Den döda hästen
Ni som följt bloggen vet att jag sedan några år intresserat mig för postmodernismen. Första gången jag rosenkindad nämnde detta för min förläggare Ola Wallin fick han något besvärat i blicken. Jag förstod först då och lite nymornat att beteckningen inte anses helt rumsren längre. Fortfarande dyker lustmord på postmodernismen upp då och då, exempelvis förra året via Christer Sturmark et al i DN, eller Patrik Oksanen i SvD rörande ryskt desinformationsspridande. (Patrik är jag bekant med och vi har sagt att vi ska träffas och prata om saken, men det har ännu inte blivit av). Kritiken gäller vanligtvis sanningsrelativism: den förment postmoderna synen att det inte finns några objektiva sanningar och att alla åsikter därmed är lika bra, en tanke som spelar diverse obskyra krafter i händerna.Detta har emellertid inte minskat mitt intresse, så ej heller diverse hårresande uttalanden eller grodor från yviga postmoderna egon – sådant ser man inom alla läger. Jag har personligen aldrig uppfattat postmodernismen som en värderingsskapande filosofi, utan mer som en intressant metod där man genom ständigt ifrågasättande, dekonstruktion och andra verktyg letar sig ner genom det bakomliggande för att se hur påståenden och värderingar har uppkommit. Analysen kan leda till sådana temporära sanningar som fungerar bäst med givna data, men som kan övergivas för bättre alternativ, ungefär som vetenskaplig metod idealt är tänkt att fungera.
Det jag mest av allt letat efter är vart postmodernismen tog vägen, vad som kom sedan, och där har jag exempelvis hittat den amerikanske filosofen Richard Rortys konstruktiva förslag till väg framåt.
Att lämna liket
Av en händelse läste jag nyligen Alan Kirbys artikel om postmodernismens död i Philosophy Now, en artikel som möjligen inte ger svar, men en del intressanta infallsvinklar. Kirby menar att postmodernismen är död eftersom den förhåller sig till och misstror "De stora narrativerna" från fordom och i synnerhet de som modernismen omhuldade.Enligt Kirby har postmodernismen inte tagits av daga genom någon efterkommande filosofi, utan helt enkelt blivit obsolet genom att narrativerna inte längre existerar och man därför heller inte behöver ifrågasätta dem. Han menar att hela strukturen där en författare/ideolog/profet framställer en berättelse som läsarna/lyssnarna har att förhålla sig till har ersatts av var och ens privata verklighet. Kultur skapas enligt Kirby idag genom att du väljer, klickar, fotograferar och skickar, kommenterar online etc. och därmed skapar din personliga kulturmiljö, exempelvis på FaceBook.
Det kan låta som en frigörelse – redan postmodernisterna proklamerade författarens död – men Kirby menar pessimistiskt att alla dessa privata verkligheter mest består av trivialiteter och skräp som skapas i nuet, för nuet och sällan överlever dagen. En spännande meme på nätet kanske dröjer sig kvar ett par år, men knappast till nästa generation. Kirby kallar detta tillstånd för Pseudomodernism.
Jag som likmask
Liksom alla andra deltar jag i det interaktiva kulturskapandet på nätet, inte minst genom att skriva denna blogg. Det är både givande och roande, men när jag tänker på saken så slår det mig att det mesta jag gör på nätet förhåller sig just till forna tiders narrativer. Jag anspelar på Shakespeare och svenska folkvisor, reflekterar över filosofiska läror etc. Om dessa äldre narrativer faller i glömska och inga nya komplexa strukturer tillkommer, vad ska vi då prata om? Ska vi försöka anspela på det där lustiga videoklippet om barnet som vill kasta en katt i poolen eller bygga en världsbild av motsättningen mellan jedi och sith? Problemet blir att de enda gemensamma referenser tenderar att ha kommersiell grund, typ Marvelfilmer eller dataspel (som jag gärna spelar). Vi blir inte fria utan konsumenter även till tanken.När jag skriver fantasy så försöker jag bygga en fiktiv narrativ struktur. Har jag sagt att solen är en levande eldvarelse så måste detta gälla under resten av berättelsen. Det brukar kallas "suspension of disbelief" – att läsaren accepterar otroliga premisser för att se "what if?". Om berättelser däremot bara skapas för stundens förströelse blir koherens underordnat upplevelsen i nuet.
Exempel: Filmen "Ant man" handlar om en man som vid behov kan krympa sig till en myras storlek. I myrstorlek har han ibland en människas massa och kan slå ner skurkar – ibland en myras massa så att han kan rida på ett bi. Massan varierar inte på något begripligt sätt utan fritt när det passar storyn. Logiken? Vem bryr sig? Det är ju coolt!
Eller?
Kan vi leva annat än trivialt utan metanarrativer? Är ett hållbart samhälle ens möjligt utan sammanhållande föreställningar om exempel demokrati och nationell identitet. Utgör sådana föreställningar fängelse eller skyddande väggar för att tala med Silvia Miranda? Jag kan inte påstå mig ha svaret, men det är om inte annat en intressant fråga.
(Ögonblicket efter att jag publicerat inlägget läste jag följande av Kristina Lugn i dagens tidning: "De långa och skickligt utförda berättelserna erbjuder långvariga relationer, som vi har mycket goda möjligheter att inte uppleva som ensidiga". Kändes som om det hörde hit.)
