Gudarna är döda!

 

Efter sju års spelande publicerade podden Vi Spelar Rollspel idag det sista avsnittet av konfluxsviten. Den femte konfluxen inträffade och kaklunen – en lika skrämmande som lysten kärleksvarelse – kom att dominera ödespunkten, frammanad för ändamålet av äventyrarna. Kaklunen hade lovat dem en värld utan gudar och sådan kommer världen att bli. Alla var inte med på noterna och manfallet blev också stort under finalen.

Om en vecka ska spelledaren Axel Widén och hans spelare tillsammans med mig spela in ett eftersnack. Sedan börjar jag och Axel att fundera över hur en fortsättning bortom konfluxen kan gestalta sig i ett helt ommöblerat Trakorien.

Spelare och spelledare i Vi spelar Rollspel har imponerat med sin kreativitet, konsekvens och sina rolltolkningar under alla dessa år. Jag är stolt över att ha fått leverera dansgolvet på vilket de dansat.

”Gud är död! Gud förblir död. Och vi har dödat honom. Hur ska vi trösta oss, vi alla mördares mördare. Det heligaste och mäktigaste världen hittills ägt har blött ihjäl under våra knivar: vem ska torka av oss blodet? Vilket vatten finns för att rena oss?”

Friedrich Nietzsche, Den glada vetenskapen

 

Barmhärtighet i Vond

”Desire of the Endless” av Khrymson-Taibhsean på Deviantart

Här kommer ett utdrag ur novellen Barmhärtighet i Vond (eng. Mercy in Vond) som jag just skriver på till Fria ligans rollspel ”Forbidden Lands”. Demonen Merigall är inspirerad av figuren Desire of the Endless i Neil Gaimans Sandman, och är liksom denne/a en vacker könlös varelse. Texten är ännu inte slutredigerad.

”Merigall sträckte ut armen i mörkret, men bäddens andra halva låg tom. Rostbröderna måste ha fört bort sängkamraten minst någon timme tidigare eftersom lakanen mötte fingrarna svalfuktigt döda. Ynglingen kunde varken ha gjort motstånd eller försökt väcka Merigall, antagligen för att prästerna viskat hur varje ohörsamhet skulle dra straff till hans hemby. Rostbröderna fruktade Merigall, men än mer fruktade de hungrige Krasylla, till vilken pojken nu förts för ett sista möte.

Demonen steg upp för att korrigera sitt ansikte i en liten silverspegel. Dragen hade flutit ut såsom de brukade göra under tung sömn, men Merigall stramade dem viljemässigt till sedvanlig skönhet, valde för dagen ett strikt och mörkt, könlöst anlete över färgfria kläder som passade humöret. Ögonen förblev som alltid kattgula.

Utanför sovgemakets kvalm låg fästet Vonds kalla stenkorridorer öde. Ingen vågade hålla vakt utanför Merigalls kammare och ingen vakt behövdes heller. Demonen hade intagit dvärgfurstens tidigare kvarter högt på bergssluttningen för eget bruk sedan människokungen Algavard erövrat Vond trehundrafemtio år tidigare och sedan lämnat trakten för att marschera mot nya krig. Kromberdvärgarnas klanmärke fanns ännu inhugget i varje dörr, men saknade sedan länge innebörd.

Nattvararens dimma bäddade fortfarande in den stigande solen. Dagen lovade ändå skärpa vad gällde såväl kyla som utblick och vackra vyer mot Hargas förbrända dalmarker öppnade sig för ögat där demonen gick. Passagen utför berget löpte längs balustraden över en av gudinnan Hemes plågoplatser. Några präster utstyrda i rostiga masker över ockradraperade kåpor bugade tyst när Merigall passerade, men demonen kände inte igen dem bakom järnet och besvarade heller inte deras hälsning. En blick ner mot innergården berättade att kyrkans offerfångar var på upphällningen, för en ensam gamling stod fjättrad vid pålarna, mager som en gallget. Kanske var han redan död, reagerade inte alls när vitmålade dödsskuggor i sin dans drog blodsränder med klorna över hans eländiga kropp. Den förvridna trästam som representerade gudinnan Heme såg också mest uttråkad ut.

De enda dörrarna in till Krasyllas kammare var satta i roterande trummor med fördröjningsmekanism. Den som knuffades eller valde att själv gå in blev kvar under flera minuter, ögonblick som tillhörde Krasylla och lät honom förfara med gästerna såsom han önskade. Merigall tvekade emellertid inte utan pressade dörren framför sig och hörde sedan droppande kvicksilver börja mäta ut audienstiden inifrån väggen. Salen var varm och stinkande som en slaktplats i jämförelse med den kalla, rena luften utanför. Rummet var rymligt, men upptogs likväl till hälften av Krasyllas utflutna massa. Merigall såg genast sina föraningar bekräftas, ty den kropp som förfarna fingrar smekt bara timmar tidigare satt till hälften inbäddad i Krasylla, vars stora, kloförsedda hand kramade bålen, varken kärleksfullt eller för att hålla den på plats, utan som när mjölkerskan kramar kons spene för att tömma den på innehåll.”

Kristalltjuren som poddspel

Äntligen dags igen!

Vi spelar rollspel återvänder till Trakorien för att ta sig an Kristalltjuren. Följ Francus Gyllenhane och hans statister i Bythos!

Francus! Vad gör du vid mitt tangentbord?

Ravland kickstartar

Alldeles nyss öppnade kickstartern för Fria Ligans spel ”Forbidden Lands”. Jag har arbetat en hel med spelet under våren och sommaren: hittat på settingen liksom alla platser och personer, skrivit världshistorien och hittills konstruerat nio äventyrsplatser. Spelet kommer att tryckas i en svensk och en engelsk version. Den svenska arbetstiteln är för närvarande ”Ärans väg”.

Det har varit väldigt spännande att, åtminstone tillfälligt, lämna Trakorien och hitta på något helt nytt och annorlunda. Utgångspunkten har varit Nisse Gullikssons teckningar från 1980-talets klassiska utgåvor av Drakar och Demoner. Idén till spelet uppstod som en spinoff till konstboken med Nisses teckningar, och de som backade boken kommer därmed gratis att få spelet som pdf. Denna kickstarter handlar om en tryckt utgåva i kartong med inbundna regelböcker!

Orch av Nisse Gulliksson

Det var alltså givet att spelmiljön förutom människor skulle innehålla orcher, alver, dvärgar, levande döda, mytiska bestar etc, men ambitionen var att göra något nytt av dem utan att för den skull gå för långt ifrån det förväntade. Själv tycker jag att det fungerat mycket bra, att hotande spretighet och klichéer istället känns som en fräsch helhet. Exempelvis inspirerades jag av Nisses flinande, kaxiga bild av en rese och gjorde resarna till anarkistiska järnåldershårdrockare med ett säreget ursprung som avslöjas i spelet.

En annan förutsättning var att spelet skulle vara så öppet som möjligt och därför är alla äventyrsplatser fristående, samtidigt som de kan knytas samman till en kampanj om spelbordet så önskar. Min ambition har varit att varje plats ska innehålla bakomliggande, dolda konflikter, där spelarna kan välja sida. De bestämmer vad de vill göra och hur, ofta i konkurrens med andra.

Slavhandlarnas by Korpehåla / Ravenhole, ritad av Niklas Brandt

Ytterligare en förutsättning var att spelarna inte ska behöva plugga in världen på förhand utan kunna grabba en äventyrsplats och sätta igång utan stora förberedelser. Lösningen blev här att världen (egentligen ett landområde stort som mellansverige, där eventuella expansioner kommer att kartlägga grannländer) legat under en mystisk blodsdimma under de senaste tvåhundra åren. Möjligheten att resa har varit mycket begränsad, men nu har dimman oförklarligt (?) lyfts.

Äventyrarna kommer alltså att upptäcka världen parallellt med spelarna. Ravlands bakomliggande, tolvhundraåriga historia som lett till dagens situation kommer att framgå bit för bit under äventyrandet, liksom de kvarstående problemen, att angripa för den som känner sig så hågad.

Jag ser verkligen fram emot spelets lansering. Grunden känns solid även om mycket detaljer och krydda ska till under tiden fram till publicering.

Spelet ska släppas i juni 2018, samtidigt i engelsk och svensk version.

Rost och Heme

Så här i sommarmånaderna skriver jag äventyr till Fria ligans retrorollspel byggt på Nisse Gullikssons klassiska spelbilder. En av illustratörerna är Niklas Brandt som skissat på två avgudabilder.

Gudaparet Rost och Heme är inte särskilt trevliga eftersom de hängivna rostbröderna offrar både djur och människor till dem. Gudarna representerar järn och trä, de ämnen som människorna tillverkar sina verktyg av och vilka därigenom låter dem härska över landen. Den vridna träfiguren av Heme har som vissa kanske anar hämtat inspiration från Vildhjärtas figurer. Mer till hösten!

Läsning under lupp

Nu har Svavelvinter avhandlats akademiskt. Den inte obekante Daniel Lehto har skrivit en B-uppsats i litteraturvetenskap vid Umeå universitet där han jämför berättande i rollspel och roman. Eftersom Svavelvinter finns både som roman och som (två) rollspel tyckte han att berättelsen lämpade sig väl för en sådan jämförelse.

Uppsatsen heter ”När läsaren blir fokalisator” och den intresserade kan läsa den här.

Förutom att använda facklitteratur intervjuade Daniel mig under gång, konversationer som finns återgivna i uppsatsen. En springande punkt är hur jag som spelkonstruktör kan skriva en proto-historia vars handling jag själv inte kontrollerar. Romanförfattaren styr ju handlingen in i minsta detalj (nåja). Dock vill jag framhålla att även en romanförfattare använder liknande tekniker som en rollspelskonstruktör genom att berättelsen egentligen inte uppstår förrän i läsarens huvud. Därmed måste läsarens lämnas utrymme att tolka och fylla i även en romantext så att inte heller den litteräre författaren egentligen kontrollerar sitt verk.

Jag får erkänna att jag aldrig hade hört ordet fokalisator tidigare. Skulle jag tvingats gissa hade jag satsat på en överstepräst i någon obskyr framtida sekt, men det rör sig här om vem som berättar historien i ett verk, vems ögon vi använder så att säga.

De slutsatser Lehto drar är att det är stor skillnad mellan formaten och att det inte finns särskilt mycket gjort rörande rollspelen på området. Han ser därför sin uppsats som en förstudie inför djupare forskning på området.

Nisseland

Nisseland är mitt eget arbetsnamn på Fria ligans nya rollspel med Nils Gullikssons bilder som bas – tror inte att det blir spelets slutliga namn. Världen jag mejslar ut artar sig på ett intressant sätt, med enkel grund men stor komplexitet att gräva i för den som så vill. Här lite inspiration jag använt:

Zytera skissad i kol av barden Merigall

Tiggaren vid elden

Omkring tiggarn från Varassa satt allt folket i en ring,
och vid lägerelden hörde de hans sång.
Och om gångare och vargmän och om fruktansvärda ting,
om sin fruktan sjöng han hela natten lång:

”Det är något bortom bergen, bortom skriken bortom dimman,
det är något inom slöjor, bakom kalla hjärtans sår.
Hören — något går och viskar, går och lockar er och kvider:
'Kom till oss, ty denna jorden skall beständigt bliva vår!'”

Efter Dan Andersson

Bild av Leonardo da Vinci 

Tillbaka till rötterna!

Orvar Säfström publicerade i slutet på 2016 en bok med Nisse Gullikssons skisser och bilder till Äventyrsspels ursprungliga rollspel. Boken gavs ut av Fria ligan, firman bakom Svavelvinterspelet, och finansierades genom Kickstarter. Eftersom man drog in en hel del pengar, så nådde man extramålet att ge ut ett rollspel i bildernas anda.

Jag har nu blivit inbjuden till produktionen av detta spel och sitter som bäst och funderar på världens utformning. Det är riktigt roligt att komma in på ett så tidigt stadium där väldigt lite ännu är spikat – exempelvis titeln.

Det här ska bli ett fantasyrollspel i den gamla traditionella skolan ganska långt från Trakoriens mer sofistikerade renässansvärld, men miljön är mig mycket bekant eftersom det var där jag själv började.

Min ambition kan sammanfattas med Viktor Sjklovskijs ord från 1917: ”att främmandegöra det alltför bekanta” – dvs att hitta nya, skruvade stigar genom välkänd terräng.

Lägesrapporter kommer!

Avslut och nystart

Inte mycket har skrivits här på bloggen under senare tid. Sanning att säga har jag haft en ganska långvarig svacka sedan Vanderland kom ut, dels en rent kreativ utmattning, dels som en besvikelse över att inte fler recensioner dykt upp nu sedan serien avslutats. Min redaktör säger att hösten överhuvud taget har varit ogin i den vägen – recensenter har det uppenbarligen heller inte så lätt. Inget jag kan göra åt den saken hur som helst utan det är bara att gå vidare (fast ni får gärna skriva omdömen på nätet om ni vill, det uppmuntrar fortsatta skrivande). Nu känns hur som helst tiden mogen att ge sig i kast med nya litterära projekt.


Lägesuppdatering:

Svavelvinters extreme metal-album
* Titel spikad (hemlig till Kickstartern)
* Omslagsbild av Pär Olofsson klar (får inte visas ännu, men den är grym och har crurer och en vulkan)
* Alla åtta låtarna översatta till engelska av undertecknad och granskade av Gunnar Redmalm och Martin Andersson. Vi kommer att lägga med originaltexter och engelska texter i skivan. Se smakprov längst ner.
* T-shirts med skorpioner och bansikans symboler på väg till dem som beställt.
* Jag och Christian kommer att köra en Kickstarter med skivan för att finansiera studioinspelning, tryckning, affischer etc. Kom gärna med önskemål om vad som kunde ingå som nivåer och stretch goals i en sådan kickstarter. Vi planerar den till slutet på januari / början på februari. Mer info kommer.
* Som ni ser har vi frångått beskrivningen black metal / death metal och klassar nu skivan som extreme metal. Detta för att det rör sig om hård metal, men utan fokus på gore eller satanistiska/ideologiska inslag (ni som känner till Trakorien vet att jag undviker kristna referenser och att mytologin mer är mesopotamisk och fornnordisk).

Spelskrivande
Jag jobbar vidare som underhuggare åt Machinegames och har kommit bra in i projektet nu med en avslutad fas. Det är en rolig sidosyssla. Tyvärr får jag inte säga mer än så.

Litterärt skrivande
Strukturerna tar form i mitt magiskt-realistiska romanprojekt förlagt till Uppsala. Känns som dags att faktiskt börja skriva text (vilket är den mindre ansträngande delen av arbetet för mig – vet inte om det är likadant för alla författare)

Därtill har det kliat rejält i mina trakoriska fingrar när jag lekt med tanken på både en uppföljare tjugo år senare och trakoriska noveller. Bland annat funderade jag på om man kunde få följa Uroboren i hans olika inkarnationer genom historien.

Nyutgivning av Svavelvinter inbunden
Den inbundna utgåvan av Svavelvinter har varit slut i flera år, men har nu kommit i nytryck så att man kan komplettera eller köpa hela serien i enhetligt och inbundet format.

Smakprov från metal-skivan
Här är det Shagul själv som sjunger. Jag inspirerades av John Miltons "Paradise Lost" från 1667, eftersom Shagul uttrycker samma gudatrots som Lucifer och skrev därför några verser på blankvers. Shagul motsvarar ju Nietzsche vilket den så benägne också kan märka.

Skivans låtar sjungs alla på svenska:

I boken skriver jag mitt eget liv,

min hand med tålmod formar var versal.

Låt rygg som saknar vilja träla slav.

Mitt öga slukar rymd från höga berg.

Berättarna må kräla i sitt guld.

De läser mig, men ser mig ändå inte.

De hör min röst, men ingen styr mitt öde.

jag äger mod att knyta stolt min näve.

Engelsk översättning (sjungs alltså inte)

In the book I write my own life,

my hand patiently forms each letter.

Let the spineless serve as slaves.

My eye tastes the view from high mountains.

The storytellers may crawl in gold.

They read me, but they see me not.

They hear my voice, but nobody rules my destiny.

I have the courage to proudly clench my fist.

Oidipus och Geralt av Rivia

Jag har nästan alltid något data- eller TV-spel gående som belöning i pauser från skrivandet, och igår kväll spelade jag klart Witcher 3 på min PS4. Sällan har jag blivit så upprörd av slutet på ett spel och vill reflektera lite över orsakerna. Ska försöka att inte spoila annat än rent konceptuellt.

Witcher 3 är på det hela taget ett mycket bra spel som bygger på Andrzej Sapkowskis böcker om häxmästaren Geralt från Rivia, en yrkesman som vandrar runt i en medeltida fantasivärld och röjer undan övernaturligheter så att vanligt folk ska kunna sova lugnt. Spelet är omfattande och världen komplex på ett intressant sätt med politiska intriger, romanser och oförutsägbarhet. Dialogerna är välskrivna och även bifigurer har personlighet. Äventyret uppges kunna sluta på trettiofem olika sätt såtillvida att alla bärande intrigtrådar har flera möjliga slut beroende på spelarens tidigare val - en spännande förutsättning ...

Men. 

Jag råkade ut för det absolut värsta slutet, ett slut lika hjärtskärande som när Oidipus dödar sin far, ligger med sin mor och sticker ut sina egna ögon. Dramaturgiskt är det ett bra slut och jag har heller inget emot tragedier i sig. Filmen León har exempelvis ett tragiskt men utmärkt slut som känns helt på sin plats. Detsamma gäller Shakespeares tragedier. Problemet i Witcher 3 var för mig att spelet bryter ett oskrivet kontrakt – att slutet ska hänga ihop med det tidigare framförda. Ända fram tills eftertexterna började rulla satt jag i övertygelsen om att det visserligen såg illa ut, men att saker nog skulle reda ut sig. Det gjorde de inte.


Aristoteles poetik
Jag har tidigare nämnt Aristoteles gamla bok " Om Diktkonsten". Skriften är bara femtio sidor lång och på det hela taget att rekommendera för alla som skriver även om man förstås inte behöver hålla med om allt. De tidiga Star Wars-filmerna följer på många sätt Aristoteles modell som överhuvud taget är ganska grundläggande i västerländskt berättande.

Aristoteles ställer upp vissa grundläggande begrepp. Några exempel som jag använt som teatertermer i mina egna böcker:

Peripeteia – "twisten", dvs den oväntade vändningen
Anagnorisis – hjältens plötsliga insikt som ställer alla perspektiv på ända
Hamartia – hjältens tragiska felslut som leder till katastrof trots goda avsikter.

Exempel på peripeteia är i filmen "Sjätte sinnet" – ni som sett den vet vad jag menar. Anagnorisis är exempelvis när personen i en thriller inser att det är han själv som är mördaren han jagar, medan hamartia kunde exemplifieras av "Lätta brigadens anfall" under Krimkriget när en felaktigt tolkad order får en kavalleriavdelning att rida rakt mot de ryska kanonerna.

Aristoteles är mycket noga med att alla dessa element måste ha täckning tidigare i berättelsen, dvs när vändningen kommer ska läsaren / tittaren förstå varför och se mönstret. Mördaren i en standarddeckare ska exempelvis ha dykt upp tidigare i boken med ledtrådar och får inte kastas in först vid avslöjandet. När Oidipus river ut sina ögon, så vet pjäsens åskådare varför; när Romeo och Julia tar livet av sig pga tragiska missförstånd så kanske vi förfäras, men vi ser den olyckliga mekaniken.

Geralts problem
Mitt problem med Witcher 3 var att slutets katastrof (spelet kan som sagt också sluta bättre) inte bara kom som en fullständig överraskning utan därtill var mig helt oförklarlig. Först när jag snokat på nätet och läst om saken informerades jag om de beslut som ledde till slutet. Det rörde sig då om fem dialogval (av många hundra) som också sedan de påpekats föreföll mig helt triviala och omöjliga att skilja från alla andra. Jag blev förbannad. Ni har säkert läst ut en bok eller gått ut från en film i frustration eftersom ni känt er lurade på slutet. Witcher 3 tar minst en arbetsvecka att spela och slutet förstörde min upplevelse. 
"Du kan ju ladda in ett tidigare sparat spel och göra rätt val den här gången", säger några.
Visst, och om du glömmer bröllopsdagen så kan du köpa blommor dagen efter istället så är allt bra igen. Nix: so long Geralt! Vi hade något bra på gång där, men sedan petade du dig i näsan till efterrätten.

Välkommen till 2016

Hej igen, jag tog lite vinterlov från bloggandet, men nu är jag tillbaka, inledningsvis med en statusuppdatering.

Rollspelet Svavelvinter

Just idag skickade Tobias Tranell den bifogade skissen över ny Marjurakarta till den kommande spelmodulen om den femte konfluxen. Vi kommer att arbeta tillsammans för att göra kartan saftigt sensuell. Glädjande är framförallt att för första gången se ön Clusta Noba korrekt inritad på kartan längst i öster. Tranell ska rita också en karta över bara Clusta noba. Dessa kartor kommer med stor sannolikhet också att användas i romanen Vanderland.

Jerry Lasota knåpar samtidigt med modulens text och jag hade förra veckan ett möte med Simon Engqvist som skriver ett äventyr till Gothcon senare i vår.

Romanen Vanderland

Jag gör för närvarande den "sista" redigeringen av Vanderland; manuset ska därefter gå till Ola Wallin på Ersatz i månadsskiftet för språklig korrektur, sättning etc och de diskussioner som därvid kan uppstå. Romanen är som tidigare sagt planerad att släppas till midsommar.

Svavelvinters musik

Jag har skrivit fyra texter till bandet Svavelvinters kommande hårdrockskiva och ska så småningom skriva fyra till. Fortsatt arbete får f.n. vänta tills jag redigerat klart romantexten.

Framtida skrivande

Parallellt med dessa konkreta projekt klurar jag på idéer för fortsatt skrivande bortom serien om konfluxen. Jag har flera idéer som lockar, där det hetaste för närvarande är några Sf-noveller och en roman som utspelar sig i nutidens Uppsala, fast inte som någon har sett staden. Tänk er Joseph Conrads klassiker Mörkrets hjärta med Fyrisån som Kongofloden, avfattad som magisk realism i latinamerikansk tradition. Det är faktiskt en mycket gammal idé (äldre än Trakorien) som jag återvänt till med ny inriktning. Mer om detta så småningom.

2016 blir ett spännande år!

Boken om Äventyrsspel

Snart är det jul. Alla med minne av rollspelens glansdagar på 80- och 90-talen kan därmed frigöra de två översta platserna på sina önskelistor och skriva dit de två böcker som utkommit denna vecka: "Finna dolda ting" som jag ägnade mig åt i förra inlägget och "Boken om äventyrsspel" (vars originaltitel är något i klass med "By Grand Central Station I Sat Down and Wept" och som därmed får hålla till godo med detta öknamn. Ni lär ändå inte ta fel; gå bara in på närmaste bokhandel och:

1. ta ett exemplar av varje bok i kundvagnen
2. ställ tillbaka alla som väger under två kilo
3. ställ tillbaka alla med en framsida understigande åtta och en halv dm3
4. ställ tillbaka alla som inte är grällt gröna)

Boken består av cirka 240 sidor bilder och grov nostalgi. Skriften är nominellt författad av Jimmy Wilhelmsson och Orvar Säfström, vilka emellertid gjort en listig Svetlana och låtit sina intervjuoffer, däribland jag själv, stå för själva innehållet i form av citat.

Inom sina ladugårdväggar till pärmar rymmer boken en riktig skatt, med mängder av pikanta detaljer om samtliga Äventyrsspels alster genom åren (nästan – var är Malenas lustspel?) Bildmaterialet imponerar därigenom att tryckkvalitén ofta överglänser ursprungsprodukterna eftersom gärningsmännen lyckats rota rätt på en mängd original. Alltsamman är förtjänstfullt formgivet av Dan "Dante" Algstrand.

Min egen konfluxsvit upptar inte mindre än åtta av bokens sidor, med information som överraskade även undertecknad, exempelvis att Svavelvinter sålde riktigt bra och att Johan Anglemark (åtminstone då) ansåg mig vara en vuxen man. Roligt är också att min ungdomssynd "Smolles varuhus" fick vara med på bild. En rolig incident finns med om när några Stockholmare ringde och ville ta färjan över till Clusta Noba, dvs Storön i Ångermanälven – inte minst skojigt eftersom jag nu långt senare återknutit bekantskap med dessa herrar.

Boken släppts igår i samband med en väl så rolig releasefest i R1 under KTH – Sveriges första kärnreaktor som man uppenbarligen tyckte var lämplig att gräva ner under själva huvudstaden. Platsen till ära lät jag Isabelle Vernersson tillverka en Pip-boy 3000 från spelet Fallout 3 att bära på festen. Några bilder längst ner.

Kort sagt: vad väntar ni på? Gå och köp böckerna! De två kompletterar varandra på ett mycket bra sätt.

R1-hallen. Bild av Patric Backlund (tror jag).

Orvar och Jimmy har satt sig i säkerhet undan kritikerna.

Kontrollrummet i R1. Backlund fotograf igen (?)

I som här inträden ... Bild Isabelle V.

Undertecknad med grabbigt grabbad bok. Bild: Theodor Paues.

Min Pip boy, tillverkad av Isabelle Vernersson.

Finna dolda ting

Den här veckan släpps inte mindre än två böcker som handlar om svensk rollspelshistoria. Jag har skickat material och är intervjuad i båda. Idag lade jag vantarna på den avbildade "Finna dolda ting"* av Anna-Karin och Daniel Linder Krauklis**. Daniel har i och för sig lovat skicka mig ett ex, men jag kunde inte vänta utan sprang ut och köpte boken på Akademibokhandeln. Jag får ge bort den andra i julklapp.

Efter en snabb skumning av boken och mer detaljerad genomläsning av de partier som direkt berör mina egna eskapader, kan jag bara konstatera att boken inte bara är en njutning utan en sann kulturgärning. Här får man en tämligen fullständig genomgång av den svenska rollspelshistorien från 1970-talets första, trevande tärningsslag (den ramlade in under soffan) fram till idag, när vi glädjande nog ser en nytändning bland pengastinna medelålders nostalgiker och deras barn. Företeelsen är viktig att dokumentera för många hundratusen ungdomar spelade rollspel när hobbyn var som störst.

Boken är bra och sakligt skriven med en uppsjö bilder i både färg och svartvitt – en nostalgisk guldgruva helt enkelt! Inte minst avhandlas den moralpanik som drabbade hobbyn i början på 90-talet och som kulminerade i den tragikomiska boken "De övergivnas armé"***. Det enda jag kan sakna är en innehållsförteckning.

Kort sagt: spring och köp! Nästa nostalgibok kommer på fredag.


* "Finna dolda ting" anspelar på ett tärningsslag man gör i rollspel. Rollfiguren kommer in i ett rum och slår för "finna dolda ting" för att ... finna dolda ting, duh.
** Jag anar härstamning från Cruri i detta efternamn.
*** Inte att förväxla med kapitlet med samma titel i "Vredesverk".

Intervjuad av rollspelare

Spelledaren Axel Widén och hans fem marionetter på "Vi spelar rollspel" har under våren och sommaren spelat igenom den gamla versionen av äventyret Svavelvinter. Jag har med stort nöje lyssnat på alla tjugofem avsnitten och inte bara jag – Axel meddelade att varje avsnitt hade närmare 1000 lyssnare!

Samma gäng spelar nu för fullt nästa del i serien: Oraklets fyra ögon, denna gång med de nya reglerna från Fria ligan. Avsnitten kommer att börja publiceras så småningom, men som pausinslag intervjuade de mig och den intervjun har nu lagts ut på deras webbplats. Kanske bjuds ett par nya inblickar även för gamla förhärdade rävar!

Ni får själv gissa vilken bild som föreställer spelarfigurerna och vilken som är spelarna.

Återbesök i målad forntid

Jag har jagat de illustratörer som bildsatte mina gamla speltexter för Äventyrsspel mellan år 1987 och 1993, bland annat till Säfströms och Wilhelmssons nostalgibok. Det har varit väldigt roligt och återseendet har varit glatt från alla håll.

Alla är spridda för vinden till nya spännande öden. Marc Grieves (laveringar i "Trakorien") driver exempelvis hotell i Uddevalla, Steven Hägg (omslag Svavelvinter) ägnar sig åt CGI i Malaysia och Gregor Eldarb (teckningar i "Oraklets fyra ögon") är konstnär i Österrike. Ingen enda har blivit terrorist, kultist eller mördare efter vad jag märkt trots att sådana öden var att vänta enligt boken "De övergivnas armé".

Eldarb skickade mig till och med en konstbok som jag uppskattar väldigt mycket. Nedan några uppslag ur boken att jämföra med hans teckningar från 1989. Det händer saker i världen – rentav i världarna.

Absurdismen, Shagul och rollspelen

Jag läser för närvarande den franske författaren och filosofen Albert Camus, delvis av personligt intresse, men också för att precisera trollkarlen Shaguls hållning till sig själv och världen nu i romanen Vanderlands slutfas.

Camus kan sägas ha grundat Absurdismen, åtminstone i dess moderna form. Han var i botten existentialist och lärjunge till Sartre, men de gick senare olika vägar (och blev ovänner).

Det absurda består enligt Camus i att människans medvetande existerar och söker efter mening i tillvaron samtidigt som universum till synes är meningslöst. Ingen av dessa två företeelser är i sig absurd utan det absurda uppstår genom att medvetande och värld existerar samtidigt och är oförenliga, dvs vi söker desperat något som inte står att finna. Camus menar att det helt enkelt inte finns objektiva värden och anger (liksom Kierkegaard) tre vägar ut ur detta dilemma:

* Självmord – "nu skiter jag i det här!" Camus menar dock att självmord inte löser det absurda problemet utan snarare poängterar det. Självmordet saknar i den föreliggande situationen självt mening och är därmed absurt.
* Tro – att kasta sig ut och bejaka en obegriplig mening där förnuftet gått bet. Kierkegaard lutade åt detta, medan Camus såg det som "filosofiskt självmord", dvs att blunda för faktum.
* Acceptans – att notera det absurda och fortsätta leva med insikten. Camus menar att denna väg är den enda som leder till människans frihet, nämligen friheten att skapa sin egen mening och finna passion i arbetet snarare än i målet. (Kierkegaard såg istället detta som förvillelse och "demoniskt raseri")

Camus skriver följande i boken "Myten om Sisyfos":
"I denna dagliga [skapande] ansträngning, där intelligens och passion förenas och gläds åt varandra, finner den absurde en disciplin som utgör hans största styrka. Den noggrannhet, tjurighet och klarhet som arbetet kräver påminner om erövrarens attityd. Att skapa är också att skapa sitt öde. För sådana människor gäller att deras arbete definierar dem lika mycket som de definierar sitt arbete."

Ni som följt konfluxböckerna så här långt anar förmodligen vart jag vill komma för Shaguls räkning.

Rollspelen då?
Är inte spelaren ett medvetande som söker mening i en värld där ingen egentligen finns, helt enkelt för att världen är en konstruktion i sig? Situationen är alltså absurd. Spelare och spelledare skapar meningen tillsammans, en mening som med Camus ord är just "intelligensen och passionen som förenas och gläds åt varandra".

Jag vet i alla händelser att mitt arbete med rollspel och romaner har skapat mig i lika hög utsträckning som jag har skapat dem.

Ny illustratör till konfluxen

Illustrationen ni ser är gjord av Gustaf Ekelund, etablerad concept artist som bland annat arbetat med trailers till dataspelet Dragon Age Inquisition vilket jag själv spelat. Han kommer att göra ett antal bilder till Svavelvinterspelets konfluxbok.

Scenen ovan föreställer de vandöda crurernas försök att ta sig över sundet från Marjura till Clusta Noba – de levande människornas sista fäste i trakten. Crurerna bygger en bro mellan öarna genom att tålmodigt bära sten och släppa i vattnet mitt i bild. Som av en händelse skriver jag just om detta i romanen för tillfället.

Byggnaden ni ser till vänster är felikermunkarnas kloster på Clusta Noba. Detta är inte slutversionen eftersom det är människorna som beskjuter de vandöda istället för tvärtom, men missen är inte illustratörens fel eftersom han fick fel instruktioner. I alla händelser blir eldkulorna effektfulla mot den olycksbådande himlen.

Jag är väldigt förtjust i Ekelunds illlustrationer och tycker att ljussättningen är fantastisk i bilden. Har också sett andra utkast från glaciärmiljö liksom svärdet jag tidigare lade ut vilket utarbetats ytterligare. Allt ser lovande ut och jag återkommer med mer.


* Uppdaterad bild med korrigerade kastbanor:

Svavelvinter som podd

Ni som själva aldrig spelat rollspel kan nu höra hur ett spelmöte går till. Spelledaren Axel Widén och hans minioner spelar det gamla Svavelvinteräventyret från 1987 inför öppen mikrofon i poddcasten Vi spelar rollspel. Mycket underhållande, i trevligt tempo och utan det sedvanliga flams jag minns från eget spel. Tre avsnitt har redan publicerats och planen är att lägga ut ett nytt varje vecka.

På bilden gruppens äventyrare:
Riddar Francus Gyllenhane
Dvärgmedicus Castur
Halvalven och tjuven Deleth
Halvlängdsmannen och jägaren Urmari
Alvmagikern Arvakur (Deleths far)

Världsboken

Jag var just och hämtade ut mina ex av världsboken till Svavelvinterspelet. Väldigt fina visste jag ju redan, men det är ändå något speciellt att hålla dem i handen. Jerry Lasota har gjort ett jättearbete med förtydliganden, kuriosa och mängder av äventyrsuppslag. Jag har själv bidragit med en intronovell från Saphyna - också ett kapitel ur den kommande romanen Vanderland - liksom med det nya äventyret "I Blodvadarens fotspår". Faktiskt är jag nog mest nöjd med introt till äventyret som jag baserat på en autentisk dagbok från trettioåriga kriget i korta, enkla och ibland felaktiga meningar.

Övre bilden: framsidan och inlagan lite dramatiskt uppfläkt - notera Daniel Falcks nya bild av en nässelödla.

Mellanbilden: tre nya kartor som dels finns inne i boken, dels kommer separat i A3-format om sådan beställning gjorts: Gaaz Ulul, Soblak och spelarkartan till äventyret. På baksidan av den senare finns också staden Isakra.

Undre bilden: Grotebelia och Demens från sidan om spelet smickelbräde.

Ransarder på Saphyna!

Här är första versionen av Magnus Fallgrens bild till min intronovell, skriven för Fria ligans nya världsbok till Svavelvinterspelet. Novellen är samtidigt ett kapitel till den sista delen i romansviten "Krönikan om den femte konfluxen".

Den utspelar sig i Gaaz Ulul på Saphyna och personerna på bilden är: Gripryttaren Mardigan - Abomasernas stamledare, Brondon Vilhúlla - Abzulvans representant i Trakorien (från äventyret Lojalisternas tid), Mirandan av Arda - gudinnan Subardas översteprästinna i Ransard samt Manzonla - Det heliga Kishatets siste Shar Kishati , begrundande vad som egentligen hände hans land.

Personligen är jag särskilt förtjust i översteprästinnans bergshatt.