åtminstone stora delar av sex böcker på en månad. Därmed måste mina omdömen om de Augustprisnominerade böckerna snarare bli mina personliga intryck än regelrätta recensioner. Det är inte alls omöjligt att jag kommer att ändra uppfattning om böckerna senare eller skulle få andra intryck om jag hann gå och smaka på dem lite mer i lugn och ro.




Bok: Rörelsen
Författare: John Ajvide Lindqvist

Jag hade sparat denna bok som en pralin i asken och ville gärna tycka om den eftersom det rör sig om fantastik. Så blev det tyvärr inte. Jag har aldrig tidigare läst någon av Lindqvists böcker utan bara sett filmen "Låt den rätte komma in" som jag tyckte var mycket bra. Förmodligen missar jag en del av sammanhanget eftersom "Rörelsen" enligt omslaget är en fristående prequel till "Himmelstrand" som jag alltså inte läst.

Jag gillar skräck, även om jag är lite för lättskrämd för det allra hemskaste, och har därför stött på en del i den vägen. Som många andra tycker jag att skräckfilmer och -böcker brukar vara som mest spännande innan man presenterats för det hemska så att mystiken kvarstår. Det vet förstås skräckproducenter också och därför har det blivit allt vanligare att inte alls förklara sammanhang i TV-serier och filmer, vilket kan irritera mig eftersom jag får jag misstanken att det inte ens finns någon förklaring utan bara mystik och ruggig stämning.

Jag tror nog att Lindqvist har förklaringar bakom fenomenen i "Rörelsen" och kanske framgår de av hans andra böcker, men i stort sett klargörs inget av det övernaturliga i denna roman, vilket för mig belastar berättelsen. Några intressanta varelser dyker upp eller försvinner oförklarligt utan att något egentligen reds ut mellan pärmarna och någon omvälvande insikt dyker heller aldrig upp. Positivt är att det övernaturliga väsen som står i romanens centrum och som har förmågan att mot blod låta människor leva sina "verkliga" jag inte nödvändigtvis vill ont utan mest är tragiskt. Kopplingen till Palmemordet känns mig dock en smula krystad och egentligen onödig för berättelsen.

Språket i boken flyter ledigt utan att vara märkvärdigt – bortsett från en del briljanta meningar. Referenser och personbeskrivningar blir för mig lite simpla och leder tanken till en deckare, där bifigurer rutinmässigt presenteras med ett yttre attribut. Lindqvist använder en fiktiv version av sig själv som huvudperson, vilket lovar intressanta meta-aspekter även om det borde ha givit mer. Samtidigt använder han grepp som irriterar mig, exempelvis att han i boken deklarerar att han inte tänker beskriva lägenheten där han växte upp i Blackeberg därför att han redan gjort det ingående i Låt den rätte komma in. (Greppet uppskattades av någon recensent – så inte av mig.)

Sammantaget fann jag boken lättläst och medryckande, men inte särskilt gripande eller tänkvärd. Förmodligen bättre för dem som följt författaren.






måndag 16 november 2015

Vanderland, ver 5

Återigen har jag gått igenom den avslutande delen i krönikan om den femte konfluxen från början till slut, denna gång gisslad av färska synpunkter från Robin Iversen och Fredrik Fisher. Mest har det rört sig om korrigeringar av tempo, dvs trimning av segare partier, fördelning av spänning, delning av alltför långa förklaringar samt mer stråkar och spänning där så varit påkallat. Nu börjar texten komma i läsbart skick.

Vanderland, version 5 är 1165 000 tecken lång och 54 kapitel, ungefär lika lång som Svavelvinter med andra ord. Nu har romanen skickats till Ylva Spångberg och Jerry Lasota för färska synpunkter medan jag tillsammans med Roney Lundell och Axel Henriksson åter börjar från början för att trimma formuleringar mening för mening.

Jag har letat lämpliga smakprov att lägga ut här på bloggen, men faktum är att det är svårt att hitta textavsnitt utan spoilers, eftersom det i många fall är avslöjande bara att säga vilka personer som befinner sig på en viss plats. Här ändå något:


"Allt sedan vinddemonen Pazuzus förbannelse hade vindhäxan varit rädd för att gå i eterform eftersom hon utan luftvarelsernas beskydd vore utlämnad till skuggvärldens rovjägare. Ändå ville hon genast komma iland på Clusta Noba för att läsa av landet. Hon stod ute på en av Bladverks sidostammar och spanade mot land i mörkret, smekte närhängande löv snarare än såg dem, levde sig närmare deras väsen. I Shaguls grav hade hon lärt sig singla som ett löv; att bli lätt nog för vindarna att bära henne, och nu återkallade hon känslan. Tyngd lämnade henne, andningen lättade och kroppen kändes alltmer graciös. Vindhäxan tog spjärn mot trädets allra minsta grenar och kunde snart häva sig från underlaget nästan utan att kvistarna böjdes. 

Hennes avsikt hade varit att kalla Imhullu som bärare, men innan hon hunnit anropa ondvinden blev hon varse hur ett par fasettögon betraktade henne från vattenytan. En raugon såg på henne, men den skrämde inte utan motstrålade kärlek och tjänstvillighet av främmande slag, känslor skilda från allt hon tidigare erfarit men ändå omisskännerligt genuina. Insekterna hade alltså följt skeppet på avstånd trots allt. Silvia Miranda sökte framkalla en hälsning och förvånades över de märkliga klickanden och svaga pip som trängde ur hennes kropp. Varelsen hävde sig som på kommando ur djupet och välte sig på rygg inför henne i lövskvalpet med två benpar vickande i små små rörelser, som när en kattunge vill bli kelad. Försiktigt sträckte vindhäxan fingrarna mot insektens närmast klo. Raugonen blev stilla och när hon rörde vid den vällde intryck av underkastelse och tilltro mot henne, överväldigande och äcklande distanslösa. Den bjöd henne att befalla, ville vara hennes skugga, bjöd henne att äta delar av den om hon blivit hungrig. Vagt mindes Silvia Miranda hur hon tilltalat en raugon på det höga språket under sina första förvirrade dagar på Bladverk. Hon hade sagt sig vara Honan och i samma stund blivit djurets befallerska."

måndag 9 november 2015

Läsrapport: Spådomen, Agneta Pleijel

 Friskrivning: Jag läser normalt långsamt. Det hinner jag inte nu när jag ska försöka läsa åtminstone stora delar av sex böcker på en månad. Därmed måste mina omdömen om de Augustprisnominerade böckerna snarare bli mina personliga intryck än regelrätta recensioner. Det är inte alls omöjligt att jag kommer att ändra uppfattning om böckerna senare eller skulle få andra intryck om jag hann gå och smaka på dem lite mer i lugn och ro.




Bok: Spådomen
Författare: Agneta Pleijel

Jag blev glatt överraskad av denna bok. Det är första gången jag läser Agneta Pleijel och jag tog mig an hennes roman pliktskyldigt eftersom inget på utsidan egentligen attraherade mig. Snart var jag uppslukad. Spådomen berättar om Pleijels egen uppväxt och skolgång och framför allt om hennes betraktande av föräldrarnas dysfunktionella relation – hur denna påverkar henne och andra. På ytan beskriver boken en akademikerfamilj i Lund där det spektakulära ligger i relationer och tankar snarare än i yttre handling.

Själv har jag alltid haft svårt att dansa, därför att jag under dans alltför lätt börjar betrakta mig själv från avstånd med mästrande och uppgiven blick. Sådan självmedvetenhet, något som kan liknas vid Sartres "den andres blick", fast där ingen utomstående behövs, förnimmer jag inte sällan i skönlitteratur; hur författaren står på avstånd från sin egen text och dompterar den i olika syften, något jag också själv dessvärre hemfaller åt. Det gör inte Pleijel i denna bok, utan hon berättar utan omsvep eller effektsökeri det hon har att säga i en text som besitter både närhet och integritet. Min tanke går till P-O Enqvist, en annan författare med omedelbart tilltal, vars böcker jag också gillar. När jag började läsa de sex böckerna hänvisade jag till Moa Gammels definition av begreppet geni: "en människa som äger sitt eget liv". Jag sade mig då vilja läsa "författare som äger sin egen text". Pleijels roman är snarast "en text som äger sig själv", ett glas klart vatten bland drinkar och alltför omtalade viner. Av de fyra augustnominerade böcker jag hittills läst är detta den som fängslat mig mest.

fredag 6 november 2015

Läsrapport: bli som folk, Stina Stoor

Friskrivning: Jag läser normalt långsamt. Det hinner jag inte nu när jag ska försöka läsa åtminstone stora delar av sex böcker på en månad. Därmed måste mina omdömen om de Augustprisnominerade böckerna snarare bli mina personliga intryck än regelrätta recensioner. Det är inte alls omöjligt att jag kommer att ändra uppfattning om böckerna senare eller skulle få andra intryck om jag hann gå och smaka på dem lite mer i lugn och ro.




Bok: bli som stor
Författare: Stina Stoor

Att läsa Stina Stoors novellsamling "bli som folk" är som att dricka en rökig whisky, där själva rökigheten är norrländskan som sätter sin prägel på sidorna. Man smuttar och smakar njutningsfullt på varje mening i de nio novellerna. Stoor skildrar det stillastående, eftertänksamma, av världen lätt akterseglade norrländska inlandet med kärlek och exakthet i uttryck och detaljer. Perspektivet är nio- till tolvåringens betraktande av de vuxna och av omgivningen. Jag blir förtjust när novellerna visar sig ha inbördes sammanhang. Det enda jag möjligen kan sakna är slutkläm, någon slags vändning eller insikt på sista sidan som åtminstone jag väntar mig av noveller. Min förväntan kan bero av konvention, för Stoors noveller är njutbara ändå. Som de står får vi levande utsnitt ur en pågående verklighet. Vi går in och vi går ur – allt fortsätter på sin kant.
Mer har en Erik int å säg.
Så.

Läsrapport: Mary, Aris Fioretos

Friskrivning: Jag läser normalt långsamt. Det hinner jag inte nu när jag ska försöka läsa åtminstone stora delar av sex böcker på en månad. Därmed måste mina omdömen om de Augustprisnominerade böckerna snarare bli mina personliga intryck än regelrätta recensioner. Det är inte alls omöjligt att jag kommer att ändra uppfattning om böckerna senare eller skulle få andra intryck om jag hann gå och smaka på dem lite mer i lugn och ro.




Bok: Mary
Författare: Aris Fioretos

 Jag hade svårt för den här boken, det får jag erkänna, och avstår därför värdeomdöme, särskilt som jag ser i recensioner att den generellt höjts till skyarna och jag, vilket förklarats ovan, tvingats läsa den hastigt (jag läser recensioner av Augustböckerna först sedan jag själv läst böckerna och bildat mig en uppfattning – för att se om jag missat något väsentligt eller för att få kringinformation om författaren och förhållanden runt boken).

Rent sakligt kan jag förstås konstatera att hantverket är gott – allt annat skulle också förvåna. Tidningsrecensenter påpekar att "en sämre författare sannolik gjort ett större spektakel av det dramatiska förloppet" (Victor Malm i Expressen). Scener och handling i "Mary" är nämligen genuint obehagliga – det tror jag de flesta kan enas om – handlingen utspelar sig i en ospecificerad militärdiktatur på 1970-talet, tämligen lätt avkodad som Grekland, där huvudpersonen, den 23-åriga studenten Mary torteras och fängslas under vidriga former. Häri ligger det som stör mig mest.

Jag har tidigare läst exempelvis Imre Kertesz "Mannen utan öde" om nazisternas koncentrationsläger och Solzjenitsyns "En dag i Ivan Denisovitjs liv" om Stalins fångläger. Fruktansvärda böcker, men skrivna om självupplevda förhållanden och därför att se som angelägna vittnesmål. "Mary" är emellertid en fiktiv berättelse skriven av en person som efter vad jag förstår inte upplevt något liknande. Han har heller inte burit på ett foster som huvudpersonen gör. För mig får de vämjeliga detaljerna därmed något obehagligt över sig och när recensenten Malm avslutar med "... gör romanen så sorgsamt hudnära att man mot slutet bara kan gråta" så blir jag närmast äcklad. Som påpekats håller Fioretos igen på skildringen och har naturligtvis inga avsikter att frossa i elände, men jag blir själv efter denna hastiga läsning inte klar över vad han egentligen vill säga med boken. En fiktiv skildring av ett elände blir inte angelägen bara för att den med all säkerhet har motsvarighet i verkligheten. Det klara men tillbakahållna språk han använder blir för mig samtidigt en brist på krydda i framförandet, även om greppet är nödvändigt med det valda temat.

Jag bytte några ord med författaren vid "Augustpriset live" för två veckor sedan. Han nämnde då att han fått romanen "Metro 2033" av min förläggare, men lagt boken åt sidan eftersom han, som jag uppfattade det, sade sig ha svårt för fantastik och hellre ville läsa om verkligheten. När jag sedan läser romanen "Mary" och möter en fabulerad verklighet, så reflekterar jag ofrånkomligt om huruvida gränsen mellan fantastik och realism verkligen är så självklar eller ens löper där den ofta påstås befinna sig. Mänskliga dilemman kan skildras väl så tydligt i fantastiska miljöer.

måndag 2 november 2015

Intervjuad av rollspelare



Spelledaren Axel Widén och hans fem marionetter på "Vi spelar rollspel" har under våren och sommaren spelat igenom den gamla versionen av äventyret Svavelvinter. Jag har med stort nöje lyssnat på alla tjugofem avsnitten och inte bara jag – Axel meddelade att varje avsnitt hade närmare 1000 lyssnare!

Samma gäng spelar nu för fullt nästa del i serien: Oraklets fyra ögon, denna gång med de nya reglerna från Fria ligan. Avsnitten kommer att börja publiceras så småningom, men som pausinslag intervjuade de mig och den intervjun har nu lagts ut på deras webbplats. Kanske bjuds ett par nya inblickar även för gamla förhärdade rävar!



Ni får själv gissa vilken bild som föreställer spelarfigurerna och vilken som är spelarna.

söndag 1 november 2015

Läsrapport: Allt jag inte minns, Jonas Hassen Khemiri

Friskrivning: Jag läser normalt långsamt. Det hinner jag inte nu när jag ska försöka läsa åtminstone stora delar av sex böcker på en månad. Därmed måste mina omdömen om de Augustprisnominerade böckerna snarare bli mina personliga intryck än regelrätta recensioner. Det är inte alls omöjligt att jag kommer att ändra uppfattning om böckerna senare eller skulle få andra intryck om jag hann gå och smaka på dem lite mer i lugn och ro.




Bok: Allt jag inte minns
Författare: Jonas Hassen Khemiri


Allmänt omdöme
Allt jag inte minns är en mycket lättläst bok med tre intressanta huvudpersoner som man lär känna ingående. Det jag särskilt gillar är deras olika perspektiv, där människorna i mycket missförstår varandra och händelser på ett sätt som känns trovärdigt och som leder till tragedi av närmast klassiskt snitt. Miljön är samtidens Stockholm. Miljöbeskrivningarna är sparsamma, men tidsandan fångas på ett naket sätt med många slående, vardagliga iakttagelser.

Jag har tidigare hört och uppskattat dramatik av Hassen Khemiri och min tanke går osökt till dramatik också när jag läser den här romanen. Bra bok. Den blir kanske inte en av mina personliga favoriter, men är klart läsvärd.

Originalitet
Jag uppfattar inte romanen som särskilt originell såtillvida att jag hört liknande berättelser tidigare berättade på liknande sätt. Detta innebär inte att boken känns som en upprepning eller ett derivat utan snarare att vi rör oss i en ganska bekant miljö där dramatiken utspelar sig mellan människorna.

Upplägget är lite udda där slutet avslöjas genast och ramen är att en person som skymtar i berättelsens utkant tar sig för att skriva en bok om det inträffade och då intervjuar de inblandade. Jag gillade metanivån där plötsligt en av de intervjuade vägrar berätta vidare tills han får betalt. I början var jag lite förvirrad eftersom berättare växlade från stycke till stycke utan förvarning, men man kom snabbt in i greppet. Jag gillar att vara förvirrad i början på en bok.

Språk
Språket är enkelt och rakt vilket passar bra här. Metaforer och andra stilgrepp förekommer mycket sparsamt.

Konsekvens
Romanens berättelse genomförs mycket bra och håller sin linje där bitar faller på plats allt eftersom.

Balans
Bra. Mycket dialog vilket som sagt stärker intrycket av dramatik. Lite undrar jag hur huvudpersonen Samuel över huvud taget kan fungera i sitt arbete.

Dramaturgi
Också mycket bra där intresset hålls till liv ända till slutet.

Budskap
Inte riktigt tillämpligt även om teman kan urskiljas, exempelvis rörande subjektiva minnen.