Jag har läst tre böcker av den sydkoreanske ”filosofen” Byung-Chul Han (BCH), verksam som konstprofessor i Berlin. Min egen redaktör Ola Wallin har översatt böckerna från tyska och de är utgivna på förlaget Ersatz. Håkan Liljemärker har gjort de vackra omslagen.
Titeln
filosof står ovan inom citattecken såsom det också kunde göra inför Nietzsches (N) namn. En modern, akademisk, analytisk filosof skulle förmodligen inte tycka att någon av dessa herrars skrifter har med filosofi att göra. För mig ligger inget nedvärderande i citattecknen utan ni kan se dem mer som upplysning. Både BCH och N framlägger påståenden, ibland underbyggda, men ofta bara som just påståenden: ”så här är det” och ”den har fel”. Båda två är provocerande, rakt på sak och gör observationer som väcker intressanta reflektioner vare sig man håller med eller opponerar sig våldsamt. Däri ligger värdet av vad de skriver: att de förmår väcka ens egna tankar. Båda är mycket läsvärda och originella, men man ska inte vänta sig några längre logiska kedjor eller försiktighet i slutsatserna.
Byung-Chul Hans grundtankar
(som jag har uppfattat dem)
BCH menar att vårt digitala samhälle ändrat förhållanden i grunden. Det som slagit mig mest under läsningen är just påpekandet att inte bara våra förutsättningar ändrats radikalt utan också vi själva och hur vi uppfattar världen. Man kan tillägga att ”vi” i sammanhanget främst är västerländska människor.
Positivitet utan negativitet
BCH menar att vi inte längre kämpar mot hot eller under tvång, utan att tillvarons drivkrafter gått från negativa påbud och kontroller till ett positivt prestationstänkande. ”Du får inte” har blivit ”du kan”. Positivt och negativt är i sammanhanget inte synonymt med ”bra” och ”dåligt”, utan innebär snarare att piskan gått från en extern hand till vår egen. Ett genomgående tema i böckerna är förlusten av det negativa, "den andre" och "det främmande" – det som kräver att vi stannar upp, analyserar och förhåller oss, det som fråntvingar oss full kontroll. Problemen har så att säga gått från infektioner och kampen för överlevnad i fientlig miljö till fetma och cancer – självets hot mot sig själv (BCHs bild).
Självjagandet har ingen gräns utan tvingar oss till ständigt fortsatt prestation. BCH noterar att prestationstänkande passar kapitalismen väl eftersom konsumtion gynnas av ständigt begär snarare än av uppnådd tillfredsställelse. Han ser kapitalismen som en självgående mekanism som driver på alla den omfattar snarare än som en grupps beräknande utnyttjande av en annan. Konsumismen skiljer sig från religioner därigenom att religioner alltid lägger skuld parad med någon väg till absolution medan konsumismen bara erbjuder skuld, dvs du kan aldrig uppnår ett stadium där du duger. Jagandet efter och bristen på tillfredsställelse leder till vad författaren kallar
Trötthetssamhället.
Informationsstormens överflöd
I nätets barndom talades det om hur alla människor nu skulle kunna fördjupa sig i det som intresserar dem, men BCH menar att våra oändliga möjligheter snarast lett till intolerans mot leda och en ytlig hyperaktivitet där stillheten och tystnaden inte har plats och därmed heller inte tanken. Avsaknaden av negativitet, dvs något som ställer sig på tvären och får oss att stanna upp, leder till mer av samma sak, vad BCH kallar
det sammas helvete. Tillvaron pågår i ständigt presens, med klickande på ”gilla” och nätstormar som saknar narrativ och förlösning och snarast är ett affektivt tillstånd som genast avlöses av ett nytt.
De oändliga alternativen och deras totala transparens utplånar ”den andre” som främmande väsen. Bilden av andra blir istället subjekt i var och ens privata-narcissistiska värld. ”Kan jag inte ändå hitta en partner som är lite bättre?” Dagens privata narcissistiska världsbild menar BCH omöjliggör kärlek eftersom sådan kräver att du ger upp dig själv och accepterar den främmande. Istället blir andra människor instrument för vår njutning, därav andra bokens titel
Eros Agoni.
De sociala nätverkens omfattande insamling av data om alla användare menar BCH slår ut behovet av teoribildning. En teori byggs på empiriska data och är ett verktyg för att förutsäga nya situationer, men när all information samlas in behövs inga modeller utan slutsatser kan dras direkt ur datamängden: ”så här är det de facto och vi skiter i varför”. Priset blir att slutsatser alltid byggs på det som varit och redan fungerat så att ingen nytanke om det kommande behövs. Kreativitet har därmed ingen funktion.
Makt och kraft
När de västerländska demokratierna utvecklades i början på 1900-talet agerade massan mot det fåtal i privilegierade grupper som hade makten. Det har funnits förhoppningar om att digitalsamhället skulle leda till direktdemokrati där alla röstar hemifrån i alla frågor, men BCH menar att detta skulle reducera demokratin till konsumtion – till valet av vilket omedelbart alternativ som du ”gillar” för stunden. Alternativen skulle i sin tur skulle utformas för att nå maximal uppmärksamhet och lockelse.
BCH menar att ingen massa med kraft idag existerar bland medborgarna därför att en massa kräver att individer går ihop och är beredda att uppge sin individualitet för det gemensamma – att acceptera det negativa andra. Snarare existerar en myriad individer som kan gå ihop för stunden och sedan genast lösas upp som grupp igen. Jag fick själv bilden av ett hjärta: för att blodet ska kunna pumpas runt krävs att alla muskelceller synkroniserar sitt arbete. När så inte sker uppstår hjärtflimmer där det totala arbetet är lika stort, men cellerna inte samarbetar och därför inte uppnår någon effekt.
Mina tankar i läsningens förlängning
Till skillnad från Nietzsche föreslår Byung-Chul Han ingen väg framåt. Det kan förefalla deprimerande eftersom böckernas bild av vårt västerländska digitala samhälle inte är vacker, men eftersom böckerna är provocerande så blev jag snarast upplivad. Författaren är varken moraliserande eller fördömande utan saklig som en lite väl tvärsäker läkare i sin diagnos.
Den liberala, västerländska traditionen står idag under stark press och om BCH har rätt i att trötthetssamhället utgör dess kraftlösa slutfas så ser det ganska illa ut. Saknar det moderna västerländska samhället potens som författaren skissar, så kan det bli ett lätt offer för mer kraftsamlande grupperingar, må de sedan vara nationalister eller religiösa fanatiker eller bara människor vana att kämpa för överlevnad.
Jag läste i min ungdom Max Stirners bok ”Den ende och hans egendom” (vilket jag f.ö. satt som en kapiteltitel i
Vanderland). Stirner hyllar jagets suveränitet. Det ironiska är att hans dröm enligt BCH till stor del gått i uppfyllelse, men att den kanske inte var så rolig trots allt. På liknande sätt ger BCH spännande perspektiv på den anarkistiska grundtanken om de oberoende jagens överenskommelser.
En uppmuntrande tanke som jag haft redan tidigare är att hoppet hos transhumanister liksom rädslan för artificiella intelligenser och singulariteter kunde dämpas på de grunder BCH för fram. Om dessa intelligenta mekanismer fortsätter på vägen mot ”det sammas helvete”, dvs att de nog kan utvecklas, men att de saknar förmågan att backa eller bara stanna upp, tänka efter och sedan ta en alternativ väg, så är det inte säkert att de alls kommer så långt.
Tankar för mitt personliga skrivande
Jag har alltid försökt skriva sådant som inte redan skrivits snarare än mer av det som är opportunt, likaså det som ställer krav på läsaren snarare än sådant som uppfyller förväntningarna. Ställt i relation till "det sammas helvete" känns min ambition mer angelägen än någonsin.
Sammantaget kan jag rekommendera den som funderar över samtiden att läsa Byung-Chul Hans tre böcker som var och en omfattar färre än hundra sidor. Man ska läsa honom och käfta emot under läsningen och sedan diskutera med andra – med verkliga andra – varför inte rentav med mig?
