Vigland

SPOILER-varning för dem som inte läst Vanderland

I slutet på romanen Vanderland fanns ursprungligen ett redovisande avsnitt som förklarade de kommande årens utveckling i Trakorien sedan den femte konfluxen passerats. Mina redaktörer gillade det inte och jag skrev därför om avsnittet till kapitlet "Vedergällning", där legaten Ludenbrand istället får berätta om Trakoriens öde inom ramarna för sin egen krönika. Det nya kapitlet blev mycket bättre. I Ludenbrands historia tillkom en del information, exempelvis om de stora luftandarnas roll, varav Basenanji som bar kejsarinnan Heneguys mobila slott var den sista, och om hur luftvarelserna togs tillfånga i samband med den tredje konfluxen.

Samtidigt bortföll en del information och den tänkte jag lämna er nu. Nedan är alltså ett (oredigerat) utdrag ur det bortklippta avsnittet

"Två platser i riket skulle förbli människor främmande. Den ena var Foldas hemsökta ruiner där demonen Ghumgakk fortsatt höll hov. Inga som sökte sig nära palatset Kraglinda sades återkomma oförändrade eller lyckliga om de alls återsågs.

Lika fruktad blev kratern där Järntornet stått. Kakluner sades härja i dalens ständiga dimma ur vilken underliga ljud steg. Remuntradyrkare sökte sig till platsen, men alla andra höll sig borta. Kratern blockerade den enda landförbindelsen mellan Marjura och Trinsmyra så att blott få vågade smyga sig förbi längs kusten medan de allra flesta valde skeppsfart på betryggande avstånd från styggelsen.

Dalen där jätten Styrwåld Botgöraren bränts kom aldrig mer att grönska. Pilgrimer sökte sig dit i kontemplation över livets förgänglighet och med tiden skänkte Grotebelia både dalen och Fari-Nhata till Etemenankitemplet. Dobcharel av Arda erbjöds bli föreståndare för platsen, men valde att istället stanna som ledare för femgudagardet vid Store Stenfar på Clusta Noba, ett garde vars stomme utgjordes av de Abomasiska raner som överlevt resan till Marjura. Peatro Petralba Bodonius hade erbjöd Dobcharel ämbetet sedan Tetratyken bildats, en vigländsk sammanslutning av de prästerskap som ärade gudarna Shamash, Subarda-Hamarti och Enki. Tetratyken betecknade till en början just dessa fyra gudar, men ganska snart förslog mirandan av Arda att även dyrkan av gudinnan Inashtar skulle inlemmas i syfte att knyta ön Trinsmyra närmare gemenskapen. Tetratyken kom därmed istället att syfta på de fyra elementen som nu alla var representerade. Som symbol för sammanslutningen valdes den redan använda krystallina tetraedern.

Brondon Vilhúlla blev mycket förtjust över att se fyrtalet som religiös huvudsymbol, reste hem till Abzulvans centrum på Noroma och redogjorde inför Vävsynarnas råd vad som förevarit under konfluxpassagen. Han tog åt sig en ansenlig del av äran för det lyckliga utfallet, belönades för sitt initiativ med titeln pontifex periferum och skickades som ledare för en stor ambassad tillbaka till Vigland för att stärka kontakterna, verka som rådgivare och sprida Abzulvans inflytande i områden där organisationen tidigare inte varit välkommen.

På Paratorna föll den trakoriska gudinnan Kastyke i vanrykte, ty någon framgång hade hon bevisligen inte skänkt sin stad Tricilve. Istället upphöjdes sötvattnets Enki till skyddsgud för ön, samtidigt som gudinnans kolossalstaty på Fam Kvalvis klippa vräktes ner och fick glädja kopparhandlarnas skrå. Vid en ceremoni på platsen för den gamla huvudstaden upphöjde kejsar Praanz skeckerna, Paratorni ursprungsbefolkning, till helfolk ”jämställde fuller männer”, detta som tack för att de bistått honom när man traktat efter hans liv. Han valde att samtidigt offentligt visa fläcken som avslöjade hans eget skeckerblod varefter dylika märken, vilka snart visade sig vanligare än någon kunnat tro, kom på modet.

Clusta Noba valdes som säte för Viglands kejsare och stod för framtiden fritt från annan landstillhörighet. Praanz da Kaelve och Nirôrin kom att bli rikets första kejsarpar och om ransarderna något knorrade över att trakorier skänktes den högsta makten så blidkades de genom att heliga områden runt staden Gaaz Ulul på Saphyna officiellt kom att tillföras Ransard.

Trakorien och Ransard hade under många år gynnat olika furstar på halvön Karnald för att motverka varandras intressen, men när motsättningarna bortföll mellan länderna kom snart koraldiska områden ner till staden Rebur att inlemmas i Vigland. Även Ilibaurien, där opiandermissbruket upphört sedan drogen plötsligt blivit verkningslös, bad snart att få tillhöra det nya riket. Vigland blev därmed en stormakt som kom att dominera handeln från Melukha i söder till Sanithsid i norr och Betraland i öster."