Ord – svåra men inspirerande

Mycket i mitt skrivande handlar om ord och om ordens förhållande till verkligheten. Ofta stöter jag på begrepp som jag aldrig hört förut men som genast känns inspirerande och bara därför måste användas. Den trakorienbevandrade vet ju att orden föregår verkligheten i min fantasivärld. Ord och språk är fascinerande som företeelser och deras förhållande till verkligheten särskilt komplext eftersom vi inte kan tala om förhållandet utan att använda just ord i den bredare betydelsen begrepp. En särskild egenskap hos ord är att de både är sig själva och representerar något annat. Ordet ”katt” kan exempelvis diskuteras som ord men också representera djurslaget. Filosofen Wittgenstein ägnade halva livet åt att försöka reda ut vad som på logisk grund egentligen meningsfullt kan sägas innan han gav fan i alltsammans och ägnade den andra halvan åt att häckla sina tidigare ambitioner och istället intressera sig för hur vi människor använder språket. Nietzsche menade att begreppsbildning som sådan utgår från en likhet mellan objekt som vi bestämmer tämligen godtyckligt, därför ska alla logiska slutsatser liksom tequila shots tas med en nypa salt.

Detta för mig in på mitt första svåra ord:

Apori – Nastigast och diFolterna

The Monty Python Oxfod* Simplified Dictionary skulle om apori säga: ”a very difficult word which you really don't need to know”. Detta är heller inte så långt från sanningen eftersom apori närmast betecknar ”förvirring på ett högre plan”, gärna med inslag av motsägelser och sammanblandning av begrepp. Platon gillar sådant och låter Sokrates som odräglig besserwisser fråga någon statist i sina texter en till synes oskyldig fråga. Med följdfrågor får Sokrates sedan statisten att trassla in sig i sina egna förklaringar tills denne rodnande erkänner att han egentligen inte vet vad han pratar om – han har hamnat i Apori.

Det fruktbara med apori är att det tvingar den drabbade bort från hans trygga tankeramar. Idag skulle Sokrates kanske ha sagt: ”think out of the box”. Jag hör även genklang från Viktor Schklovskij: ”Konstens roll är inte att förklara utan att främmandegöra det bekanta.”

I romanen så använder diFolterna i Ilibaurien apori som ett sätt att slå sönder förståelse i sina beståndsdelar. De är dekonstruktivister helt enkelt men använder inte ett så modernt uttryck utan kallar sig i stället för spagyriker efter ett ord myntat av Paracelsus. Spagyriker är en slags alkemister som sliter isär substanser och samlar ihop delarna i nya konstellationer. De som spelat spelen vet att det fanns en ohyggligt fet matematiker vid namn Nastigast – "det röda oraklet" – i Hoskas klyfta. Denna person är i romanen förflyttad till diFolterna i Ilibaurien, bland annat därför att texten inte besöker Hoskas klyfta. Nastigast är nu diFolternas främste teoretiker men kommer förmodligen att omvandlas till kvinna under namnet Nastiganda. Han / hon använder apori som metod.

Akatisi – Gaddagormgalds demoner

Akatisi är inte kul. Det både lärde jag mig och upplevde alldeles nyligen. Som ni kanske vet så genomgår jag för tillfället en halvårskur cellgifter för att minska risken för tumöråterfall (prognosen är ganska bra så oroa er inte i onödan – det gör inte jag). Medicinen medför mer eller mindre konstant illamående och därför har jag fått andra piller som man kan ta om man exempelvis ska bort på middag. Hur som helst så svalde jag ett par sådana doser häromdagen och fick då akatisi som biverkning istället. Det yttrar sig som obehag av och oförmåga till att vara stilla. Akatisi är uppenbarligen vanligt hos dem som äter antipsykosmediciner och kan i svåra fall stegras till ångest, känsla av förestående domedag, upplevd kemisk tortyr och våldsamheter för att slå sig fri. För min del blev det inte så illa men på bussen hem hade jag svårt att fördra varje kurva och rödljus och blev irriterad så snart någon tryckte på stoppknappen eftersom jag kände ett oresonligt behov av att komma fram och kliva av. Jag blev så intresserad av dessa oväntade känslor att jag genast läste om saken och beslutade att använda tillståndet i skrivandet (denna härliga kaklunmöjlighet man besitter som författare).

I romanen så finns en kondottiär vid namn Gaddagormgald. Trakorienkännaren vet förstås att denne soldat påstås ha stått förvandlad till enbuske under flera hundra år – ett tillstånd som i sig borde kunna ge svår akatisi bortsett från ett hat mot småfåglar och rådjur. Gaddagormgald tog sig emellertid ur förtrollningen genom att åkalla en demon som sedan dess lägger sig i hans beteende. Min tanke är nu att demonen framkallar akatisi när den inte får som den vill – det är ett svårartat men hos läsarna ganska obekant tillstånd som därför kan beskrivas på ett mer exotiskt sätt än traditionella demonerier.

* det står faktiskt Oxfod bara så att ni vet ...

Trakoriskt julpyssel

För att ni inte helt ska saphyniseras under julledigheten så kommer här en liten trakorisk frågesport baserad på ofärdigt redigerade utsnitt ur den kommande boken. Svaren kan mailas till erik.granstrom@gmail.com innan årets slut.

Lycka till och ha en god vinter allesammans!

1.a Vem är X?
1.b Vari anländer han
1.c Vem handlar hyllningssången om i original?

Praanz da Kaelve och Enu Ammisadu stod förstummade inför resenärens ankomst men folkmassan hurrade så att albadorerna skränade och bet i sina seldon tills någon kånkade fram en hink med flodfisk för att utfodra dem. På sidenbälgen som nu slukat hela stjärnhimlen över torget kunde man ur dunklet läsa ”Fosie Luxus”, X varuspråk bredvid handelsmärket med låga ur lampa. Kören klämde i med en hyllningssång:

Prisa X,
X må leva!
Han är den man som vi tillber med glädje
Må han njuta av livet i visdom
Han är vår avgud, allt folk att tillbedja!

2. Namnge tre människor och en halvmänning i scenen

”När ni återbringar den vitpälsade till skogs ska Graezel tas hem i flocken med hög rang av dåd. Och ditt skepp ska fyllas med skogens rikedomar, hudmålare.”
”Bär med förtröstan om framgång mina hälsningar till Onda bettet, kära tik!”
”Men för att bränna era trampdynor till snabblöp må den köttstinne kämpen i ert sällskap stanna hos oss. Så skall våra flockar varda sammanpissade i dåd.”
”Det kan du glömma, din hynda!” protesterade danserskan. ”Varför skulle vi lämna gisslan hos er? Är det kanske vi som stulit ert orakel? Varför ska min tjänare lida för slättbornas dyiga rov?”

3.a. Vilken stad befinner vi oss i?
3.b Vem talar Shagul till?

Skepnaden mötte uttryckslöst Shaguls blick och nickade hastigt så att nacken knastrade. Det märktes att glöden redan återvänt till dess olikfärgade ögon men det var omöjligt att säga om det berodde på vrede eller på livsförväntan.
”Bered dig på att senare spela demonen Ghumgakks roll men försök inte att frammana hans bild utan min vägledning. Den väldige liksörplaren är gudars handgångne och om han märker ditt intresse slukar han dig som det kryp du är.”
Med dessa ord kastade Shagul det brinnande hjärtat ner i brunnen. Ett utdraget råmande ljud följde dess fall mot avgrunden. Rödskenet blev allt svagare tills det abrupt släcktes. Kammaren låg nu i kompakt mörker men trollkarlen hade varit därnere många gånger och hittade lätt vägen tillbaka till audienssalen. Det var bara skönt att vila ögonen en stund inför återseendet av stadens orena runor.

4. Vilken stad beskrivs

De köpte till morgonmål varsin råtta-på-spett nära linbanan mot fyrberget men eftersom en samling trakoriska kadetter övade ballistiska mätningar vid korgarna så övergav de tanken på att åka ditupp för en överblick. Istället valde de stigen mot stadens vattenreservoar där utsikten var fullt tillräcklig. Bergsbäckarna stod i riklig vårflod så att muntra vattenkaskader fick släppas förbi fångstbassängerna. Droppar fångade lekfullt solfärgerna när de flög utför branten. Vandrarna drack sig otörstiga samtidigt som de sakligt såg ut över stadens gränder men utan att våga ta fram sin karta till jämförelse. I öster bröt sig gradvis Det Heliga Kishatets slätter genom morgondimman. Där låg den fridsamme besökarens väg in till X men sluttningen steg brant närmast stadsmurarna som rests av hård Ziddisgranit. En anfallande här skulle tvingas betala en flod av tid och blod vid foten av stenväggarna. Den motsatta stadssidan var emellertid lika vansklig att angripa eftersom den kantades av lodräta raviner.

5. Vem begravs?

Vårvärmen hade med dagen anlänt till Tricilve och stadens syssloslappa ungfolk väntade otåligt på kvällens fest. De tog tillfället i besittning för att visa sina vintersydda kollektioner samtidigt som sorgeprocessionen drogs längs Paramyrgiets boulevard. Årets mode påbjöd mångfärgade algsidenband klistrade med honung kors och tvärs över bålen, omfattande kroppsmålning, höga platåhattar och hårt snörade, mycket obekväma pungapåsar för männen. Gråtarnas sotströdda blekväv förstärkte bara färgernas effekt till flanörernas belåtenhet. Alla var dock inte lika förtjusta över förbundsbegravningen, särskilt inte den dödes många fordringsägare. De följde gråtande kistan, ströendes bitar av sina skuldebrev efter sig som döda löv, rester av dokument som Bodâken förklarat ovärdiga och ogiltiga med hänsyn till den dödes offer.

6.a Vilka två personer möts i scenen (här får man gissa lite)?
6.b Varifrån är den näst sista repliken lånad?
6.c Varifrån är den sista repliken lånad?

Förutom den dova dunsen när skallen slog i durken hördes också smattret av det mindre stenföremål som den döde kaptenen hållit fram. Härföraren tog upp det, en liten groda snidad i gulstrimmig sten som han genast förstod innebörden av.
”Tröttnar ni då aldrig på att döda den stackars mannen?” hördes en röst säga bakom honom. ”Ni tjänar en mörk och hämndlysten gud, kondottiär, och vandrar en stig som få har beträtt.

7. Varifrån är scenen lånad?

Sambarsynd Coria försökte kupa händerna runt ansiktet för att nå insyn i dunklet som anades därbortom men inget gav sig tillkänna. Då åkallade animisten ljusets fyra Me bland de heliga tecken som guden Enki låtit honom förstå. Begreppen kunde visserligen inget belysa bortom skapelsen men band likväl spegelbarriärens sken så att han med plötslig klarhet kunde se in i de dödas domäner.

Svindel grep honom då han fann sig stirra ner i ett gigantiskt svalg, en kristall med samma dystert dämpade ljus som dunklet över blygrått hav där stormar råmar. Genom den främmande kristallens rymd rusade vad kan först trodde var en gigantisk orm. När tanken snarare än ögonen vant sig lade han emellertid märke till att dess kropp utgjordes av sammanpackade människor kastade än hit än dit av obeslutsamma vindar såsom drivna av otyglad lust.

Berättarens skrivbord

Jag har en diskussion med författarkollegan Christan Brönnestam ("Svart eld", blogg: http://spokskrivarn.blogspot.com/) om författandets våndor. I sammanhanget fick jag anledning att beskriva min planeringsmodell och tänkte att den kanske kunde roa någon annan nyfiken.

Alltså:

Vi diskuterade ju planeringsverktyg för ett par år sedan vad jag minns, men jag är tillbaka till två stora Whiteboard-tavlor i sovrummet där jag ritat upp intrigtrådarna på två olika sätt. Den bästa av dessa två versionen har jag sedan spaltat upp i kapitel betecknade X.Y.Z + titel, där

X = del av romanen (två till tre delar i analogi med Svavelvinter, där alla trådar tar ett gemensamt kliv över till en ny fas när jag byter del och den tidigare delen avslutas med något slags klimax och synkroniserar alla trådar tidsmässigt.
Y står för en sammanhållen intrigtråd kopplad till den huvudperson som man följer genom hela tråden, exempelvis Praanz da Kaelve eller Shagul om du minns dem.
Z slutligen står för enskilt kapitel, ofta synonymt med scen, kanske med någon anknuten sidoscen redovisad i kapitlets början eller slut. Efter mina erfarenheter från Svavelvinter där jag först skrev strikt kronologiskt men sedan klippte om hela boken för att under flera kapitel följa samma människor (på testläsares inrådan) så fungerar det ganska bra att ägna sig åt samma person under 2-4 kapitel.

Mina arbetsenheter blir alltså de enskilda kapitlen (Z) där jag inför varje kapitel definierar:
(1) Hur jag går in i kapitlet (med vilka personer i vilka situationer etc),
(2) vilka exponeringar (information till läsaren) som ska göras i kapitlet, helst inbakade i intrig och dialoger,
(3) vilka händelser som ska inträffa under kapitlet och
(4) hur jag ska gå ut ur kapitlet (hur det påverkar och så att säga jackar i kommande kapitel).
När jag väl har denna ram klar för mig känner jag att jag kan skriva ganska fritt, något som är nödvändigt för att upprätthålla flexibilitet och mitt eget intresse.

En fördel med att ha denna struktur fastlagd redan innan kapitlen är skrivna är följande: Ofta får man ju idéer när och var som helst: mitt i natten, ute i skogen, när man läser, på ICA etc. Jag har då alltid papper och penna tillhands (många idéer har skrivits på parkeringskvitton i bil mitt ute på motorvägen). Då jag sedan kommer till datorn så skriver jag in idén i det kapitel där den hör hemma så att den finns där när jag väl kommer för att skriva kapitlet.

Förutom påbörjade datafiler för alla kapitel så arbetar jag med tre större dokument där idéer också noteras:
ARTIKLAR, där jag skriver mer sammanhängande under övergripande rubriker såsom "Kläder i Trakorien", "Det Höga Språket", "Kosmologi" och "diFolterna",
PERSONER, där varje person och varelse har en egen rubrik med underrubriker som "utseende", "relationer", "citat" etc, samt
KLADD där allt ostrukturerat hamnar som kan vara bra att ha men som inte kan placeras in ännu.

En rolig detalj i dokumentet med personer är att jag lägger in en bild på varje person som inspiration - det kan vara en skådespelare, någon jag känner eller en historisk person. Antingen är bilden klockren från början eller så byter jag den då jag hittar någon som stämmer ännu bättre.

Skapelsetro och talmystik i Trakorien

(delvis en uppföljare till inlägget "DiFolter och animister")

Shaguls strid mot sin mästare ligger bakom mig för denna gång och jag skriver nu om animisterna på ön Mereld med prästen Sambarsynd Coria som huvudperson. Denne godmodige man har jag modellerat efter barnens konfimationslärare, men porträttet fördjupas förstås när han hamnar mer konkret på papper. Sambarsynd Coria har till exempel fått ett mindre godmodigt förflutet som aktiv deltagare i "Abzulvan"*, animisternas inkvisition där skapelseprästerna för kampen mot skapelsens fiender med alla medel. Han har erfarenhet av att bekämpa såväl shaguliter som diFolter och andra, mindre namnkunniga hädare.

En skillnad mot vår egen tids inkvisition är att Abzulvan inte är lika inriktad på att jaga förment hädiska läror utan förföljer konkreta "skapelsvidriga handlingar". Rebellerna ifrågasätter å sin sida knappast skapelsens ordning men försöker däremot rubba den. Deras läror blir förstås ofta hädiska på köpet men är i sig sällan tillräcklig anledning till åtgärd. Motsättningen har heller inte samma politiska betydelse som i vår värld eftersom världsliga makter oftast inte har koppling till en enda religion. Striden står därför i stort sett mellan religiösa samfund och sekter som bara undantagsvis är statsbärande. Sådana undantag är just Mereld och även Kishatet.

Jag funderar i sammanhanget på vilka konkurrerande världsuppfattningar som råder i Trakorien och särskilt med tanke på hur deras värld skiljer sig från vår. Den huvudsakliga skiljelinjen går som jag ser det mellan skapelsetrogna/holistiska varelser och rebelliska/kaotiska/egocentriska varelser:

Utgångspunkten är att världen ÄR skapad och INTE har utvecklats enligt Darwins lära. Världen finns därtill som ritning tecknad med särskilda symboler, "Me", vilka sammanställda ofta kallas "Det höga språket". En ändring i ritningen ändrar verkligheten. Olika uppfattningar finns om VARFÖR världen skapats och om den har något syfte.

De skapelsetrogna anser att alla anspråk på utveckling kan uppfattas som hädelse. Den troende bör som en ikonmålare sträva efter fulländning enligt gudarnas planer och att finna och fullgöra sin roll i skapelsen. Man accepterar samtidigt att världen inte är perfekt. Gudaplanerna har via underhuggare implementerats på ett förvridet sätt och det finns därför utrymme för förbättring men bara i riktning mot idealet.

Rebellerna anser istället att vi är fångar hos de som skapat vårt zoo eller fängelse och att vi bör söka frihet eller utnyttja systemet som det är. Man vill plocka isär för att förstå, något som de skapelsetrogna inte gillar.

Skapelsetrogna söker sig alltså inåt mot ett ideal där det inte gäller att vara kreativ utan att göra rätt. De är konservativa och defensiva. Rebellerna söker sig utåt från givna förutsättningar. De har inga givna gränser, är kreativa och offensiva. Man kan jämföra skillnaden i inställning med den hos backar och anfallsspelare i fotboll.


Talmystik - hjälp mig fylla på
Jag har tidigare lekt med tanken att låta talen tjäna som symboler för olika världsåskådningar, men det jag nu funderar på är att bygga ut talmystiken mer systematiskt. Fördelen med tal i jämförelse med symboler som kors eller stjärnor etc är att talen faktiskt kan användas på det sätt som exempelvis skett i Kabbala.

Frågan som ni gärna får hjälpa mig med är vad de olika talen skulle står för i Trakorien, och jag talar då främst om talen 0-9. Låt oss spåna fritt och inte vara främmande för att ett tal kan stå för många och även motsägelsefulla saker. Det jag spontant ser (fyll gärna på från eget huvud eller tidigare skrivet) är följande:

0
Tiamats tal - intigheten. Ett illa sett tal som de flesta andra vill undvika att sammankopplas med.

1
Jagets tal. Individen. "Den ende och hans egendom". Shagul.

2
Tes-antites. Existens mot icke-existens, motsatser, dialektik, dikotomen (Shaguls bok)

3
Skapelserebellernas tal. De accepterar i princip animisternas fyrtal för skapelsen enligt nedan men anser att den fjärde aspekten måste vara människans närvaro och agerande så att världen byggs av ett ofullständigt tretal. diFolterna ser tre grundelement i materien: svavel, salt och kvicksilver.

4
De skapelsetroendes tal - animister anser att allt har fyra aspekter när det är komplett. Dessa aspekter kan i sin tur har fyra delar liksom samma företeelse kan ses ur olika fyrtal av vinklingar men det är alltid i fyra man måste landa. Animisterna räknar ofta med talbasen fyra. Koppling givan till de fyra klassiska temperamenten, fyra element etc.

5
Pentagrammet med det gyllene snittet - kunde vara Banzikans tal. Skulle också kunna vara en otillåten utbyggnad av skapelsens fyrtal, dvs en femte främmande aspekt lika hädisk som det ofullständiga tretalet - t.ex. ett pentagram för att åkalla demoner.

6
Kastykes hexifiering

7
Symbol för Trakoriska riket - de sju stammarnas förbund, septaviet i Tricilve.

8
?

9
?

Idéer välkomna.

*Namnet "Abzulvan" är bildat av "abzu" - guden Enkis sötvattenkälla som ska vara ursprung till allt liv och all visdom, av engelska "absolved" i betydelsen "frikänd, renad" samt "vulva" eftersom animismen dyrkar moder jord, livgivande och kvinnlighet.

The Fontra Cilor Fight Club

Det här inlägget hakar på mitt tidigare "Heja Kalle-Nisse ...", dvs diskussionen om hur striden mellan Shagul och hans mästare ska genomföras och framställas i boken. Jag gör emellertid ett nytt inlägg eftersom jag fick en ny idé när jag läste om filmen Fight Club och det brukar vara svårt att orientera sig i gamla trådar.

Alltså: Psykoanalys!
Min fråga är om man kunde använda Freuds gamla modell med detet, jaget och överjaget i framställningen? Observera att jag inte är intresserad av huruvida modellen har med verkligheten att skaffa eller ej utan bara om den är litterärt användbar i detta fall.

Såsom jag förstår modellen så ser den en vuxen människas personlighet som uppdelad i tre delar. Man kan likna det vid en ryttare som tränar hoppning på en ridbana.
"Detet" = hästen som vill eller inte vill göra saker av lust eller olust. Den är stark men kan inte resonera eller se saker utifrån.
"Överjaget" = den stränge läraren som står bredvid och säger hur ryttaren borde ha gjort.
"Jaget" = ryttaren som försöker hitta kompromisser mellan hästen och läraren samtidigt som hon ser och förstår de praktiska svårigheterna och försöker ta hänsyn till realiteter, exempelvis hindren eller att ekipaget snart kommer att springa in i planket om inte hästen saktar av.
Ibland fungerar samarbetet mellan de tre men ibland går det rent åt fanders vilket alla vet som ridit.

Detet är drifts- och impulsstyrt, jaget är praktiskt lagt och överjaget är moralistiskt orubbligt. Överjagets funktion beskrivs av Freud som samhällets moraliska krav, faderns förtryck genom skuld och besvikelse. En psykopat kan ha ett starkt det och jag, men saknar överjagets kontrollmekanism.

Min tanke var nu att man kunde se och behandla Shaguls mästare som Shaguls överjag. Grejen med Shagul är ju att han inte är beroende av eller tar hänsyn till andra. Han är, och har heller inte rationell anledning att sluta vara, psykopat - ungefär som ett modernt storbolag alltså. För att befria sig från de sista resterna av moralisk hämning måste alltså Shagul komma hem och göra slut på överjaget - fadern - läraren - mästaren. Det blir helt enkelt ett psykologiskt nödvändigt karriärsteg. Fördelen med denna syn blir att man kan basera dialog och handling i texten på den inre psykologiska strid som alla känner igen. Det utesluter dessutom inte andra fyrverkerier runt om, jag söker som i det tidigare inlägget bara den rätta grundmodellen för striden.

Tagning 2

För att vrida Freuds modell ytterligare ett snäpp: Kunde man tillämpa den på ALLA trollkarlars brottning med magiska krafter oavsett inriktning?

Hästen/detet = de magiska krafterna
Ryttaren/jaget = magikern
Läraren/överjaget = från början alltid en faktisk lärare som lika alltid måste ersättas för att magikern ska fullbordas i sin roll.

Skillnaden mellan en präst och en trollkarl skulle då vara att prästens överjag utgörs av guddomens moraliska regler medan trollkarlen istället bekänner sig till någon icke-gudomlig, gärna egoistiskt inriktad, kodex. Överjaget måste dock finnas såvida trollkarlen inte ska bli en fullständig anomali (vilket i sig är ett intressant uppslag). Avsaknad av överjag = en varelse utan förhållningssätt till omvärlden. Om överjagets roll helt kan erövras av jaget närmar man sig istället Nietzsches övermänniska och det är dit Shagul strävar. Nietzsches "der Wille zur Macht" (viljan till makt) skulle då vara strävan att kontrollera sina egna preferenser via överjaget.

Shit! Vad tror ni om detta?

Kopplingen till Fight Club är förresten att filmens Tyler Durden (Brad Pitt) just ÄR den namnlöse huvudpersonens (Edward Norton) inbillade överjag (slarvigt skrivet av mig - Durden är förstås inte överjaget som påpekas. Det får stå kvar ändå eftersom det kommenterats) . Skillnaden blir att i boken existerar överjaget som en faktisk person. Dessutom är Shaguls kamp som sagt helt rationell med tanke på omständigheterna.

01.30. The Great Macarusm Red

lamentations on a bystro war

The less mozarellez said
of the great Macarusm Red
is probly best
They better served often dead
youthed yappleskinny head
bobbin on the harbor bed
bursting in on zest

Bowlatubes o cellentani
singing shrilling pasticchism
spillin tomantini honey
on the crest
In defense o honoured gueste
them that gnocchi notte beste
these bámbini de peste
will arise

Skies awieldin chiabatti
spurtin durumese chianti
on dulante spaghetti slopes
Bowels move
Cannelloni mortadella
bombasta en la carta
Floatin strands of hairy tagliolini
The slowest tide of bechamelly sauce
overglides a Shellyhoppy chause

On the vastness of a menue
find your antipesty venue
Lasagna burn, the golden crispy field
of fallen pork


Instruzioni:

• a land of early Italian stalinism, bouncing of enthusiastic marches
• a child's rhyme
• manga style drawings
• 1920 advertising
• The Ink Spots playing ”I don't want to set the world on fire”

###

Vad i hela friden är nu detta?

Båda de vänner jag förhandsvisat inlägget undrade om jag gick på starka droger efter operationen. En berättigad fråga men jag äter bara Paracetamol och Ibuprofen = Alvedon och Ipren.

Något lustigt hände nämligen inatt. Jag vaknade IGEN 01.30, denna gång med alstret ni sett ovan i stort sett klart i huvudet. Och jag lovar att jag ALDRIG tidigare föreställt mig ett krigskäckt stalinistiskt pastarike från 20-talet. Liksom den färdiga scen jag nämnde igår kom "dikten" som färdiga formuleringar snarare än som drömmens sedvanligt slarviga bilder. Man blir både rädd och upplyft av det undermedvetnas egenkraft.

Min teori är följande: Ni vet att man ofta drömmer mardrömmar när man ätit starkt kryddad mat sent på kvällen. Matsmältningens nattliga aktivitet är alltså nära sammankopplad med drömmarna. Jag tror helt enkelt att min oroliga buk efter operationen både får mig att sova lätt och drömma mycket. Jag hade ytterligare en mycket originell dröm om människor och märkliga varelser som satts i ett godiszoo, förmodligen av aliens, vilka säkert blev förtvivlade när gästerna omedelbart började bryta sönder den papier-maché-liknande inredningen, käka upp eller sätta på varandra. Den här mekanismen borde man helt enkelt försöka utnyttja kreativt!


Frågan är nu: Törs jag somna till kvällen? Jag känner mig som flickan i Terror på Elm Street, filmen där Johnny Depp blev köttfärs.

Fasten your seat belt Bette Davies! It's gonna be a bumpy night!

Tillbaka i svenska selen

Efter diverse hälsovådligheter är jag alltså tillbaka hemma i skrivlyan igen. Operation med 20 cm ärr på fredag - en öl hemma på tisdag - säg sedan inget ont om den moderna medicinen. Nu kan det bli en smula vanskligt att verkligen sitta långa pass framför datorn men jag får använda mig av kladdlappar och stärkande promenader under en återanpassningstid.

Lustig hur idéer kan tränga sig på. Under min sista natt på sjukhuset vaknade jag plötsligt vid halv två med en helt färdig idé om hur Gobrugda och Malek Mangus ska förhålla sig till varandra i denna andra del av berättelsen. Förhållandets möjligheter och komplikationer är något som jag vridit och vänt på men som jag för närvarande inte direkt hade i tankarna. Lösningen inte bara erbjöd sig som idé utan levererades nu som en färdig scen där deras mellanhavanden direkt kan avgöras. Jag tror dessutom inte bara att den kan bli bra utan spännande men väntar med att skriva den till rätt plats i följden.

Problemet för de inblandade är ju följande:
Faktum: Vår sekt och alla våra bröder har blivit mördade av vår grundare Shagul som alla trodde var död.
Fråga 1: Vad gör jag nu? Malek Mangus är ensam och på flykt undan trakorierna som tror att han ligger bakom svavelvintern på Marjura. Gobrugda har sin horndemon och en stulen hand från Shagul men är dödssjuk efter förgiftningen.
Fråga 2: Vad tänker Shagul göra nu? Han har försökt döda mig / mina bröder en gång och brukar vara grundlig.
Fråga 3: Vad hade den andre överlevande med saken att göra när vi nu blir medvetna om varandra? Är han i maskopi med Shagul eller att lita på?
Delikat som ni förstår men nu alltså med en lösning!


På sjukhuset har man mycket tid och jag hann nästan se hela första säsongen av HBO-serien "Deadwood" om ett nybyggarsamhälle i vilda västern. Jag slogs återigen av samma tanke: "Varför kan vi inte göra sådan här dramatik i Sverige?" I serien talas ett ålderdomligt språk (svordomar undantagna) med ganska krystade men välformulerade repliker - borde passa svenskan. Iscensättandet är närmast finskt plågsamt med en nordisk naturalism där man kryper såväl innanför kläderna som upp i kroppsöppningar på människorna - smäckrätt för nordiska tolkare. Mustigheten står inte Paasalinna efter och smärtan hos många figurer upplevs som Bergmanskt eller Norenskt plågsam. Likt förbannat görs denna seria av KOMMERSIELLA AMERIKANER och inte av oss! Serien kunde ju för helvete ha handlat om Västernorrland lika väl som om Dakota Territory.

Vad är det med oss?

Jag jämför med de upphaussade filmerna på Stieg Larssons böcker. Missförstå mig inte - jag tycker att dessa filmer är riktigt bra men de kommer inte i närheten av Deadwood, särskilt inte när det gäller skådespeleri, foto och replikskifte. Noomi Klein - nej, Rapace menar jag förstås - må vara porträttlik Lisbet Salander men många repliker levereras enligt min mening med samma inlevelse som korv på en sibyllamack.
It simply won't do!

Nyss var jag nära att dö, men innan jag verkligen gör det skulle jag förbanne mig gärna vilja delta i ett projekt för skärmen där man satsar på hantverket.

Mer spänning än jag behövde

Idag för två veckor sedan fick jag beskedet att jag har en tumör i buken. Ett antal undersökningar och sömnlösa nätter senare förefaller det hela vara lokalt begränsat och kirurgiskt demonterbart. Jag har därför gott hopp om att bli helt återställd inom kort sedan man plockat bort den bit rörledning som rostat. Redan nu på fredag åker jag in för operation men om allt går som tänkt ska jag kunna åka hem igen redan i början på nästa vecka. Jag kan av förklarliga skäl vara svår att nå tills dess även om hemmahuset är befolkat.

Som ni förstår har jag haft lite svårt att fokusera i väntan på detaljerade besked men ambitionen med skrivandet har på inget sätt minskat och jag tar datorn med mig på sjukhuset. Ni behöver inte beklaga eller tycka synd om mig men får gärna önska lycka till! På det hela taget är jag vid gott mod eftersom det kunde ha varit så mycket värre.

En lustig detalj är att såväl min läkare som maken till chefssköterskan jag träffat är gamla rollspelare så en del tid gick åt till diskussioner om mer väsentliga saker än sjukdomar.

Heja Kalle-Nisse! Slå'an på käften Ludwig!

Jag kämpar med en klurig scen i min bok och skulle behöva lite idéer om ni har några.

Situationen är följande:
Tid: Mer än hundra år före Svavelvinter.
Plats: Palatset Kraglinda nedom bergen utanför Fontra Cilor på Palamux.
Scen: Allas vår Shagul kommer hem efter en flerårig resa över tre kontinenter där slutmålet var profeten Golabags grav i Traxilmes violetta öknar på Soluna. Han skickades ut av sin "mästare" vars identitet jag för närvarande inte kan orda om, men har under resans gång fått uppfattningen att meningen med resan snarast var att röja honom ur vägen. Shaguls bror Shurgan, också lärjunge hos samma mästare, har på något mystiskt sätt försvunnit under Shaguls bortavaro vilket stärker trollkarlens misstro. Under resans gång har Shagul stärkts genom insikter och kunskaper från Traxilme och bland annat fått tag i den bok han använder för att fånga sitt namn i Svavelvinter.

Nu är han tillbaka för att göra upp med mästaren och de två står inför en allvarlig konfrontation med karaktären av en duell. Om jag skrev på en bok om Harry Potter så skulle kanske Shagul ha skickat en röd blixt ur sin stav med orden: "Lägg-dig-och-döus!" varpå mästaren hade kontrat med ett grönt fyrverkeri till ropet: "Inte-allsios!" Nu är detta emellertid inte Harry Potter utan jag vill göra något annat.

Förutsättningarna är följande: Trakoriens värld baseras som ni vet på "Det Höga Språket", dvs världen finns som begrepp och från dessa begrepp speglas själva tillvaron i analogi med Platons idélära. Shaguls mästare är trollkarl men i grunden språkfilosof (baserad på Ludwig Wittgenstein till karaktär och utseende). Eftersom världen är språk så har språkfilosofer stor reell makt genom att de kan manipulera begrepp och människors uppfattning av världen. Jag vill att striden mellan mästare och lärjunge ska spegla detta, dvs att de två dänger argument, tolkningsföreträden, motsägelser och anspelningar på varandra snarare än blixtar för att få den andra att tappa sin övertygelse och mentalt/konceptuellt ge upp striden.

Nu ska ju detta dramatiseras rent litterärt och den saken tar jag på mig men jag behöver användbara idéer och faktiska argument från strider som utkämpats i vår värld. Min tanke är att i scenen få en brytning mellan ett sofistikerat verbalt fäktande som kontrast till den fysiska realiteten under ett krogslagsmål. Striden börjar högt och förfaller senare till rena invektiv. Shagul är inte lika språkligt kunnig som sin mästare men har andra talanger och är mer av en magisk slugger. Han har dessutom fördelen av att redan från början vara inställd på kamp intill döden medan mästarens inledande attityd mest är: "Jaha, kommer du tillbaka ... Har du ätit frukost?"

Några idéer som jag lekt med:
* Ett tio minuters faktiskt gräl i Cambridge 1946 mellan Ludwig Wittgenstein och Karl Popper (därav delvis detta inläggs titel). Den underhållande boken "Wittgensteins Poker" handlar helt om detta gräl. Jag har läst den och kommer att använda nyckelscenen. Grejen är att mästaren ÄR Wittgenstein. Denne bytte under sin karriär helt filosofisk ståndpunkt varför man talar om WI respektive WII. Mästaren har inför Shaguls återkomst just kommit tills WII's slutsats att språkets formalia inte är grejen utan snarare hur det används av människor - dvs det Höga Språket får sin makt först i användningen. Han är distraherad av entusiasm inför sina nya idéer vid mötet.
* Moderna "härskartekniker" som går ut på att trycka till andras självförtroende och självuppfattning så att de självmant accepterar ett underläge. Detta borde vara användbart eftersom målet med trollkarlarnas strid är att få den andre att anse sig som förlorare. Jag bläddrar fn i en bok i ämnet.
* Nabokovs "Lolita". I slutet av romanen söker huvudpersonen och berättaren Humbert Humbert upp sin rival för att ta denne av daga. Detta är en mycket stark scen som spelar ut rivalens sofistikerade försök att prata bort angriparen som kontrast till scenens fysiska våld. Jag söker helt enkelt något liknande.
* Nietzsches stridbarhet. Shagul representerar N i förhållande till mästaren som den sofistikerade W och jag kommer att plocka några citat. (I boken representerar över huvud taget olika skolor och trollkarlar filosofier från vår värld. Ett tema helt enkelt.)
* Spelet Smickelbräde. Vad vi vet så skapades detta populära trakoriska spel för 800 år sedan av dolken Demens från Svavelvinter. En poäng i spelet är att tillkämpa sig rätten att bestämma reglerna - detta liknar mycket den aktuella striden där man kämpar om tolkningsföreträde.
* Liknande magiska maktkamper med begrepp har skildrats på annat håll, exempelvis i Disneyfilmen "Svärdet i stenen" och i Gaimans "Sandman". Jag ska kika på dessa igen.
* Andra filosofiska idéer som jag (även tidigare) snuddat vid och som kanske kan användas är: universaliestriden, Russells tekanna, Ockhams rakkniv, Schrödingers katt, existentiell ångest (dit man söker trycka motståndaren då). Eftersom jag arbetar mycket med tematik så ser jag det bara som en fördel att återanvända metaforer och idéer på ett något förändrat sätt.


Som synes ingen lätt knivighet. Vore det enkelt så skulle jag ju inte behöva fråga er. Kom gärna med vilda synpunkter och idéer eller användbara exempel från historiska akademiska gräl som har med tolkningsföreträde att göra. Själv älskar jag sådana här utmaningar.

Utanförskap i konfluxsviten

Freke Räihä har skrivit en akademisk uppsats vid Linköpings universitet betitlad: Skurkens utanförskap i Erik Granströms Konfluxsvit. Uppsatsen, som jag funnit mycket tänkvärd och underhållande, handlar framförallt om Shagul och Melealina - två av de viktigaste personerna i den ursprungliga spelsviten - och i synnerhet om likheter och skillnader mellan de två.

Räihä kontaktade mig redan före sommaren för en intervju i samband med uppsatsskrivandet men fick rådet av sin handledare att inte blanda in mig som författare. Jag tror att det var helt rätt eftersom han därmed kunde göra en oberoende analys.

Utöver att ge en bra beskrivning av personerna ur ett litteraturhistoriskt perspektiv så gör Räihä reflektionen att Shagul och Melealina båda karaktäriseras av sitt utanförskap. De visar många likheter men har valt en ond respektiv god väg. Utanförskapet gör dem båda mer eller mindre oberörbara, de har följeslagare som signalerar val av sida etc.

Det intressanta med Räihäs slutsats är att jag själv kommit att betrakta hela romanbygget som en studie i utanförskap eftersom samtliga huvudpersoner är särlingar som mer eller mindre självförvållat hamnat utanför alla gemenskaper. Det gäller förstås Shagul själv som emellertid har en annan dimension i böckerna eftersom han där ser sig mer som rebell mot gudarnas färdigskrivna öde än som blivande världshärskare. Därav kapitelnamnet "Mannen utan öde" i Svavelvinter vilket förstås anspelar på Imre Kertes bok där huvudpersonen just vägrar se sig som ett offer för förintelsen eftersom det skulle ta ifrån honom hans individualitet. Arn Dunkelbrink är udda eftersom han fått höra det höga språket av draken Blatifagus och därmed fått en osund insyn i skapelsens bakomliggande strukturer - lite som Adam och Eva med äpplet alltså. Vindhäxan Silvia Miranda har själv ställt sig utanför alla sammanhang genom att försöka fly vad hon uppfattade som tillvarons fängelse men som kanske visat sig vara gudarnas skyddande kokong mot kaos. Även Praanz da Kaelve är en enstöring i sin gammeldags lojalitet mot huvudstaden helt bortsett från att han tycks ha problem med känslomässiga relationer i största allmänhet. Alltsammans bottnar förmodligen i min egen känsla av utanförskap - inget påtvingat eller ens särskilt sorgligt utan konsekvensen av ett ohejdbart existentiellt grubblande. Många delar säkert känslan som knappast minskas av samtidens tvärsäkra påståenden om tillvarons beskaffenhet.

Freke har också lärt mig uttrycket Ergodisk litteratur. Se engelska Wikipedi om Ergodic Literature. (Svenska Wikipedia föreslår att jag istället ska läsa om "erotisk litteratur" - den svenska synden förnekar sig inte!). Ordet Ergodisk kommer av grekiska "Ergon" - "arbete" och "Hodos" - "stig", dvs litteratur som kräver arbete av läsaren utöver att vända sida och fundera över intrigen. Urspungligen myntades uttrycket om Hypertext, dvs hoppandet via länkar där slutresultatet blir beroende av läsarens val - någon minns kanske soloäventyren "Ensamma vargen" och liknande. Strikt talat är väl mina romaner om konfluxen inte ergodisk litteratur, men genom kopplingen till ursprungsspelen, påbyggnader via olika nätforum och varierande gestaltning av intrigen i spelade kampanjer så skulle jag vilja påstå att det samlade trakoriska ödet är just ergodiskt. Tankegången ger också en intressant postmodern koppling där läsarna / spelarna är medskapare genom dekonstruktion och nytolkning.

Kanske undslipper Shagul till sist sin stora skräck, den att bara vara en fiktiv person i en redan färdigskriven berättelse.

DiFolter och animister

DiFolterna är som bekant det apotekargille som i mycket styr Ilibaurien även om de inte har någon formell makt. De har en väsentlig roll i romanen med en helt egen agenda. Övergripande är deras önskan att rena Ilibaurien från opiandermissbruket. Denna uppgift ser de som bot för en arvssynd efter grundaren Astrumal diFolt, mannen som förstörde landet.

diFolterna kallas ofta "alkemister" men det är en beteckning de själva ALDRIG använder. Istället kallar de sig "spagyriker" (myntat IRL av Paracelsus). Alkemi innebär att transformera, något som diFolterna på en filosofisk nivå inte tror är möjligt. Spagyriker är istället en som sliter isär och sammanfogar. DiFolterna är besatta av renhet och hävdar att renhet bara kan uppnås genom lidande. De hävdar till och med att renhet uppnådd utan lidande är falsk. Renhet ska i deras bemärkelse inte ses som ökad godhet utan just som frihet från det ovidkommande, ett sökande efter varje företeelses ogrumlade inneboende essenser - det kan gälla medicinska extrakt, karaktärsegenskaper, poesi, skönhet eller ondska. Från de rena essenserna sätter de sedan samman komplexa och i många fall aldrig tidigare skådade kombinationer, elixir, företeelser och till och med varelser. De hålles därför allmänt för trollkarlar. De är skickliga läkare och kemister och hade ett yrkesmässigt samarbete med shaguliterna på Marjura innan denna sekt bannlystes och försvann.

Berömda är diFolternas tragedier, skådespel med vilka de söker rena folket till enande tankar och värderingar.

diFolterna tror att allt fysiskt är uppbyggt av essenserna från triaden svavel, kvicksilver och salt, något som gör dem naturligt intresserade av Marjura där dessa ämnen dominerar och uppträder i nästan ren form. Crurernas uppvaknande tolkas av dem som del av öns iscensatta lidande, vilket kommer att frambringa en överessens som ska rena hela Nordhavet i samband med den femte konfluxen. Svavel står för det flyktigas, brinnandet och gasformens principer, kvicksilver för vätskans, flytandets och sammanhållandets principer, salt för det fasta och oföränderliga. Med detta tretal är diFolterna fiender till de Mereldiska animisternas fyrtaliga världssyn enligt nedan.

Förutom med shaguliterna har diFolterna traditionellt nära samband med illusionisterna i HOXOH eftersom de delar ett ursprung. Storsyntalden Oklam Hussler på HOXOH leder phenomernas skola, en slags bildspagyriker som dekonstruerar det vi varseblir genom eidetisk reduktion för att sedan plocka ihop bitarna till önskade illusioner. Mer om illusionisterna senare.

Animisterna på Mereld står främst i skapargudarnas tjänst medan diFolterna visserligen accepterar gudar men inte underställer sig dem utan tror på människans eget ansvar och sökande. Animisterna ärar alltså Shamash som ursprungsordens herre, Enki som livets, vattnets och vishetens skapare och Tigwalwan som det livgivande ljusets herre. De respekterar även hela det panteon som dessa gudar representerar. Därtill håller de alla representationer av jordemodern för heliga, i vilken form dessa än må uppträda, främst hos naturfolk. Jordemodern ses dock inte som en varelse utan som hela skapelsens samlade liv och livsbetingelser.

Animisterna tror att allt har fyra aspekter och varje aspekt fyra underaspekter etc. - tankegångar som gör dem benägna att tänka världen som uppbyggd i fraktaler. Ser man inte fyra aspekter så har man ännu inte nått full insikt. diFolterna ses i detta som extremt förstockade.

Här en text sedan tidigare om animisternas heliga fyrtal (som motsats mot diFolternas tretal):

Humoralteorin omskriven som fyra blod är väl ganska bekant. Merelderna tänker sig de fyra bloden framställda som hörnen i en tetraeder med den typiska människan belägen i mitten och exempelvis vargmän placerade nära "skogsblodets/vattenblodets" hörn. Denna det biologiskt levandes tetraeder är bara spetsen på en större pyramid där exempelvis levande stenvarelser som berget Ranz, Store Stenfar och Jagernathan finns mot "stenblodets" extremer, medan levande moln och efriter är extremer av "luftorienterat" blod. Därtill speglas tetraedern i varje spets gentemot andra existenser och världar, så att dödsriket (kanske ett av flera dödsriken) är en speglad tetraeder där "själarna" passerar från de levandes tetraeder in till de dödas.

Nu säger jag alltså inte att det "ÄR" på detta sätt ens i Trakorien, utan föreställningen om tillvaron som speglade tetraedrar där varje varelse har en distinkt position härstammar från animisterna på Mereld, vilka använder kristalltetraedrar som heliga symboler. Jag modellerar löst merelderna på Mayakulturen, och den smala passagen mellan tetraedrarna passar bra med mayaföreställningen om underjordiska sjöar - "cenotes" - som portar till dödsriket. "Cenotes" passar i sin tur med min föreställning om det heliga "Abzu", den mesopotamiska guden Enkis underjordiska sötvattenhav. För övrigt är ju hela konfluxidén tänkt som ett historiens timglasöga, där timglaset kan liknas vid två tetraedrar ställda spets mot spets, där tiden rinner från det förflutna in i framtiden. Man kan vidare tänka sig att vissa varelser själva speglas med sin tetraeder så att de befinner sig i flera världar samtidigt, dvs man får olika "manifestationer" av exempelvis demonen Ebharing eller Store Stenfar enligt spelen. Möjligheterna är obegränsade.

Fontra Cilor

Jag har just avslutat ett romankapitel som utspelar sig helt i staden Fontra Cilor på Palamux. Därmed har jag fått fundera mer över hur staden ser ut. Jag gillar Fontra Cilor liksom jag gillar Tricilve, förmodligen för att städerna blivit mer levande genom många detaljer och dessutom är helt olika.

Tricilve är som antikens Rom med drag av Italienska renässansstäder som Venedig, Florens och Ferrara.

Fontra Cilor är som ett förfallet Babylon.

I Tricilve är folk liksom romarna mycket drivande, entusiastiska och hänsynslösa men med någon slags grundlojalitet som i alla fall omfattas av Praanz da Kaelve. De vet att alla grannar hatar staden och får därigenom en sammanhållning som inte hindrar dem från att lura varandra. Geografiskt ligger staden på lera invid havet, utan berg i närheten, men med god livsmedelsförsörjning från de bördiga slätterna.

Fontra Cilor var huvudstad i det Klavykiska rike som föregick "Trakorien" - oftast synonymt med riket på Paratorna. Innevånarna är melankoliskt lagda, av åldriga men fattiga familjer som vårdar minnet av sin storhet. Övriga stadsmedborgare kan liknas vid grändråttor som försöker hanka sig fram bland ruinerna i de näringar som står till buds. Mer än hälften av stadens byggnader är förfallna och obebodda så att vem helst i princip kan slå sig ner där det är ledigt. Detta är förstås ett eldorado för obskyra sekter. Någon central administration finns inte även om adeln har ett råd där man mest ägnar sig åt gräl och förtal. Det händer att munkarna från Nastrôl i norr blir så upprörda över tillståndet i staden att de utrustar ett slags mikrokorståg för att röja upp det värsta. Sådana initiativ slutar nästan alltid med deprimerade återtåg där inte mycket har ändrats.

Fontra Cilor ligger några mil från havet vid den stora floden Kafassa (omdöpt från spelen av skäl som jag någon gång ska berätta) och präglas av ett onaturligt varm klimat. Värmen kommer som bekant från Fokalerslätten där solljus speglas ner i en krater av en jättelik glaserad bergvägg. En gång i tiden var hela Moskorien blomstrande men genom oförsiktig konstbevattning har slätten försaltats så att den nu är mycket karg.

Jag funderade så sent som idag över varför inte värmen på Fokalerslätten stiger rakt upp och snarare suger in sval havsluft från öster än blåser ut längs marken i motsatt riktning över Fontra Cilor. Ett möjligt svar ges i det nyskrivna avsnittet nedan. Hur som helst sköljer varm luft ut över Moskorien och stiger brant först när den når havet. Resultatet blir närmast permanent kustnära åska med piskregn vilket ofta tränger tillbaka in över Fontra Cilor. Jag tycker att vädret passar väl in med stadens tropiska karaktär (tropik som bekant av tropos - vända med betydelsen "det varma och obehagliga område där resenären bör vända om). En enligt min mening mycket bra idé som jag fick är att Fontra Cilor kläs av växer från vår världs Karbontid, dvs jättelika lummer och fräkenväxter som växer samsidigt kottepalmer och modernare träd som eukalyptus. Det förstärker intrycket av ålder och osunt tät grönska. Sådan växtlighet finns annars främst nere i Melukhas omgivningar.

Stadsplaneringen fortsätter. Jag skriver härnäst ytterligare två kapitel i Fontra Cilor. Bland annat beskrivs återinvigningen av det förfallna palats där Shagul tillbringade sin ungdom. "Sweet home Moskoria!"

---

Utdrag ur nyskrivet kapitel (redigering och ändringar återstår)


I Fontra Cilors hamn riste lummerträd och jättefräken av ett oväntat vinddrag som från en osynlig titan. En kottepalm utanför Viscerons paviljong exploderade i svärta när flockar av kackerlackor drevs ur sin nattvila. Trollsländan som var deras rovgranne sög emellertid redan safterna ur en rosenduva och fällde bara vingarna tätare längs kroppen. Natten var som alltid varmare och fuktigare än på alla andra platser i Trakorien eftersom hettan från Fokale i Palamoxi inre söker sitt utlopp över Moskoriens slätter för att stiga mot höjden först ute till havs.

Enligt myterna slungade gudarna i urtiden en himlasten mot landet Woddam och så att den runda Fokalerslätten formades, omgiven av lodräta bergväggar i alla väderstreck utom öster. Den oändligt höga Kargomväggen i norr förglasades av hettan så att den allt sedan Woddams domedag speglar solljuset ner över slätten och föder landets tropiska klimat.

Lärda män och kvinnor har i alla tider grubblat över varför värmen inte stiger över bergen utan väljer att krypa österut längs marken. Dessa lärda grundade omsider en skola vid stadens akademi och kallade sig meteorologer efter mytens himlasten. Ingen av dem lyckades emellertid förklara fenomenet bättre än prästerna vid stormherren Marduks tempel ute i floddeltat. Gudamännen hävdar att hetvindarna i Fokale ter sig så främmande att landets egna moln och vindar vägrar beblanda sig med dem. Istället jagas de till havs där luftvarelsernas territorier är mer flytande. Över floden Kafassas delta mot havet jäser ständig åska där de kuvade och rasande hetvindarna äntligen släpps fria för att strida om virvelplats med oceanens högluft. Bland denna eviga åska sägs guden Marduk ha sin världsliga hemvist i Ravhall, molnfästet som sägs vandra över världen på sina ben av ljusviggar.


Bonusfråga: Varför Ravhall?

Magikerna och månen

Varning: det här blir ett inlägg mest för de som redan är insnöade i Trakorien.

Ni minns kanske tvillingmagikerna Kamalkus och Fundibéra på Gatves klippa? De beskrevs i spelmodulen Oraklets fyra ögon och kommer att spela en viss roll i uppföljaren till romanen Svavelvinter. Kamalkus är traumatiserad efter en ofrivillig exil i Gombitakles slemdjungler under flera decennier. Han har blivit en ensling som aldrig lämnar den ö syskonen äger. Fundibéra är istället mycket social och främst en livsnjutare. Hon ordnar dels baler på Gatves klippa och rör sig också mycket i omvärlden. Eftersom hon kan skifta form så är det ingen som egentligen vet hur hos ser ut. I och med romanskrivandet uppstod frågan om fördjupning av dessa personer och deras koppling till berättelsen.

Min inriktning har redan från början varit att det inte finns EN slags trolldom i Trakorien utan att alla former av paranormalt kraftutövande benämns magi och ofta har olika grund. Bortsett från vardagsmagi, såsom försäljning av hemmasnickrade talismaner, så tänker jag mig en handfull mer eller mindre mäktiga trollkarlar som alla har olika inriktning och som jag vill variera. I dagsläget finns följande magiker av betydelse för intrigen:

Shagul - med förmågan att tala med avlidna i dödsriket vilket gör honom mycket välinformerad. Han kan också behärska andras medvetanden och kroppar, bemästrar en del språkmagi (däribland användningen av den gudomliga boken), kan styra sin egen kropp exempelvis till kloning m.m.

Shaguls mästare - som jag av spoilerskäl inte pratar så mycket om men som är av annat ursprung än övriga. Han är främst språkinriktad. Eftersom den trakoriska världen är uppbyggd av det höga språket så får sådan magi direkt inflytande på tillvaron.

Shaguliterna, däribland Gobrugda och Grafficanus, som ägnade sig åt demoner och kroppskontroll men som ju är i det närmaste utplånade.

Silvia Miranda hade sökt skydd hos stormguden Marduk. Hennes makt låg främst i förmågan att ta hjälp av luftens varelser såsom vindar och moln. Vindhäxans öde är ännu obekant.

Animisterna på Mereld, däribland Sambarsynd Coria, vilka är att betrakta som munkar i skapargudarnas tjänst. De kan formförändra sig och avläsa vad som händer i omvärlden via heliga kristaller.

Illusionisterna i HOXOH som mest ser sig som artister intresserade av att fullända sin konst.

DiFolterna ser sig inte som magiker utan som alkemister vilka söker rena världens komponenter och sätta samman dem till något bättre.

Tvillingmagikerna
Vad göra med dessa syskon alltså?

Mina behov för intrigen var att göra Kamalkus till en mer traditionell elementarmagiker med koppling till det kalla blå ljuset hos elektricitet och natten. Fundibéra ville jag göra till en modern häxa, dvs inte den grodkokande, vårtiga modellen utan mer som kung Arthurs syster Morgaine, livsbejakande och inspirerad av den moderna religionen Wicca. Eftersom de två är syskon borde de vidare ha en koppling. Den minsta gemensamma nämnare jag hittade hos tvillingarna är månen. I Wicca dyrkar man den tredubbla gudinnan jungfrun-kvinnan-gumman som motsvarar månens faser: ny-full-nedan samt den behornade guden - hanvarelsen som befruktar gudinnan och dör på hösten för att återuppstå på våren. Den cykliskt levande/döde fruktbarhetsguden är en gammal arketyp som ses i många religioner, inte minst anas den i kristendomens bild av Jesus, och den passar väl med handlingen.

Trakorisk måndyrkan bygger på att honvarelser står för världens kontinuitet medan männen mest är ett nödvändigt ont och marionetter att utnyttja. Fundibéra är gudmor åt många mäktiga döttrar i Trakorien, besöker dem oannonserad och sägs med trolldom hjälpa dem att njuta av livet och att lösa problem, särskilt sådana där kärlek, mödraskap, misshandel och män är inblandade. Hon är dock knappast någon ljuv fé från sagorna om askungen eller Oz utan snarare en fruktad kvinnokraft att jämföras med Trinity, Margareth Thatcher och Lisbeth Salander. Det ryktas att Fundibéra har vigts som Lemniskata under mångudinnan Luvena bland de sågtandade kannibalkvinnorna på Bektare berg, extiterna som varje vår rituellt sliter män i stycken under vilda orgier. Ingen vet om detta är sant.
Enligt Kamalkus så är den kalla blå elektriciteten inget annat än kondenserat månljus. Det samlas av molnen och vattnet om nätterna varifrån den kunnige kan locka fram det i sin tjänst.

Även Didra Damagi har en koppling till måndyrkan liksom de flesta kargomitiska kvinnor.

Skapelsen - Metafysik 2

Jag skrev redan 1989 artikeln "Den lille Metafysikern - en handbok för amatörgudar" i tidningen Sinkadus nr 17. Lustigt nog har det mesta från den artikeln levt kvar i min föreställning om Trakoriens övervärld. Visst är texten lite yvigt skriven men på det hela taget blev artikeln ganska innehållsrik och därmed ett av mina mer lyckade alster. Språket som grund för världen har har jag avhandlat tidigare och mer kommer om den saken. Det höga och det låga språket fanns faktiskt inte med i ursprungsartikeln men jag tänkte ta upp några andra metafysiska aspekter på min fantasivärld och uppdatera sådan som jag utvecklat eller ändrat från artikeln. Mycket kommer som ni vet från Mesopotamiska källor.

Om någon är intresserad så har jag hela originalartikeln som textfil och kan lägga ut den här som ett eget inlägg. Det blir i så fall ganska långt. Alltså:

Skapelsen
Utgångspunkten är Tiamat - en stor tidlös tomhet i vilken många medvetanden flyter runt utan något att göra, vi kan kalla dem urgudar. Passiviteten är okomplicerad och vacker för somliga medan andra blir uttråkade. De uttråkade slår sig samman för att bygga en skapelse - universum - som i och för sig inte har någon mening men som åtminstone kan ge förströelse ett bra tag. Man spänner upp den linjära tidens båge, skapar materia, tänder solar och befolkar ett antal världar allt efter preferens. De gudar som föredrog det kaotiska lugnet, kaosgudar, irriteras och försöker sabotera skapelsen i stort och smått men skapelsen står kvar eftersom de enade skapargudarna är fler och samarbetar. Däremot är de långt ifrån överens sinsemellan och därför fylls även skapelsen internt av motsättningar. Ingen har egentligen något emot detta eftersom motsättningarna gör världen mer intressant. Teohedoner kallas de världsliga sekter som anser att människans högsta plikt är att roa gudarna. Särskilt ängsliga teohedoner tror till och med att världen aktivt kommer att utplånas om den blir gudarna för tråkig.

Trakoriens världsklot
Världen där Trakorien ligger är rund även om en del inte tror på det och de allra flesta struntar i vilket. Enligt myterna levde en samling eldvarelser, furianerna, glada dagar ute i rymden. Deras larm störde grannarna som började kasta meteorer för att få tyst. Furianerna drog då lott och utsåg en av hundra att stenvandlas till en s.k tekton. Tektonerna inneslöt furianersläktet med sina sköldar så att ett pansarklot bildades. På denna boll samlades med tiden vatten och skrufs till hav och skogar och det är på den som människor och andra varelser lever. Ibland flyttar sig tektonerna, också kallade jorddragare, så att överlandets positioner rubbas. Då uppstår vulkaner och jordbävningar i skarvarna mellan tektonernas sköldar. Nya Sfärens ordensmedlemmar på Paratorna kallas sköldbärare för att symbolisera hur de likt tektoner skyddar den ömtåliga kommersen med sina sköldar.

Skapargudarnas hierarki
Urgudarna orkade inte besvära sig med det praktiska bygget av universum utan skapade för själva konstruktionen undergudar som i sin tur skapade tjänare osv. i en lång hierarki. Urgudarnas planer nedtecknades ganska summariskt och ritningarna har sedan skickats neråt i makthierarkien med tillägg, ändringar och ibland felaktiga tolkningar. Därför är själva världen bara en ofullständig och sämre kopia av gudarnas höga planer (jämför "viskleken"). Förhållandet är dock fortfarande sådant att om en ändring görs i ritningen så ändras därmed också verkligheten. Nominatorn i Bythos är en skapargud av lägsta rang. Oförmögen att skapa egna tjänare tog han i ett svagt ögonblick hjälp av människor som genast stal hans verktyg. Därmed uppstod en hel del av de problem som ger intrigen runt den femte konfluxen. Eftersom Nominatorn som gud anser sig vara ofelbar så kan han inte reda ut stölden själv eller ens erkänna att något är fel.

De gamla världarna
Myten säger att gudarna först skapade en värld med få men mäktiga innevånare, däribland Woddamiterna. Dessa gjorde snabbt uppror i lag med några lägre kaosgudar varpå skapargudarna valde att utplåna allt liv i världen och börja om. De enda varelser som sägs ha överlevt nystarten är drakarna därför att gudarna tyckte att de var för klena för att slösas kraft på och dessutom kunde ges vissa uppgifter. Därför är drakarna de enda varelser som förstår Det Höga Språket - det språk med vilket gudarnas världsritningar formulerats.

Konfluxerna
Världen fungerar alltså hjälpligt enligt gudarnas förvanskade ritningar men ofta tvingas lägre tjänare att lappa, laga och skyla över skavanker. Till slut blir lapptäcket så omöjligt att underhålla så att man tvingas till en större revision. Då inträffar en konflux som så att säga nollställer alla parametrar igen (jämför när version 3.23 patch M13 av en datorapplikation ersätts med version 4.0). Konfluxer inträffar vid ett speciellt tillfälle på en speciell plats och det som råkar påverka konfluxen kommer att sätta sin prägel på den kommande tiden. I sviten står vi alltså inför den femte konfluxen.

Från Arenan

Imorgon ska jag träffa en samling kufar (bland vilka jag inräknar mig själv) under Upsalafandoms 148:e pubmöte. Sådana möten går av stapeln den första tisdagen i varje månad på Williams pub i Uppsala och är alltid mycket intressanta eftersom man aldrig vet vem man kommer att träffa eller vad man kommer att prata om. Det gemensamma för deltagarna är att de är entusiaster när det gäller fantastik. Den enda regel jag har lyckats urskilja är att man stjäl stolen för någon som lämnar den för att uppnå viss cirkulation i umgänget.

Jag har ett särskilt gott öga till entusiaster, särskilt de som brinner för sina intressen på långt avstånd från medialjus, mässor, estrader och stora arvoden. Mina hjältar publicerar essäer i obskyra tidsskrifter, leder ungdomskörer, driver specialbutiker, spelar engelsk horn i orkester, dansar bakom stjärnorna, översätter poesi, ägnar sig åt barnteater eller performance art i Borås. Kanske samlar de rekvisita från pilsnerfilmer eller autografer av vänsterhänta skulptörer på fritiden.

När jag tar del av på kulturprogrammen i riksmedia möter jag sällan dessa mina närmaste utan matas istället med det förväntade och uppburna, såsom det framförs av de etablerade. Oftast blir det bestående värdet begränsat och det av flera skäl:

(1) Fokus hos de etablerade har vanligtvis sedan länge flyttats från idé och verk till personkult, status och pengar,
(2) Konstens roll är att ge nya oväntade perspektiv snarare än att befästa det kända och sanktionerade. Förlag satsar av företagsekonomiska skäl mer på sådant de tror kommer att sälja, dvs sällan på det oprövade och nyskapande. Mer av samma för dock sällan tanken framåt.
(3) De etablerade tenderar att ängslas över förlusten av sin gynnade ställning och föredrar status quo framför nytänkande och förändring.
(4) Min tro på Bourdieu låter mig alltför tydligt tolka den tidsbundna symbiosen mellan Fält och Habitus för att kunna respektera förment objektiva bedömningar av konstnärlig kvalitet.
(5) *Infoga valfri käpphäst*

Till SVT:s försvar ska jag medge ett undantag. Kanske någon minns serien "Hjärtats hjältar" som porträtterade just några av dessa hopplösa kufar på ett inträngande och respektfullt sätt.

Ibland lyckas faktiskt entusiasterna vilket alltid värmer mitt hjärta. Varken Baudelaire, Kafka eller Schubert levde lätta liv men nådde åtminstone posthum berömmelse. Nobelpristagaren i medicin 1983, Barbara McClintock, tillfrågades om hur hon orkat kämpa med sina försök om mobila gener under årtionden medan alla kollegor skrattade åt henne och svarade lakoniskt: "Jag visste ju att jag hade rätt." Den polske klassiske kompositören Górecki var i stort sett okänd tills hans tredje symfoni om förintelsen plötligt toppade listorna i England och det utan marknadsföring eller någon annan för mig begriplig förklaring. I jämförelse med framgångar framkrystade via de bombmattor av reklam som läggs av företag som Disney, Sony eller stora svenska bokförlag, ter sig sådana prestationer som skönhetsupplevelser i sig och betydligt mer angelägna.

Den verklighet aktiva inom författande, teater, forskning, dans och annan kreativ verksamhet lever i innebär ju för det stora flertalet en ständig kamp och ett olönsamt slit med något man brinner för. Ni som kämpar har alla min respekt oavsett om ni lyckas eller ej.

För de dagar när tungsinnet lägger sig över slitet och när tvivlandet på den egna förmågan gnager själen vill jag lämna några ord som alltid fått mig på gott kamphumör:

The Man in the Arena
Teodore Roosevelt, 1910

"It is not the critic who counts; not the man who points out how the strong man stumbles, or where the doer of deeds could have done them better. The credit belongs to the man who is actually in the arena, whose face is marred by dust and sweat and blood; who strives valiantly; who errs, who comes short again and again, because there is no effort without error and shortcoming; but who does actually strive to do the deeds; who knows great enthusiasms, the great devotions; who spends himself in a worthy cause; who at the best knows in the end the triumph of high achievement, and who at the worst, if he fails, at least fails while daring greatly, so that his place shall never be with those cold and timid souls who neither know victory nor defeat."

Trakorisk teknologi

Min erfarenhet är att älskare av fantasy ofta är konservativa när det gäller teknologi även om gränserna luckrats upp på senare år. Förmodligen bottnar normerna i någon form av riddarromantik, kanske stadfäst genom Tolkiens beskrivningar. Faktum är att jag första gången själv beskrev Trakorien som feodalt - det var i inledningen till speläventyret Svavelvinter från 1987. När beskrivningen av Trakorien sedan blommade ut i ett eget häfte så fanns dock inte mycket kvar av det feodala eftersom mina egna intressen lutar mer åt renässans - upplysningstid.

Jag har försökt att anpassa teknologin jämfört med vår egen värld efter trakoriska förutsättningar men är som ni vet inte renlärig på något sätt. Vore jag det så skulle jag förmodligen försöka skriva autentiska historiska romaner istället.

Religion och tolerans
Min första aspekt är att Trakorien är polyteistiskt och därför tvingas tolerera många olika angreppsvinklar vad gäller världssyn och teori. I vår egen historia lade ju kristna dogmer ganska länge en kvävande hand över alternativt tänkande vilket i sig kan förefalla lite märkligt eftersom Bibeln vad jag vet inte innehåller så många beskrivningar av världens beskaffenhet om man bortser från skapelseberättelserna. Jag är ingen expert på ämnet men mycket av den forna kristendomens världsbild tycks härstamma från grekiskt tänkande snarare än från Bibeln. Märkligt är också att Islamska länder historiskt tycks ha varit mer toleranta än kristna grannar trots att Koranen ska vara Guds oförvanskade ord medan Bibeln snarare utgörs av människors vittnesbörd. Kanske säger Koranen inte så mycket om hur världen fungerar rent tekniskt?

Nu är trakorier ingalunda toleranta i sig utan det är snarare avsaknaden av en dominerande religiös dogm som tillåter mångfalden i tanke. Trakorier är helt enkelt rasistiska, intoleranta och förtryckande mot sina medmänniskor utan hänsyn till ras, tro, färg eller för den delen nationalitet, sexuell läggning eller politisk övertygelse. Alla som avviker från den egna gruppen är enligt trakoriern kvalificerade att förtryckas.

Sjöfart och handel
Trakorien är ett handelsrike där sjöfart dominerar som transportmetod. De karaveller och karacker som beskrivs i romanen Svavelvinter är hämtade från Colombus expedition medan galärer påminner om venetianska skepp. Jag har också lagt till lite mer exotiska farkoster såsom katamaraner.

Eftersom den dominerande ön Paratorna har en kommersiell religion och är helt inställd på handel så har jag låtit dem utveckla mer avancerad ekonomi än motsvarande period i vår egen historia. Man handlar alltså med såväl aktier som optioner och har inga problem med att ta ränta på utlånade medel. Ekonomin tillför kommersiell krydda i intrigen och låter mig också driva med vår egen giriga samtid.

Krut och vapen
Krut - i Trakorien "Cruta" - har alltid varit ett känsligt kapitel inom fantasy. Under 80- och 90-talen så var många allergiska till att införa krut i fantasy men samtiden torde vara mer tolerant. Eftersom Trakorien till stor del baserar sin rikedom på ett svavelmonopol så föreföll det naturligt att införa krut. Så var det INTE i de urspungliga spelen där svavlet bara användes för vinsvavling. Läget i böckerna är alltså att man just upptäckt krut men inte riktigt förstått vad man kan ha det till. Minering är känd men inte skjutvapen. I boken jag nu skriver på har man också just upptäckt destillering av brännvatten men använder det mest som teknisk sprit vid framställning av just krut. Eftersom Praanz da Kaelve har en viss insyn i Arsenalens kruttillverkning så har han märkt att drängarna dricker de starka dropparna för att bättre kunna uthärda sitt farliga arbete. Därför har han investerat i ett bränneri med tanken att kunna lansera spriten bland Tricilves levnadsglada ungfolk.

Flygning
Drakar flyger, så även hippogriffer och vissa demoner och magiska varelser. Alltså behövs ett luftförsvar. Jag föreställer mig kraftfulla kastvapen där missilerna består i metalltyngder sammankedjade med primitiv taggtråd som snor in sig i och river sönder vingar. Jag har också låtit trakorierna upptäcka varmluftsballonger även om dessa är opålitliga och sällsynta. Adelsmannen Klamender Gomba använder i uppföljaren till Svavelvinter en zepelond - en pumpaformad varmluftsballong som dras av dresserade albadorer. För lyftkraft används sylvoleum - den lättflyktiga lampoljan som utvinnes ur oljepilträd.

Under min rollspelstid fick jag de största protesterna när jag lät en äventyrare flyga en slags arkimedisk helikopter. Propellerskruven vevades för hand och farkosten drevs i önskad riktning genom att vinden leddes in i ett råsegel via trattar. Det hjälpte inte att jag förklarade att helikoptern aldrig skulle kunna flyga av egen kraft utan bara fungerade därför att en gud förbarmat sig över den vimsiga uppfinnaren.

Magisk teknologi
I en värld med trollkarlar borde förstås magin i första hand användas som tekniskt hjälpmedel. Så är emellertid inte fallet. I Trakorien är magi lynnig, ofta obegriplig och på det hela taget illa sedd. Det är snarare en nackdel för hantverkare och skrån att förknippas med magi.

Drakar och Direktörer

Trakorien är som ni vet ett brutalkommersiellt rike. Allt söker sitt, från statsreligion och kejsare ner till minsta fördom och bondfångare på gatan. Därför är det alltid lika inspirerande att läsa om hur i vår värld VD för SEB Annika Falkengren och hennes närmaste underhuggare skor sig eller att höra hur Acta kapitalförvaltning vrider pengar ur trångbodda invandrare i Rosengård. Jag rörs när jag förstår att fantasy inte bara är fantasi utan faktiskt kan spegla en verklighet. Liknande skamlösa initiativ skulle i sanning rosas efter förtjänst i Tricilve och kommer med all sannolikhet att omnämnas i krönikorna fast under omskrivna namn.

Inspiration i all ära således men ska man samtidigt fördöma alla dessa girigbukar i deras egenkära snikenhet – mentalt klassa dem som skurkar och inget annat? Personligen har jag svårt att låta bli. Jag måste få gorma och förbanna en stund för att lätta på en psykologisk ventil, men när trycket väl har pyst ut kan det vara tid för eftertanke. Jag tror egentligen inte att direktörers roffande är ett moraliskt problem. Därmed döljer fördömanden respektive avböner mer än de belyser. Frågeställningen är ju politiskt välkänd: en planekonomi av socialistisk typ förhindrar (i alla fall i teorin) dessa de rikas och egenälskandes excesser men hämmar ambitiösa individers drivkrafter och marknadekonomins urvalsmekanismer. En nyliberal ordning gynnar å andra sidan entrepenörer men släpper samtidigt rovdjuren lösa i hönsgården.

Min egen utgångspunkt är att direktörer, liksom i många avseenden entrepenörer och idrottsstjärnor, är hänsynslösa och måste vara det för att fullgöra sin funktion. De vill vinna och deras nytta för samhället grundas i deras vinnarinstinkt. Ingen vill se Zlatan eller Peter Forsberg ta hänsyn i en landskamp utan om domaren är vidsynt med reglerna så förväntar vi oss att stjärnorna utnyttjar utrymmet istället för att kliva tillbaka. Detsamma gäller entrepenörer och direktörer – min erfarenhet från internationellt affärsliv är att snällhet dessvärre inte har någon plats. Det här har man känt till i alla tider – inte minst i det historiska Italien som är min förebild för Trakorien.

Republiken Venedig överlevde under hela ettusen år, från 800-talet fram till Napoleontiden. Tack vare sitt skyddade läge i lagunen klarade de sig från invasion under hela denna period, bland annat när de ställdes mot Ligan i Cambrai som omfattade i princip hela resten av Europa: Påvedömet, Frankrike, Spanien och Tysk-romerska riket. Lika märkvärdigt var emellertid att republiken klarade sig undan inre sönderfall under så lång tid. Venedig var under hela sin livstid en stat inriktad på industri och handel, fylld av entrepenörer och direktörer får man förmoda – kort sagt potentiella Falkengrenare och Barnevikare i varje hörn. De fick utföra sina värv men hölls samtidigt noga på mattan. Lägg därtill de ständiga krigens venetianska krigsherrar och kondottiärer som säkert gärna hade förvandlat republiken till sitt eget furstendöme. Ändå klarade man sig. Nyckeln till Venedigs inre stabilitet var författningen där makten noga reglerades. Republikens Doge, motsvarande dess president, tillsattes exempelvis enligt närmast obegripliga procedurer med ett fyrtiotal primärval och regler för vilka som kunde väljas – allt utformat för att motverka maktmissbruk eller dynastibildning. Lika insiktfull men i längden mindre framgångsrik var Republiken Rom före Caesar. Under hela sin existens fruktade man två saker: att en tyrann skulle ta över republiken och att landet skulle invaderas av barbarer från norr. Båda farhågorna besannades och republiken togs med Augustus över av diktatoriska kejsare trots att författningen och samhällsmoralen hade varit helt inriktade på att förhindra just detta.
Parallellen till Trakorien? Där finns väl ingen stark författning undrar nu någon. Nä så är det nog. Räkna alltså inte med en tusenårig tillvaro för riket.

Vad lär oss då Italiens historia om våra egna direktörer? Jo att man kan och ska förvänta sig girighet, vinnarinstinkt och maktkamp från deras sort utan att bli särskilt förvånad eller upprörd. Dessvärre är sådana egenskaper ofrånkomliga för att direktörerna ska kunna utföra sina samhällsviktiga funktioner. Låt dem alltså hållas men begränsa mycket aktivt deras handlingsutrymme och kontrollera ständigt att de följer uppställda regler. Personligen har jag lättare att fördra en öppet girig Annika Falkengren som försöker höja sin årslön med två miljoner än en Annika Falkengren som med låtsad storsinthet avstår sin bonus. Förvänta ingen moral, ingen rimlighet i anspråken, inget samvete från en VD i ett storbolag. Det om något lär oss historien. Falkengrenarnas roll är att vara giriga på pengar, framgång och ära. Rollen hos styrelserna i SEB och andra storbolag är att rikta Falkengrenarnas egoistiska kraft så att den gynnar företaget. Företaget som juridisk person ser jag i enlighet med Joel Bakans ”The Corporation” närmast som en definitionsmässigt psykopatisk lönsamhetsmaskin. Alla vi andra, vi som är så många fler, ska sätta gränserna och efter förmåga tappa de hänsynslöst vinstdrivande på skattemedel. Alla i spelet har sin roll, inte att förblandas med de andras. Med dessa förutsättningar på plats bekänner jag mig till marknadstänkandets rollspel. "Snälla" direktörer vill jag däremot helst slippa se, det är dåligt rollspel - out of character.

Dualismen med motverkande och ömsesidigt reglerande roller är för övrigt inget främmande ens i naturen. Vårt skelett omsätts i sin helhet under några få år och byggs hela tiden om för att passa den aktuella belastningen. Det går till så att en celltyp som heter Osteoblaster ständigt bygger upp nya mikroskopiska benbalkar i den riktning som benet belastas. Parallellt med dem finns en annan celltyp kallade Osteoklaster, vars roll är att bryta ner ben så att det blir plats för nytt. Skapare och kaoskrafter i symbios alltså. Skapelsegudarna har liknande mekanismer på plats för Trakoriens benstomme. Varelser som drakar, trollkarlar och i viss mån direktörer river ner medan andra krafter bevakar och bevarar. Skapelsen har faktiskt funnits mer än tusen år så kanske vet de vad de gör. Kanske.

Svavelvinter® och Trakorien®

Idag fick jag färgglada dokument från Patent- och registreringsverket som visar att jag numera är stolt ägare till varumärkena "Svavelvinter" och "Trakorien". I praktiken spelar beskedet inte så stor roll för mitt skrivande men det kändes ändå skönt att äntligen få RGB på vitt efter att ha genomlidit fleråriga dispyter rörande ägandet till dessa ord och andra immateriella kvarlämningar efter romanen och de gamla spelen.

Företaget Riotminds har för sin del också ansökt om varumärket Svavelvinter men deras ansökan stöter nu automatisk på patrull. Återstår för hugade knorrare att formellt invända mot registreringen av mina varumärken inom två månaders tid, men eftersom ansökningarna tycks ha trillat igenom byråkratin på bara ett par dagar trots en inlämnad protest så är jag inte särskilt bekymrad.

Uppdateringar

Redan publicerade inlägg som uppdaterats:

1 feb, 2015 recensioner av Filmer och Böcker uppdaterade

9 April, 2009 Varumärket klart - se min slutkommentar

6 Jan, 2009 Om mina inspirationskällor avsnitt om Venedig

Svavelvinterspel på Engelska

Svavelvinter och de andra spelkampanjerna kommer denna vecka att börja spelas som PBM på engelska med GURPS-regler. Den som är nyfiken på översättningar och händelseutveckling kan titta in på följande länk:

http://www.myth-weavers.com/forumdisplay.php?f=12627

Kaklunen som skribent

Jag är utbildad i naturvetenskap och veterinärmedicin vilket kommit till stor användning under mitt skrivande. Inte minst så stammar många namn i Trakorien från anatomi och mikrobiologi. Emellertid brinner mitt hjärta idag varmare för kulturvetenskaperna. (Det visade sig senast för några dagar sedan när jag var på middag hos en god vän och hamnade nära en läkare av den där odrägligt självgoda sorten. Han avfärdade all humaniora som "icke-vetenskap", liknade dessa ämnen vid "djurs vältrande i sina egna subjektiva tyckanden" men hävdade att naturvetenskap däremot "beskriver verkligheten". I illa dolt raseri gick jag till motangrepp och undrade hur han överhuvudtaget kan vara säker på att hans verklighet existerar. Det visade sig att han räknade även matematik till humaniora så vi fick en intressant diskussion om huruvida en naturvetare får göra beräkningar rörande sina observationer.)

Problemet med humaniora är att den kräver stora mängder kunskaper och att jag har själv ett mycket dåligt detaljminne. Jag läser bok efter bok, mest om de historiska epoker som ligger Trakorien nära, men glömmer snabbt så gott som alla fakta. Jag kan som mest hoppas att en allmän känsla för sammanhanget stannar kvar.

Jag har försökt anpassa mitt skrivande till denna minnesbegränsning. Regelbundet plockar jag material från det jag läser men nästa gång jag redigerar samma text så har jag oftast glömt en del av bakgrunden. Istället fyller jag i med annat som ligger närmare i minnet. På så sätt byggs strukturen på med delar från olika håll i lager på lager och målas med detaljer som jag inte längre ens själv kan avkoda. Resultatet blir i sämsta fall obegripligt och då är det bara att stryka och börja om. I bättre fall så får kapitlen en slags arkeologiskt djup där varje företeelse knyter an till dolda källor som bara anas men förlorar sig i ett töcken, även för mig. Om metoden är bra eller dålig får andra avgöra men jag har inte så mycket annat att välja på med mitt dåliga minne. Jag ser mig som en virtuell kaklun - en varelse som samlar på sig delar av sådant den stöter på och kärleksfullt knådar samman dem till något nytt. Ett kul exempel var när jag i min egen text hittade följande sång på ett mystiskt germansk-klingande språk vilket jag genast misstänkte var taget någonstans ifrån men utan att minnas sammanhanget:

Uf eener Yrmensûle
stoent een abgot ungehure

Eftersom jag ofta byter ut vokaler eller hela ord så gav en direkt sökning ingen träff på Google men lite snokande visade att citatet kommer från en saxiska kejsarkrönika skriven på 1100-talet. Originalet lyder:

ûf ainer irmensiule
stuont ain abgot ungehiure

På en Irminsul (pelare)
stod en jättelik avgudabild


Detta hade jag alltså glömt men ändå gått vidare med tankegången om den magiska pelare som både anspelar på Kronolaben och en del annat i berättelsen. Efter denna arkeologiska djupdykning i min egen glömska fick jag en nytändning och läste vidare om ämnet med nya friska idéer.