torsdag 18 augusti 2016

Efterverk

"Feeling Blue" av Luke Chueh

– "Vad skönt det måste kännas när du avslutat en så lång serie!"
– "Nu unnar du dig väl lite ledigt?"
– "Det är klart att du måste ladda batterierna ett tag nu!"

Så säger folk. I all välmening.
För mig innebär slutet på en skriven bok att bli upphunnen av ganska olikartade och komplexa känslor. Känslan av att för första gången hålla sin tryckta bok i handen slår det mesta – det är en eufori liknande förälskelse, men liksom förälskelse mellan människor så ebbar känslan ut. Att läsa positiva recensioner och se sin bok högt på försäljningslistor ger likaså känslor av triumf för stunden.
Ändå är det slut. Min uppladdning inför framtiden kan bestå i att titta på saker jag sett många gånger tidigare och att leta efter omdömen på nätet om min böcker flera gånger dagligen, knappt ha energi att äta lunch. Kanske laddar jag.

Jag tillhör dem som finner mest glädje i själva processen. Jag tycker att det är roligt när växter spirar och bär frukt i trädgården, men när skördetiden kommer har jag ofta ledsnat lite. 
Det är ett känt fenomen att människor som återvänder från en fantastisk resa ofta blir sorgsna över att finna vardagen likadan som tidigare – knappt har någon märkt att de varit borta. Jag minns tydligt känslan när jag som artonåring kom hem igen från Kina 1974 efter att ensam ha rest med transsibiriska järnvägen till Peking tur och retur, och jag minns också att den fick mig att sluta berätta om mitt äventyr eftersom ingen föreföll vara särskilt intresserad.

Allra sista meningen i "Sagan om ringen" lyder:
'Well, I'm back,' he said.
För mig har det alltid varit den otäckaste meningen i trilogin och jag tror att Tolkien kan ha känt det likadant som jag.

I mörka stunder kan sådan efterverk sammanfattas i ordet
Jaha…
Ridån har gått ner och spektaklet avslutats. Till vilken varaktig nytta?
Barnen säger att "men så där är du ju alltid när du avslutat en bok", och det är alldeles sant. Bästa boten för min del är att snarast börja med ett nytt projekt som slukar tanke och drömmar, ändå kan jag så här i mellantid ana att alltsammans utgör en besvärjelse mot den mer existentiella tomheten som inte har någon brådska och som alltid väntar bortom kulisserna när man väl lägger ner pennan. Känslan blir inte lättare att bära av att den känns oresonlig, detta med tanke på den tur och det privilegium jag vederfarits bara genom att jag publicerats och faktiskt vunnit en hel del läsare. Det blå är heller inget att stoltsera med, men ändå är det en del av skrivprocessen som jag tycker ska redovisas för fullständighetens skull.

Roligast är ändå att prata med läsare som gillat böckerna, och kanske är det största värdet av publik utgivning. Jag ser fram emot bokmässan i september och förhoppningsvis recensioner under hösten, men sedan måste jag verkligen ta mig an nästa skrivprojekt. En tröst är också att det någonstans där framme, om jag hänger med så länge, finns en oskriven fortsättning som låter mig resa tillbaka till Trakorien. Jag saknar redan landet även om det nog inte saknar mig.

13 kommentarer:

Fredrik Kjällbring 363KAGY sa...

På det igen! Jag kan förstå hur du känner (kanske av den anledningen så blir jag sällan klar med sista biten på mina projekt jag har, för är man inte färdig är man i det). Vi ses på bokmässan!

Anonym sa...

Det är kanske därför många uttrycker att det är resan dit och inte målet som är behållningen.

Du kanske skulle ta ett kliv över till äventyrsskrivande och/eller besöka andra platser som inte har så stor ankytning till Trakorien?

m i c k e p

Erik Granström sa...

Så är det och jag ska verkligen ta mig an något som inte handlar om Trakorien härnäst.

Henke sa...

Hur går det med översättning av Konfluxen till andra språk? En filmatisering ligger också på önskelistan (Lennart Hjalmar Hjulström som Shagul).

Erik Granström sa...

Henke: Inget än, men agenten arbetar vidare och jag hoppas förstås.

Henke sa...

Man känner lite tomhet i att surfa in här på bloggen och inte mötas av nya utsvävningar kring Konfluxer och trakoriskt leverne. Hoppas på något sätt diskussionerna kan fortsätta.

Erik Granström sa...

Henke: Jag känner själv en tomhet, vilket förstås var det jag ville förmedla med inlägget. Sitter och letar en smula efter motivation och kan inte undgå att känna en viss bitterhet; besvikelse över att ha lagt ner väldigt mycket tid och energi på en bokserie under mer än tio år och ändå inte kunna försörja mig på skrivande (jag pratar då inte rikedomar utan om att nå avtalsenlig lön motsvarande våra mest lågavlönade yrken). Besvikelse över att (ännu) inte ha blivit översatt till något annat språk och över att "fantasy" inte tas på allvar av stora litteraturkretsar helt oavsett ambitionsnivå. Denna besvikelse gör mig dessvärre varken till en bättre eller mer produktiv människa och jag kämpar som bäst för att lägga känslan bakom mig.

Det finns förstås också mycket att glädjas åt, till exempel alla de entusiastiska läsare jag faktiskt har och som inte minst finns här på bloggen och att konfluxsviten faktiskt har sålt ganska bra och dessutom lever vidare.

Vad gäller bloggen så har jag kanske inte så mycket mer att säga om Trakorien för tillfället även om ni gärna får ta upp diskussioner eller ställa frågor. Jag ska försöka hålla igång bloggen, men inläggen kommer att dyka upp mer sällan under den närmaste tiden.

Henke sa...

Vet att du har nytt bokprojekt på gång men därefter hoppas jag att du gör verklighet av det där aprilskämtet. :)

Magnus Gille sa...

Det är tråkigt att det är känslor av bitterhet och besvikelse som går igenom såhär efter en avslutat bokserie. Än mer så för att jag (och många med mig) har fått ut så mycket positivt av att läsa den. Vet du hur andra 'smala' författare gör för att få det att gå ihop ekonomiskt? Är författandet något som de allra flesta helt enkelt inte kan tjäna tillräckligt för att leva på, utan får betrakta som en dyr hobby?

Finns det något som vi rabiata fan kan göra för att få till en eventuell publicering på engelska, förutom det uppenbara (recensioner och omdömen på goodreads)?

Magnus Gille sa...

Jag hoppas, förstås, att du hittar riklig motivation att skriva vidare, för jag är väldigt sugen på att få ta del av det som kommer att komma härnäst från ditt författarskap.

Erik Granström sa...

Magnus: Tack för omtanken. Jag tror inte att du behöver vara orolig för att jag inte ska skriva mer, för vad skulle jag annars göra? Faktum är att det redan känns lite bättre sedan min kloka storasyster (aka Frimrinda) och min rockpartner Christian Älvestam påpekat att det finns mycket spännande att vara glad över också. Så är det naturligtvis. Se mer detta inlägg som att författande är en blandning av motsägelsefulla känslor. Att det sedan är svårt att leva på kan jag tycka är tråkigt, inte bara för mig utan för hela samhället, men sådana är ju förutsättningarna. Det tycks vara likadant över hela världen.

Anonym sa...

Du beklagar att du inte kan försörja dig på ditt författande, därtill att du inte blivit översatt och att fantasy inte vunnit rättmätigt erkännande. Rätt så, ty detta är beklagligt. Därutöver är det orättvist, irrationellt och till skada för litteraturen, samhället och människorna. Rättvist och gynnsamt för alla hade varit ifall ditt verk fått status som "Maus" eller "Watchmen" eller "Sergeant pepper's lonely hearts club band" -en kulturell prestation inom en genre som ej ansetts vara kultur. Jag trodde det skulle bli så. Jag tror än att det kommer att bli så.

Dag Stålhandske

Erik Granström sa...

Tack Dag. Vi får väl se.