Jag inrättar denna tråd där så hugade kan diskutera hela serien fritt med spoilers, och ställa eventuella frågor av den karaktären till mig som författare bakom böckerna. Läse och skrive alltså fritt men på egen risk!
Än en gång alltså: SPOILER-varning på hela denna tråd, som kommer att finnas länkad i högerspalten.
55 kommentarer:
Det är intressant hur bra du byggt upp allt, så en nyläsning ger ett kapitel i en tidigare bok ett nytt innehåll, eller snarare förståelse för ett nytt innehåll. Det lite dunkla kapitlet "Bektare berg" från "Vredesverk" blev genast klarare när man har facit i hand. Var det något speciellt som blev ändrat efter att du skrev detta?
/Fredrik
Fredrik: Kapitlet "Bektare berg" sammanfattar som ni märker vad som hänt böckernas viktigaste kvinnor och pekar samtidigt framåt mot det som ska komma. Detta var för mig just kapitlets funktion, en vågpunkt i berättelsen. Själv är jag nyfiken på Fundibéras framtid, hon som leder riten. Förmodligen skulle hon dyka upp i en fortsättning av konfluxsviten. Jag ändrade inget direkt utan hade sammanhanget ganska klart för mig redan.
Fredrik: En kul grej om ni läser om Vredesverk efter Vanderland är alla anspelningar på vem Uroboren sedemera visar sig vara. Ni kan roa er att leta efter ledtrådar.
Jo, jag har hittat några sådana anspelningar som man förstår nu, som man bara trodde var lite "tuppigt" tal t.ex.
/Fredrik
Intressant att du tar bort Blatifagus från Arns sida i Vredesverk. Detta måste ju vara för att han visat sig vara alltför kraftfull för storyn. Annars hade ju hela storyn kring Clusta Noba bara varit; "I love the smell of roast (un)dead in the morning"
Anton: Blatifagus är kul att skriva om och jag saknade honom ibland, men han försvann (temporärt) för att historien tog den vägen. Jag hade nog kunnat begränsa hans kraft om han hade varit kvar, enklast genom att han förefaller behöva fylla på sin eld som knappast hade räckt till alla crurer. Annars hade Apocalyps Now varit en kul referens som du påpekar.
Har kommenterat lite på annat håll, men jag fann slutet för de av det gudomliga berörda figurerna väldigt poetiskt. Hade inte förväntat mig vilja till försoning från Berättarnas sida, istället hade dessa förberett en ny värld för dessa omstörtare att förverkliga i sin egen avbild. Väldigt poetiskt med en inre men ständigt expanderande värld. Fungerar lika väl som vilken skapelseberättelse som helst.
Var denna epilog avsedd sedan innan eller tillkom den under arbetet med själva texten, och i så fall i vilket skede?
Pauli: Epilogen med en ny värld har vuxit fram med skrivandet. Den antyds redan i Svavelvinter med löftet till Arn Dunkelbrink om "ett tredje liv", kaklunens väntan på sin "implementor" etc. Detaljerna har däremot tillkommit allt eftersom. Att Grisselhår skulle få haka på kändes naturligt med hans egenskap som "Grönropare" liksom att skaparboken skulle dit, men jag blev lite förvånad över att Gobrugda faktiskt togs till nåder. Jag föreställer mig hur berättarna tänker att "jaha, det där gick ju inget vidare. Nu glömmer vi alla tråkigheter och prövar igen". Motivet med Månvind som dödsgudinna och Arn som Persephone tillkom under sista boken. Med många pjäser i spel öppnar sig möjligheter i enlighet med mitt tidigare blogginlägg om schack.
Eller så är allt bara en saga påhittad av Ronaxa Peskyl.
På det hela tycker jag att allt mot alla odds slutade förvånansvärt bra för de flesta utan att det blev krystat gulligt. Vet inte om ni håller med.
Jo, jag håller med. Slutet var väldigt bra.
Medhåll. Verkligen sopa tråkigheterna under mattan vid konfluxen och blicka framåt utan att röra någon vidare min.
Du menar väl "Miranda som Persephone" och inte Arn? Förklara gärna! ☺
Pauli: Nej, jag menar Arn som Persephone eftersom det är han/hon som måste tillbringa halva året i underjorden – en ganska spridd myt i Orienten för övrigt.
Ah, är inte bekant med myten om Persephone utan associerade Arns öde med egyptisk solkult. Fast det handlar ju mer om solens bana genom dygnets timmar.
Pauli: Tror att grunden är densamma. Det ligger nära till hands att en tro på en gud som alternerar mellan övervärld och underjord när det gäller dag-natt / fruktbar sommar-frusen vinter / fruktbar vinter-brännande sommar etc.
Jag ycker att Aldrun och Praanz slets isär lite oväntat, vilka hintar om det missade jag?. Dessutom en fråga. Vilka av Shamashi tjänare är svurna till celibat?
Anton: Jag kan delvis hålla med dig och hade egentligen mer att säga om Aldrun och Praanz, bland annat med allusioner till "Den lilla sjöjungfrun" (originalversionen då). Blev dock inte längre, bland annat av utrymmesskäl.
Shamashi celibat är väl inte helt utrett i böckerna. Kanske fungerar det inte som i vår värld med strikt celibat, utan att de Shamashi tillsvurna måste gifta sig enligt kyrkans önskemål eller givna regler.
Är det inte lite synd om Shagul i Vanderland? Lyckas han med någonting i boken överhuvudtaget?
Christer och andra: Jag har nog högre tankar om Shagul och hans öde än ni andra. Jag tycker dels att det kan diskuteras om Shagul alls "förlorar" och att man lika gärna kan se honom som den ende vinnaren, dels att homunkeln som ju är Shaguls förkrympta och förvridna goda sida gör ett verkligt nobelt offer driven av kärlek. De flesta andra kompromissar och förhandlar och ger upp saker de tror på.
Jag tänkte inte så mycket på hans slutliga öde, utan snarare att protagonisterna i (nästan) varje konfrontation lyckas med det de föresatt sig (även om priset är högt ibland).
Christer: Aha, jo, det kan du nog ha rätt och då kan man diskutera varför det blev så.
Fantasy har ju alltid haft en dos av fatalism. Det finns måna sätt att kompensera för det. Fokusera på karaktärerna och deras relationer, ha många karaktärer så att flera av dem kan dö, låta personer misslyckas utan att dö, ha en begränsad historia och låta hjälten dö/korrumperas på slutet.
Bondfilmer är väl det enklaste exemplet på en huvudkaraktär som inte kan dö. Det finns dessutom alltid samma sorts delar i en typisk Bondfilm. Vad som avgör hur bra en Bondfilm är hur bra de olika delarna är.
Anton: Jag vill inte ge mig in i detta för djupt eftersom jag tycker att andra ska tolka böckerna snarare än jag. Dock får man betänka att det kan rymmas en fatalistisk nivå med de gudar som verkar styra den trakoriska världen INOM något större. Shaguls poäng är att dessa gudar i sin tur lever i meningslös tomhet och bara har lagt ett skal runt människovärlden för att det gagnar eller roar dem. Han föraktar gudarna, deras tilltag och människornas fångenskap.
Hej, jeg vil begynde med at lykønsker dig med en fascinerende, spændende og meget gennemtænkt bogserie. At jeg på forhånd, fra min tid i Sverige i begyndelsen 90erne, kendte til Svavelvinter og Oraklets fyra ögon, gav mig mange gode genkendelsesøjeblikke uden på nogen måde at ødelægge spændingen. Siden du opfordrer til det, deler jeg gerne nogle uafklarede spørgsmål jeg legede med mens jeg læste;
Hvad lå der bag Praanz's drømme om Nin Hallanska? Min første tanke var at de var en bøn om at bøde for drabet ved at bringe hendes krop til hvile (så frem imod mulige interessante forviklinger mellom hendes sjæls ønsker om fred og hendes usamarbejdsvillige krop vækket af landakänningens lagoband...) Var drømmene i stedet for et varsel om Tricilves undergang? Men hvorfor var de i så fald koblet til Nin Hallanska?
Hvad var grunden til at Demens og Ottar så Grotebelia som kongen datter? Hendes specielle ophav havde jo ikke noget med Cruri at gøre... og hvad blev der af Ottar's rigtige datter? Kan det tænkes at hun inden forbandelsen undslap Cruri og kom til Rakma hvor hendes gener blev ført videre gennem 800 år?
Hvordan kan det være at Hildur Ornetand ikke rejste sig igen mens barderne spillede inden landkendingen blev brudt? Var det pigernes kærlighed der gav ham fred?
Hvorfor begyndte isen at smelte inden Kmorda var død? Var han døende og bæsteds energiske vildskab bare en sidste krampetrækning? Var grunden til hans udskildningsløse aggressivitet da han gik løs på Pranz og munkene at han tolkede dem som crurer? Men hvorfor blev de ikke også ramt da de arbejdede i istunnelen?
Et sidste spørgsmål, som dog ikke har noget med bøgerne at gøre. Mine børn har begyndt at fatte interessere for rollespil, så jeg har med stor glæde begyndt at genspilde Svavelvinter og Oraklets fyra ögon sammen med dem. Ved et tilfælde har jeg også fået lånt Kristalltjuren. Det vil være rigtig morsomt hvis vi også kunde finde Den femte konfluxen. Ved du om det er mulig?
Hilsen
Jesper
Jesper, Den femte konfluxen dyker upp på Tradera.com då och då. De senaste tre gångerna, april-juni har den gått för 400-650 kr. Man kan ha tur i denna Facebookgrupp också: https://www.facebook.com/groups/1294694253878176
Hej Jesper, tack för tillropen och kul att du spelar med dina barn, vilket också jag har gjort.
Till dina frågor. Först lite om en generell mekanism: Profetiorna i böckerna och det nya spelet har karaktären av möjliga spår mot framtiden, dvs skeendena är inte detaljbestämda utan påbörjar vägar, ofta flera stycken, i linje med profetiorna. När exempelvis Månvind för åttahundra år sedan magiskt bestämde att den första Kmordadruiden ska vara den första visste hon inte hur det skulle ske, utan bara att skeenden kommer att leda till detta. Exempelvis gick ju DiFolterna Månvinds ärenden utan att någon av parterna visste det.
* Praanz da Kaelve drömmer om det sjunkna Tricilve både i Svavelvinter och Vanderland och och i båda fallen är det ett förebåd, men inte av något som redan är bestämt utan av en riktning händelser kommer att ta på ett eller annat sätt. I drömmarna förekommer Goba respektive Nin Hallaska efterssom båda har sin hemvist i staden. PdK har också dåligt samvete rörande Nin Hallaskas död. Andra gången hon dyker upp i drömmen tar hon snarare rollen av Inadrel.
* Vad gäller Grotebelia så var det ju Demens som första gången misstog henne för prinsessan med motsvarande namn. Kanske definierades pigan i detta ögonblick till rollen i profetian enligt ovan nämnda mekanism. Sedan var hon ju redan inblandad såsom varande Shaguls dotter. Jag tänker mig hur olika händelser och fragment alltmer klarnar till ett mönster närmare konfluxen.
* Min tanke var aldrig att alla döda vaknar igen av landakennings lagoband utan bara vissa. Sedan blev det i praktiken fler än jag nog hade tänkt mig. Din förklaring låter för övrigt bra.
* Jag föreställer mig Kmeard som döende och lättretade som en skadad björn, men försvagad i kraft. Det är emellertid inte säkert att glaciären smälter pga av odjuret utan det framförs bara som en teori vill jag minnas. Kanske smälter glaciären för att konfluxen närmar sig. Kmeard anfaller kanske inte crurerna i tunneln för att han inte uppfattar dem som levande eller för att de inte kommit tillräckligt nära staden. Sedan kanske munkarnas sällskap drog till sig hans riktade vrede eftersom de väckte honom.
Vet inte om dessa svar gör dig nöjd?
Jo, dine svar giver god mening. Så en mulig tolkning er at Demens, ved at ta Grotebelia for kongens datter, derved opfyldte profetien om at prinsessen Grotebelia som det sidste barn som så dagens lys i Cruri også skulle blive det første til at genfødes.
Johan: tak for tipset.
Jesper: Rörande Grotebelia och Demens är detta EN av flera möjliga tolkningar. Precis som spelets och böckernas profetior är jag obenägen att låsa fast mig mig en enda korrekt linje, dels för att jag tycker att läsare ska kunna göra alternativa tolkningar, dels för att jag genom alla böckerna arbetat med bredare och återkommande teman och mönster snarare än med fastlagda fakta som redovisas i sin helhet.
En sak som slog mig med Jagernathan, har namnet samma språkliga rot som Juggernaught?
Oskar: Alldeles riktigt! Det rör sig i grunden om en hinduisk gudomlighet:https://en.wikipedia.org/wiki/Jagannath.
Observera att Månvind vid något tillfälle kallar Jagernathan just för Jagganath.
Observera också att man vid Jagganath-templet i Puri förutom guden själv också tillber gudinnan Subhadra: https://en.wikipedia.org/wiki/Jagannath_Temple,_Puri#Deities
Aha! Och Sub-Arda som från latin(?) rakt översatt betyder "under jorden"
Oskar. Just det, och sedan heter ju landsändan där böckernas ransarder kommer från just Arda. Jag gillar att pussla ihop saker från flera olika håll i tematiska samband. Därför finns det inte alltid EN förklaring eller tolkning som är den rätta.
Jag läser precis Vanderland och den är lika bra som del ett. Men jag undrar lite hur vanlig opiesaft (sidan 76) kan finnas i Trakorien? I kapitlet innan har ju Uroboren berättat hur demonen Opiandra långt senare tog sin boning i opianderväxten och gjorde den till en drog. Men det finns alltså även vanligt opium?
Peuculaos: Menar du sidan 79? Den scenen utspelas ju i Yndar för 2000 år sedan i någon slags levande byggnad, så det är knappast Trakorien. Detta sagt så medges att jag skulle ha använt en annan benämning, eller snarare kallat opiandern något annat. Vanligt opium kan säkert finnas, men borde in ha samma namn såvida där inte finns en helt annan historia att berätta ...
Tack för det snabba svaret! Jag har köpt eboken och där är det sidan 76. Du kallar ju inte ofta världen Ereb Altor i böckerna så jag skrev Trakorien, det är förstås fel.
Jag misstänkte att det var någon sådan subtilitet som låg bakom: när författaren skapar saker som liknar de verkliga förutsätter det ju ofta att originalet inte existerar i den fiktiva världen, och det där kan ju bli hur komplicerat som helst. I Pullmans "Mörka Materian"-trilogi har tex människorna i Lyras värld en daimon, en manifestation av själen i djurhamn, som fungerar som både gosedjur och rådgivare. Många daimons liknar husdjur från vår värld, tex knähundar. Men varför skulle människorna i Lyras värld ha avlat fram knähundar, när daimons fyller samma funktion mycket bättre? :)
Du skrev i en tidigare kommentar att du ville undvika dualismen i boken. Är det på grund av Isdruidens historia? Ett rent dualistiskt perspektiv skulle ha lite svårt att förklara hur hon kunde fortsätta efter att hon förlorat sin själ och fått en ny inte en utan två gånger. Tvillingband hade dock ett mer dualistiskt perspektiv.
Anton: Du får nog förtydliga för dualism kan betyda flera saker. Jag föreställer mig att jag mest pratat om dualism i samband med "gott mot ont" en polär uppdelning jag inte varit så intresserad av. Du menar något annat, men jag förstår inte riktigt vad.
Erik: Uppdelningen mellan kropp och själ.
Nu har jag läst färdigt Konfluxsviten. Jag kan bara säga att när man hållit på med ett stort episkt verk och inser att nu är det slut på riktigt, så känner man sig ibland ganska tom inuti, och just så den känslan fick jag efter Vanderland. Jag är nyfiken på om Demens ande verkligen blev rådgivare åt Grotebelia efter att han återuppväckts, eller om han fått frid på något sätt, och fortsatte att sova.
Hans insats i historien - sådan den nu var - var ju avslutad, och de råd han eventuellt skulle komma med kan ju på goda grunder förmodas vara svagt verklighetsförankrade. :) Demens är för övrigt en favoritkaraktär.
Har du inspirerats av Danse Macabre? En medeltida allegori om hur universell döden är.En del är dödsdansen med döda som dansar.
Anton:
1. Danse Macabre har absolut inspirerat mig, exempelvis vid kadaversynoden där Ialsop håller rättegång mot Radassabars lik (parafras på en verklig händelse för övrigt), lyckans hjul i Felirota (hämtat från Carmina Burana mest). Se även detta inlägg: http://erik-granstrom.blogspot.se/2016/02/guttura-for-ett-rykande-slagfalt.html
2. Rörande kropp-själ så har jag försökt undvika ordet själ (dock inte helt konsekvent) därför att begreppet för med sig religiösa konnotationer kopplade till moral vilka jag inte ville ha. Jag har främst sökt mig till den gamla sumeriska synen på döden. Sedan har jag tillämpat en syn att en person (eller kanske personens själ) existerar i form av minnes- och tankemönstret skrivet i kroppen. I analogi med en bok skulle kroppen vara pappret på vilket personen skrivs som berättelse. Personen är alltså varken pappret eller bläcket utan det mönster som bildats på sidorna. I Perrimas fall kan man kanske säga att Månvind tar över en färsk bok och skriver över sin berättelse till Perrimas bok, men att isdruidens tidigare berättelse inte är fullständigt utsuddad från sidorna utan slår igenom.
Läste just ut vanderland, vill bara tacka för många timmars trevlig läsning. Böckerna lämnar flera flera funderingar (som jag tycker att flesta bra böcker gör).
Du har verkligen sytt ihop historien på ett väldigt trevligt vis. Älskade slutet.
Nu känner jag att det är dags att spela rollspelet igen, det var det som fick mig att plocka upp första boken för några år sedan.
/Fredrik
Grattis Erik till dina mästerverk!!
Blev så glad härom dagen då jag besökte Bokus bokhandel för att kolla om Vredesverk kommit ut ännu i E-format.. Whoop Whoop det hade den ju och även den nya boken Vanderland. Bouncing av glädje, och köpte bägge böckerna, nu har jag något att läsa när höstmörkret smyger in på oss.
Jag hör av mig när jag läst böckerna :)
/Annica
Min syster som delvis stått modell för Dobcharel av Arda undrade vart tempelriddaren tog vägen. Det framgick faktiskt av första utkast av Vanderlands epilog, men på redaktörernas uppmaning lade jag in kapitlet med Ludenbrand istället och då föll en del bort samtidigt som annat tillfördes.
Hur som helst: Dalen nära Fari-Nhata där jätten Styrvåld brändes grönskade aldrig igen. Drottning Grotebelia gav dalen och Fari-Nhata till Etemenankitemplet i Isakra som blivit svårt att nå sjövägen med Marjura i vägen. Dobcharel erbjöds att bli föreståndare för tempelfilialen, men valde istället att leda vaktstyrkan vid Store stenfar sedan Bodonius och Jarmona erbjudit henne uppdraget.
Brondon Vilhúlla blev Abzulvans ambassadör i Trakorien och uppvaktade flera gånger Dobcharel men avvisades. Istället flyttade så småningom en yngre tempelsyster in med vaktchefen.
Jag har läst klart boken (älskar den! recension kommer!), och har två frågor.
Den ena handlar om Shaguls drivkrafter. Det tycks mig som att Shagul dels drivs av vanligt maktbegär (krossa Trakorien med skallrämnarpesten och härska över de odöda ruinerna), men viktigare och större är hans begär att frigöra sig från gudarnas berättelse. Givet det så förstår jag inte riktigt varför han hjälper till så att den kluvna konfluxen enas. Borde det inte vara en bättre markering från Shagul mot gudarna om konfluxen förblev kluven och därmed skapelsen inte kunde "ensas" enligt gudarnas plan? Visst, praktiskt och strategiskt att han får skjuts till Trakorien, men i och med det så blir ju konfluxen av just som gudarna tänkt?
Den andra frågan handlar om profetior. Det tycks mig som att det finns dels "autentiska" profetior som är direkt, eller indirekt, rösten från gudarna (Siliva Miranda blir lovad en ny värld, och får mycket riktigt den också, till de som vill följa med dit). Sedan finns det andra profetior som mer verkar vara individer som fått lite feeling, utan någon koppling till gudarna. Jag tänker exempelvis på hur Nastigast betraktar sig (felaktigt?) som konfluxväktare, utvald av gudarna, samt Xelimogga som känner att han prompt måste rita en drake på kungen. Finns det någon tänkt skillnad på "riktiga" (ord från gudarna) profetior och "falska" (medvetna lögner, eller missförstånd från människor) i böckerna? Eller det kanske inte spelar så stor roll?
Hej Magnus,
kul att du gillade böckerna och jag ser fram emot recensionen.
Vad gäller Shaguls drivkrafter så föreställer jag mig att hans första prioritet är att vinna makt och trotsa eller rentav besegra gudarna, medan det först i andra hand gäller att demonstrera sitt oberoende. Kanske finns det rentav kaosgudar som gärna skulle se konfluxen kluven och att spela dem i händerna skulle också ses som en underkastelse.
Rörande profetior så tror jag som du antyder att det finns en djungel av äkta och inbillat äkta eller rentav påhittade profetior. Tänk ungefär som vår vetenskap, att det finns faktiskt vetenskap och därtill en massa förment vetenskapliga rön som inte har täckning, typ de man läser om i veckotidningar eller hör från diverse "insiktsfulla" coacher av typen kommunikologi. Skillnaden är att trakorierna inte har någon bra metod att skilja dessa åt. Sedan finns en aspekt som man inte ska glömma: det är inte säkert att skapargudarna nödvändigt berättar sanningen för människor ens i äkta profetior. De kan ha en egen agenda som de varken kan eller vill avslöja och kanske kommunicerar på "need to know"-basis.
Hej Erik,
Tack för en fantastisk resa i din värld. Jag älskar historien och alla karaktärer, men framförallt språket. Det har varit en ren njutning att läsa.
Enda smolket för min del var att Blatifagus var med så lite i Vanderland. Förstår om han kanske inte passade in riktigt, eftersom även Arn hamnade lite utanför de centrala handlingarna.
Hoppas det kommer mer från din skrivarstuga!
Mvh,
Per Weinberger
Tack igen för en fantastisk svit. Det här är väl kanske inte en spoiler, men jag undrar om Tore Zetterholms bok Oannes varit en inspiration? Där talas ju också om de gamla sumeriska gudarna och deras "berättelse"; Oannes är en rymdvarelse från "Hundstjärnans drabant",som ingriper i den Babylonska världen, och han utmanar bland annat Inanna sedan hon lurat ner hans älskade i dödsriket, med sju slöjor och allt. Till sist återvänder han till sin planet vid Sirius, efter att ha uppmanat människorna att välja nya gudar.
Zetterholm var ju först att översätta Tolkien ("Hompen"), och Trakorien började ju som en Tolkien-inspirerad värld, så det vore en värdig full cirkel.
Hej Per och Jens och kul att ni gillade böckerna!
Jag känner inte till Zetterholms bok utan plockade upp det sumeriska intresset via brädspelet Civilization och läste sedan ett antal böcker i ämnet, bland annat Georges Roux "Ancient Iraq" och Leo Oppenheims "Ancient Mesopotamia". Därefter skrev jag en roman som utspelade sig vid den tiden och som bland annat enu Ammisadu antyder att han kommer från (vilket han gör) på sista sidan i Svavelvinter.
Fast sumerer och akkader är ju en gemensam kulturgrund för oss alla så det är inte så konstigt att många har använt den. Jag fick bland annat skäll för att jag tagit "Tiamat" från D&D vilket jag fann lite komiskt.
Per: Jag saknade också Blatifagus, men så är det ju att man får bestämma sig för någon intrig och då blev det så här. Storyn följde också spelet i det avseendet.
Tack för det snabba svaret! Jag uppskattar verkligen ditt mästerliga handlag med språket, och alla hundratals ordlekar du lagt in. Ibland skapar skämten sig själv. De blå månstenarna ger ledljus och det tyckte jag var jätteroligt, tills jag insåg att Svavelvinter gavs ut många år innan blått LED-ljus uppfanns. Tala om rik text.
Mitt enda tillägg är att kung Ottar kunde kallat sig kung "av födsel och ohejdad vana".:)
Den sent vakne får städse hasta, men det var en förgyllning av julhelg och mellandagar att äntligen ha tid att plöja Vanderland och följa våra hjältar till vägs ände (eller ;) ?)
Ett lyckligare slut än man kanske väntat men ändå med behaglig smolk dröjande i bägaren, får behaglig kontrast i smaken. Imponerad av hur du lyckats sammanknyta inte bara disparata och för vind fläktande intrigtåtar utan även de känslospröt som resans gång blottlagt, till en väl sammanfogad berättelseväv.
Lite lösa tankar:
- En av mina gissningar var att Uroboren (ormen som biter sig själv i svansen) skulle ha en koppling till Blatifagus - Drakormen som kallas "Självätaren". Där gick jag bet.
- Jag vet inte om det är medvetet, och jag läser egentligen inte texten med något slags politisk raster, men det slog mig ändå att slutbudskapet är ganska konservativt. Det maniska förbundet, baserat på handel, är fullständigt korrupt och möter en neslig undergång. Viglandet, däremot, baserat på religiös auktoritet, etableras av bokens antagonister. Det autoritära Ransard sällas till slut till hjältars faktion. Och på ett mer metafysiskt plan vinner berättarna och skapargudarna. Den fria vilja utplånas (i en sista fri handling) med Shagul. Jag menar inte att han skulle ha vunnit, men visst hade det gått att göra mer med den utmaning mot skapelsens ordning hand utgjorde?
Jag vet att du tänker mer i gråskalor, och gärna går in på både karaktärers och ideers svagheter och motsättningar. Men det vore ändå intressant att förstå dina tankar runt det här.
Tack igen för en fantastiskt resa de senaste tolv åren! Och jag hoppas på den antydda möjligheten att vi kommer att återvända till Trakorien - eller Viglandet - så småningom!
Peter: Var och en får förstås tolka böckerna som den vill, men här några av mina lösa funderingar:
* Boksviten är avslutad, men därmed inte Trakoriens historia. Det religiöst präglade Vigland föreligger när böckerna slutar, men i en eventuell uppföljare lär komplikationer tillstöta vilket jag antytt någonstans.
* Vad gäller Shagul så ville jag med flit få hans öde tvetydigt liksom frågan om huruvida trollkarlen är ond eller god. Några av Shaguls allra sista repliker är hämtade ur Albert Camus bok ”Myten om Sisyfos”. En tanke var att revolt och strävan efter frihet aldrig vinner bestående segrar utan att den ständiga kampen utgör deras egentliga värden – därav Camus avslutande meningar i boken: ”Själva strävan mot höjden är tillräcklig för att fylla en människas hjärta. Man måste föreställa sig Sisyfos lycklig.”
Vad gäller böckernas budskap så är jag personligen mer intresserad av HUR och VARFÖR vi människor tänker och säger saker än VAD vi tänker och säger i en specifik kultur eller situation.
Mycket upplysande i synnerhet Camuscitaten.
Och dina tankar runt böckernas 'budskap' var nog vad jag hade förväntat mig :) Roligt att få den bakomliggande förklaringen - tack
Min första kontakt med Svavelvinter var genom multiversums bästa rollspelspodd, Vi Spelar Rollspel. Jag lyssnade på ungefär hälften av äventyret när jag insåg att jag var hals över huvud förälskad i världen och dess invånare. Löpte till närmsta bokhandel som hade böckerna inne och dök djupt ned i dem.
Nu ligger jag på sängen, killförkyld med Vanderland precis avslutad, vilandes på magen.
Ett stort tomrum i mitt hjärta.
Jag vill tacka författaren för ett helt otroligt äventyr som har kryddat de gråaste hörnen i mitt stilla sinne.
Jag drömmer redan om fler böcker i samma stil.
Sättet du, Erik, får det outforskade och fantastiska att bli så lockande och spännande har jag sällan stött på.
Jag har slukat sinnessjuka mängder fantastik i mitt halv-långa liv och detta är det jag kommer bära med mig längst.
Tack! Från botten av mitt hjärta.
Rickard Moll Håkansson
@ Rickard (som för mig snarare är ”Dur” Andersson ;-). )
Stort tack för de varma orden! Lyckan att kunna ge med skrivandet och glädjen över att få läsa om det är nog den största belöningen för skrivarmödan! En bra början på en ny skrivardag helt enkelt!
Skicka en kommentar