Larvatus prodeo

"Larvatus prodeo" - Jag träder fram maskerad

Här kommer en stämningsfull bild från DiFolternas fältläger Parenkymon i Stromaträsken nära Skuger i Ilibaurien. Ett par scener i romanen Slaktare små utspelar sig där. DiFolterna är spagyriker och dramatiker som med sitt renande av essenser och med sin folkfostrande teater söker rena Ilibaurien från opianderdrogens förbannelse. Om någon tycker att maskerna ser bekanta ut så är det ingen slump; shaguliten Malek Mangus bär en mask just från DiFolternas teater.

“Först när de efter någon timme närmade sig träsklägret Parenkymon trängde månen ur dimmorna för att belysa scenen i all dess ödslighet. Besökarna såg en hel samling olikstora byggnader med spetsiga tak vilande på pålar och sumpholmar. Åldriga tusenrotsträd klöste med sina hänggrenar takspånen på torn och skjul, kanske i drömmar om att återerövra en förlorad avskildhet.”



Bilden är gjord av Magnus Fallgren för det nya rollspelet Svavelvinter som kommer senare i höst.

Rätt svar längst ner

Ilibaurien styrs av två råd, alkurian med inriktning på alkemi respektive komedianternas råd som leder de heliga skådespelen. Till dem båda är oraklet Nastigast knutet, och hans mening inhämtas inför alla viktiga beslut. Komedianternas skådespel är tänkta att rena (1) det drogtyngda folkets tanke som förberedelse inför dess slutliga pånyttfödelsen, men Nastigast har kommit till en annan insikt: det är inte publiken, ilibauriens folk som behöver renas utan själva dramat (2) med dess klimax, den femte konfluxen. Något är fel i överföringen (3) från den gudomliga ritningens till världen. Emellertid väntar han ingen förståelse för sin åsikt utan inser att han måste lämna Ilibaurien för att själv finna ledtrådar till hur verkligheten ska regisseras. Problemet är att han väger flera hundra kilo och sedan barnsben lever i en porslinsbyggnad vars dörrar är för små för att han ta sig ut.

Samtidigt frodas missuppfattningarna (4) i övriga Trakorien. Brior Brådfot är efterlyst av Digeta Longa som varande samhällets fiende nummer ett i maskopi med shaguliterna. Shagul tvingas för sin del resa till Trakorien sedan hans ovetande klon Mogerland tagit livet av sig när det gick upp (5) för honom att han bara är en av fem kopior av samma människa.

hur ska detta sluta? Tja, ni får väl hänga på när nästa del publiceras i vår.


Rätt svar är Aristoteles poetik som jag just läser och som faktiskt lägger ett par pusselbitar på plats, särskilt när det gäller Nastigasts agenda.

1 - Katarsis - reningen
2 - Mythos - intrigen
3 - Mimesis - avbildningen
4 - Hamartia - "the fuck-up"
5 - Anagnorisis - insikten

Sinestan springer runt

En sinesta ("den man inte märker") är som alla vet en novis vid diFolternas fostrande teater i Skuger. Dessa mörkklädda och maskförsedda hjälpredor byter kulisser, bär skådespelare som ska flyga, sopar undan konstsnö, markerar moln eller hav på scenen etc. Utanför teatern passar de upp sina överordnade och för i största allmänhet en arbetsam tillvaro i hopp om att en dag stiga till tragöder vid teatern. Shaguliten Malek Mangus har hämtat sin mask från en sinesta vid diFolternas teater och bär tragödernas svartvioletta sjok.

Själv springer jag för tillfället runt just som en sinesta. Jag skriver på uppföljaren till Svavelvinter - flyttar ett berg här och ställer dit en stad längre in i scenen, ger scenanvisningar till personer som ofta inte alls gör som jag säger och korrigerar deras repliker. Det är nu bara tre kapitel kvar att skriva och vi har börjat diskutera omslagsbild med Martin Bergström som gjorde bilden till Svavelvinter.

Samtidigt pågår arbetet med det nya rollspelet där kanske femton medarbetarna är inblandade, senast i raden "Spelknepe" från erebaltor.se som förtjänstfullt hjälper oss med kartor. Texter levereras av våra skribenter och själv funderar jag över arketypiska äventyrarmodeller. Testspel pågår för fullt och reglerna uppdateras efter sådant som framkommer.

Dessutom har arbetet med pocketversionen av Svavelvinter kommit igång ordentligt. Man kan nu förhandsboka ett exemplar hos alla de stora nätbokhandlarna där priset tycks bli 45-60 kr och leverans utlovas till första december. Därtill tycks utsikterna vara goda att man förutom hos bokhandlare kan få se Svavelvinter här och där i de pocketstånd som man kan stöta på i mataffärer och på järnvägsstationer. Den kejserlige trakoriske rådsredaktören Fredrik Ström, en lika kompetent som skoningslös ordvandlare, ligger dagligen på mig med korrektur vilka kan handla om kommatering men lika gärna om tankeluckor och motsägelser.

Kort sagt: arbetsamt, förvirrande och ... alldeles, alldeles underbart! Tänk att en gång få komma till slottet och bli tragöd.

Magin och Jungs arketyper

Jag läser just en bok om psykologen och psykiatrikern Carl Gustav Jung, främst därför att jag bättre ville förstå hans tankar om psykologiska och kulturella arketyper. Med arketyper menar Jung att samma tankemönster och bilder tenderar att dyka upp i olika kulturer, tider och sammanhang som är helt oberoende av varandra. Han menar att arketyper finns inbyggda i alla människors hjärnor och är lika typiska för vår art som att vi har fem fingrar osv. Jung listar inte arketyperna eftersom han menar att de är närmast oändliga till antalet men några exempel är:

• Den vise gamle mannen, såsom Gandalf eller Obi Wan Kanobi
• Den ensamme hjälten som försöker utföra ett storverk för att fullborda sitt öde, känd från många böcker och filmer
• Livets cykel med utveckling, blomning, vittrande, död, återfödelse, en bild av årets gång som återfinnes hos Jesus, diverse fruktbarhetsgudar
  
• Skuggan såsom platsen dit man knuffar allt i sin person som man inte vill kännas vid
  
• Mandalan som fyrdelad karta över tillvaron etc.
  

Förenklat beskriver Jung psyket som lager runt en kärna, där vårt medvetande finns ytterst, vårt personliga undermedvetna därunder och människornas gemensamma undermedvetna ännu längre in. Arketyperna är alltså inte allmänt och medvetet tillgängliga för varje individ utan ligger dolda men förberedda som frön i vårt inre. När rätt sammanhang väcker dem så blommar de ut i den förutbestämda formen men med variationer beroende på exempelvis kultur och personliga erfarenheter.

Arketypernas koppling till andra områden
Det intressanta är att tankar som påminner om Jungs arketyper dyker upp på flera andra områden:

• Beteendevetenskap - där forskarna talar om Innate Releasing Mechanisms (IRL), dvs att beteenden ligger förprogrammerade i individer av en viss art och utlöses av nyckelsignaler helt oberoende av inlärning. Det tydligaste exemplet är kanske parningsdanser hos fåglar och liknande automatiska beteenden.
• Språkvetenskap - Noam Chomskys begrepp "Deep Structure" där han menar att alla mänskliga språk har en gemensam djup grammatik, förmodligen anpassad till vår hjärnas sätt att hantera signaler och abstraktioner.
• Antropologi - Lévi-Strauss dolda infrastrukturer som får människor att bygga samhällen och bilda sedvänjor på vissa likartade sätt.

Allt detta skulle då bero på mönster hårdkodade i människans arvsmassa snarare än på inlärning.

Arketypernas koppling till magi
Tänk er nu en animistisk värld som Trakorien där allt är besjälat, om inte annat så genom sina bakomliggande runor skrivna på det höga språket. Där finns levande berg, moln, etc. Tänk er sedan att ALLT detta besjälade besitter arketyper, dvs kommer att bete sig på ett visst sätt efter vissa nyckelretningar. Företeelser som "järn", "eld", "ek", "ilska" och förstås allt levande skulle vara besjälat och besitta arketypiska mönster. Magi kunde då vara att lära sig förstå och tillföra dessa nyckelretningar som i sig kommer att utlösa företeelsernas arketypiska beteende, exempelvis få järn att smälta, ilska att växa etc. Detta vore alltså ett tankesätt lite annorlunda än att se magi som en kraft som tvingar tillvaron att bete sig onormalt. Det skulle också innebära en ganska tilltalande begränsning av magin där kraften snarare består i förståelse och förstärkning än i tvingande våld - lite liknande aikido.

I Trakorien kunde diFolternas maniska renande av essenser hos ting syfta till att renodla inbyggda arketyper för att medge manipulation av tingen. Järnets alkemiska förvandling till guld skulle exempelvis kunna bestå i att renodla metallens inneboende arketypiska strävan mot förädling. Jung var för övrigt inne på alkemi just i dessa sammanhang.

Arketypernas koppling till profetior
Trakorien styrs som ni vet till viss del av profetior som Vox Ranzina, inte minst i samband med konfluxen. I romanen som jag just skriver förklaras emellertid att profetior inte är förutsägelser utan möjligheter. För att förklara behövs ordet rekvisit. Med rekvisit menas komponenter som är nödvändiga men kanske inte ensamt tillräckliga för att något ska ske. Bensin + nyckel + förare kan exempelvis ses som rekvisit till bilkörning där inget av rekvisiten kan köra bilen utan att de andra föreligger.

Antag nu att även skeenden är besjälade enligt ovan, dvs att en förutbestämd utveckling redan ligger klar som ett möjligt spår genom tiden, men att den bara kommer att inträffa om nyckelretningen ges, dvs om rätt rekvisit föreligger vid rätt tidpunkt. Vill man utnyttja profetian så måste man se till att rekvisiten föreligger (de kan naturligtvis uppkomma spontant också). Vill man istället undvika att profetian slår in så får man se till att rekvisiten INTE uppfylles. Intressant tanke tycker jag och dessutom klart användbar i spel.

Trakoriska recept 1: Homunculi

Ur De Natura Rerum (1537)

av

Philippus Aureolus Theophrastus Bombastus von Hohenheim
aka Paracelsus

For there is some truth in this thing, although for a long time it was held in a most occult manner and with secrecy, while there was no little doubt and question among some of the old Philosophers, whether it was possible to Nature and Art, that a Man should be begotten without the female body and the natural womb. I answer hereto, that this is in no way opposed to Spagyric Art and to Nature, nay, that it is perfectly possible.

In order to accomplish it, you must proceed thus. Let the semen of a man putrefy by itself in a sealed cucurbite with the highest putrefaction of venter equinus for forty days, or until it begins at last to live, move, and be agitated, which can easily be seen. At this time it will be in some degree like a human being, but, nevertheless, transparent and without a body. If now, after this, it be every day nourished and fed cautiously with the arcanum of human blood, and kept for forty weeks in the perpetual and equal heat of venter equinus, it becomes thencefold a true living infant, having all the members of a child that is born from a woman, but much smaller.

This we call a homunculus; and it should be afterwards educated with the greatest care and zeal, until it grows up and starts to display intelligence. Now, this is one of the greatest secrets which God has revealed to mortal and fallible man. It is a miracle and a marvel of God, an arcanum above all arcana, and deserves to be kept secret until the last of times, when there shall be nothing hidden, but all things shall be manifest. And although up to this time it has not been known to men, it was, nevertheless, known to the wood-sprites and nymphs and giants long ago, because they themselves were sprung from this source; since from such homunculi when they come to manhood are produced giants, pygmies and other marvelous people, who get great victories over their enemies, and know all secrets and hidden matters.

Jag gjorde en parafras på ovanstående för att koka ihop "Det blå barnet" hos diFolterna i Ilibaurien.

Vad finns mer att tillägga än att "det går lika bra med zelleri".

Ord – svåra men inspirerande

Mycket i mitt skrivande handlar om ord och om ordens förhållande till verkligheten. Ofta stöter jag på begrepp som jag aldrig hört förut men som genast känns inspirerande och bara därför måste användas. Den trakorienbevandrade vet ju att orden föregår verkligheten i min fantasivärld. Ord och språk är fascinerande som företeelser och deras förhållande till verkligheten särskilt komplext eftersom vi inte kan tala om förhållandet utan att använda just ord i den bredare betydelsen begrepp. En särskild egenskap hos ord är att de både är sig själva och representerar något annat. Ordet ”katt” kan exempelvis diskuteras som ord men också representera djurslaget. Filosofen Wittgenstein ägnade halva livet åt att försöka reda ut vad som på logisk grund egentligen meningsfullt kan sägas innan han gav fan i alltsammans och ägnade den andra halvan åt att häckla sina tidigare ambitioner och istället intressera sig för hur vi människor använder språket. Nietzsche menade att begreppsbildning som sådan utgår från en likhet mellan objekt som vi bestämmer tämligen godtyckligt, därför ska alla logiska slutsatser liksom tequila shots tas med en nypa salt.

Detta för mig in på mitt första svåra ord:

Apori – Nastigast och diFolterna

The Monty Python Oxfod* Simplified Dictionary skulle om apori säga: ”a very difficult word which you really don't need to know”. Detta är heller inte så långt från sanningen eftersom apori närmast betecknar ”förvirring på ett högre plan”, gärna med inslag av motsägelser och sammanblandning av begrepp. Platon gillar sådant och låter Sokrates som odräglig besserwisser fråga någon statist i sina texter en till synes oskyldig fråga. Med följdfrågor får Sokrates sedan statisten att trassla in sig i sina egna förklaringar tills denne rodnande erkänner att han egentligen inte vet vad han pratar om – han har hamnat i Apori.

Det fruktbara med apori är att det tvingar den drabbade bort från hans trygga tankeramar. Idag skulle Sokrates kanske ha sagt: ”think out of the box”. Jag hör även genklang från Viktor Schklovskij: ”Konstens roll är inte att förklara utan att främmandegöra det bekanta.”

I romanen så använder diFolterna i Ilibaurien apori som ett sätt att slå sönder förståelse i sina beståndsdelar. De är dekonstruktivister helt enkelt men använder inte ett så modernt uttryck utan kallar sig i stället för spagyriker efter ett ord myntat av Paracelsus. Spagyriker är en slags alkemister som sliter isär substanser och samlar ihop delarna i nya konstellationer. De som spelat spelen vet att det fanns en ohyggligt fet matematiker vid namn Nastigast – "det röda oraklet" – i Hoskas klyfta. Denna person är i romanen förflyttad till diFolterna i Ilibaurien, bland annat därför att texten inte besöker Hoskas klyfta. Nastigast är nu diFolternas främste teoretiker men kommer förmodligen att omvandlas till kvinna under namnet Nastiganda. Han / hon använder apori som metod.

Akatisi – Gaddagormgalds demoner

Akatisi är inte kul. Det både lärde jag mig och upplevde alldeles nyligen. Som ni kanske vet så genomgår jag för tillfället en halvårskur cellgifter för att minska risken för tumöråterfall (prognosen är ganska bra så oroa er inte i onödan – det gör inte jag). Medicinen medför mer eller mindre konstant illamående och därför har jag fått andra piller som man kan ta om man exempelvis ska bort på middag. Hur som helst så svalde jag ett par sådana doser häromdagen och fick då akatisi som biverkning istället. Det yttrar sig som obehag av och oförmåga till att vara stilla. Akatisi är uppenbarligen vanligt hos dem som äter antipsykosmediciner och kan i svåra fall stegras till ångest, känsla av förestående domedag, upplevd kemisk tortyr och våldsamheter för att slå sig fri. För min del blev det inte så illa men på bussen hem hade jag svårt att fördra varje kurva och rödljus och blev irriterad så snart någon tryckte på stoppknappen eftersom jag kände ett oresonligt behov av att komma fram och kliva av. Jag blev så intresserad av dessa oväntade känslor att jag genast läste om saken och beslutade att använda tillståndet i skrivandet (denna härliga kaklunmöjlighet man besitter som författare).

I romanen så finns en kondottiär vid namn Gaddagormgald. Trakorienkännaren vet förstås att denne soldat påstås ha stått förvandlad till enbuske under flera hundra år – ett tillstånd som i sig borde kunna ge svår akatisi bortsett från ett hat mot småfåglar och rådjur. Gaddagormgald tog sig emellertid ur förtrollningen genom att åkalla en demon som sedan dess lägger sig i hans beteende. Min tanke är nu att demonen framkallar akatisi när den inte får som den vill – det är ett svårartat men hos läsarna ganska obekant tillstånd som därför kan beskrivas på ett mer exotiskt sätt än traditionella demonerier.

* det står faktiskt Oxfod bara så att ni vet ...

Skapelsetro och talmystik i Trakorien

(delvis en uppföljare till inlägget "DiFolter och animister")

Shaguls strid mot sin mästare ligger bakom mig för denna gång och jag skriver nu om animisterna på ön Mereld med prästen Sambarsynd Coria som huvudperson. Denne godmodige man har jag modellerat efter barnens konfimationslärare, men porträttet fördjupas förstås när han hamnar mer konkret på papper. Sambarsynd Coria har till exempel fått ett mindre godmodigt förflutet som aktiv deltagare i "Abzulvan"*, animisternas inkvisition där skapelseprästerna för kampen mot skapelsens fiender med alla medel. Han har erfarenhet av att bekämpa såväl shaguliter som diFolter och andra, mindre namnkunniga hädare.

En skillnad mot vår egen tids inkvisition är att Abzulvan inte är lika inriktad på att jaga förment hädiska läror utan förföljer konkreta "skapelsvidriga handlingar". Rebellerna ifrågasätter å sin sida knappast skapelsens ordning men försöker däremot rubba den. Deras läror blir förstås ofta hädiska på köpet men är i sig sällan tillräcklig anledning till åtgärd. Motsättningen har heller inte samma politiska betydelse som i vår värld eftersom världsliga makter oftast inte har koppling till en enda religion. Striden står därför i stort sett mellan religiösa samfund och sekter som bara undantagsvis är statsbärande. Sådana undantag är just Mereld och även Kishatet.

Jag funderar i sammanhanget på vilka konkurrerande världsuppfattningar som råder i Trakorien och särskilt med tanke på hur deras värld skiljer sig från vår. Den huvudsakliga skiljelinjen går som jag ser det mellan skapelsetrogna/holistiska varelser och rebelliska/kaotiska/egocentriska varelser:

Utgångspunkten är att världen ÄR skapad och INTE har utvecklats enligt Darwins lära. Världen finns därtill som ritning tecknad med särskilda symboler, "Me", vilka sammanställda ofta kallas "Det höga språket". En ändring i ritningen ändrar verkligheten. Olika uppfattningar finns om VARFÖR världen skapats och om den har något syfte.

De skapelsetrogna anser att alla anspråk på utveckling kan uppfattas som hädelse. Den troende bör som en ikonmålare sträva efter fulländning enligt gudarnas planer och att finna och fullgöra sin roll i skapelsen. Man accepterar samtidigt att världen inte är perfekt. Gudaplanerna har via underhuggare implementerats på ett förvridet sätt och det finns därför utrymme för förbättring men bara i riktning mot idealet.

Rebellerna anser istället att vi är fångar hos de som skapat vårt zoo eller fängelse och att vi bör söka frihet eller utnyttja systemet som det är. Man vill plocka isär för att förstå, något som de skapelsetrogna inte gillar.

Skapelsetrogna söker sig alltså inåt mot ett ideal där det inte gäller att vara kreativ utan att göra rätt. De är konservativa och defensiva. Rebellerna söker sig utåt från givna förutsättningar. De har inga givna gränser, är kreativa och offensiva. Man kan jämföra skillnaden i inställning med den hos backar och anfallsspelare i fotboll.


Talmystik - hjälp mig fylla på
Jag har tidigare lekt med tanken att låta talen tjäna som symboler för olika världsåskådningar, men det jag nu funderar på är att bygga ut talmystiken mer systematiskt. Fördelen med tal i jämförelse med symboler som kors eller stjärnor etc är att talen faktiskt kan användas på det sätt som exempelvis skett i Kabbala.

Frågan som ni gärna får hjälpa mig med är vad de olika talen skulle står för i Trakorien, och jag talar då främst om talen 0-9. Låt oss spåna fritt och inte vara främmande för att ett tal kan stå för många och även motsägelsefulla saker. Det jag spontant ser (fyll gärna på från eget huvud eller tidigare skrivet) är följande:

0
Tiamats tal - intigheten. Ett illa sett tal som de flesta andra vill undvika att sammankopplas med.

1
Jagets tal. Individen. "Den ende och hans egendom". Shagul.

2
Tes-antites. Existens mot icke-existens, motsatser, dialektik, dikotomen (Shaguls bok)

3
Skapelserebellernas tal. De accepterar i princip animisternas fyrtal för skapelsen enligt nedan men anser att den fjärde aspekten måste vara människans närvaro och agerande så att världen byggs av ett ofullständigt tretal. diFolterna ser tre grundelement i materien: svavel, salt och kvicksilver.

4
De skapelsetroendes tal - animister anser att allt har fyra aspekter när det är komplett. Dessa aspekter kan i sin tur har fyra delar liksom samma företeelse kan ses ur olika fyrtal av vinklingar men det är alltid i fyra man måste landa. Animisterna räknar ofta med talbasen fyra. Koppling givan till de fyra klassiska temperamenten, fyra element etc.

5
Pentagrammet med det gyllene snittet - kunde vara Banzikans tal. Skulle också kunna vara en otillåten utbyggnad av skapelsens fyrtal, dvs en femte främmande aspekt lika hädisk som det ofullständiga tretalet - t.ex. ett pentagram för att åkalla demoner.

6
Kastykes hexifiering

7
Symbol för Trakoriska riket - de sju stammarnas förbund, septaviet i Tricilve.

8
?

9
?

Idéer välkomna.

*Namnet "Abzulvan" är bildat av "abzu" - guden Enkis sötvattenkälla som ska vara ursprung till allt liv och all visdom, av engelska "absolved" i betydelsen "frikänd, renad" samt "vulva" eftersom animismen dyrkar moder jord, livgivande och kvinnlighet.