Silvia Miranda till minne

Vindhäxan Silvia Miranda är som ni nog vet en av huvudpersonerna i romanerna om Trakorien. Hon fick namn efter kattan ni ser på bilden. Den ursprungliga Silvia Miranda föddes 1997 och döptes av min då fyraåriga dotter Maja – sedemera förebild till pigan Grotebelia. "Silvia" kom av att katten var silverfärgad och "Miranda" från okänt håll. Hon var en bra katt som levde ett närmast idealiskt, 18 år långt kattliv på en bondgård med många skrymslen att utforska och många råttor att döda. Som jägare var hon oöverträffad och lärde bara under de senaste åren upp de nya katter som tillkom gården genom att släppa övningsbyten framför dem.

Nu är det slut. Eftersom Silvia Miranda tacklat av med ålderns rätt fick hon fridfullt somna in för ett par veckor sedan i mattes knä och begravdes på gården där hon fötts och levt. Jag fick höra det idag. Inget märkvärdigt kan tyckas eftersom 18 år är mycket också för en tuff katt som bland annat spöade en räv och en sommar födde upp en kull ungar på sjöråttor tagna i den västernorrländska vassen på Staden O's huvudö.

Emellertid finns som ni vet ingen slump nära konfluxen och därför finns en märkvärdighet i sammanhanget: Samma dag som katten gick bort lade jag ut blogginlägget om att konfluxsviten just avslutats. Silvia Miranda överlevde alltså med bara ett par timmars marginal boksviten där hon själv varit huvudperson. Det tycker jag känns stort och hedrande i båda riktningar.

Överlevde också romanernas Silvia Miranda boksviten?
Det återstår att se, inte sant?

Elegi för min flock

De sista fåren är borta. Görel och jag tog bort dem igår. Det är inte lätt att döda någon som litar på en och som man älskar men jag har gjort det förr och jag kommer antagligen att göra det igen. Det är trots allt en kärleksgärning att låta djur somna in när åldern gör vardagen svår att leva, ett omak man är skyldig dem. Vintern var på väg och gamla klövar har svårt att gå på tjälen.

Våra får har ändå haft det bästa liv som får kan tänkas ha. De har alltid gått lösa på stora områden med fri tillgång till mat, kunnat sova på halm inne i ladan, haft sällskap av varandra, fått lamm, kärlek och knäckebröd. Jag har fortfarande inte kunnat hitta uppgifter om hur gamla får kan bli eftersom få låter sina får leva tills de självdör, men sådär vid tolv års ålder tycks de börja tackla av. En sak har jag lärt mig och det är att får inte är så dumma som många tror. Få arter är lika listiga när det gäller att hitta det godaste att äta. Våra får är nog de enda som nämnts i den amerikanska affärstidningen Fortune. När jag intervjuades om MySQL fick jag avbryta därför att fåren hade rymt och åt upp tulpanerna. Detta beskrevs i tidningen som att "Erik Granstrom has management problems of his own."

Soso utan horn på bilden var min favorit och en av de sista som fick sin spruta sömnmedel igår. Jag födde upp henne med flaska eftersom mamman inte ville ha henne och sedan dess har hon alltid hellre följt mig än de andra fåren. Får ska vara de djur som bäst kan särskilja andra individer på lätet och flocken kände alltid igen min röst på håll och svarade. I sin ungdom hade Soso vanan att hoppa över staketen för att äta äpplen i trädgården på hösten. En dag blev hon påkörd av grannen och kunde inte tugga på en vecka. Då mixade jag maskrosblad och gräs i en hink till henne tills hon blev frisk. Oliver med horn är förebilden till geten Oliber i Svavelvinter.

Fåren var en viktig del i barnens uppväxt på gården. De hade förstås namn på alla och fick följa födslar, uppväxt och död på nära håll. Min äldsta dotter Emma som nu läser till läkare förlöste en tacka genom att rätta ett felläge redan som elvaåring. Ofta gick jag och hämtade barnen vid deras skola med ett par av fåren i koppel till allmän förtjusning.

Det är väldigt tråkigt att fåren är borta men samtidigt har de varit ett inslag i mitt liv som jag alltid kommer att minnas med glädje. Det har varit en ära att få känna er, mina vänner. Flaxa vidare bland himlens ulltottar!

Tips från Tricilves turistråd

Om man vandrar nerför Paramyrgiets paradboulevard i Tricilve och svänger österut strax innan Bodâkens rådshus så hamnar man i Frihetsparken, ett populärt utflyktsmål för sysslolösa stadsbor av inte alltför hög samhällsställning. Först av allt uppsöker besökaren gärna Bestiatriet, en kringbyggd öppen plats där staden förevisar exotiska djur och ökända brottslingar i burar. Stämningen är vanligtvis hög med intensiv kommers av nötter, förfriskningar och kaststenar som måste vara så små att de passerar föreståndarens såll. Arrangemanget är ingalunda humanitärt, en sådan antydan skulle tvärtom vara förolämpande, utan man vill helt enkelt inte riskera bestående skador på de värdefulla attraktionerna. Tiggare med vanställande sjukdomar och spektakulär lyten, äkta eller spelade söker sig gärna till området och utgör ett pittoreskt inslag i parkmiljön.

Mer välbeställda gudinnans gunstlingar går naturligtvis inte bland pöbeln utan kan välja att åka den yttre rundan i en exotisk månghjulig bergvagn från Marjura dragen av en Klippkrälare, en idisslare med grova klor istället för klövar, eller kanske hellre vill dras i stridvagn efter en Sexbent Stäpphörning från Palamux. Med en lämplig muta driver kusken på djuret i anfallstempo så att besökare kastas åt höger och vänster till allmän förnöjelse.

Vi väljer emellertid att vandra denna vackra försommardag. Redan vid ingången gapar en uppstoppad Isterulk mot oss. Besten är egentligen en fredlig havets växtätare men parkföreståndaren har låtit montera vildsvinsbetar i dess gap och älghorn på huvudet för effektens skull. En härsken stank står beständigt runt kadavret men parfymörer utnyttjar olägenheten för att kränga sina väldofter. På en vägg mitt emot fisken sitter ett gröntonat människoskinn uppspänt vilket påstås komma från en Shagulit men egentligen stammar från en helkroppstatuerad slav. Strax intill erbjuder en taxidermist anställd av hinsideshandlare Homber av skuggorna sina tjänster för att bevara avlidna husdjur eller släktingar. Besökaren kan också låta sig avtecknas med armen om en uppstoppad Skecker, en av dessa barbariska vildar som föregick civilisationen på Paratorna.

Den första buren med levande djur håller några sorgligt surrande Kråkbromsar från Sumbraträsken vilka motvilligt flyger upp från sitt frukostkadaver när besökarna slår på gallren. I jagande flockar förmår dess jätteinsekter framkalla själslig ångest och rentav vansinne hos träskvandrare men en trumpetare står påpassligt beredd för att skrämma dem om de skulle återfalla i så publikovänligt beteende. Buren med Musteloner, de jättemårddjur som är farligast av Paratornas rovjägare, är fullproppad med växtlighet eftersom djuren dör av torgskräck såvida de inte kan dölja sig. Skötarna har hängt silversmycken och mynt i kedjor just utom räckhåll inne i buren och ett stående nöje bland stamgästerna är att vänta på farlänningar som försöker nå värdeföremålen för att istället bli av med ett finger eller två.

Invid fallberget har man tätat en djup klippskreva så att en ganska imponerande damm med grumligt vatten bildats. I dess ena kant har en Spindelranka planterats som besökare kan mata med levande kaniner bjudna till försäljning alldeles intill. Dammens huvudattraktion är annars en halvvuxen Välserkott även kallad hajsimpa. Monsterfisken syns förstås inte i sörjan men man har byggt en plattform över ytan varifrån man varje dag hänger en död get. Den som har tur får bevittna hur rovdjuret hoppar för att nå sitt byte och knipsar av bitar med en kraft i käkarna som saknar motstycke. Somliga betraktare liknar fiskens groteska huvud vid en storvårtig groda medan andra åter påminns om Kastykerkyrkans pelarfader i ceremonihuva. Välserkottens bett sägs utan problem kunna krossa kölbalken på en mindre fiskebåt lika lätt som en mås knäcker ett ägg i näbben. Några blinda Albadorer som utmönstrats från hertig Gombas zepelondpark vaggar i närheten i hopp om att bjudas matfisk eller rester av geten. De gigantiska fåglarnas vingar har förstås beskurits för att inte störa gästerna med sitt flaxande.

Bortsett från dessa mer exotiska djur finns i parken en bergskatt, några vargar och hjortar samt en illa slagen barnamördare som just inte roar någon längre. Parkförvaltarnas önskemål om att hysa någon form av demon, Raugoner eller en psykotisk Mefit har ännu inte fått gehör och så kommer det förmodligen att förbli såvida inte oanade mängder guldtrakiner byter ficka. Men även utan sådana världsfrämmande styggelser är Tricilves bestiatrium en spännande plats som varmt kan rekommenderas varje besökare.