SPOILER-varning för den som ännu inte läst böckerna Vredesverk och Vanderland!
 |
| Krigskarta 1 |
 |
| Krigskarta 2 |
De två skisserna ovan visar Gaddagormgalds fälttåg på Palamux i Vredesverk. Först en tidig skiss och sedan en mer renritad version på spelkartan. Värdet av dessa skisser är framför allt att avgöra hur lång tid olika rörelser tar och vad som passeras under vägen. Jag har alltid ansträngt mig för att få ihop händelser tidsmässigt även på olika plats, vilket är en anledning till att personer i romanerna ibland fördröjs några dagar – de ska helt enkelt anlända vid ett givet ögonblick.
 |
| Drivkrafter 1 |
 |
| Drivkrafter 2 |
Tabellerna ovan visar vad som driver olika personer i berättelsen, vad de vet och vad de tror. För mig utgör detta själva motorn i varje historia och nyckeln till att någon alls agerar. Intrigen uppstår när berättelsens parter har drivkrafter och mål som inte är kompatibla med varandra. Hur folk ser ut rent fysiskt, hur gamla de är etc. är inte lika viktigt.
 |
| Titelkarta Vredesverk |
Det här är en tankekarta över vad tredje boken i romansviten skulle heta. Jag skrev ner ett antal nyckelbegrepp och lät tankarna springa runt mellan dem. Det blev om ni vet Vredesverk.
 |
| Första utkast till omslag för Vredesverk |
Länge var tredje romanens arbetstitel "Bladverk" efter det levande skeppet, men jag tyckte hela tiden att det lät som titeln på en diktsamling. Ovan ser ni Martin Bergströms allra första skiss till omslag sedan jag beskrivit vad jag ville ha.
 |
| Yndar |
Detta är en skiss över vad som hände på Yndar för tvåtusen år sedan och vilka följderna blev för de tre syskonen och för Uroboren. Kapitlet på Yndar i Vanderland har nära koppling till Shakespeares "King Lear" som några av er säkert noterat.
 |
| Tidslinjer |
Ända sedan Slaktare små har jag organiserat romanerna efter en handfull huvudpersoner som läsaren växelvis får följa. Tabellens vänstra spalt listar dessa personer i Vanderland och kolumnerna är faser i berättelsen.
 |
| Truppstyrkor |
På den här bilden ville jag klargöra vilka personer som fanns på respektive konvoj / skepp som reste till Clusta Noba i Vanderland, liksom hur många man och skepp varje styrka bestod av. Sedemera ritade jag in skeppen på en karta för att få en känsla för var alla befann sig. Jag beräknade också deras hastigheter och förlade avresorna så att handlingen skulle stämma tidsmässigt. Det är lätt att glömma bort någon eller placera en person fel om man inte har hela bilden klar för sig. En gång i Svavelvinter skrev jag ett helt kapitel med Brior Brådfot bara för att sedan inse att han satt i finkan i Arhem.
 |
| Rådsmöte på värdshuset Svinhugg |
Det kanske svåraste kapitlet att skriva i Vanderland var när nästan alla inblandade skulle samlas på värdshuset Svinhugg på Clusta Noba för att hålla rådsmöte. Inte bara skulle jag hålla reda på alla personerna utan jag måste också få en mängd saker sagda och helst på ett sätt som inte kändes forcerat. Jag gjorde för ändamålet en s.k. "mindmap", vilket är ett bra instrument. Den här typen av massiv exposition är alltid vansklig. Ett annat exempel, när Aveva Sinombra ska berätta om sinavanernas historia och böckerna som dök upp i biblioteket i staden Isakra, delade jag upp slutversionen på tre kapitel för att inte bli alltför träig. Priset för en sådan uppdelning kan istället bli att sammanhanget försvinner.
 |
| Planeringstavla, Vanderland |
Slutligen en bild på den stora whiteboard-tavla som jag har på väggen bredvid min säng. Här ritade jag tidigt upp planen för romanen Vanderland och höll mig i stort sett till den. Skissen är alltså ritad INNAN texten påbörjats. Datumen (2014-2015) som skrivits dit visar när jag nådde respektive avsnitt. Ofta vaknar jag på natten med idéer och skriver då ner dem på den blanka ytan nere till vänster.
Sammanfattningsvis så ser ni att jag är ganska yvig i mitt skissande och att det görs på olika sätt. Bortsett från planeringstavlan har jag inget övergripande dokument eller någon samlad metod. Jag har försökt att använda hjälpmedel som det utmärkta Scrivener, men hamnar till sist alltid i lösa papper och rena textfiler eftersom dessa tillåter nödvändig rörlighet och rörighet. Över huvud taget använder jag sällan skisserna igen sedan jag väl ritat dem, utan de tjänar mest syftet att klargöra och samla tankarna. Det är ofta nödvändigt att samla ett komplext skeende i en enda bild för den mentala överblickens skull och när bilden väl är ritad har jag den i huvudet tills den inte längre behövs.
6 kommentarer:
Observera att inte allt i skisserna sedan omsattes i romanen. Kladd blir ju ofta "det tänkbara" snarare än "det spikade". En stor del av vitsen med skissande är att pröva tankar för att se om de håller.
Superintressant att se! Finns det fallgropar med att jobba på det här sättet? Jag tänker att visualiseringen av komplexa skeenden tillåter dig som författare att ha koll på fler saker än jag som läsare kan ta till mig (om jag inte själv sitter och ritar mind-maps)?
Jag tänker exempelvis på inledningen av första boken. Trots att jag läst den 2-3 gånger har jag fortfarande lite svårt att hålla isär exempelvis vem som åkte på vilket skepp, och därför ibland har lite svårt att hänga med i alla vändningar på Majura ("hur var det nu, hade de där två träffats förut eller inte, vad tyckte de om varandra och vem har mörkat vilken information för vem vid det här tillfället")?
Magnus: Jag tror att komplexiteten i sig snarare är fallgropen än sättet att arbeta på. Jag är faktiskt själv lite förvånad över att jag lyckats hålla reda på trådarna, vilket jag ändå tycker att jag gjort, och detta trots att jag är en ganska slarvig person i grunden. Slarvigheten är samtidigt kopplad till rörlighet och det okonventionella, så jag undrar om jag hade fått ihop det med större ordningssinne.
Sedan måste man nog som författare har mer koll än det man ger läsarna, annars tror jag det är svårt att få till känslan av djup (inte djup i betydelsen djupsinnigt, utan mer känslan att världen finns och inte bara kulisserna).
jag tycker också detta var intressant. Det blir ofta lättare att låta tankarna flyga om man använder papper och penna jämfört med dator. Det var intressant med matrisen över drivkrafter och kunskapsläge. Den metoden tänker jag stjäla. Den förklarar en hel del om dramat och även de aha-stunder man har som läsare när man själv blir invigd. En sak som slår mig är att Praanz da Kaelve är ganska primitiv jämfört med t ex Miranda, Nastigast eller enu Ammisadu. Han verkar lika okunnig om skeendena som vi läsare. På sätt och vis är han en spegelbild till Brior Brådfot men där Brior är naiv och godtrogen är Praanz misstänksam och cynisk, ändå lyckas de missförstå det mesta. Eller är jag orättvis mot dem?
Tobias: Inte alls orättvis, det är ungefär så jag tänkt mig dem. Praanz är slug, men tenderar att fastna i vissa tankebanor. Han är också ganska humorbefriad.
Vad gäller "metod" så prövar jag nya sätt hela tiden och använder olika verktyg för olika situationer. Jag menar bara att jag inte direkt är metodisk, utan tycker att allt som fungerar är bra. Sedan finns en kreativ poäng i att variera själva metodiken eftersom en viss metod tenderar att ge ett visst resultat. Lite jag plockat upp från Wittgenstein tror jag: att när du väljer ett språk väljer du också vad du kommer att kunna säga. Tror att min ljumma hållning till skrivarkurser har att göra med detta, snarare än att jag skulle misstro kurserna som sådana.
Skicka en kommentar