Pris ske penningen!

Idag visar jag er en av kastykerkyrkans heligaste reliker: Den blödande syltburken från Nontonia. På pelarfadern Pontimus den göddes enträgna begäran förvarar jag till vardags reliken i mitt eget kylskåp för att förvilla de religiösa fanatiker som skulle göra allt för att fylla den med sin övertygelses marmelad.

Den blödande syltburken från Nontonia uppför sig som en normal syltbehållare när den används till just sylt, men om den istället fylls med vatten, exempelvis inför helig saponisk katarsis (diskning), kläs dess utsida under natten med söta, syltröda tårar. Fenomenet förvillade länge Tricilves teologer tills de på teologers vis gav upp och proklamerade ett underverk. För rövarbaronerna i Syltfingrarnas gille symboliserar dropparna syltens, dvs penningens, förmåga att genomtränga allt.

Doppen edra fingrar och slicken riknadens sötma!

Abzulvan

Abzulvan kan sägas vara den argondiska motsvarigheten till katolska kyrkans inkvisition, men det finns ganska många skillnader. Grunden för organisationens verksamhet är den gängse skapelseberättelsen i vilken ett panteon gudar skapade multiversum och dess mekanismer som en förströelse i deras oändliga tristess. Gudarna ska först ha planerat världen på en perfekt ritning varifrån den sedan speglats i kött. Det praktiska arbetet genomfördes av underhuggare i flera led och därför motsvarar världen inte planen utan visar ständiga brister som behöver korrigeras. Observera att planen fortfarande finns och påverkar världen. Om konfluxerna är gudarnas egna ganska grova verktyg för att uppdatera tillvaron till en ny version, så kan Abzulvan sägas vara supportavdelningen i fält som söker anpassa, lappa och fixa så gott det går. Abzulvans prästerliga anhängare kallas ofta för animister därför att det i skapelsetron ingår att allt är besjälat, om inte annat så med ritningens gudomliga runa. Lika ofta menas med animist en präst som utövar magi i skapelsegudarnas namn och anda.

Abzulvan bildades efter långvariga krig mellan monoteister och polyteister i landet Katalbi där polyteisterna segrade. Organisationen är alltså strikt polyteistisk såtillvida att den kräver respekt för alla skapelsegudar och ser monoteistiska ansatser som hädiska. Man får gärna dyrka bara en av gudarna men inte förneka eller motarbeta de andra. Det innebär inte att allt accepteras utan irrläriga trosuttryck kan fortfarande behöva bekämpas. Budet är att människan ska leva i enlighet med gudarnas plan och intentioner för världen och i alla händelser avhålla sig från att mixtra med den eller ännu värre sabotera den. Avfällingar bekämpas med lämpliga medel.

Som polyteistisk organisation är Abzulvan definitionsmässigt tolerant. Man lägger sällan moraliska aspekter på tankar eller gärningar så länge dessa inte stör skapelseplanen. Abzulvan skiljer alltså inte gott från ont i strikta termer. Organisationen är könsneutral så att män och kvinnor kan finnas på alla poster.

Abzulvans egen skyddsgud är Enki, vishetens och sötvattnets fader, de gudomliga begreppens beskyddare. Enki anses ha varit en av de drivande krafterna bakom skapelsen. Organisationens namn kommer delvis av Enkis boning, det heliga och livgivande sötvattenhavet Abzû.

De fyra tillstånden
Fyrtalet är heligt för alla animister, Man säger att allt fullbordat har fyra aspekter. Således kan mänskliga verksamheter enligt Abzulvan indelas i följande fyra klasser:

* Det skapelserena - idealet som helt är i samklang med gudarnas intentioner
* Det skapelsetrogna - ett liv i strävan att nå det skapelserena
* Det skapelsestörande - motverkar gudarnas intentioner men kan korrigeras
* Det skapelsevidriga - hotar gudarnas plan och bör utplånas

Abzulvans organisation
Abzulvan är ett förbund som stöds av olika religioner och politiska krafter. Alla dessa krafter har representanter i Vävsynarnas råd som närmast kan jämföras med en företagsstyrelse. Under vävsynarna finns Enkiderna, den fasta organisationen med huvudsäte på ön Noroma men med representation, noder, på många håll i nordvästra Argond. Enkiderna ledare kallas pontifex navus och kan vara man eller kvinna. Tillsammans med de högsta Enkiderna och Vävsynarnas råd ska ledaren klassa olika verksamheter och besluta om åtgärder. Enkider och Tensider driver tillsammans Abzulvans inkvisition.

De fyra tillstånden motsvaras av fyra ordnar:

* De levande orden - dessa skapelserena vägleder och utbildar präster samt tolkar gudarnas intentioner
* Den gyllene mattan - skapelsetrogna tjänare som sköter Abzulvans löpande verksamheter samtidigt som de försöker bli skapelserena. Nyrekryterade börjar oftast här.
* Tensiderna - undersöker och klassar verksamheter enligt de fyra tillstånden. Missionerar och fungerar som diplomater. Driver domstolar. Tensiderna kan tillfälligt klassa en verksamhet som skapelsevidrig men måste sedan söka stöd hos pontifex navus och de högsta Enkiderna för permanent fördömelse
* Eldtungan - bekämpar skapelsevidriga företeelser med olika medel. Här finns såväl lärde som krigare och trollkarlar. Tänk CIA. Eldtungan dömer inte på egen hand utan verkställer åtgärder.

Ny metafysik, 3 - Människans förhållande till gudarna

Tredje och sista delen av min metafysiska sammanfattning för spelet

Gudsbegreppet
Munken Bonselmius sade att "Min Gud är en makt som endast av nåd låter sina handlingar förutses eller påverkas." Hans ord tolkas ofta som att ”gudar” kan vara i stort sett vad som helst som är så mäktigt att det befinner sig bortom tillbedjarens föreställning och påverkan. Människor saknar perspektiv på gudarnas makt. Gudar är helt enkelt så högstående att tillbedjarna ser en enhetlig grupp mäktiga varelser som i själva verket har en hierarki sinsemellan. Levande berg eller luftandar tillbes av primitiva människor men är i själva verket bara mäktiga innevånare i världen vilka liksom sina tillbedjare är utlämnade till skapargudarnas dekret.

Etik och moral
Den stora religiösa motsättningen i världen står mellan de skapelstrogna och de skapelsestörande eller skapelsevidriga. Motsättningen gott mot ont anses vara av lägre ordning och höra hemma inne i skapelsen. Olika religioner har förvisso olika regler för vad som anses vara rätt respektive fel, men dessa motsättningar beror på skapelsegudarnas olika uppfattningar och preferenser. Därför är inte ”skapargudar” synonymt med ”goda gudar” ens för klosternoviser. Mångudinnan Luvena vars tillbedjare ägnar sig åt människooffer och gudinnan Inashtar som befrämjar våldsam död är båda skapargudar. Abzulvans förbund blandar sig inte i sådana frågor utan agerar först då de bedömer att någon avviker från eller rentav saboterar skapargudarnas plan.

Skapande och förstörande
Det är en missuppfattning att skapelsetrogna animister alltid skulle förespråka bevarande, helande och konstruerande. Tvärtom inser de att byggande och nedbrytande alltid måste stå i samklang för att skapelsen ska leva och förnyas. Rovdjuret dödar bytesdjuret men faller i sin tur offer för likmaskar och blir näring till växter. Vissa varelser och trosuppfattningar i världen har utpräglat bevarande verkan medan andra är förstörare. Bland förstörarna utmärker sig drakarna. Man tror att de skonades av skapargudarna vid den första konfluxen just för att vara en förstörande kraft i världen, satta att riva det stelnade och åldrade så att det nya kan ta dess plats.

Verklighet eller avbild
De lärda har ofta ställt sig frågan om människan kan veta något om tillvaron såsom den egentligen är, eller om hon uteslutande är hänvisad till tolkningar och projektioner av hur den ter sig. Sådana grubblerier kallas ontologiska och hånas hjärtligt i Tricilve. Fönstret och spegeln är religiösa symboler för dessa frågor. Vissa tror på transcendens, dvs att människan under vissa betingelser kan se in genom fönstret och få en uppfattning om hur världen verkligen är. Andra menar att fönstret är en spegel som bara reflekterar det betraktaren förväntar sig att se. Åter andra menar att gudarnas ritade skapelse närmast med automatik antar former som människan kan och är menad att se så att hon kan fullgöra sin roll och att det är hädiskt att ens försöka tränga igenom illusionen.

Bland trollkarlar är det en vanlig uppfattning att världen utgör ett fängelse i vilket människan är inspärrad av gudarna för att inte hota dem. Våra sinnens dimridåer utgör fängelseväggar och galler. Andra menar att kulisserna är ett skydd mot det utanför som skulle driva oss till vansinne eller äta oss om vi inte hölls avskiljda från verkligheten.

Tillvaron som teater
Teatern är en viktig religiös symbol över hela Timatia. Skapargudarna frammanade enligt myterna världen som förströelse och därför anses det vara en av människans viktigaste plikter att bidra till denna förströelse. Teohedoner anser till och med att världen skulle mista sitt existensberättigande om den upphörde att vara underhållande ens för ett ögonblick. Det finns en stark teleologisk tradition, dvs en strävan att söka mönster i den stora berättelsen för att kunna bidra till intrigen på det sätt gudarna har avsett. Människans drivkraft att ständigt söka mönster och förklaringar i sin omgivning anses stamma i hennes delaktighet i det kosmiska skådespelet. Hon har helt enkelt en inbyggd drift att söka efter scenanvisningar och repliker. Det vanliga uttrycket ”Larvatus prodeo” - ”jag träder fram bärande min mask”, är hämtat från den religiösa teatern. Trollkarlen Shagul menar att hela historien är ett redan skrivet drama i vilket han, den enda fria människan, vägrar delta.

Profetior
Hermenautik innebär bland de lärda ”att navigera texten”, där texten är gudarnas skrivna plan för världen. Hermenautikern studerar profetior för att via dessa kunna påverka utvecklingen. Profetior är i Timatia inte givna förutsägelser utan snarare väntande spår mot framtiden. De fungerar så att om en profetias rekvisit uppfylls så följer utvecklingen profetians förutsägelser, annars inte. Dvs om vagnens hjul hittar spåret så kommer det att följa det. Någon kan ha tur och utnyttja en profetia utan att ens känna till den medan en annan har oturen att råka uppfylla rekvisiten för en olycklig förutsägelse. Hermenautikern försöker hålla sig underrättad om profetior och analysera vad som kan göras eller bör undvikas för att nå en önskad utveckling. Furstar söker ofta sådana lärde som rådgivare.

Arketyper
Med arketyper menas beteenden som gudarna byggt in i varelser och företeelser. Det innebär att vissa nyckelretningar automatiskt kommer att utlösa vissa beteenden. Många skulle tro att det är smärta som gör en björn arg om man vrider om dess nos, men faktum är att detta är ett arketypiskt beteende som någon skämtsam gud skrivit in i dess natur. På samma sätt besitter företeelser så olika som som 'järn' och 'vrede' arketyper som ofta utnyttjas av präster och trollkarlar. ”Gjutaren från Gondemma” var legendarisk för sin förmåga att få ett järnföremål att smälta genom att viska ett par ord till det. Hon tvingade inte metallen utan hade helt enkelt lärt sig vad som krävdes för att sätta igång dess naturliga beteende. Silvia Miranda har lärt sig hur man talar till moln för att styra deras beteenden på ett liknande sätt. Att tvinga något mot dess natur är mycket svårare och ofta farligt.

Talmystik
Animister över hela Argond har tagit fasta på guden Enkis påstående att allt har fyra aspekter. Därför är fyrtalet heligt för dem. Det är emellertid ett misstag att tro att allt består av fyra givna beståndsdelar. Snarare kan Enkis fyrtal uppnås på otaliga sätt – det enda påbudet är att varje avslutad enhet måste besitta fyra likvärdiga aspekter. Tretalet anses ofullständigt och bara tillåtet som ett övergångsstadium. Därför har tre blivit ett hädiskt tal som skapelsetrotsare ofta använder till orden: ”Tre är ett magiskt nummer”. Timatiska talmystiker har åsikter även om andra tal, det dikotomiska tvåtalet, kopplingen mellan det gyllene snittet och femtalets pentagram, hexagonens förekomst i naturen och så vidare.

Apollo och Dionysus i Trakorien

Som tidigare nämnts så gillar jag att läsa Nietzsche. Jag har inte stött på någon annan tänkare som slaktar heliga kor med så vass kniv eller är lika motsägelsefull, kompromisslös och skoningslös mot samhället, sig själv och andra. Jag kommer sällan till samma slutsatser som Nietzsche eller håller ens med honom, men som tankekittlande provokatör är han oöverträffad.

Redan i sin första bok, vilken handlar om den klassiska grekiska tragedin, gör Nietzsche indelningen i apolloniskt och dionysiskt, ett begreppspar lika användbart i mitt skrivande som i funderingar över människan och världen i stort.

Både Apollon och Dionysus var söner till Zeus. Apollon står i sammanhanget för strävan mot ordning och harmoni, för kontroll och för kyligt intellekt, balans och sammanhang. Dionysus representerar istället det ohämmat driftsstyrda, det irrationella, den subjektiva lusten, kaos och berusning, excesser och orgiastisk passion. Mellan dem råder en motsättning och ständig kamp. Indelningen går att tillämpa både på det personliga planet - till exempel när du står och överväger om du ska äta upp de sista chokladbitarna i asken fast du vet att du inte borde - och på ett samhällsplan när man funderar över hur kraften i finansaktörernas dionysiska girighet ska utnyttjas och samtidigt tyglas av de apolloniska politiska krafterna.

På Wikipedia beskrivs apolloniskt och dionysiskt som en dikotomi - dvs som något oförenligt tudelat. Jag tror att det är ett missförstånd eftersom dynamiken uppstår just i kampen och balansen mellan det drivande och det kontrollerande. Nietzsche hade själv denna syn rörande de klassiska dramerna. Redan Platon såg i sin bok Staten nyttan av spänningsfältet mellan Dionysus och Apollon. Han gav rådet att hålla vattentäta skott mellan drivande entrepenörer och statlig kontroll. Venedig tillämpade principen och lyckades på så sätt hålla igång sin handelsrepublik under tusen år utan statskupp eller fientlig invasion.

Idag kritiseras ofta finansaktörernas girighet som om vi förmådde fya dem, ge dem dåligt samvete och därmed få dem att självmant avstå vinster. Glöm det. Finanvalpar är och förblir giriga och det är just dessa egenskaper som (eventuellt) gör dem användbara för samhällsekonomin. De förstår bara apolloniskt kraftspråk och dagens problem ligger snarare i att sådant saknas som motvikt, vilket i sin tur beror på att de dionysiska aktörerna har släpps lösa globalt medan den politiska apolloniska makten fortfarande är territoriellt begränsad.

Relationen kan beskrivas som att det dionysiska är båtens motor medan det apolloniska är dess roder. Vi klarar oss inte utan endera utan det är samspelet mellan dem som ger resultat.

Det trakoriska perspektivet
Den trakoriska världen är ju skapad från ritning och dess stora motsättning finns mellan de skapelsetrogna apolloniska ordningssträvarna representerade av Abzulvans animister och olika skapelserebelliska krafter som inte alltid men ibland kan kallas dionysiska. Specifikt i romanen så är trollkarlen Shagul en dionysisk kraft som söker slå sig fri från gudarnas ordning, "den redan skrivna berättelsen". Han representerar Nietzsches herremoral och övermänniskoideal och jag låter honom ofta citera filosofen i sina repliker. Abzulvans animister är hans huvudmotståndare vilka vill piska rättning i leden.

Den fråga man kan ställa sig är varför inte de allsmäktiga skapargudarna själva näpsar Shagul. Jag föreställer mig att gudarna inser att det fullständigt kontrollerade, förutsägbara och perfekta är dött. I den trakoriska världen anses skapelsens roll vara att förströ gudarna i deras eviga tristess och då föredrar de antagligen vissa levande och överraskande inslag.


För den som vill fördjupa sig i kampen mellan det apolloniska och det dionysiska kan jag rekommendera den utomordentliga men obehagliga filmen "Black Swan" som i stort sett följer Nietzsches syn på saken.

Den ende och hans omvärld - 3. Paratornierns tro

Vilka andliga föreställningar har en trakorier på Paratorna? Tror han att gudarna bedömer hans handlingar för att mäta ut belöningar och straff efter förtjänst? Ber han till gudarna för att lyckas i affärer eller ge sin fiende gikt? Vad tror han händer efter döden?

Till att börja med några förutsättningar:

* Trakorien är ett polyteistiskt samhälle. Många olika trosföreställningar samsas, även på huvudön Paratorna. Därför är toleransen större i jämförelse med de monoteistiska samhällena under vår egen medeltid och renässans. Även Det heliga Kishatet med sin mycket stränga tro är polyteistiskt i och med att man accepterar ett panteon där sanningsguden Shamash är störst. I länderna Katalbi och Vallima ett par veckors seglats söder om Trakorien utkämpades krig under ett sekel mellan monoteistiska och polyteistiska grupperingar. Krigen vanns av en polyteistisk allians som också bildade Abzulvan. Sedan den tiden lever en misstänksamhet kvar mot monoteistiska strävanden i hela norra Argond - ett slags monopolofobi.

* Den stor religiösa striden står inte mellan gott och ont eftersom det som anses vara gott eller ont varierar i den polyteistiska miljön utan mellan skapelsetrogna och skapelsefrämmande verksamheter.

* Trakoriern lever i en värld där det finns fungerande magi, religiösa mirakler, mytologiska väsen, spöken och odöda, levande naturfenomen etc. Det påverkar synen på gudarna och skapelsen. Ingen tvivlar på att paranormala fenomen förekommer i Trakorien eller på att tillvaron delvis är besjälad.

* Det finns flera intelligenta arter i trakoriernas värld vilket minskar benägenheten att se människan som skapelsens krona.


Sir James George Frazer studerar och reflekterar över förhållandet mellan religion och magi i sin klassiska bok "The Golden Bough" vilken jag just läser. Han menar att människans resonemang har gått ungefär så här:
1. Världen är nyckfull och obegriplig. Stora saker händer som påverkar oss på gott och ont. Vädret är oberäknerligt, skördarna varierar och folk blir oförklarligt sjuka.
2. Vi försöker styra omvärlden med magi, tekniker som tvingar händelserna att gå vår väg. Det sker i princip på två sätt: (a) lika påverkar lika - vi målar en bild av det djur vi vill fånga och får därför makt över det, (b) det som händer delen händer också helheten - vi bränner hår av vår fiende och gör honom därigenom sjuk.
3. Magin fungerar ju inte! Vi är för klena men det finns nog mäktigare krafter som kan hjälpa oss om vi ber dem snällt och ger dem gåvor. Religionen föds, men samtidigt lever magin kvar i försöken att med egen kraft påverka tillvaron.
4. Religionen fungerar ju inte heller! Samtidigt börjar människans eget manipulerande ge resultat genom empiriska studier och systematiska försök. Upplysningstiden föds. Vetenskapen är alltså med Frazers ögon att betrakta som magins förlängning och båda skiljer sig från religionen därigenom att människan förlitar sig på egen kraft istället för att söka blidka andra makter. (Möjligen kan ekonomi ses som en motsvarande förlängning av religionen ;-) )

Parallellt med trons utveckling bildas politiska strukturer där människors föreställningar kommer till användning. Shamaner och sedemera vetenskapsmän får en social status som de gärna vill behålla oaktat sin verksamhet. Religioner sanktionerar hela samhällsstrukturer och ger hela samhällsklasser fördelar som DE vill behålla oaktat sin verksamhet (konung av Guds nåde etc). Samtliga kommer att motarbeta företeelser som hotar deras ställning.


Trakorierns inställning

Vardagstrakoriern accepterar att ett panteon gudar har skapat världen och driver den enligt vissa principer. Det anses självklart att respektera och söka blidka gudar och andra mäktiga varelser med särskild makt över ens verksamheter, t.ex havsgudinnan inför en sjöresa eller "bergens andar" inför gruvdrift.

Gudarna anses bara bry sig om vad jag gör, säger och tänker i den mån det tilltalar eller retar dem själva. Blir jag dömd så är det inte för min egen skull utan för vem jag har trampat på tårna. Straffet kommer snarare här och nu än i någon eftervärld. I och med att gudarna bara bryr sig om sina egna domäner står det mig fritt att agera i gråzonerna där emellan.

Om jag dyrkar och underställer mig en personlig gud så kommer han/hon att beskydda mig från andra makter. Man har en liknande syn på gudar som på världsliga bossar. Jag måste alltså inte hålla mig väl med alla gudar så länge jag har beskydd på annat håll. Däremot är det aldrig en bra idé att reta någon gud eller att utmana dem. Hybris straffar sig. En skördegud på Paratorna har heller inte mycket att sätta mot havsgudinnan ute till havs.

Gudinnan Kastyke tillhör officiellt skapargudarna, men tas inte ens på Paratorna riktigt på allvar. Snarast är hon en sammanhållande symbol för rikets kommersiella gryndsyn. Kastykerdyrkan blir därmed synonymt med att visa patriotism och demonstrera ställning i samhället. Därför flödar ganska stor summor in i donationer. Köpmän offrar på allvar till Kastyke och tackar med gåvor till templen vid god utkomst. Det ses som en ren investering och man kan ju aldrig veta. De tempeljungfrur som välsignar affärsföretagande kallas investaler.

Magi fungerar och är acceptabelt till vardags även för präster så länge man inte går mot de religiösa reglerna. Därför håller sig många trakorier med talismaner, dricker trolldrycker och liknande. Av dessa fungerar 90% inte utan är rena lurendrejeriet, men placebo fungerar även i Trakorien. Det är likaså vanligt att söka blidka lokala andar på sin gård, i åkrar och bäckar och liknande. Detta anses inte stå i motsats till gudatro.

Polyteismen gör att kätteri är ett ganska okänt begrepp. Toleransen är stor även när det gäller tolkningar.

Livet efter döden ses som en trist skuggtillvaro som kan lysas upp eller förmörkas av de efterlevandes omsorger eller försummelser. Tanken på evig plåga eller lycka beroende på hur man betett sig i jordelivet är inte utbredd. Sådana öden är inte otänkbara men är då udda resultat av förbannelser eller välsignelser som uppstått under livet. Man tror generellt inte på återfödelse.


Jag kommer inte på något mer för tillfället, men fråga om ni undrar.

Den ende och hans omvärld - 2. Animister

Jag slänger som hastigt mellanspel in ett mail skickat till Henrik Bergendahl. Han frågade om animister, kafriler, Luvena och Fundibéra i samband med testspel av det nya rollspelet. Eftersom svaret kan ha visst allmänt intresse och hänger ihop med trakoriernas världsbild så får det haka på föregående inlägg. Mer om trakoriernas tro följer.

***

Animister är ett mycket brett begrepp i vilket jag lägger att man utövar magi i enlighet med skapelsegudarnas planer, eller åtminstone inte emot dem. 'Anima' betyder ju 'själ' eller 'liv' på latin, dvs man använder krafter i den besjälade tillvaron. Egen vinning är inget problem så länge man respekterar skapelsegudarna och håller sig inom deras ramar. Man skulle kunna kalla Silvia Miranda för animist i Svavelvinter även om hon klivit över skaklarna och betalar priset för det. Alla präster är inte animister utan det finns förstås rena teologer, predikanter, ceremoniker etc. Animister söker OFTA gå gudarnas ärenden vilket kanske faller sig naturligt om man respekterar dem som överhet och särskilt om man tillhör någon kyrka. Emellertid är ju inte skapelsen eller "naturen" alltid "god" - rovdjur fullgör också sin funktion och exempelvis drakar går skapelsegudarnas ärenden även om de inte alltid fattar det själva. Även egenintresse får ses som en drivkraft i skapelsen, kanske en av de viktigare.

Kafrilerna är animister från Mereld med en altruistisk övertygelse och dyrkar särskilt ljusguden Tigwalvan men även de andra skapelsegudarna. Alla animister är alltså inte kafriler. Kafrilerna kan därmed ha egna magigåvor men om man vill kan man komplettera med andra animistiska gåvor som passar.

Mångudinnan Luvena är en av skapelsegudarna men skapelsegudarna är sinsemellan inte alltid överens eller kompatibla - jfr med grekiskt eller nordiskt panteon. Skapelsegudar är de som fullgör någon slags funktion eller sköter en domän i skapelsen, inklusive krigsgudar och dödsgudar. Luvena och några andra av dem skulle kunna betecknas som rebelliska skapelsegudar som egentligen gärna skulle tippa skapelsen enligt sina egna preferenser men hålls i schack av de andra. Därmed har hon och andra gudar fått sekter som inte accepteras av renodlade animister och som jagas av Abzulvan - de skapelsetrogna kyrkornas inkvisition.

Vad gäller Fundibéra så är hon renodlad hedonist och feminist av ett ganska hänsynslöst slag. Hon har kommit i lag med sekterna på Bektar för att de besitter vissa kunskaper som hon vill åt och hon deltar i deras ritualer med nyfikenhet om inte övertygelse. Här ett litet relevant utdrag ur romanen:


”Man har sagt mig att ni nyligen invigts som månprästinna i Bektar bortom Laabnes askdalar, där ryktet viskar att människor offras och äts”, svarade Praanz da Kaelve. ”Hur går det ihop med er dyrkan av livet och skapandet?”

Fundibéra ställde med en road min ner soppskålen, borstade brödsmulor från fingrarna och mötte ogenerat generalens blick. Ögonen på rustsalens troféer glimmade just bortom bordets ljuskrets i det vida rummets dunkel. I Praanz da Kaelve väcktes en lika plötslig som ovälkommet påtaglig lust till kvinnan, född av den hunger, glädje, målmedvetenhet och grymhet hon utstrålade, som om han varit tillbaka på arenan, öga mot öga med en värdig motståndare.
”Jag vet hur människokött smakar”, sade baronessan lågt, ”det är sant, men även ni torde på slagfältet ha fått fallna fienders blod i munnen mer än en gång så i detta är vi lika. Det betyder inte att någon av oss slukar barn till frukost. Månprästerna på Bektare berg är barbarer, men de besitter vissa djupliggande kunskaper som man bara en invigd lemniscata kan delges. Jag var ute efter kunskap, inget annat, och en general från Digeta Longa är säkert införstådd med att ingående kunskap kan kräva såväl plågor som blodspillan. Kanske har ni hört DiFolternas devis att sann renhet bara kan uppnås genom lidande?”

Skapelsetro och talmystik i Trakorien

(delvis en uppföljare till inlägget "DiFolter och animister")

Shaguls strid mot sin mästare ligger bakom mig för denna gång och jag skriver nu om animisterna på ön Mereld med prästen Sambarsynd Coria som huvudperson. Denne godmodige man har jag modellerat efter barnens konfimationslärare, men porträttet fördjupas förstås när han hamnar mer konkret på papper. Sambarsynd Coria har till exempel fått ett mindre godmodigt förflutet som aktiv deltagare i "Abzulvan"*, animisternas inkvisition där skapelseprästerna för kampen mot skapelsens fiender med alla medel. Han har erfarenhet av att bekämpa såväl shaguliter som diFolter och andra, mindre namnkunniga hädare.

En skillnad mot vår egen tids inkvisition är att Abzulvan inte är lika inriktad på att jaga förment hädiska läror utan förföljer konkreta "skapelsvidriga handlingar". Rebellerna ifrågasätter å sin sida knappast skapelsens ordning men försöker däremot rubba den. Deras läror blir förstås ofta hädiska på köpet men är i sig sällan tillräcklig anledning till åtgärd. Motsättningen har heller inte samma politiska betydelse som i vår värld eftersom världsliga makter oftast inte har koppling till en enda religion. Striden står därför i stort sett mellan religiösa samfund och sekter som bara undantagsvis är statsbärande. Sådana undantag är just Mereld och även Kishatet.

Jag funderar i sammanhanget på vilka konkurrerande världsuppfattningar som råder i Trakorien och särskilt med tanke på hur deras värld skiljer sig från vår. Den huvudsakliga skiljelinjen går som jag ser det mellan skapelsetrogna/holistiska varelser och rebelliska/kaotiska/egocentriska varelser:

Utgångspunkten är att världen ÄR skapad och INTE har utvecklats enligt Darwins lära. Världen finns därtill som ritning tecknad med särskilda symboler, "Me", vilka sammanställda ofta kallas "Det höga språket". En ändring i ritningen ändrar verkligheten. Olika uppfattningar finns om VARFÖR världen skapats och om den har något syfte.

De skapelsetrogna anser att alla anspråk på utveckling kan uppfattas som hädelse. Den troende bör som en ikonmålare sträva efter fulländning enligt gudarnas planer och att finna och fullgöra sin roll i skapelsen. Man accepterar samtidigt att världen inte är perfekt. Gudaplanerna har via underhuggare implementerats på ett förvridet sätt och det finns därför utrymme för förbättring men bara i riktning mot idealet.

Rebellerna anser istället att vi är fångar hos de som skapat vårt zoo eller fängelse och att vi bör söka frihet eller utnyttja systemet som det är. Man vill plocka isär för att förstå, något som de skapelsetrogna inte gillar.

Skapelsetrogna söker sig alltså inåt mot ett ideal där det inte gäller att vara kreativ utan att göra rätt. De är konservativa och defensiva. Rebellerna söker sig utåt från givna förutsättningar. De har inga givna gränser, är kreativa och offensiva. Man kan jämföra skillnaden i inställning med den hos backar och anfallsspelare i fotboll.


Talmystik - hjälp mig fylla på
Jag har tidigare lekt med tanken att låta talen tjäna som symboler för olika världsåskådningar, men det jag nu funderar på är att bygga ut talmystiken mer systematiskt. Fördelen med tal i jämförelse med symboler som kors eller stjärnor etc är att talen faktiskt kan användas på det sätt som exempelvis skett i Kabbala.

Frågan som ni gärna får hjälpa mig med är vad de olika talen skulle står för i Trakorien, och jag talar då främst om talen 0-9. Låt oss spåna fritt och inte vara främmande för att ett tal kan stå för många och även motsägelsefulla saker. Det jag spontant ser (fyll gärna på från eget huvud eller tidigare skrivet) är följande:

0
Tiamats tal - intigheten. Ett illa sett tal som de flesta andra vill undvika att sammankopplas med.

1
Jagets tal. Individen. "Den ende och hans egendom". Shagul.

2
Tes-antites. Existens mot icke-existens, motsatser, dialektik, dikotomen (Shaguls bok)

3
Skapelserebellernas tal. De accepterar i princip animisternas fyrtal för skapelsen enligt nedan men anser att den fjärde aspekten måste vara människans närvaro och agerande så att världen byggs av ett ofullständigt tretal. diFolterna ser tre grundelement i materien: svavel, salt och kvicksilver.

4
De skapelsetroendes tal - animister anser att allt har fyra aspekter när det är komplett. Dessa aspekter kan i sin tur har fyra delar liksom samma företeelse kan ses ur olika fyrtal av vinklingar men det är alltid i fyra man måste landa. Animisterna räknar ofta med talbasen fyra. Koppling givan till de fyra klassiska temperamenten, fyra element etc.

5
Pentagrammet med det gyllene snittet - kunde vara Banzikans tal. Skulle också kunna vara en otillåten utbyggnad av skapelsens fyrtal, dvs en femte främmande aspekt lika hädisk som det ofullständiga tretalet - t.ex. ett pentagram för att åkalla demoner.

6
Kastykes hexifiering

7
Symbol för Trakoriska riket - de sju stammarnas förbund, septaviet i Tricilve.

8
?

9
?

Idéer välkomna.

*Namnet "Abzulvan" är bildat av "abzu" - guden Enkis sötvattenkälla som ska vara ursprung till allt liv och all visdom, av engelska "absolved" i betydelsen "frikänd, renad" samt "vulva" eftersom animismen dyrkar moder jord, livgivande och kvinnlighet.