I Värmland finns en konstnär som kallar sig Vildhjärta. Jag har träffat henne ett par gånger och även varit i hennes ateljé mitt ute i den värmländska urskogen. Hon går ut och letar pinnar i skogen, vrider och vänder på dem och funderar över vilka berättelser de döljer. Sedan täljer hon.
Till min 60-årsdag i somras hade mina systrar och min mor beställt en skulptur av vindhäxan Silvia Miranda, ovan fångad i en aerobisk piruett.
Det slog mig nu när jag plockar ihop nästa romanprojekt att jag arbetar på liknande sätt: jag strövar omkring och plockar upp pinnar i olika form och fason, sitter med dem hemma och försöker se vad man kan göra av dem och hur de kan kombineras. Lotta Olsson skrev ju också en gång i en recension:
”Det är som om Granström har klippt
sönder vår civilisation till en oändlig mängd fragment och vävt
en ny, rik berättelse om en främmande värld som är märkligt
bekant.”
Författarkollegor har alla sin metod – de kanske utgår från en bild, eller en struktur, men att samla pinnar är alltså mitt sätt. Det innebär också att jag behöver en viss volym innan jag kan börja se ett mönster. Just igår hittade jag några förvridna kvistar och kottar som passade väldigt väl in med det jag just bygger. Jag berättade om idén för min förläggare Ola Wallin som svarade uppmuntrande:
”Haha! Det låter som ett jätteroligt upplägg.
Skriv!”
Här är en av pinnarna:
2 kommentarer:
Nietzsche, Paul Rée och Lou Salome, en spännande trio som på 1880-talet var på väg att starta ett kollektiv i ett övergivet kloster, men jag har för mig att svartsjuka kom emellan...
Jag läste att Salomé nobbade Nietzsche och då blev han så förbannad att han sade upp bekantskapen.
Skicka en kommentar