torsdag 29 maj 2014

Verklärte Nacht

Verklärte Nacht av Arnold Schönberg är ett av mina klassiska favoritstycken och det har följt mig genom åren utan att jag någonsin tröttnat på det. Jag hörde det för första gången på radion i ett hotellrum i Stockholm när jag kom dit som 17-åring på en stipendieresa i kemi. Jag visste inte var det var men blev så fascinerad att jag skrev (pappersbrev) till Sveriges radio och frågade vad de hade sänt varpå jag köpte skivan.

Verklärte Nacht är på många sätt ett märkligt musikstycke, skrivet på bara tre veckor i 1800-talets allra sista år, av en Schönberg som blivit blixtförälskad i sin lärares syster, vilken han senare skulle gifta sig med. Verket, en stråksextett, följer Richard Dehmels dikt med samma titel. Dikten handlar om en man och en kvinna som går genom en skog under månen, varvid hon bekänner sig vara med barn, fast inte med sitt sällskap. Han förlåter henne emellertid den synd hon anser sig ha begått och tar till sig barnet eftersom han menar att deras kärlek gör det till hans.

Jag använde bilder och ord ur dikten på sidan 326 i "Slaktare små" där Didra Damagi och Gistaki ror genom natten på väg in mot Ilibaurien. Faktiskt har deras förhållande från denna punkt i berättelsen präglats just av Diktens stämning, där Didra plågas av att ha lämnat ett barn ifrån sig i Hymbergond. Naturligtvis spelade jag musiken medan jag skrev.

Jag har inte hittat någon svensk översättning, och redan titeln är svåröversatt. På engelska kallas den "Transfigured Night" vilket jag inte tycker låter helt rätt. Förslag mottas gärna!

Den öppet sexuella temat i Dehmels dikt var mycket kontroversiellt vid sekelskiftet. Dessutom var Schönberg redan då en nyskapare och hans musikstycke refuserades vid en tävling i Wien därför att det innehöll ett "icke-existerande ackord" - jag associerar till Lovecrafts "förbjudna vinklar". Schönbergs kommentar till uteslutningen är lik slutorden i Wittgensteins "Tractatus Logico-Philosophicus" - de jag brukar låta Uroboren använda i böckerna: "Verket kan alltså inte framföras eftersom man inte kan framföra det som inte existerar"

Jag hittade på Youtube ett framförande där man kan följa noterna under spelningen. Det mystiska, förbjudna ackordet hörs vid 3.39 för den nyfikne. Det låter inte särskilt konstigt i mina öron så här ett drygt sekel senare. Den här länken har dikten i tyskt original och engelsk översättning.

Målningen av Ferry Ahrlé.

måndag 26 maj 2014

Ostranenie!

År 1917 publicerade den ryske författaren och kritikern Viktor Sklovskij sin essä "Konst som teknik" i vilken begreppet ostranenie – "främmandegörande" – myntades. Sklovskij vände sig mot den tidens symbolister som menade att konstens roll är att förklara en företeelse så ekonomiskt som möjligt, dvs att fånga dess essens på effektivast möjliga sätt, något som Sklovskij menade leder till konventioner och klichéer. Han tyckte att målsättningen kunde vara gångbar för bruksprosa, men ville skilja vardagsspråk från poesins uttryck. Poesin ska istället sträva efter att främmandegöra det bekanta, att komplicera, att få oss att se allt såsom för första gången. Sklovskij skrev att "när perception blir vanemässig blir den automatisk", och menade att liv som levts på automatväxel, dvs där allt varit förklarat och bekant, "är som om de aldrig existerat". Konstens roll menade han, är istället att "återväcka upplevelsen av livet".

Personligen tror jag inte på Sklovskijs indelning i två språk, utan ser det förklarande och det främmandegörande som två motsatta funktioner hos samma verktyg. Språket ÄR konvention såtillvida att språklig kommunikation bara är möjlig om vi på något plan enats om ordens betydelse. Samtidigt finns alltid risken för minskad livskraft och förflackning av upplevelsen i förlängningen av det vanemässiga och etablerade; ni minns förmodligen alla er första kyss, men kanske inte den tjugotredje. Min egen syn är att människans sökande efter mönster, vårt klassificerande och skapande av konventioner är nödvändiga och faktiskt i hög grad definierar oss, men att de resulterande konventionerna ständigt måste ifrågasättas och identifieras just såsom varande modeller. De ska inte sammanblandas med en objektiv och för alltid giltig "verklighet". Uppbyggande och nedrivande måste hela tiden pågå parallellt - det gäller såväl enstaka begrepp som hela läror och riken. I vårt skelett finns två celltyper: osteoklaster och osteoblaster, där de förra bryter ner ben och de senare bygger nytt. Genom deras ständiga omsättning anpassas vårt skelett löpande till ändrade behov. Förstörelse behöver inte alltid vara av ondo. I min trakoriska värld har jag satt drakarna som osteoblaster, de "nedbrytande goda" som river det stelnade och sliter sönder klichéer för att skapa plats åt det nya.

Ekonomin då? Jag ser i vår samtid ett starkt kommersiellt incitament att befästa konventioner därför att de möjliggör exploatering. Marknaden gillar inte oförutsägbarhet, exempelvis den oförutsägbarhet som nytänkande kan leda till. I alla etablerade strukturer finns kapital investerat, ekonomiskt, personligt och socialt kapital, där de som besitter kapitalet har allt att förlora på en förändring. Vi ser det exempelvis i Hollwood, i musikbranschen, i Putins Ryssland, i modeindustrin, militärkuppens Thailand och i sportsammanhang. Just vad gäller kommersiellt skapande så innebär filmer som "Pirates of the Carribean VI", "Hobbit 2" och förmodligen Disneys nygrabbade Star-Wars-franchise säker avkastning på investerat kapital. Gör de världen mer spännande? Inte min värld i alla fall.

För en kreativ person finns som jag ser det ett vägval: antingen hakar man på det etablerade i försök att grabba sin del av det befästa ekonomiska och sociala kapitalet, eller så ställer man sig på konstens och det subversivas mindre trygga sida och försöker ta världen vidare. Personligen tillhör jag hellre den senare kategorin. Jag ser heller ingen utmaning i att producera "mer av samma".

Bilderna ovan föreställer till vänster Evangeline Lilly som alven Tauriel från filmen "The Hobbit: The Desolation of Smaug". Till höger ser ni min bekant Erika Lundqvist sminkad som skogsrå inför ett lajv i Vilhelmina, fotograferad av Moa Holmgren. För mig representerar dessa två bilder pengar ställda mot skaparglädje, konvention mot liv, styrelserum mot Norrlandsskog. Jag skulle vilja uppmana alla spirande fantastikskribenter att liksom gnostikern på bilden nedan tränga igenom det konventionella och söka fräsch inspiration i vår historia, i landskapet, i sig själva, i folksägner och gamla skrifter snarare än i redan skriven fantasy och redan kassasäkrade filmer. Så gjorde Tolkien långt innan Hollywood tryckte honom till sin feta barm.

onsdag 7 maj 2014

Stjärnblod

En märklig och mäktig insikt slog mig plötsligt: Det röda i vårt blod heter som ni vet hemoglobin, ett metalloprotein som egentligen består av fyra proteiner med varsin hemgrupp som kan bära syre. Hemgruppen är i sig en molekyl som i mitten bär en ensam järnatom - infattad som ädelstenen i en brosch.

Det som slog mig var att alla dessa järnatomer en gång har skapats inne i en stjärna som sedan exploderat som en supernova och alltså inte längre finns. Vårt blod innehåller med andra ord de monterade gnistorna efter en utplånad stjärna. Kunde man få dessa gnistor att lysa som de en gång gjorde skulle vi i mörkret kanske likna en människoformad galax ...

Om jag någon gång får barnbarn och följer dem till doktorn för att ta blodprov så ska jag berätta för dem om deras stjärngnistor.








(Och nej, jag har inte rökt på. Det behöver jag inte.)

lördag 3 maj 2014

Omdömen från insidan

En första signeringsresa till Göteborg, Stockholm, Uppsala och Malmö är avklarad. Ännu har jag inte fått in så många läsaromdömen, men några som levt med Vredesverk under ett par år har bett att få yttra sig: varelserna i boken. Jag har använt deras kommentarer när jag signerat och ger några exempel nedan.

Shagul
Romaner är för pöbeln och jag skapar själv min historia. För övrigt gillade jag inte slutet.

Praanz da Kaelve
En tillrättalagd berättelse där verkligheten var betydligt mer komplicerad. Svart på vitt tilltalar mig heller inte, jag föredrar gråskala.

Silvia Miranda
Till slut behöver ingen vara ensam med sitt läsande. Texten var habil om än inte avfattad på Det höga språket.

Uroboren
Om det vi inte kan tala måste vi läsa under tystnad. Dessvärre lånade jag ut flera av bokens delar och har bara en fjärdedel kvar.

Blatifagus
Illa nog är att lyss till mannapjäll - läser det gör jag inte. Det var ändå en god bok fast den inte varade så länge och fastnade mellan tänderna.

Perrima
Boken gjorde mig varm inombords - riktigt obehagligt! Bara försättsbladen var uthärdliga eftersom de påminde mig om Kmordas isvidder.

Nastigast
Slöseri med god skrivyta som kunde ha använts för beräkningar. Jag räknade för övrigt ut handlingen redan på titelsidan.

Gobrugda
Jag lämnar omdöme först efter sista delen eftersom jag vill invänta ords ände. Dessutom dog ju nästan alla huvudpersonerna redan i första boken.

Jarmona av gryningen
Fantastik tål jag inte så det var skönt att läsa sanningen i en realistisk skildring.

Kejsar Radassabar av Allesella
Jag har inget omdöme än men ska låta piska min bokläsare så att han skyndar sig.

Hertig Ialsop
Oseriös smörja! Det säger sig självt att adeln måste inleda personregistret.

Bodonius
Berget Ranz läser boken högt för mig men vi har bara hunnit tre rader.

Grisselhår
Trycket var dåligt! Svärtan rann när jag pinkade in mitt exemplar.

Gaddagormgald
En rejäl bok! Bra att ställa sina blodiga stövlar på.


Sammantaget får jag hoppas på skonsammare omdömen från er läsare. Signeringsresan gick bra och glädjande nog intar konfluxsvitens tre delar platserna ett, fem och åtta på Sf-bokhandelns topplista för april.