Rätt svar längst ner

Ilibaurien styrs av två råd, alkurian med inriktning på alkemi respektive komedianternas råd som leder de heliga skådespelen. Till dem båda är oraklet Nastigast knutet, och hans mening inhämtas inför alla viktiga beslut. Komedianternas skådespel är tänkta att rena (1) det drogtyngda folkets tanke som förberedelse inför dess slutliga pånyttfödelsen, men Nastigast har kommit till en annan insikt: det är inte publiken, ilibauriens folk som behöver renas utan själva dramat (2) med dess klimax, den femte konfluxen. Något är fel i överföringen (3) från den gudomliga ritningens till världen. Emellertid väntar han ingen förståelse för sin åsikt utan inser att han måste lämna Ilibaurien för att själv finna ledtrådar till hur verkligheten ska regisseras. Problemet är att han väger flera hundra kilo och sedan barnsben lever i en porslinsbyggnad vars dörrar är för små för att han ta sig ut.

Samtidigt frodas missuppfattningarna (4) i övriga Trakorien. Brior Brådfot är efterlyst av Digeta Longa som varande samhällets fiende nummer ett i maskopi med shaguliterna. Shagul tvingas för sin del resa till Trakorien sedan hans ovetande klon Mogerland tagit livet av sig när det gick upp (5) för honom att han bara är en av fem kopior av samma människa.

hur ska detta sluta? Tja, ni får väl hänga på när nästa del publiceras i vår.


Rätt svar är Aristoteles poetik som jag just läser och som faktiskt lägger ett par pusselbitar på plats, särskilt när det gäller Nastigasts agenda.

1 - Katarsis - reningen
2 - Mythos - intrigen
3 - Mimesis - avbildningen
4 - Hamartia - "the fuck-up"
5 - Anagnorisis - insikten

Allt är Allt

När jag städade i gamla lådor hittade jag boken "Allt är Allt" vilken jag skrev som sju-åttaåring 1964. Med underrubriken "Uppfinningar, Språk, Kunskap" är den fylld med allehanda iakttagelser och funderingar som är sanslöst roliga och rörande att ta del av ( i alla fall för mig och mina barn). Boken uppges vara den tredje volymen i serien "X-böcker" vilket får mig att undra över de två föregångarna. Förmodligen utgjordes dessa av de babyrebelliska serier jag ritade om "Bus-Kalle". Dessa föll dessvärre för självcensuren i tonåren och brändes.

Bland uppräkningar i 'Allt är Allt' av planeter (inklusive Pluto förstås), kemiska ämnen, afrikanska städer, Jakobs söner och räkneord på engelska ("to, sree, tenn, toelw"), tyska, franska, latin och japanska hittar man också "rubriker":

• 1963 - Kenedy mördas
• 1964 - Crustjov avgår
• 24 okt 1964 - gör min första skräckfilm som heter 'Den stora uppfinningen'

Man anar att 'Kenedy och Crustjov' mest var förevändningar för den verkliga nyheten - ambitionen var det inget fel på.


Bland uppfinningarna märks en "försäljarefälla": en spann vatten ovanför dörren, från spannen ett snöre med skylten 'Om ni vill stödja kampanjen för försäljare, dra då i snöret (obs: om ni är försäljare vill säga)'. Där finns också en "kortdelutare" med katapult för spelkort, recept för hamsterpudding (vegetarisk, med hamstrar tänkta som konsumenter - ej som ingredienser), en hushoppare, en skocykel och ett stort antal spelskisser.


Avdelningen "Abstrakta ting och känslor, personligheter m.m." kommer in på djuppsykologiska analyser av:

• Skratt: "Det första man ska tänka på när man låtsas tycka nåt är roligt det är att inte göra ett uppskärrat grin. Nej, gör ett litet småleende och öppna munnen en aning. Men om person 2 ser detta och gör sig ännu löjligare då kan du skratta ordentligt och håll alltid ögonen på person 2".
• Gråt: "Tänd på en bomullstuss i handfatet. När den brunnit upp glöder den. Blås då på den och håll ögonen över. Du får tårar i ögonen."
• Tjat: "När man ska tjata så ska man tjata ordentligt och inte ge upp om de vuxna säger "Nej, nu tänker jag inte ändra mig!". Om de ändå är omöjliga så gå då din väg och säg något hotande, t.ex. "Nu ska jag aldrig mer låna dig pengar" och håll detta också. Sluta hjälpa till med saker och se sur ut tills de ger sig."

Devious little hamster, you!


Roligast av allt ( i alla fall för mig, men kanske inte ens för mina barn):

I uppföljaren till Svavelvinter sammanfattar och avfärdar den fete matematikern Nastigast diFolternas strukturalistiska läror med att återberätta Roland Barthes betraktelse om hur man kan se hela universum i en enda böna. Han avslutar med orden "Allt är Allt".

Ytterligare en cirkel är sluten.

Ord – svåra men inspirerande

Mycket i mitt skrivande handlar om ord och om ordens förhållande till verkligheten. Ofta stöter jag på begrepp som jag aldrig hört förut men som genast känns inspirerande och bara därför måste användas. Den trakorienbevandrade vet ju att orden föregår verkligheten i min fantasivärld. Ord och språk är fascinerande som företeelser och deras förhållande till verkligheten särskilt komplext eftersom vi inte kan tala om förhållandet utan att använda just ord i den bredare betydelsen begrepp. En särskild egenskap hos ord är att de både är sig själva och representerar något annat. Ordet ”katt” kan exempelvis diskuteras som ord men också representera djurslaget. Filosofen Wittgenstein ägnade halva livet åt att försöka reda ut vad som på logisk grund egentligen meningsfullt kan sägas innan han gav fan i alltsammans och ägnade den andra halvan åt att häckla sina tidigare ambitioner och istället intressera sig för hur vi människor använder språket. Nietzsche menade att begreppsbildning som sådan utgår från en likhet mellan objekt som vi bestämmer tämligen godtyckligt, därför ska alla logiska slutsatser liksom tequila shots tas med en nypa salt.

Detta för mig in på mitt första svåra ord:

Apori – Nastigast och diFolterna

The Monty Python Oxfod* Simplified Dictionary skulle om apori säga: ”a very difficult word which you really don't need to know”. Detta är heller inte så långt från sanningen eftersom apori närmast betecknar ”förvirring på ett högre plan”, gärna med inslag av motsägelser och sammanblandning av begrepp. Platon gillar sådant och låter Sokrates som odräglig besserwisser fråga någon statist i sina texter en till synes oskyldig fråga. Med följdfrågor får Sokrates sedan statisten att trassla in sig i sina egna förklaringar tills denne rodnande erkänner att han egentligen inte vet vad han pratar om – han har hamnat i Apori.

Det fruktbara med apori är att det tvingar den drabbade bort från hans trygga tankeramar. Idag skulle Sokrates kanske ha sagt: ”think out of the box”. Jag hör även genklang från Viktor Schklovskij: ”Konstens roll är inte att förklara utan att främmandegöra det bekanta.”

I romanen så använder diFolterna i Ilibaurien apori som ett sätt att slå sönder förståelse i sina beståndsdelar. De är dekonstruktivister helt enkelt men använder inte ett så modernt uttryck utan kallar sig i stället för spagyriker efter ett ord myntat av Paracelsus. Spagyriker är en slags alkemister som sliter isär substanser och samlar ihop delarna i nya konstellationer. De som spelat spelen vet att det fanns en ohyggligt fet matematiker vid namn Nastigast – "det röda oraklet" – i Hoskas klyfta. Denna person är i romanen förflyttad till diFolterna i Ilibaurien, bland annat därför att texten inte besöker Hoskas klyfta. Nastigast är nu diFolternas främste teoretiker men kommer förmodligen att omvandlas till kvinna under namnet Nastiganda. Han / hon använder apori som metod.

Akatisi – Gaddagormgalds demoner

Akatisi är inte kul. Det både lärde jag mig och upplevde alldeles nyligen. Som ni kanske vet så genomgår jag för tillfället en halvårskur cellgifter för att minska risken för tumöråterfall (prognosen är ganska bra så oroa er inte i onödan – det gör inte jag). Medicinen medför mer eller mindre konstant illamående och därför har jag fått andra piller som man kan ta om man exempelvis ska bort på middag. Hur som helst så svalde jag ett par sådana doser häromdagen och fick då akatisi som biverkning istället. Det yttrar sig som obehag av och oförmåga till att vara stilla. Akatisi är uppenbarligen vanligt hos dem som äter antipsykosmediciner och kan i svåra fall stegras till ångest, känsla av förestående domedag, upplevd kemisk tortyr och våldsamheter för att slå sig fri. För min del blev det inte så illa men på bussen hem hade jag svårt att fördra varje kurva och rödljus och blev irriterad så snart någon tryckte på stoppknappen eftersom jag kände ett oresonligt behov av att komma fram och kliva av. Jag blev så intresserad av dessa oväntade känslor att jag genast läste om saken och beslutade att använda tillståndet i skrivandet (denna härliga kaklunmöjlighet man besitter som författare).

I romanen så finns en kondottiär vid namn Gaddagormgald. Trakorienkännaren vet förstås att denne soldat påstås ha stått förvandlad till enbuske under flera hundra år – ett tillstånd som i sig borde kunna ge svår akatisi bortsett från ett hat mot småfåglar och rådjur. Gaddagormgald tog sig emellertid ur förtrollningen genom att åkalla en demon som sedan dess lägger sig i hans beteende. Min tanke är nu att demonen framkallar akatisi när den inte får som den vill – det är ett svårartat men hos läsarna ganska obekant tillstånd som därför kan beskrivas på ett mer exotiskt sätt än traditionella demonerier.

* det står faktiskt Oxfod bara så att ni vet ...