William Blake och hans glada gäng

William Blakes egen bild av urmannen Albion

Per Israelson identifierade ett citat från William Blake i Vanderland när han skrev sin understreckare i gårdagens Svenska dagbladet. Stycket han syftar på innehåller inte mindre än tre referenser från tre århundraden och är ganska typiskt för hur jag blandar och leker med lånegods. Det gör jag inte för att framstå som lärd – det är lätt att framstå som lärd när man själv får välja ämnen och frågor – utan för att det roar mig att baka in saker som jag just läser eller råkar associera till. Anspelningarna kan ofta tillföra texten någon konnotation, men jag försöker alltid placera in citaten så att läsaren ska kunna läsa förbi dem utan att behöva märka dem. Roligast är att använda ett citat i fel sammanhang och i en annan betydelse än den ursprungliga.


Här är det aktuella stycket ur Vanderland med noter:

”Jag är en sten. Jag är en ö. Prata inte om kärlek (1)!” röt trollkarlen, tycktes genast ångra utbrottet som tecken på svaghet. ”Jag är medveten om att någon berättelse måste föregå vårt handlande, men skriver hellre dramat själv än tilldelas en roll”, fortsatte han. ”Jag måste skapa ett system eller förslavas av någon annans vilja. Jag varken argumenterar eller jämför – min uppgift är att skapa (2). Men det jag gör blir aldrig förstått, bara prisat eller klandrat”(3).

1. Simon and Garfunkel, I am a Rock, 1965:
”I am a rock. I am an island. Don't talk of love …”
2. William Blake: Jerusalem The Emanation of The Giant Albion, 1757:
”I must Create a System, or be enslav'd by another Mans. I will not Reason & Compare: my business is to Create”
3. Friedrich Nietzsche: Den glada vetenskapen, avsnitt 264, 1887.
”Was wir thun, wird nie verstanden, sondern immer nur gelobt und getadelt.”

Det kan tilläggas att Shaguls allra sista repliker i Vanderland är hämtade från Albert Camus bok Le Mythe de Sisyphe, 1942, vilket förstås heller inte är någon slump. Jag ser Shagul som ärke-existentialist. Han använder ofta citat från just Nietzsche som i mycket är hans förebild. Trollkarlen Uroboren är på motsvarande sätt Ludwig Wittgenstein.

Ni blev varnade!

Planteringsdags i trädgården men också i det litterära. Tjechov sade att om ett gevär hänger på väggen i pjäsens första akt så måste det avfyras innan ridån faller. Att på så sätt antyda något i förbifarten vilket senare visar sig ha betydelse kallas i litterära sammanhang för plantering: "Ni blev varnade!"

Även jag inte alls håller med Tjechov när det gäller geväret vilket ni kan läsa om i inlägget öppen litteratur så älskar jag planteringar. Jag tycker i själva verket inte att en roman eller film kan bedömas på en linjär skala från ett till fem utan att olika variabler måste bedömas var för sig, ungefär som när man bedömer hästekipage vad gäller framåtbjudning, sits, gångarter och så vidare (jag skriver just om hästar vilket färgar tanken). Naturliga variabler att bedöma vad gäller romaner vore språk, originalitet och budskap men också intrigens koherens. I den senare kategorin kunde planteringar ingå.

När jag skriver eller läser ser jag löpande händelser och företeelser som berör varandra. Jag går dagligen tillbaka till redan skrivna kapitel och lägger in anspelningar på sådant som senare ska komma, tematiskt eller i klartext. Ser jag istället någon koppling till planerade kapitel så går jag till den oskrivna men skapade filen för kapitlet ifråga och lägger en minnesanteckning där för framtiden. Exempelvis skriver jag om två tvillingmagiker Fundibéra och Kamalkus vilka läsaren aldrig möter i samma kapitel eller på samma plats. När nu Fundibéra liknar människan vid en skål vars innehåll kan bytas ut så lät jag Kamalkus i ett tidigare kapitel använda samma metafor för ett annat sammanhang. Samtidigt fick han orda i postmodernistiska termer om att ett begrepp definieras av vad det INTE är snarare än av vad det är, närmare bestämt att en människa är de relationer och förhållande till omgivningen hon lever i snarare än en intakt enhet. Stackars Kamalkus har fått tillbringa femtio år på en väldigt otrevlig plats där han tycker sig ha omdefinierats som människa - dessvärre inte till det bättre i hans egna ögon.

De kapitel jag just skriver om en ödesdiger vistelse på slottet Helterhem skildrar i själva verket konsekvenserna av ett missförstånd i ett tidigare kapitel där läsaren knappast förstod vad som egentligen hände men förhoppningsvis kan se kopplingen nu. En bra plantering är rena nöjet att tillföra, särskilt som den oftast kommer i form av en AHA-upplevelse även för författaren, medan det stora arbetet alltid är själva skrivandet av ännu inte framvärkt text.

Mystiskt? Se det som en plantering.

Ointressant inlägg? Ni blev varnade.

The Fontra Cilor Fight Club

Det här inlägget hakar på mitt tidigare "Heja Kalle-Nisse ...", dvs diskussionen om hur striden mellan Shagul och hans mästare ska genomföras och framställas i boken. Jag gör emellertid ett nytt inlägg eftersom jag fick en ny idé när jag läste om filmen Fight Club och det brukar vara svårt att orientera sig i gamla trådar.

Alltså: Psykoanalys!
Min fråga är om man kunde använda Freuds gamla modell med detet, jaget och överjaget i framställningen? Observera att jag inte är intresserad av huruvida modellen har med verkligheten att skaffa eller ej utan bara om den är litterärt användbar i detta fall.

Såsom jag förstår modellen så ser den en vuxen människas personlighet som uppdelad i tre delar. Man kan likna det vid en ryttare som tränar hoppning på en ridbana.
"Detet" = hästen som vill eller inte vill göra saker av lust eller olust. Den är stark men kan inte resonera eller se saker utifrån.
"Överjaget" = den stränge läraren som står bredvid och säger hur ryttaren borde ha gjort.
"Jaget" = ryttaren som försöker hitta kompromisser mellan hästen och läraren samtidigt som hon ser och förstår de praktiska svårigheterna och försöker ta hänsyn till realiteter, exempelvis hindren eller att ekipaget snart kommer att springa in i planket om inte hästen saktar av.
Ibland fungerar samarbetet mellan de tre men ibland går det rent åt fanders vilket alla vet som ridit.

Detet är drifts- och impulsstyrt, jaget är praktiskt lagt och överjaget är moralistiskt orubbligt. Överjagets funktion beskrivs av Freud som samhällets moraliska krav, faderns förtryck genom skuld och besvikelse. En psykopat kan ha ett starkt det och jag, men saknar överjagets kontrollmekanism.

Min tanke var nu att man kunde se och behandla Shaguls mästare som Shaguls överjag. Grejen med Shagul är ju att han inte är beroende av eller tar hänsyn till andra. Han är, och har heller inte rationell anledning att sluta vara, psykopat - ungefär som ett modernt storbolag alltså. För att befria sig från de sista resterna av moralisk hämning måste alltså Shagul komma hem och göra slut på överjaget - fadern - läraren - mästaren. Det blir helt enkelt ett psykologiskt nödvändigt karriärsteg. Fördelen med denna syn blir att man kan basera dialog och handling i texten på den inre psykologiska strid som alla känner igen. Det utesluter dessutom inte andra fyrverkerier runt om, jag söker som i det tidigare inlägget bara den rätta grundmodellen för striden.

Tagning 2

För att vrida Freuds modell ytterligare ett snäpp: Kunde man tillämpa den på ALLA trollkarlars brottning med magiska krafter oavsett inriktning?

Hästen/detet = de magiska krafterna
Ryttaren/jaget = magikern
Läraren/överjaget = från början alltid en faktisk lärare som lika alltid måste ersättas för att magikern ska fullbordas i sin roll.

Skillnaden mellan en präst och en trollkarl skulle då vara att prästens överjag utgörs av guddomens moraliska regler medan trollkarlen istället bekänner sig till någon icke-gudomlig, gärna egoistiskt inriktad, kodex. Överjaget måste dock finnas såvida trollkarlen inte ska bli en fullständig anomali (vilket i sig är ett intressant uppslag). Avsaknad av överjag = en varelse utan förhållningssätt till omvärlden. Om överjagets roll helt kan erövras av jaget närmar man sig istället Nietzsches övermänniska och det är dit Shagul strävar. Nietzsches "der Wille zur Macht" (viljan till makt) skulle då vara strävan att kontrollera sina egna preferenser via överjaget.

Shit! Vad tror ni om detta?

Kopplingen till Fight Club är förresten att filmens Tyler Durden (Brad Pitt) just ÄR den namnlöse huvudpersonens (Edward Norton) inbillade överjag (slarvigt skrivet av mig - Durden är förstås inte överjaget som påpekas. Det får stå kvar ändå eftersom det kommenterats) . Skillnaden blir att i boken existerar överjaget som en faktisk person. Dessutom är Shaguls kamp som sagt helt rationell med tanke på omständigheterna.